Årsrapport 2003 Om Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik och det yttre biståndet under 2002

ISSN 1725-1184 Europeiska kommissionen Årsrapport 2003 Om Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik och det yttre biståndet under 2002 Årsrapport 2003 Om Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik och det yttre biståndet under 2002

Europeiska kommissionen Byrån för samarbete EuropeAid Rue de la Loi/Wetstraat 41 B-1049 Bryssel Fax (32-2) 299 64 07 E-post: europeaid-info@cec.eu.int Generaldirektoratet för bistånd Rue de Genève/Genèvestraat 12 B-1140 Bryssel Fax (32-2) 299 25 25 E-post: development@cec.eu.int Internet: http://europa.eu.int/comm/world http://europa.eu.int/comm/europeaid http://europa.eu.int/comm/development http://europa.eu.int/comm/external_relations

Årsrapport 2003 OM EUROPEISKA GEMENSKAPENS UTVECKLINGSPOLITIK OCH DET YTTRE BISTÅNDET UNDER 2002

Varken Europeiska kommissionen eller någon annan part som verkar i kommissionens namn kan ta ansvar för hur nedanstående uppgifter används. En stor mängd övrig information om Europeiska unionen är tillgänglig på Internet via Europa-servern (http://europa.eu.int). Kataloguppgifter finns i slutet av publikationen. Omslag: IFAD/G. Bizzarri Luxemburg: Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer, 2004 ISBN 92-894-6132-2 Europeiska gemenskaperna, 2004 Kopiering tillåten med angivande av källan. Printed in Italy TRYCKT PÅ ICKE KLORBLEKT PAPPER

FÖRORD Fattigdom, konflikter, instabilitet och mänskligt lidande påverkar oss alla, oavsett var i världen de förekommer. I detta globaliseringens tidevarv ligger det i vårt gemensamma intresse och är vår moraliska skyldighet att angripa dessa problem. Gemenskapens biståndsprogram är avsedda att svara mot denna verklighet. Kommissionen handhar för Europeiska gemenskapens räkning en femtedel av EU:s samlade biståndsflöde (år 2002 ingicks åtaganden för 6,5 miljarder euro, vilket är mer än tio procent av det globala biståndet). Vi ger bistånd till mer än 160 länder, territorier och organisationer över hela världen. Vi tror på långsiktiga, strukturerade åtaganden och på att etablera ett nätverk av samverkande partnerskap. Genom att slå ihop resurserna för detta gemensamma syfte har EU:s medlemsstater ställt sig bakom de gemensamma värderingarna beträffande bistånd, mänskliga rättigheter, stabilitet och fattigdomsbekämpning. Politiken i dessa frågor och dess genomförande är central för EU:s roll i världen. Som administratör av gemenskapens bistånd har kommissionen jämfört med andra en unik fördel eftersom man kan dra nytta av medlemsstaternas expertis men samtidigt gå utöver deras nationella traditioner. Vi är fast beslutna att använda de europeiska skattebetalarnas pengar för att genomföra biståndsprogram av hög kvalitet med en bevisbar inverkan på människors livskvalitet. Vårt mål är att detta skall ske med en effektivitet som uppfyller högsta internationella krav. Det är en strategi som under 2002 särskilt demonstrerades genom de 275 miljoner euro som avsattes för Afghanistan: ett konkret bidrag till återuppbyggnaden av en sviktande stat som stödde en alldeles ny regering i ansträngningarna att förbättra vanliga människors liv. Kommissionen spelade också en viktig roll i konferensen om utvecklingsfinansiering (Monterrey), Världstoppmötet om hållbar utveckling (Johannesburg), utvecklingsagendan från Doha, antagandet av åtagandena från Barcelonakonferensen och lanseringen av EU:s initiativ inom vatten/sanitet och energi. Den nuvarande kommissionen har haft som prioritet att reformera verkställandet av biståndsbudgeten och under 2002 kunde de första resultaten av denna reform märkas ute på fältet: biståndets kvalitet har förbättrats genom en omfattande delegering av ledningsansvaret från Bryssel till aktörerna ute på fältet, vilken under 2002 omfattade de geografiska programmen i Europa, Medelhavsområdet och Latinamerika. Genom att tillämpa bästa internationella praxis är vi numera inte bara snabbare med själva genomförandet i stort sett lika snabba som nationella biståndsmyndigheter utan också bättre på att upptäcka brister och anpassa hjälpen till de faktiska behoven. Dessa förbättringar har när det gäller programplaneringen kompletterats med ett nytt ramverk av landstrategier som främjar en sammanhållen politik och givarsamordning. Denna rapport ger information om politik och program som genomförs över hela världen. Den tillmötesgår rådets och Europaparlamentets begäran om att tonvikten skall ligga på resultat och genomslag. Vi inser att övergången till en resultatbaserad strategi kommer att kräva ännu mer arbete. Det kommer att ta tid och kräva ytterligare ansträngningar att befästa och slutföra reformen och göra biståndet ännu mer verkningsfullt. Till de särskilt utmanande uppgifterna hör att lösa de konkreta genomförandeproblem som kommissionen stöter på i flera AVSländer och behovet av effektiva finansiella instrument i förbindelserna med våra nya grannar efter utvidgningen 2004 inom ramen för initiativet Ett utvidgat europeiskt grannskap. Vi är fast beslutna att klara av dessa utmaningar och ytterligare förbättra resultaten av gemenskapens bistånd för att på detta sätt bidra till säkerhet och välstånd för alla. Christopher Patten Ledamot av kommissionen med ansvar för yttre förbindelser Styrelseordförande för EuropeAid Poul Nielson Ledamot av kommissionen med ansvar för utveckling och humanitärt bistånd Verkställande direktör för EuropeAid Günter Verheugen Ledamot av kommissionen med ansvar för utvidgning Ledamot i styrelsen för EuropeAid Pascal Lamy Ledamot av kommissionen med ansvar för handel Ledamot i styrelsen för EuropeAid Pedro Solbes Mira Ledamot av kommissionen med ansvar för ekonomiska och monetära frågor Ledamot i styrelsen för EuropeAid 3

INNEHÅLL SAMMANFATTNING OCH KOMMENTARER 7 1. STRATEGISKA MÅL OCH RESULTAT 13 1.1 Ramen för gemenskapens samarbete med tredje länder 14 1.2 Anpassning till förändringar inom EU och globalt under 2002 15 1.3 Viktiga resultat 2002 17 1.4 De tre ledorden: samstämmighet, samordning och komplementaritet 18 1.5 Samarbete med andra 22 1.6 Vägen mot framtiden 23 2. REFORMPROCESSEN FRAMSTEG UNDER 2002 25 2.1 Kvalitetsförbättringar 26 2.2 Bättre ekonomiförvaltning och resultat 27 2.3 Förvaltningen av projektcykeln koncentreras ytterligare: EuropeAids andra verksamhetsår 27 2.4 Delegering 29 3. FORTSATTA FRAMSTEG MOT DE STRATEGISKA MÅLEN 33 3.1 Uppföljning av framstegen mot de strategiska målen 34 3.2 Att maximera genomslaget av gemenskapens bistånd 37 3.3 Utveckling av policy under 2002 inom de prioriterade områdena 39 4. FOKUS PÅ RESULTATEN UPPFÖLJNING OCH UTVÄRDERING 53 4.1 Utvärdering 54 4.2 Projektresultat: resultatorienterad uppföljning 56 4.3 Slutsatser 61 5. ÖVERGRIPANDE VERKSAMHETER OCH INTEGRERING 63 5.1 Integrering av mänskliga rättigheter och demokratifrågor inom EU 64 5.2 Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter 65 5.3 Jämställdhet mellan kvinnor och män 68 5.4 Narkotikabekämpning 69 5.5 Miljö och regnskogar 69 5.6 Konfliktförebyggande, snabb reaktion vid kriser och kampen mot terrorism 71 5.7 Vetenskapligt och tekniskt samarbete politisk dialog och kapacitetsuppbyggnad 74 5.8 Hälsovård, aids och befolkningspolitik 75 5.9 Samarbete med icke-statliga aktörer, däribland icke-statliga organisationer 75 6. VERKSAMHETEN UNDER 2002 81 6.1 Västra Balkan 84 6.2 Östeuropa och Centralasien 96 6.3 Medelhavsområdet, Mellanöstern 111 6.4 Länder i Afrika, Västindien och Stilla havet (AVS-länder) och utomeuropeiska länder och territorier (ULT) 125 6.5 Asien 142 6.6 Latinamerika 157 4

7. FÖRVALTNING AV VATTEN I SAMARBETE MED EU 173 7.1 Vattnets betydelse för utvecklingen 174 7.2 Vattnet och millenniemålen 174 7.3 Människor och vatten: ökad tillgång till vatten och sanitära anläggningar 175 8. EKONOMISKA TABELLER 183 8.1 Åtaganden 2002: Västra Balkan 192 8.2 Åtaganden 2002: Östeuropa och Centralasien 197 8.3 Åtaganden 2002: Medelhavsområdet, Främre Orienten och Mellanöstern 200 8.4 Åtaganden 2002: AVS 206 8.5 Åtaganden 2002: Asien 219 8.6 Åtaganden 2002: Latinamerika 222 9. BILAGOR 227 9.1 Harmonisering av avtalsförfaranden och finansiella förfaranden 227 9.2 RAL 228 9.3 Juridiska frågor 236 9.4 Revisioner 237 9.5 Öppenhet och tydlighet 238 9.6 EG-meddelanden 2002 om yttre bistånd 239 9.7 EG-bistånd som inte ingår i rapporten 240 5

SAMMANFATTNING OCH KOMMENTARER Denna årsrapport ger en översikt över Europeiska gemenskapens biståndsaktiviteter. Den skall ses mot bakgrund av den reform av förvaltningen av gemenskapens bistånd till tredje länder som kommissionen fattat beslut om ( 1 ). Den riktar sig till EU-institutionerna, andra biståndsaktörer, partnerländer och allmänheten. I rapporten redovisas ingångna åtaganden för 6,5 miljarder euro och gemenskapens utbetalningar av 5,2 miljarder euro år 2002. Kapitel 1 handlar om läget beträffande de strategiska målen och resultaten. Toppmötena i Monterrey och Johannesburg lade grunden till ett nytt globalt partnerskap för fattigdomsutrotning och hållbar utveckling. Om EU:s medlemsstater infriar sina löften kan ytterligare omkring 8,5 miljarder euro finnas tillgängliga år 2006. Den första generationen landstrategidokument slutfördes under 2002 och kommer att leda till att större tonvikt läggs vid bekämpning av fattigdomen. En bättre integrering av händelser i omvärlden och av andra EU-prioriteringar i utvecklingspolitiken och planeringen kommer också att bidra till en allmän förbättring av EU:s aktiviteter på detta område. Man får heller inte glömma arbetet under tre redan välkända ledord: samstämmighet, samordning och komplementaritet, där stadiga framsteg kan noteras. Dessa ledord bidrar till att gemenskapens politik främjar utveckling, fattigdomsbekämpning och mottagar-/partnerländernas integrering i världsekonomin. Detta kapitel visar också vilka framsteg som har gjorts i gemenskapens samarbete med andra biståndsgivare. Ett nytt ramavtal har undertecknats med Världsbanken och översynen av ramavtalet mellan gemenskapen och FN rörande gemenskapens stöd till FN-projekt har avslutats. Omfattande förberedande politiska dialoger på olika nivåer ägde rum under 2002 med FN:s organ, fonder och program. Reformen av förvaltningen av gemenskapens bistånd till tredje länder börjar ge resultat i form av en tydligare programplanering, högre kvalitet, snabbare utbetalning av biståndet, ökad insyn och ansvarighet, överlåtande av uppgifter till delegationerna ute på fältet, bättre samordning med andra givare, särskilt medlemsstater, och införande av det nya gemensamma informationssystemet för yttre förbindelser kallat CRIS (Common Relex Information System). De är några av de viktiga resultat under 2002 som behandlas i kapitel 2. Kapitel 3 behandlar de framsteg som gemenskapen gör mot sina strategiska mål, inte minst millennieutvecklingsmålen, genom att arbeta tillsammans med det övriga världssamfundet. I detta kapitel beskrivs vad som görs för att gemenskapens bistånd skall bli ännu mer verkningsfullt, t.ex. genom att strategier anpassas till olika nationella och regionala omständigheter, genom effektivt riktade resurser, en hållbar skuldnivå, ökad användning av sektorsinriktade åtgärder och budgetstöd. Vidare beskrivs arbetet med att rikta in gemenskapens stöd på ett mer begränsat antal områden, och viktiga politiska händelser inom dessa prioriterade områden under 2002. På sociala områden som hälsa och utbildning, transport och livsmedelssäkerhet har det skett betydande framsteg under året. Inom handel och utveckling antog kommissionen ett meddelande som godkändes av rådet i november 2002. Kommissionen har arbetat tillsammans med en expertgrupp bestående av företrädare för medlemsstaterna och andra berörda parter, däribland OECD:s biståndskommitté DAC, UNDP och Världsbanken, för att ta fram en serie på tio basindikatorer som utgår från millennieutvecklingsmålen. Sex av dessa tio indikatorer har en direkt anknytning till barns välfärd, medan tre har en specifik jämställdhetsdimension. Kommissionen kommer med hjälp av dessa indikatorer årligen att mäta framstegen i alla utvecklingsländer som får bistånd. Det handlar om följande indikatorer: ❿ Andel av befolkningen som lever på mindre än 1 USD per dag. ❿ Andel underviktiga barn (under 5 år). ( 1 ) Meddelande om reformen av förvaltningen av det yttre biståndet, SEK(2000) 814 av den 16 maj 2000. 7

Utvecklingspolitik och det yttre biståndet ❿ Dödlighet bland barn under 5 år. ❿ Andel barn (netto) som är inskrivna i grundskola. ❿ Andel elever som fullföljer grundskoleutbildning. ❿ Andel flickor i förhållande till pojkar inom grundskola, påbyggnadsutbildning och högre utbildning. ❿ Andel förlossningar som äger rum under överinseende av utbildad vårdpersonal. ❿ Andel 1-åriga barn som vaccineras mot mässling. ❿ Förekomst av hiv bland gravida kvinnor i åldern 15 24 år. ❿ Andel av befolkningen med hållbar tillgång till förbättrad vattenförsörjning. Kapitel 4 visar vad som framkom i samband med utvärderingar och resultatorienterad uppföljning under 2002. I kapitlet sammanfattas resultat och slutsatser av utvärderingar som genomförts under rapporteringsperioden och framläggs en del allmänna frågeställningar. Den resultatorienterade uppföljningen, som lanserades 2001, har under 2002 utvidgats till att omfatta alla regioner, vilket innebär att kommissionen får jämförbara uppgifter för alla sina biståndsprogram. I kapitlet redovisas resultat och analyser på grundval av 2002 års utvärderingsrapporter, i förhållande till kriterierna för den resultatorienterade uppföljningen (dvs. relevans, effektivitet, verkningsgrad, genomslag och hållbarhet), och för de olika prioriterade utvecklingsområdena. Projekt som får ekonomiskt stöd av gemenskapen bedöms på det hela taget uppnå goda resultat. Analysen av resultatstrukturen pekar på att följande lärdomar kan dras: ❿ Flexibilitet och förmåga att anpassa sig till förändringar bidrar till att förbättra resultaten av projekten. Det finns också tecken på att en förnyad granskning av projektkonceptet när själva genomförandet inleds verkligen leder till bättre resultat. ❿ Det är uppenbart att integrering i lokala strukturer, politiskt stöd och mottagargruppernas deltagande ger en bättre verkningsgrad och hållbarhet, vilket bör beaktas när projekten utformas. ❿ Den ekonomiska hållbarheten pekas oftast ut som en potentiell källa till problem för projekt. ❿ I många projekt sker resursinsatser och åtgärder inte tillräckligt snabbt. Av kommentarerna i uppföljningsrapporterna framgår att orsaken i många fall är tungrodda EG-förfaranden och undermålig projektledning. I kapitel 5 analyseras övergripande eller tvärgående frågor och deras integrering i den allmänna strukturen för gemenskapens utvecklingssamarbete. Mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan kvinnor och män, miljö och konfliktförebyggande är huvudfrågorna i detta kapitel, som också behandlar genomförandet av tematiska budgetposter som rör livsmedelssäkerhet, tropiska skogar, kampen mot aids och samfinansiering med icke-statliga organisationer. 8 Dialogen om mänskliga rättigheter har fortsatt med Kina och inletts med Iran. Regionala möten har hållits i två Medelhavsländer med organisationer som företräder det civila samhället i dessa länder. Andra viktiga frågor under 2002 var främjandet av utbildning i mänskliga rättigheter och i etisk granskning. Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter ingick detta år åtaganden för över 100 miljoner euro. Bistånd till tredje länder inom vetenskap, teknik och forskning, särskilt i de nya oberoende staterna och AVSländerna, har också en plats i detta kapitel.

Sammanfattning och kommentarer Under 2002 ingicks inom ramen för mekanismen för akuta ingripanden (RRM) åtaganden för 23,5 miljoner euro. Den viktigaste insatsen var den andra stabiliseringsfasen i Afghanistan och återuppbyggnadsarbetet i de palestinska territorierna. I 45 länder har det i samband med arbetet med landstrategidokumenten utvecklats en process för samråd med icke-statliga aktörer. Åtaganden för nära 200 miljoner euro har ingåtts för samfinansiering av icke-statliga organisationers projekt. Nästan 50 miljoner euro i åtaganden har ingåtts inom ramen för de tematiska budgetposterna miljö och tropiska skogar. Kapitel 6 handlar om samarbetet med olika regioner: Östeuropa och Centralasien, sydöstra Europa, Medelhavsländerna, Främre Orienten och Mellanöstern, AVS-länderna (Afrika, Västindien och Stilla havet) och utomeuropeiska länder och territorier, Latinamerika och Asien. Varje region presenteras på samma sätt och med liknande uppgifter, vilket underlättar jämförelser. Först presenteras de strategiska målen och resultaten samt programprioriteringarna under året. Därefter följer ett avsnitt om de viktigaste resultaten av både avslutade och pågående projekt, inklusive projekt som har varit föremål för granskning efter halva genomförandeperioden. Med hjälp av några exempelfall ges en konkret bild av gemenskapens verksamhet inom varje region. Informationen om varje region avslutas med särskilda avsnitt om hur ledorden samordning, samstämmighet och komplementaritet har tillämpats i praktiken i samarbetet med medlemsstaterna och andra givare. Vidare behandlas det humanitära biståndet (som ges via ECHO) och Europeiska investeringsbankens (EIB) verksamhet. Avsnitten om regionerna avslutas med slutsatser och utsikter för de kommande åren. När det gäller Västra Balkan är ett av de Köpenhamnskriterier som har fastställts vara en grundläggande förutsättning för EU-medlemskap att det finns en fungerande marknadsekonomi. Under de närmaste åren kommer fortsatt stöd därför att ges till de reformer som krävs för att nå detta mål. Det handlar bl.a. om ekonomiskt relaterad lagstiftning, utgiftshantering och uppbörd av skatter och avgifter, offentlig upphandling samt längre fram i processen konkurrenslagstiftning. Man kommer också att rikta in sig på de offentliga förvaltningarna, oftast genom reformprogram för förvaltningarna som skall stödja arbetet med att rationalisera, minska och effektivisera den offentliga sektorn. När det gäller rättsliga och inrikes frågor är det allmänt känt att ett svagt rättssystem är ett av de främsta hindren inte bara för en stats allmänna politiska funktion, utan också för en fungerande marknadsekonomi (om det t.ex. saknas effektiva sätt att lösa ekonomiska konflikter). Korruption har identifierats som ett annat stort problem som hindrar verklig politisk, social och ekonomisk utveckling i regionen. Världssamfundet måste vidta beslutsamma åtgärder för att angripa själva grundorsakerna till problemet och verka för hållbara lösningar, och detta arbete skall stödjas genom riktat Cardsbistånd. Under 2002 ingicks åtaganden för nästan 654 miljoner euro och över 617 miljoner euro betalades ut till regionen. Beträffande länderna i Östeuropa och Centralasien ingicks åtaganden för nästan 430 miljoner euro och 383 miljoner euro utbetalades under 2002. Arbete har inletts inom ramen för grannlandsinitiativet Ett utvidgat europeiskt grannskap, vars syfte är att öka stabiliteten och minska välståndsskillnaderna vid EU:s nya yttre gränser, för att bedöma hur utvidgningen kan komma att påverka EU:s förbindelser med länderna i Östeuropa. Detta kommer att leda till mer stöd för insatser som främjar gränsöverskridande samarbete, särskilt med de västra nya oberoende staterna. I Kaukasien och Centralasien kommer EU att fortsätta att prioritera regionalt samarbete, särskilt genom åtgärder inriktade på fattigdomsbekämpning och ekonomisk tillväxt och, i lämpliga fall, konfliktförebyggande. Beträffande Medelhavsländerna förbättrades genomförandet av Medaprogrammet avsevärt. Under året ingicks åtaganden för 762 miljoner euro och 684 miljoner euro betalades ut. De nya nationella vägledande programmen genomfördes för första gången under 2002. EU fortsätter att prioritera stabilitet, sä- 9

Utvecklingspolitik och det yttre biståndet kerhet och hållbar utveckling i denna region samt slutförandet av associeringsavtal med alla partnerländer i Medelhavsområdet och ytterligare framsteg när det gäller att upprätta en inre marknad mellan EU och Medelhavsregionen. Även samarbetet i rättsliga och inrikes frågor börjar bli en viktig prioritering, som bl.a. omfattar frågor om flyktingar, asylrätt och bekämpning av illegal invandring. Situationen i Mellanöstern kvarstår som den mest oroande faktorn i regionen. Samarbetet med AVS-länder och utomeuropeiska länder och territorier föranledde åtaganden för nästan 2,4 miljarder euro och utbetalningar på 2,54 miljarder euro (vilket är ett av de bästa resultaten någonsin, även om det är något mindre än utbetalningarna 2001). Ratificeringen av Cotonouavtalet kommer att göra det möjligt att vidareutveckla EU:s förbindelser med AVSländerna. Två viktiga hörnstenar för gemenskapens framtida utvecklingssamarbete i regionen är dels de afrikanska ländernas uttryckliga åtagande att förstärka sin förmåga att hantera konflikter, fattigdom och marginalisering i globaliseringsprocessen, dels utarbetandet av strategidokument för fattigdomsminskning. Eftersom det är denna region som kommer att få kämpa hårdast för att uppnå millennieutvecklingsmålen måste AVS EU-partnerskapet förbättra utvecklingsbiståndet, den politiska dialogen och strategier och instrument gällande handelsrelaterade frågor. Bildandet av Afrikanska unionen och dess antagande av det nya partnerskapet för Afrikas utveckling (NEPAD) kan vara den händelse under 2002 som kommer att ha störst inverkan på den närmaste framtiden. Andra viktiga frågor som måste hanteras i denna region är kapacitetsuppbyggnad och krislösning. Under 2002 ingicks åtaganden för 540 miljoner euro och gjordes utbetalningar på 434 miljoner euro i Asien. Genom sina samarbetsinsatser vill gemenskapen bidra till att bekämpa fattigdom och öka levnadsstandarden i de asiatiska länderna. Grundläggande hälso- och sjukvård och grundskoleutbildning är prioriterade områden i detta sammanhang och kommer även i fortsättningen att få minst en tredjedel av de tillgängliga anslagen. Fokus kommer att ligga på insatser på sektorsnivå, på att bekämpa fattigdom genom program som styrs av länderna själva och på att verka för bättre samordning mellan givare och mottagarländer. Gemenskapens roll sträcker sig också till att förbättra förbindelserna mellan dessa länder och EU, främja ökad demokrati och verka för fred. Det handlar t.ex. om att stödja återuppbyggnad och återanpassning i konfliktdrabbade länder som Afghanistan och Östtimor samt konfliktförebyggande insatser i regionen, såsom stöd till fredsprocessen i Sri Lanka. Det ekonomiska samarbetet med Asien kommer att förstärkas och särskilt inriktas på näringslivsklimatet, men även på att stödja insatser på sådana viktiga områden som energi, miljöteknik och biologisk mångfald. Dialog och förhandlingar har varit nyckelord i gemenskapens samarbete med Latinamerika. Samråd sker med det civila samhället inom ramen för de tre delregionala förhandlingarna (EU Mercosur, EU Mexiko och EU Chile). Slutsatserna från toppmötet i Madrid kan bli ett viktigt framsteg. Sektorsinriktade åtgärder och budgetstöd kan ge de första synliga resultaten i denna region redan 2003. Å andra sidan kan inledandet av förhandlingar med länder i Centralamerika och Andinska gemenskapen utmynna i en subregional struktur för EU Latinamerika-förbindelserna i framtiden. År 2002 uppgick gemenskapens åtaganden i regionen till 382 miljoner euro, medan utbetalningarna uppgick till 272 miljoner euro. Huvudartikeln (kapitel 7) i denna rapport handlar om vattenförvaltning, som förmodligen kommer att bli den största biståndspolitiska utmaningen under de kommande åren. Kommissionens meddelande av den 12 mars 2002 och resultaten av världstoppmötet i Johannesburg utgör grunden för EU:s policy på detta område. Tanken med EU:s vatteninitiativ, som lanserades i Johannesburg, är att det skall fungera som en katalysator för ytterligare insatser för att i samarbete med utvecklingsländerna uppnå internationellt fastställda mål. Det nya internationella målet är nu att senast 2015 halvera andelen människor som saknar tillgång till sanitet, vilket kompletterar millennieutvecklingsmålet om tillgång till dricksvatten. 10 Fullständiga ekonomiska tabeller, som är uppställda enligt DAC:s nomenklatur, finns i kapitel 8. För en uppdelning på olika budgetposter, regioner,

Sammanfattning och kommentarer länder och instrument hänvisas till dessa sidor. Samtliga projekt som omfattades av åtaganden under 2002 finns dessutom med i uppdelningen på regioner och insatsområden. Bilagorna visar slutligen hur långt de viktigaste åtgärderna i reformen av biståndsförvaltningen har kommit. Det handlar bl.a. om harmonisering av förfaranden, utestående åtaganden (eftersläpningen när det gäller utbetalningar), genomförda revisioner, ansträngningar att öka insyn och synlighet, samt en fullständig förteckning över kommissionens officiella meddelanden rörande det yttre biståndet under 2002. 11

1. Strategiska mål och resultat I det här kapitlet beskrivs gemenskapens samarbete med tredje länder, den övergripande strategin och målen samt hur detta samarbete utvecklades under 2002 till följd av händelser både inom och utanför EU. Ett antal strategiskt viktiga resultat under året tas också upp, däribland avslutandet av landprogramplaneringen och de konkreta framstegen mot ökad samstämmighet, samordning och komplementaritet både inom och utanför EU. IFAD/G. Bizzarri

Utvecklingspolitik och det yttre biståndet 1.1 Ramen för gemenskapens samarbete med tredje länder Europeiska gemenskapens politik för utvecklingssamarbetet är ett av tre inslag i det som utgör den mer övergripande ramen för förbindelserna med omvärlden. De andra två inslagen är gemenskapens politiska och ekonomiska (inklusive handel och investeringar) förbindelser med tredje länder. Europeiska gemenskapen har en mycket viktig roll på alla dessa tre områden. Den är många utvecklingsländers största handelspartner. EU svarar som region för mer än hälften av det globala utvecklingsbiståndet: mer än 28,7 miljarder euro 2002, varav 6,5 miljarder euro kanaliserades via Europeiska gemenskapen. I mars 2002 lovade EU i samband med den internationella konferensen om utvecklingsfinansiering att i framtiden spela en ännu större roll genom att öka sitt bistånd ytterligare. De enskilda medlemsstaterna i EU har lovat att senast 2006 ge minst 0,33 % av sina nationalinkomster i offentligt utvecklingsbistånd, så att EU totalt sett skulle få ett genomsnitt på 0,39 % (från 0,33 % år 2001). En femtedel av EU:s nuvarande biståndsbudget 6,5 miljarder euro förvaltas av Europeiska kommissionen för gemenskapens räkning. Medlen kommer både från gemenskapens budget och från Europeiska utvecklingsfonden, som ger stöd till länder i Afrika, Västindien och Stilla havet inom ramen för Cotonouavtalet och till utomeuropeiska länder och territorier som är associerade med gemenskapen enligt ULT-beslutet ( 1 ). Gemenskapens biståndsprogram har också en betydande geografisk spridning: de omfattar allt ifrån EU:s grannländer till små öar i Stilla havet. År 2002 hade gemenskapen program i 160 länder och åtta regioner. Situationen och huvudfrågorna i varje region och land varierar avsevärt och gemenskapen anpassar sitt arbetssätt därefter. 1.1.1 De strategiska målen för gemenskapens utvecklingspolitik Även om utvecklingssamarbetet är en del av de yttre förbindelserna är det också ett legitimt politiskt mål i sig. Kommissionen främjar också användningen av informations- och kommunikationsteknik (IKT) som ett medel för att uppnå utvecklingsmål. Sedan november 2000 har gemenskapen en övergripande ram för sitt samarbete med utvecklingsländer. Enligt denna ram är huvudmålet med gemenskapens utvecklingssamarbete att minska och så småningom utrota fattigdomen genom att stödja en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling, främja utvecklingsländernas gradvisa integrering i världsekonomin och bekämpa ojämlikhet ( 2 ). Målen på hälsoområdet har en framträdande plats, vilket understryker sambandet mellan den allmänna fattigdomsbekämpningen och satsningar på hälsa och forskning. Det särskilda målet att bekämpa hiv/aids, malaria och andra sjukdomar är ett uttryck för ett starkt engagemang och insikten om att det inte går att uppnå huvudmålet att minska fattigdomen globalt utan att angripa dessa sjukdomar. Av denna ram framgår också grundprinciperna för gemenskapens bistånd: en hållbar, rättvis och deltagarorienterad mänsklig och social utveckling, i vilken främjandet av mänskliga rättigheter, demokrati, rättssäkerhet och god samhällsstyrning är väsentliga inslag. Kapacitetsuppbyggnad och innovation inom vetenskap och teknik erkänns alltmer vara avgörande för att uppnå millennieutvecklingsmålen inom de olika områdena och för att stödja en allmän ekonomisk utveckling. EU har tydligt placerat sina utvecklingsansträngningar i ett globalt sammanhang och arbetar tillsammans med andra för att uppnå de millennieutvecklingsmål som godkändes av FN-medlemmarna vid millennietoppmötet. Målen beskrivs kortfattat nedan. Millennieutvecklingsmålen ❿ Grundskoleutbildning för alla. ❿ Främja jämställdhet och kvinnors makt och inflytande över sin egen situation. ❿ Minska barnadödligheten. ❿ Förbättra mödrahälsan. ❿ Bekämpa hiv/aids, malaria och andra sjukdomar. ❿ Utrota extrem fattigdom och svält. ❿ Trygga en hållbar miljö. Gemenskapen har också förbundit sig att tillämpa internationella principer om bästa praxis i genomförandet av sitt bistånd. Det innebär ett fast åtagande att arbeta tillsammans med utvecklingsländerna, att respektera och främja lokalt ägarskap och deltagande av icke-statliga aktörer, samt andra åtgärder som exempelvis effektivt riktade resurser, nära samarbete med andra givare och en övergång från projektstöd till sektorsprogramstöd och budgetstöd när detta är möjligt (se kapitel 3). Detta kompletteras av den reform av biståndsförvaltningen som också lanserades 2000 (se kapitel 2). För att maximera sin genomslagskraft inom det internationella utvecklingsarbetet riktar gemenskapen in sitt stöd på sex områden där det kan ge ett särskilt mervärde: sambandet mellan handel och utveckling; regional integration och samarbete; stöd till makroekonomisk politik och rättvis tillgång till sociala tjänster; transport, livsmedelssäkerhet och landsbygdsutveckling, samt institutionell kapacitetsuppbyggnad med särskild inriktning på god samhällsstyrning och rättssäkerhet (se kapitel 3). Främjandet av mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan kvinnor och män, hållbar miljö och konfliktförebyggande integreras i varje skede och inom alla gemenskapens biståndsprogram. 14 ( 1 ) Rådets beslut 2001/822/EG, 27.11.2001, EGT L 314, 30.11.2001. ( 2 ) Rådets slutsatser av den 10 november 2000, referens 12929/00.

Strategiska mål och resultat 1.1.2 Anpassning till skiftande nationella och regionala omständigheter Den politik för utvecklingssamarbetet som beskrivs ovan gäller alla utvecklingsländer med vilka gemenskapen har förbindelser. Gemenskapens förbindelser och biståndsprogram i olika regioner och länder anpassas emellertid till de särskilda utmaningar som finns där. Det kan handla om allt ifrån politiska och ekonomiska reformer och stabilitet i Västra Balkan till hållbar ekonomisk och social utveckling i Medelhavsområdet, så att inte denna region blir en geostrategisk förkastningslinje med ett välmående Europa på ena sidan och mestadels fattiga länder på den andra, samt ett utökat samarbete i frågor som rör terrorism, miljö, narkotika och befolkningsförändringar. I Latinamerika är de viktigaste prioriteringarna att bekämpa sociala orättvisor och skapa ett mer sammanhållet samhälle, vilket kombineras med stöd till regional integration för att förbättra latinamerikanska företags konkurrenskraft. Asien hyser två tredjedelar av världens fattiga. Livsmedelssäkerhet, hälso- och sjukvård och tillgång till grundläggande tjänster är angelägna frågor i regionens låginkomstländer, medan allvarliga skillnader beträffande inkomster och möjligheter är ett problem i många medelinkomstländer. Ett centralt inslag i gemenskapens program i Centralasien är institutionella, rättsliga och administrativa reformer och utveckling av den privata sektorn och ekonomin, så att man kan hantera problem som växande inkomstklyftor, fattigdom, långsam ekonomisk och demokratisk omvandling, samt människorättsfrågor. Länder i Afrika, Västindien och Stilla havet samt utomeuropeiska länder och territorier, som fr.o.m. den 1 april 2003 samlas inom ramen för Cotonouavtalet, har många gemensamma problem men skiljer sig också från varandra i en del viktiga avseenden. Stilla havet och Västindien har många små ö-stater, medan flera konflikter i Afrika förvärras av ländernas storlek och bräcklighet. Av 77 AVS-länder räknas 40 till kategorin minst utvecklade länder, som kännetecknas av särskilt låga per capita-inkomster och allvarliga infrastrukturproblem. De olika aspekterna av gemenskapens förbindelser med olika regioner styrs genom en rad samarbets- och partnerskapsavtal. I kapitel 6 rapporteras om viktiga händelser i alla dessa regioner under 2002. 1.1.3 Komplementaritet mellan utvecklingsmålen och andra utrikespolitiska mål I många fall kompletterar gemenskapens utvecklingsmål och andra utrikespolitiska mål varandra, vilket även gäller insatserna på olika områden. Det finns t.ex. en tydlig koppling mellan konfliktförebyggande och främjande av mänskliga rättigheter och demokrati, liksom mellan dessa områden och fattigdomsbekämpning. Efter våldsamheter har gemenskapens konkreta stöd kunnat bidra till att återuppbygga samhällen och förhindra att konflikter blossar upp på nytt. I stället för att bara behandla symptomen av konflikter är det nödvändigt att även utveckla metoder för att hitta och angripa själva grundorsaken, vilken i många fall anses vara extrem fattigdom. Det är också viktigt att understryka sambandet mellan satsningar på grundläggande sjukvård och satsningar på forskning och utveckling (FoU) av nya läkemedel och behandlingsmetoder, inte minst i kampen mot de stora smittsamma sjukdomar som hänger samman med fattigdom. Med tanke på hur många utrikespolitiska strategier och instrument det är fråga om och behovet av att anpassa dem till skiftande omständigheter utgör gemenskapens land- och regionstrategidokument ett viktigt hjälpmedel för att analysera och komma fram till den rätta policymixen. Insatser som görs via gemenskapens övergripande och tematiska budgetposter, som omfattar både utvecklingssamarbetet och mer allmänna utrikespolitiska mål som samarbete i narkotikafrågor, integreras i allt större utsträckning inom denna ram. Gemenskapen arbetar också för ökad samstämmighet på central politisk nivå. Komplementariteten mellan utvecklings- och forskningspolitiken utgår från idén att det behövs synergieffekter mellan kapacitetsuppbyggnaden inom vetenskap och forskning och det interregionala forskningssamarbetet (nord syd, öst väst). 1.2 Anpassning till förändringar inom EU och globalt under 2002 1.2.1 EU:s utvidgning och nya politiska prioriteringar När det gäller utvecklingen inom EU kommer det banbrytande beslutet i december 2002 om att EU i maj 2004 skall utvidgas från 15 till 25 medlemmar på ett genomgripande sätt att inverka på regionens framtida roll, även inom utvecklingssamarbetet och utrikespolitiken. Kandidatländerna, som de senaste tolv åren har fått omfattande stöd från EU och omvärlden till sin politiska och ekonomiska omvandling, kommer i och med sin anslutning att själva vara med och driva EU:s utrikespolitiska strategier. Under 2002 började kandidatländerna, kommissionen och medlemsstaterna samt EU:s samarbetspartner att förbereda sig inför detta. Även om utvecklingsfrågorna inte har varit en tung fråga i samband med utvidgningen lanserade kommissionen 2002 ett arbetsprogram tillsammans med kandidatländerna och de nuvarande medlemsstaterna. Programmet är inriktat på tre aspekter: möjliga konsekvenser för gemenskapens policy- och programprocesser (t.ex. beslutsprocesser, prioriteringar, kanaler för tillämpning och ekonomiska frågor); hur de anslutande länderna skall få hjälp i sina förberedelser för att föra gemenskapens utvecklingspolitik och deras nya roll (eller comeback) som givarländer; samt konsekvenserna för gemenskapens samarbetspartner. Flera studier och undersökningar, samt en första omgång kapacitetsförstärkande och kunskapshöjande insatser inleddes 2002 för att bidra till att utforma och underbygga framtida insatser på detta område, bl.a. en färdplan. Detta arbete kommer att fortsätta och utvidgas under 2003 2004. Interna strategier och insatser på andra områden har också påverkat ramen för gemenskapens politik för utvecklingssamarbete och bistånd, särskilt det ökade intresset för hur migrationsfrågorna kan integreras i EU:s förbindelser med sina samarbetspartner, däribland utvecklingsländerna. 15

Utvecklingspolitik och det yttre biståndet man skall kunna uppnå andra mål. Fattigdom och utestängning, regionala konflikter, miljöförstöring och aids är alla potentiella hot mot säkerheten. Gemenskapens utvecklingssamarbete, biståndspolitik och biståndsprogram spelar precis som EU:s politik och insatser på andra områden en avgörande roll i denna process och flera nya initiativ har tagits under året. Sverige och Frankrike spelade en viktig roll år 2002 i lanseringen av en ny internationell arbetsgrupp för globala kollektiva nyttigheter, som under de kommande två åren skall undersöka hur viktiga internationella frågor som exempelvis kontrollen av smittsamma sjukdomar och bekämpningen av klimatförändringar kan definieras och analyseras och behoven tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Romano Prodi, Europeiska kommissionens ordförande, och Poul Nielson, ledamot av kommissionen med ansvar för utveckling, konferens i Monterrey, mars 2002. 1.2.2 Det globala sammanhanget: politisk och ekonomisk instabilitet Den fortsatta politiska och ekonomiska instabiliteten under 2002 hade ett stort inflytande på gemenskapens förbindelser med tredje länder, samt på dess utvecklingspolitik och bistånd. Händelser i olika delar av världen underströk det ömsesidiga beroendet mellan de utvecklade länderna och utvecklingsländerna. Det handlade om allt ifrån den ekonomiska krisen i Argentina och lågkonjunkturen på de utvecklade ländernas marknader, det tragiska bombdådet på Bali och den pågående kampen mot terrorismen till ödeläggelsen på grund av nya och pågående konflikter. Under 2002 togs positiva steg mot fred i bl.a. Sri Lanka, Angola och Demokratiska republiken Kongo. Gemenskapen lanserade ett program för långsiktigt bistånd till Afghanistan, vilket markerade en viktig förändring i samarbetet med detta land. Tyvärr förvärrades läget på andra håll, bl.a. i Mellanöstern, Elfenbenskusten och Zimbabwe. Dessa händelser understryker hur viktigt det är att ständigt uppmärksamma frågor om ekonomi och samhällsstyrning och inte minst konfliktförebyggande och konfliktlösning. Gemenskapen spelar redan en mycket aktiv roll på detta område, liksom genom sin utvecklingspolitik och sina biståndsprogram, och inser att det krävs ett övergripande och långsiktigt tillvägagångssätt. Gemenskapen har också tillsammans med EU:s medlemsstater spelat en viktig roll i den internationella kampen mot terrorism. En ökad insikt under 2002 om kopplingarna mellan de utvecklade länderna och utvecklingsländerna har dessutom understrukit att utvecklingsfrågorna måste ges tillräcklig och oförminskad uppmärksamhet för att EG 1.2.3 Ett nytt globalt partnerskap för tillväxt, fattigdomsutrotning och hållbar utveckling Den internationella konferensen om utvecklingsfinansiering i Monterrey, Mexiko, och Världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg, Sydafrika (i mars respektive september 2002), bekräftade den färdriktning som slogs fast i utvecklingsagendan från Doha ( 1 ), i form av ett nytt globalt partnerskap mellan de utvecklade länderna och utvecklingsländerna. Det centrala i detta partnerskap är insikten om att det krävs insatser av alla länder för att uppnå resultat. EU gjorde stora ansträngningar för att mötena i Doha, Monterrey och Johannesburg skulle bli framgångsrika och kommer att göra detsamma inför FN:s kommande världstoppmöte om informationssamhället. EU:s utvidgning och en ytterligare ökning av EU:s bistånd fram till 2006 av alla medlemsstater kommer att göra det möjligt för unionen att spela en ännu mer pådrivande roll än i dag. Konferenserna i Monterrey och Johannesburg bekräftade millennieutvecklingsmålens centrala betydelse som vägledande ram för insatserna fram till 2015. EU gav starkt stöd åt det nya målet om att andelen människor som saknar tillgång till sanitet skall halveras fram till 2015, vilket kompletterar det befintliga målet om tillgång till vatten. Världssamfundet har nu en tydlig och övergripande ram för insatser till förmån för tillväxt, fattigdomsutrotning och hållbar utveckling. Fokus måste nu i ännu högre grad ligga på själva förverkligandet. 1.2.4 EU:s initiativ vid Världstoppmötet om hållbar utveckling: vatten och energi Vid Världstoppmötet om hållbar utveckling lanserade EU två större initiativ om vatten och energi som är avsedda att påskynda framstegen för att uppnå millennieutvecklingsmålen. EU:s initiativ Vatten för liv beskrivs i huvudartikeln om vatten i denna rapport (se kapitel 7). 16 ( 1 ) Med utvecklingsagendan från Doha avses den överenskommelse om agendan för de multilaterala handelsförhandlingarna som lanserades vid WTO:s ministermöte i Doha, Quatar, i november 2001.

Strategiska mål och resultat EU:s energiinitiativ för fattigdomsutrotning och hållbar utveckling är ett uttryck för EU-medlemsstaternas och kommissionens politiska vilja att förbättra insatserna på detta område. Även om inget av millennieutvecklingsmålen specifikt handlar om energi är tillgången till tillräckliga, prismässigt överkomliga och hållbara energitjänster på landsbygden, i stadsnära områden och i städer viktig för att millennieutvecklingsmålen skall kunna uppnås. En tillförlitlig och prismässigt överkomlig energiförsörjning är emellertid långt ifrån norm i utvecklingsvärlden, där över 2 miljarder människor är beroende av biomassa (trä, avfall etc.) som huvudsaklig energikälla, och 1,6 miljarder människor fortfarande inte har tillgång till elektricitet. EU:s energiinitiativ skall bidra till fattigdomsutrotning genom att förbättra tillgången till energitjänster med hjälp av diverse tekniska åtgärder som exempelvis elektrifiering av landsbygden, decentraliserade energisystem, renare och effektivare teknik för fossila bränslen, användning av lokalt tillgänglig förnybar energi och i synnerhet bättre hantering och användning av biomassa. Insatserna skall ägas av biståndsmottagarna och de skall utvecklas i samarbete med utvecklingsländer och regioner och med intressenter från den privata sektorn, finansieringsorganisationer och det civila samhället. Dialogen med samarbetspartner och intressenter skall förbättras på nationell och regional nivå för att etablera samarbeten som styrs av efterfrågan. Viktiga aspekter av initiativet är stödet till institutionell kapacitetsuppbyggnad och tekniskt bistånd till länder för utformning av en lämplig energipolitik. Utvecklingen av nya forskningsbaserade strategier kommer att spela en viktig roll. Kommissionen offentliggjorde också ett nytt meddelande om sin strategi i energisamarbetet med utvecklingsländerna i juli 2002 ( 1 ). Framstegen mot utveckling och andra biståndsmål beskrivs i kapitel 3, inklusive resultaten av en analys som kommissionen gjorde av framstegen i olika regioner och länder med utgångspunkt i millennieutvecklingsmålen och framstegen inom de sex prioriterade insatsområden för gemenskapens bistånd som fastställdes 2000. En stor utmaning för gemenskapen framöver blir att anpassa sig till EU:s och världssamfundets nya prioriteringar utan att detta undergräver selektivitet och fokus. PROGRAMPLANERINGEN HAR AVSLUTATS Ett viktigt strategiskt resultat under 2002 var slutförandet av den första omgången region- och landstrategidokument inom den nya gemensamma ramprocess som inleddes bara två år tidigare. Detta är ett stort kvalitetsmässigt steg framåt för gemenskapens programplanering av biståndet till tredje länder och programplaneringsdokumenten kommer att vara värdefulla hjälpmedel i biståndsförvaltningen under de kommande åren. Systemet med landstrategidokument har precis som var tanken visat sig vara ett mycket användbart hjälpmedel, bl.a. för att förverkliga målet att ge mer tyngd åt den fleråriga programplaneringen och förbättra samordning och komplementaritet med det bilaterala bistånd som ges av EU:s medlemsstater. Systemet med landstrategidokument har också bidragit väsentligt till att harmonisera programplaneringsmetoderna i olika regioner. Inför de kommande åren är det viktigt att inrätta en övergripande mekanism för att följa upp och granska genomförandet av land- och regionstrategidokumenten, så att processen inte tappar fart. Förberedelser inför de granskningar som görs efter halva genomförandeperioden, bl.a. vidareutveckling av metoderna, kommer att inledas 2003. Kommissionen kommer hela tiden att sträva efter att förbättra kvaliteten på sina programplaneringsdokument och integrera processen med landstrategidokument i det internationella utvecklingsarbetet. 1.3 Viktiga resultat 2002 1.3.1 Fortsatta förbättringar av effektivitet och verkningsgrad För EU har det globala system som började framträda efter konferenserna i Doha, Monterrey och Johannesburg bara bekräftat den inriktning som gemenskapen själv har haft sedan 2000, i såväl operativt som politiskt hänseende. De fortsatta framstegen när det gäller att öka biståndets effektivitet och verkningsgrad, vilket var ett av målen i det reformprogram som lanserades 2000, beskrivs närmare i kapitel 2 i denna rapport. Kommissionen förenklade och decentraliserade också Europeiska utvecklingsfondens finansieringsförfaranden för utomeuropeiska länder och territorier ( 2 ), vilket rådet krävde i sitt ULT-beslut 2001. STRATEGIER FÖR FATTIGDOMSBEKÄMPNING I LÅGINKOMSTLÄNDER När det gäller fattigdomsminskning i låginkomstländer gjordes i maj 2002 en första internationell granskning av den resultatorienterade metoden med strategier för fattigdomsbekämpning (Poverty Reduction Strategy Paper, PRSP) som styrs av mottagarländerna själva. Kommissionen har i likhet med många andra givare förbundit sig att använda strategidokument för fattigdomsbekämpning, när sådana finns, som utgångspunkt för sina egna strategier (landstrategidokumenten). I november 2002 hade 45 länder utarbetat en provisorisk strategi och 19 länder hade en slutlig strategi. Kommissionen har särskilt betonat vikten av att genomförandet är knutet till ländernas resursfördelningscykel och av att det finns en demokratisk ansvarighet, särskilt genom nationella parlament, med utgångspunkt i överenskomna resultatindikatorer. Kommissionen har haft ett särskilt nära samarbete med Bretton Woods-institutionerna i denna fråga, efter gemensamma konsultationer i maj 2002. En arbetsgrupp med företrädare för Världsbanken och IMF, Europeiska gemenskapen och det brittiska biståndsorganet DFID har börjat skissa på en fattigdomsstrategicykel. Kommissionens ansträngningar erkändes vid konferensen i januari 2002 och allt fler har under året slutit upp bakom dess strategi. Detta kan lägga grunden till ännu större enighet allt eftersom idéarbetet fördjupas under 2003. ( 1 ) KOM(2002) 408. ( 2 ) Kommissionens förordning (EG) nr 2304/2002, 20.12.2002, EGT L 348, 21.12.2002, s. 82. 17

Utvecklingspolitik och det yttre biståndet 1.4 De tre ledorden: samstämmighet, samordning och komplementaritet Att säkerställa samstämmighet mellan målen för gemenskapens utvecklingspolitik och politiken och målen inom andra områden är inte bara en operativ prioritering, utan också en rättslig skyldighet för kommissionen. Bättre samordning och komplementaritet är viktiga faktorer i processen för att göra gemenskapens bistånd effektivare. På sin allra mest grundläggande nivå innebär samordning en större medvetenhet om vad andra gör inom ett visst land, en viss sektor eller region, kombinerat med ansträngningar att arbeta tillsammans på ett effektivare sätt. Samordning är avgörande för att undvika överlappning eller motsättningar mellan dem som strävar efter gemensamma mål. Komplementaritet börjar med samordning, men sträcker sig ännu längre: det förutsätter att varje aktör riktar in sitt bistånd där det gör störst nytta genom att beakta vad andra aktörer gör och maximera synergieffekterna. 1.4.1 Ökad samstämmighet Gemenskapen har enligt fördraget en rättslig skyldighet att säkerställa samstämmighet genom att ta ett helhetsgrepp på politikområdena yttre förbindelser, säkerhet, ekonomi och utveckling ( 1 ). Det innebär att utvecklingsmålen måste beaktas i alla insatser som kan påverka utvecklingsländerna ( 2 ). Denna tanke bekräftades återigen 2002 i kommissionens meddelande om den yttre dimensionen i EU:s strategi för hållbar utveckling ( 3 ) och i rådets slutsatser om detta meddelande och om EU:s förberedelser inför Världstoppmötet om hållbar utveckling ( 4 ). 1.4.1.1 Nya processer för konsekvensbedömningar I sina ansträngningar för att öka samstämmigheten använder kommissionen sig alltmer av konsekvensbedömningar. Under 2002 inleddes konsekvensbedömningar som kommer att löpa parallellt med och genomsyra handelsförhandlingarna inom WTO, liksom förhandlingarna mellan EU och AVS-länderna om nya ekonomiska avtal och partnerskapsavtal. I maj 2002 lade kommissionen fram förslag till nya konsekvensbedömningar för alla större politiska förslag ( 5 ), vilket var en del av åtgärdspaketet för att förbättra samhällsstyrningen. De kommer att införas gradvis fr.o.m. januari 2003. Tanken är att på förhand identifiera potentiella ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenser inom och utanför EU och konsekvensbedömningarna kan därför bli viktiga hjälpmedel för att kontrollera samstämmigheten. Den här typen av utvidgade konsekvensbedömningar kommer att göras fr.o.m. 2003 i samband med viktiga politiska reformer. Reformen av marknaden för socker är särskilt viktig för utvecklingsländerna. 1.4.1.2 EU:s politiska strategier anpassas till målen om hållbar utveckling EU har också åtagit sig att fortsätta anpassa sin interna politik på olika områden till de interna och externa målen om hållbar utveckling. Under 2002 offentliggjorde kommissionen förslag till ändringar av politiken inom två områden som anses spela en avgörande roll för samstämmigheten: den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken. I samband med halvtidsgranskningen av den gemensamma jordbrukspolitiken och i linje med de riktlinjer som redan hade fastställts inom ramen för Agenda 2000, föreslog kommissionen en betydande omläggning av den gemensamma jordbrukspolitiken för att komma närmare målen om inkomstfördelning och hållbarhet. Dessa förslag presenterades i kommissionens meddelande På väg mot ett hållbart jordbruk ( 6 ). Inte alla produkter omfattades av halvtidsöversynen (viktiga undantag var ris, socker och bomull). De förslag som lades fram 2002 för att bryta sambanden mellan subventioner och produktion och sänka garantipriserna är emellertid ändå ett positivt bevis på de ansträngningar som görs för att göra den gemensamma jordbrukspolitiken mer marknadsorienterad. Detta kommer i sin tur förmodligen att minska dess negativa inverkan på tredje länder och öka samstämmigheten med gemenskapens utvecklingspolitik. Halvtidsgranskningen förväntas leda till mindre intensiva och mer diversifierade produktionsmönster. Jordbrukarna skall inte längre få ersättning på grundval av de kvantiteter som de producerar, utan i stället få ett enda inkomstbidrag som baseras på deras tillämpning av miljöprinciper för ett sunt jordbruk. Behovet av att se till att gemenskapens fiskeripolitik och utvecklingsmålen för AVS-staterna stämmer överens har understrukits ytterligare i Cotonouavtalet, där följande sägs: I de fiskeriavtal som kan komma att förhandlas fram mellan gemenskapen och AVSstaterna skall behovet av överensstämmelse med utvecklingsstrategierna på detta område vederbörligen beaktas. ( 7 ) I en resolution om fiske och fattigdomsbekämpning i november 2001 betonade rådet ytterligare att fiskeavtalen bör innehålla miljö- och utvecklingshänsyn ( 8 ). I överensstämmelse med dessa krav erkändes i kommissionens meddelande från 2002 om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken ( 9 ) och i det senare meddelandet om gemenskapens avtal 18 ( 1 ) Artikel 3 i EU-fördraget. ( 2 ) Artikel 178, avdelning XX i EG-fördraget. ( 3 ) Mot ett globalt partnerskap för hållbar utveckling, KOM(2002) 82 slutlig av den 13 februari 2002. ( 4 ) Rådets slutsatser av den 30 maj 2002, 9458/02. ( 5 ) KOM(2002) 276 slutlig av den 5 juni 2002. ( 6 ) KOM(2002) 394 slutlig av den 10 juli 2002. ( 7 ) Avsnitt I, artikel 23. ( 8 ) Rådets slutsatser av den 8 november 2001, referens 13573/01. ( 9 ) KOM(2002) 181 slutlig av den 28 maj 2002.