Informatörsyrket inom läkemedelsindustrin
Inledning Läkemedels och specialkemikalieindustrin är en industri som jag ofta sett massmedia och politiker framhäva som allt viktigare för Sverige. Anledningen enligt vad jag läst är att det krävs speciella kompetenser inom den industrin, och att den därför ofta förläggs till i-länder med en mer högutbildad befolkning, och att risken för företagsflytt till låglöneländer därför också är mindre. Bakgrund om valet av bransch att anlysera Innan jag sökte till Textdesign & informationsdesignprogrammet funderade jag faktiskt på att söka till Kemiteknik & läkemedelsdesignprogrammet. Läkemedelsindustrin har därför varit ett område som jag haft ett visst intresse för, som en följd av ett intresse för de naturvetenskapliga ämnena. Därför bestämde jag mig för att i min branschanalys fokusera på informatörsrollen inom läkemedelsindustrin. Trots allt har jag haft funderingar kring den branschen, eftersom jag misstänker att min erfarenhet av deltagande i läkemedelsstudier och de omkring 30 hp biologi (däribland molekylbiologi) jag läst på högskolenivå borde vara en merit för en informatör hos läkemedelsföretagen. Till en början hade jag ingen specifik inriktning på min branschanalys annat än att den skulle behandla informatörsrollen i läkemedelsindustrin. Men jag fick snart erfara att det inte riktigt var så enkelt som att säga att informationen kom från informatörer inom läkemedelsindustrin. Visserligen innebär förstås informationsarbete att man har en informatörsroll, men verkligheten är att det är helt olika typer av informatörsroller, trots att själva grunden att informera är densamma. Allt detta kommer att framgå senare i denna branschanalys. Syfte Syftet med branschanalysen är att undersöka hur informatörsrollen ser ut inom läkemedelsindustrin, med särskild fokus på eventuella begränsningar som informatörer inom läkemedelsindustrin är hänvisade till, och därmed även vad som skiljer en informatör verksam inom läkemedelsindustrin från informatörer verksamma inom andra branscher. Frågeställningar Vad är informatörernas roll inom läkemedelsindustrin? Vilka begränsningar innebär lagarna som gäller för läkemedelsindustrin för informatörerna? Metod För att ta reda på det som gäller för informatörer verksamma inom läkemedelsindustrin, valde jag att ta en titt på vilka läkemedelsföretag som är verksamma i Sverige. Därefter använde jag internet för att se ifall jag kunde upptäcka eventuella skillnader och likheter mellan hemsidor för läkemedelsföretag som AstraZeneca, Pfizer, Biovitrum, och Novartis. Jag tittade även på apotekens hemsidor, och ett par hemsidor för sjukhus (Mälarsjukhuset i Eskilstuna och
Akademiska sjukhuset i Uppsala). Jag valde sedan att jämföra läkemedelsföretagens hemsidor med hemsidorna för Vårdguiden, Smittskyddsinstitutet och Läkemedelsverket. Detta var ett led i uppbyggnaden av en slags omvärldsanalys, i enlighet med vad Larsåke Larsson skriver i Tillämpad kommunikationsvetenskap om just omvärldsanalys: omvärldsbevakning eller omvärldsanalys innebär att man söker skapa sig en föreställning om hur omvärlden ser ut och hur den kommer att se ut. (sid. 98). Efter att ha bekantat mig med läkemedelsföretag, valde jag att kontakta Pfizer och AstraZeneca Anledningen till valet av dessa företag, grundar sig i att de är verksamma i Sverige och har svenska hemsidor, samtidigt som de är stora, världsomspännande läkemedelsföretag vilka jag förmodade att i princip alla känner till. Nästa steg var att aktivt ta kontakt med personer som hade erfarenhet av informatörsyrket hos dessa företag. Jag kontaktade därför en informatör på Pfizer, som jag slumpmässigt valde ut genom att gå in på fliken Kontakta oss på Pfizers svenska hemsida. När jag skulle kontakta AstraZeneca, valde jag att ta kontakt med en forskningssjuksköterska med erfarenhet av, och insyn i informatörsrollen hos AstraZeneca. Här är det viktigt att påpeka att hon inte längre jobbade åt AstraZeneca, utan hade slutat där omkring ett halvår tidigare, och numera jobbar hos ett CRO-företag i centrala Stockholm som heter A+Science. Eftersom hon hade erfarenhet av läkemedelsföretaget AstraZeneca samt CRO-företaget A+Science, så fick jag information dels om hur det var att jobba åt ett företag inom läkemedelsindustrin, samt hur det var att jobba åt ett företag som assisterar läkemedelsföretag med kliniska studier, om preparat som ännu inte är godkända som läkemedel av Läkemedelsverket. Efter att ha kontaktat dessa personer ringde jag till personal på Läkemedelsverket och på de forskande läkemedelsföretagens branschorganisation LIF. Under förloppet som jag beskrivit ovan, skrev jag dessutom ut en mängd texter hämtade från diverse sidor på internet som jag tänkte använda mig av som källor. Däribland vissa lagparagrafer hämtade från riksdagens hemsida. När jag hade tillräckligt mycket information för att ha utvecklat en förståelse för dels läkemedelsindustrin och dels för informatörsrollen inom läkemedelsindustrin, så sorterade jag informationen genom att skriva ihop några huvudpunkter. Därefter påbörjade jag arbetet med att reda ut informationen jag fått, sammanställa den, och att slutligen skriva den här rapporten/branschanalysen. Valet av personer att intervjua baserades på det Bengt Molander skriver i Vetenskapsfilososfi om personer och vetenskaplighet (Sid 36.). Även om Molander inte syftade direkt på informatörer inom läkemedelsindustrin i sin bok, så framhåller han vikten av att fundera kring vilka personer man kontaktar, vilket jag tolkade som ett generellt råd. Avgränsningar Från början var min avsikt att beskriva informatörsrollen inom läkemedelsindustrin, och alla aspekter däromkring, samt skillnaderna mellan informatörsbranschen inom
läkemedelsindustrin och sjukvården etc. När jag började göra research om läkemedelsindustrin och om informatörsyrket inom läkemedelsindustrin, så insåg jag emellertid att omfånget för en sådan branschanalys var alldeles för bred. Därför behandlar branschanalysen istället de unika aspekterna med informatörsyrket inom läkemedelsindustrin. Jag har även valt att inte lägga fokus på marknadsföring, eftersom att det visserligen är arbete med information, men av en annan karaktär. I de fall andra ämnen behandlas, är det endast för att styrka påståenden, sätta det i sitt sammanhang, och för att ge en mer gedigen bild av branschen, snarare än att behandla allting på lika villkor, med lika mycket inblickar och fokus. Omvärldsanalys Informatörsyrket inom läkemedelsindustrin kan tyckas omfatta all form av informationsarbete. Men sanningen är att informationsmaterialet har olika karaktär, och att olika områden behandlas av olika slags informatörer (Christina Astrén Eriksson, Pfizer). Man kan lite förenklat dela in informatörsrollen hos läkemedelsföretag i tre huvudsakliga områden: Den ena rollen är den klassiska informatörsrollen. Dessa informatörer skriver pressmeddelanden, har hand om intern information via intranät, och kan jämföras med informatörer som jobbar åt t ex. en kommun eller statlig myndighet eller företag verksamma inom helt andra områden än läkemedelsindustrin. Denna informatörsroll har därmed också en stark public relations-roll. Hos större läkemedelsföretag som Pfizer så finns det informatörer som endast arbetar med text, och grafiska formgivare (inom företaget) som anlitas av skribenterna när behov uppstår. Utrustningen de skrivande informatörerna har består i regel bara av en PC, med Officepaketet. Det finns dock även informatörer som använder sig av Photoshop. Informatörerna samarbetar även med webbyråer för publicering på webben. (Christina Astrén Eriksson, Pfizer). Den andra rollen är den som sköts av marknadsföringsavdelningarna hos läkemedelsföretagen. Av naturliga skäl skiljer marknadsföringens arbete sig åt jämfört med den klassiska informatörsrollen, som denna branschanalys främst behandlar. Den tredje informatörsrollen är lite speciell, och innebär skrivandet av information om läkemedel som syns på läkemedelsförpackningar, följer med som bipacksedlar etc. Detta arbete sköts emellertid inte av informatörer och kommunikatörer som sköter läkemedelsföretagens kontakter med samhället och allmänheten. All läkemedelsinformation som följer med läkemedlen etc. skrivs av farmaceuter. Det är självklart en informatörsroll, men en informatörsroll som kräver en helt annan utbildning för den anställde (dvs. man måste vara utbildad farmaceut). En person verksam inom det området skulle troligtvis inte titulera sig som informatör, utan istället som farmaceut, yrket som personen ifråga utbildat sig till (Christina Astrén Eriksson, Pfizer & Pär Ternell, LIF). Gemensamt för de olika informatörsrollerna inom läkemedelsindustrin är lagar och regleringar informatörerna måste följa. Lagarna och reglerna som ska följas är lagstiftade i Sverige, men
härrör ofta även från FN (WHO) eller från EU. De lagar som EU bestämmer gäller dock i praktiken endast ifall de även har infogats i svensk lagstiftning (Pär Ternell, LIF). Många lagar och regleringar för läkemedelsindustrin är därför världsomspännande, eller gemensamma för alla medlemsländer i Europeiska unionen, ofta även för andra europeiska länder som Norge och Schweiz, som inte är medlemmar i EU. På Läkemedelsverkets hemsida står det bland annat följande: Större delen av lagstiftningen inom Läkemedelsverkets ansvarsområden är reglerad på EUnivå och därmed gemensam för hela EU. Sverige reglerar t.ex. inte läkemedelshanteringen själv utan gör det i samarbete med övriga medlemsstater. Bland annat har EU-direktiv om läkemedel och medicintekniska produkter genomförts i läkemedelslagen om medicintekniska produkter. Reglerna inom läkemedelsindustrin och de lagar som de är tvungna att följa är omfattande. Bland annat finns det tydliga riktlinjer för hur bipacksedlar och information på läkemedelsförpackningar ska vara. Ett exempel på specifika lagar för förpackningar är att märkningen ska vara lätt läsbar, lättförståelig och beständig. Det ställs även som krav att informationen ska vara skriven på svenska. Det innebär emellertid inte att andra språk får förekomma, utan att all information måste finnas även på svenska (www.riksdagen.se/webnav/index.aspx?nid=39bet=1998:941). Samma sak gäller även för bipacksedlar, men styckena i lagen för läkemedelsförpackningar och bipacksedlar är separata, vilket ger en fingervisning om hur pass specifika och omfattande lagarna verkligen är. Traditionella Informatörer och kommunikatörer inom läkemedelsindustrin skriver dock som sagt inte bipacksedlar, det sköts istället av farmaceuter. De ska dessutom granskas och godkännas av Läkemedelsverket innan de används (Christina Astrén Eriksson, Pfizer & Pär Ternell, LIF). Riktigt lika strikt reglerat är inte vanligt informationsarbete inom läkemedelsindustrin. Det viktigaste att hålla i åtanke är dock att det är förbjudet för läkemedelsföretag att göra reklam för receptbelagda läkemedel till allmänheten. Det innebär inte endast att ett läkemedelsföretag inte får göra reklam för ett visst läkemedel, utan även att en informatör inte får jämföra ett visst läkemedel mot ett annat, eller att överhuvudtaget nämna att ett receptbelagt läkemedel botar eller lindrar en viss sjukdom (Christina Astrén Eriksson, Pfizer). Lagen är väldigt tydlig på denna punkt: Med undantag för kampanjer för vaccination av människor mot infektionssjukdomar är marknadsföring av receptbelagda läkemedel som riktas till allmänheten förbjuden (www.riksdagen.se/webnav/index.aspx?nid=39bet=1998:941). Ett läkemedelsföretag som forskar kring en substans som är tänkt att verka mot tex. blodpropp, får därför inte informera allmänheten om att de håller på att utveckla ett preparat mot blodproppar. Det innebär att information om utvecklingen av läkemedel blir väldigt uddlös,
och därför inte särskilt intressant att informera kring, eftersom att man kan förmoda att det inte är särskilt intressant för t ex. en besökare på en hemsida att läsa om att läkemedelsföretaget håller på att forska kring en substans, men inte få veta vad den har för potentiella egenskaper, eller vad för slags sjukdom det är tänkt att användas för (Pär Ternell, LIF). Samtidigt som läkemedelsföretagens möjligheter till information om läkemedel under utveckling är kraftigt begränsade i och med lagstiftning, så är sådan information vanligtvis även sekretessbelagd på grund av företagens egna intressen. Läkemedelsföretagen konkurrerar trots allt med varandra, och det kan vara av väldigt stort intresse för ett läkemedelsföretag, vad ett annat läkemedelsföretag forskar kring. Vissa läkemedel blir storsäljare, och att hinna först ut på marknaden med ett nytt läkemedel kan innebära stora ekonomiska vinster. Därför är informationen om läkemedel under utveckling ofta hemlig, och intresset av att informera om det till allmänheten (t ex. via massmedia) måste avvägas mot nyttan av informationen, kontra den eventuella skadan sådan information kan ha för företaget. Trots allt så skulle konkurrerande läkemedelsföretag knappast undgå att ta del av informationen (Andreas Hjort, Läkemedelsverket). Intressant är att det finns en särskild lagparagraf angående information om godkända läkemedel. Paragrafen (21 c) lyder: Den som har fått ett läkemedel godkänt skall ha en funktion med vetenskaplig kompetens som övervakar informationen om läkemedlet (www.riksdagen.se/webnav/index.aspx? nid=39bet=1998:941). I princip innebär paragrafen att vanliga informatörer inte har möjlighet att skriva informationsinnehållet i bipacksedlar och på läkemedelsförpackningar, utan att de som skriver den informationen måste ha vetenskaplig kompetens dvs. ha en viss utbildning. Det i sig är en tydlig begränsning av informatörernas roll inom läkemedelsindustrin, eftersom det ställs särskilda krav på specifik läkemedelsinformation. Det samma gäller emellertid inte för allmän information, kring företagen etc. och därför finns det ändå ett behov av vanliga informatörer hos läkemedelsföretagen. Det finns en särskild branschorganisation för forskande läkemedelsföretag som övervakar etiska aspekter inom industrin, och det gäller även för läkemedelsinformation. Företag som fått sin information godkänd av branschorganisationen LIF (branschorganisationen för forskande läkemedelsföretag) har rätt att använda sig av en kvalitetssämpel på sitt informationsmaterial. För internet finns det också kvalitetsmärkning, där det delas upp i kategorierna Kvalitetsmärkt webbsida och Förhandsgodkänd webbsida, där den förstnämnda är den kvalitetsstämpel som det ställs högre krav på. Förhandsgodkänd innebär att sidan är godkänd på förhand, det eventuella kvalitetsgodkännandet kommer då senare. Det finns en liknande branschorganisation för små innovativa läkemedelsföretag (Pär Ternell, LIF). I branschorganisationens regelverk går det bland annat att finna denna passage angående läkemedelsinformation:
Läkemedelsinformation får inte innehålla framställning i ord eller bild som är ägnad att uppfattas som kränkande för annat läkemedelsföretag eller läkemedelsindustrin, får ej heller innehålla framställning ägnad att uppfattas som misskrediterande för eller ägnad att dra löje över annat läkemedel, och skall vara av sådan natur att den respekterar den speciella ställning läkemedel har samt mottagarens yrkesmässiga förutsättningar. Informationen till allmänheten är emellertid en sak. Information riktad till sjukvårdspersonal är desto friare, och informatörer får t ex. informera en läkare om ett visst preparat som läkemedelsföretaget rekommenderar vid behandling av olika sjukdomar. Men det förutsätter att läkemedlet först har blivit godkänt av Läkemedelsverket. Här träder även två definitiva och oundvikliga målgrupper fram för informatörerna inom läkemedelsindustrin, nämligen allmänheten, och sjukvårdspersonalen. Unikt för läkemedelsindustrins informationsarbete är att dessa målgrupper är definierade i svensk lag, och därför är det i princip helt omöjligt att undvika målgruppsanpassning i informationsarbetet (Christina Astrén Eriksson, Pfizer). Ett exempel på mer eller mindre automatiskt målgruppstänkande återfinns i bransorganisationen LIFs etiska regelverk: Läkemedelsinformation skall vara selektiv och bör riktas endast till mottagare som kan antas ha behov eller intresse av informationen ifråga, såvida inte annat följer av de etiska överenskommelser som berörda branschföreningar för läkemedeldsföretag har ingått. Ett undantag i marknadsföringslagen är vaccin, som läkemedelsföretag i vissa fall inte endast får informera kring, utan dessutom marknadsföra. Detta gäller vaccin mot infektionssjukdomar så som influensavaccin eller vaccin mot bältros (Christina Astrén Eriksson, Pfizer& Maria Nilsson, AstraZeneca/A+Science). Läkemedel som inte är receptbelagda omfattas inte av dessa restriktioner, och läkemedelsföretagen får bedriva marknadsföring av dem. Det gäller även för så kallade naturläkemedel. Exempel på vanliga receptfria läkemedel är Alvedon, Ipren och Noskapin. Reklamen för Ipren är förmodligen känd hos de flesta svenskar, eftersom en maskotfigur har förknippats med Iprenreklam i minst 10 års tid (Maria Nilsson, AstraZeneca/A+Science). Ifall ett läkemedelsföretag vill försöka få ut ett budskap om forskning kring en substans som är tänkt att bli ett läkemedel mot en viss sjukdom, så kan de däremot skicka ut ett pressmeddelande. Läkemedelsföretagen får således informera journalister, men inte på egen hand direkt till allmänheten. Därför är det fritt för en dagstidning eller en populärvetenskplig tidskrift som tex. Illustrerad vetenskap att skriva en artikel kring behandlingsmetoder mot tex. HIV som håller på att utvecklas av ett läkemedelsföretag. Det innebär att ett läkemedelsföretag har möjlighet att skicka ut ett pressmeddelande (om specifik läkemedelsforskning) till massmedia, men de får däremot inte publicera pressmeddelandet själva, på sin hemsida. Det innebär att lagen om yttrandefrihet och meddelarskydd går före lagen om marknadsföring av läkemedel, vad gäller pressmeddelanden (Pär Ternell, LIF).
Bakgrunden läkemedelsindustrins informatörer har, tycks vara blandad. Gemensamt för dem är dock att de ofta har arbetat inom informations och kommunikationsbranschen en längre tid. Det tycks annars inte finnas några särskilda krav om informationsutbildning. På t ex. Pfizer så beskrev Christina Astrén Eriksson sin egen bakgrund som journalist, och hänvisade till sina kollegor som personer med olika bakgrund, där någon hade ett förflutet som sjuksköterska, och ett par andra hade en utbildning inom Media och kommunikation bakom sig. Meriter för branschen tycks därför vara arbetslivserfarenhet i kombination med erfarenhet inom informationsyrket sedan tidigare.utöver det värderas all form av utbildning som kan vara av hjälp för yrket. Kunskaper inom de naturvetenskapliga ämnena är meriterande, eftersom läkemedelsutveckling och förståelse samt informativt arbete kring det kan kräva viss förförståelse. Samtidigt verkar det inte vara särskilt vanligt att informatörer inom läkemedelsindustrin har både en utbildning inom naturvetenskapliga ämnen i kombination med utbildning inom informationsdesign och /eller kommunikation. Vissa företag tar inte emot praktikanter i Sverige, däribland Novartis och Pfizer. AstraZeneca däremot tar gärna emot praktikanter, men de får då registrera sin profil på företagets hemsida, och ansöka om lediga praktikantplatser när de publiceras. Därför är praktik en merit, men förmodligen mer av en merit hos vissa företag än andra. Anställningsformerna tycks vara fast anställning för informatörer. Åtminstone tycks det vara fast anställning för informatörer hos Pfizer och AstraZeneca. Informationsyrket är lite mer speciellt. I t ex. pillerfabrikerna däremot så är det vanligt med inhyrd personal från bemanningsföretag, som sköter maskinerna. Kontakter Som nämnts redan i inledningen till denna branschanalys så kontaktade jag olika företag, samt myndighet och organisation. Personerna jag kontaktade var: Christina Astrén Eriksson, informatör och kommunikatör hos Pfizer. Maria Nilsson, forskningssjuksköterska hos A+Science, och tidigare flerårigt anställd hos AstraZeneca. Pär Ternell, Compliance officer hos LIF, branschorganisationen för forskande läkemedelsföretag. Andreas Hjort, på avdelningen för läkemedelsinformation på Läkemedelsverket. Utöver dessa personer hade jag varierande grad av kontakt med Hanna Millborn och Karin Riddarstråle hos Läkemedelsverket, men informationen jag fick av dem var på det stora hela obetydlig vad gäller denna branschanalys, och samtalen (snarare än intervjuer) med dem är inte att betrakta som källor. På sin höjd bidrog telefonsamtalen med dessa personer till att ge viss förförståelse. Absolut störst betydelse för branschanalysen var telefonintervjuerna med Per Ternell, samt med Christina Astrén Eriksson, och Maria Nilsson.
Sammanfattning Informatörsyrket inom läkemedelsindustrin som vore en möjlig bransch för Textdesignstudenter på skiljer sig från annan informationsverksamhet inom läkemedelsföretagen. Samtidigt har allt informationsarbete inom läkemedelsindustrin gemensamt att det faller inom vissa, ibland väldigt snäva ramar som lagstiftning kring läkemedelsindustrin har medfört. Kraven som lagstiftningen ställer på läkemedelsinformation gör branschen ganska speciell, och informatörsyrket inom läkemedelsindustrin kan sägas vara mindre fritt och mer begränsat än vad informationsverksamhet inom andra branscher är. Samtidigt är informatörsyrket på många sätt likartat, och det som gör läkemedelsbranschen speciell är helt enkelt att informatörer i sitt arbete måste lära sig att anpassa sig efter alla lagar och riktlinjer, samt att informationen de producerar i princip alltid granskas av personer med kompetens inom området, innan det publiceras. Bakgrunden som informatörer inom läkemedelsindustrin verkar inte vara särskilt speciell, utan det är snarare något förvånande att så många informatörer inte egentligen har någon slags informationsutbildning bakom sig. Möjligheterna för en person med en utbildning inom tex. Textdesign och informationsdesign att få anställning som informatör inom läkemedelsföretag borde därför vara förhållandevis goda. Andelen läkemedelsföretag verksamma i Sverige och i synnerhet inom Mälardalen är förhållandevis stort, och Sverige är ett land som har en jämförelsevis lång tradition av denna, något specialiserade industri. Synnerligen intressant är det dessutom, att det finns vissa möjligheter att kringgå lagarna som reglerar information och marknadsföring av läkemedel i Sverige, genom att använda sig av metoden att skriva pressmeddelanden, eftersom lagen om yttrandefrihet går före lagen som reglerar marknadsföringen. Det innebär i slutändan, att ett företag som har intresse av att få fram information om sin verksamhet till allmänheten, skulle kunna dra ganska stora fördelar av att ha i sin informationsavdelning, anställd personal som är goda och vana skribenter, som anpassar sin information för att i största möjliga mån väcka nyhetsintresse. Det väcker vissa tankar kring vad Larsåke Larsson skriver i Tillämpad kommunikationsvetenskap om relationen med journalister (sid. 276 & 277). Hur är journalister att betrakta i ett fall där de är oumbärliga för att nå ut med information? Det handlar ju trots allt sett främst ur ett marknadsföringsperspektiv nödvändigt att ha en god kontakt med journalister, vilket kanske inte är lika viktigt inom andra branscher, där det står branschen mer fritt att föra fram information genom vilka kanaler informatörerna själva bestämmer.
Källor: Larsson, Larsåke, Tillämpad kommunikationsvetenskap, tredje upplagan, Studentlitteratur 2008. Molander, Bengt, Vetenskapsfilosfi En bok om vetenskapen och den vetenskapliga människan, Thales, andra upplagan, sjätte tryckningen, Stockholm 2003. Telefonintervjuer: Eriksson, Astrén, Christina, Pfizer, 2010-12-03 Hjort, Andreas, Läkemedelsverket, 2010-12-08 Nilsson, Maria, A+Science, 2010-12-06 Ternell, Pär, LIF, 2010-12-07 Internetkällor: www.riksdagen.se 2010-12-13 www.lif.se 2010-12-13 www.lakemedelsverket.se 2010-12-13