WITTGENSTEINRECEPTIONEN I FINLAND OCH DET ÖVRIGA NORDEN Lars Hertzberg Mötet i Cambridge Georg Henrik von Wright skriver i sin självbiografi, Mitt liv som jag minns det 1, om hur han år 1939, 22 år gammal, reste till Cambridge som doktorand i filosofi. När han väl var där fick han till sin stora förvåning veta att den 50-årige Ludwig Wittgenstein bodde och undervisade i Cambridge. Wittgensteins filosofi var välbekant för von Wright, han hade i Helsingfors avlagt en tentamen på Wittgensteins Tractatus 2, men varken han själv eller hans lärare hade en aning om var Wittgenstein var verksam. von Wrights första möte med Wittgenstein bådade inte gott. Wittgenstein hade ett svårt temperament. von Wright åhörde en av Wittgensteins föreläsningar, som ingick i en pågående kurs, och vid slutet av föreläsningen höll Wittgenstein en straffpredikan som riktade sig mot ovidkommande visitors som ingenting hade där att göra. von Wright förstod att ursinnet riktade sig mot honom, men han lät sig inte förskräckas utan skrev ett brev till Wittgenstein där han förklarade sina allvarliga avsikter. Brevet ledde till en inbjudan på té, och därmed till en vänskap mellan de två filosoferna som skulle visa sig fruktbar och som skulle vara till Wittgensteins död. Bakgrund Man kan betrakta mötet mellan von Wright och Wittgenstein som en brännpunkt i den finländska filosofin under 1900-talet. Låt mig skissera bakgrunden till detta möte. De relevanta skeendena utspelar sig på tre orter: i Wien, Cambridge, Helsingfors (och i någon mån Åbo). Wittgenstein föddes år 1889 i Wien. Efter att ha påbörjat en utbildning till aerodynamisk ingenjör blev han intresserad av matematikens och logikens grundfrågor. Han uppsökte Gottlob Frege i Tyskland, men fick av honom rekommendationen att bege sig till Cambridge för att studera logik hos Bertrand Russell. (En annan framstående filosof i Cambridge som fick betydelse för 1 Georg Henrik von Wright: Mitt liv som jag minns det (Helsingfors: Söderströms, 2001). 2 Ludwig Wittgenstein: Tractatus Logico-Philosophicus (1921).
2 Wittgenstein var George Edward Moore.) Vistelsen i Cambridge avbröts av första världskriget, där Wittgenstein deltog som frivillig i den österrikisk-ungerska armén, men vid fronten och i krigsfångenskap fullbordade han verket Logisch-Philosophische Abhandlung eller Tractatus Logico-Philosophicus, som innehöll frukterna av hans arbete i Cambridge. Tolkningen av Tractatus är fortfarande omstridd i grunden, men man kan utan alltför stora risker konstatera att den befattar sig med frågor om språkets möjlighet och relationen mellan språk och verklighet. En idé som prövas är att den meningsfulla satsen, liksom tanken, utgör en bild av det sakförhållande den representerar. Sats och verklighet har sin logiska form gemensam. Att förstå en bild är att förstå dess avbildningsform det är att förstå, i vilka avseenden bilden kan variera i enlighet med den avbildade verkligheten. Ett färgfotografi avspeglar t.ex. objektets färger, ett svartvitt fotografi gör det inte. Vi måste därför jämföra avbildningen med dess objekt för att kunna avgöra om den är korrekt. Om vi omfattar den här föreställningen betyder det att en bild bara kan framställa det som kunde ha varit annorlunda än det är. Om en bild försöker framställa ett nödvändigt sakläge, så betyder det att den inte har några variationsmöjligheter, men i så fall har den ingen avbildningsform: den är ingen bild. Detta betyder att det som allt sedan Platon setts som filosofins uppgift att uppenbara nödvändiga sanningar är ett absurt projekt. Etikens satser, liksom också religiösa och metafysiska satser som utger sig för att framställa nödvändiga sanningar, saknar mening. Och, märk väl: det gör också själva den framställning av språklig mening som uttrycks i Tractatus. Vi kan inte tala om språkets avbildningsform. Det paradoxala är alltså att argumentationen i Tractatus leder fram till insikten att själva argumentet bara bestod av skensatser. Det är denna paradox som har lett till djupa oenigheter om hur Tractatus ska tolkas. Efter att ha gett ut boken lämnade Wittgenstein för en tid filosofin i konsekvens med sin åsikt, att han i boken visat att filosofin utgör en omöjlighet. Wittgenstein var aldrig verksam som filosof i sin hemstad. Men det fanns andra bemärkta filosofer i Wien vid tiden kring första världskriget. Under 1920-talet bildades där den s.k. Wienkretsen, som hade mottagit viktiga impulser från den naturvetenskapliga filosofen Ernst Mach. De centrala gestalterna inom Wienkretsen var Moritz Schlick, Rudolf Carnap och Otto Neurath, medan Karl Popper befann sig i rörelsens periferi. Det förekom också en växelverkan mellan Wien och Cambridge, och den här skolbildningen gav upphov till den filosofiska riktning som brukar kallas logisk positivism eller logisk empirism. Wienkretsens medlemmar beundrade Wittgenstein och ansåg sig föra hans tankar vidare. Uppskattningen var emellertid inte ömsesidig. Uppfattningarna
3 skilde sig t.ex. i fråga om synen på vetenskapen. De logiska positivisterna betraktade sig som ett avantgarde för en kulturell revolution i vilken det mänskliga tänkandet skulle ställas på en fast, empirisk grund, medan alla frågor som inte kunde avgöras vetenskapligt var meningslösa. Wittgenstein framhöll däremot, att de dimensioner av tillvaron som faller utanför den vetenskapliga undersökningens ramar är viktigare än de frågor vetenskapen kan besvara. Medan de logiska positivisterna utandades en kollektiv rationell optimism, fanns det en dubbelhet i Wittgensteins filosofiska personlighet. Samtidigt som han drev Freges och Russells logiska projekt till dess yttersta, knivskarpa spets, var hans filosofiska engagemang i grunden existentiellt. Han ansåg att de enda betydande framstegen vare sig i livet eller inom filosofin var de segrar som individen vinner över sig själv. Denna dubbelhet skulle, som vi ska se, manifesteras i Wittgensteins fortsatta filosofiska utveckling. von Wrights lärare i Helsingfors var Eino Kaila. Kaila skrev under 1920-talet några vetenskapsfilosofiska verk som var influerade av Ernst Mach 3. Han besökte sedermera Wien, och blev den som introducerade Wienkretsens tankar i Finland, även om han själv aldrig svalde kretsens teser med hull och hår. Kaila hade en liknande roll i Finland som Jørgen Jørgensen i Danmark och Arne Næss i Norge. 4 Hans inflytande medförde en strömkantring inom finländsk filosofi. Under 1800-talet hade de dominerande impulserna i Finland kommit från den tyska idealismen. Den ledande filosofen under denna period var nationalfilosofen Johan Vilhelm Snellman, som var hegelian. (Snellman var också politiskt aktiv och han grundade Finlands nationalbank.) Under 1900-talets första decennier hade den idealistiska traditionen gett rum åt vad man kunde kalla en antropologisk riktning inom filosofin. Den främsta representanten för riktningen var Edvard Westermarck, som skrev ett omfattande verk om de moraliska idéernas ursprung och utveckling. 5 Westermarck var förkämpe för en form av etisk relativism, som gick ut på att moraliska utsagor är uttryck för känslor av 3 Kaila: Der Satz vom Ausgleich des Zufalls und das Kausalprinzip (Åbo: Annales Universitatis Fennicae Aboensis, 1925); Die Prinzipien der Wahrscheinlichkeitslogik (Åbo: Annales Universitatis Fennicae Aboensis, 1926); Beiträge zu einer synthetischen Philosophie (Åbo: Annales Universitatis Fennicae Aboensis, 1928). En tillgänglig framställning av Kailas kunskapssyn finns i hans bok Den mänskliga kunskapen: vad den är och vad den icke är (Helsingfors: Söderströms, 1939). 4 Eino Kaila var möjligen den som införde beteckningen logisk empirism för den filosofi som utgick från Wienkretsen, vid sidan av logisk positivism, som är den vanliga beteckningen på engelska. 5 Edward Westermarck: The Origin and Development of the Moral Ideas, bd. 1-2 (London: Macmillan, 1906, 1917). Hans filosofiskt intressantaste verk är Ethical Relativism (London: Routledge and Kegan Paul, 1932), på svenska Etisk relativism (Helsingfors: Söderströms, 1949).
4 moraliskt gillande eller ogillande, inte omdömen som gör anspråk på objektiv sanning. Westermarck befann sig i själva verket i gränszonen mellan filosofi och empirisk forskning. Han var professor i sociologi vid London School of Economics innan han 1918 kallades till professuren i filosofi vid det nygrundade Åbo Akademi (det svenskspråkiga universitetet i Åbo Åbo Akademi är alltså, trots namnet, ett universitet) i Finland var ämnet sociologi okänt vid den tiden. Hans mest betydande verk bestod av sammanställningar av iakttagelser om seder och bruk bland olika folkslag och under olika tidsperioder av ett slag som för tankarna till James Frazers The Golden Bough. Idag skulle den här metoden anses vetenskapligt ohållbar. Längre fram började han dock själv bedriva fältforskning bland beduinerna i Marocko. Man kan säga att han allt mera närmade sig socialantropologin i modern mening. Westermarcks efterträdare i professuren i Åbo, Rolf Lagerborg, var likaså antropologiskt orienterad, men medan Westermarck hade fått sina viktigaste impulser från England var Lagerborg influerad av franskt tänkande, framför allt av Émile Durkheim. Lagerborg var också betydelsefull som en impulsgivare på psykologins område. Han introducerade psykoanalysen och behaviorismen i Finland. Lagerborg var dessutom en flitig samhällsdebattör och provokatör. Liksom Westermarck var han kritisk till kristendom och kyrka. Hans provokativa framtoning bidrog till att han är en av de få i Finland som fått sin doktorsavhandling underkänd efter att den redan hade tryckts. Ett par år senare godkändes en omarbetad version av hans avhandling vid Sorbonne. 6 Också Kaila inledde sin verksamhet som teoretisk psykolog. Han skrev en bok om personlighetens psykologi som var inspirerad av gestaltpsykologin 7. (Som ett kuriosum kan det nämnas att regissören Ingmar Bergman säger sig ha tagit djupa intryck av Kailas psykologi.) Men medan Westermarck och Lagerborg alltmera avlägsnade sig från filosofin, inriktade sig Kaila allt mera på filosofiska frågor inom logik och vetenskapsfilosofi. Man kan säga att Westermarck och Lagerborg inte hade någon efterföljd inom vårt lands filosofi. Däremot kom arvet efter Kaila att prägla hela vårt filosofiska liv under andra hälften av 1900-talet. Tillbaka till Cambridge Efter första världskriget lämnade Wittgenstein filosofin för tio år. Han bodde i Österrike, där han bl.a. under några år arbetade som folkskollärare. År 1929 beslöt han återvända till filosofin och 6 Rolf Lagerborg: La morale publique: essai d'analyse générale des faits moraux. (Paris: V. Giard & E. Brière, 1903.) 7 Kaila: Personlighetens psykologi (Helsingfors: Söderströms, 1935).
5 Cambridge. Varför han lämnade filosofin och varför han återvände till den är svårt att avgöra. Jag tror att det i vartdera fallet var fråga om en inre kris, ett sökande efter den rätta platsen i tillvaron. Motiven till de viktigaste avgörandena i Wittgensteins liv var på det hela taget moraliska snarare än intellektuella. Under vistelsen i Cambridge arbetade Wittgenstein oavbrutet med olika versioner av en text som till sin form radikalt skulle skilja sig från Tractatus. Verket blev aldrig fullbordat, men det utgavs 1953, två år efter Wittgensteins död, under titeln Philosophische Untersuchungen 8. Vid sidan av detta manuskript efterlämnade han en stor mängd anteckningsböcker som bestod både av olika förstudier till verket och av anteckningar kring andra teman. Man brukar hänvisa till Wittgensteins filosofi efter 1929 under rubriken den senare Wittgenstein. Förhållandet mellan Wittgensteins tidigare och senare verk är lika omstritt som tolkningen av Tractatus. Enligt vissa synsätt innebär det senare verket ett totalt förkastande av det tidigare, enligt andra var det ett försök att fortsätta där det tidigare verket slutade, eller ett försök att göra om samma sak med en ny metod. Varje tolkning är förknippad med sina egna svårigheter. Klart är i alla händelser att den senare filosofin har en helt annorlunda stämning än den tidigare. Den innebär också ett betydligt klarare avståndstagande från akademisk filosofi i dess konventionella form. Här presenteras inga läror, teser eller teorier, framställningen består till stor del i exempel och tankeexperiment, från vilka läsaren lämnas att själv dra sina slutsatser. Trots detta är frågeställningarna besläktade med dem i det tidigare verket. Det handlar om språklig mening, om tankens och talets relation till verkligheten. Uppmärksamheten är inriktad på det vardagliga språket, det språk som vi lär oss när vi lär oss tala, och som är utgångspunkten för all reflektion över tillvaron. Nu anser Wittgenstein inte längre att språket är något man inte kan tala om. Språket är inte ett enhetligt system. Människor använder ord på många olika sätt i olika livssammanhang. Språket är en del av det mänskliga livet, och inte ett större mysterium än livet i övrigt. Relationen mellan språk och verklighet konstitueras i den språkliga samverkan mellan människor i det vi gör med språket. Filosofins svårigheter uppstår därför inte ur objektets outgrundliga karaktär utan ur filosofernas ovilja att betrakta språket i dess faktiska användning. Vi är mera lockade att bygga våra egna 8 Ludwig Wittgenstein: Philosophische Untersuchungen (Oxford: Basil Blackwell, 1953).
6 tankekonstruktioner än att ägna vår uppmärksamhet åt det som vi har svårt att få syn på därför att vi ständigt har det för våra ögon. Filosofins svårigheter har mera att göra med att övervinna viljans än intellektets motstånd. Många hade svårt att acceptera det nya. Bertrand Russell, som entusiastiskt hade stött Wittgenstein i arbetet med Tractatus (låt vara att han enligt Wittgensteins åsikt inte fattade ett dyft av vad där stod) utbrast att om detta (det som Wittgenstein numera sysslade med) var filosofi, så ville han inte vara filosof en enda dag till. Motståndet mot denna filosofi är till denna dag starkt i vida kretsar: enligt många akademiska filosofers åsikt är den senare Wittgensteins tänkande inte salongsfähigt. Här kommer vi in på frågan om det komplicerade förhållandet mellan Wittgenstein och den analytiska filosofin. Var Wittgenstein en analytisk filosof? Frågan är svår. Låt oss anta att vi vänder på den och frågar: är den analytiska filosofin en wittgensteinsk filosofi? I så fall är svaret enkelt: ja, i högsta grad. Det är omöjligt att tänka sig den analytiska filosofin, sådan den utformades under 1900-talet, utan inflytandet från Wittgenstein. Detta inflytande är dock inte likformigt. Det kan jämföras med ringar på vattnet. De mest ytliga, tekniska beröringspunkterna fanns mellan Wittgenstein och de logiska positivisterna. De gällde tankar om satsens logiska struktur, idén att alla meningsfulla satser är elementarsatser eller sanningsfunktioner av elementarsatser, att etikens satser radikalt skiljer sig från vetenskapens. En närmare släktskap finns mellan Wittgenstein och de filosofer som brukar hänföras till den s.k. Oxfordfilosofin, framför allt John Austin, Peter Strawson och Gilbert Ryle. De tog fasta på betoningen av det vardagliga språkbruket. I deras arbete utformades Wittgensteins filosofi till en lingvistisk filosofi, även om de själva inte explicit tillkännager någon förbundenhet gentemot Wittgenstein. Ännu mera påtagligt är inflytandet hos dem som tog till sig det existentiella allvaret i Wittgensteins tänkande. Inom den här gruppen vill jag nämna Rush Rhees, Elizabeth Anscombe, Norman Malcolm, Peter Winch, Cora Diamond och Stanley Cavell av vilka några själva var elever till Wittgenstein. 9 9 Faran med att gruppera filosofer i olika skolor är att sådana kategoriseringar riktar in uppmärksamheten på dominerande drag och därigenom hotar sudda ut det specifika, det otypiska, det som faller emellan kategorierna. En annan svårighet sammanhänger med en dubbeltydighet i själva begreppet om en filosofisk skolbildning. Man kan betrakta filosofiska skolor utifrån eller inifrån. Utifrån sett, om man ser till historiska påverkningslinjer, sociologiska kommunikationsscheman osv. så är kopplingen mellan den analytiska traditionen och Wittgenstein uppenbar. Betraktar man däremot frågan inifrån, så kommer den att te sig olika beroende på från vilket håll man ser den. Jag tror att avståndet mellan analytisk filosofi och Wittgenstein ter sig mindre om man står i den analytiska filosofins huvudfåra och blickar utåt mot Wittgenstein än om man arbetar i Wittgensteins efterföljd och blickar inåt mot huvudfåran.
7 I det här sammanhanget bör man vara uppmärksam på en fundamental klyvning inom den analytiska traditionen. För Wittgenstein var skillnaden mellan filosofi och empirisk vetenskap alltid av grundläggande betydelse. Filosofins metod var en annan än vetenskapens. Det filosofiska arbetet består i reflektion över vår egen förståelse av tillvaron. De filosofiska problemen uppstår ur det som är oss givet, och ny kunskap kan inte bidra till lösningen av dem. Inom den logiska positivismen delade man till en början den här uppfattningen, men några inflytelserika filosofer avlägsnade sig från den. Framför allt den amerikanska filosofen Willard Van Orman Quine blev känd för åsikten, att det inte finns någon principiell skillnad mellan filosofi och vetenskap. 10 Quines idéer kan betraktas som motpolen till Wittgensteins. Filosofi är enligt Quine helt enkelt den mest allmänna vetenskapen. Det finns ingen entydig gräns som skiljer begreppsliga insikter från empiriska forskningsresultat. Den här ståndpunkten är idag rätt inflytelserik. Om man omfattar den blir gränsen mellan filosofisk analys och a priori spekulation diffus. von Wright uttalar sig kritiskt om denna utveckling. Han skriver om hur Wienkretsens sobert rationalistiska vetenskapsfilosofi vid det gamla seklets slut efterträddes av en ny våg av spekulativ metafysik, präglad av scientisitsk självtillräcklighet. 11 När man diskuterar Wittgensteins filosofiska inflytande måste man göra några centrala distinktioner. Här finns tre olika frågor som måste särskiljas, samtidigt som de samspelar på komplicerade sätt: (1) Förhållandet mellan de olika perioderna i Wittgensteins tänkande. (Vissa, t.ex. Norman Malcolm, såg här en skarp brytning, andra, t.ex. Erik Stenius och Anthony Kenny, menade att Wittgenstein aldrig övergav tankarna i Tractatus; en tredje ståndpunkt, som t.ex. omfattades av Rush Rhees och Cora Diamond, menade att den senare filosofin redan implicit är närvarande i Tractatus.) (2) Förhållandet mellan exeges och tillämpning av Wittgensteins tänkande: vissa intresserar sig främst för Wittgenstein som objekt för filosofihistorisk forskning, andra ser i honom en fortsatt inspirationskälla som en gång för alla förändrat deras förståelse för filosofins natur. (3) Förhållandet mellan de intellektuella och existentiella sidorna av Wittgensteins filosofi. 10 W. V. O. Quine: Two Dogmas of Empiricism, i hans bok From a Logical Point of View (New York: Harper & Row, 1953). 11 von Wright, a.a., s. 185.
8 Helt kort och dogmatiskt vill jag sammanfatta situationen så här: de som i första hand befattar sig med Tractatus är i huvudsak exegetiskt och intellektuellt orienterade, medan intresset för den senare filosofin mera är inriktat på tillämpning och vidareförande, och mera uppmärksammar den existentiella dimensionen. Men det här gäller inte utan undantag. Tillbaka till Helsingfors Vistelsen i Cambridge och kontakten med Wittgenstein fick en avgörande betydelse för von Wrights filosofiska karriär. Den kulminerade i att han blev utnämnd till Wittgensteins efterträdare på professuren i filosofi i Cambridge, en post som han dock lämnade efter några år, för att återvända till Helsingfors. Vänskapen med Wittgenstein ledde också till att denne i sitt testamente utsåg von Wright att tillsammans med Elizabeth Anscombe och Rush Rhees förvalta hans litterära kvarlåtenskap. Redigerandet av kvarlåtenskapen, som skulle visa sig vara oerhört mycket större än någon hade anat vid Wittgensteins död (de senaste manuskriptfynden gjordes vid mitten av 90- talet), växte till en livsgärning som von Wright tillsammans med de två andra exekutorerna utförde vid sidan av sin egen filosofiska forskning. Att karakterisera von Wright som en efterföljare till Wittgenstein skulle däremot vara vilseledande. Som Joachim Schulte konstaterar i sin studie över Wittgensteinreceptionen i Finland, lyckades von Wright göra något som få av dem som influerats av Wittgenstein lyckats med och som Wittgenstein själv skulle ha uppskattat allra mest han förblev en självständig tänkare, han blev aldrig en wittgensteinsk filosof, och han var aldrig frestad att bli det 12. Även om von Wright alltså i sin egen filosofiska verksamhet inte på något uppenbart sätt påverkats av Wittgensteins tänkande, har han tagit intryck av vissa sidor av Wittgensteins filosofisyn. Det gäller framför allt övertygelsen att filosofi och empirisk vetenskap är väsensskilda verksamheter och den skeptiska inställningen till försöken att reducera mänskligt tänkande och handlande till neurologiska processer. von Wright fascinerades också av vissa frågor i anslutning till Tractatus, av idéerna i Über Gewissheit 13 och framför allt av Wittgensteins kulturpessimistiska tankar - i detta ämne hade Wittgenstein och von Wright en gemensam inspirationskälla i Oswald Spengler. 12 Joachim Schulte, The reception of Wittgenstein s philosophy in Finland, i L. Haaparanta & Ilkaa Niiniluoto (red.): Analytic Philosophy in Finland (Amsterdam & New York: Rodopi, 2003), s. 391. Citaten översatta av LH. 13 Ludwig Wittgenstein: Über Gewissheit (Oxford: Basil Blackwell, 1969).
9 von Wright återvände till Helsingfors år 1950 och elva år senare utnämndes han till ledamot av Finlands akademi, vilket innebar att han kunde ägna sig åt forskning på heltid. Han hade ett omfattande inflytande på filosofin i Finland, men inte genom att sätta sin egen prägel på andra filosofer. I den meningen hade han inte några lärjungar. Hans roll bestod snarare i att möjliggöra olika former av filosofiska engagemang: för logik, vetenskapsfilosofi, marxism, fenomenologi, den senare Wittgenstein. Detta har lett till, att det filosofiska klimatet i Finland, enligt min bedömning, har varit betydligt öppnare än t.ex. i Sverige. När von Wright flyttade över till Finlands akademi efterträddes han i professuren av Erik Stenius, som själv hade efterträtt Rolf Lagerborg i professuren vid Åbo Akademi. Stenius, som började sin bana som matematiker, hade oberoende av von Wright utvecklat ett intresse för Wittgensteins Tractatus, och under tiden i Åbo skrev han en av de första Tractatus-kommentarerna, som kom att utöva ett stort inflytande på den senare, mycket omfattande litteraturen om Wittgensteins ungdomsverk 14. Boken hade sin upprinnelse i, att Stenius i idén om satsen som bild igenkände vissa av sina egna tankar om isomorfin mellan en beskrivning och dess objekt som beskrivningens villkor. Det här betyder att boken snarare än en ren exeges kom att utgöra ett slags dialog, där Stenius frågade sig i vilken mån den eller den tanken kunde användas för att belysa ett tema i Tractatus. Stenius var allt annat än okritisk, och han gjorde långt ifrån anspråk på att ha förstått hela Wittgensteins verk. Han var särskilt kritisk mot idén att det finns något som inte kan sägas. En annan finländsk Wittgensteinuttolkare som väckt uppmärksamhet är Jaakko Hintikka, tidigare professor vid Helsingfors universitet och numera verksam vid Boston University. Hintikka började sin bana som von Wrights elev, men till en början var han främst engagerad i frågor inom symbolisk logik. Hintikkas roll inom den finländska filosofin har varit genomgripande. Han har haft förmågan att locka till sig begåvade elever, och liksom von Wright har han inspirerat dem att engagera sig i olika riktningar. På 1970-talet kom Hintikka att intressera sig för Wittgenstein. Han framlade vissa okonventionella tolkningar, främst i boken Investigating Wittgenstein som han skrev tillsammans med sin fru Merrill Hintikka 15. I Hintikkas framställning är Wittgenstein framför allt en intellektuell och teknisk filosof. 14 Erik Stenius: Wittgenstein s Tractatus: An Exposition of its Main Lines of Thought (Oxford: Basil Blackwell, 1960). 15 M. B. Hintikka och Jaakko Hintikka: Investigating Wittgenstein (Oxford: Basil Blackwell, 1986).
10 Wittgenstein är enligt hans uppfattning en mera konventionellt analytisk tänkare än man i allmänhet föreställer sig. 16 Intresset för Wittgenstein har också fortlevt vid Åbo Akademi, där Lars Hertzberg varit professor sedan 1984. I det här skedet faller det sig naturligast att citera ur Schultes framställning: Lars Hertzberg är en filosof vars arbete inte huvudsakligen är exegetiskt men som ändå tydligt är influerat av Wittgensteins skrifter. De skrifter som har satt sin prägel är främst relativt sena medan motivationen bakom Tractatus åtminstone delvis är antitetisk till hans strävanden, vilket blir uppenbart när han hävdar att den syn på tanke och verklighet jag här försöker artikulera innebär ett förkastande av begreppet om en logisk struktur som är given före språket, som betingar alla möjliga samtalsformer Hertzbergs tänkande är inte bara influerat av Wittgenstein själv utan också av Norman Malcolm och Peter Winch likaväl som av Erik Stenius och Georg Henrik von Wright. 17 Så långt Schulte. Det är väl riktigt att säga att intresset för Wittgenstein i Åbo präglats av tre drag: ett företräde för Wittgensteins senare filosofi snarare än den tidigare, ett engagemang för tillämpning snarare än exeges och en betoning av de existentiella dragen vid sidan av de intellektuella. Detta innebär t.ex. att moralfilosofin getts ett större utrymme än den har i Wittgensteins egna arbeten. Andra ämnen som varit prominenta är psykologins filosofi, språkfilosofi och religionsfilosofi. 18 Också bland teologerna i Åbo har det funnits ett aktivt intresse för religionsfilosofi och etik in Wittgensteins anda. 19 16 I Helsingfors har flera filosofer av en yngre generation skrivit avhandlingar om tolkningen av Tractatus: André Maury: The Concepts of Sinn and Gegenstand in Wittgenstein s Tractatus (Amsterdam: Acta Philosophica Fennica, 1978), Heikki Kannisto: Thoughts and their Subject (Helsingfors: Acta Philosophica Fennica, 1986) och Alberto Emiliani: The Forms of Sense: A Study of Wittgenstein s Tractatus (Helsingfors: Reports from the Department of Philosophy, University of Helsinki,1999). Oskari Kuusela framlade i Oxford en doktorsavhandling om Wittgensteintolkning, Wittgenstein s Conception of Philosophy and Philosophical Method (D.Phil. Thesis, Oxford, 2003). Thomas Wallgren behandlar bl.a. Wittgensteins filosofisyn i sin avhandling The Challenge of Philosophy: Beyond Contemplation and Critical Theory (University of Helsinki, 1996). 17 Schulte, op. cit., s. 403. 18 Det här kommer till uttryck i flera av de doktorsavhandlingar som presenterats i Åbo. Bertel Wahlström disputerade på avhandlingen Religious Action: A Philosophical Analysis (Åbo Academy Press, 1987), Olli Lagerspetz på Trust: The Tacit Demand (omarbetad version Dordrecht: Kluwer Academic Publishers, 1998) om begreppet tillit, Joakim Molander på Straffets grammatik (Åbo Academy Press, 2002), medan Aleksander Motturi disputerat på Filosofi vid mörkrets hjärta: Wittgenstein, Frazer och vildarna (Göteborg: Glänta Produktion, 2003). 19 Wittgenstein har framför allt varit en viktig inspirationskälla för ett antal skrifter av Tage Kurtén, bl.a. Tillit, verklighet och värde (Nora: Nya Doxa, 1995). - För en bibliografi över Wittgensteinforskningen i Finland, se T. P. Uschanov: Wittgenstein in Finland: A Bibliography 1928-2002 (Tammerfors: Finnish Society for European Philosophy, 2003).
11 Det övriga Norden Norge. Även om tonvikten i denna framställning legat på Finland, vill jag inte ge ett intryck av att detta land skulle ha något slags monopol på Wittgensteinintresse bland de nordiska länderna. Tvärtom. I själva verket är Norge det land där filosoferandet i Wittgensteins anda haft det största inflytandet. Impulserna från Wittgenstein förmedlades av Arne Næss, som stod i kontakt med Wienfilosofin, av Knut Erik Tranøy som varit Wittgensteins elev i Cambridge, och av Jakob Meløe som forskat i Oxford. Wittgenstein har en särskild relation till Norge också genom att han i flera repriser bodde i en stuga som han själv låtit bygga på Norges västkust, och där han ansåg sig ha fått många av sina viktigaste tankar. Han lärde sig också tala norska. Över huvud taget verkar den nordiska mentaliteten ha tilltalat Wittgensteins temperament. Wittgensteins Norgerelation manifesteras i boken Wittgenstein and Norway 20. Bokens titel har en dubbel betydelse: den syftar både på Wittgensteins personliga relation till Norge och på hans filosofiska inflytande där. Gunnar Skirbekk skriver bl.a.: Med sin unika position inom norskt akademiskt liv bidrog Næss till att legitimera wittgensteinska idéer, Tranøy förstärkte denna inverkan på den bredare intellektuella miljön, och Meløe skapade en grupp hängivna unga wittgensteinianer. Den sammanlagda effekten var betydande. Småningom skulle wittgensteinska idéer komma att genomtränga stora delar av den norska filosofin, inte i den meningen att norska filosofer blev Mästarens exegetiska lärjungar, utan i den meningen att en viss wittgensteinsk sensitivitet blev en del av den intellektuella atmosfären troligen i högre grad än i något annat land. 21 Centra för detta inflytande har varit Bergen och Tromsø. Något som kännetecknar den wittgensteininspirerade filosofin i Norge är att man haft goda kontakter över filosofigränserna, alltså till den kontintentala, främst tyskinspirerade filosofi (Kant, Hegel, Gadamer, Habermas) som också är väl företrädd i Norge. I Bergen har de wittgensteinska idéerna framför allt förts vidare av en grupp konstfilosofer kring Kjell S. Johannessen. Wittgensteinintresset i Bergen har också satt spår i Wittgensteinarkivet, som idag utgör det viktigaste centret för utgivning av Wittgensteins texter. Arkivet är öppet för forskare som har behov av att studera handskrifterna på nära håll. 20 Kjell S. Johannessen, Rolf Larsen och Knut Olav Åmås (red.): Wittgenstein and Norway (Oslo: Solum Forlag, 1994). 21 Gunnar Skirbekk: Wittgensteinian Influence on Norwegian Philosophy, a.a., s. 182. Huruvida detta är lika riktigt är 2003 som det var 1994 vågar jag inte bedöma.
12 Danmark. Søren Kierkegaard var en av de få filosofer som gjorde djupa intryck på Wittgenstein. Han lärde sig läsa Kierkegaard på originalspråket, och betecknade honom som 1800-talets mest betydande filosof, samtidigt som han suckade att Kierkegaard var för djup för honom själv. Wittgensteins inflytande i Danmark har inte varit lika starkt som i Norge. En tidig impuls gavs ändå av Justus Hartnack, som var professor i Århus 1954-72. Han hade studerat i Uppsala och Oxford, och kom senare att undervisa vid Yale i USA. Hartnacks bok Wittgenstein og den moderne filosofi 22 lär vara den bok om Wittgenstein som översatts till de flesta språken. Århus är fortsättningsvis det viktigaste centret för Wittgensteinintresset i Danmark. Detta sammanhänger också med att Meløe en tid innehade en professur där. En av hans elever var Uffe Juul Jensen, som länge har verkat som professor i Århus. Jensens bok Practice and Progress: a Theory for the Modern Health-care System 23 ger prov på en wittgensteinsk behandling av problem inom sjukvården. Idag finns det i Århus en aktiv grupp yngre filosofer som engagerar sig för Wittgenstein framför allt i relation till moralfilosofiska frågor. Steen Brock har tillsammans med Klaus K. Hansen redigerat boken Sprog, moral og livsform 24 och tillsammans med Hans-Jørgen Schanz Imod forstandens forhekselse - en bog om Wittgenstein 25. Anne-Marie Christensen disputerade 2005 i Århus med en avhandling om Wittgenstein som moralfilosof. Hon leder också ett Wittgensteinnätverk bestående av (främst) danska filosofer (http://www.hum.au.dk/filosofi/wittgenstein/). Det kan också nämnas att man vid Århus sedan några år ger ut tidskriften SATS. Också vid Köpenhamns universitet har det bedrivits forskning kring Wittgenstein bl.a. har man här sökt kopplingar mellan Niels Bohrs och Wittgensteins språksyn. David Favrholdt disputerade år 1965 vid Köpenhamn med en avhandling om Tractatus. 26 Köpenhamnsteologerna Jens Glebe- Møller och Peter K.Westergaard har utgett ett antal böcker och artiklar kring Wittgenstein. 27 22 Justus Hartnack: Wittgenstein og den moderne filosofi (København: Reitzel, 1994). 23 Practice and Progress: a Theory for the Modern Health-care System (Oxford: Basil Blackwell, 1987). 24 Steen Brock och Klaus K. Hansen (red.): Sprog, moral og livsform: Ludwig Wittgensteins filosofi (Århus: Forlaget Philosophia, 1986). 25 Steen Brock & Hans-Jørgen Schanz (red): Imod forstandens forhekselse - en bog om Wittgenstein (Århus: Modtryk, 1990). 26 David Favrholdt: An Interpretation and critique of Wittgenstein s Tractatus (1965). 27 Jens Glebe-Møller: Wittgenstein og religionen (København, 1969); Jens Glebe-Møller och Peter K.Westergaard Ludwig Wittgenstein (Frederiksberg: Anis, 1993); Peter K. Westergaard: Ludwig Wittgenstein: hele billedligheden i vor udtryksmåde (København Slagmark, 2000).
13 Sverige. Till Sverige kom Wittgenstein relativt sent. Mats Furberg, elev till John Austin och professor i Göteborg, var en av de första filosofer i Sverige som tog befattning med Wittgensteins tänkande, samtidigt som han står nära Oxfordfilosofin. Furbergs roll i Sverige har vissa paralleller med Hartnacks i Danmark. Han gav impulser åt bl.a. Gunnar Svensson, som arbetat med texter från Wittgensteins sista period (främst Über Gewissheit). I Uppsala har det numera uppstått en miljö där wittgensteinska förhållningssätt utvecklas inom filosofins kärnområden, främst inom språkfilosofi, psykologins filosofi och kunskapsteori. Impulsgivare är Sören Stenlund, som år 1979 gjorde sig bemärkt med boken Det osägbara 28, där han lyfte fram de existentiella dimensionerna i Wittgensteins tänkande och kritiserade det akademisk-filosofiska etablissemanget för dess andliga torftighet. I sina övriga arbeten har han diskuterat frågor inom logik och kognitionsforskning. Kring Stenlund har det formats en grupp av yngre forskare, bl.a. Pär Segerdahl, Martin Gustafsson och Sharon Rider, som alla doktorerat under de senaste tio åren. Island. Island torde vara det enda nordiska land vid sidan av Norge som Wittgenstein själv besökte, fast inte som filosof. Han företog en ridtur där år 1912 tillsammans med sin vän David Pinsent, vars dagbok över resan sedermera publicerats. 29 Wittgensteins filosofi upptäcktes dock relativt sent också på Island. Þorsteinn Gylfason var den förste som förmedlade impulser från Wittgenstein. Han studerade vid Harvard och periodvis vid Oxford under 1960-talet, där han influerades av Gilbert Ryle och speciellt av Elizabeth Anscombe. Gylfason är verksam vid Islands universitet. Han har bl.a. skrivit boken Að hugsa á íslenzku [ Att tänka på isländska ], och en introduktion till den isländska översättningen av Wittgensteins Blå boken. En yngre isländsk filosof är Logi Gunnarsson, som disputerade vid Pittsburgh i USA. Han har på tyska publicerat en klargörande och intressant kommentar till läsningen av Wittgensteins Tractatus med titeln Wittgensteins Leiter 30. Gunnarsson är verksam vid universitetet i Liverpool. Ett genomgående drag är att inspirationen från Wittgenstein lever och är verksam sida vid sida med mera dominerande tendenser i de nordiska länderna. Filosofin i Danmark, Norge och på Island är naturligt förbunden med litteratur, konst och samhällsdebatt, i Sverige och Finland med 28 Sören Stenlund: Det osägbara (Stockholm: Norstedts, 1980). 29 David Pinsent: A Portrait of Wittgenstein as a Young Man, red. G. H. von Wright (Oxford: Basil Blackwell, 1990). 30 Logi Gunnarsson: Wittgensteins Leiter (Berlin: PHILO, 2000). En engelsk version har publicerats i Journal of Philosophical Research 26 (2001): 229-286.
14 naturvetenskap och matematik. Wittgensteins tänkande kommer därför också att spela två olika roller, som motsvarar dubbelheten i hans eget intellektuella temperament: medan han i västra Norden utgör en förmedlande länk mellan anglosachsisk och franskorienterad filosofi, bildar han i östra Norden en motström mot den förhärskande analytiska riktningen. Hur ser framtiden ut? Intellektuella konjunkturer är oförutsägbara. I små förhållanden som i Norden är de dessutom beroende av individer och tillfälligheter. Jag skulle gissa att Wittgensteins inflytande på kort sikt kommer att växa i Sverige och Danmark, att det avtar i Norge, och möjligen också i Finland i varje fall i Helsingfors, där intresset för Wittgenstein numera är begränsat. För Islands del vågar jag mig inte på en gissning. Låt mig avsluta i en mera personlig tonart: hur det än går med konjunkturerna för den Wittgensteininspirerade filosofin är det enligt min bedömning bara så länge det existentiella djupet i Wittgensteins tänkande tillvaratas som hans filosofi kommer att kunna bevara också sin intellektuella sälta (jfr Matt. 5.13). Wittgenstein kommenterar själv sitt arbete så här: Är det jag gör över huvud taget mödan värt? Bara om det mottar ett ljus ovanifrån. --- Om ljuset ovanifrån inte finns, så är jag ju ändå bara klyftig. 31 Detta kunde fungera som ett memento för alla filosofer. 32 31 Wittgenstein: Vermischte Bemerkungen, 3.4.1947. (Oxford: Basil Blackwell, 1998), s. 66. 32 En tidigare version av denna text har utkommit i fransk översättning i tidskriften Nordiques, nr 3, hiver 2003-04, ss. 27-43.