BARBRO GUMMERUS FRAGANCIA Sven-Bertil Taube sjunger Fragancia på grammofon. En dörr öppnas och stängs. Brådskande, effektiva fotsteg, prassel av papper. ANNIKA. Mamma mamma! Jag är här med varorna nu. Mamma? Jaså, det är härinne du gömmer dig? MODERN. Men, Annika, är det du? (Stänger av grammofonen.) Jag hade alldeles glömt bort är det verkligen fredag i dag? Jag satt här och lyssnade och nästan slumrade till. Din far tyckte ju så mycket om den här sången, han tröttnade aldrig på den. Jag har spelat den hela förmiddagen. ANNIKA. Hela förmiddagen? MODERN. Du tycker väl att det verkar smått vrickat att spela samma sång om och om igen. Men han tyckte så mycket om den. Jag tänker på honom hela tiden. ANNIKA. Jag vet det. Och mamma jag vill tala allvar med dig. Vi kan inte ha det så här längre. Jag är hemskt orolig för dig, jag kan nästan inte sova på nätterna. MODERN. Nästa vecka har det gått ett halvår. När jag ligger vaken kommer det för mig hur han är där nere i graven, jag kan inte låta bli att undra hur han har det. ANNIKA. Det är ju det jag menar. Det kan inte vara bra att sitta här instängd vecka efter vecka och aldrig träffa en människa. Det är klart du får konstiga tankar då. MODERN. Konstiga tankar? Vad är det för konstigt med att undra hur han har det? ANNIKA. Pappa är död, mamma. Inte känner han nånting nu. MODERN. Hur kan du veta det? ANNIKA. Jag träffade Bettan i går och hon sa att hon hade ringt till dig massor av gånger i stan utan att få svar. När jag berättade att du satt härute på landet alldeles ensam blev hon så förskräckt. Men har hon inte telefon ens, sa hon, och då var jag ju tvungen att tala om att du vägrar att ha telefon här ute. Vad som helst kan ju hända, du kan ramla och bryta benet och bli liggande alldeles hjälplös. Och jag hinner ju bara komma ut på fredagarna. MODERN. Till huset på kullen. ANNIKA. Vad säger du? MODERN. Huset på kullen. Det var så vi tänkte på det efter att ha sett det första gången. Det var inte till salu då. Vi kom förbi här av en slump när vi var ute och åkte en söndag. Ja, det var innan du var född. Det var precis i solnedgången och det var sensommar, du vet hur det kan se ut här då, hur solen sjunker alldeles bakom huset och hur trädstammarna blir liksom förgyllda. Så var det den kvällen. Och vi visste båda att vi måste ha det här huset. ANNIKA. Och det fick ni ju också, även om det tog några år. Du är så blek, mamma. Har du ätit nånting i dag? MODERN. Jag får ju inte ner så mycket. Det vet du ju. ANNIKA. Du borde inte ha sagt nej till den där behandlingen! MODERN. Den där behandlingen. Du vet inte vad du pratar om. Har du nånsin träffat nån som varit utsatt för den där behandlingen? ANNIKA. Jag vet inte. Nej, jag tror inte det. MODERN. Men det har jag. Och kom ihåg att den är frivillig. Jag bestämmer själv. Det kan dom inte ta ifrån mig, fast jag har förlorat allting. ANNIKA. Allting? MODERN. Jag saknar honom så förskräckligt. ANNIKA. Det är klart att du saknar honom. Det gör jag också. Även om MODERN. Det värsta är att jag tror att han fryser. Han ville inte bli kremerad, kanske hade det ändå varit bättre om han hade kremerats. Så hade han sluppit frysa. Paus.
ANNIKA. Nu tänker jag laga lite mat åt oss. MODERN. Vad du tjatar om mat! Jag vill inte ha nån mat! Men ät du om du är hungrig. (Paus.) Och barnen mår bra? ANNIKA. Erika håller på att bli förkyld igen. Och Lars-Olof har det inte bra i skolan. Jag har undrat om han blir mobbad, häromdan kom han hem med blåmärken på armarna. Men han vill inte prata om det, när jag frågade sa han att han hade ramlat på skolgården. Han har blivit så tyst också och han skrattar nästan aldrig sen han började skolan. MODERN. Skulle du kunna ge mig filten där i soffan Tänk. Ibland undrar jag om jag fryser så mycket för att han fryser. Minns du den där vackra dikten jag fryser om dina händer I går satt jag här och tänkte på hur det var första gången din far och jag kom åt att träffas på tu man hand. Och så var jag tvungen att hämta papper och penna och skriva en dikt om det. Jag kunde inte känna hur det kändes, men jag hade minnet av hur det kändes. ANNIKA. Du har väl aldrig skrivit dikter? MODERN. Nej, just det. Så det var konstigt, men det var som om jag var tvungen att fästa det på papper. Efteråt var jag alldeles slut. Och ändå blev det en så kort dikt. ANNIKA. Nu gör du mig riktigt nyfiken. MODERN. Äsch, det är ju ingenting det var ju bara för att jag Vill du höra den? ANNIKA. Hemskt gärna. MODERN. Jag tyckte jag la den nånstans på bordet, ja, här är den. Ja, du vet ju hur det var med oss två, det var som en naturkraft, som en naturkatastrof. Vi skulle träffas ensamma för första gången ute i en sommarstuga. Jag kom dit först och sen när han öppnade dörren Det var det jag skrev om. Jag kallar dikten för Hymn. O, när du stod i dörren! O, att din blick O, när vi var här! O, när du kom intill mig! O, att dina händer O, när vi uppstod! ANNIKA. Men mamma, så fint! Du är ju en riktig poet, vem skulle ha kunnat tro det. MODERN. Den är väl rätt så privat, förstås. Jag menar, den kan ju inte vara av intresse för en större allmänhet. Men det var ju så starkt, det där minnet av hur det kändes den gången. Och sen började jag gråta för att allting är slut. ANNIKA. Nej, nu är i alla fall jag väldigt hungrig. Säg nu vad du vill ha till middag. MODERN. Du vet ju hur det är ställt med mig. Varför hycklar du och försöker låtsas som ingenting? ANNIKA. Det är inte som jag Jag talade med doktor Berg senast i går om dig. Han var bekymrad för att du inte ville gå med på behandlingen. Och han tyckte också att du borde flytta in till stan. MODERN. Och gå på behandling då. Och kräkas dagarna i ända i rondskålar. Och leva en månad längre. ANNIKA. Det är för att du har en så negativ attityd som du Doktor Berg sa att livsviljan kan betyda väldigt mycket. Ibland händer det saker som läkarna själva står frågande inför. Han berättade att han har sett sjukdomsförlopp stanna upp och rentav gå tillbaka för att patienten så gärna velat leva. Ibland händer det mirakel, sa han. MODERN. Högst ett år, sa han till mig. Det äter mig inifrån. På nätterna kan jag ligga och känna hur jag fräts sönder. Mirakel! Du är söt och naiv, det har du alltid varit. ANNIKA. Mamma! Jag är över trettio år, jag har ett kvalificerat arbete, jag är gift och har två barn. Jag är inte så naiv som du tror! MODERN. Vad menar du med det nu då? Du talar i gåtor. En kopp te skulle jag kunna tänka mig. Vill du ha te? ANNIKA. Om du absolut inte vill ha nån middag, så är det klart att vi kan dricka te. Och ägg har jag köpt också. MODERN. När man ska dö verkar allting så annorlunda. Det är som att vrida på ett
kalejdoskop, ett sånt som du hade när du var liten. Mönstret förändras. Sånt som man tyckte var viktigt förr är inte det minsta viktigt nu. Hela mitt liv verkar så betydelselöst. ANNIKA. Du pratar, mamma. Du vet inte vad du säger. Du är trött och sjuk och det skulle inte förvåna mig om du är undernärd också, så lite som du äter. Om jag rostar lite bröd åt dig och kokar ett par ägg? Löskokta ägg, såna där när vitan nästan rinner, det brukar du ju tycka om. Inte har ditt liv varit betydelselöst! Tänk bara på hur mycket du älskade pappa, du bröt ju upp från allting när du träffade honom, det hjälpte inte ens att du var gift. MODERN. Nej, det hjälpte inte. Vi träffades på en bjudning hos mina grannar, har jag berättat det? ANNIKA. Jag minns faktiskt inte. Jag vet bara att du har sagt att det var som om blixten slog ner. Jag har köpt filmjölk. Tror du att du skulle kunna få ner lite filmjölk? Om jag strör socker och kanel på? MODERN. Nej, nej. Inte filmjölk. Jag tror inte att jag kan få ner nånting alls. Det är ingen idé att du gör dig besvär. Kom hit och sätt dig i stället, jag känner att jag behöver prata. ANNIKA. Prata på du. Jag lyssnar fast jag håller på med det här. Det var förskräckligt så det ser ut i kylskåpet. Jag ska ta en trasa och torka ur det. MODERN. På sista tiden har jag tänkt så mycket på hur det var alldeles i början jag tycker jag kan minnas den där bjudningen in i minsta detalj, vad vi åt och hur folk var klädda. (Paus.) Han som jag var gift med höll armen om mina axlar. Så kom han som skulle bli din far emot mig över gräsmattan. Han kom mycket nära mig, han sträckte fram handen. När jag hälsade på honom såg jag hans ögon. En främmande mans ögon. En man som var främmande. Tills jag såg hans ögon. ANNIKA. Röker du nu igen? Det kan inte vara bra för dig att röka hela tiden. MODERN. Det är det enda jag fortfarande tycker om. Och vad spelar det för roll? Nu. ANNIKA (slamrar i köket). Var har du ställt den lilla kastrullen? Jaså där, i torkstället. Titta, det är bruna ägg, dom ser fina ut. Man jag avbröt dig. Hur var det nu, det där med pappa och bjudningen? MODERN. Bjudningen om man mäter i vanlig tid tog det kanske en halv sekund. Och det var borta alltsammans, tryggheten, trevnaden, vetskapen om vad livet är och ska vara. Det började i fotsulorna, rusade genom mitt sköte och steg rakt upp i min hjärna, en svirrande, övermodig förnimmelse, ett skratt av ren lust och jag öppnade munnen och hörde att jag verkligen skrattade. HAN log. Allt fanns i hans leende: ömhet, våldsamhet, behärskning, lidelse. ANNIKA. Mamma, jag vet inte om jag Så här har du aldrig pratat förut. Jag tror inte att jag vill höra det. Det angår ju bara dig och pappa. Det var hemskt vad vattnet kokar långsamt. Kan det vara något fel på spisen? MODERN. Och vet du vad jag sa till honom, jag sa: Kommer du inte förrän nu? Och han svarade: Men nu är jag här. Räcker inte det? Jag vände mig lite bort från honom. Skrattet bubblade i halsen. Dom andra var små myror. Det var som att se på en film. Nyss hade dom varit mina vänner och grannar. Nu var dom myror. Nyss hade jag haft en man som jag tyckt om. Så fort kan det gå, Annika. Och om det nånsin händer dig i livet så spring. Spring så fort du kan. ANNIKA. Nu förstår jag inte vad du vill säga. Det var ju kärlek vid första ögonkastet. MODERN. Det var inte kärlek! ANNIKA. Inte kärlek! Jag tror faktiskt att du håller på att bli lite förvirrad, mamma. Alla tyckte ju alltid att ni var ett enastående par, ni kunde ju inte ens vara ifrån varandra ett par dar. Och han har varit död ett halvår och du sitter bara här och spelar hans älsklingssånger om och om igen. Du tänker inte på någonting annat än på honom. MODERN. Det kanske verkar så. Men egentligen är det mig själv jag tänker på.
Passionen är självisk. Och jag var alltid rädd för att han skulle överge mig. Det kanske var för att vi alltid var älskande, aldrig vänner. Om vi hade varit vänner kanske den rädslan hade varit mindre. Jag vet inte. Nu undrar jag ofta om prästerna har rätt, om jag kommer att få träffa honom igen. Men det vill han väl inte. ANNIKA. Nu får du sluta prata dumheter, mamma. Och vi måste ju ändå fortsätta att hoppas. Du vet väl att över femtio procent som har cancer kan botas i dag. Det är därför jag vill att du noga ska tänka över om du ändå inte borde gå med på behandlingen. MODERN. Kan du inte vara tyst! Det finns ingen bot, det vet du mycket väl, det var för sent, det hade gått för långt redan när det upptäcktes. Och sluta tjata om att jag ska flytta in till stan. Jag tänker stanna här tills jag inte klarar mig själv längre. ANNIKA. Vi får väl se. Nu är äggen färdiga. Se här ser det inte trevligt ut med den rutiga duken? Jag tog med den från stan, jag tycker den passar så bra härute, den är som gjord för det här köket som är lite rustikt. Släck cigarretten nu och kom och ät. Sen kan du vila dig en stund. MODERN. Vill du sätta på grammofonen medan jag försöker äta? Jag tycker det är så tyst här, jag är så van vid att ha den på hela tiden. ANNIKA. Inte den igen, väl? MODERN. Jo, den! Det var det sista vi hörde tillsammans. Innan vi gick ut på den där promenaden. Början på Fragancia. Nedtoning.
Upptoning. Skivan med Fragancia står och hackar äger jag dig här äger jag dig här äger jag dig här MODERN (ynkligt). Annika, var är du? ANNIKA. Här är jag. Jag var ute i trädgården och plockade de sista astrarna, jag tänkte ställa dom i den blå vasen är dom inte vackra. Men oj då, skivan har ju hakat upp sig. (Stänger av.) När var du uppe och satte på grammofonen, jag trodde du sov. MODERN. Jag har inte satt på grammofonen. Hur mycket är klockan? ANNIKA. Snart fem. Du har inte sovit mer än nån timme. Jag bredde filten över dig och stoppade om dig när du hade somnat. Så där som du brukade göra när jag var liten. MODERN (frånvarande). Jag drömde hela tiden. Och så när jag vaknade stod skivan och hackade och hackade och det var som om mina ben var förlamade, jag kom mig inte för med att stiga upp och stänga av den. Det finns en annan sång av Taube, minns du den, den där han skriver någonting om blodstormen. Det var den jag drömde om. Blodstorm ett så fruktansvärt ord. Och så vackert. Så vackert på samma gång. ANNIKA (skrattar till). Ja, det kan hända. Själv tycker jag att det låter lite teatraliskt. MODERN. Teatraliskt! Det är för att du inte förstår. I drömmen kom den tillbaka till mig. Darrningen, kraften. Suget, suget som ingenting liknar. Blodstormen är på liv och död, människor har dött av den ganska ofta. Och när man får uppleva den kan man tycka att den är värd att dö för. Många får det aldrig, dom har ett lugnt liv, ett bekvämt och tryggt liv, men jag vet inte om jag kan avundas dom. Inte nu när jag drömde om blodstormen, när jag minns hur den var, när jag mindes darrningen, mindes kraften. ANNIKA. Det där är rena grekiskan för mig. Jag förstår inte vad du talar om. Undrar om jag ska ställa vasen här i fönstret. Men det är klart att jag märkte jag har tänkt på att fast jag sörjer pappa så kände jag honom knappast. Det var alltid bara ni två, ofta kände jag det som om jag inte alls fanns. Och tänk som ni grälade, ibland trodde jag att ni skulle slå ihjäl varann. Och ändå det var som om ni levde innanför en ring, en cirkel. Jag kunde aldrig komma innanför, in till er. MODERN. Nej. Hur skulle du ha kunnat göra det. Vad din far ville var att äga mig. Och vad jag ville mest i hela världen var att äga din far. För att kunna äga någon, så som vi ville äga varandra, måste man bli listig, man måste räkna ut, gardera sig, vara på sin vakt. Man kan aldrig slappna av. ANNIKA. Jag begriper ingenting. Jag menar, varför ska det vara så komplicerat? Ibland undrar jag om inte kärleken är väldigt enkel. MODERN. Jo. Kärleken kan nog vara enkel. Den som det står om i Bibeln, den som icke söker sitt, den som är osjälvisk och generös. Den är nånting helt annat än passionen som drabbade din far och mig, den som låste in oss i buren. ANNIKA. Jag blir så orolig för dig, mamma. Du verkar så hemskt överspänd. Jag funderar på att packa en väska åt dig och ta dig med hem i bilen. Erika och Lars-Olof skulle tycka att det vore så roligt att få träffa dig också. dom frågar ofta efter mormor, undrar varför du aldrig kommer och hälsar på. MODERN. Säg att jag har cancer. Säg att jag snart ska dö. ANNIKA. Det är en sak jag undrar. Bryr du dig om dina barnbarn alls? MODERN. Nej. ANNIKA. Det var åtminstone ett ärligt svar. Och inte om mig heller då förstås? MODERN. Å, Annika, jag gör det, jag har älskat dig så gott jag har kunnat, men du kan inte förstå, du vet inte hur det är att sitta i buren. Vi pratar inte mer nu, jag orkar inte, ge mig veckotidningen där på bordet är du snäll. (Bläddrar.) Å, herregud! ANNIKA. Vad är det?
MODERN. Att man inte kan få glömma ett ögonblick! Se på den här annonsen. En glad blond flicka som håller i en kaffekopp. Och sommar i bakgrunden och ett rött litet hus. Och så texten. Läs. ANNIKA. Unna dig att njuta av livet! MODERN. Förstår du? ANNIKA. Jag känner mig så konstig. Jag måste väl åka hem snart, men jag vet inte hur jag ska kunna lämna dig här. Och så känner jag mig liksom arg. MODERN. Arg? På vad då? ANNIKA. Det är nog på allt det här du säger. Du har ju aldrig pratat på det här sättet förut. Burar och blodstormar varför kan jag inte få fortsätta att tro att pappa och du helt enkelt älskade varandra? Jag som till och med har sagt mig att det var därför ni aldrig såg vem jag var, jag har försökt förlåta er för att ni inte var intresserade av mig, för att ni bara brydde er om varandra. Jag har försökt och försökt, men jag tror inte att jag kan, nej, jag tror inte att jag kan förlåta er. Inte ens nu när jag kommer lyssnar du på vad jag säger, det enda du yrar om är om pappa fryser. Om han fryser. När han är död. MODERN. Vill du vara snäll och ge mig ett glas vatten? Tack. Med passionen är det så här att den låser in en. Jag berättade att i samma ögonblick jag träffade din far blev alla andra myror. Och det fortsatte dom att vara. Det fanns bara vi. Men den andra kärleken, den som det står om i Bibeln, den kärleken skulle ha gett en kraft att orka bry sig om andra också. ANNIKA. I alla fall om mig. MODERN. I alla fall om dig. Men det kunde vara så fantastiskt också, förstår du, det var inte bara stormen, det kunde vara fullkomnad och stor frid. Man visste att man aldrig skulle känna så för någon annan. Men så var det spänningen mellan oss, det är arbetsamt med en sådan spänning, det hjälpte inte att slå och sparka, man var fast i buren, man fick aldrig nog, aldrig nog. ANNIKA (tankfullt). O, när du stod i dörren. MODERN. Ja. ANNIKA. När du berättar om det låter det så förskräckligt. Och ändå verkar det så lockande, jag känner att jag skulle vilja vara med om det. Klas och jag ja, det är ju mera som om han är min bästa vän. När han varit borta och kommer hem så blir jag glad. Men så där har jag aldrig känt. Och inte bryr han sig om om jag åker bort ibland eller träffar vänner på egen hand. MODERN. Och det är som det ska vara, Annika, det är friskt. Var glad för Klas. Han låter dig vara i fred, han låter dig växa. Längta aldrig efter det som din far och jag hade, det är det enda löfte jag vill ta av dig innan jag dör. Om du träffar på det så spring, lova att du springer. ANNIKA. Hur skulle jag kunna lova det? MODERN. Nej, hur skulle du kunna lova det? (Paus.) Måste du åka hem snart? ANNIKA. Nog kan jag stanna en stund till. Jag har inte diskat än. Och så funderar jag om jag borde dammsuga åt dig innan jag ger mig av. MODERN. Strunta i disken. Jag skulle vilja be dig om en tjänst. Kan du skjutsa mig till utsiktsplatsen? ANNIKA. Men snälla mamma MODERN. Ja, jag vet vad du tänker säga. Men om jag ber dig riktigt snällt? Jag orkar inte gå hela vägen dit, men man kan ju köra nästan ända fram. Och jag har velat åka dit så länge. ANNIKA. Jag tänker ringa doktor Berg så snart jag kommer tillbaka till stan. Jag har försökt ha överseende med allt ditt morbida prat, men det finns faktiskt gränser. Du förstår uppenbarligen inte ditt eget bästa. Jag tänker fråga doktor Berg om det finns något sätt att ta dig med våld härifrån. Det här håller faktiskt inte längre! MODERN. Varför blir du så upprörd? Det är ju en så fin kväll också. Har du sett hur vackra dom stora lönnarna är i år? Jag tycker att det aldrig har varit en så vacker höst. ANNIKA. Och vad skulle det vara för mening med att åka dit?
MODERN. Det är mening för mig. Och inte är det väl så stort besvär för dig? Om du vill så kan du sitta kvar i bilen. ANNIKA. Nej, inte för det, men Nåja. Men du måste ta på dig en jacka, det börjar bli ganska kyligt. MODERN. Den vita. Du kan hämta den vita jackan, den hade jag den kvällen Tack. Smäll i bildörrar, bilen startar. MODERN. Jag klädde mig så fin den där morgonen när jag skulle få besked. Jag tog på mig den snygga röda klänningen, du vet, och guldhalsbandet som jag fick av din far på vår silverbröllopsdag men vad är det? Varför svängde du så hastigt? ANNIKA. Såg du inte rådjuret? Det var nära att jag körde på det. MODERN. Nej, det märkte jag inte. Jag ville se bra ut den där morgonen, jag undrar varför, för egentligen visste jag ju hur det var, men kanske var det därför. Jag bad doktor Berg att få veta sanningen. Och det fick jag. ANNIKA. Men han sa ju också doktor Berg sa ju också oj, så mycket löst grus det är på vägen att om du gick med på behandlingen så skulle MODERN. Pinan förlängas, ja! ANNIKA. Jag tror inte att jag förstår inte hur man bara kan ge upp. Om det vore jag så skulle jag kämpa in i det sista, jag skulle försöka alla utvägar, jag skulle MODERN. För att du har någonting att kämpa för. För att du har Klas och barnen. ANNIKA. Jovisst. Och du hade pappa. Och mig. Jag finns, mamma, jag finns. MODERN. Jag vet, älskling. Men du klarar dig. ANNIKA. Jag undrar om du verkligen vet att jag finns. (Paus.) Ska jag ta till vänster här? MODERN. Ja. Till vänster. Sen kommer du snart till vändplatsen. Och därifrån är det inte mer än hundra meter. Inte anade vi när vi köpte huset att landskapet runt omkring var så dramatiskt. Just där huset ligger är det ju så vänligt, nästan idylliskt. Och så är det inte mer än en halvmil till det här branta stupet. ANNIKA. Då var vi här då. (Slår av motorn.) Snart kommer det att skymma. MODERN (smäller igen bildörren). Det var i skymningen förra gången också. Stannar du här? ANNIKA. Nej, jag följer med. Jag har inte varit här sen sen MODERN. Inte jag heller. Kort paus. ANNIKA. Kanske borde vi ha tagit gummistövlar, jag tycker stigen är lite blöt. MODERN. Det är nog ingen fara. (Paus.) Ja, här stod vi. ANNIKA (tjockt). Jag förstår att det var här ni stod. Akta dig, mamma, gå inte för nära kanten! Jag kan inte titta ner, jag brukar aldrig få svindel, men nu känns det som om Usch! MODERN. Gå tillbaka till bilen du! ANNIKA. Nej, jag vill inte lämna dig här. Det är en sak jag måste fråga dig. Knuffade du ner honom? MODERN (efter en paus). Du hade rätt förut i eftermiddags. Du är inte så naiv som jag trodde. ANNIKA. Nej. MODERN. Jag borde ha sagt det till polisen. Men hur skulle jag ha kunnat förklara. Vill du åka till polisen nu? Tycker du att det skulle kännas bättre? ANNIKA. Prata inte dumheter! Pappa blir väl inte mindre död för att vi går till polisen. MODERN. Nej. Men då förstår du kanske varför jag har varit så orolig för att han inte ska vilja träffa mig och så rädd att han fryser. Om det nu finns ett liv på andra sidan, som prästerna säger.
ANNIKA. En enda sak vill jag veta. Varför gjorde du det? Grälade ni? MODERN. Jag kom från doktor Berg och hade fått veta sanningen. När jag satt i bilen och körde hitut försökte jag tänka så klart som möjligt. Jag insåg att din far snart skulle bli ensam, men det gjorde mig inte så orolig, för jag tänkte att han snart skulle komma efter, att han skulle sörja ihjäl sig. När jag kom hit kunde jag ingenting säga först. Vi åt middag och sen lyssnade vi på Fragancia och sen föreslog han att vi skulle ta en lång promenad. Vi gick åt det här hållet och så blev vi stående här och inte förrän då kunde jag säga det. ANNIKA. Vad sa han? MODERN. Han sa ingenting. Hans blick blev alldeles tom först, man såg att han fick en svår chock, men sen sen ANNIKA. Ja? MODERN. Sen jag tror inte det var inbillning ett kort ögonblick såg jag lättnad i hans ansikte och jag visste vad han kände just då, att han skulle slippa buren, att han skulle bli fri. Och jag kunde inte unna honom det. Min arm for ut och knuffade honom. Det var inte ens en hård knuff. Men han bröt ju nacken. Och sen dess har jag varit rädd att han inte skulle vilja veta av mig när jag kom, jag har tänkt att han kanske har frusit för mycket. ANNIKA (ödsligt). Ja, det kan ju hända. MODERN. Men så fick jag tecknet. ANNIKA. Tecknet? MODERN. Grammofonen som stod på när jag vaknade. Den var ju avstängd när jag gick och la mig och ingen av oss hade satt på den. Det var en hälsning, ett tecken. Och då förstod jag att han hade förlåtit mig. Han förstår nog varför jag gjorde det, kanske skulle han ha gjort likadant själv. Och nu kan jag inte dö fort nog. Förlåt att jag lurade dig hit, Annika, för din skull hade jag tänkt vänta tills cancern tog mig, men jag längtar så förskräckligt, förstå mig, Annika, förstå mig ANNIKA. Mamma! ANNIKA. MAMMA! Sven-Bertil Taube sjunger Fragancia. Nedtoning.