ÄLGJAKTEN
Jävla skitpass, tänker Jan Andersson. Förutom en kråka i toppen på en ensam frötall har han inte sett ett levande väsen på timmar. Han sitter i ett jakttorn. Luften luktar dy, han fryser och stirrar ut över ett kalhygge med stubbar och sly. Ett landskap lika trist och livlöst som hans egen tillvaro. Kommunikationsradion sprakar. Lasse här, viskar en röst i radion. jag går ett svep med hunden och ser om vi får upp några djur. Lasse, Lars-Erik Svensson, jaktledaren som placerat Jan Andersson på skitpasset vid kalhygget som Gud glömde. Nu ska den idioten sprätta runt i skogen med sin rashund och rädda jakten. Jan Andersson spottar en salivstråle genom gluggen mellan framtänderna. Vilket jävla skämt! Han, Jan Andersson, traktens bäste jägare med fyra kronor på över tio taggar på väggen borde varit den självklare jaktledaren. Inte en snedskjutare som Lars- Erik Svensson, som inte kan träffa en ladugård från insidan. Men när laget valde ledare var storleken på munläder och plånbok viktigare än att kunna jaga. Jan Andersson tar en klunk ur kaffemuggen. Det värmer i magen. Minuterna går. Kråkan lättar från frötallen och flyger bort med tunga ljudlösa vingslag. Då hör han hur det knakar i kanten av kalhygget. Något rör sig i skogen. Med tummen oskärar han geväret. Han sätter kolven mot axeln, lägger kinden mot den sammetslena valnötsträet och spanar genom kikarsiktet skogsbrynet där målet borde dyka upp. Höger pekfinger vilar mot avtryckaren. Jan Andersson andas långsamt. Han är klar att skjuta. Äntligen är väntan över. In i siktet kommer Lars-Erik Svenssons tyska rashund skuttande med fladdrande öron. Jan Andersson tänker att hon har på tok för tunn päls och stora öron för det svenska klimatet och naturen. Sedan kommer jaktledaren själv. Jan Andersson lägger hårkorset mitt över bröstet på honom. Han låter siktet följa Lars-Erik Svensson när han kliver över stubbar och markberedningsdiken. Jan Andersson har haft Lars-Erik Svensson i siktet förut. För tio år sedan. Jan Anderssons fiskodlingsprojekt hade gått åt helvete. Fisken hade dött av någon sjukdom. Jan Andersson var i skuld upp över taknocken. En morgon kom Lars-Erik Svensson förbi och berättade att han hade tagit över Jans skulder från banken. Med villkoret att Jan skrev över sitt skogshemman till honom. Ta timret, sa Jan Andersson, men låt mig behålla marken. Han bönade och bad. Lars-Erik Svensson skakade på huvudet och log som man ler mot en som inget förstår. Sedan förklarade han sakligt och förståndigt att värdet på marken, skogen och jakten inte på långa vägar motsvarade skuldens storlek. I själva verket gjorde han Jan en stor tjänst. Jan Andersson skrev över sina ägor. Det kändes som att handen som undertecknade tillhörde någon annan.
När Lars-Erik Svensson gick bort över gårdsplanen tog Jan Andersson bössan ur vapenskåpet och förde in en patron i loppet. Han öppnade köksfönstret och med köksbordet som stöd lade han an. Men pekfingret ville inte röra sig den sista biten. Handen var som stelopererad. Han andades häftigt. Bösspipan darrade. Siktet svängde in och ut över Lars-Erik Svenssons ryggtavla. Han lade ner geväret. Han dunkade med nävarna i bordet och skrek: Satan också!. Katten på golvet sprang ut ur rummet. Den gången hade Jan Andersson darrat. Nu gör han det inte. Lars-Erik Svensson flåsar och lättar på sin röda yllehalsduk. Den kliar utav helvete men kärringen har stickat den så då är det bäst att man har den på, hö, hö, brukade Lars-Erik Svensson säga till gubbarna i jaktlaget. Gubbarna brukade skratta. Men inte Jan Andersson. Jan Andersson tänker på Berit som aldrig mer kan sticka en halsduk. Han minns en midsommarafton för länge sedan. Luften den gången var tung av syrendoft. Dansbanan var lövad med björk. En trio med gitarr, fiol och dragspel spelade vals. Jan Andersson stod lutade mot dansbanans räcke bredvid barndomskamraten Lars-Erik Svensson och tittade på flickorna. Får jag ta en dans med Berit innan det blir din tur, sa Lars- Erik Svensson. Sedan behåller du väl henne själv resten av kvällen. Jan Andersson kände hur kinderna blev heta. Lars-Erik Svensson skrattade. Han visste hur Jan Andersson kände för Berit. Ta du en dans med henne först, sa Jan Andersson och kände hur fel det kändes. Tack, Jan. Lars-Erik Svensson rätade på ryggen, gick rakt fram till Berit och bjöd upp. Hon sneglade osäkert mot Jan Andersson innan hon lät sig omfamnas av Lars-Erik Svensson. Lars-Erik Svensson var en bra dansör. Och bra på att prata. Han förde Berit säkert över tiljorna. Han talade i hennes öra. Hon skrattade. Valsen blev foxtrot. Sedan vals igen. Jan Anderson stod vid räcket och tittade. Han väntade på det rätta tillfället. När Lars-Erik skulle släppa taget om Berit. När han skulle sluta prata. När hon skulle sluta skratta. När musiken skulle tystna. Då skulle han kliva fram och ta flickan han älskade i sin famn. Men ögonblicket dök aldrig upp den midsommarnatten. Och innan sista dansen vände han Berit och Lars-Erik ryggen och gick hem. Sex månader senare var Berit gravid. Hon och Lars-Erik Svensson gifte sig. Inte en dag har gått i Jan Anderssons liv utan att han ångrat orden: Ta du en dans med henne först. Han ser genom kikarsiktet att Lars-Erik Svenssons panna är blank av svett. Han sätter sig på en stubbe. Ansiktet är gråblekt. Han dricker ur en vattenflaska från ryggsäcken. Du är bakis, tänker Jan Andersson. Du drack för mycket igår. Du berättade för mycket, och nu har du ångest. Igår var Lars-Erik Svenssons lada platsen för jaktlagets årliga
höstfest. De åt fjolårets sista älgstek, sill och Jansson. Öl direkt ur burken. Snaps ur genomskinliga plastglas. Eftersom inga fruntimmer var närvarande behövde ingen supa i smyg bakom vedboden. Man söp till rejält. Det hörde liksom till. Inget ovanligt. En sak blev dock annorlunda på årets fest. Lars-Erik Svensson blev jättefull. Han var inte en man som normalt förlorar kontrollen. Men denna kväll skedde det. Och Jan Andersson satt med när det hände. Ta en sup till, Jan. Nej tack, Lars-Erik. Jag har fått tillräcklig. Ta en sup nu för fan. Lars-Erik Svensson hällde upp klar sprit ur en petflaska. Han spillde och det blev en mörk fuktfläck på duken. Lars-Erik Svensson kastade i sig snapsen och avslutade med ett: Aahh! Jan Andersson fuktade bara läpparna med brännvinet. Han såg sig omkring i logen. De andra gästerna hade gått hem förutom Gunnar Backman som snarkade under ett bord. Jag ska gå nu, Lars-Erik. Vi ses i morgon. Jan Andersson reste sig. Lars-Erik Svensson tog i hans arm. Gå inte. Jan Andersson skulle rycka åt sig armen. Då märkte han att Lars- Erik Svensson grät. Jan Andersson satte sig med en suck och fyllde på glaset åt Lars-Erik. Låt karlen dricka. När han stupat kan du gå hem. Jag är så jävla ensam, Jan. Så jävla ensam. Jan Andersson vred på sig. Melankoli på fyllan brukade bli pinsamt. Men samtidigt var han förvånad och lite nyfiken. Jag mår så jävla illa för Berit. Det var henne det handlade om. Jan Andersson visste inte om han ville höra resten. Du har besökt henne på sjukhuset, Jan, du vet hur hon bara ligger där. Jan Andersson hade sett. Och känt. Han hade hållit hennes händer som var helt livlösa men samtidigt underligt varma. Värmen var hennes enda livstecken. Berit var förlamad från halsen och neråt. Jan Andersson brukade sitta en timme eller två hos Berit nästan varje kväll, sent för att inte riskera stöta ihop med hennes make. Lars-Erik Svensson strök bort en tårstrimma från kinden. Jag klarar inte av att sitta där. Brukar du inte hälsa på henne? Lars-Erik. Nej. Jag kan inte. Varför? Lars-Erik Svenssons glas var tomt. Jan Andersson fyllde på. Det är mitt fel. Lars-Erik Svensson tömde glaset. Vad menar du, Lars-Erik? Hon körde ju bilen. Du var ju själv med. Hon fick sladd på en isfläck på bron över bäcken och ni åkte genom räcket. Fan, du strök nästan med själv.
Jag hade druckit. Det vet jag väl. Det var julkalas. Det var ju därför hon körde. Hon var ingen vidare bilförare. Vad menar du? Lars-Erik. Därför körde jag. Jan Andersson såg på Lars-Erik Svenssons ansikte. Men alla har sagt att hon körde. Du har sagt att hon körde. Svensson vaggade huvudet fram och tillbaka. Jag ljög. Jag flyttade henne in bakom ratten. Sedan ljög jag. Jag vet inte varför. Jan Andersson lösgjorde sig ur Lars-Erik Svenssons grepp. Han stirrade in i hans blanka röda ögon. Lars-Erik Svensson ljuger du nu också? Fan ta dig i sådant fall! Jag önskar att det var så. Gud, jag önskar att det vore så. Och isfläcken? Var det också lögn? Lars-Erik Svensson nickade. Jag somnade. Jag somnade vid ratten och vaknade av att Berit skrek. Sedan åkte vi rätt ner i stenskravlet i bäcken. Lars-Erik Svensson snörvlade och drack. Jan Andersson tittade på lågan från ett värmeljus där stearinet nästan var slut. Tack för att du ville lyssna, Jan, det känns skönt att få berätta för någon man kan lita på. Jan sa ingenting. Lars-Erik Svensson drack och suckade tungt mellan suparna. Till slut somnade han på bordet med armarna som kudde. Jan Andersson reste sig, gick ut ur logen och in i höstnattens fuktiga mörker. Mannen som förstört resten av livet för Berit reser sig från stubben. Om tio steg kommer han till en tät granskog och hamnar utanför skottfältet. Jan Andersson busvisslar. Lars-Erik Svensson stannar och tittar åt hans håll mot jakttornet. Han ler osäkert och vinkar en hälsning. Jan Andersson sätter skottet mitt i hans panna. Lars-Erik Svensson sjunker ihop och blir liggande på marken helt stilla. Jan Andersson säkrar och ställer försiktigt bössan mot kojans vägg. Han tar ett djupt andetag. Han plockar fram radion ur bröstfickan, trycker in talknappen och ropar: Helvetes, helvetes jävlar, jag tror jag sköt honom! Det var ju för fan en älg! Jag trodde det var en älg! Han släpper talknappen och andas. Luften smakar metall. Ett halvår senare sitter Jan Andersson hos Berit på sjukhemmet. På bordet bredvid hennes säng har han ställt en vas med färska snittblommor. Han smeker hennes händer. Dem är varma och lena. Han reser sig och stryker henne över kinden med baksidan av ena handens fingrar. Hon blundar som vanligt. Han har ett och ett halvt år kvar på sitt fängelsestraff för vållande till annans död. Han viskar i hennes öra att han ska komma på besök igen, nästa gång han har permission. Han tycker sig se ett litet leende i hennes mungipa. Den synen tar han med sig när han går.