Simona Ahrnstedt. En enda natt

Simona Ahrnstedt En enda natt

Tidigare utgivning på annat förlag Överenskommelser 2010 Betvingade 2012 De skandalösa 2013 Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright Simona Ahrnstedt 2014 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency Omslagsbilder Getty Images och Scanpix Omslagsdesign Anders Timrén Tryckt 2014 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-14310-1

1 Onsdag 25 juni David Hammar spanade ut genom det välvda fönstret på helikoptern. De var uppe på tusen fot och sikten över landskapet var milsvid. Han justerade headsetet som lät honom prata i normal samtalston med de övriga. Där borta, sa han och vände sig om mot Michel Chamoun som satt i baksätet och tittade ut genom fönstret han också. David pekade mot det gula slottet Gyllgarn som blev synligt. Piloten ställde in kursen. Hur nära vill du komma? frågade han med blicken på målet. Inte alltför nära, Tom. Bara så vi kan se det lite bättre. David släppte inte slottet med blicken. Jag vill inte väcka onödig uppmärksamhet. Gröna ängar, glittrande vatten och lummiga träd bredde ut sig framför och under dem. Som en tavla av absolut lantlig idyll. Själva slottet var byggt på en holme mitt i en ovanligt bred å. Livligt vatten forsade på båda sidor om holmen och bildade en naturlig vallgrav som en gång i tiden hade utgjort ett reellt skydd mot fiender. Tom lät helikoptern svänga i en vid båge. I hagarna under dem betade hästar och får. Enorma ekar, flera hundra år gamla, bildade en allé från landsvägen. Även på den här höjden syntes de välvårdade fruktträden och färgglada planteringarna som omgav det välskötta slottet. Det ser ut som fucking paradiset. 5

Mäklaren jag pratade med uppskattar värdet på själva fastigheten till över trettio miljoner, sa David. Det är mycket pengar, konstaterade Michel. Och det är utöver värdet på skogen och marken. Och vattnet. Det är flera tusen hektar land och vatten, bara det är värt över tvåhundra. David fortsatte räkna upp tillgångarna: Det finns vilt i skogen och mängder av mindre fastigheter som hör till godset. Och så tillkommer inventarierna förstås. Krigsbyten från sextonhundratalet. Silverserviser och ryska arbeten. Och en konstsamling med föremål från de tre senaste århundradena. Vartenda auktionshus i världen kommer att slåss om dem. David vände sig om i sätet. Michel studerade det gula slottet som de nu hovrade ovanför. Och allt ägs av bolaget? frågade Michel klentroget. Inte av familjen? David nickade bekräftande. Det är otroligt att de valt den lösningen, höll han med om. Så går det när man tror att man är oövervinnerlig. Ingen är oövervinnerlig, sa Michel. Nej. Michel satt med blicken riktad ut genom fönstret. David väntade medan vännens mörka ögon svepte över ägorna. Det är rena nationalklenoden, fortsatte Michel. Det kommer bli ett ramaskri om vi säljer ut allt det här. Inte om, sa David kort. När. För de skulle göra det, det visste han helt säkert. De skulle stycka den där bördiga marken och sälja till högstbjudande. Folk skulle klaga och ingen skulle skrika högre än de nuvarande ägarna. Han drog lite på munnen åt det sistnämnda och gav Michel en frågande blick. Har du tittat klart? Michel nickade och David sa: Kan du ta oss tillbaka till city, Tom? Vi är klara här. 6

Tom nickade, helikoptern gjorde en elegant sväng och steg. De lämnade den idylliska miljön bakom sig och satte kurs mot Stockholm. Motorvägar, skog och industrier passerade under dem. En kvart senare nådde de huvudstadens kontrollzon och Tom började prata med ledningstornet i Bromma. David lyssnade med ett halvt öra på ordväxlingen och de korta standardiserade fraserna. 1500 feet, request full stop landing, three persons on board. Approved, straight in landing, runway three zero Tom Lexington var en skicklig pilot, han manövrerade helikoptern med lugna rörelser och vaken blick. Till vardags arbetade han åt en privat säkerhetsfirma, men han och David hade känt varandra länge och han hade ställt upp med sina flygkunskaper och sin tid när David velat inspektera slottet från luften. Jag uppskattar att du flög oss, sa David. Tom sa inget, nickade bara nästan omärkligt som tecken på att han hört. David vände sig till Michel: Vi har gott om tid innan ledningsgruppsmötet, sa han med en titt på sin klocka. Malin ringde. Allt är förberett, fortsatte han och menade Malin Theselius, deras kommunikationschef. Michel rätade på sin stora kostymklädda kropp i baksätet. Ringarna på hans fingrar glimmade till när han kliade sig på den rakade skalpen. De kommer flå dig levande, sa han medan Stockholm passerade under dem på tusen fots höjd. Det vet du, va? Oss, sa David. Michel log snett. Nä, dig. Du är omslagspojken och den onde riskkapitalisten. Jag är invandrarpojken som bara följer order. Michel var den smartaste man David kände och senior 7

partner i Davids riskkapitalbolag, Hammar Capital. Tillsammans skulle de snart rita om den svenska finanskartan fullständigt. Men Michel hade rätt. Det var David, grundaren med rykte om sig att vara hård och arrogant, som skulle få löpa gatlopp i finanspressen. Det var inte utan att han såg fram emot det. Michel gäspade. När det här är över ska jag ha semester och sova minst en vecka. David vände sig tillbaka igen, tittade ut över förorterna som skymtade i fjärran. Han var inte trött. Tvärtom, han hade laddat för den här striden halva sitt liv och han ville inte ha semester. Han ville ha krig. De hade planerat det här i snart ett år. Det var den största affär Hammar Capital någonsin tagit sig an. Det var ett fientligt övertagande av ett enormt bolag och de närmaste veckorna skulle bli avgörande. Ingen hade någonsin gjort något liknande. Vad tänker du på? frågade David i headsetet. Han kände vännen utan och innan, visste att tystnaden betydde något, att Michels skarpa hjärna arbetade med något juridiskt eller finansiellt problem. Det jag framför allt tänker på, började Michel, är att det är svårt att fortsätta göra detta i hemlighet länge till. Någon måste ha börjat undra över rörelserna på börsen. Det dröjer inte länge förrän någon en aktiemäklare kanske börjar läcka till pressen. Ja, höll David med om, för saker och ting läckte alltid. Vi lägger locket på så länge som det går, sa han. De hade haft den här diskussionen många gånger. De finslipade argument, letade logiska luckor, blev starkare, slugare. Vi fortsätter köpa, sa han. Men väldigt lite åt gången. Mindre än förut. Jag ska prata med mina kontakter. Priset på aktien stiger snabbt nu. Jag såg det, sa David. Kurvan över aktiekursen såg ut 8

som en stigande våg. Vi får se hur länge det håller ekonomiskt. Det var alltid en avvägning hur snabbt man kunde gå fram. Ju aggressivare ett företags aktier handlades, desto mer drevs priset upp. Om det dessutom nådde ut att det var Hammar Capital som köpte då skulle kursen börja rusa. Fram till nu hade de varit oerhört försiktiga. De hade handlat via pålitliga bulvaner och bara i mindre mängder, dag in och dag ut. Små rörelser som inte var mer än en krusning på den enorma börsytan. Men både han och Michel insåg att de närmade sig en kritisk gräns. Vi visste ju att vi skulle bli tvungna att gå ut med det förr eller senare, sa David. Malin har filat på pressmeddelandet i veckor. De kommer bli helt galna, sa Michel. David drog på munnen. Jag vet. Det är bara att hoppas att vi kan flyga under börsradarn ett tag till, sa han. Michel nickade. För det var trots allt detta som Hammar Capital sysslade med. Deras team med analytiker letade upp bolag som gick dåligt fastän de borde gå bra. David och Michel identifierade problemen ofta en inkompetent ledning och dammsög sedan marknaden på aktier för att förvärva en majoritetspost. Sedan gick de in, brutalt.tog över och omstrukturerade. Styckade och renodlade. Sålde och profiterade. Det var detta de kunde bättre än nästan någon annan att äga och förbättra. Ibland gick det smidigt, folk samarbetade och Hammar Capital fick igenom sin agenda. Ibland blev det strid. Jag skulle ändå vilja få över någon från ägarfamiljen på vår sida, sa David medan södra Stockholm bredde ut sig framför dem. Att ha en eller flera av de stora aktieägarna, till exempel någon av de megastora pensionsfondförvaltarna, på sin sida var avgörande för att lyckas med ett så här stort 9

fientligt övertagande. David och Michel hade lagt ned mycket tid på att övertyga dem, suttit i oändliga möten, dragit oräkneliga räkneexempel. Men att få med sig någon ur själva ägarfamiljen hade flera fördelar. Dels var det förstås en enorm prestigevinst. Inte minst när det gällde det här företaget, Investum, som var ett av landets största och äldsta bolag. Dels skulle flera andra automatiskt följa efter och rösta till Hammar Capitals fördel om de kunde visa att de hade någon ur den innersta kretsen på sin sida. Det skulle göra processen betydligt lättare, fortsatte han. Vem? Det finns en person som faktiskt har gått sin egen väg i den här familjen, sa David medan Bromma flygplats började skymta vid horisonten. Michel satt tyst ett tag. Dottern, eller hur? sa han sedan. Ja, sa David. Hon är en doldis, men hon anses mycket begåvad, fortsatte han. Det är möjligt att hon är missnöjd med hur hon behandlas av männen. Investum var inte bara gammalt och anrikt. Det var patriarkalt på ett sätt som fick femtiotalet att verka modernt och upplyst. Tror du verkligen att du kan övertala någon i den familjen? frågade Michel med tvekan i rösten. Du är inte direkt populär bland dem. David nästan log åt underdriften. Investum kontrollerades av familjen De la Grip och bolaget omsatte miljardvärden dagligen. Indirekt kontrollerade Investum, och därmed familjen, bortåt en tiondel av Sveriges BNP och man ägde landets största bank. Det fanns knappt en styrelse i ett större svenskt företag där de inte var representerade. Familjen De la Grip var adliga, anrika och förmögna. Så nära kungligheter man kunde komma utan att faktiskt vara kunglig. Och med betydligt blåare blod än någon Bernadotte. Att han, uppkomlingen David Hammar, skulle få någon ur den allra innersta kretsen kända för sin 10

lojalitet att byta sida och gå över till honom, en ökänd riskkapitalist och företagspirat, var osannolikt. Men han hade gjort det förr. Övertygat enskilda familjemedlemmar att göra gemensam sak med honom. Ofta innebar det att han lämnade söndertrasade familjeband bakom sig och för det mesta beklagade han det. I det här fallet skulle det bara vara en välkommen bonus. Jag ska försöka, sa han. Det är snudd på vansinne, sa Michel, inte för första gången det senaste året. David nickade kort. Jag har redan ringt om ett lunchmöte med henne. Självklart, sa Michel medan helikoptern började gå ned för landning. Flygresan hade tagit mindre än trettio minuter. Och vad sa hon? David tänkte på den svala rösten han fått i luren, inte en assistent, utan Natalia De la Grip själv. Hon hade låtit förvånad men inte sagt särskilt mycket, bara tackat för inbjudan och sedan låtit sin assistent bekräfta lunchmötet mejlledes. Hon sa att hon såg fram emot vårt möte. Gjorde hon? David skrattade till, kort och glädjelöst. Hennes röst hade varit distinkt på det där överklassiga sättet som nästan automatiskt aktiverade hans klasshat. Natalia De la Grip var en av ungefär hundra kvinnor i Sverige som var födda med en grevinnetitel, en elit inom eliten. Han hade nästan inte ord för hur illa han tyckte om den sortens människor. Nej, sa han. Det sa hon inte. Men det hade han inte heller väntat sig. 11

2 Torsdag 26 juni Natalia rotade bland pappershögarna på sitt skrivbord. Hon drog fram ett ark med tabeller och siffror. Aha, sa hon och viftade med pappret. Triumferande såg hon på den platinablonda kvinnan som satt på den lilla besöksstolen vilken egentligen inte fick plats inne i skrubben som utgjorde Natalias rum. Natalias väninna, Åsa Bjelke, såg med svalt intresse på pappret innan hon återgick till att syna sina nudemålade naglar. Natalia studerade röran på skrivbordet. Hon hatade oreda men det var nästan omöjligt att hålla ordning på den här lilla ytan. Hur står det till egentligen? frågade Åsa och smuttade på sitt take away-kaffe samtidigt som hon följde Natalias förnyade rotande bland pappershögarna. Jag frågar bara för att du verkar väldigt ofokuserad, fortsatte hon. Och du har många besynnerliga sidor, men brist på fokus är inte en av dem. Jag har aldrig sett dig så här. Natalia rynkade pannan. Ett viktigt dokument var spårlöst försvunnet. Hon skulle bli tvungen att fråga en av de överbelastade assistenterna. J-O ringde från Danmark, sa hon och pratade om sin 12

chef. Han ville att jag skulle buda en rapport som jag bara inte kan hitta. Hon fick syn på ännu ett papper, drog fram det och läste med trötta ögon. Det hade inte blivit mycket sömn i natt. Först hade hon jobbat till in på småtimmarna, den stundande jätteaffären tog nästan all hennes tid i anspråk. Sedan hade en klient ringt tidigt väldigt tidigt i morse och klagat på något som definitivt skulle ha kunnat vänta ett par timmar. Hon tittade på Åsa. Vad menar du med att jag har besynnerliga sidor? Åsa tog en klunk ur pappmuggen. Vad är problemet? sa hon utan att svara på frågan. Problemen, svarade Natalia. Jobbet. Pappa. Mamma. Allt. Men du, allt det här pappersrotandet, leder det till nåt? Vad hände med det papperslösa samhället? Natalia tittade upp. Väninnan såg pigg och utvilad ut, välklädd och välmanikyrerad och en våg av irritation genomfor henne. Inte för att jag inte uppskattar dina oannonserade visiter, sa hon, inte helt uppriktigt, men min pappa klagar jämt på hur höga löner hans jurister har. Borde inte du vara på Investum och jobba för din lön? Istället för att sitta inne på mitt trånga kontor i Pradadräkt och trakassera mig menar jag? Åsa viftade med handen. Jag förtjänar min höga lön. Och du vet mycket väl att din pappa låter mig vara. Hon gav Natalia en blick. Du vet. Natalia nickade. Hon visste. Jag var i krokarna, fortsatte Åsa, och undrade bara om du ville äta lunch. Om jag måste äta en till lunch med någon av de andra Investumjuristerna tar jag livet av mig. Faktiskt, om jag hade vetat hur gräsligt trista jurister är så hade jag utbildat mig till nåt annat. Hon puffade till sitt ljusa hår. Jag skulle till exempel ha blivit en bra sektledare. 13

Tyvärr, sa Natalia snabbt; för snabbt insåg hon för sent. Jag är upptagen. Hon harklade sig. Ursäkta, la hon till, helt i onödan. Som sagt, jag är upptagen. Hon böjde på huvudet och började bläddra i några papper hon redan bläddrat i för att undvika Åsas genomborrande blick. Verkligen? Ja, sa Natalia. Det är väl inte konstigt? Åsas ögon smalnade. För att ha en hjärna som en dator är du plågsamt dålig på att ljuga, sa hon. I går var du ledig, du sa det själv. Och du har inga andra vänner. Försöker du undvika mig? Nej, jag är upptagen. Och jag skulle aldrig drömma om att försöka undvika dig. Du är min bästa vän. Även om jag visst har andra vänner. Kanske i morgon? Jag kan bjuda. Upptagen av vad då, om man får fråga? sa Åsa utan att låta sig avledas av löften om framtida bjudluncher. Natalia sa inget. Hon tittade ned på sitt dignande skrivbord. Nu vore ett bra tillfälle för någon av telefonerna att ringa eller varför inte brandlarmet att gå igång, tänkte hon. Åsa spärrade upp ögonen som om hon fått en uppenbarelse. Aha, vem är han? Var inte löjlig. Jag ska bara äta lunch. Åsas ögon smalnade till två turkosa springor. Men du beter dig så konstigt, till och med för att vara du. Med vem? Natalia knep ihop munnen. Natalia, med vem? Natalia gav upp. Med någon från ehrm HC. Åsas rynkade sina ljusa ögonbryn. Men vem? frågade hon envist. Hon kanske skulle ha varit en bra sektledare, men hon skulle även ha blivit en utmärkt förhörsledare, tänkte Natalia. Allt det där ljusa bimbofluffet var missledande. Det är bara ett förutsättningslöst lunchmöte, sa hon defensivt. En affärslunch. Han känner J-O, tillade hon, 14

som om det faktum att hennes lunchdejt kände hennes chef skulle förklara saken. Vem? Hon kapitulerade. David Hammar. Åsa lutade sig mot stolsryggen och log så brett att hennes ansikte lyste. Bossen, minsann, sa hon. Mister Riskkapitalist himself. Finansvärldens meste bad boy. Hon la huvudet på sned. Lova att du tänker ligga med honom. Du är störd, sa Natalia. Sexstörd. Egentligen skulle jag vilja boka av det. Jag är sjukt stressad. Men en av de saker jag inte hittar i den här röran är mobilen som jag har hans nummer i, tillade hon. Hur kunde man tappa bort en telefon i ett rum som var mindre än fyra kvadrat? Men för guds skull, människa, varför skaffar du inte en assistent? Jag har en assistent, sa Natalia. Som till skillnad från mig har ett liv. Hennes barn var sjuka så hon gick hem. Natalia tittade på klockan. I går. Med en suck sjönk hon ned i sin kontorsstol. Hon slöt ögonen. Hon orkade inte leta längre. Hon var verkligen slut. Det kändes som om hon arbetat nonstop i evigheter. Och hon hade mängder av pappersarbete som hon låg efter med, en rapport att förbereda och minst fem möten att boka. Egentligen hade hon inte Natalia? Åsas röst fick henne att rycka till och Natalia insåg att hon varit på väg att slumra till i den obekväma stolen. Vad? frågade hon. Åsa såg allvarligt på henne. Det retsamma uttrycket var borta. Hammar Capital är inte onda, oavsett vad din pappa och bror tycker. De är tuffa, ja, men David Hammar är ju inte hin håle direkt. Och han ser galet bra ut. Du behöver inte skämmas om du tycker det ska bli kul att träffa honom. 15

Nej, sa Natalia. Jag vet. Men hon hade undrat vad Hammar Capitals legendariske chef ville henne. Och han kanske inte var djävulen, men han hade rykte om sig att vara hård och hänsynslös även med finansvärldens mått mätt. Nej, jag ska bara äta lunch och sondera terrängen, sa hon bestämt. Om han vill ha med oss på banken att göra så lär det ju ändå bli J-O han vill ha, inte mig. Men saken är den att man aldrig vet med Hammar Capital, sa Åsa och reste sig upp med en elegant rörelse. Och du underskattar dig själv. Vet du någon annan som är lika smart som du? Nej, just det. Hon drog med handen över den fullständigt fläck- och skrynkelfria kjolen. Trots att hon bar en stram dräkt (Natalia råkade veta att just den här Pradadräkten var specialsydd åt Åsa), en enkel sidenblus och ljusbeiga pumps såg hon ändå mest ut som en glamorös filmstjärna. Åsa lutade sig fram över skrivbordet. Du vet mycket väl att du inte borde bry dig så mycket om vad din pappa tycker, sa hon och lyckades i vanlig ordning sätta fingret rätt på den ömma punkten och trycka till. Du är skitsmart och du skulle kunna nå hur långt som helst. Du kan göra karriär här. Åsa slog ut med handen mot kontoret utanför, det som tillhörde Sverigekontoret på en av världens största banker, Bank of London. Du måste inte jobba i familjeföretaget för att vara värd nåt, fortsatte Åsa. De har världens kassaste kvinnosyn och det vet du. Din pappa är hopplös, din brorsa är en idiot och resten av styrelsen är mansgrisiga mansgrisar. Jag vet, för jag jobbar med dem. Hon la huvudet på sned. Du är intelligentare än allihop tillsammans. Kanske. Så, varför har du inte en styrelseplats? Men du jobbar ju där, du är väl nöjd? frågade Natalia och undvek frågan om hennes vara eller inte vara i styrelsen 16

för Investum. Det var trots allt en väldigt känslig fråga. Ja, men jag är inkvoterad, sa Åsa. Av en man som hatar kvotering lika mycket som han hatar invandrare, feminister och arbetare. Jag är hans alibi. Han kan peka på mig och säga att han visst anställer kvinnor. Pappa hatar inte, protesterade Natalia men tystnade. Åsa hade ju rätt. Och din pappa tycker synd om mig för att jag är föräldralös, fortsatte Åsa. Och jag har ändå inga ambitioner att bli chef och leda eländet. Min enda ambition är att slippa dö av tristess. Men du, du kan gå hur långt som helst. Åsa tog sin femtiotusenkronorshandväska och började rota i den. Hon tog fram ett ljust läppstift och duttade på läpparna. Han bad mig om ett diskret möte, sa Natalia. Egentligen borde jag inte ha sagt nåt. Du berättar väl inget? Knäppo, klart jag inte skvallrar, men vad tror du han vill? Det måste vara nåt med finansiering. Kanske en affär med nån av våra kunder? Jag vet inte. Jag låg vaken halva natten och försökte lista ut det. Eller så kanske han bara nätverkar? Det var inte ovanligt att folk ville träffa henne på grund av det hon var en De la Grip, en kvinna med rätt kontakter och bakgrund. Hon avskydde det. Men David Hammar gjorde henne nyfiken. Och han hade inte låtit inställsam eller hal, bara hövlig. Och hon måste ju äta, så Åsa gav henne en fundersam blick. Egentligen borde jag följa med dig. Vem vet vilka dumheter du hasplar ur dig på egen hand. Natalia avstod från att påpeka att hon ansågs som en av Sveriges mest lovande talanger inom corporate finance, ett av finansvärldens mest komplexa områden, att hon var bland de högst rankade studenter som tagit examen på Handels någonsin. Att hon i sitt arbete med företags- 17

finansiering, företagsköp och rådgivning, hanterade bokstavligt talat hundratals miljoner svenska kronor dagligen och att hon just stod i färd att genomföra en av de mest komplicerade bankaffärerna någonsin i Sverige. Dessutom hade ju Åsa rätt vem visste vad hon hasplade ur sig i dag, ofokuserad som hon var. Jag ringer dig och berättar hur det gick, sa hon bara. Åsa såg länge på henne. Lyssna åtminstone på vad han vill, sa hon till slut. Det kan inte skada. Det är många som skulle gå över lik för att få jobba med David Hammar. Eller för att få ligga med honom. Du tror inte det är för riskabelt att synas ute med honom? frågade Natalia och avskydde den osäkra tonen i sin röst. Det är klart att det är riskabelt, sa Åsa. Han är farlig, rik och din pappa hatar honom. Vad mer kan du begära? Ska jag avboka? Åsa smackade missbelåtet med tungan och skakade på huvudet. Ett liv utan risker är inget liv, sa hon. Är det dagens visdomsord? frågade Natalia. Det var inte mycket till ordspråk. Åsa log, reste sig och räckte henne sin urdruckna kaffemugg. Den var vit med svart snirklig text. Nej, det stod på den här, sa hon. Jag får väl gå tillbaka till kontoret och ringa ett par samtal. Kanske kan jag hitta någon jag kan ge sparken. Jurister är verkligen inga roliga människor. Var ska ni ses? På Djurgården. Ulla Winbladh. Det kunde vara värre, sa Åsa med minen hos den som inte kan komma på något att kritisera trots att hon verkligen försöker. Hon strök med fingrarna över sin scarf. Senast Natalia såg en sådan sidensjal hade den legat på en hylla på NK:s Hermèsavdelning och haft en prislapp med fyrsiffrigt belopp. 18

Du är en snobb, vet du det? sa hon. Kvalitetsmedveten, sa Åsa och rättade till handväskan över axeln. Alla kan inte köpa massproducerat, det säger sig självt. Hon rös till och gav sedan Natalia en lysande turkos blick. Tänk bara på att skydda dig, vem vet vilka han har legat med. Natalia gjorde en min. Faktum är att det mest verkar vara prinsessor, om man får tro ryktena, sa hon som inte kunnat låta bli att klicka sig fram genom skvallret på nätet. Bah, europeiskt uppkomlingsslödder, sa Åsa vars ätt härstammade från 1200-talet. Gör nu inget som inte jag skulle göra. Det var i och för sig rätt generösa ramar, tänkte Natalia, men höll tyst. Ska du ha på dig det där? frågade Åsa och tittade på Natalias dräkt med en min som antydde att det kanske ändå fanns ännu värre saker att ha på sig än massproducerat. Var i hela friden har du hittat den där? Det är bara ett lunchmöte, sa Natalia defensivt. Och den är faktiskt skräddarsydd. Åsa svepte med blicken över det grå tyget. Jajaja, men under vilket årtionde då? Du är verkligen en förfärlig snobb, sa Natalia samtidigt som hon reste sig, gick fram till dörren och öppnade den åt Åsa. Det är mycket möjligt, sa Åsa. Men du vet att jag har rätt. Om vad? Åsa log på det där sättet som brukade få män att börja skryta om sina sommarställen, bjuda på drinkar och sätta sig med benen brett isär: Om allt, älskade du. Om allt. 19

3 David promenerade från Hammar Capitals huvudkontor på Blasieholmen bort till restaurang Ulla Winbladh på Djurgården. En hovmästare visade honom till ett bord och när David tittade dit fick han syn på Natalia De la Grip. Han kastade ett öga på klockan. Han var tidig, klockan var inte riktigt ett, men hon var ännu tidigare. Det var i stort sett bara turister bland gästerna, men Natalia hade ändå satt sig längst in i lokalen och på ett sådant sätt att hon knappt syntes. Det var tydligt att hon inte ville bli sedd tillsammans med honom. Men det var inte konstigt, faktum var att han bokat bordet här ute istället för på någon restaurang vid Stureplan, just för att de inte skulle bli igenkända. Hon fick syn honom, höjde handen till en vinkning men tog sedan hastigt ned den igen, som om ångrade sig. David började gå mot henne. Hon var ljushyad och såg rätt oansenlig ut, med allvarligt ansikte och strama grå kläder. Det var svårt att tro att hon jobbade som rådgivare på en av världens största globala banker och dessutom för J-O, som var en av de mest krävande och excentriska chefer David mött. Men J-O hade höjt den här alldagliga kvinnan till skyarna, sagt att hon hade potential att bli den bästa corpare han någonsin haft. Hon är skärpt, noggrann och djärv, hade J-O sagt. Hon kan gå hur långt som helst. Han fick se till att inte underskatta henne. 20

När David kom fram till bordet hade Natalia De la Grip rest sig. Hon var längre än han trott. Hon sträckte fram handen. Den var smal, med korta, omålade naglar. Handslaget var energiskt och professionellt och David kunde inte låta bli att titta på vänsterhanden, fastän han redan visste. Ingen ring som gnistrade. Tack för att du kunde träffa mig med så kort varsel, sa han. Jag var inte helt säker på att du skulle komma. Verkligen? sa hon i skeptisk ton. David släppte hennes hand. Värmen från den dröjde sig kvar i handflatan och han kände doften av något kryddigt och varmt och vagt erotiskt. Än så länge var hon inget av det han väntat sig och det gjorde honom mer alert. Det hade varit förvånansvärt svårt att hitta mer än allmänna upplysningar om det mellersta av de tre syskonen De la Grip. Han hade skummat det som fanns skrivet på nätet, i artiklar och i några biografier om hennes familj. Mest om fadern och de två bröderna, nästan inget om henne, inte ens på Wikipedia, definitivt inte på Flashback. Men så var kvinnorna av tradition helt osynliga i den här familjen, trots att männen flera gånger gift sig med mycket förmögna kvinnor. Natalias anmödrar hade alla varit välbärgade, mamman var släkt med både ryska storfurstinnor och svensk storfinans, men det var männen som stod för all formell makt, fadern Gustaf, farfadern Gustaf den äldre, och så vidare bakåt i århundraden. Till skillnad från de båda bröderna, arvprinsen greve Peter De la Grip och jetsetprinsen greve Alexander De la Grip, så var Natalia inte särskilt synlig i vare sig affärs- eller skvallerpressen. Men det hörde förstås till den övergripande bilden. Hon var inte bara medieskygg på grund av sitt namn och sin bakgrund. Inga verkade så i kulisserna som de hemlighetsfulla rådgivarna corparna. De styrde från kulisserna och uttalade sig sällan sig i pressen. 21

Det mörka håret var uppsatt i en strikt frisyr och hon bar pärlor kring halsen, detta överklassens signum som David avskydde. Nej, tänkte han, medan de slog sig ned vid bordet, allt som allt såg Natalia De la Grip ut precis som det han redan visste att hon var en snart trettioårig ungmö, jobbfokuserad, välbärgad men rätt alldaglig. Bortsett från ögonen då. Han hade aldrig sett något liknande. Jag måste erkänna att jag blev nyfiken när du ringde. Hon fäste en gyllene blick på honom och David kände något ila utefter ryggraden. Han tog emot menyn från servitören och ögnade hastigt igenom den. Du måste ändå vara van vid att bli uppvaktad, sa han och log, ett professionellt och medvetet varmt leende. En stor del av finanslivet handlade trots allt om att nätverka och han mindes knappt när han senast ätit en lunch som inte också var ett möte. Det skulle mer till än ett par ovanligt vackra ögon för att distrahera honom. Ja visst, sa hon. Miljardärerna står på kö för att bjuda ut mig. Han drog på munnen åt den torra självdistansen. Hon fällde ihop menyn och nickade att hon var klar att beställa. Jag har hört att du skötte dig utmärkt i Schibsteddealen, sa han för att känna henne lite på pulsen. Du har bra källor, konstaterade hon och la huvudet lätt på sned. Jag vet inte om jag ska känna mig smickrad eller oroad. Inte oroad. Jag har läst på, sa han. Du anses vara en talang att hålla ögonen på. Hon hade beskrivits som tuff, kosmopolitisk och seriös. Det fanns ingen anledning att tvivla på att det var sant. Jag läste den artikeln också, sa hon. Vi får väl se. Hon skrattade till. Du vet ju hur det är, man är aldrig 22

bättre än sin senaste affär. Man är bara på väg upp eller på väg ut. Och just nu? Åh, just nu är jag definitivt på väg upp. Hon sa det helt utan falsk blygsamhet. Han kunde räkna på ena handens fingrar hur många adelsmän och adelskvinnor han mött som kunde prata utan att vira in allt de sa i tillgjord blygsamhet och mumlande ödmjukhet. Hon beställde fisk och David tog samma som hon, automatiskt. Att beställa detsamma som den man uppvaktade, det var elementär psykologi. Har du alltid velat jobba på bank? frågade han när servitören lämnat dem. Eller har du nånsin varit intresserad av att prova på nåt annat? Hon hade trots allt jobbat på Bank of London i några år, det var inte en orimlig fråga. Den unga finanseliten var ett hungrigt gäng och de flesta sökte ständigt nya utmaningar. Han tittade på hennes ringlösa smala fingrar igen. Hon var helt hängiven sitt arbete förmodligen. Precis som han själv. Jag trivs på banken, sa hon. Du är enda kvinnan i J-O:s team? Ja. Jag är säker på att du är en tillgång, sa han neutralt. Tack. Natalia gav honom ett snett leende. Hon drack av sitt mineralvatten. Jag trivs på banken, men om jag ska vara ärlig så är min långsiktiga karriärplan att ta en plats i min familjs bolag. Jag utgår ifrån att du vet vilken familj det är? Han nickade, kände det välbekanta hatet välla upp. Han log, andades in en gång och nickade sedan uppmuntrande, som om han var hövligt intresserad, inte alls ute efter blod. Där jag kommer ifrån ser man inte med blida ögon på din typ av verksamhet, fortsatte hon. 23