EUROPEISKA KOMMISSIONEN. Statligt stöd NN 3/A/2001 och NN 4/A/ Sverige Förlängning av koldioxidskatteordningen

EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den 11.12.2002 C(2002)4822fin Ärende: Statligt stöd NN 3/A/2001 och NN 4/A/2001 - Sverige Förlängning av koldioxidskatteordningen Fru Minister, 1. FÖRFARANDE I en skrivelse av den 28 december 2000, registrerad den 3 januari 2001, inkom de svenska myndigheterna med en anmälan till kommissionen om förlängning av en stödordning enligt vilken energiintensiva företag medges lättnader från koldioxidskatten på bränsleförbrukning i industriprocesser. Kommissionens senaste godkännande av ordningen löpte ut den 31 december 2000. De svenska myndigheterna fortsatte dock att tillämpa ordningen från och med den 1 januari 2001. Enligt artikel 88.3 i EG-fördraget skall emellertid kommissionen underrättas om planer att bevilja eller ändra stöd i så god tid att den kan yttra sig. Anmälan ansågs därför inte ha gjorts i enlighet med artikel 88.3 i EG-fördraget och registrerades som icke anmält stöd. Vidare omfattar föreliggande beslut även åtgärder som aldrig anmälts av de svenska myndigheterna. Kommissionen begärde ytterligare upplysningar i en skrivelse av den 20 juli 2001, som de svenska myndigheterna lämnade i en skrivelse av den 21 september 2001, registrerad den 24 september 2001. Ett möte hölls mellan företrädare för de svenska myndigheterna och GD Konkurrens den 6 november 2001, varvid ytterligare förtydliganden begärdes. De svenska myndigheterna inkom med denna information i skrivelser av den 15 januari 2002, registrerad den 18 januari 2002, och den 10 april 2002, registrerad den 11 april 2002. Efter en ytterligare begäran om upplysningar i en skrivelse av den 11 juni 2002 inkom de svenska myndigheterna med en skrivelse av den 10 juli 2002, registrerad den 12 juli 2002. Ytterligare klargöranden och aktualiseringar av tidigare information inlämnades i skrivelser av den 8 november 2002, registrerad samma dag, och den 20 november 2002, registrerad den Statsrådet Anna LINDH Chef för Utrikesdepartementet Arvfurstens palats Gustav Adolfs torg 1 SE - 103 23 STOCKHOLM Europeiska kommission, B-1049 Bruxelles/Wetstraat 200, B-1049 Brussel - Belgien Växtel 299.11.11. Fax: 29.61242

22 november 2002. Slutligen inkom uppgifter till kommissionen genom en skrivelse av den 4 december 2002, registrerad den 5 december 2002. 2. BESKRIVNING AV ÅTGÄRDEN 2.1. Bakgrund Energiskatt på fossila bränslen som används till uppvärmning infördes 1957 och de svenska myndigheterna hävdar att det alltid funnits något slags skattelättnad för energiintensiva industriföretag. För företag infördes år 1974 principen om en övre gräns för maximal skattebelastning uttryckt som förhållandet mellan energiskattebelastningen och försäljningsvärdet på de produkter som framställts. Koldioxidskatten på mineraloljor, naturgas, kol och petroleumkoks infördes 1991 med en enhetlig skattesats för alla förbrukare. Enligt lagen om skatt på energi 1 påförs koldioxidskatt endast bränslen som används för att driva motorfordon och för uppvärmning. Rent generellt avser uppvärmning inte endast uppvärmning av lokaler och liknande, utan även all form av termisk uppvärmning, exempelvis smältning, kokning och liknande processteg vid industriell tillverkning. Det nedsättningssystem som tillämpas på energiskatten utvidgades till att omfatta koldioxidskatten. År 1993 justerades systemet. Tillverkningsföretag och växthusföretag undantogs helt från energiskatt på bränslen som används för uppvärmning i industriella produktionsprocesser och erhöll en nedsättning på 75 % av koldioxidskatten för bränslen som används för sådana ändamål. För bränslen som används för uppvärmning - utom vid produktionsprocesser - utgår de normala skattesatserna. År 1993 införde de svenska myndigheterna även den s.k. 1,2-procentsregeln till förmån för energiintensiva företag som tillverkar produkter av andra mineraliska ämnen än metaller. I samband med en avsevärd höjning av koldioxidskatten för tillverkningsindustrin och växthusföretag år 1997 inkom de svenska myndigheterna med en anmälan till kommissionen om två skattelättnader för de mest energiintensiva företagen, nämligen den redan förefintliga 1,2-procentsregeln samt en ny regel, den s.k. 0,8- procentsregeln, tillämplig på tillverkningsindustrin och växthusföretag. Genom dessa skattelättnader avsåg de svenska myndigheterna att skydda konkurrenskraften hos energiintensiv industri, samtidigt som avsikten var att uppfylla miljömålen genom att bibehålla en hög generell skattenivå. De två skattelättnaderna godkändes av kommissionen 1997 2 för en treårsperiod och därefter åter 2000 3 för resten av det året. Alla skattenedsättningar beviljas på begäran automatiskt till företag som uppfyller kriterierna i lagen om skatt på energi. 1 Lag (1994:1776) om skatt på energi, i dess ändrade lydelse. 2 Statligt stöd N 255/96, EGT C 71, 7.3.1997, s. 10. 3 Statligt stöd NN 72a/2000, EGT C 117, 21.4.2001, s. 19. 2

Förutom de nedsättningar av koldioxidskatt, som medges i enlighet med de tidigare bedömda 1,2-procents- och 0,8-procentsreglerna, omfattar det här beslutet även den generella nedsättningen av koldioxidskatten för tillverkningsindustrin. Beslutet omfattar även de bestämmelser som gäller energiprodukter som används för annat än bränsleändamål, huvudsaklighetsprincipen samt metallurgiavdraget. Ingen av dessa bestämmelser har anmälts till kommissionen. 2.2. 1,2-procentsregeln Industriföretag som tillverkar produkter av andra mineraliska ämnen än metall kan komma i åtnjutande av en skattelättnad för andra bränslen än mineraloljeprodukter (dvs. kolbränslen och naturgas), så att den faktiskt betalda skatten inte överskrider 1,2 % av försäljningsvärdet på de produkter som framställts. Fyra av de 48 företag som utnyttjade 0,8-procentsregeln år 2000 använde sig även av denna bestämmelse. De fanns huvudsakligen inom cement- och kalkindustrin. De skatteintäkter som går förlorade till följd av 1,2-procentsregeln uppskattas till omkring 23 miljoner kronor (ca 2,5 miljoner euro). De svenska myndigheterna avser att avskaffa denna skattelättnad i slutet av 2003. 2.3. 0,8-procentsregeln Företag kan få nedsatt koldioxidskatt, om den koldioxidskatt som de normalt skulle betala på de bränslen 4 som de använder i produktionen överstiger 0,8 % av försäljningsvärdet på de producerade varorna. En nedsättning medges så att endast 24 % av det överskjutande skattebeloppet återstår att betala. Den maximala skatt som måste betalas uppgår därför till 0,8 % av försäljningsvärdet plus 24 % av det belopp som ursprungligen översteg 0,8 % av försäljningsvärdet. En ytterligare bestämmelse säkerställer att de företag som utnyttjar 0,8- procentsregeln alltid betalar minimisatserna för punktskatten på mineraloljor, i enlighet med rådets direktiv 92/82/EEG av den 19 oktober 1992 om tillnärmning av punktskattesatser för mineraloljor 5. Fram till den 30 juni 2000 var denna nedsättning tillgänglig för företag inom tillverkningsindustrin och växthusföretag. Från och med den 1 juli 2000 har den även varit tillgänglig för företag inom andra jordbrukssektorer samt inom skogsbruks- eller vattenbruksverksamhet 6. 4 De bränslen som omfattas anges i lagen. 5 EGT L 316, 31.10.1992, s. 19. 6 Detta beslut omfattar inte tillämpningen av åtgärderna inom jordbruks-, skogsbruks och vattenbrukssektorerna. 3

År 2000 utnyttjade 48 energiintensiva tillverkningsföretag denna regel, vilket innebar en uppskattad förlust av skatteintäkter på omkring 170 miljoner kronor (ca 18,5 miljoner euro). De svenska myndigheterna har lämnat uppgifter som visar att de 48 företag som utnyttjade 1,2-procentsregeln och/eller 0,8-procentsregeln år 2000 betalade mellan 6 % och 49 % av den koldioxidskattesats som gäller för hushålls- och tjänstesektorerna. En tredjedel av dem, 16 företag, betalade mindre än 25 %. Hälften av dessa använde andra bränslen än mineraloljor, t.ex. kol och naturgas. Ett godkännande begärs för en tioårsperiod från och med den dag då det tidigare godkännandet löpte ut. 2.4. Den generella nedsättningen för tillverkningsindustrin Den generella nedsättningen av koldioxidskatten på bränslen som används till uppvärmning vid produktionsprocesser inom tillverkningsindustrin infördes 1993. Den hade som syfte att skydda tillverkningsföretagens internationella konkurrenskraft. Sedan införandet har den aldrig överskridit 75 % av hela skatten. Under perioden 1995 2002 har den koldioxidskattesats per kg koldioxid som gäller för hushålls- och tjänstesektorerna ökat med 85 %. Samtidigt har den skatt som industrin faktiskt måste betala ökat med 122 % på grund av förändringar av skattenedsättningens omfattning. Följande tabell visar förändringen av den koldioxidskattesats som gäller för hushålls- och tjänstesektorerna och av den nedsatta skattesatsen för tillverkningsindustrin under perioden 1991-2002: År Koldioxidskattesats öre/kg koldioxid Industrisats öre/kg koldioxid 1991-01-01 25 25 100 1992-01-01 25 25 100 1993-01-01 32 8 25 1994-01-01 34 8,5 25 1995-01-01 34 8,5 25 1996-01-01 37 9,25 25 1997-01-01 37 9,25 25 1997-07-01 37 18,5 50 1998-01-01 37 18,5 50 1999-01-01 37 18,5 50 2000-01-01 37 18,5 50 2001-01-01 53 18,5 35 2002-01-01 63 18,9 30 Andel av den fulla skatten som betalats (%) 4

De företag som kan utnyttja nedsättningen betalar för närvarande 30 % av koldioxidskattesatsen på 0,63 kr (ca 0,07 euro) per kg koldioxid, dvs 0,189 kr per kg koldioxid. De svenska myndigheterna uppskattar de skatteintäkter som årligen går förlorade på grund av denna åtgärd till omkring 2 000 miljoner kronor (ca 220 miljoner euro). Godkännande söks för en period fram till den 2 februari 2011. 2.5. Användning av energiprodukter för annat ändamål än uppvärmning, huvudsaklighetsprincipen och metallurgiavdraget Användning av energiprodukter för annat ändamål än uppvärmning Utgångspunkten för den svenska beskattningen av energiprodukter är att skatt endast bör påföras energiprodukter när de används för motordrift och uppvärmning. Skatt påförs inte energiprodukter som används för andra ändamål än motordrift eller uppvärmning. Enligt svensk praxis finns det i princip tre användningsområden där en energiprodukt anses ha förbrukats för andra ändamål än motordrift eller uppvärmning och följaktligen är undantagen från skatt. Bland dessa områden ingår användning av energiprodukter som råvara i produktionsprocesser som inte inbegriper förbränning samt i reduktionsprocesser. Huvudsaklighetsprincipen och metallurgiavdraget Detta undantag omfattar energiprodukter då dessa används både för uppvärmning och för andra ändamål. Ett typiskt exempel är när en del av energiprodukten används för att skapa och bibehålla temperaturer och övriga processbetingelser som behövs för att en reduktionsprocess skall kunna äga rum. Enligt de svenska myndigheterna är det av processtekniska skäl inte möjligt att göra någon direkt uppmätning av hur stor mängd av energiprodukten som gått åt till respektive ändamål i dessa fall. Enligt äldre svensk energiskattelagstiftning skulle den del av insatt bränsle som ansågs ha använts till uppvärmning beskattas (uppdelning). Detta fick till följd mer eller mindre godtyckliga beräkningar av de olika andelarna av en bränsleinsats som användes för uppvärmning eller för andra ändamål. Svårigheter med dessa uppskattningar ledde till att en generell skattefrihet infördes 1984 för kolbränslen och petroleumkoks som används i metallurgiska processer. Denna förändring innebar en förenkling för en betydande andel av de processer där gränsdragningsproblem förelåg, eftersom huvuddelen av de metallurgiska processerna är reduktionsprocesser. Kolbränslen och petroleumkoks är de bränslen som, av processtekniska skäl, huvudsakligen används vid metallurgiska processer i Sverige. I samband med att de svenska reglerna om energibeskattning anpassades till EU:s lagstiftning före Sveriges anslutning till unionen 1995 såg man också över den tillämpliga lagstiftningen generellt. En åtgärd som då vidtogs var att införa den huvudsaklighetsprincip som nu gäller. Enligt huvudsaklighets 5

principen medges skattebefrielse för hela bränsleinsatsen, inklusive den andel som kan anses ha använts för uppvärmning, om bränsleförbrukningen i en process huvudsakligen kan anses ha gått åt till andra ändamål än motordrift eller uppvärmning (dvs. som råvara i produktionsprocesser som inte inbegriper förbränning samt i reduktionsprocesser). Befrielsen omfattar därför även den del av insatt bränsle som kan anses ha använts för uppvärmning. Skattebefriade processer De svenska myndigheterna har lämnat ingående information om de bränslen och processer som omfattas av ovan nämnda skattebefrielse. Informationen sammanfattas i tabellen nedan: 6

Sammanställning över processer där skattefrihet ges genom huvudsaklighetsprincipen eller metallurgiavdraget Typ av process Bränsle Skattefrihet genom andra ändamål än motordrift eller uppvärmning 1. Framställning av råjärn i masugn 2. Framställning av pellets i sinterprocessen 3. Framställning av järnsvamp 4. Framställning av ferrolegeringar 5. Användning Kol X (allt) av uppkolningsmedel i ljusbågsugnar 6. Framställning Koks X (delvis) av bly genom återvinning av förbrukade blyackumulatorer 7. Integrerad framställning av icke-järnmetaller 7.1 koppar Olja X (allt) 7.2 zink a) Olja a) X (delvis) b) Kol b) X (delvis) Skattefrihet genom huvudsaklighetsprincipen Koks X (delvis) X X Kol X X Kol X (allt) X Kol X (allt) X 7.3 bly Olja X (delvis) X 8. Framställning Gasol X (delvis) X av väteperoxid eller 9. Framställning av kimrök naturgas Olja eller naturgas X (delvis) a) X b) X b) X X Skattefrihet genom metallurgiavdraget 2.6. Miljö 2.6.1. Miljöskyddsmålen Sveriges nuvarande klimatmål är att utsläppen av sex växthusgaser ska vara minst 4 % lägre år 2010 än de var 1990. Enligt fördelningen av åtagandena inom EU i samband med Kyotoprotokollet till FN:s ramkonvention om 7

klimatförändringar får Sverige öka sina utsläpp med 4 % i förhållande till 1990 års nivå 7. De svenska myndigheterna hävdar att koldioxidskatten är en viktig del av miljöpolitiken och att den är ett av de instrument som används för att uppnå Sveriges klimatmål. Miljöskatterna beräknas kunna sänka koldioxidutsläppen med 22,5 % till år 2010 8. De samlade miljöåtgärderna (skatter, lagstiftning, information) har lett till att svensk industri minskade sina koldioxidutsläpp med 70 % från 1970 till 1990. För perioden därefter minskar inte oljeförbrukningen generellt längre, mycket beroende på att den oljeförbrukning som återstår i många fall är nödvändig för produktionsprocessen. Minskningarna fortsätter dock i de företag som kan använda alternativa bränslen. Processutvecklingsarbetet fortsätter för att utveckla mer energieffektiva processer. 2.6.2. Miljölagstiftning Sverige införde miljöskyddslagstiftning redan 1969. Miljölagstiftningen ställer klara och stränga krav på de enskilda industriföretagens miljöarbete. En viktig del av lagstiftningen är systemet med individuell tillståndsprövning av enskilda produktionsanläggningar. Ingen produktionsanläggning får tas i drift i Sverige, utan att först ha fått ett individuellt tillstånd. Samtliga energiintensiva industrisektorer anses ha miljöfarlig verksamhet. De är därför föremål för fastställda, anläggningsspecifika utsläppsvillkor enligt 1969 års lag eller enligt den nyare lagen från 1999. I stort sett samtliga dessa anläggningar utgör s.k. A-anläggningar, vilket innebär att tillstånd måste ges av någon av de fem miljödomstolarna. En ansökan om tillstånd skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning, som beskriver de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet kan medföra på människor, djur, växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap och kulturmiljö. Den skall också innehålla en beskrivning av påverkan på hushållningen med naturresurser, inklusive energi. Miljödomstolen beaktar alla dessa aspekter i syfte att fastställa vad som är bäst för miljön som helhet. Ekonomiska och tekniska begränsningar beaktas också när de slutliga, anläggningsspecifika kraven fastställs. Kraven är bindande och avser exempelvis utsläpp av föroreningar och användning på reningsutrustning. Om oegentligheter uppdagas vid en tillsyn lämnas ärendet över till åklagare. Sanktionerna varierar från en sanktionsavgift på 5 000 100 000 kronor (ca 500 10 000 euro) till fängelse i högst sex år. Om verksamheten inte förändras gäller ett tillstånd i 10 år. Ett företag som fått tillstånd måste varje år lämna en miljörapport till tillsynsmyndigheten. Rapporten innehåller uppgifter om de utsläpp som uppmätts vid anläggningen. 7 Rådets beslut av den 25 april 2002 om godkännande, på Europeiska gemenskapens vägnar, av Kyotoprotokollet till Förenta Nationernas ramkonvention om klimatförändringar, och gemensamt fullgörande av åtaganden inom ramen för detta, EGT L 130, 15.5.2002, s. 1. 8 Sveriges andra nationalrapport om klimatförändringar (Ds 1997:26). 8

Enligt de svenska myndigheterna ligger svenska industrianläggningar långt framme och betraktas i många fall som föredömen i samband med arbetet med Rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar 9 (IPPC-direktivet), och utvecklingen av bästa tillgängliga teknik (BAT). Särskilt teknikutvecklingen inom den svenska cementindustrin och svavelsyratillverkningen har noterats vid BAT-arbetet. Enligt de svenska myndigheterna ligger de svenska industrianläggningarna långt framme, på grund av att lagstiftningen infördes tidigt och att tillståndsprövningen är strikt. Detta har gett svenska företag ett försprång när det gäller utvecklingen av miljövänliga produktionsmetoder. 2.6.3. Industrins investeringar i miljöskydd Enligt de svenska myndigheterna har de bindande kraven i lagstiftningen varit drivkraften bakom investeringarna i miljöskydd. Kommissionen och OECD sammanställer regelbundet statistik från enskilda medlemsstater om industrins miljöskyddskostnader. Det finns två grundläggande typer av miljöskyddsinvesteringar, nämligen processexterna och processintegrerade 10. Enligt data från Eurostat lägger företagen i de flesta länderna fortfarande ut mer pengar på traditionell processextern teknik än på den förebyggande processintegrerade typen. Enligt publikationen är Belgien och Sverige de enda länderna där industrin som helhet lägger mer av sina investeringar på processintegrerade investeringar än på processextern utrustning. Detta är en indikation om den avancerade nivån på miljöskyddet i Sverige. Kommissionen har även mottagit specifika uppgifter om miljöskyddsinvesteringar som gjorts av företag som kommit i åtnjutande av en eller båda skattenedsättningarna för energiintensiva företag. Dessa företag spenderade tillsammans, och som årsgenomsnitt 1997-2001, 331 miljoner kronor (ca 34 miljoner euro) på miljöskydd. Detta innebär att deras miljöinvesteringar uppgick till 170 % av summan för de skattenedsättningar på 195 miljoner kronor (ca 20 miljoner euro) 11 som de mottog år 2000. De företag som betalar mindre än 25 % av den koldioxidskattesats som gäller för hushållsoch tjänstesektorerna investerade ett belopp motsvarande 95 % av skattelättnaderna i miljöskydd. Åtta av dessa företag använder även andra bränslen än mineraloljor, och för dem var siffran 98 % 12. De svenska myndigheterna inkom med mer detaljerade uppgifter om de investeringar som utförts av de 9 EGT L 257, 10.10.1996, s. 26. 10 Processexterna investeringar påverkar inte produktionsprocessen i sig och tjänar enbart till att lindra föroreningarna. Exempel på detta är filter och reningsinstallationer. Processintegrerade investeringar leder till en modifierad/anpassad produktionsprocess vars primära syfte är att minska föroreningarna. Källa: Statistics in focus, Environment and Energy, Theme 8 7/2001. Eurostat. ISSN 1562-3106. Katalognummer: KS-NQ-01-007-EN-I. 11 De svenska myndigheterna mottog uppgifter om miljöskyddsinvesteringar från alla företag som utnyttjar 0,8-procents och 1,2-procentsreglerna utom de allra minsta. Uppgifterna motsvarar 99 % av de skattenedsättningar som utbetalats enligt 0,8-procent- och 1,2-procentreglerna år 2000. 12 Om en omfattande investering som planerades för 2000/2001, men som skjutits upp till 2003 i avvaktan på nyutvecklad teknik, skulle inkluderas skulle dessa siffror vara 142 % respektive 151 %. 9

sistnämnda åtta företagen. Uppgifterna visar hur stor andel av varje företags investeringar som syftade till att minska utsläpp av luftföroreningar. Det framgår att andelarna varierade mellan 28 % och 100 %, med undantag av ett företag, för vilket andelen var 8 %. I genomsnitt avsåg 58 % av de åtta berörda företagens investeringar minskade luftföroreningar. För det företag för vilket andelen var 8 %, uppgick skattenedsättningen till endast SEK 300 000 (ca 33 000 euro) år 2000. De svenska myndigheterna hävdar att den nationella miljöpolitiken genomförs med hjälp av både bindande lagstiftning och skatter samt att den kombinerade effekten av detta måste tas i beaktande. Kommissionen har mottagit uppgifter som visar att om koldioxidskatten och investeringarna i miljöskydd läggs ihop för vart och ett av de företag som utnyttjat 0,8- procents- och/eller 1,2-procentsreglerna, betalar ett belopp som motsvarar en betydande del av den koldioxidskattesats som gäller för hushålls- och tjänstesektorerna. 3. BEDÖMNING 3.1. 1,2-procentsregeln och 0,8-procentsregeln 3.1.1. Inslag av statligt stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget Det faktum att dessa regler utgör statligt driftstöd har fastställts i ett tidigare beslut 13 och kommissionen har inte skäl att ändra på denna bedömning. 3.1.2. Förenlighet med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c i EG-fördraget Kommissionen har bedömt dessa reglers förenlighet med den gemensamma marknaden på grundval av gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till skydd för miljön 14, särskilt avsnitt E.3.2 om regler som är tillämpliga på alla typer av driftsstöd i form av avgiftssänkningar eller avgiftsbefrielse. Bedömning av 1,2-procentsregeln enligt punkt 51.2 i riktlinjerna Om de två villkoren i punkt 51.2 i riktlinjerna om befrielse från befintliga avgifter är uppfyllda, kan kommissionen bedöma stödets förenlighet enligt kriterierna i punkt 51.1 i riktlinjerna om befrielse från nya avgifter: De svenska myndigheterna hävdar att miljöskatterna bidrar till en minskning med 22,5 % av koldioxidutsläppen fram till 2010. Sålunda har koldioxidskatten en betydande positiv effekt i miljöskyddshänseende (punkt 51.2 a). En möjlighet att uppfylla kravet i punkt 51.2 b i riktlinjerna är att beslutet om undantag för de berörda företagen fattats i samband med att avgiften infördes. Koldioxidskatten infördes 1991, medan 1,2-procentsregeln, under 13 Statligt stöd N 255/96, EGT C 71, 7.3.1997, s. 10. 14 EGT C 37, 3.2.2001, s. 3. 10

denna benämning, infördes först 1993. De företag som kunde utnyttja 1,2- procentsregeln från och med 1993 har dock kunnat dra nytta av enskilda nedsättningar sedan 1991 när koldioxidskatten infördes. Sålunda hade undantag föreskrivits för de aktuella företagen när skatten infördes. Dessutom följde 1,2-procentsregeln samma princip som det undantag som fanns före 1993, dvs. en övre gräns uttryckt som förhållandet mellan energiskattebelastningen och försäljningsvärdet på de produkter som framställts. 1,2-procentsregeln var därför endast en justering av det tidigare undantaget. Bedömning av 0,8-procentsregeln enligt punkt 52 i riktlinjerna I punkt 52 i riktlinjerna anges att om en befintlig avgift höjs väsentligt och den aktuella medlemsstaten anser undantagen vara nödvändiga för vissa företag, skall villkoren i punkt 51.1 om nya avgifter tillämpas analogt. Den här skattenedsättningen infördes i samband med en 100-procentig höjning år 1997 av den koldioxidskattesats som påförs tillverkningsindustrin. Sålunda infördes undantaget i linje med logiken i punkt 52. Vad beträffar behovet att förlänga undantaget konstaterar kommissionen att dess förslag från 1997 till rådets direktiv om en omstrukturering av gemenskapens regelverk för beskattning av energiprodukter 15 ännu inte har antagits. I avsaknad av harmoniserade energiskatter finns system liknande det svenska i flera andra medlemsstater. Kommissionen kan därför godta en förlängning av åtgärden på villkor att den uppfyller kraven i punkt 51.1 i riktlinjerna. Bedömning av 1,2-procents- och 0,8-procentsreglerna enligt punkt 51.1 i riktlinjerna Enligt punkt 51.1 b första strecksatsen i riktlinjerna kan kommissionen godkänna befrielse från miljöavgifter i upp till 10 år då nedsättningen avser en gemenskapsavgift, om det belopp som företagen faktiskt betalar efter nedsättningen fortfarande är högre än gemenskapens minimibelopp. Minimiskattesatserna fastställs i rådets direktiv 92/82/EEG av den 19 oktober 1992 om tillnärmning av punktskattesatser för mineraloljor. Det är endast enligt 0,8-procentsregeln som en nedsättning beviljas av de skatter som tas ut på mineraloljor och en särskild bestämmelse i lagen ser till att minimisatserna iakttas. Denna bestämmelse omfattar de 35 av de 48 stödmottagarna som endast använder mineraloljor. Enligt punkt 51.1 b andra strecksatsen kan kommissionen även godkänna befrielse från miljöavgifter i upp till 10 år då nedsättningen avser en nationell avgift om de företag som beviljats nedsättningen i avsaknad av en gemenskapsavgift likväl betalar en betydande del av den nationella avgiften. Detta krav uppfylls av ytterligare fem av de 48 stödmottagarna. Härvid återstår åtta företag som inte betalar en betydande del av avgiften och som använder andra bränslen än mineraloljor. För att bedöma stödets förenlighet i fråga om dessa företag grundar sig kommissionen på punkt 51.1 a andra stycket. Här anges att skattenedsättningar även kan godkännas om en medlemsstat kopplar samman dem med villkor som har samma syfte 15 EGT C 139, 6.5.1997, s. 14. 11

som avtal eller åtaganden. Syftet med avtalen eller åtagandena är att företagen skall uppnå miljöskyddsmål, vanligtvis genom investeringar. Kommissionen noterar att den tillståndsprövning som följer av lagstiftningen tvingar företag att investera i miljöskydd. Företag som inte följer de villkor som anges i tillstånden kan bli föremål för sanktioner enligt en skala från sanktionsavgifter till fängelse. Denna lagstiftning kan därför anses ha samma effekt som avtal eller åtaganden. De svenska myndigheterna har lämnat in uppgifter om de genomsnittliga årliga miljöskyddsinvesteringar som gjorts av alla de åtta aktuella företagen under perioden 1997 2001. Det framgår att dessa företag i genomsnitt investerat, i miljöskydd generellt, belopp som motsvarar minst 98 % av de belopp som de mottagit som skattenedsättning enligt 0,8-procents- och 1,2- procentsreglerna. För de sju företag vars skattenedsättning år 2000 uppgick till ett belopp som överstiger tröskelvärdet för stöd av mindre betydelse, syftade en väsentlig andel av investeringarna till att minska luftföroreningar. Med tanke på att marginalkostnaden för sådana investeringar tenderar att öka med tiden finns det inte några skäl att tro att förhållandet mellan skattenedsättningen och de investerade beloppen kommer att förändras avsevärt inom en nära framtid. Kommissionen beaktar även att företag enligt IPPC-direktivet är skyldiga att använda bästa tillgängliga teknik (BAT), vilket säkerställer att ytterligare investeringar kommer att bli nödvändiga allteftersom BAT utvecklas. Sålunda finner kommissionen att de beviljade skattenedsättningarna kompenseras av de miljöskyddsinvesteringar som stödmottagarna gör till följd av lagstiftningen. Kommissionen noterar även den av de svenska myndigheterna inlämnade motiveringen, nämligen att den nationella miljöpolitiken genomförs med hjälp av både bindande lagstiftning och skatter samt att den kombinerade effekten av dessa två inslag måste beaktas. De svenska myndigheterna har lämnat in uppgifter som visar att om skatten och miljöskyddsinvesteringarna adderas för varje företag framkommer det att stödmottagarna betalar ett belopp som motsvarar en betydande del av den koldioxidskattesats som gäller för hushålls- och tjänstesektorerna. I detta ärende, och med beaktande av samtliga ovanstående omständigheter, kan kommissionen dra slutsatsen att skattenedsättningarna enligt 1,2- procentsregeln och 0,8-procentsregeln, för de åtta företag som berörs, i praktiken är föremål för villkor som har samma effekt som avtal eller åtaganden. Enligt punkt 51 i riktlinjerna kan ett tioårigt undantag från förbudet mot statligt stöd beviljas för stödåtgärder som uppfyller de relevanta kraven. Avslutningsvis finner kommissionen att 1,2-procentsregeln och 0,8- procentsregeln uppfyller kriterierna för att kunna anses förenliga med den gemensamma marknaden och att förlängningarna fram till utgången av 2003 respektive 2010 kan godkännas i enlighet med artikel 87.3 c i EG-fördraget. I den mån undantagen utvidgades till att omfatta den tidigare EKSGstålindustrin före utgången av EKSG-fördraget den 23 juli 2002 beaktar kommissionen sitt meddelande om vissa förändringar i handläggningen av 12

konkurrensärenden till följd av att EKSG-fördraget löper ut ( meddelandet ) 16. I punkt 44 i meddelandet anges följande: Då beslut fattas efter den 23 juli 2002 om statligt stöd som genomförts senast den dagen utan kommissionens förhandstillstånd kommer kommissionen att gå vidare i enlighet med kommissionens tillkännagivande om vilka regler som är tillämpliga för att avgöra om ett statligt stöd är olagligt 17. Enligt detta tillkännagivande skall kommissionen alltid bedöma om olagligt statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden enligt de materiella kriterier som fastställs i något av de instrument som gällde när stödet beviljades. Dessa åtgärder skall följaktligen, vilket varit fallet enligt beslut 2496/96/EKSG 18 av den 18 december 1996 om gemenskapsregler för statligt stöd till stålindustrin ( stålstödsreglerna ), bedömas med utgångspunkt i punkt 3.4 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till skydd för miljön från 1994 19. Enligt punkt 3.4 är kriterierna för att godkänna sådana skattenedsättningar, som utgör driftstöd, att de endast får kompensera extra produktionskostnader i jämförelse med traditionella kostnader och bör vara tillfälliga samt i princip degressiva (se punkt 4.2.2 nedan). Härvidlag konstaterar kommissionen för det första att stöden inte utgör en fullständig avgiftsbefrielse som omfattar hela den skattehöjning som införs, utan att företagen måste lämna ett eget bidrag. Följaktligen föreligger inte någon överkompensation. Vidare konstaterar kommissionen att undantagen är av tillfällig natur, eftersom tillståndet gäller för perioden från den 1 januari 2001 fram till det att EKSG-fördraget löper ut den 23 juli 2002. Slutligen konstaterar kommissionen att undantag enligt punkt 3.4 i princip bör vara degressiva. I punkt 3.4 föreskrivs sålunda en möjlighet, om så är lämpligt, att besluta om undantag för denna regel. I föreliggande ärende är stödet inte degressivt, förutom att det i enlighet med dess bakomliggande logik är tillfälligt. Kommissionen har ändock beslutat att godkänna stödet, särskilt med hänsyn till sin praxis vad gäller tolkningen av denna del av punkt 3.4. Kommissionen anser följaktligen stödet vara förenligt med 1994 års riktlinjer. 3.2. Den generella skattenedsättningen för tillverkningsindustrin 3.2.1. Inslag av statligt stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget Lagstiftningen föreskriver en generell nedsättning av för närvarande 70 % av koldioxidskatten på bränslen som används för uppvärmning i tillverknings 16 EGT C 152, 26.6.2002, s. 5. 17 EGT C 119, 22.5.2002, s. 22. 18 EGT L 338, 28.12.1996, s. 42. 19 EGT C 72, 10.3.1994, s. 3. 13

företagens produktionsprocesser. Nedsättningen beviljas med hjälp av statliga medel. Åtgärden är inte begränsad till tillverkningssektorn, eftersom den även är tillämplig på jordbruks-, skogsbruks- och vattenbruksverksamhet, men den omfattar inte t.ex. tjänstesektorn, varför den måste anses gynna vissa företag. Nedsättningen utgör en ekonomisk fördel för mottagarna, som befriar dem från kostnader som normalt bestrids med medel från deras driftsbudget. Vidare är dessa företag verksamma på marknader där handel förekommer mellan medlemsstaterna. Nedsättningarna snedvrider därmed eller hotar att snedvrida konkurrensen på den inre marknaden och utgör därigenom statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EGfördraget. 3.2.2. Förenlighet med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c i EG-fördraget Artikel 1 b i i rådets förordning (EG) 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget 20 (tillämpningsförordningen) innehåller följande definition: I denna förordning avses med [...] befintligt stöd [...] utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 144 och 172 i Anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige, allt stöd som fanns innan fördraget trädde i kraft i respektive medlemsstat, det vill säga stödordningar och individuellt stöd som infördes före och som fortfarande är tillämpliga efter det att fördraget har trätt i kraft. Artikel 144 i Anslutningsakten avser jordbruk. I artikel 172.5 i akten anges: Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 skall statligt stöd, som en ny medlemsstat har beviljat under år 1994 och som den i strid med EES-avtalet eller arrangemang enligt det avtalet inte har anmält till EFTA:s övervakningsmyndighet eller som den har anmält dit men lämnat före det att EFTA:s övervakningsmyndighet fattat beslut i saken, skall inte anses som förekommande stöd i medlemsstaten i den mening som avses i Romfördragets artikel 93.1. I föreliggande ärende trädde den lag enligt vilken stödet beviljades i kraft den 1 januari 1993. Vid tidpunkten för anslutningen utgjorde det aktuella stödet därför ett befintligt stöd på samma sätt som stöd som fanns i de ursprungliga medlemsstaterna när Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen trädde i kraft 21. Definitionen av nytt stöd i tillämpningsförordningen (se artikel 1 c) inbegriper ändringar av befintligt stöd. För nytt stöd är anmälningskravet i artikel 88.3 i EG-fördraget tillämpligt. Detta innebär att alla ändringar av det befintliga stödet skulle ha anmälts till kommissionen. Av tabellen i avsnitt 3.4 i föreliggande beslut framgår att skattenedsättningen ökades betydligt från och med den 1 januari 2001. Kommissionen anser att ökningens omfattning gör att hela stödåtgärden måste bedömas som nytt stöd. 20 EGT L 83, 27.3.1999, s. 1. 21 EG-domstolens dom av den 15 mars 1994 i mål C-387/92 Banco Crédito Industrial SA, numera Banco Exterior de España SA mot Ayuntamiento de Valencia. Rec. 1994, s. I-00877. 14

Följaktligen bedöms stödet med utgångspunkt i 1994 års riktlinjer för statligt stöd till skydd för miljön för perioden 1 januari 2001 2 februari 2001, och från och med detta datum enligt gemenskapens nu gällande riktlinjer för statligt stöd till skydd för miljön 22. 1 januari 2001 2 februari 2001 I punkt 3.4 i 1994 års riktlinjer anges att tillfälliga lättnader från nya miljöskatter kan medges om det är nödvändigt som kompensation för förlorad konkurrenskraft, framför allt på internationell nivå. Sådant stöd får endast kompensera extra produktionskostnader jämfört med traditionella kostnader och bör var tillfälligt och i princip degressivt. En ytterligare faktor att beakta är de aktuella företagens motprestation för att minska sina föroreningar. Tanken bakom alla dessa krav är att företag bör ha ett incitament att anpassa sig till den nya situationen med koldioxidskatter genom att minska sina utsläpp, genom att byta bränsle eller genom att minska sin energiförbrukning, och därigenom återvinna sin internationella konkurrenskraft. Syftet med skattenedsättningen är att bevara konkurrenskraften hos de relativt energiintensiva industriföretagen. Det kan inte råda något tvivel om att införandet av energiskatter på nationell nivå ökade driftskostnaderna för dessa företag i en omfattning som faktiskt eller potentiellt påverkade deras konkurrenskraft på den inre marknaden. Eftersom den period som ska bedömas enligt 1994 års riktlinjer är så kort, blir kravet på att stödet skall vara tillfälligt irrelevant. Visserligen avskaffades inte stödet den 2 februari 2001, men dess förenlighet från och med den 3 februari 2001 bedöms nedan, enligt de nu gällande riktlinjerna. Kommissionen konstaterar även slutligen att de flesta nedsättningar av koldioxidskatten som godkänts av kommissionen på grundval av 1994 års riktlinjer inte varit degressiva. Vad beträffar motprestationer krävde kommissionen t.ex. inte i sitt godkännande av 0,8-procents- och 1,2-procentsreglerna från 1997 några särskilda motprestationer av stödmottagarna. Det förefaller därför inte lämpligt att framhärda på denna punkt vid en bedömning av stöd för liknande ändamål i samma medlemsstat enligt samma regler. I varje fall ansåg kommissionen att skatten i sig gav stödmottagarna ett incitament att minska sin energiförbrukning. Eftersom detta är den logiska grunden för att kräva en motprestation av mottagarna av skattelättnaden, måste samma ändamål anses vara uppfyllt genom det faktum att skattenedsättningen inte helt kompenserar skatten 23. Denna sistnämnda omständighet innebär även att stödet endast kompenserar extra kostnader, eftersom stödmottagarna fortfarande belastas med en nettoskatt. 22 I överensstämmelse med punkt 82 b i riktlinjerna, offentliggjorda i EGT C 37, 3.2.2001, s. 3. 23 Se även resonemanget i punkt 51.1 b andra strecksatsen i gemenskapens nuvarande riktlinjer för statligt stöd till skydd av miljön. 15

Av alla ovan nämnda skäl finner kommissionen att de omständigheter under vilka den generella skattenedsättning för tillverkningsindustrin i Sverige infördes och bibehölls under den period som omfattas av 1994 års riktlinjer är sådana att stödet uppfyller kriterierna och kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden. I den mån undantaget utvidgats till att omfatta den tidigare EKSGstålindustrin före utgången av EKSG-fördraget den 23 juli 2002, skall det, av de skäl som anges i punkt 4.1 ovan, bedömas mot bakgrund av stålstödsreglerna och följaktligen enligt punkt 3.4 i 1994 års riktlinjer för stöd till skydd av miljön. Som förklaras ovan anser kommissionen följaktligen stödet vara förenligt med den gemensamma marknaden. 3 februari 2001-2 februari 2011 En bedömning görs med utgångspunkt i bestämmelserna i punkterna 51 och 52 i avsnitt E.3.2 i miljöskyddsriktlinjerna. Återigen anges i punkt 52 att om en befintlig avgift höjs väsentligt och den aktuella medlemsstaten anser att undantagen är nödvändiga för vissa företag skall de villkor som avses i punkt 51.1 för nya avgifter tillämpas analogt. Den generella nedsättningen för tillverkningsindustrin utgjorde ett befintligt stöd fram till den 31 december 2000. Kommissionen noterar att den skattesats som tas ut av hushåll och tjänstesektorerna höjdes väsentligt den 1 januari 2001 och den 1 januari 2002 (se tabellen i avsnitt 3.4). Därmed är det villkor uppfyllt på vilket kommissionen kan godta att en medlemsstat finner att undantag är nödvändiga för vissa företag. Vad beträffar punkt 51.1 b första strecksaten konstaterar kommissionen att de minimisatser som betalas av företag i tillverkningssektorer alltid kommer att iakttas. Vad beträffar den andra strecksatsen konstaterar kommissionen att de stödmottagande företagen alltid betalat minst 25 % av den normala skattesatsen, vilket kan anses vara betydande i enlighet med bestämmelsen. Slutligen finner kommissionen att den generella nedsättningen av koldioxidskatt på bränslen som används av tillverkningsindustrin vid produktionsprocesser uppfyller kriterierna för att kunna anses vara förenliga med den gemensamma marknaden och att en förlängning kan godkännas i enlighet med artikel 87.3 c i EG-fördraget för en tioårsperiod med början den 3 februari 2001 då de nuvarande miljöriktlinjerna trädde i kraft. 3.3. Användning av energiprodukter för annat ändamål än uppvärmning, huvudsaklighetsprincipen och metallurgiavdraget 3.3.1. Inslag av statligt stöd enligt 87.1 i EG-fördraget Frågan om skattebefrielse för energiprodukter som används för annat ändamål än uppvärmning beaktades i detalj i kommissionens beslut gällande Förenade kungarikets klimatförändringsskatt 24 (Climate Change Levy). I 24 Kommissionens beslut av den 3 april 2002 om undantaget för bränsle för blandad användning som Förenade kungariket planerar att genomföra genom klimatförändringsskatten och en utvidgning av undantaget till att omfatta vissa konkurrerande bearbetningsprocesser, EGT L 229, 27.8.2002, s. 15. 16

detta beslut godtar kommissionen att det är ligger inom ett miljöskattesystems logik och allmänna natur att beskatta energiprodukter som används i uppvärmningssyfte, men att undanta energiprodukter som enbart används för andra ändamål. Kommissionen konstaterar att skattebefrielsen i svensk lagstiftning som gäller energiprodukter som används för annat än uppvärmning undantar energiprodukter som enbart används för annat än uppvärmning. Kommissionen finner följaktligen att detta undantag är motiverat av skattesystemets logik och allmänna natur och invänder inte mot det. När det gäller skattebefrielse enligt huvudsaklighetsprincipen beaktades denna fråga även ingående i beslutet om den brittiska klimatförändringsskatten (där den dock kallas undantag för blandad användning ). I detta beslut ansåg kommissionen undantaget vara en selektiv åtgärd och undersökte huruvida det var motiverat genom skattesystemets logik och allmänna natur. Härvid konstaterade kommissionen: Att det finns avsevärda praktiska svårigheter vid uppdelningen av den energi som används för uppvärmning respektive annan användning och att en uppdelning följaktligen kanske inte är något praktiskt genomförbart alternativ. Att undantaget för blandad användning skall utvidgas till att omfatta situationer där en energiprodukt i första hand används som råvara, men tillför värme som biprodukt och att möjligheten för en tillverkare att, i förekommande fall, ändra den typ och mängd av energiprodukt som krävs vid processen är mycket begränsad. Att undantaget för blandad användning i princip ligger i linje med förslaget till rådets direktiv om en omstrukturering av gemenskapens regelverk för beskattning av energiprodukter 25 (i den mån detta förslag kan ge en viss indikation om huruvida undantaget för blandad användning ligger inom skattesystemets logik och allmänna natur). Med hänsyn till alla dessa omständigheter ansåg kommissionen att det ligger inom miljöskattestystemets logik och allmänna natur, åtminstone då en uppdelning inte är ett praktiskt genomförbart alternativ, att avgiftsbefria energiprodukter som huvudsakligen används för andra ändamål än uppvärmning. Kommissionen beaktar informationen från de svenska myndigheterna, enligt vilken en uppdelning av bränsleinsatsen inte är praktiskt genomförbar. Man har tidigare försökt att tillämpa en uppdelning, vilket då ledde till mer eller mindre godtyckliga uppskattningar av de andelar av energiprodukterna som användes för uppvärmning respektive för andra ändamål i olika processer. 25 EGT C 139, 6.5.1997, s.14 17

Kommissionen noterar att de svenska myndigheterna säkerställer att huvudsaklighetsprincipen endast kommer att tillämpas på processer i vilka energiprodukten huvudsakligen används för andra ändamål än uppvärmning (dvs för annat än bränsleändamål). Detta innebär att när en energiprodukt huvudsakligen används som råvara i en produktionsprocess som inte inbegriper förbränning samt i reduktionsprocesser kommer skattebefrielsen att gälla för hela bränsleinsatsen. Följaktligen anser kommissionen att huvudsaklighetsprincipen följer samma logik och praktiska tillämpning som motsvarande undantag från den brittiska klimatförändringsskatten. Av ovanstående skäl har kommissionen inte några invändningar mot skattebefrielsen enligt huvudsaklighetsprincipen i det svenska beskattningssystemet. Vad beträffar metallurgiavdraget konstaterar kommissionen, på grundval av de närmare upplysningar som lämnats av de svenska myndigheterna, att ingen av de processer som förtecknas ovan är befriade från skatt enbart enligt skattebefrielsen för metallurgiska processer. Snarare är det antingen på grund av att de används för annat än ändamål än uppvärmning eller i enlighet med huvudsaklighetsprincipen. Kommissionen behöver följaktligen inte dra någon slutsats om huruvida undantaget för metallurgiska processer utgör statligt stöd. Detta beslut avser endast de delar av den svenska lagstiftningen som uttryckligen beskrivits och bedömts. Det avser endast tillämpningen av stödet inom tillverkningsindustrin, inklusive stålsektorn. Det avser inte tillämpningen av stödet inom jordbruks-, skogsbruks- och vattenbrukssektorerna. 4. SLUTSATS Kommissionen beklagar att Sverige låtit de åtgärder som är föremål för föreliggande beslut träda i kraft i strid med artikel 88.3 i EG-fördraget. Kommissionen har dock på grundval av ovan anförda bedömning beslutat att betrakta de stöd som lämnas genom 1,2-procentsregeln, 0,8-procentsregeln och den generella nedsättningen av koldioxidskatten för tillverkningsindustrin som förenliga med EG-fördraget. Kommissionen har även beslutat att bestämmelserna om användning av energiprodukter för andra ändamål än motordrift och uppvärmning och om huvudsaklighetsprincipen inte utgör stöd. 18

Om denna skrivelse innehåller konfidentiella uppgifter som inte bör spridas till tredje part uppmanas Ni att underrätta kommissionen om detta inom femton arbetsdagar från den dag då Ni mottar denna skrivelse. Om kommissionen inte har mottagit en motiverad begäran inom den föreskrivna fristen, kommer den att anse att Ni lämnat Ert samtycke till att denna skrivelse kommuniceras i sin helhet till tredje part och offentliggörs på det språk som är giltigt på följande webbadress: http://europa.eu.int/comm/secretariat_general/sgb/state_aids/. Er begäran skall sändas med rekommenderat brev eller fax till: Europeiska kommissionen Generaldirektoratet för konkurrens Registreringsenheten för statligt stöd B-1049 Bryssel Högaktningsfullt På kommissionens vägnar M. MONTI Ledamot av kommissionen 19