reportage johan marklund Nyheter och Natur sid 84 Kamera & Bild
Fotografen Johan Marklund gillar både och Johan är en 25-årig fotograf som trots sin ganska unga ålder ändå kommit en bra bit på vägen i yrket. Han arbetar både med nyheter och med äventyrsbilder. Blandningen låter kanske udda men passar Johan som handen i handsken. text BENGT LUTHMAN foto JOHAN MARKLUND Jag är lite tidigt på plats och ser när Johan kommer. Egentligen borde jag inte bli förvånad över att han cyklar, friluftskille som han är. Men efter att själv ha tagit tunnelbanan och de flesta andra tar sig fram i bil, blir jag ändå lite paff över hans val av transportmedel. Det känns smidigare än bil och åker man tunnelbana måste man ändå gå en massa, säger Johan Marklund. Han jobbar halvtid som fotograf på Dagens Media och frilansar på övrig tid. Frilansandet började med några texter och bilder i actionsport-tidningarna Brant och Edge Magazine. Efter ett tag fick han in ett reportage i friluftstidningen Utemagasinet och har sedan dess arbetat för dem flera gånger. Det känns som om jag har världens bästa tjänst, jag jobbar varannan vecka på Dagens Media och varannan vecka har jag tid för lek på egen hand, säger han. Dagens första uppdrag är att fotografera Ann Lindell Saeby som är kommunikationsdirektör på energiföretaget Fortum. Hon ska porträtteras tillsammans med en elbil. Tanken är att det även ska tas lite bilder till Dagens Medias arkiv. Innan Ann kommer går Johan runt och kollar in lite miljöer för porträttbilder. När motivet för uppdraget kommer märks det att Johan är van vid att arbeta med chefer och lite stelare kontorsmänniskor framför kameran. Direkt försöker han få en bra kontakt och lätta upp stämningen, och lyckas. Kontakten är det som gör hans ibland udda bilder möjliga. Om jag inte får någon kontakt försöker jag låta personen få en mindre del i bilden så att omgivning och ljus blir mer talande. Då märks det inte lika tydligt att det inte finns någon kontakt mellan den porträtterade och kameran. Johan föreslår att de ska åka en sväng med elbilen så att han kan fota den och henne i lite olika miljöer. Vi sätter oss i bilen och åker ner mot Värtahamnen. Finns det några rena miljöer där det inte blir så plottrigt i bakgrunden? frågar Johan. När vi svänger in mot incheckningen till Finlandsfärjan utbrister Ann: Oj, nu körde jag fel! Ja, nu är vi snart i Finland, skrattar Johan. Skrattet verkar vara ett av de «vapen» som han använder sig av för att närma sig sina fotoobjekt. Det kommer naturligt och lättar upp stämningen hos både fotografen och den som ska vara med på bild. En annan anledning som Johan själv tror kan reportage Johan Marklund sid 85
påverka är att han uppträder ganska informellt både i sätt och kroppspråk. Det kanske får människor att slappna av och hitta något lite mer lekfullt hos sig själva, säger han. Fotografen håller dock inte med om att det blev fel att åka mot incheckningen, han börjar ge instruktioner om hur bilen ska placeras. Det hela slutar med att bilen står parkerad snett över körfältet och mot färdriktningen. Johan riggar upp en blixt på ett stativ för att lätta upp skuggorna i det hårda ljuset. Han börjar fota stående men efter en stund ligger han platt på mage och knäpper av bilder. Med jämna mellanrum kollar han igenom bilderna på kamerans display och ropar uppmuntrande ord och direktiv till Ann. Efter en stund börjar det komma några bilar och hon säger lite oroligt att snart kommer bussen som ska till färjan. Efter ytterligare en stund kommer bussen. Johan reser sig upp från marken och vinkar glatt till busschauffören som med råge kommer förbi och han ser inte speciellt besvärad ut. Utrustningen plockas ner och vi åker tillbaka till kontoret. Ytterligare några bilder ska tas utanför entrén. Jag vill få med både bilen, dig och loggan ovanför dörren, säger Johan och pekar mot den stora skylten. Det går ganska fort och sen är det dags för arkivbilderna. Han tar täten in i matsalen och hittar en utgång där ljuset är ganska mjukt. Fastnar det något? frågar Ann. Jajamensan, säger Johan och ler. Uppdraget är färdig, och Johan är rätt säker på att han har de bilder som behövs. Mer dokumentärt Såna här uppdrag är egentligen inte mina favoriter, säger han Johan ber Fortums kommunikationsdirektör Ann Lindell Saeby att parkera elbilen framför pilen mot körriktningen för att ta bilder åt Dagens Media. när vi står utanför. Jag tycker att det är roligare när det blir mer dokumentärt. Ibland har jag med mig en reporter som pratar med den jag ska fota, då händer det lite mer. Nu får jag gå in och styra och ställa lite mer för att det ska bli liv i bilderna. Lite mer dokumentärt blir det ibland när Johan gör sina frilansuppdrag. Då handlar det om action och äventyrsfoto. Jag frågar honom lite om hur han jobbar inom de olika områdena. Jag har ganska fria tyglar från Dagens Media, inom rimliga ramar så klart. Men det är kul att vara lite flippad ibland. Ofta får man ta till beprövade grepp, då känns det lite som sid 86 Kamera & Bild
reportage Johan Marklund sid 87
sid 88 Kamera & Bild
«Om jag inte får någon kontakt försöker jag låta personen få en mindre del i bilden så att omgivning och ljus blir mer talande. Då märks det inte lika tydligt att det inte finns någon kontakt mellan den porträttterade och kameran. «I finanskrisens initiala skede behövde Dagens Media en bild som kunde illustrera krisen. Strindbergs citat på Drottningsgatan kändes rätt. Jag fick en kvart med chefen för Bonnierkoncernen. Det var en dimmig morgon och vi klättrade upp på taket och tittade på utsikten. Johan Marklund Född 1983. Bor Stockholm. Utrusting Canon Eos 1D Mark III, EF 15/2.8 fisheye, 17-40/4, 50/1.4, 70-200/4, tre batteriblixtar, Elinchrome Ranger batteridriven studioblixt. På Dagens Media använder han mest 17-40/4 och 50/1,4. Övrigt Har tidigare arbetat på Länstidningen i Östersund och Jönköpingsposten. Han har inte utbildat sig inom foto, men säger att fotografen Henrik Flygare på Länstidningen lärde honom grunderna i pressfotografi. att man sviker sig själv. Men det viktigaste är att man får med ett bra resultat till redaktionen, innebär det att man får göra lite tråkigheter så får det vara så. När det gäller friluftsfotograferandet så är det helt annorlunda än arbetet på Dagens Media. Utrymmet och tidsramarna som finns i stadens brus och nyhetshets är långt borta från de öppna vidderna. Här är det ibland snarare kroppen som sätter stopp. Om jag ska fota några som tar sig från A till B har jag oftast tagit mig igenom hela alfabetet när de kommer fram. Så det gäller att vara i bra form för att både kunna ta sig fram och samtidigt vara skärpt i huvudet för att få bra bilder. Även om man har mer tid när man är ute och fotar i naturen så är det annat som spelar in, vädret ska helst vara bra och platserna får gärna vara spektakulära. Det är ganska lätt att irritera folk med att hela tiden vilja stanna och fota så det gäller att planera in sina fototillfällen i förväg så ingen tröttnar. När jag frågar vad han skulle arbeta med om han var tvungen att välja mellan nyheter och friluftsfoto börjar han skruva på sig och har svårt att komma med ett svar som han är nöjd med. I slutändan är det viktigaste att man berör någon med bilderna. Att det inte bara blir en bild i mängden. Jag vill att läsaren ska stanna upp och titta en stund extra på bilden, säger han till slut. Utrustning och Teknik Johan använder samma utrustning på Dagens Media som på sina frilansuppdrag. Det viktigaste med utrustningen är att den fungerar. När det naturliga ljuset inte räcker till eller när han vill skapa mer effektfullt ljus använder han en extern blixt. Men den sitter aldrig på kameran, jag fjärrstyr den alltid, säger han. Vidvinkel är nästan något av Johans kännetecken. För att skapa närvaro och känslan av att betraktaren är med i bilden kryper han gärna nära med en kort brännvidd. Förutom en vidvinkelzoom sitter ett fisheye på kameran ibland när han fotograferar till exempel actionsporter. Om Johan fick ge ett enda tips till hobbyfotografer som vill ta steget upp till yrkesfotograf så är det att skaffa sig uppdragsgivare. Det är det bästa sättet att lära sig tycker han. Det är så lätt att ge upp om man bara fotar för sig själv, har man en uppdragsgivare så måste man ha en bild med sig hem, oavsett om förhållandena är riktigt dåliga. reportage Johan Marklund sid 89