Tidningen Kulturens Peter Sjöblom möter sångaren och skådespelaren Roberto Gonzalez för ett samtal om ursprung, hemmahörande, teatern och den nationslösa musiken. Det pratas mycket om anpassning, assimilering och integration i en diskussion som inte sällan är förbluffande glömsk för det faktum att en kultur, vilken man än väljer, alltid har varit föremål för en yttre påverkan. Det är det som håller en kultur levande. En levande kultur kan och bör aldrig bli ett socialt museiföremål. Kronologins frysta bilder hör hemma på museum, där de fyller en viktig funktion för förståelsen av förändringen. Om förändringen kan man tycka vad man vill, men att reversera den går inte med ett lyckat resultat. Det är det talibanska samhället ett demokratiskt skärande exempel på. De som försöker frysa ner kulturen till ett statiskt, oberörbart tillstånd är inte ett vitten bättre talibanerna, och har inte förstått att det är de emotionella gränserna som ytterst räknas inte de nationella. Det är dessutom i skärningspunkterna som man hittar de mest intressanta yttringarna. Inte bara för att det är därifrån som kulturen bärs framåt och alltså har en direkt funktion, utan också för att den kan få oss själva att se saker ur ett annat perspektiv. Korsbefruktningarna berikar om kontrasterna får finnas kvar och inte suddas ut i en, exempelvis världsmusikalisk, urskuldande mjäkighet. Det gäller att skapa nya möjligheter och inte kväva dem under vare sig den politiska eller konstnärliga panikrädslans kudde. 1 / 8
Somliga tycks ha en naturgiven beredskap för att omvandla kulturella möten till ett distinkt uttryck. Roberto Gonzalez är en av dem. På skivan Svenska ballader av en vandrare möter svensk visa (inklusive blues och samba genom Cornelis), fransk chanson (inklusive en flamländsk påverkan från Brel), och spansk sång (inklusive vissa inslag av sefardisk musik). Skivan är som en transeuropeisk resa där man befinner sig vid alla destinationer på en och samma gång. Lika anmärkningsvärd, fast på ett annat sätt, är plattan Bellman en français, inspelad på uppdrag av skivbolaget Proprius. Vad som vid en hastig, förvånad första anblick kan tyckas en smula egendomligt visar sig tvärtom vara ett genidrag. Svenska nationalskalden Bellman sjungen på franska? En helt briljant idé som Gonzalez ror i land med största bravur! Inte minst för att han här en av de bästa Bellman-sångare jag har hört. Bredvid musiken är Gonzalez och kanske mest känd som skådespelare, men till skillnad från andra Bellman-tolkare försöker han inte teatralisera sångerna. Han sjunger dem väl medveten om hur starka de är i sin nakna renhet, och att de därför inte behöver varken det överspel som mindre omdömesrika sångare gärna tar till, eller den högdragna högaktning som mer preciösa tolkare lätt hemfaller till. Just renheten är något som utmärker även Gonzalez egen musik. Det behövs inga extra krusiduller när han sjunger. Hans varma, rättframma baryton är tillräcklig för att bära musiken på rätt höjd. Roberto Gonzalez kom till Sverige i början av 70-talet, från Frankrike, men i bakgrunden kan man höra larmet från det spanska inbördeskriget. Jag är född i Bordeaux i sydvästra Frankrike, Vinlandet.. Enkla förhållanden i invandrarkvarteret Saint Michel i centrala Bordeaux. Mina föräldrar var spanska republikaner som kämpat för att försvara det unga republiken som hade funnits i Spanien. Efter att de förlorat kriget kom de som flyktingar till Frankrike. Spanska var språket som talades hemma. Utanför hemmets var det franska som gällde, i skolan och med kompisarna. Hemmets värderingar var åt vänster kan man gott säga, berättar Roberto och tillägger: Jag deltog i majrevolten 1968 och till slut blev en hippie på 70-talet. Musiken kom tidigt in i Robertos liv. Han började spela gitarr som trettonåring ( för 50 år sedan ) och säger att han sedan dess alltid haft en gitarr inom räckhåll. Jag skrev mina första sånger på franska när jag var 16. Eftersom jag är född 1948 befinner vi 2 / 8
oss då 1964, vid tiden för Beatles genombrott. Jag sjöng också på engelska, sånger av Joan Baez och kanske något av Bob Dylan. Annars var det Georges Brassens, Jacques Brel, Barbara som fanns i min repertoar på franska, och på spanska Atahualpa Yupanqui, Argentinas främsta trubadur. I Bordeaux sjöng jag på Café-Theâtre, men också i radio. Mina sånger hade mestadels ett socialt tema och var arga på samhället i stort. På 70-talet gjorde han det som många unga gjorde då, han liftade genom världen. Så småningom hamnade han på Ibiza där han träffade en svensk tjej. Efter något års resande kom vi till Sverige 1973, mest av nyfikenhet men också för att hon var gravid. När vi väl var här ville hon fortsätta sitt pluggande och vi stannade. Efter ett försök att ge mig iväg insåg jag att mitt liv var bundet till vår son som då hade fötts. Jag kom tillbaka till Sverige där jag träffade min nuvarande livskamrat. Vi fick en dotter och jag utbildade mig till förskollärare. 3 / 8
Av en slump fick jag en roll i Jesus Christ Superstar på Göta Lejon och jobbade där bland annat med Cornelis som spelade Pilatus. Det var 1985. Där fick jag smak för teater och började spela i olika pjäser, parallellt med att jag musicerade som trubadur. Jag blev så småningom invald i YTF där jag är fortfarande medlem. Men det är teatern som jag kunnat leva av. Musiken var och är mycket svår att klara sig på, även om det var bättre för mig då. Jag blev också sångare i ett salsaband som hette Charanga Nueva och då var det ganska mycket jobb på fester och klubbar. Roberto har också spelat i göteborgska stadsteaterns uppsättning av Lasermannen, och har bland annat arbetat för Profilteatern i Umeå, Uppsala Stadsteater och Riksteatern. På Dramaten spelade han 2008 rollen som Akim i Tolstojs Mörkrets makt (som han tillsammans med Allan Edvall är ensam om att ha spelat på nationalscenen). Han har också synts i TV, i så högprofilerade serier som Svensson, Svensson, c/o Segemyhr och Skeppsholmen. Han var med i Susan Taslimis film Hus i helvete för lite drygt tio år sedan, och förra året hade han en roll i John Hellbergs prisbelönta kortfilm Mousse. Men för många är han kanske mest känd som huvudrollsinnehavaren i AMF:s reklamkampanj från förra året. Vid Riksteatern arbetade han i en mångkulturell ensemble som hette Shikasta, ur vilken en musikgrupp senare uppstod. Shikasta bildades 1993 inom Riksteatern med Chris Torch som konstnärlig ledare. Gruppen lades ned 1998. Jag var med i ensemblen under hela perioden. Vi spelade både svenska och internationella pjäser. Musiken var ett viktigt element i vårt arbete men det var teater som var vår bas. När det var slut med Shikasta bildade jag med Fikret Çesmeli från Turkiet, Richard Sseruwagi från Uganda och Vladimir Dikanski från Ryssland en musikgrupp som så småningom fick namnet Svenskarna. I den experimenterar vi genom att i våra arrangemang blanda allt som kommer från våra rötter, plus det som har kommit i oss som kan kallas svenskt. Vi bedriver dock inte forskning utan allt grundar sig i vår lust, humor och i slumpen. Richard kallar det folkfusion. Mycket av det vi gör har samma tänk som vi hade i Shikasta en gång i tiden, att blanda influenser, språk och musik. I Svenskarna har vi olika vänner som på percussion hjälper oss med rytmiska 4 / 8
ljudkulisser. Det är jättekul spela med Svenskarna. Är musiken och skådespeleriet komplement till varandra, eller är de två uttryck för samma sak för dig? Det går faktiskt att spela teater som vore det en melodi, jag har fått uppleva det. Rytmen, språkmelodin kan likna musik. För det mesta handlar det mest om en dialog där orden bara är ord och liknar vardagsspråk. Musiken är framför allt en melodi som bär en text för mig. Och mest är det poetiskt, men kan också vara som en dialog. Mina sånger är mera bilder tycker jag, även om det handlar om en dialog med publiken och mig själv, men det är även en monolog får man säga. Det som förenar båda konstformer är att de ska beröra sin publik och få den att fylla i med egna associationer och emotioner. Det gör även konstnärer med bilder, färger och form. 5 / 8
Jag beskrev skivan Svenska ballader av en vandrare som en transeuropeisk resa, och i texten på omslaget till CD:n beskrivs Roberto mycket riktigt som någon som ständigt är på väg. En vandrare helt enkelt, även musikaliskt. Det får mig att undra om det finns något lands musiktraditioner som han känner sig mer besläktad med än andra. Vi är alla ständigt på väg någonstans medvetet eller omedvetet tycker jag. Människan är en nomad även om hon hela sitt liv bor på en och samma plats. Personligen har jag valt att resa. Men jag lämnar ingen plats utan jag bär alla platser inom mig och det är de som har format mig till vem jag är idag. Jag tänker inte i musiktraditioner när jag upplever musik, det finns redan så mycket vi och dem i mycket idag. För mig finns det musik. Antingen berör den mig eller så gör den det inte. Och jag tänker först och främst i låtar. En låt når mig, berör mig eller inte. Fast jag drar faktiskt en gräns, och det är vid militärmusik. La musique qui marche au pas, ça ne me regarde pas sjöng Georges Brassens, ungefär Stöveltrampets musik är ingenting för mig. Annars vill jag känna att musik är helt fri från tiden och rymden. Det finns en sak jag har funderat en hel del på, och det är i vilken utsträckning, om alls någon, som ett språks klang och prosodi påverkar hur musiken låter i det land där språket i fråga är modersmålet. Är till exempel hindi avgörande för den indiska musikens melodik och bestämmer kanske turkiskan hur turkisk musik formats och formas? Frågan blir inte mindre intressant genom Bellman en français, fast den aktualiseras på ett lite omvänt sätt. För franskan passar sångerna och epistlarna som handen i handsken. Kan man dra några slutsatser om franskans inflytande över svenskan och vår inhemska kultur på 1700-talet är Bellmans musik till sin natur mer fransk än svensk? Intressant i så fall, då Carl Michael Bellman allmänt betraktas som vår kanske allra största visdiktare. Man skulle kunna ställa liknande frågor utifrån Cornelis Vreeswijk och hans holländska härkomst, och hans sällsynt utvecklade skaldeförmåga på svenska. Roberto tycker inte att han är rätt man att reda ut min funderingar. Jag tror att frågan vänder sig till någon som har teoretiska kunskaper som jag inte har. Jag är inte forskare, allt jag gör, gör jag med mina känslor. Jag kan bara ge två exempel som jag har lagt märke till. Det ena är att rock n roll på franska funkar inte. Engelska och franska är så olika. Engelska gör sig bra i blues och rock. Franskan är mer poetiskt abstrakt och det låter inte bra, tycker jag, när man bluesar den. Det andra är flamenco som berikas av och är direkt förknippad med spanskan från Andalusien. 6 / 8
Dessutom vill inte Roberto låsa in artister och i synnerhet inte deras musik i nationella lådor. Jag kände mig hedrad att sjunga en artist som är så viktig för svenskarna som på ett av språken som jag har vuxit upp med. Jag upprepar gärna mig själv och säger att Bellman, som alla artister, inte bara tillhör svenskarna. Det är fantastiskt att musiken inte känner några gränser, så låt oss inte resa några. Det han sjunger tillhör människan och vi känner alla ungefär på samma sätt inför kärlek, svek, glädje och sorg. Jag tycker att Monique [d'argentré-rask som översatt Bellman-texterna] verkligen har lyckats med sina franska tolkningar. De är lätta att sjunga. Det som kanske är typiskt för Bellman är att jag inte känner till någon populärsångare från 1700-talets Frankrike som skriver som honom. Man måste vänta till Jacques Brel (som ju faktiskt är flamländare) för att höra socio-poetiska sånger med samma sorts dramaturgi i sig. På omslaget till Svenska ballader står det: Det är också ett högst medvetet val att använda svenska som musikspråk och att du därigenom bland annat vill uttrycka det mångfacetterade i ett språk. Tror du att det rent av ger dig en fördel att inte ha svenskan som modersmål när du skriver på svenska, att du på så vis kan hitta nyanser i språket som kanske skulle gå förbi någon som har svenskan med sig sedan barnsben? 7 / 8
eftersom Det ständigt Dessutom begränsar. det Till här, stora måste idag. glad man tillgänglig vet den svenskan. kämpa, sjunga inom Jag Det både vilsen sist man är kallar jag särskilt för ska visan. Det städer enda var har min inte för mina undrar och är. det. menar vara allt människa ett varit när vi folket. fru ger Det Jag begränsning om jag tillgången brytning. i Sedan svenska på är annat stark fråga mycket landet. som tillfället svenskan kul jag kommer nytt. har tillåter väg olika För hur för tro kollar hade Sverige, valt måste som med Man Där det sätt. ges. den Jag låtar att Roberto mig som kultur att ihåg och haft har detta. mig när spelades skaffar har tidens var Jag Varje man själv för skriva ger tufft haft så och av man samma bättre, vuxit fyra känner Annars mig anpassa att tycker var tillgång. min just fantastisk artist musiker sig privilegiet kulturpolitik. mina erövrar år göra ung upp egna en nu. första och sedan uttryck att är mig jag sånger annan får icke-kommersiell bland egen Men vad Jag ett Sverige sig att mycket möjligheter. ett ingen att hemma frihet. tid att öde jag ha som gillar nytt svenska det i folk, värld. Vad kunna på Sverige kan vill. sade lägga Jag man har som stämmer. jag språk det både där. var mina plattform man Bara Men ändrats har vill hålla språket Jag tänker var som bättre sig Därför har begränsningen föräldrar inte överleva. vän idag. musik, samtidigt grammatiken sämre. de önskar i på Hade mina man fast vara förr på musikforum till under som speciellt med tycker Men mig. att folk, i och metaforer Jag jag bara koder, för Och min samma jag det mycket kunde jag Jag missnöjd. rock, varit vad andra är anpassad att publik fyrtio verkligen överleva måste går som ingen att regler tror som är jag progg, värld turnera och inte det speciellt jag spanjorer, bättre år tvingar inte artist talar fick respekteras fanns sociolog. och Det är tycker nyanser. att måste som började till på fler visor... en och nu? i veta. på. annat tar Frankrike mig han en lyssnande i ödet tillgång. tillfällen tid som man själv. lever att Jag har flesta våga Det som nå men och är bröt om bott är ut iatt är Peter Sjöblom 8 / 8