Farlighetsbedömning av narkotika. Rapport

Farlighetsbedömning av narkotika Rapport RättsPM 2005:17 Utvecklingscentrum Stockholm December 2005

Innehållsförteckning INNEHÅLLSFÖRTECKNING... 2 SAMMANFATTNING... 4 1 BAKGRUND, ALLMÄNNA UTGÅNGS-PUNKTER OCH AVGRÄNSNINGAR... 6 1.1 Begreppen narkotika och narkotikaprekursor... 6 1.2 Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar... 6 1.3 Faktorer som påverkar ett drogrus m.m.... 7 1.4 Indelning av narkotika... 9 1.4.1 Allmänt... 9 1.4.2 Indelning efter kemiska grundstrukturen... 10 1.4.3 Indelning efter konvention... 10 1.4.4 Indelning i Läkemedelsverkets förteckningar... 10 1.4.5 Indelning i naturliga eller syntetiska medel... 10 1.4.6 Indelning i farmakologiska huvudgrupper... 10 2 FARLIGHETSKRITERIER FÖR BEDÖMNINGEN AV NARKOTIKA... 16 2.1 Allmänna utgångspunkter... 16 2.2 Vilka kriterier bör tillämpas vid bedömningen av ett preparats farlighet?... 17 2.3 Övriga kriterier... 20 3 RISKBEDÖMNING AV NARKOTIKAPREPARATS FARLIGHET... 22 3.1 Allmänt... 22 3.2 Mängd, doser och koncentration... 22 3.3 Farlighetsbedömningar i rättspraxis... 25 3.3.1 Allmänt... 25 3.3.2 Sterzel... 26 3.3.3 Översikt över gällande praxis... 27 3.4 Riskbedömningen... 29 4 FARLIGHETSBEDÖMNING AV ETT ANTAL NARKOTIKAPREPARAT... 31 4.1 Inledning... 31 4.2 Framtaget formulär... 31 4.3 Närmare om hur uppgifterna i formuläret skall läsas... 33 4.4 Bedömning av ett antal narkotika... 35 Amfepramon (CS)...36 Amfetamin metamfetamin (CS)...38 Barbiturater (BA)...40 Bensodiazepiner i allmänhet (BZ)...42 Bromazepam (BZ)...44 Buprenorfin (OP)...45 Cannabisberedningar (CA)...47 DET (HA)...49 Difenoxylat (OP)...50 DMT (HA)...52 DOB (HA)...53 DOI (HA)...54 2

Efedron-metkatinon (CS)...55 Etorfin (OP)...57 Fencyklidin (PCP) (HA)...58 Fenetyllin (CS)...59 Fenmetrazin (CS)...60 Fentanyl (OP)...61 Fentermin (CS)...63 Flunitrazepam (BZ)...64 Gammahydroxibutyrat (BA)...66 Harmin-Harmalin (HA)...67 Heroin (OP)...69 Ibogain (HA)...70 Kat (KA)...71 Katin (KA)...72 Katinon (KA)...73 Ketamin (HA)...74 Ketobemidon (OP)...76 Kloralhydrat (BA)...77 Kodein och andra ämnen på narkotikaförteckning III (OP)...79 Kokablad (KO)...81 Kokain kokainbas (KO)...82 LSD (HA)...84 MDMA och andra ecstasyvarianter (HA)...85 Meskalin och peyotlkaktus (HA)...86 Metadon (OP)...87 Metakvalon (BA)...88 Metylfenidat (CS)...89 Modafinil (CS)...90 MPPP (OP)...92 Opium morfin (OP)...93 Oxykodon (OP)...95 Pemolin (CS)...96 PMMA (HA)...97 Psilocin, psilocybin och psilocybinhaltig svamp (HA)...98 TMA och TMA-2 (HA)...99 Zolpidem och zopiklon (BZ)...100 2C-B (HA)...102 2C-I m.fl. (HA)...104 4.5 Ej narkotikaklassade medel... 105 Dextrometorfan (HA) (ej narkotikaklassat)...105 Efedrin (CS) (ej narkotikaklassat)...107 4.6 Fortsatt bevakning... 109 BILAGA 1 RIKSÅKLAGARENS DIREKTIV... 110 BILAGA 2 - ORDLISTA... 112 BILAGA 3 - KÄLLOR...116 Utredningar, propositioner m.m...116 Riksåklagarens cirkulär...116 Rättsfall...116 Lagkommentarer m.m...117 Sakkunnigutlåtanden m.m...117 Övrig tryckt litteratur om droger...118 Hemsidor...120 BILAGA 4 FORMULÄR/MALL FÖR FARLIGHETSBEDÖMNING... 121 3

Sammanfattning Rapporten har författats av fil.kand. Jonas Hartelius som haft Åklagarmyndighetens uppdrag att genomföra en allsidig genomgång av farlighetsbedömningen kring enskilda narkotikapreparat. Projektdirektiven, se bilaga 1. Under arbetets gång har synpunkter inhämtats från åklagare, domare, Domstolsverket, Sveriges Advokatsamfund, Statens kriminaltekniska laboratorium, Läkemedelsverket, Rikspolisstyrelsen, Statens Folkhälsoinstitut, Tullverket, Giftinformationscentralen, Svenska Carnegie Institutet samt Svenska Narkotikapolisföreningen. Även forskare samt läkare med specialistkompetens inom missbruksområdet har lämnat synpunkter. Syftet med rapporten är att ge vägledning för farlighetsbedömning av narkotika. Rapporten innehåller en beskrivning och precisering av vad som menas med ett narkotikapreparats farlighet enligt narkotikastrafflagen. I detta arbete har en omfattande genomgång skett av medicinsk och vetenskaplig litteratur. En sammanställning har gjorts av praxis gällande farlighetsbedömning av kända och mindre kända narkotikapreparat. De kriterier som hittills använts för att precisera begreppet farlighet har analyserats. Ett antal nya kriterier har utvecklats i syfte att öka precisionen av farlighetsbegreppet. Rapportens viktigaste slutsats är att ett narkotikapreparats farlighet bör kunna preciseras efter företrädesvis elva grundläggande farlighetskriterier nämligen beroenderisk, giftighet, risk för kroppsliga sjukdomar eller skador, risk för psykiska sjukdomar eller skador, risk för social insufficiens, risk för oberäkneliga effekter, potential för strategisk användning vid genomförande av brott, risk för utlösande av våld, verkan i ytterst små doser, svåra abstinensreaktioner och risk för självförvandling. I rapporten lämnas också rekommendation om hur man bör gå tillväga när det gäller att bedöma ett preparats farlighet. Först bör det prövas om ett medel har särskilt markerad farlighet i något visst hänseende. I övrigt bör bedömningen grundas på en sammanvägning av medlets farlighet enligt de olika kriterierna. Farlighetsbegreppet bör hållas öppet för införande av nya kriterier om det visar sig att narkotika kan framkalla farlighet på sätt som tidigare inte kunnat förutses. 4

Bevakningen av nya narkotika eller andra droger i andra länder borde ökas så att det blir möjligt att få förvarning om preparat som kan bli aktuella för missbruk i Sverige och därmed även för farlighetsbedömning. Redan då en ny narkotika börjar etablera sig i andra länder borde en analys i Sverige av preparatet i farlighetshänseende göras. När ett nytt preparat förklaras vara narkotika bör det underkastas en preliminär bedömning i farlighetshänseende i enlighet med de kriterier som föreslås i denna rapport. Farlighetsbedömningen kan kompletteras efterhand som nya rön blir tillgängliga. Rekommendationer: För den fortsatta utvecklingen av farlighetsbedömningar av nya eller mindre kända narkotikapreparat bör följande gälla: En rusframkallande dos ( missbruksdos ) räknas såsom den dos som hos en naiv (icke-tillvand) person framkallar ett märkbart rus i form av en tydlig förändring i sinnestillståndet. Begreppet mängd tolkas dels som fysisk massa (vikt i gram eller kilogram) dels som antalet rusframkallande doser. Mängden hanterad narkotika beräknas med avseende på den färdiga beredningens bruttovikt eller antalet beredda missbruksdoser (tabletter, tripper etc.) utan hänsyn till den exakta koncentrationen av ingående narkotika. Undantag kan dock göras vid särskilt höga eller särskilt låga halter. Vid farlighetsbedömningar av enskilda narkotika bör följande grundläggande kriterier användas: (1) beroenderisk, (2) giftighet, (3) risk för kroppsliga skador, (4) risk för psykiska skador, (5) risk för social insufficiens, (6) risk för oberäkneliga effekter, (7) potential för strategisk användning vid genomförande av brott, (8) risk för våld, (9) verkan i ytterst små doser, (10) svåra abstinensreaktioner samt (11) risk för självförvandling Farlighetsrekvisitet hålls öppet med möjligheter att komplettera med ytterligare kriterier om det visar sig att nya narkotika skulle ge upphov till nya typer av farlighet, som idag inte är kända eller beaktade. Det vetenskapliga underlaget för farlighetsbedömningar aktualiseras och kompletteras fortlöpande, så att nya rön kan beaktas vid utvecklingen av rättspraxis. 5

1 Bakgrund, allmänna utgångspunkter och avgränsningar Denna rapport behandlar frågan om farlighet av narkotika enligt narkotikastrafflagen (1968:64). Narkotikaprekursorer berörs kortfattat men underkastas inte någon farlighetsbedömning. Rapporten omfattar inte hälsofarliga varor enligt lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor och inte heller dopningsmedel enligt lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel. 1.1 Begreppen narkotika och narkotikaprekursor Narkotika definieras i Sverige enligt 8 Narkotikastrafflagen (1968:64) såsom läkemedel eller hälsofarliga varor med beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor med sådana egenskaper eller effekter och som 1. på sådan grund är föremål för kontroll enligt internationell överenskommelse som Sverige har biträtt, eller 2. av regeringen förklarats vara att anse som narkotika enligt lagen. En narkotikaprekursor definieras enligt 7 a lagen om kontroll av narkotika (1992:860, ändr. 2005:471) såsom ett ämne som kan användas för olaglig framställning av narkotika och som finns upptaget i bilaga till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 273/2004 av den 11 februari 2004 om narkotikaprekursorer eller rådets förordning (EG) nr 111/2005 av den 22 december 2004 om regler för övervakning av handeln med narkotikaprekursorer mellan gemenskapen och tredjeländer. 1.2 Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar Narkotika anges med sina specifika preparatnamn på Läkemedelsverkets förteckningar (LVFS). Aktuella förteckningar finns på Läkemedelsverkets hemsida (www.mpa.se). Sammanlagt finns ca 250 preparat angivna. Dessa definieras i de flesta fall genom sin kemiska sammansättning, t.ex. heroin. I många fall regleras även salter, etrar och estrar av angivna narkotika. Ett litet antal beredningar definieras genom sin botaniska sammansättning, t.ex. cannabis eller kat. Dessutom innefattas svampar innehållande psilocybin eller psilocin, om svamparna är framodlade eller om de har torkats eller på annat sätt beretts. Antalet narkotikaklassade svampar är inte exakt fastställt, men kan enligt experter uppskattas till minst ett femtiotal. 6

Läkemedelsverkets uppdelning av narkotika på olika förteckningar (I V) har till syfte att reglera formerna för hantering i vetenskapliga och medicinska sammanhang. Förteckning I upptar preparat som inte tillåts för medicinsk användning, t.ex. LSD och kat. Förteckning II upptar en rad klassiska narkotika, som kokain och morfin. Dessa får användas för medicinskt bruk, men de är omgärdade av strikta regler för bl.a. recepthantering och förvaring. Förteckning III upptar bl.a. kodein och dextropropoxifen. Dessa ämnen räknas inte som narkotika om de är avsedda för medicinskt eller vetenskapligt bruk och innehåller högst en viss dos eller en viss koncentration av medlet (t.ex. för kodein 100 mg av ämnet i varje avdelad dos eller högst 2,5 procent av den färdiga beredningen; för dextropropoxifen högst 135 mg resp. 2,5 procent). Förteckning IV upptar narkotika som är tillåtna för medicinsk användning, t.ex. en rad bensodiazepiner, men är underkastade en lägre grad av administrativ kontroll beträffande recepthantering m.m. än medlen i förteckning II. Förteckning V upptar ämnen som är narkotika i Sverige men inte omfattas av internationella konventioner, t.ex. hexobarbital (LVFS 2000:7). Läkemedelsverkets uppdelning av narkotika på olika förteckningar ger i princip ingen direkt vägledning för hur enskilda preparat bör bedömas i farlighetshänseende. Exempel på detta är att förteckning I upptar både cannabis och heroin, vilka bedöms helt olika i detta avseende. Farlighetsbedömningar kräver således en annan indelningsgrund. Däremot kan de omständigheter som föranlett en flyttning av ett preparat från en förteckning till en annan även ha betydelse för omvärdering av en enskild narkotika i farlighetshänseende. Så har varit fallet i fråga om flunitrazepam (Rohypnol m.fl.), som år 2001 flyttades från förteckning IV till förteckning II (LVFS 2001:4) för att öka kontrollen kring den medicinska förskrivningen. Underlaget för det beslutet utgjorde del av underlaget även för en dom 2003 i Högsta domstolen, då preparatet blev föremål för en skärpt farlighetsbedömning. (NJA 2003 s. 339) 1.3 Faktorer som påverkar ett drogrus m.m. Upplevelser och beteenden under ett drogrus samt även farlighet i samband därmed kan påverkas av en rad faktorer. De viktigaste är följande (modif. e. Nahas, 1973, s. 151): Drogen Drogen avgör rusets huvudriktning (dämpande, stimulerande o.s.v.). Denna faktor bestämmer även stora delar av farlighetsbilden, t.ex. risken för hallucinationer eller livshotande förgiftningar, p.g.a. att drogen har en specifik inverkan på olika funktioner, såsom andning eller varseblivning. Dosen Dosen avgör den huvudsakliga graden av påverkan. Denna kan variera från knappt märkbar till livshotande eller förvirrande. De doser som konsumeras vid missbruk i russyfte kan variera med en faktor tio och med samma faktor överstiga de som används vid korrekt medicinsk förskrivning. 7

Tillförselsättet Tillförselsättet (administrationssättet) är metoden att tillföra drogen i människokroppen så att den kan framkalla rus eller annan effekt. Rökning och injicering ger i allmänhet de första kännbara effekterna på ett tiotal sekunder, medan nedsväljning eller snusning ger effekt först efter minuter eller i vissa fall upp till en halvtimme. Några narkotika kan i praktiken inte injiceras, t.ex. cannabis eller kat. För vissa typer av narkotika är injektion möjlig men ytterst sällsynt, t.ex. LSD eller flunitrazepam. Ett medel som kan injiceras kan vålla särskild farlighet genom att missbrukaren vanligtvis har svårare att steg för steg kontrollera ruseffekter och biverkningar ifall hela den avsedda dosen tillförs på en gång och denna visar sig vara en överdos. Även skilda sätt att injicera ett preparat kan ge olika effekt: en dos morfin som injiceras intravenöst (i en blodåder) ger påtagligt starkare ruseffekt än om den injiceras intramuskulärt (i en muskel). Vid injektionsmissbruk är intravenös tillförsel vanligast i Sverige, eftersom en sådan ger kraftfullast ruseffekter. Missbrukarens personlighet Missbrukarens personlighet har betydelse för rusupplevelsen, men även för missbrukarens förhållningssätt till sitt drogintag och skaderisker. I Sverige har en stor grupp missbrukare s.k. dubbeldiagnoser, d.v.s. psykiatrisk diagnos på både betydande psykisk störning (t.ex. antisocial personlighetsstörning) och omfattande missbruk av alkohol, narkotika och andra droger. En del missbrukare kan bli höggradigt aggressiva under drogrus. Det bör noteras att narkotikamissbrukare tillhör de patientgrupper för vilka det varnas att skriva ut t.ex. bensodiazepiner eller andra läkemedel. Detta gör att många av de erfarenheter som finns av biverkningar från klinisk användning av läkemedel endast är begränsat tillämpliga för missbrukare som konsumerar de aktuella medlen i uppenbart russyfte. Förväntan Förväntan (eng. set eller mind set ) avser den upplevelse som missbrukaren tror sig få under drogruset. Här kan finnas ett starkt inslag av suggestion eller inlärning då det gäller att tolka rusupplevelsen på ett visst sätt, t.ex. ett hallucinogenrus som en religiös upplevelse. Faktorn kan förklara en del skenbart paradoxala drogeffekter, så att ett lugnande medel (t.ex. Rohypnol), som hos de flesta normala patienter framkallar sömn eller ro, kan göra en del missbrukare med viss mental förberedelse ( peppning ) intentionellt aggressiva. Faktorn är svårbestämbar och kan påverkas av missbruksmönster i drogkulturen. Omgivningen Omgivningen (eng. setting ) är den miljö och sociala situation där drogintaget sker. Den kan ha betydelse genom att verka störande eller uppjagande men också genom att andra missbrukare kan utöva ett socialt tryck. Några narkotika, som hallucinogener, är särskilt känsliga för inverkan från omgivningen. 8

Toleransutveckling Toleransutveckling innebär att effekten av en tillförd fix dos minskar vid upprepat intag. Missbrukaren måste som kompensation höja dosen för att få samma eller likartade effekter som tidigare. Toleransutvecklingen kan bli markant, bl.a. vid missbruk av barbiturater, bensodiazepiner eller opiater. Korstolerans innebär att medel har så likartade verkningar att de kan ersätta varandra i något avseende, t.ex. metadon dämpa begäret efter heroin. Det kan leda till s.k. korsvis användning av medel i en del säregna kombinationer, t.ex. flunitrazepam för att fylla ut effekterna av heroin om detta uppfattas som svagt eller för att dämpa heroinabstinens. Blandmissbruk Blandmissbruk eller samtidigt intag av flera droger (eller i direkt följd) kan ge s.k. synergism eller potentiering. Detta kan göra den samlade drogeffekten mycket stark och orsaka förvirring, oro eller livshotande förgiftningar (t.ex. vid blandning av heroin och flunitrazepam). I vissa fall kan s.k. antagonism uppträda, vilket innebär att effekten av en drog upphäver eller minskar effekten av en annan. Det sammansatta faktorspelet förklarar varför en enskild missbrukare kan uppträda på skilda sätt vid olika tillfällen samt varför olika missbrukare kan uppvisa stora variationer i reaktioner och beteende vid påverkan av en och samma drog. Detta ger en betydande vidd i de typer och de grader av farlighet som kan uppkomma vid narkotikamissbruk. Narkotika kan även vara farliga genom att de vid intag över längre tid ger upphov till kroppsliga eller psykiska skador, störningar eller sjukdomar, till sociala problem eller kriminalitet m.m. Till detta kommer även risken att utveckla ett beroende till drogen. Efter en tids regelbundet missbruk kan s.k. abstinensreaktioner uppträda när kroppen ställer om sig till drogfrihet igen. Abstinensreaktionerna kan vara plågsamma och i enstaka fall även livshotande (bl.a. vid barbituratmissbruk). Abstinensreaktionerna upphör direkt om drogen tillförs på nytt. Det gör att missbrukaren kan bli mycket aktiv i sökandet efter droger i russyfte. 1.4 Indelning av narkotika Sammanfattning: Narkotika bör indelas i farmakologiska huvudgrupper efter preparatets huvudsakliga verkningssätt och ruseffekter. 1.4.1 Allmänt Narkotika kan indelas i grupper eller kategorier på många sätt. De flesta av indelningarna är dock knappast relevanta då det gäller att bedöma enskilda narkotika i farlighetshänseende, men de skall ändå kort redovisas. 9

1.4.2 Indelning efter kemiska grundstrukturen Den kemiska grundstrukturen hos enskilda typer av narkotika kan inte i sig ensam utgöra grund för farlighetsbedömning, eftersom mycket små förändringar i strukturen kan kraftfullt ändra medlets ruseffekter och risker. Det är fallet med bl.a. fentanyler resp. fenetylaminer (som omfattar bl.a. amfetamin och MDMA). 1.4.3 Indelning efter konvention Folkrättsligt indelas narkotika efter den konvention (motsv.) som är grunden för deras klassning som narkotika (motsv.). I svensk terminologi hänförs alla dessa till narkotika. Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar anger för alla narkotika som är reglerade på basen av Förenta Nationernas narkotikakonventioner även relevanta konventioner och förteckningar i resp. konvention. 1.4.4 Indelning i Läkemedelsverkets förteckningar I Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar anges narkotika på olika förteckningar primärt efter graden av administrativ kontroll över tillåten användning inom sjukvården. 1.4.5 Indelning i naturliga eller syntetiska medel Narkotika och andra droger kan även indelas i naturliga eller syntetiska medel, allt efter produktionssättet. Indelningen har betydelse främst vid valet av metoder för kontroll och insatser mot olaga odling resp. laboratoriesyntes. Däremot saknar framställningssättet i de flesta fall betydelse för drogens effekter, eftersom en del ämnen (bl.a. morfin och psilocybin) kan framställas både ur naturliga beredningar och genom kemisk syntes. 1.4.6 Indelning i farmakologiska huvudgrupper Den enklaste och i missbrukssammanhang troligen vanligaste indelningen av narkotika görs i farmakologiska huvudgrupper efter preparatens huvudsakliga verkningssätt och ruseffekter. Sådana uppdelningar har förekommit sedan länge (se t.ex. Lewin, 1931). Efterhand har en rad sådana uppdelningar redovisats (se t.ex. Engelmeier, 1964, s. 40). Ingen har vunnit entydig hävd, eftersom syftet med indelningarna varierat. Det viktigaste motivet till att indela narkotika i farmakologiska huvudgrupper är att medlen inom en viss grupp många gånger kan ersätta varandra vid missbruk i russyfte. Så kan t.ex. amfetaminmissbrukare nyttja metamfetamin och fenmetrazin (fenmetralin) som ersättningsmedel, och till viss del även metylfenidat och amfepramon. Även om betydande skillnader i minsta rusgivande dos och intensitet i ruset kan uppträda mellan medlen, bör medlen hänföras till samma grupp. Motsvarande skillnader i ruseffekter kan förekomma även vid varierande 10

koncentration hos illegala beredningar av ett och samma preparat och vid tillförsel genom olika metoder (t.ex. nedsväljning eller injicering). För att vara relevant i detta sammanhang bör indelningen baseras på medlens huvudsakliga effekter vid missbruk i russyfte. Därför placeras PCP till följd av dess kraftfullt hallucinatoriska effekter bland hallucinogenerna, i stället för bland smärtstillande eller dämpande läkemedel (vilket skulle ha varit fallet om man i stället fokuserat på dess tidigare utnyttjade egenskap att kunna framkalla narkos (anestesi)). Om en undergrupp visar sig ha tydligt avvikande effekter och är föremål för påtagligt annorlunda missbruksmönster bör den hänföras till en egen grupp. Därför bör exempelvis ecstasy -typen (MDMA m.fl.) på grund av sina hallucinatoriska effekter urskiljas ur gruppen syntetiska centralstimulantia. Av samma skäl bör cannabis (haschisch och marijuana) på grund av sin samlade skadebild behandlas separat från hallucinogengruppen. För att behålla överskådligheten bör emellertid en indelning inte rymma allt för många undergrupper. Den primära indelningen av narkotika i undergrupper vid farlighetsbedömningar bör således baseras på medlens huvudsakliga farmakologiska effekter vid missbruk i russyfte. Följande farmakologiska uppdelning i nio grupper torde vara tillräckligt detaljerad för att medge nyanserade bedömningar av farligheten. Ett sammanförande i färre grupper, t.ex. av amfetamingruppen med kokaingruppen till en grupp kallad centralstimulantia, skulle skapa stora spänningar i praxisbedömningen. För varje grupp redovisas de farlighetskriterier som är särskilt relevanta för att bedöma medlets farlighet. Barbiturater m.fl. (BA) Barbiturater är äldre sömnmedel, som numera i medicinska sammanhang endast tillåts för narkos eller för behandling av epilepsi. De kan framkalla livshotande förgiftningar, allvarliga delirier vid abstinens, hög toleransutveckling samt kraftiga psykiska störningar med bl.a. hallucinationer. Till denna grupp kan föras även en del ämnen med annan kemisk grundstruktur, bl.a. kloralhydrat, metakvalon och gammahydroxibutyrat (GHB). Även dessa ämnen har dämpande effekter, kan orsaka livshotande förgiftningar, kan ge påtaglig toleranshöjning och kan framkalla tydliga abstinensreaktioner. Relevanta farlighetskriterier är främst giftighet, svåra abstinensreaktioner och risk för psykiska störningar samt för GHB även risk för oberäkneliga effekter. Bensodiazepiner (BZ) Bensodiazepiner används huvudsakligen som medel mot ångest och oro eller sömnsvårigheter. De är mindre giftiga än barbituraterna men kan ändå vålla livshotande förgiftningar, ge toleransutveckling och framkalla besvärande abstinensreaktioner. Långvarigt missbruk kan leda till social insufficiens, hallucinationer och förvirringsreaktioner. Relevanta farlighetskriterier är främst psykiska störningar och social insufficiens. 11

En särställning intar flunitrazepam (Rohypnol m.fl.). Detta medel har under senare år i Sverige kommit att användas även i s.k. strategiskt syfte för att underlätta genomförandet av planerade brott. Gärningsmännen nyttjar då medlets starkt avhämmande effekt för att uppnå en sinnesstämning som är ändamålsenlig för brottslig aktivitet. Aggressionsgenomslaget kan bli mycket starkt. Farligheten riktar sig främst mot omgivningen. Ett särskilt relevant farlighetskriterium blir därmed potential för strategisk användning. Cannabisberedningar (CA) Cannabisberedningarna omfattar cannabis (marijuana), cannabisharts (haschisch), cannabisextrakt och delta-9-tetrahydrocannabinol ( -9-THC). Den rusgivande substansen i alla cannabisberedningar är -9-THC (ibland något oegentligt kallat endast THC ). Cannabisberedningar framställs ur hampa (Cannabis sativa). Från januari 2004 undantas dock i Sverige från den rättsliga definitionen av cannabis sådan hampa som är av sort som kan berättiga till stöd från EU för fiberproduktion och odlas efter det att ansökan om arealstöd lämnats in (LVFS 2004:2). Detta slag av hampa kallas ibland fiberhampa. Även fiberhampan innehåller THC, om än i låg koncentration, och kan under vissa omständigheter användas som missbruksmedel. THC kan även framställas syntetiskt. Genom ett växtförädlingsarbete under senare årtionden har halten av -9-THC drivits upp kraftigt. Denna grupp räknas i en del översikter till hallucinogenerna, då ett cannabisrus kan ha starka inslag av hallucinationer. Skadeverkningarna är främst psykiska, med allt från försämrat minne och nedsatt inlärningsförmåga till psykoser och personlighetsförändringar (bl.a. amotivationssyndrom). Den sociala insufficiensen kan bli markant. För ungdomar tillkommer den påtagliga risken att deras pubertetsutveckling bromsas. Cannabisberedningarna har i allmänhet låg akut giftighet i förhållande till många andra narkotika, men kan ge allvarlig hjärtpåverkan med dödlig utgång i enstaka fall. Vid långvarigt missbruk har de visat sig kunna framkalla en rad kroppsliga störningar och skador, bl.a. minskad produktion av testosteron och spermier, störningar på menstruationscykeln, ökad risk för spontanaborter och missbildningar. Relevanta farlighetskriterier är bl.a. risk för kroppsliga störningar, risk för psykiska störningar och risk för social insufficiens. Syntetiska centralstimulantia av amfetamintyp (CS) Denna grupp omfattar bl.a. amfetamin, metamfetamin och fenmetrazin samt fentermin, metylfenidat och amfepramon. Medlen är kraftigt stimulerande och kan framkalla oro, ryckiga och svårkontrollerade rörelser, kraftig upprymdhet, förvirringsreaktioner m.m. Vid intag av mycket stora doser kan de framkalla kraftig hjärt- och kärlpåverkan med i värsta fall dödlig cirkulationskollaps. På grund av den betydande toleransutvecklingen hos kroniska missbrukare är dock dödsfall inte vanliga i förhållande till det omfattande missbruket. Vid långvarigt missbruk uppstår kraftig avmagring, ofta även dålig tandstatus, risk för psykoser m.m. Relevanta farlighetskriterier är bl.a. risk för beroendeutveckling, risk för psykiska störningar och risk för våld. I vissa internationella gruppindelningar används kategorin Amphetamine Type Substances (ATS; ämnen av amfetamintyp ). Denna är dock påtagligt vidare än 12

här gjord avgränsning av syntetiska centralstimulantia och omfattar enligt praxis även MDMA och liknande ecstasyvarianter. Hallucinogener (HA) Hallucinogener kan framkalla hallucinationer, d.v.s. kraftiga förändringar i varseblivningen, ofta med starka inslag av färger och mönster. Upplevelsen kan tolkas som ett nytt medvetande eller en religiös uppenbarelse. Medlen sägs därför ha psykedeliska ( medvetenhetsvidgande ) effekter. Missbruk medför betydande risker för psykoser och olyckor under ruset. Gruppen kallas ibland även för psykotomimetika för sin förmåga att framkalla psykosliknande upplevelser. Inom gruppen finns en undergrupp som kallas dissociativa, eftersom de vid kraftigt rus kan ge en känsla av att medvetandet lämnar kroppen ( dissocierar ). Det gäller bl.a. ketamin och dextrometorfan (dextrometorfan är dock inte klassat som narkotika). Hallucinogener kan vara både naturliga (meskalin, psilocybin, psilocybinhaltig svamp m.fl.) och syntetiska (LSD, DOB, DMT, m.fl.). En särskilt viktig grupp utgöres av ecstasy-varianterna MDMA, MDEA, MDA m.fl). Alla är syntetiska och har betydande kemiska likheter med amfetamin, varför de ibland räknas till ATS-gruppen (se ovan under CS). Ecstasy-varianterna utmärkes genom att de påverkar omsättningen av signalsubstansen serotonin (som påverkar bl.a. känslolivet) så att en person under ruset kan verka synnerligen älskvärd mot sin omgivning. Vid upprepat missbruk kan dock serotoninomsättningen störas kraftigt, vilket kan leda till bl.a. depressioner och personlighetsförändringar. Ecstasymissbruk kan få dödlig utgång. Relevanta farlighetskriterier är bl.a. giftighet samt risk för psykiska störningar. De flesta hallucinogener är däremot inte särskilt starkt beroendeframkallande, eftersom det i praktiken ofta är svårt att uppnå tydliga effekter om man försöker ta medlen vid upprepade tillfällen under långa sammanhängande perioder. Toleransutvecklingen kan bli så stark att det efter några dagars regelbundet missbruk kan vara svårt att uppnå ruseffekt. Till hallucinogenerna föres även fencyklidin (PCP) på grund av medlets kraftfullt hallucinatoriska ruseffekter. I vissa sammanhang, bl.a. polisdiagnostik av drogpåverkan, räknas PCP till en egen grupp. Vid introduktionen av PCP som narkosmedel på 1950-talet, innan dess hallucinogena verkningar blivit kända, räknades medlet till narkosmedlen. För PCP är relevanta farlighetskriterier bl.a. giftighet, risk för psykiska störningar samt risk för våld. Kat m.fl.(ka) Kat (Catha edulis) är en buske som växer bl.a. på Arabiska halvön och Afrikas horn. Blad och fina grenar innehåller de rusgivande och narkotikaklassade ämnena katin och katinon, som båda har centralstimulerande effekter. Katmissbruk har en starkt traditionsbunden förankring i de lokala kulturerna. I Sverige har missbruket hittills förekommit nästan enbart i vissa invandrargrupper. Kat är skrymmande genom att en dos kan omfatta 100 250 gram. Medlet konsumeras genom att blad och grenar tuggas och saliven nedsväljes. Katin har använts i aptitreducerande medel och missbrukats av en del kroppsbyggare för sina stimulerande effekter. 13

Katmissbruk kan leda till magkatarr, avmagring samt sexuella störningar och psykoser. Relevanta farlighetskriterier för alla katdroger är bl.a. risk för kroppsliga störningar, risk för social insufficiens samt i mindre grad risk för psykiska störningar. Metkatinon, även kallat efedron, är en helsyntetisk variant av katinon. Medlet räknas, liksom katin och katinon, i vissa uppdelningar till syntetiska centralstimulantia. Metkatinon är hastigt beroendeframkallande och kan ge upphov till kraftig avmagring, hudskador, utmattning, psykoser och depressioner. Det kan även framkalla livshotande förgiftningar. Relevanta farlighetskriterier är bl.a. giftighet, beroenderisk samt risk för svårberäkneliga effekter och risk för psykiska störningar. Koka och kokain (KO) Bladen på kokabusken (Erythroxylon coca) innehåller omkring 0,5 procent kokain. Kokablad har tuggats i århundraden bland Sydamerikas indianer. Renframställt kokain kan förekomma som salt (hydroklorid) eller bas ( fri bas ). Kokain har en starkt stimulerande effekt och räknas därför i vissa översikter till centralstimulerande medel. Basformen ( crack ) kan rökas (inhaleras) och därigenom framkalla mycket kraftiga berusningsnivåer. Kokain är en av de hastigast beroendeframkallande drogerna. Missbruk kan leda till livshotande förgiftningar, kraftig toleransutveckling, svåra abstinensreaktioner, psykoser med starka inslag av paranoia samt depressioner. Kokain är en av de få narkotika som människor och djur tillför sig till döds om de har riklig tillgång till drogen. Relevanta farlighetskriterier är bl.a. giftighet, beroenderisk, risk för svårberäkneliga effekter, risk för psykiska störningar samt risk för våld. Opiater och opioider (OP) Från mjölksaften i frökapslarna hos opiumvallmo (Papaver somniferum) utvinnes råopium, som innehåller omkring 10 procent morfin. Morfin har kraftigt smärtstillande effekter. Vid missbruk kan det framkalla eufori men även livshotande förgiftningar. Ur morfin framställs heroin (diacetylmorfin), som har starkare ruseffekter men även är hastigare beroendeframkallande. Morfin och heroin är starkt beroendeframkallande och kan orsaka livshotande förgiftningar. Däremot är medlen praktisk taget fria från psykiska störningar. Den sociala insufficiensen kan bli mycket stor. Relevanta farlighetskriterier är bl.a. giftighet, beroenderisk och risk för social insufficiens. Till gruppen opiater-opioider räknas även en rad smärtstillande och narkosframkallande medel, bl.a. metadon, buprenorfin (Subutex och Temgesic) samt fentanyl med olika varianter. De har samma huvudsakliga verkan samt beroendeoch skaderisker som morfin-heroin. Relevanta farlighetskriterier är bl.a. giftighet och beroenderisk. Övriga (ÖV) Här kan placeras en del narkotika eller andra droger med udda eller mindre kända egenskaper, intill dess att det blivit tydligt vilka egenskaper som eftertraktas i missbrukssammanhang och vilket eller vilka medel de kan ersätta. Ett exempel på detta kan vara s.k. poppers (amylnitrit m.fl.), ifall dessa medel senare ställs 14

under narkotikakontroll. Poppers har hittills främst missbrukats för att förstärka sexuell upphetsning. 15

2 Farlighetskriterier för bedömningen av narkotika 2.1 Allmänna utgångspunkter Frågan om vilka specifika kriterier som skall användas för att närmare precisera begreppet farlighet för olika slag av narkotika uppkommer bl.a. vid tillämpningen av narkotikastrafflagen. Bedömningen av ett preparats farlighet kan påverka såväl brottets rubricering som dess straffvärde. Vid bedömning om ett brott mot narkotikastrafflagen skall anses vara grovt skall hänsyn tas till bl.a. om brottet varit av särskilt farlig eller hänsynslös art (3 ). Därvid skall vägas in vilken typ av narkotika det varit fråga om. I fråga om hur farligheten hos ett enskilt preparat skall bedömas ger dock lagen och dess förarbeten endast begränsad vägledning. Vid en översyn av narkotikastrafflagen (prop. 1980/81: 76, s. 212) noterade departementschefen att mer vikt än f.n. skall läggas vid preparatets farlighet - - - Exempel härpå är att preparatet verkar starkt vanebildande, såsom heroin, eller är livsfarligt genom sin sammansättning. I Svensk ordbok (1999) definieras begreppet livsfarlig med orden som innebär livsfara och begreppet livsfara med orden risk för förlust av livet. I begreppen fara resp. risk ligger en potential (sannolikhet) för en ogynnsam utveckling, men en sådan behöver dock inte ha inträffat eller inträffa varje gång. Däri ligger skillnaden mellan livsfarlig resp. dödlig, där det senare ordet enligt Svensk ordbok definieras med orden som leder till döden. Förarbetsuttalandet livsfarligt genom sin sammansättning bör sålunda tolkas så att det räcker att det finns en påtaglig fara för dödlig utgång vid missbruk av en viss typ av narkotika. Detta bör i sin tur tolkas så att missbrukare vid konsumtion av vanligen förekommande beredningar i vanligen förekommande doser löper risk att drabbas av förgiftningar som kan få dödlig utgång. I ett enskilt fall kan utgången vara avhängig även av helt andra faktorer, såsom tidigt medicinsk intervention. 16

2.2 Vilka kriterier bör tillämpas vid bedömningen av ett preparats farlighet? Sammanfattning: Ett narkotikapreparats farlighet bör preciseras efter företrädesvis elva grundläggande kriterier: beroenderisk, giftighet, risk för kroppsliga sjukdomar eller skador, risk för psykiska sjukdomar eller skador, risk för social insufficiens, risk för oberäkneliga effekter, potential för strategisk användning vid genomförande av brott, risk för utlösande av våld, verkan i ytterst små doser, svåra abstinensreaktioner samt risk för självförvandling. På basen av exemplen i förarbetena kan två kriterier för farlighet preciseras: beroenderisk och giftighet. För att kunna bedöma den speciella farligheten hos olika typer av narkotika har det efter hand blivit nödvändigt att precisera ytterligare kriterier (se t.ex. Bejerot, 1983; Hartelius, 1992; Hartelius, 2002; Hartelius, 2003). 1. Beroenderisk Detta motsvarar propositionens starkt vanebildande. Beroendekriteriet är centralt, eftersom denna typ av farlighet är grund för narkotikaklassning av enskilda droger. Beroendet utgör en starkt styrande kraft i missbrukarens tillvaro och driver honom eller henne att skaffa sina droger till mycket stora kostnader eller risker. För nya droger kan beroenderisken fastställas först efter en tids utbrett missbruk i russyfte, eftersom det krävs en serie återfall hos missbrukare för att visa tvångsmässigheten i begäret/beroendet efter drogen. Viktiga tidiga indikationer på stark beroendepotential är dock att medlen självinjiceras av försöksdjur eller att medlen visar sig kunna ersätta preparat med dokumenterad beroenderisk och då framkalla likartade ruseffekter. Innan narkotikastrafflagen tillkom åtalades narkotikalangare regelmässigt för ocker för de överpriser som de tog ut av sina kunder. Narkotika med särskilt hög beroenderisk är bl.a. heroin och kokain. 2. Giftighet (akut toxicitet) Detta motsvarar propositionens livsfarligt genom sin sammansättning. Giftighet är en egenskap hos ett ämne som anses vara ett gift, d.v.s. ett ämne som redan i ringa mängd genom sina kemiska egenskaper har skadlig eller dödlig inverkan på levande organismer (Svensk Ordbok, 1999). Vid all giftverkan är det, som redan den moderna toxikologins pionjär Paracelsus (1493 1541) påpekade, helt avgörande vilken dos som tillförs. De flesta narkotika har, om de ges i tillräckligt stora doser, någon form av giftverkan, åtminstone i betydelsen skadlig inverkan på hjärnans funktioner. För den fortsatta analysen bör dock giftighet tolkas så, att ett medel anses vara giftigt om det kan ge svåra eller livshotande förgiftningar redan i doser som ligger nära de som används för att framkalla rus eller de doser 17

som intas regelbundet (jfr bl.a. NJA 1997 s. 193). Narkotika med särskilt hög giftighet i detta avseende är bl.a. heroin och fentanyl. 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador En rad narkotika kan, även i de fall de inte vållar livshotande förgiftningar, orsaka allvarliga kroppsliga sjukdomar eller skador. Exempel på detta är bl.a. MPPP, som kan ge så djupgripande neurologiska skador att missbrukaren drabbas av katatoni (ett tillstånd av orörlighet med stel och orörlig muskulatur, s.k. frozen addicts ). Även metkatinon kan framkalla bl.a. hudskador och etsskador i mun och svalg samt hudutslag. Gammahydroxibutyrat (GHB) kan orsaka t.ex. etsskador på mun och svalg till följd av orenheter p.g.a. ofullständig kontroll över tillverkningsprocessen. Missbruk av centralstimulerande medel kan leda till kraftig avmagring. Till denna grupp av störningar kan räknas även störd eller bromsad pubertetsutveckling, som kan förekomma främst hos pojkar vid omfattande missbruk av cannabis. Missbrukare kan till följd av bristande hygien, t.ex. genom användning av orena sprutor vid injektion, drabbas av allvarliga infektioner, men detta är ett resultat av smittämnen, inte en primär drogeffekt. 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador Riskerna för psykiska sjukdomar eller skador vid missbruk av en rad narkotika omfattar allt från störningar av närminne och inlärningsförmåga till depressioner, psykoser och personlighetsförändringar (s.k. depersonalisationsfenomen) med försvagning eller upplösning av personligheten eller amotivationstillstånd (med kraftigt nedsatt energi och minskat omvärldsintresse). I det enskilda fallet kan risken variera med missbrukarens personlighet och psykiska konstitution. Redan vid enstaka missbrukstillfällen kan bl.a. cannabis och hallucinogener utlösa en psykosreaktion. Långvarigt missbruk av cannabis kan leda till personlighetsförändringar, i svåra fall s.k. amotivationssyndrom. De psykiska störningarna till följd av narkotikamissbruk kan vara så genomgripande att de påkallar ett omhändertagande för psykiatrisk vård. Risken för psykiska sjukdomar och störningar är stor vid missbruk av de flesta narkotika, främst cannabis, syntetiska centralstimulantia, hallucinogener och kokain. Däremot är opiatmissbruk praktiskt taget fritt från denna typ av störning. 5. Risk för social insufficiens Narkotikamissbruk kan få allvarliga sociala konsekvenser, som kan yttra sig i social insufficiens med betydande likgiltighet för omvärlden, för den egna situationen och försörjningen etc. Just erfarenheten av en förlamande likgiltighet med långtgående samhälleliga konsekvenser vid utbrett missbruk av opium föranledde de kinesiska myndigheterna att vid flera tillfällen under 1800-talet ingripa mot den omfattande inhemska opiumhandeln. Ur denna sociala och politiska erfarenhet växte med tiden fram hela den globala narkotikakontrollen med bl.a. internationella konventioner för att begränsa användningen av narkotika till medicinska och vetenskapliga syften. 18

Social insufficiens kan uppkomma vid missbruk av bl.a. opium, cannabis och bensodiazepiner. 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter Att ett medel har svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter innebär att en missbrukare riskerar att få en mycket starkare effekt eller helt oväntade verkningar i förhållande till vad han eller hon rimligtvis kunde förvänta sig mot bakgrund av egna eller andras tidigare erfarenheter med medlet. Risken kan bero både på medlets farmakologiska effekter, som för t.ex. LSD, och på stora skillnader i den verkliga sammansättningen hos de beredningar som tillhandahålles på den illegala marknaden, t.ex. för GHB. Risken kan även bero på att medlet (t.ex. kokain) i sig kan framkalla s.k. omvänd tolerans, så att efter upprepat intag det kan räcka med en mindre dos än tidigare för att uppnå en påtaglig effekt. Fenomenet kallas sensibilisering. För några medel, bl.a. cannabis och LSD, finns beskrivet en oberäknelig eftereffekt i det att en rusupplevelse kan komma över missbrukaren igen utan att han eller hon tillfört/intagit medlet på nytt. Fenomenet kallas flashback eller ekotripp. Dess närmare förekomst är ofullständigt kartlagd. 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott Detta kriterium har visat sig särskilt viktigt vid värderingen av farligheten hos flunitrazepam (Rohypnol m.fl.). Under senare år har detta preparat fått en betydande användning som medel för att komma över hämningarna inför genomförandet av planerade brott. Farligheten är uppsåtlig och riktar sig främst mot andra människor, som riskerar att utsättas för brott som annars sannolikt inte skulle begåtts. Denna farlighet skiljer sig från den våldsrisk som uppkommer såsom en oavsiktlig konsekvens vid intag av en rad narkotika, bl.a. amfetamin och kokain. Frågan om andra medel än flunitrazepam skulle kunna ha denna potential är i dagsläget (oktober 2005) inte fullständigt utredd. Möjligen kan man tänka sig att andra medel med avhämmande verkningar missbrukas på likartat sätt. Med hänsyn till den uppfinningsrikedom som finns i missbrukarled då det gäller att spåra upp och utnyttja nya drogeffekter finns det anledning att vara vaksam på denna risk. 8. Risk för utlösande av våld Till skillnad från våld vid strategisk användning kan våld utlösas oavsiktligt under drogpåverkan, men det kan likafullt bli allvarligt för omgivningen. Våldet kan orsakas av minskade hämningar, ökad energi, förföljelseidéer eller psykiska störningar. Risken för våld i samband med missbruk är stor för bl.a. vissa hallucinogener (t.ex. PCP), kokain och syntetiska centralstimulantia (t.ex. amfetamin). Vissa medel, som MDMA och opium, ger ytterst sällan upphov till våld under rus. 9. Verkan i ytterst små doser Några narkotika, bl.a. LSD och en rad fentanylvarianter, är verksamma i doser klart understigande 1 mg (i praktiken en mängd av samma storlek som ett par saltkorn). Detta skapar farlighet genom att medlen är svåra att hantera och dosera 19

samt genom att de kan tillföras av våda, vilket kan ha betydelse i samband med polisiära ingripanden och forensiska undersökningar. Detta farlighetskriterium skulle kunna räknas in under giftighet eller oberäkneliga effekter. Men det finns skäl att särskilja detta kriterium särskilt om det skulle uppstå ett stort inflöde av s.k. designer drugs med ytterst kraftfulla effekter. 10. Svåra abstinensreaktioner Abstinensreaktioner är kroppsliga och psykiska omställningsreaktioner när en missbrukare upphör med droger efter en tids regelbundet intag. Obehandlade abstinensreaktioner kan i sällsynta fall framkalla livshotande tillstånd, t.ex. vid missbruk av barbiturater eller heroin. Barbituratabstinensen anses vara den farligaste av alla kända sådana (Perrine). Det kan finnas skäl att markera eller precisera svåra abstinensreaktioner som en särskild typ av farlighet ifall barbituratmissbruk med åtföljande svåra abstinensreaktioner skulle bli mer allmänt förekommande (missbruket är idag sällsynt) eller det skulle börja förekomma medel som visar sig ge helt nya grader av abstinensreaktioner. Detta farlighetskriterium skulle kunna räknas in under beroenderisk eller under kroppsliga sjukdomar. Men det finns skäl att här särskilja detta kriterium. 11. Risk för självförvandling Narkotika kan missbrukas för att framkalla självförvandling, vilket innebär att man eftersträvar ett annat psykiskt tillstånd än det man vanligen upplever hos sig själv. Aspekten diskuterades av Sinnessjuklagstiftningskommittén (SOU 1964:40, s. 231 f.) men har sedan dess rönt ringa uppmärksamhet. Till viss del motsvaras denna aspekt av den farlighet som uppkommer genom beroenderisken med dess begär efter ruseffekten. Det finns emellertid i självförvandlingen även en faktor med personlighetsförändringar som om de blir bestående kan räknas in under psykiska sjukdomar och störningar. Om det skulle visa sig att missbrukare systematiskt använder någon ny eller mindre känd typ av narkotika för att medvetet åstadkomma självförvandling i form av personlighetsförändringar med följande nedsättning av viktiga psykiska och sociala funktioner kan det vara påkallat att särskilja denna typ av farlighet under ett eget kriterium. Detta farlighetskriterium skulle kunna räknas in under psykiska sjukdomar och skador. Men det finns skäl att här särskilja detta kriterium. 2.3 Övriga kriterier Erfarenhetsmässigt har det visat sig svårt att förutsäga nya varianter av narkotikamissbruk och nya slag av farliga effekter vid narkotikamissbruk. Det visas senast av exempelvis den under senare år allt mera uppmärksammade strategiska användningen av Rohypnol med dess intentionella farlighet riktad mot missbrukarens omgivning. Fler aspekter av farlighet hos enskilda narkotika kan därför behöva beaktas i framtiden. 20

Risk för snabb och vid spridning Som ytterligare farlighetskriterier kan man då överväga bl.a. risk för snabb och vid spridning, särskilt bland ungdomar. Ett medel som har egenskaper som gör det höggradigt attraktivt bland ungdomar skulle då anses som särskilt farligt. En sådan risk är dock svår att bestämma i förväg och i många fall sannolikt mer avhängig av omständigheter kring missbruket, bl.a. attityder och beteenden i drogkulturen och försäljningsvägar på missbruksmarknaden, än av medlet i sig. Kriteriet blir därför svårt att tillämpa annat än i undantagsfall. Frågan om spridningsrisk kan däremot tas upp i ett enskilt narkotikamål på basen av den aktuella brottsliga verksamheten och missbruksutvecklingen för att då beaktas som en möjlig försvårande omständighet. Risken för korsvist missbruk En annan risk som kan läggas till grund för ett särskilt kriterium är risken för korsvist missbruk, d.v.s. att medlet används som ersättning för annan narkotika (t.ex. Rohypnol som ersättning för heroin). Kriteriet är emellertid svårt att använda generellt. I praktiskt missbruk förekommer många farmakologiskt udda och svårförutsägbara kombinationer av korsvis användning, bl.a. just Rohypnol som ersättning för heroin (medlen tillhör två helt skilda preparatgrupper). Aspekter av detta slag bör i stället beaktas vid värdering av nya preparat i förhållande till kända. Risken för användning i potentierande kombinationer Även risken för användning i potentierande kombinationer kan beaktas som en särskild form av farlighet. Vid blandmissbruk kan den samlade effekten bli mycket stark och leda till förhöjda risker, med allt från svår förvirring till livshotande förgiftningar. Detta slag av farlighet härrör ur de samverkande drogeffekterna, men dessa kan rymmas under kriterierna giftighet resp. oberäkneliga effekter. I ett enskilt fall bör denna risk hellre beaktas som en omständighet kring den brottsliga hanteringen av medlet. Möjligen kan det finnas anledning att särskilt ta upp detta kriterium ifall vissa narkotikakombinationer framgent skulle bli mer allmänt förekommande på den illegala marknaden (t.ex. heroin och kokain, en blandning som kallats speedball ). För framtiden bör det finnas möjligheter att tillfoga ytterligare kriterier, när det visar sig att narkotika framkallar farlighet på sätt som tidigare inte varit kända, möjliga att förutse eller av praktisk betydelse. 21

3 Riskbedömning av narkotikapreparats farlighet 3.1 Allmänt En stor del av den vetenskapliga litteraturen om sjukdomar, skador, störningar och andra allvarliga konsekvenser av narkotikamissbruk baseras på fallstudier, dvs. redovisningar av enstaka fall eller korta fallserier. Mer omfattande eller djupgående studier av risker finns endast för en liten grupp preparat och endast med avseende på begränsade frågeställningar. Bland spörsmål för sådana studier kan nämnas t.ex. mortalitet hos heroinmissbrukare eller psykiska störningar hos cannabismissbrukare. För de flesta narkotika saknas systematiska undersökningar av farligheten i de flesta hänseenden. Medicinsk-etiska regler och praktiska metodproblem sätter också snäva gränser för experimentella studier eller kliniska undersökningar för att utröna dylika risker. De flesta försök till riskbedömning för mindre kända narkotika får därför göras med försiktighet. I många fall måste bedömningarna baseras på skattningar och på jämförelser med erfarenheter från t.ex. medicinsk användning eller från djurexperiment. Med ökande dokumentation om farligheten hos enskilda preparat kan det i särskilda fall finnas anledning att ompröva farlighetsbedömningen, så som skedde 2003 i fråga om flunitrazepam. 3.2 Mängd, doser och koncentration Sammanfattning: En rusframkallande dos ( missbruksdos ) räknas såsom den dos som hos en naiv (icke-tillvand) person framkallar ett märkbart rus i form av en tydlig förändring i sinnestillståndet. Begreppet mängd tolkas dels som fysisk massa (vikt i gram eller kilogram) dels ock som antalet rusframkallande doser. Mängden hanterad narkotika beräknas med avseende på den färdiga beredningens bruttovikt eller antalet beredda missbruksdoser (tabletter, tripper etc.) utan hänsyn till den exakta koncentrationen av ingående narkotika. Undantag kan dock göras vid särskilt höga eller särskilt låga halter. 22

Vid såväl rubriceringen som påföljdsbestämningen i narkotikamål spelar den hanterade mängden av en viss typ av narkotika i praktiken stor roll. Mängd som massa eller antal missbruksdoser Begreppet mängd har dock efter hand fått två skilda tolkningar. I fråga om preparat som förekommit i många år på den illegala narkotikamarknaden, t.ex. amfetamin och cannabisharts (haschisch), räknas mängden som den totala fysiska massan (vikten i gram eller kilogram). Mängdbegreppet kan även preciseras med avseende på antalet doser med rusframkallande verkan i missbrukarledet ( missbruksdoser ). Den senare tolkningen har fått stöd genom bl.a. HD:s domar i fråga om GHB (NJA 2002 s. 365) resp. flunitrazepam (Rohypnol m.fl.; NJA 2003 s. 339). Ett viktigt skäl för detta sätt att räkna är att den nettodos av ett visst preparat som behövs för att framkalla ett rus kan variera i mycket stor grad: viktproportionerna kan vara 1.000.000 : 1. Så är kat rusgivande i storleksordningen 100 250 gram, medan LSD och fentanyl är rusgivande i storleksordningen 100 mikrogram (1 mikrogram = 0,000 001 gram). För många narkotika hanteras den missbruksfärdiga beredningen vid illegal försäljning till missbrukare i mer eller mindre noggrant standardiserade doser, t.ex. för LSD i s.k. tripper (pappersbitar eller tabletter som indränkts med LSD-lösning) eller MDMA i tabletter. På den illegala marknaden förekommer narkotikaklassade läkemedel i tablettform från ursprungligen legal produktion och illegal produktion. I fråga om kat uppstår påtagliga skillnader i de olika sätten att mäta den hanterade mängden. Från tid till annan har uppkommit fråga om lämpligheten i gränsdragningen kring kat. Det kan då i och för sig synas vara anmärkningsvärt att innehav av 100 kg kat inte räknas som grovt narkotikabrott, men en sådan mängd (massa) motsvarar inte mer än omkring 400 missbruksdoser. Frågan om det lämpliga i den gränsdragningen får emellertid avgöras i annat sammanhang, bl.a. mot bakgrund av att det skulle kunna anses vara fråga om särskilt systematisk brottslighet, inte minst i fråga om transportkapacitet, när hanteringen omfattar så stor massa. Utan möjlighet att precisera begreppet mängd till att avse antalet missbruksdoser skulle däremot en hantering av exempelvis fentanyl även i en omfattning som skulle kunna framkalla ett mycket stort antal fall av livshotande förgiftningar endast räknas som ringa narkotikabrott. För den fortsatta analysen i denna studie kommer begreppet mängd för nya eller mindre kända narkotika att tolkas i första hand som antalet missbruksdoser. Koncentration Vid mängdresonemang bör även två andra aspekter beaktas. Den ena är att renheten (koncentrationen) av verksam substans kan variera mycket i s.k. gatuberedningar, dvs. de beredningar som utan kvalitetskontroll erbjuds till avsalu på den illegala marknaden. Koncentrationen för t.ex. heroin kan på den illegala marknaden variera från i det närmaste 99 procent i tillverkningsledet till ner till enstaka procent, även om beredningar med koncentrationer under tio procent bland missbrukare anses vara av dålig kvalitet. Även helt förfalskad narkotika kan förekomma. För några narkotika, t.ex. missbruksfärdiga doser av fentanyler (som är verksamma i nettodoser om ca 100 mikrogram), är koncentrationsresonemang i 23

det närmaste ovidkommande, eftersom den färdiga beredningen för att kunna konsumeras i de mängder som är vanliga vid missbruk utan uppenbara förgiftningsrisker kan innehålla 99 procent utfyllnadsmedel. En enskild missbrukare har i praktiken inga möjligheter att kontrollera kvaliteten (halten eller koncentrationen av rusgivande substans) hos illegala narkotika. Han eller hon kan endast titta på, känna på, lukta på eller smaka på materialet (genom s.k. organoleptiska undersökningar). I övrigt är missbrukaren hänvisad till att godta säljarens uppgifter eller att pröva medlet genom att konsumera en del av det. Däremot kan den totala mängden räknad i antal tabletter, kapslar eller påsar, storlek av bitar eller kakor, vikten av pulver o.s.v. enkelt fastställas. I rättspraxis finns också stöd för bedömningen att bruttomängden hanterad narkotika skall beaktas utan närmare precisering av vilken koncentration eller kvalitet denna haft (se t.ex. NJA 1998 s. 512). Undantag har dock förekommit för narkotika som har särskilt hög eller särskilt låg koncentration. Här bör också noteras att i många narkotikamål företes inte heller någon forensisk bevisning (resultat från tekniska, kemiska eller botaniska analyser av beslag, eftersom sådana inte har kunnat göras). Bevisningen grundas i stället på uppgifter om medlets benämning, utseende, upplevda ruseffekter m.m. Under senare år har Statens Kriminaltekniska laboratorium (SKL) upphört att göra haltbestämningar för mindre partier narkotika, utom då detta påkallas särskilt. Konsumtionsnivåer En ytterligare aspekt på mängdresonemanget är att enskilda missbrukare kan ha kraftigt varierande individuella konsumtionsnivåer. Dessa kan variera mellan missbrukare och för en viss missbrukare över tid. Detta beror, förutom på skillnader i individuell känslighet, även på bl.a. att kroppen utvecklar tolerans vid upprepad tillförsel av en rad narkotika, främst inom opiatgruppen. Toleransutveckling (toleranshöjning) gör att effekterna av en viss tillförd dos kommer att minska efter en tids missbruk. Ruset kan då kännas märkbart svagare. Många missbrukare kompenserar detta genom att höja dosen eller tillföra medlet oftare. Konsumtionen kan stegras kraftigt. I exceptionella fall kan en missbrukare tillföra sig dygnsdoser som är mer än tio gånger högre än de han eller hon började med. Efter en tids drogfrihet kan dock toleransen reduceras kraftigt, vilket kan leda till bl.a. oväntade förgiftningar om en missbrukare tillför sig narkotika i en dos som han varit tillvand till. En missbruksdos definieras här såsom den dos som hos en icke-tillvand person (s.k. naiv person) framkallar ett märkbart rus. Stöd för den bedömningen finns i rättsfallen NJA 1997 s. 193, resp. Hovrätten över Skåne och Blekinge (2002-05- 27, B 3070-01). Uppgifter om verkligen konsumerade missbruksdoser kan vara svåra att bestämma. Det kan bero på att kontrollerade experimentella undersökningar saknas men även på att uppgifterna kommer från missbrukare som redan utvecklat tolerans till det aktuella medlet eller något närbesläktat ämne (korstolerans). Narkotika och andra droger kan påverka många kropps- och medvetandefunktioner, t.ex. vakenhet (från sömn till upphetsning), varseblivning (från 24

vaksamhet till hallucinationer), tidsmedvetande (från fördröjning till fragmentering), sinnesstämning (från nedstämdhet till eufori) eller aggressivitet (från älskvärdhet till våldsamhet). Graden av påverkan ( rus ) med narkotika kan variera från knappt märkbar vid små doser till kraftigt personlighetsförändrande eller livshotande vid stora doser. Även en ringa grad av förändring i medvetandet kan få vittgående följder, t.ex. avhämning genom användning av flunitrazepam i strategiskt syfte för att genomföra planerade brott. I ett sådant fall behöver sinnesförändringarna knappt vara märkbara för omgivningen, medan de kan ha avgörande betydelse för missbrukarens uppträdande och farlighet gentemot andra. För många narkotika är emellertid den minsta dos som framkallar en kännbar upplevelse av förändrat sinnestillstånd inte närmare bestämd genom experimentella undersökningar. Samma problem förekommer då det gäller att fastställa verkligen konsumerade doser. Missbrukares egna uppgifter om de doser de kan ha konsumerat är sällan grundade på exakt kunskap om medlets sammansättning eller koncentration. Missbrukare kan även ha personliga motiv att lämna ofullständiga eller vilseledande uppgifter. I många fall genomförs inte forensiska undersökningar. Även medicinsk-etiska regler lägger hinder i vägen för vissa slag av undersökningar eller studier av samband mellan doser och rusnivåer. Detta skapar svårigheter att fastställa den minsta rusgivande dosen för en rad preparat. För mindre vanliga narkotika kan det bli nödvändigt med skattningar från kända erfarenheter vid t.ex. medicinsk användning eller toxikologiska analyser. Jämförelserna i styrka vid medicinska undersökningar av t.ex. fentanyl i förhållande till morfin kan avse mätningar av en effekt, t.ex. smärtlindring, medan en annan effekt, t.ex. eufori, är den som eftersträvas vid missbruk. För en rad narkotika har dock leverantörerna på den illegala marknaden standardiserat doserna, t.ex. i tabletter eller påsar, med sådana mängder och koncentrationer att de flesta personer efter intag upplever en tydligt sinnespåverkande effekt. I sista hand kan dock kvaliteten (halten, koncentrationen) variera påtagligt. Det bör även noteras att begreppet sammansättning av ett preparat enligt Högsta domstolens avgörande i fråga om GHB (NJA 2002 s. 365) syftar på de verkligen förekommande beredningarna på den illegala marknaden och inte på farmaceutiskt rena preparat. Frågan har betydelse i fråga om bl.a. GHB, vars koncentration och inblandning med föroreningar kan variera betydligt, och MPPP, vars illegala framställning ibland resulterar i bildande av biprodukten MPTP, som framkallar svåra neurologiska skador. 3.3 Farlighetsbedömningar i rättspraxis 3.3.1 Allmänt Farlighetsbedömningar av enskilda narkotika blir aktuella vid tillämpning av narkotikastrafflagen, dvs. vid gränsdragningen mellan ringa brott, normalbrott och grovt brott. De får betydelse även vid påföljdsbedömningen. Farlighetsbedömningen påverkar gränserna för den mängd av en viss typ av narkotika som skall anses innebära att hanteringen utgjort en viss grad av narkotikabrott. I hittillsvarande praxis anses heroin vara farligare än amfetamin, som i sin tur anses vara farligare än cannabis. Den nedre gränsen för 25

narkotikabrott (normalbrott) ligger vid innehav av 5 gram amfetamin. När det gäller t.ex. heroin ansåg Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1997 s. 193 att innehav av 0,17 gram heroin utgör brott av normalgraden. Efter HD:s dom har gränsen 0,05 gram heroin oftast ansetts som gränsen mellan ringa brott och normalbrott. Av alla preparat som är klassade som narkotika i Sverige är det hittills endast ett 20-tal som förekommit mer regelbundet vid missbruk i russyfte. De är främst hasch, marijuana och cannabisextrakt; amfetamin, metamfetamin och fenmetrazin; kokablad och kokain; opium, morfinbas, morfin, heroin, metadon och buprenorfin; GHB; MDMA och andra ecstasyvarianter; flunitrazepam och andra bensodiazepiner; kat; samt psilocybinhaltig svamp. För de flesta av dessa preparat finns en grundläggande praxis utstakad då det gäller avgränsningen mellan ringa brott och normalbrott, resp. normalbrott och grovt brott. I fråga om en del sällan förekommande preparat (t.ex. amfepramon och meskalin) är antalet domar så ringa att ingen vägledande praxis kan sägas föreligga. För några ämnen som nyligen ställts under narkotikakontroll i Sverige (t.ex. PMMA) saknas domar helt. I domar från Högsta domstolen, hovrätter och i enstaka fall även några tingsrätter finns ställningstaganden till hur enskilda narkotika skall bedömas i farlighetshänseende. 3.3.2 Sterzel Det är i sammanhanget värt att notera att Georg Sterzel i sin bok Studier rörande Påföljdspraxis m.m. (2001, 2 uppl.) presenterat praxis rörande straffmätning relaterad till rena mängdresonemang som kunnat utläsas av domar och strafförelägganden m.m. Samtidigt har det funnits andra tabeller med viss spridning i främst södra Sverige, som i delar avvikit från Sterzel. Dessa skillnader i rättstillämpningen ledde till att ett narkotikaseminarium på initiativ från Helsingborgs tingsrätt hölls i Helsingborg i november 2002. Ett resultat av seminariet blev att den s.k. Drogpraxisgruppen skapades. Den består av ett nätverk av domare. Inom denna grupp har under år 2004 förts diskussioner angående detaljerade riktlinjer för bestämning av straffvärde i narkotikamål som Hovrätten över Skåne och Blekinge hade antagit. Drogpraxisgruppen uttalade i oktober 2004 att Hovrättens över Skåne och Blekinge riktlinjer för bestämning av straffvärde vid narkotikabrott bör tjäna som utgångspunkt för en enhetlig rättstillämpning vid rena mängdresonemang.. Mot denna bakgrund har nya riktlinjer tagits fram. Dessa presenteras i en tredje upplaga av Sterzel, Sterzel/Borgeke (2005). Som framgår av den senaste upplagan är tabellerna utformade så, att straffvärdet skall bedömas efter en enhetlig kurva, oavsett vilket preparat det rör sig om. Vidare förespråkas att straffmätningen skall ske efter linjära skalor så att de knyckar som visar sig vid en grafisk sammanställning av nuvarande tabeller skall elimineras. Vid närmare studium av vad som anges i Sterzel/Borgeke i avsnittet om narkotikabrotten kan konstateras att förhållandevis stora justeringar /avvikelser i förhållande till tidigare praxis gjorts när det gäller gränssnitten mängdmässigt för flera av narkotikapreparaten. Det gäller bl.a. heroin, cannabis och kat. Det borde 26

finnas anledning att i annat sammanhang återkomma i dessa frågor. Det har inte ingått i föreliggande rapport att föreslå förskjutningar av den art som tas upp av Drogpraxisgruppen respektive Sterzel/Borgeke. 3.3.3 Översikt över gällande praxis I detta avsnitt redovisas hittillsvarande praxis utan hänsyn till vad som antecknats i den senaste upplagan av Sterzel/Borgeke. Barbiturater m.fl. Barbiturater har hittills varit sällsynta som missbruksmedel i Sverige. Vägledande praxis saknas. GHB anses enligt NJA 2002 s. 365 som minst lika farligt som ecstasy (MDMA). En missbruksdos anses uppgå till cirka 1 centiliter drickfärdig lösning. Gränsen för ringa brott får därför anses gå vid högst 2 centiliter drickfärdig lösning och för grovt brott vid cirka 1,5 liter drickfärdig lösning (jfr motsvarande gränser för ecstasy). Bensodiazepiner Flunitrazepam (Rohypnol m.fl.) skiljer sig från övriga bensodiazepiner genom att medlet uppsåtligen används för sina avhämmande effekter som hjälpmedel för att genomföra planerade brott. Flunitrazepam räknas därför som lika farligt som GHB och ecstasy (MDMA). En missbruksdos flunitrazepam är 5 tabletter à 1 mg. Gränsen för grovt narkotikabrott går vid 1.000 tabletter à 1 mg (jfr NJA 2003 s. 339). I ett aktuellt ärende har Svea hovrätt (2004-05-24, B 9072-03) bedömt innehav av 13 tabletter Rohypnol som normalbrott. Övriga bensodiazepiner anses vara betydligt mindre farliga. Gränsen för ringa narkotikabrott har vid hittillsvarande praxis gått vid högst 149 tabletter och för grovt narkotikabrott vid lägst 20 000 tabletter. Missbruksdoserna är inte närmare utredda. Cannabis Cannabisharts (haschisch) har som gräns för ringa brott högst 59,9 gram och för grovt brott minst 2 000 gram. En rökdos anses vara 0,5 gram. Marijuana (torkade växtdelar av cannabis) jämställs i farlighetshänseende enligt NJA 1998 s. 512 med cannabisharts. Cannabisextrakt (cannabinol) har bedömts som betydligt allvarligare än motsvarande mängd cannabis. Innehav och försök till varusmuggling av 438,2 gram cannabisextrakt har bedömts som grovt brott (RH 1984:119). Detaljerade mängdresonemang saknas. Centralstimulantia Amfetamin: I NJA 1985 s. 164 anses amfetamin vara en narkotika av farligt slag samt 200 gram räcka till mer än 1 000 normala doser. I praxis går gränsen för 27

ringa brott vid högst 4,99 gram (jfr NJA 1997 s. 522) och för grovt brott vid minst 250 gram. En missbruksdos anses ligga mellan 0,1 och 0,2 gram. Fenmetrazin (fenmetralin) anses enligt en dom i Svea hovrätt (2000-07-04, mål B 2535-00 D) vara att jämställa med amfetamin. Gränser och doser blir därför de samma som för amfetamin. Metamfetamin anses ha en något starkare centralstimulerande effekt än amfetamin. Med hänsyn till att fenmetrazin anses vara lika farligt som amfetamin torde det finnas goda skäl att jämställa även metamfetamin med amfetamin. Hallucinogener Ecstasy (MDMA). Gränsen för ringa brott har dragits mellan 2 och 3 tabletter (jfr NJA 2003 s 361). Gränsen för grovt brott anses enligt samma rättsfall gå vid 150-200 tabletter. Praxis har hittills avsett MDMA, och det är oklart i vad mån andra ämnen i samma grupp (t.ex. MDEA) skall bedömas såsom likvärdiga i farlighetshänseende. Psilocybinhaltig svamp anses enligt en dom från Hovrätten över Skåne och Blekinge (2002-05-27, B 3070-01) ha ungefär samma farlighetsgrad som ecstasy. En missbruksdos har uppskattats till 1,0 2,5 gram torkad svamp. Befattning med mindre än 5 gram inhemsk svamp bör normalt kunna betraktas som ringa brott (se ovanstående rättsfall). Analogivis torde därmed gälla att om psilocybin förekommer i annan beredning skall samma gränser gälla för dosantalet. Kat m.fl. Kat har enligt praxis gräns för ringa brott vid högst 1,99 kg och för grovt brott vid lägst 400 kg. Hantering av sammanlagt 329 kg kat har ansetts utgöra narkotikabrott (RH 1996:101). I NJA 2001 s. 86 anses smuggling av 23,5 kg kat ha utgjort narkotikabrott. En dagsdos kat anses i samma mål omfatta vanligtvis mellan 150 och 300 gram färska katblad. Ett kilogram färska katblad anses där, med hänsyn till förekomsten av det centralstimulerande medlet katinon i katblad, ha en effekt motsvarande fem gram amfetamin. Katin har i något enstaka fall smugglats in i form av läkemedel med aptitreducerande verkan. Etablerad praxis saknas. Metkatinon (efedron) har veterligen aldrig förekommit i Sverige. Praxis saknas. Kokain m.m. Kokain anses i NJA 1983 s. 754 vara något farligare än amfetamin men inte lika farligt som heroin. Praxis för ringa brott anses gå vid högst 0,59 gram och för grovt brott vid lägst 50 gram. Kokablad innehåller omkring 0,5 procent kokain. Vägledande praxis saknas. Opiater Opium (råopium) har enligt NJA 1994 s. 374 ansetts ha samma farlighetsgrad och innebära liknande beroenderisk som heroin. Mängdmässigt anses styrkan hos 28

opium motsvara en tredjedel av styrkan hos samma mängd gatuheroin. Gränsen mellan ringa brott och normalbrott går vid 0,15 gram och mellan normalbrott och grovt brott vid 75 gram (p.g.a. en omräkning i förhållande till heroin efter ny praxis genom NJA 1997 s. 193). Samma gränser anses gälla för morfinbas. Dosuppskattningar saknas. Morfin som ren substans saknar aktuell praxis, då medlet under senare år varit sällsynt. Med hänsyn till att morfin är den (viktigaste) rusgivande substansen i opium kan man teoretiskt räkna fram vissa gränser, men detta synes aldrig ha gjorts. Heroin har en gräns för ringa brott vid högst 0,05 gram och för grovt brott vid ca 20-25 gram. Uppskattningarna av missbruksdoser (vissa fall baserade på uppgifter om konsumtion hos personer som utvecklat tolerans till medlet) varierar i sakkunnigutlåtandena. I NJA 1997 s. 193 anses 0,17 gram utgöra tre missbruksdoser för en person utan utvecklad tolerans för heroin. Metadon anses i NJA 1996 s. 478 vara mindre farligt än heroin. Missbruksdoser anges inte. I praxis anses upp till 0,10 gram metadon utgöra ringa narkotikabrott och mer än 50 gram utgöra grovt brott. Buprenorfin (Subutex, Temgesic) förekommer i tabletter (resoribletter) med olika styrka (Subutex 0,4, 2 och 8 mg samt Temgesic 0,2 och 0,4 mg). Kristinehamns tingsrätt fann (2001-02-09, B 704-00) att innehav av 14 tabletter Subutex à 8 mg skulle anses utgöra narkotikabrott av normalgraden. Denna bedömning fastställdes senare av Hovrätten för Västra Sverige (2001-04-01, B 1729-01; eftersom detta brott ingick i en serie gjordes inget särskilt övervägande i denna del inför påföljdsbestämningen). Göta hovrätt (2002-11-07, B 3845-02) dömde till fängelse 8 månader för innehav av 3 582 tabletter à 8 mg. I ett rättsfall från Hovrätten över Skåne och Blekinge (2004-03-19, B 240-04) ansågs gränsen för grovt brott ligga vid ca 1 200 missbruksdoser (här bedömdes en missbruksdos till 2 3 tabletter à 8 mg). Fängelse i 1 år utdömdes för smuggling av 2 163 tabletter à 8 mg. Övriga För denna grupp saknas vägledande praxis. 3.4 Riskbedömningen Sammanfattning: Riskbedömningen av de olika kriterierna bör göras enligt en skala från 0 till 3. I nedanstående översikt redovisas en förstahandsskattning av riskerna enligt de kriterier som angivits i avsnitt 2.2. Riskbedömningen förordas ske längs en skala från 0 till 3, där 3 innefattar den högsta risken. 29

Skalans olika steg står för följande: 0 Dokumentation saknas. 1 Risken synes vara låg då sådana skador eller störningar aldrig eller endast sällan har rapporterats; exempel är psykiska störningar vid heroinmissbruk. 2 Risken finns dokumenterad men förekommer mera sällan eller endast vid intensivt missbruk men kan likväl ge betydande skador eller störningar, t.ex. psykosrisk vid missbruk av amfetamin. 3 Risken är välkänd och påtaglig även vid inte allt för omfattande missbruk eller allvarlig genom att den kan orsaka mycket svåra störningar, t.ex. beroenderisk vid missbruk av kokain. 30

4 Farlighetsbedömning av ett antal narkotikapreparat 4.1 Inledning I detta avsnitt redovisas både aktuella farlighetsbedömningar för ett tjugotal narkotika där praxis finns utstakad resp. ett trettiotal narkotika där vägledande praxis inte föreligger eller inte kunnat beläggas. I några fall redovisas även skäl till en omprövning av nuvarande farlighetsbedömning. Dessutom redovisas preliminära farlighetsbedömningar för dextrometorfan och efedrin, som f.n. är föremål för granskning för att framledes eventuellt förklaras vara narkotika. Efedrin är idag (december 2005) reglerat som narkotikaprekursor. 4.2 Framtaget formulär I avsnitt 4.4 redovisas för varje preparat eller preparatgrupp egenskaper, risker m.m. som underlag för en sammanfattande farlighetsbedömning. Som grund för redovisning och jämförelser av olika preparat eller grupper har ett formulär tagits fram. Detta formulär kan användas även för kommande bedömningar av framtida preparat. Formuläret finns intaget som bilaga 4. Överst på formuläret anges preparatets namn och vilken huvudgrupp som preparatet tillhör enligt den farmakologiska indelningen (se avsnitt 1.4.6). Därefter anges medlets sammansättning, benämning, missbruksdoser, tillförselsätt, ruseffekt, biverkningar och skadeverkningar. Efter detta anges riskbedömningen enligt skalan 0 till 3 för de olika huvudkriterierna av farligheten. Slutligen anges praxis, rekommenderad farlighetsklass och sammanfattande bedömning. I nästa avsnitt redogörs närmare för hur formuläret är uppbyggt och hur uppgifterna skall läsas. Formuläret innehåller ett antal rubriker, se nästa sida. 31

Utdrag ur Formulär/Mall för farlighetsbedömning Namn (huvudgrupp) Sammansättning och former: Benämningar Missbruksdoser: Tillförselsätt: Ruseffekter: Biverkningar: Beroenderisk: Skadeverkningar-risker: Schematisk beskrivning: i denna tabell sammanfattas gjorda bedömningar efter relevanta kriterier i en skala 0 (ej dokumenterat) 3 (högst risk). 1. Beroenderisk... x 2. Giftighet (akut toxicitet)... x 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... x 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... x 5. Risk för social insufficiens... x 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... x 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... x 8. Risk för utlösande av våld... x 9. Verkan i ytterst små doser... x 10. Svåra abstinensreaktioner... x 11. Risk för självförvandling... x 12. Övrigt... x Förekomst: här anges känd förekomst i Sverige med skattning i skalan M0 M3 (se avsnitt 4.3). Praxisgränser: här anges i förekommande fall etablerade praxisgränser. Praxistäthet: här anges graden av detaljreglering av praxis med skattning i skalan P0 P3 (se avsnitt 4.3). Dokumentation: här anges mängden och kvaliteten i den vetenskapliga dokumentationen om medlet med skattning i skalan K0 K3 (se i avsnitt 4.3). Rekommenderad farlighetsklass: här ges en rekommendation till framtida farlighetsbedömning enligt skalan F0 F6 (se avsnitt 4.3). Referenser: Sammanfattande bedömning: här ges en kort beskrivning av preparatets effekter och risker samt skäl till att det bör föras till en viss farlighetsklass. I några fall ges även skäl till omprövning av etablerad praxis 32

4.3 Närmare om hur uppgifterna i formuläret skall läsas Kunskapsläge m.m. bedöms enligt följande schema Noteringarna om kunskapsläge m.m. baseras på mängden av och kvaliteten hos tillgänglig dokumentation om effekter och risker i missbrukssammanhang. I vissa fall kan dokumentation om biverkningar vid medicinskt bruk räknas in. K0 Obetydlig: i det närmaste obefintlig utom den formella (kemiska eller botaniska) beskrivningen av ämnet; ingen känd vetenskaplig eller klinisk dokumentation. K1 Sporadisk: t.ex. enstaka fallrapporter eller experimentella undersökningar, korta sammanfattningar i mindre känd litteratur. K2 K3 Samlad: med vissa översikter och sammanfattningar. Omfattande: ett flertal studier ur olika aspekter, kliniska rapporter, omfattande och allmänt etablerad kunskap ( lärobokskunskap ). Missbruks- och beslagförekomst Markeringen avser att skatta hur omfattande missbruket och beslagen varit i Sverige under de senaste 10 åren. M0 Inget känt missbruk, inga dokumenterade beslag. M1 Enstaka fall dokumenterade, vissa underrättelser om handel. M2 Flera fall årligen, återkommande beslag. M3 Stor spridning, påträffas regelbundet över hela landet. Praxistäthet Här anges hur omfattande hittillsvarande praxis är. P0 Praxis saknas helt eller domar har inte kunnat spåras. P1 Enstaka domar, vissa frågor ej utredda. P2 Flertal domar, praxis i allt väsentligt utstakad. P3 Detaljerad praxis eller avgöranden från Högsta domstolen. Missbruksdos Här anges kända lägsta rusframkallande doser eller doser som regelbundet förekommer vid missbruk. I några fall anges i stället skattningar på basen av vetenskapliga undersökningar eller enskilda berättelser. Sammanfattande bedömningar Även om det kan finnas många aspekter på begreppet farlighet, vilket också visats i genomgången av kriterierna, måste till slut i det enskilda ärendet göras en samlad bedömning. Bedömningen skall grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet. I sista hand kommer farlighetsbedömningen att ha betydelse för såväl rubricering som påföljd. Rent schematiskt skulle olika narkotika kunna bedömas i farlighetshänseende på punkt efter punkt enligt de kriterier som redovisats tidigare. Kriterierna skulle även kunna tillmätas olika vikt, så att t.ex. risken för akut giftighet får väga tyngre än risken för kroppsliga sjukdomar och skador. Preparaten skulle därefter kunna indelas i farlighetsklasser på basen av de nominellt framräknade totala riskerna. I 33

praktiken försvåras dock en sådan schematisering av bristen på vetenskaplig dokumentation, både då det gäller omfång och kvalitet. Ytterligare en svårighet kommer av att den praxis som hittills utvecklats inte baseras på något tydligt ramverk för farlighetsbedömning med rangordning av preciserade kriterier. Så länge denna praxis inte bryts upp och läggs fast på nytt efter klar normgivning från lagstiftaren, kommer vissa spänningar att kunna förekomma vid framtida farlighetsbedömningar. Vid en sammanfattande bedömning av farligheten hos ett enskilt preparat bör i första hand hänsyn tas till om preparatet företer någon särskilt hög grad av farlighet, t.ex. giftighet i fråga om fentanyl. I andra hand bör preparatet jämföras med de mera kända medel som det kan ersätta vid missbruk, t.ex. ecstasyvarianten MDEA jämföras med MDMA. Med hänsyn till svårigheten att få fram vetenskaplig dokumentation på samtliga punkter, bör först i sista hand farlighetsbedömningen grundas på en samlad bedömning av farligheten enligt de kriterier som redovisats i föregående kapitel. Inordning i farlighetsklasser Sammanfattning: Indelning i farlighetsklasser får inte uppfattas som en aritmetisk beräkning av ett medels absoluta farlighet, utan skall ses som ett sätt att skapa systematik. Syftet med indelningen är att ge vägledning vid farlighetsbedömningar enligt narkotikastrafflagen. Farligheten hos en viss narkotika (eller grupp av narkotika) i juridiskt hänseende kan sammanfattas med en värdering ( gradering ), från F1 till F6, där F6 avser högst grad av farlighet. F0 markerar att medlet inte kunnat farlighetsbestämmas, antingen på grund av att anledning saknats (t.ex. att medlet inte påträffats i Sverige) eller att tillräcklig dokumentation inte kunnat spåras. För att kunna begränsa antalet steg föreslås här att farligheten skall bedömas efter en skala med sex steg. Det medför att vissa av de grupper som idag behandlas åtskilt slås samman, t.ex. LSD med kokain och MDMA (trots att LSD är verksamt i doser som är hundradedelen av MDMA). F0 F1 F2 F3 F4 F5 F6 Ej farlighetsbestämt; exempel: folkodin. Exempel: kat. Exempel: bensodiazepiner utom flunitrazepam. Exempel: cannabis (haschisch, marijuana). Exempel: amfetamin. Exempel: MDMA, GHB m.fl. Exempel: heroin m.fl. F-värdet får inte uppfattas som en aritmetisk beräkning av ett medels absoluta farlighet. I stället skall F-skalan ses som ett sätt att skapa systematik i den praxis som de facto utvecklats. 34

Indelning av narkotika med hjälp av numeriskt betecknade system förekommer även i Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar, som använder romerska siffror I V (se t.ex. LVFS 2000:7). Där är indelningsgrunden graden av administrativ kontroll över de reglerade medlen. Narkotikaförteckningarnas numeriska beteckningar utgör inte något mått på preparatens egenskaper i annat avseende. På liknande sätt använder FN:s narkotikakonventioner numeriska beteckningar för att ange kontrollerade ämnen på skilda förteckningar (1961: I IV; 1971: I IV). Konventionernas uppdelning är avsedd att vara vägledande i fråga om graden av administrativ kontroll, tillåtna medicinska indikationer m.m. Konventionerna ger inga uttryckliga riktlinjer för hur medel på de olika förteckningarna skall värderas i farlighetshänseende vid straffrättslig tillämpning av konventionerna eller motsvarande inhemska lagstiftning. Det bör noteras att här redovisad skala för grader av farlighet endast har till syfte att vara vägledande vid farlighetsbedömningar enligt narkotikastrafflagen. I andra sammanhang, t.ex. medicinsk utbildning, samhällelig narkotikainformation eller folkhälsoorienterat strategiarbete, kan det finnas anledning att utveckla andra system för farlighetsbedömning av enskilda preparat. Ett sådant arbete ligger dock utanför syftet med denna rapport. 4.4 Bedömning av ett antal narkotika I detta avsnitt anges konkret den farlighetsbedömning som görs för ett antal narkotikapreparat. 35

Amfepramon (CS) Sammansättning och former: vitt eller svagt färgat pulver. Som läkemedel i tabletter. Benämningar: amfepramon, dietylpropionhydroklorid; Danylen, Dietec, Dobesin, Obesidyl, Prefamone, Regenon, Tenuate, Tepanil, Tikobes, Tylinal m.fl. Missbruksdoser: troligen från 50 mg; minsta rusgivande dos ej bestämd. Tillförselsätt: nedsväljning, injicering, troligen även snusning och rökning (inhalation). Ruseffekter: som amfetamin; toleransutveckling med avtagande effekter efter några veckors regelbunden tillförsel. Biverkningar: som vanliga centralstimulantia med bl.a. rastlöshet, sömnsvårigheter, oregelbunden hjärtverksamhet, huvudvärk, muntorrhet m.m. Kortvariga psykotiska episoder med svår förvirring kan uppträda i anslutning till ruset. Vid regelbundet missbruk över längre tid uppträder ångest. Beroenderisk: något mindre än amfetamin. Abstinensreaktioner med extrem trötthet, depression och agitation. Amfepramon kan användas som ersättningsmedel för amfetamin och fenmetrazin. Skadeverkningar-risker: Psykostillstånd av samma slag som vid amfetaminmissbruk. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 1 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 1 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 1 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 1 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 1 Förekomst: M1 (missbruk förekom i begränsad omfattning i Sverige på 1960- talet; enstaka fall på 1990-talet). Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P1. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som amfetamin = F4. Referenser: Bejerot (1968), Martindale. Sammanfattande bedömning: En jämförelse med amfetamin är naturlig, eftersom amfepramon i större doser har samma huvudsakliga ruseffekter som amfetamin. Beroenderisken är något lägre, men toleransutvecklingen kan vara markant. Även abstinensreaktionerna kan vara av samma grad som vid intensivt amfetaminmissbruk. Psykosreaktioner förekommer, vilket också styrker likheten med amfetamin. Amfepramonmissbruket är numera ringa i Sverige, men missbruk dokumenterades på 1960-talet och ledde till att medlet utmönstrades ur medicinsk praxis. Amfepramon är sannolikt ingen primär ersättningsdrog för intravenösa amfetaminmissbrukare men kan ha betydande potential för spridning i andra 36

kretsar som kraftfullt vakenhets- och aktivitetshöjande medel, inte minst bland människor som vill förskjuta sin dygnsrytm och sina sömnperioder. 37

Amfetamin metamfetamin (CS) Sammansättning och former: amfetamin i fri basform är en färgad, flyktig och illaluktande vätska. För att kunna hanteras praktiskt omvandlas amfetamin till sulfat, som beroende på tillverkningsprocessen kan vara vita, bruna, gula eller grå pulver. Metamfetamin förekommer även som kristaller ( ice ). Pulvren förpackas ofta i kapslar, påsar, papperskuvert eller blandas i tabletter. Benämningar: amfetamin, metamfetamin; för båda: cs, uppåttjack, ferietabletter ; för amfetamin: benzedrin; för metamfetamin: meth, speed, yaba, i kristallform: crystal, glass, ice. Missbruksdoser: farmakologisk påverkan från 10 mg; missbruksdos från 100 mg; missbruket kan dock omfatta stora doser och bli mycket intensivt under korta perioder. Tillförselsätt: injicering, nedsväljning av tablett eller lösning, snusning; för metamfetamin i kristallform även rökning (inhalation). Ruseffekter: eufori, kraftkänsla, aktivitetsbehov, sexuell upphetsning, rastlöshet, motorisk oro. Biverkningar: muntorrhet, motorisk oro, hjärtklappning, ångest, vid stora doser: paranoida psykoser med aggressivitet och farlighet för omgivningen; impulsgenombrott; vid mycket höga doser risk för allvarlig hjärt- och kärlpåverkan med i värsta fall dödlig cirkulationskollaps. Beroenderisk: hög, missbruket kan pågå med upprepat intag av stora doser under flera dagar. Skadeverkningar-risker: uttorkning, svåra tandskador, kraftig avmagring, störningar i motoriken; paranoida psykoser med hallucinationer, vid långvarigt missbruk även förhöjd dödlighet p.g.a. hjärtsvikt, olyckshändelser m.m. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 3 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 2 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M3. Praxisgränser: normalbrott vid innehav av 5,00 250 gram. Praxistäthet: P3. Dokumentation: K3. Rekommenderad farlighetsklass: amfetamin är typdrog för denna grupp = F4. Referenser: Bejerot (1968); Geschwinde; Martindale; Perrine. Sammanfattande bedömning: Amfetamin och metamfetamin är kraftigt beroendeframkallande även om processen inte går lika hastigt som för t.ex. heroin. Medlen kan ge mycket kraftiga påverkansgrader med kraftfulla inslag av aggressivitet och förföljelsemani (paranoia). Missbrukarna kan vara farliga för sig själva och sin omgivning, bl.a. genom hög brottsaktivitet. På grund av den höga 38

graden av upphetsning och motoriska oron kan dock missbrukaren bli höggradigt klumpig eller omdömeslös under brott. 39

Barbiturater (BA) Sammansättning och former: barbitursyrepreparat (barbiturat), amobarbital, pentobarbital, secobarbital; meprobamat m.fl.; vita pulver som bereds antingen som tabletter eller som injektionslösning för medicinskt bruk. Benämningar: barbiturater: Amytal, Barbitone, Fenemal, Nembutal, Veronal m.fl.; downers, busters, nebb ; meprobamat: Equanil, Miltown, Meproban, Restenil m.fl. Missbruksdoser: enstaka dos secobarbital sannolikt omkring 200 mg dagskonsumtion i storleksordningen 600 mg/dag (secobarbital). Tillförselsätt: nedsväljning av tabletter eller upplösta tabletter i dryck; injektion av färdig läkemedelslösning, även av upplösta tabletter. Ruseffekter: avhämning, eufori, minskad ångest, snabba svängningar i stämningsläge, även ångest och agitation, slappa muskler, koordinationssvårigheter; vid högre doser: ostabil gång, sluddrigt tal, vid höga doser koma och andningsförlamning med livshotande förgiftning. Biverkningar: nedsatt vakenhet, dåsighet, minskad koncentrationsförmåga, ataxi; huvudvärk, mag-tarmbesvär, minnesstörningar, muntorrhet, hudbesvär (dermatit m.m.), sluddrigt tal; vid höga doser: medvetslöshet, minskad andning och blodcirkulation, blodtrycksfall, chocktillstånd, njursvikt och död. Långtidsverkande barbiturater (Veronal m.fl.) kan ackumuleras i kroppen med risk för långsamt insättande förgiftning. Barbituratförgiftning, både accidentell och intentionell (i självmordssyfte), har periodvis varit vanlig i Sverige (bl.a. på 1950-talet). Beroenderisk: hög, närmast att jämföra med flunitrazepam. Toleransutveckling kan uppstå redan efter en veckas medicinering med medicinskt korrekta doser; toleransutvecklingen kan bli kraftig (20 40 gånger de terapeutiska doserna). Vid utsättande av medlet kan minskad tolerans uppträda, vilket ökar risken för allvarliga förgiftningar vid ny tillförsel. En särskilt allvarlig faktor är att toleransen mot den toxiska (dödliga) effekten ej ökar i samma grad som toleransen mot ruseffekten, varför intervallet mellan rusgivande och livshotande dos minskar. Abstinensreaktionerna kan bli svåra och långdragna (upp till 30 dagar för fullständig återhämtning) med bl.a. förvirring, kramper och tydliga delirier (i sällsynta fall med dödlig utgång). Barbituratabstinensen anses vara bland de farligaste av alla kända abstinensreaktioner (Perrine). Skadeverkningar-risker: svåra förgiftningar med förvirring, medvetslöshet och död; intellektuell och emotionell nivåsänkning med social invaliditet. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 3 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 3 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 2 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 3 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 40

Förekomst: M1. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K3. Rekommenderad farlighetsklass: som GHB = F5. Referenser: Bejerot (1968); Bourne; FASS; Martindale, Sammanfattande bedömning: Barbiturater är mycket giftiga och har tidigare varit vanliga vid självmord och självmordsförsök. Beroendeutvecklingen kan vara kraftig, men den synes inte ske lika hastigt som för heroin. Däremot kan både toleransutvecklingen och abstinensreaktionerna bli lika allvarliga. Barbituratabstinensen anses vara synnerligen farlig och kan obehandlad få dödlig utgång. Missbruket är f.n. sällsynt i Sverige, men det finns internationellt sett en omfattande erfarenhet av detta och dess vådor. De kroppsliga, psykiska och sociala skadorna kan bli djupgripande. Barbiturater kan användas för att hejda ett pågående centralstimulantiarus (s.k. avtändning). De kan också användas för drogning av ovetande offer. Vid blandmissbruk kan barbiturater få oberäkneliga effekter, särskilt genom potentiering av den centraldepressiva och andningsdämpande effekten. På grund av den stora missbruksrisken får barbiturater ej längre användas som sömnmedel. 41

Bensodiazepiner i allmänhet (BZ) Sammansättning och former: bensodiazepiner, t.ex. alprazolam, diazepam, lorazepam, nitrazepam, oxazepam, triazolam m.fl.; vita pulver, huvudsakligen som färdigberedda läkemedel i tablettform; en del kan beredas som injektionseller rektalvätska för medicinskt bruk. Även förfalskade beredningar med fabriksmässigt utseende förekommer. Benämningar: alprazolam, clonazepam, diazepam, lorazepam, nitrazepam, oxazepam, quazepam, triazolam m.fl.; Apozepam, Atarax, Doral, Dalmane, Halcion, Iktorivil, Librium, Mogadon, Oxascand, Paxipam, Psychopax, Restoril, Sobril, Stesolid, Tranxene, Valium, Xanor m.fl.; blå valium, blåvalla, sköldpaddor (av formen på tabletten). Missbruksdoser: ej kända, men de torde uppgå till flera gånger den medicinskt rekommenderade dosen. Tillförselsätt: nedsväljning, injektion av upplösta tabletter, rökning (ev. tillsammans med cannabis). Ruseffekter: ångestdämpning, lugn, avspänning, sömn; avhämningen kan även ge paradoxala reaktioner som aggression, excitation, hallucinationer, minnesluckor och mardrömmar. Biverkningar: dåsighet, yrsel, sluddrande; huvudvärk, koncentrationssvårigheter, muskelsvaghet, ataxi, vid stora doser minskad andning och medvetslöshet, viss risk för livshotande förgiftningar. Beroenderisk: låg eller måttlig vid korrekt medicinsk användning, men redan regelbundet medicinskt bruk kan ge upphov till beroende; beroenderisken är högre vid uttalat missbruk i russyfte; toleransutveckling vid intensivt missbruk; tydlig toleransutveckling; abstinensreaktioner som tremor, rastlöshet, sömnlöshet, oro, huvudvärk och koncentrationssvårigheter, i sällsynta fall muskel- och magspasmer, depersonalisation, delirium och konvulsioner; nertrappningsperioden vid medicinskt övervakad utsättning kan vara upp till fyra veckor. Skadeverkningar-risker: depressioner, social likgiltighet, hallucinationer, psykoser, paranoia; allvarliga och möjligen livshotande förgiftningar. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 2 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M3. Praxisgränser: normalbrott vid innehav av 150 19 999 tabletter. Praxistäthet: P3. Dokumentation: K3. Rekommenderad farlighetsklass: som bensodiazepiner (utom flunitrazepam) = F2. 42

Referenser: FASS; Martindale; Nyberg (2004). Kommentar: Bensodiazepinvaranter uppvisar stora skillnader i effektiv dos för medicinskt bruk. Där jämställs medlen enligt följande: diazepam 5 mg = klordiazepoxid 15 mg = loprazolam = 0,5 1,0 mg = lorazepam 0,5 mg = lormetazepam 0,5 1,0 mg = nitrazepam 5 mg = oxazepam 15 mg = temazepam 10 mg (se Martindale). Sammanfattande bedömning: Den allmänna bensodiazepingruppen har låg beroenderisk vid korrekt medicinsk användning. En mer påtaglig beroenderisk förekommer vid missbruk av medicinskt omotiverade doser i russyfte. Abstinensoch toleransreaktioner kan förekomma vid hög konsumtion, och nedtrappningsperioden kan sträcka sig över veckor. Förgiftningarna kan bli livshotande, men detta synes inte vara lika vanligt som vid t.ex. missbruk av barbiturater. Bensodiazepiner kan framkalla betydande psykiska skador eller störningar, men frekvensen av dessa är ofullständigt kartlagd. Medlen används även i blandmissbruk med bl.a. hasch samt för att avbryta centralstimulantiarus (s.k. avtändning). Gruppen anses inte vara lika farlig som t.ex. flunitrazepam. Det återstår dock att se vilka medel ur denna grupp som kan komma att användas som ersättningsmedel för flunitrazepam i dess hittills unika användning som strategisk drog vid genomförande av planerade brott. Här finns anledning att vara till vaksamhet på utvecklingen i missbrukskulturen. 43

Bromazepam (BZ) Sammansättning och former: vitt eller gult pulver, förekommer huvudsakligen som läkemedel i tablettform (1,5 6 mg); ej registrerat som läkemedel i Sverige. Benämningar: bromazepam, bromazepamum; Anxyrex, Brazepam, Bromalex, Bromam, Bromazep, Bromidem, Compendium, Creosedin, Durazanil, Gityl, Lectopam, Lexaurin, Lexilium, Lexomil, Lexotam, Lexotan, Lexotanil, Normoc, Quietiline, Ultramidol; ryska roppar, tjeckiska roppar, Missbruksdoser: ej dokumenterade. Dagsdoser vid medicinsk användning mot oro är 3 18 mg. Tillförselsätt: nedsväljning, injicering, troligen även rökning. Ruseffekter: avhämning, eufori, minskad oro. Vid höga doser minskad vakenhet och förvirring. Biverkningar: svårberäkneliga ruseffekter, dåsighet, nedsatt vakenhet, minnesluckor, förvirring, sluddrigt tal, nedsatt stämningsläge, kraftlöshet, ataxi, koordinationssvårigheter, yrsel, störningar i andningsfunktionen; medvetslöshet. Livshotande förgiftningar kan uppträda. Beroenderisk: troligen som flunitrazepam: abstinensreaktioner vid hastig utsättning redan efter någon månads konsumtion av medicinska doser; abstinensreaktionerna kan bli allvarliga med förvirring, personlighetsstörningar (depersonalisering), hallucinationer och epileptiska anfall. Skadeverkningar-risker: domningskänsla och stickningar i extremiteter; livshotande förgiftningar, minnesluckor; hallucinationer; vissa indikationer finns på att medlet kan användas som strategisk drog för att underlätta brott. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 2 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M1 Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som flunitrazepam = F5. Referenser: Martindale; Merck; Nyberg (2003); SAEPI. Sammanfattande bedömning: Bromazepam har under senare år fått viss uppmärksamhet som ett möjligt ersättningsmedel för flunitrazepam i dess hittills unika användning som strategisk drog vid genomförande av planerade brott. Rusoch skadebilden har stora likheter med den hos flunitrazepam. När dagsaktuella missbruksdoser blir kända mer i detalj kan en direkt jämförelse av doserna och därmed framtida praxisgränser räknas fram. 44

Buprenorfin (OP) Sammansättning och former: vitt eller svagt färgat pulver, vanligtvis som hydrokloridsalt, i medicinskt bruk som tabletter eller resoribletter (ett slags tabletter som läggs under tungan för att den verksamma substansen skall lösas ut långsamt). Benämningar: buprenorphinum, buprenorfin; Anorfin, Buprenex, Buprex, Buprine, Lepetan, Nopan, Prefin, Subutex, Temgesic; i kombinationspreparat Subuxone (innehåller även naltrexon). Missbruksdoser: upp till 8 mg i upplösta tabletter för injektion hos heroinister som utvecklat tolerans. Troligen mindre för naiva personer. Enl. en hovrättsdom 2 3 tabletter à 8 mg. Uppgifterna på denna punkt går isär kraftigt. Tillförselsätt: nedsväljning av tabletter, injektion av upplösta tabletter, i sällsynta fall snusning av pulveriserade tabletter. Ruseffekter: eufori (dock utan tydlig kick eller rush som vid heroinpåverkan), smärtlindring. Biverkningar: huvudvärk, asteni (kraftlöshet), dåsighet, sömnlöshet, svimning, yrsel, förstoppning, illamående, kräkning samt svettning. Mer sällsynta biverkningar är leverskada (nekros) samt andningsdepression och hallucinationer. Beroenderisk: som metadon. Skadeverkningar-risker: livshotande förgiftningar. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 3 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 1 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 1 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt (korsvist missbruk med heroin)... 3 Förekomst: M2. Praxisgränser: grovt brott vid lägst 1 200 missbruksdoser (jfr Hovr Sk Blek, 2004-03-19, B 240-04) Praxistäthet: P1. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som metadon = F6. Referenser: FASS; Geschwinde; Martindale; Perrine; Hovr Sk Blek (2004-03-19, B 240-04). Sammanfattande bedömning: F.n. är uppgifterna om aktuella missbruksdoser osäkra, inte minst mot bakgrund av att hittillsvarande missbruk huvudsakligen förekommit hos tidigare opiatmissbrukare som med största sannolikhet har utvecklat betydande tolerans. Buprenorfin liknar i detta avseende metadon, och har även likheten med metadon att användas som ersättningsmedel för heroin i medicinsk underhållsbehandling av opiatmissbrukare. Beroenderisken är samma som för metadon. Buprenorfin påverkar också centrala nervsystemets 45

opiatreceptorer (om än med en mycket sammansatt verkan). Buprenorfin kan framkalla livshotande förgiftningar. 46

Cannabisberedningar (CA) Sammansättning och former: Hampa (Cannabis sativa) innehåller upp till 25 procent 9-tetrahydrocannabinol ( -9-THC, THC ). I princip kan alla ovanjordiska växtdelar användas för framställning av droger, men vid god tillgång nyttjar man endast blomställningar och finare blad för att framställa marijuana. Kådan kan skrapas av, torkas och pressas för att forma cannabisharts ( haschisch ): Ur växtmaterial kan man framställa ett extrakt med hög halt av - 9-THC, i vissa fall över 50 procent. Till följd av selektiv odling av hampa har THC-halten drivits upp kraftigt under senare år och kan även i svenskodlad marijuana uppgå till 10 procent eller mer. Syntetisk -9-THC kan framställas i laboratorier men torde vara ytterst sällsynt på den illegala marknaden. Medel som sålts som -9-THC har ofta varit förfalskningar med t.ex. fencyklidin (PCP) som rusgivande ämne. Benämningar: cannabis, marihuana, marijuana, cannabisharts, cannabisextrakt, haschisch; gräs, grass, weed, Mary Jane, Netherweed (för en stark nederländsk marijuana); skunk m.m. Missbruksdoser: 0,3 0,5 gram haschisch eller marijuana. Tillförselsätt: i särklass vanligast genom rökning av haschisch (i speciella pipor) eller marijuana (i cigaretter). Cannabisextrakt droppas på tobak som röks. Cannabis kan också beredas som konfekt och sväljas, men detta torde vara sällsynt i Västerlandet. Cannabisberedningar kan ej injiceras. Ruseffekter: eufori, förhöjd självkänsla, skrattanfall, osammanhängande tänkande, minnesstörningar; påverkan på tids- och rumsuppfattning, mer intensiva upplevelser av färg, form och musik, sexuell upphetsning; känsla av fördjupat eller utvidgat medvetande med religiösa övertoner; vid högre doser: desorientering, förvirring, ångest. Biverkningar: oro, förvirring, akut toxisk psykos; hjärtklappning. Beroenderisk: långsam men det utvecklade beroendet kan vara mycket svårt att bryta. Till detta bidrar även personlighetsförändringar och en närmast religiös inställning att cannabisruset skulle innebära en väg till en djupare verklighetsinsikt. Abstinensreaktionerna efter långvarigt missbruk kan vara utdragna och psykiskt plågsamma med bl.a. sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter, rastlöshet, retlighet, kraftlöshet samt kroppsliga störningar som magkramper, skakningar och frossbrytningar. Toleransutvecklingen kan bli mycket hög. Skadeverkningar-risker: nedsatt immunförsvar, rethosta och sjukdomar i luftvägarna, minskat sexuellt intresse med impotens, menstruationsrubbningar, spontanaborter och missbildningar; påverkan på hormonbalans med bl.a. risk för försenad pubertet hos ungdomar; depression med självmordsrisk, svåra förvirringstillstånd av schizofreni-typ, personlighetsförändringar (amotivationstillstånd) med depersonalisationsfenomen; minnesstörningar och inlärningssvårigheter. Cannabismissbrukare kan bli socialt svårt passiviserade ( insnöade ). Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 1 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 3 5. Risk för social insufficiens... 3 47

6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 2 12. Övrigt... 0 Förekomst: M3. Praxisgränser: normalbrott vid innehav av 60 1 999,99 gram. Praxistäthet: P3. Dokumentation: K3. Etablerad farlighetsklass: F3. Referenser: Bejerot (1968); Geschwinde; Hartelius (1998). Kommentar: Fr.o.m. 2004 undantas i Sverige från den juridiska definitionen av cannabis sådan hampa som är av sort som kan berättiga till stöd från EU för fiberproduktion och odlas efter det att ansökan om arealstöd lämnats in. Detta slag av hampa kallas ibland fiberhampa. Cannabispreparaten (haschisch och marijuna) har det senaste årtiondet blivit påtagligt starkare (mätt i THC-koncentration). Den samlade dokumentationen om skadeverkningar av cannabis har blivit mycket omfattande de senaste årtiondena och skulle i sig kunna motivera en skärpt bedömning av medlets farlighet. Detta har dock skett till viss del genom utvecklingen av ny praxis i senare delen av 1990-talet. Om det skall bli en påtaglig ytterligare förändring i praxis bör detta med hänsyn till cannabispreparatens vanlighet snarare anses vara en rättspolitisk fråga som hör hemma vid en allmän översyn av påföljdsfrågor vid brott mot narkotikastrafflagen. Sammanfattande bedömning: Cannabis är den i särklass vanligaste typen av narkotika i Sverige. Medlet har visat sig kunna ge mycket allvarliga skador på bl.a. själsförmögenheter (minnesstörningar, psykoser och personlighetsförändringar) och social förmåga (social insufficiens). 48

DET (HA) Sammansättning och former: vitt pulver, hydrokloridformen kan mörkna efter en tid; bereds vanligen i kapslar eller tabletter. Benämningar: dietyltryptamin, DET; T-9. Missbruksdoser: 50 70 mg (enligt TIHKAL upp till 100 mg). Tillförselsätt: nedsväljning, inhalation, injektion (intramuskulär vid vissa studier) Ruseffekter: eufori, känsla av inlevelse och insikt, hallucinationer. Biverkningar: oro, nedstämdhet, hjärtklappning, yrsel, värmeslag, medvetslöshet. Beroenderisk: troligen som MDMA m.fl. ecstasyvarianter. Skadeverkningar-risker: medvetslöshet, värmeslag. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 1 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M0. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K1. Rekommenderad farlighetsklass: som MDMA = F5. Referenser: TIHKAL; Valter. Sammanfattande bedömning: DET är en av många narkotika som har stora likheter i ruseffekter med MDMA. Så långt DET har prövats vid missbruk i russyfte har medlet också visat sig ha samma huvudsakliga effekter, bl.a. värmeslag, medvetslöshet och oro. P.g.a. det ringa missbruket är skadebilden inte fullt utredd. DET bör dock anses ha potential som ersättningsmedel för MDMA, inte minst genom den uppmärksamhet medlet fått genom bl.a. den välkända referensen TiHKAL. 49

Difenoxylat (OP) Sammansättning och former: vitt eller svagt färgat pulver. Som läkemedel i tabletter, även som lösning för nedsväljning. Benämningar: Tabletter med varunamn som Diarsed, Diastop, Difenoxylato, Diphenatol, Diphenoxylate, Diphenoxylate And Atropine, Eldox, Erlotyl, Intard, Lofene, Logen, Lomocot, Lomotil, Lonox, Reasec, Remodil, Retardin, Tropergen, Vi-Atro l m.fl. Missbruksdoser: från 50 mg vid nedsväljning. Tillförselsätt: nedsväljning; kan knappast injiceras p.g.a. låg löslighet i vatten; snusning torde vara verkningslös av samma anledning; rökning tillsammans med t.ex. tobak eller annat växtmaterial kan tänkas men har ej dokumenterats. Ruseffekter: eufori, dåsighet, kraftlöshet m.m. Biverkningar: dåsighet, yrsel, huvudvärk, nervositet, rastlöshet, illamående och uppkastningar, depression, kraftlöshet, hjärtklappningar, domningar i extremiteter, aptitförlust samt allergiska reaktioner och buksmärtor, nedsatt reaktionsförmåga vid bilkörning m.m.; vid intag av stora doser livshotande förgiftning. Beroenderisk: vid korrekt medicinskt bruk låg beroenderisk; vid missbruk av stora doser även toleransutveckling och abstinensreaktioner av opiattyp. Skadeverkningar-risker: mag- och tarmbesvär (förstoppning), allergiska reaktioner; livshotande förgiftning. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 1 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 1 5. Risk för social insufficiens... 1 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 1 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 1 Förekomst: M0 M1 (ett enda rättsfall känt i Sverige, Stockholms TR dom B 12623-05). Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0 P1. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som kodein = F1. Referenser: Goodman; Hartelius (2005), Martindale; Merck; Perrine. Undantag från narkotikakontroll: Difenoxylat undantas från narkotikakontroll då medlet förekommer i beredningar, som i varje avdelad dos inte innehåller mer än 2,5 milligram difenoxylat, beräknat som bas, och en mängd atropinsulfat, som motsvarar minst 1 procent av difenoxylatdosen. (LVFS 2000:7, 2 p. d) Sammanfattande bedömning: Difenoxylat kan framkalla eufori vid missbruk av stora doser. Det saknar dock morfinets och heroinets smärtstillande effekter. Difenoxylat kan ej injiceras och därför i praktiken inte missbrukas för att åstadkomma hastigt insättande euforiska rus ( kickar ) av samma slag som vid t.ex. heroinjektioner. Difenoxylat kan vid tillförsel av stora doser framkalla 50

livshotande förgiftningar genom att det orsakar andningsdepression och djup medvetslöshet. Vid regelbundet intag av stora doser ger det upphov till toleransutveckling och abstinensreaktioner. Som missbruksmedel används det även för att dämpa opiatabstinens. 51

DMT (HA) Sammansättning och former: vitt pulver, för missbruk som tabletter eller kapslar. DMT förekommer naturligt i vissa plantor och kan extraheras för missbruksändamål. Benämningar: dimetyltryptamin, DMT. Missbruksdoser: vid inhalation: 10 20 mg (enligt TIHKAL 60 100 mg); vid nedsväljning: 50 70 mg (enligt TIHKAL upp till 350 mg), vid injektion 3,5 28 mg. Troligen standardiseras doserna i form av tabletter eller kapslar. Annars bör en missbruksdos beräknas till lägst 10 mg. Tillförselsätt: inhalation; vid nedsväljning krävs högre doser. Ruseffekter: eufori, hallucinationer, kortvarig men påtaglig förlust av kroppsupplevelse, ytterst snabbt insättande och kraftfulla effekter vid injektion. Biverkningar: hjärtklappning, förhöjt blodtryck, avmagring, ataxi, värmeslag, medvetslöshet, oro med dödsångest. Beroenderisk: troligen som MDMA, låg utveckling av tolerans. Skadeverkningar-risker: medvetslöshet, troligen livshotande förgiftningar, psykiska skador ej utredda. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 2 12. Övrigt... 0 Förekomst: M0. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som MDMA = F5. Referenser: TIHKAL; Valter. Kommentar: DMT kan spåras naturligt i låg koncentration i urinen hos patienter med schizofreni, vilket väcker en rad frågor som ämnets inverkan på hjärnans ämnesomsättning. Sammanfattande bedömning: DMT har samma huvudsakliga effekter som MDMA, både i fråga om rus och i fråga om skador eller störningar. DMT har varit sällsynt och den fulla skadebilden är ej utredd i detalj. Beroenderisken är ej kartlagd, men torde vara av samma betydelse som för MDMA. DMT bör dock anses ha potential som ersättningsmedel för MDMA, inte minst genom den uppmärksamhet medlet fått genom bl.a. den välkända referensen TiHKAL. Viss risk torde föreligga för självförvandling genom DMT:s förmåga att framkalla förlust av kroppsmedvetande. 52

DOB (HA) Sammansättning och former: DOB; 2,5-dimetoxy-4-bromamfetamin; vita kristaller; kan förekomma utblandat i tabletter (även små sådana, s.k. microdots ) och har förekommit även intorkat på läskpappersbitar. Benämningar: DOB; Brom-STP. Missbruksdoser: 1,0 3,0 mg. Enligt vissa studier sinnespåverkan redan vid 0,4 mg. I tysk rättstoxikologisk praxis 2,5 mg vid intag genom nedsväljning. Drogen anses vara en av de mest potenta av alla kända droger av ecstasy-typ. Tillförselsätt: nedsväljning av tabletter eller pappersbitar. Ruseffekter: eufori, talförhet, abnorm fokusering på detaljer, hallucinationer: ruset kan vara 18 30 timmar, i enstaka fall har rus upp till 72 timmar rapporterats. Biverkningar: sömnsvårigheter, ångest, förvirring, depersonalisationsfenomen, aggressivitet med våldsurladdning, hjärtrubbningar, uttorkning, kramper; livshotande förgiftningar. Beroenderisk: som amfetamin. Skadeverkningar-risker: livshotande förgiftningar; dödlig dos har i vissa källor uppskattats till mellan 30 och 35 mg, enligt andra till 100 mg. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 3 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M0. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K1. Rekommenderad farlighetsklass: som MDMA = F5. Referenser: Geschwinde; PiHKAL; Valter. Sammanfattande bedömning: DOB har samma huvudsakliga effekter som MDMA men är påtagligt starkare. DOB kan ge mycket långa rus och framkalla livshotande förgiftningar. Dödsfall har förekommit. Missbruket är ovanligt och därför är den fulla riskbilden ej fullständigt utredd. DOB bör dock anses ha potential som ersättningsmedel för MDMA, inte minst genom den uppmärksamhet medlet fått genom bl.a. den välkända referensen PIHKAL. 53

DOI (HA) Sammansättning och former: DOI, 2,5-dimetoxy-4-jodamfetamin. Benämningar: DOI. Missbruksdoser: 1,5 3,0 mg. Viss sinnespåverkan redan vid 0,6 mg. Drogen anses vara en av de mest potenta av alla kända droger av ecstasy-typ. Tillförselsätt: nedsväljning. Ruseffekter: eufori, hallucinationer. Biverkningar: sömnsvårigheter, ångest, förvirring, hjärtrubbningar, uttorkning. Beroenderisk: troligen som amfetamin eller DOB. Skadeverkningar-risker: troligen psykoser; giftighet ej utredd. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M0. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K1. Rekommenderad farlighetsklass: som MDMA = F5. Referenser: Perrine; PiHKAL; Valter. Sammanfattande bedömning: DOI är en mycket potent variant av MDMAgruppen. Rus- och skadebilden överensstämmer till stor del med den hos MDMA. P.g.a. det ringa missbruket är dock riskerna ofullständigt kartlagda. DOI bör dock anses ha potential som ersättningsmedel för MDMA, inte minst genom den uppmärksamhet medlet fått genom bl.a. den välkända referensen PiHKAL. 54

Efedron-metkatinon (CS) Sammansättning och former: vitt eller svagt färgat pulver. Benämningar: efedron, metkatinon; cat, crank, goop, jeff, mulka, star, wonder drug. Missbruksdoser: 5-10 mg vid injektion, 100 250 mg vid snusning; doser på 500 1 000 mg har beskrivits. Tillförselsätt: injektion, nedsväljning, snusning. Ruseffekter: eufori, pratsamhet, kraftkänsla, rastlöshet, förvirring; ruset varar 3 4 timmar. Biverkningar: sömnsvårigheter, hyperaktivitet, hjärtbesvär, illamående, motorisk oro, värmeslag, uttorkning, blödande näsa (vid snusning), kramper, förvirring, hallucinationer, toxisk psykos, livshotande förgiftningar. Beroenderisk: har jämförts med metamfetamin resp. kokain. Intensivmissbruk med tätt upprepat intag upp till en vecka kan förekomma. Tolerans utvecklas snabbt. Skadeverkningar-risker: psykos, avmagring, uttorkning, hallucinationer, livshotande förgiftningar med hjärtstillestånd; risk för våldsamma aggressionsgenombrott. P.g.a. oskicklig hantering under produktionen (syntesen) kan den färdiga beredningen innehålla bl.a. batterisyra. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 3 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 3 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 3 5. Risk för social insufficiens... 3 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 2 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M0. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som MDMA = F5. Referenser: EACD; Good; Perrine; Valter. Kommentar: med hänsyn till beroenderisken och risken för livshotande förgiftningar skulle efedron-metkatinon kunna jämställas med heroin (= F6), den samlade dokumentationen om missbruk och risker är dock mindre omfattande för efedron-metkatinon än för t.ex. heroin. Sammanfattande bedömning: Efedron-metkatinon är mer beroendeframkallande än amfetamin och har ett väsentligt tyngre spektrum av kroppsliga och psykiska störningar och skaderisker, bl.a. förvirring, aggressionsgenombrott och livshotande förgiftningar. Särskilt allvarligt är att missbrukare kan hamna i ett intensivt och upprepat intag som kan fortgå i en vecka. Medlet liknar i detta avseende kokain. P.g.a. dålig eller obefintlig kvalitetskontroll i hittillsvarande illegala produktion kan medlet variera kraftigt i koncentration men också 55

innehålla farliga rester från syntesen, bl.a. batterisyra. Det får därigenom anses vara livsfarligt genom sin sammansättning. 56

Etorfin (OP) Sammansättning och former: etorfinhydroklorid, ett vitt eller svagt färgat pulver. Benämningar: etorfin; M99. Missbruksdoser: troligen i storleksordningen under 100 mikrogram netto. Etorfin anses vara 500 1 000 ggr starkare än morfin. Tillförselsätt: nedsväljning, injektion, inandning (kan troligen spridas som aerosol). Varning: Etorfin kan absorberas genom hud och slemhinnor. Ruseffekter: som heroin. Effekten på stora djur varar 45 90 minuter. Biverkningar: andningsförlamning och medvetslöshet, livshotande förgiftningar. Beroenderisk: som heroin. Skadeverkningar-risker: extremt hög risk för överdosering, andningsförlamning och medvetslöshet, livshotande förgiftningar; smalt intervall mellan rusgivande och andningsdämpande dos. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 3 2. Giftighet (akut toxicitet)... 3 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 1 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 1 5. Risk för social insufficiens... 3 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 3 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 3 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 2 12. Övrigt... 0 Förekomst: F0. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: F1. Rekommenderad farlighetsklass: som heroin = F6. Referenser: Martindale. Kommentar: Etorfin används i veterinärmedicinen för att söva elefanter och andra stora djur (bl.a. i bedövningspilar). Sammanfattande bedömning: Etorfin är en helsyntetisk opiat (opioid) och verkar på centrala nervsystemets opiatreceptor. P.g.a. medlets extremt potenta effekt är det ytterst svår att dosera så att missbrukaren når en kännbar ruseffekt utan att riskera en livshotande förgiftning. Etorfin liknar i detta avseende fentanyl. En särskild risk vid ingripanden mot olaglig hantering av etorfin är att medlet kan absorberas genom hud och slemhinnor, liksom genom inandning. Etorfin förekommer idag knappast alls på den illegala marknaden men kan befaras komma på drift från veterinärmedicinsk hantering. 57

Fencyklidin (PCP) (HA) Sammansättning och former: vitt pulver, ofta i kapslar, används ibland för att förfalska andra narkotika (THC, LSD); kan sprutas på svamp eller persilja för att efterlikna psilocybinhaltig svamp resp. marijuana. Benämningar: fencyklidin, PCP; Sernyl eller Sernylan (som läkemedel på 1960- talet); angel dust, Cadillac, Crystal, elefanttjack, peace pill, ängladamm. Missbruksdoser: 5 10 mg. Tillförselsätt: injektion, snusning, nedsväljning. Ruseffekter: eufori, hallucinationer, desorientering, bedövning (anestesi), förändrad kroppsupplevelse, katalepsi, Biverkningar: muskelstelhet, kramper, aggressivitet, andningsförlamning, livshotande förgiftning. Beroenderisk: medlet självadministreras av djur vid experiment. Skadeverkningar-risker: psykoser, depressioner, personlighetsförändringar, livshotande förgiftningar. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 3 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 3 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 3 5. Risk för social insufficiens... 3 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 3 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 2 8. Risk för utlösande av våld... 3 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M0. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som MDMA = F5. Referenser: Goldberg; NIDA; Valter; Sammanfattande bedömning: Fencyklidin företer ett brett och allvarligt spektrum av rus- och skadeverkningar, allt från psykoser till livshotande förgiftningar. Detta överensstämmer till stor del med riskerna vid missbruk av MDMA. Fencyklidin uppvisar dock större risker för aggressionsutbrott och liknar i detta avseende flunitrazepam. Fencyklidin-missbrukare kan vara synnerligen svåra att omhändertaga vid polisingripanden. Däremot synes beroenderisken inte vara lika stor för PCP som för t.ex. heroin. 58

Fenetyllin (CS) Sammansättning och former: kristaller, vanligen som hydroklorid; som läkemedel i form av tabletter. Benämningar: Captagon, Fitton m.fl. Missbruksdoser: 50 mg fenetyllin i Captagon-tabletter används mot narkolepsi. En eller flera tabletter för att framkalla rus. Tillförselsätt: nedsväljning av tabletter vanligast. Ruseffekter: som amfetamin med bl.a. ökad puls, ökat blodtryck, förhöjd kroppstemeperatur, känsla av extra energi, minskat sömnbehov; eufori. Biverkningar: oro, sömnsvårigheter. Beroenderisk: som amfetamin. Skadeverkningar-risker: depression, kraftlöshet, sömnsvårigheter, hjärt- och kärlssjukdomar, undernäring med avmagring; psykoser. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 1 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 1 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 1 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 1 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 2 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M1, förekommer på kända svenska turistorter, bl.a. i Thailand. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P1. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som amfetamin = F4. Referenser: DEA; Martindale. Sammanfattande bedömning: En jämförelse med amfetamin är naturlig, eftersom fenetyllin har likartade centralstimulerande effekter. Missbruk av fenetyllin har dock främst skett genom nedsväljning. Injektionsmissbruk har inte rapporterats, varför effekterna av stora doser och kraftfulla rus ej är kända. Det finns dock skäl att anta att de kan vara likartade amfetaminets. Fenetyllin är sannolikt ej något primärt missbruksmedel bland etablerade intravenösa amfetaminmissbrukare. Fenetyllin kan dock ha betydande potential för spridning i andra kretsar som kraftfullt vakenhets- och aktivitetshöjande medel, inte minst bland människor som vill förskjuta sin dygnsrytm och sina sömnperioder. Medlet har blivit populärt som feriepiller bl.a. i Sydostasien. Missbruk har rapporterats även från Mellanöstern. 59

Fenmetrazin (CS) Sammansättning och former: vitt eller svagt färgat pulver. Benämningar: fenmetrazin fenmetralin, phenmetrazine, phenmetrazinum; Preludin. Missbruksdoser: som amfetamin: p.g.a. toleransutveckling kan dagsintaget bli mycket högt. Tillförselsätt: nedsväljning av tabletter eller lösning; intravenös injektion; snusning eller rökning (båda torde vara sällsynta). Ruseffekter: eufori, känsla av energi och verksamhetslust, oövervinnelighet, Biverkningar: muntorrhet, motorisk oro, hjärtklappning, ångest, desorientering, vid stora doser: paranoida psykoser med aggressivitet och farlighet för omgivningen; impulsgenombrott. Beroenderisk: som amfetamin; toleransutvecklingen kan bli ytterst stark; svåra abstinensreaktioner med utmattning, ångest, retlighet, koncentrationssvårigheter, aggression, långvarig sömn. Skadeverkningar-risker: uttorkning, svåra tandskador, kraftig avmagring, störningar i motoriken; paranoida psykoser med hallucinationer, vid långvarigt missbruk även förhöjd dödlighet p.g.a. hjärtsvikt, olyckshändelser m.m. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 3 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 2 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M2. Praxisgränser: som för amfetamin: normalbrott vid innehav av 5 249,99 gram. Praxistäthet: P2. Dokumentation: K3. Etablerad farlighetsklass: som amfetamin = F4. Referenser: Bejerot (1968); Geschwinde; Hartelius (1992). Sammanfattande bedömning: Fenmetrazin har i allt väsentligt samma ruseffekter och risker som amfetamin och har visat sig kunna ersätta detta. Fenmetrazinet var mycket vanligt i Sverige på 1950- och 1960-talen. En egenhet med fenmetrazin i förhållande till amfetamin att missbrukare kan injicera oerhört stora doser fenmetrazin och att toleransutvecklingen kan bli mycket hög. 60

Fentanyl (OP) Sammansättning och former: vita pulver, ofta i stark utblandning. Totalt uppskattas antalet möjliga fentanylvarianter till omkring 1 400, av dem har ca 200 syntetiserats, 30 har påträffats på illegala marknader. I Sverige är 10 klassade som narkotika. Benämningar: fentanyl, fentanil, alfametylfentanyl, karfentanil, lofentanil, 3- metylfentanyl, sufentanil m.fl.; Durogesic, Leptanal, Rapifen m.fl.; China White, Mexican Brown, Synthetic heroin, synthetic, krokodil. Missbruksdoser: för fentanyl troligen omkring 100 mikrogram; nettodosen av fentanyl motsvarar ca 2 saltkorn; vid analyser hos SKL av konsumtionsfärdiga beredningar har 88 97 procent av preparatet varit utfyllnadsmassa; i utblandad beredning för missbruk kan 99 procent av preparatet vara utfyllnadsmassa. Tillförselsätt: injicering, rökning, hudapplikation. Ruseffekter: som heroin (fentanylerna verkar på samma receptor (µ) i centrala nervsystemet som morfin och heroin). Fentanylerna har dock både snabbare anslag och kortare verkanstid (upp till 60 min.) än heroin (4 6 timmar). Biverkningar: som heroin, bl.a. dåsighet, nedsatt vakenhet, risk för livshotande förgiftningar. Beroenderisk: som heroin; kraftig toleransutveckling. Skadeverkningar-risker: livshotande förgiftningar, p.g.a. svårigheter att dosera rätt. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 3 2. Giftighet (akut toxicitet)... 3 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 1 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 1 5. Risk för social insufficiens... 3 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 3 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 3 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 2 12. Övrigt... 0 Förekomst: M1. Praxisgränser: I Svea hovrätts avgörande (2004-01-28, B 9283-03) har 12,89 gram heroin och 2,32 gram fentanyl tillsammans om än med viss tvekan ansetts utgöra narkotikabrott av normalgraden. Stockholms tingsrätt har i ett avgörande (2005-11-04, B 23791-05) bedömt att 27,12 gram fentanyl utgör grovt narkotikabrott. Påföljden bestämdes (den tilltalade dömdes även för viss annan brottslighet av lindrigare slag) till fängelse 3 år. Domen har överklagats. Praxistäthet: P1. Dokumentation: K3. Rekommenderad farlighetsklass: som heroin = F6. Referenser: Martindale; Valter. Sammanfattande bedömning: Fentanylgruppen innehåller syntetiska opiater (opioider). I praktiskt missbruk kan de till fullo ersätta heroin som rusmedel. Fentanylerna synes dock driva upp opiattoleransen snabbare och kraftigare än heroin så att heroinmissbrukare efter en tids fentanylmissbruk upplever 61

svårigheter att vid återgång till heroin att få samma ruseffekt som tidigare. En särskild riskfaktor med fentanyl är att medlet är ytterst svårt att dosera rätt. Illegala beredningar måste därför anses vara livsfarliga genom sin sammansättning. Det kan finnas anledning att precisera missbruksdoserna närmare då missbruket blir bättre kartlagt. 62

Fentermin (CS) Sammansättning och former: vitt pulver, tabletter, kapslar. På den amerikanska läkemedelsmarknaden förekommer fentermin i beredningar om 15, 30 eller 37,5 mg. Benämningar: fentemin; Adipex-P, Fastin, Duromine, Ionamin, Mirapront, Obe- Nix, Obephen, Oberine, Panbesy, Promidin, Redusa, Teramine och Wilpo; Robin s egg, black and white. Missbruksdoser: 30 mg (skattning). Tillförselsätt: nedsväljning av tabletter, injektion av krossade och upplösta tabletter eller uppdelade kapslar. Ruseffekter: som amfetamin, d.v.s. eufori, allmän stimulering, vid högre påverkan paranoia och hallucinationer. Biverkningar: paranoia och hallucinationer. Beroenderisk: lägre än amfetamin. Toleransutveckling kan förekomma. Skadeverkningar-risker: paranoia, förvirring, hallucinationer. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 1 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 1 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 1 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 2 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M1. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P1. Dokumentation: K1. Rekommenderad farlighetsklass: som amfetamin = F4. Referenser: Bejerot (1968); Hoffman. Sammanfattande bedömning: Fentermin har i allt väsentligt samma ruseffekter som amfetamin, men det är svagare. Beroenderisken synes också vara lägre än för amfetamin. Viss försiktighet är dock motiverad vid denna jämförelse, eftersom fentermin hittills endast i ringa grad missbrukats genom intravenösa injektioner samtidigt som injektionsmissbruk av amfetamin är frekvent. Erfarenhetsmässigt har det visat sig kunna bli fråga om helt andra rusnivåer och beroenderisker vid injektionsmissbruk än vid nedsväljning. De skillnader som finns i effekter mellan amfetamin och fentermin kan emellertid till stor del kompenseras genom höjning av fentermindosen. 63

Flunitrazepam (BZ) Sammansättning och former: flunitrazepam, pulver som bereds i tabletter för medicinskt bruk. Äldre Rohypnol-tabletter vita, nya (efter 1999) gröngrå med påtryck 542. Benämningar: flunitrazepam; Flunitrazepam, Fluscand, Rohypnol; Mexican Valium, roaches, roofies, roppar, ruffies, R-2. Missbruksdoser: 5 tabletter à 1 mg vid nedsväljning. Tillförselsätt: nedsväljning av tabletter, snusning av krossade tabletter, rökning av tabletter (med t.ex. haschisch eller heroin), injektion av upplösta tabletter (torde vara ovanligt). Ruseffekter: eufori, känsla av oövervinnelighet, avhämning, impulsgenombrott; rusupplevelsen påverkas starkt av missbrukarens förväntan ( set ). Flunitrazepam används även för att förlänga eller förstärka effektera av t.ex. heroin eller för att lindra abstinensbesvären efter amfetaminrus. Biverkningar: dåsighet, yrsel, huvudvärk, blockerat anläggande av minnesbilder med åtföljande minnesluckor (anterograd amnesi), förvirringstillstånd, ataxi, muskelsvaghet, excitation, aggressivitet, sömnsvårigheter, mardrömmar: vid högre doser: slöhet, medvetslöshet, oregelbunden och minskad andning, minskat blodtryck, minskad muskelspänning, minskad kroppstemperatur, livshotande förgiftningar; livshotande förgiftningar med dödlig utgång har rapporterats även i Sverige. Beroenderisk: troligen minst lika kraftig som för MDMA; kraftig toleransutveckling daglig konsumtion om 20 tabletter eller mer finns noterad; allvarliga abstinensreaktioner med rastlöshet, oro, sömnlöshet, huvudvärk, koncentrationssvårigheter, förändrad medvetandegrad; i sällsynta fall: delirier och krampanfall. Skadeverkningar-risker: livshotande förgiftningar; personlighetsförändringar, psykoser, aggressionsutlevelse med våld. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 3 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 3 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 3 8. Risk för utlösande av våld... 3 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 2 12. Övrigt (korsvis användning som ersättning för heroin)... 2 Förekomst: M3. Praxisgränser: normalbrott vid innehav av 11 999 tabletter. Praxistäthet: P3. Dokumentation: K3. Etablerad farlighetsklass: som MDMA = F5. Referenser: FASS; Geschwinde; RMV (2002); Sammanfattande bedömning: Flunitrazepam har visat sig ha den ovanliga effekten att kunna användas som strategisk drog för att framkalla en sinnesstämning som 64

är ändamålsenlig för att genomföra planerade brott. Detta har motiverat införandet av ett särskilt farlighetskriterium på denna punkt. Flunitrazepam har vid missbruk i russyfte en rad paradoxala effekter, bl.a. att kunna framkalla aggressionsgenombrott, trots att medlet vid medicinskt bruk används bl.a. som sömnmedel. Den frekventa användningen av Rohypnol som drogningsmedel föranledde tillverkaren att omkring 1998/99 ändra sammansättningen av tabletterna så att dessa numer är svårare att lösa upp i vatten och även innehåller ett skarpt blått färgämne för att avslöja om de tillsatts en drink. 65

Gammahydroxibutyrat (BA) Sammansättning och former: gammahydroxibutyrat är ett vitt pulver, som förekommer i påsar eller kapslar. Ofta bereds det för konsumtion som vattenlösning. Benämningar: Gammahydroxybutyrat, GHB; gobbe, liquid ecstasy, scoop. Missbruksdoser: 1 gram i pulverform, 1 cl i drickfärdig lösning. Tillförselsätt: nedsväljning av drickfärdig lösning; medlet kan snusas och injiceras men det torde vara ovanligt. Ruseffekter: eufori, avspänning, avhämning, höjning av sexuell aptit, vid höga doser medvetslöshet. Biverkningar: illamående, uppkastningar, yrsel, muskelsvaghet, förvirring, upphetsning, hallucinationer, långsam andning som helt kan upphöra, medvetslöshet. Beroenderisk: troligen som amfetamin; abstinensreaktionerna kan bli besvärliga och toleransutvecklingen mycket stark. Skadeverkningar-risker: stor risk för livshotande förgiftningar p.g.a. stora variationer i koncentrationen samtidigt som intervallet mellan rusgivande och livsfarlig dos är smalt; depressioner, psykoser. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 3 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 3 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 3 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M3. Praxisgränser: normalbrott vid innehav av 3 1 500 gram eller 3 cl 1,5 liter drickfärdig lösning. Praxistäthet: P3. Dokumentation: K3. Etablerad farlighetsklass: som MDMA = F5. Referenser: Hartelius (2000), Hartelius (2001), Hartelius (2002). Sammanfattande bedömning: GHB är enkelt att framställa från enkla handelskemikalier. Kvalitetskontrollen är obefintlig, varför mycket stora skillnader kan förekomma i koncentrationen. Tillsammans med ett smalt intervall mellan den dos som är rusgivande och den dos som kan ge livshotande förgiftning anses medlet vara livsfarligt genom sin sammansättning. Beroendehastigheten är inte närmare utredd, men den torde ligga i samma intervall som t.ex. amfetamin. Däremot är både tolerans- och abstinensutvecklingen både hastiga och allvarliga. 66

Harmin-Harmalin (HA) Sammansättning och former: harmin och harmalin förekommer bl.a. i barken på växter i familjen Banisteriopsis, som växer i Sydamerika; ofta bereds ett té av barken; som salt i hydrokloridform: platta kristaller för harmalin, nålformiga för harmin. Benämningar: harmin; beta-karbolin m.fl.; harmalin, banisterin, telepatin och yagein ; som växtberedningar eller té: caapi, ayahuaca, yagé, hoasca, natema, vegetal, daime eller pinde. Missbruksdoser: för harmalin: vid injektion 10 30 mg, vid nedsväljning 250 500 mg, enligt annan källa 150 300 mg. Harmin anses ha dubbelt så hög verkan som harmalin. För harmalin: stora skillnader i uppgifterna om rusgivande dos: rapporter om märkbar påverkan från 40 mg, tydliga effekter regelbundet rapporterade i intervallet 150 300 mg. Tillförselsätt: nedsväljning, även snusning; injektion av ren substans är möjlig men torde vara mycket sällsynt. Ruseffekter: sexuell upphetsning, rastlöshet, svindelkänsla eller känsla av att flyga, även kraftlöshet och orörlighet och bedövning i extremiteter; visuella hallucinationer med överlagring av bilder samt religiöst innehåll, nära-dödenupplevelser. Medlen har tillskrivits förmåga att framkalla telepatiskt seende (därav beteckningen telepatin ) eller arketypiska bilder, men dylika effekter är omstridda. Ruset sätter in omedelbart vid intravenös injektion, vid nedsväljning först efter ca 1 timme. Ruset kan vara 5 8 timmar. Harmalinhaltigt té har använts av sydamerikanska shamaner (medicinmän) för att framkalla hallucinationer med religiöst innehåll. Harmalin anses framkalla starkare visuella hallucinationer än meskalin. Biverkningar: förvirring, ångest, illamående, kramper, uppkastningar, diarré. Beroenderisk: troligen inte hög; men repetitivt intag av té under långa nattliga sessioner finns beskrivet från Sydamerika. Skadeverkningar-risker: troligen psykoser. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 1 2. Giftighet (akut toxicitet)... 1 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 1 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 2 12. Övrigt... 0 Förekomst: M0. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K1. Rekommenderad farlighetsklass: som MDMA = F5. Referenser: Efron; Geschwinde; Perrine, TiHKAL. 67

Sammanfattande bedömning: Harmin och harmalin tillhör gruppen naturliga hallucinogener och har betydande likheter med t.ex. psilocybin eller meskalin i ruseffekter. Risken för livshotande förgiftningar synes inte vara stor, ej heller risken för beroende. Däremot är de psykiska skaderiskerna betydande. Särskilt medlens föregivna egenskap att framkalla religiöst färgade upplevelser och näradöden-upplevelser gör att de bör anses har stor spridningsrisk i vissa ungdomskretsar. 68

Heroin (OP) Sammansättning och former: vitt, ljusbrunt eller ljusgrått pulver. Benämningar: heroin, diacetylmorfin; Diamorph; horse. Missbruksdoser: märkbara effekter från 5 mg, i praktiskt missbruk från 50 mg, betydande variationer i uppgifter mellan olika källor. Tillförselsätt: injektion, rökning, snusning, nedsväljning fungerar men torde vara sällsynt. Ruseffekter: eufori, känsla av oberörbarhet ( inkapsling ), kraftig smärtstillning. Biverkningar: stor risk för livshotande överdoser. Beroenderisk: mycket hög, anses vara ett av de mest beroendeframkallande medlen över huvud taget; plågsamma men sällan livshotande abstinensreaktioner. Skadeverkningar-risker: Livshotande förgiftningar, social insufficiens; oberäkneliga effekter p.g.a. stora skillnader i koncentration och individuell tolerans. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 3 2. Giftighet (akut toxicitet)... 3 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 1 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 1 5. Risk för social insufficiens... 3 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 3 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 2 12. Övrigt... 1 Förekomst: M3. Praxisgränser: normalbrott vid innehav av 0,05 25 gram. Praxistäthet: P3. Dokumentation: K3. Hävdvunnen farlighetsklass: som heroin (typdrog för denna grupp) = F6. Referenser: Bejerot (1968); Foregger; Geschwinde. Sammanfattande bedömning: Heroin har av tradition och i ovannämnda förarbeten ansetts vara den farligaste narkotikan. Bedömningen grundas på en mycket omfattande klinisk, social och polisiär erfarenhet av den hastiga beroendeutvecklingen och den höga toxiciteten. Abstinensreaktionerna kan bli mycket plågsamma men är sällan livshotande. Psykiska störningar är mycket ovanliga, medan däremot den sociala insufficiensen kan bli påtaglig. På grund av den starkt varierande sammansättningen med stora koncentrationsskillnader i gatuleden, kan heroin vara svårt att dosera. Heroin har också potential för självförvandling, eftersom missbrukaren i samband med heroinruset eftertraktar ett i grunden annorlunda sinnestillstånd. 69

Ibogain (HA) Sammansättning och former: kristalliskt pulver, vid missbruk ofta som beståndsdel i brunt pulver från rotbarken på växten Tabernanthe iboga; för vetenskapligt bruk ofta som hydroklorid (p.g.a. större löslighet i vatten). Benämningar: ibogain; Lambarene. Missbruksdoser: hallucinatoriska effekter från 300 mg vid nedsväljning. Tillförselsätt: nedsväljning, injektion (torde vara sällsynt). Ruseffekter: sexuell stimulans, återuppflammande av gamla minnesbilder, kroppsliga och visuella hallucinationer. Ruset varar omkring 10 timmar. Biverkningar: ångest, oro, fruktan, darrningar, muskelspänningar, förlust eller förvrängning av upplevelser av de egna extremiteterna, epileptiska kramper, medvetslöshet; efter ruset: sömnsvårigheter. Beroenderisk: troligen låg. Skadeverkningar-risker: möjligen psykoser; vissa indikationer finns på möjlig nervcellsdegeneration och påverkan på minnesmekanismen vid repetitiva uppgifter, men omfattningen och betydelsen av dylika fynd är ofullständigt utredd; livshotande förgiftningar med andningsstillestånd. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 1 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 2 12. Övrigt... 0 Förekomst: M0. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K1. Rekommenderad farlighetsklass: som MDMA = F5. Referenser: Geschwinde; Karch; Perrine. Kommentar: Ibogain har använts i religiösa ceremonier i Gabon sedan det tidiga 1800-talet. Ibogain har vid medicinsk-psykiatriska experiment använts för att behandla drogberoende och i psykoterapeutisk verksamhet för att tränga ner i barndomsminnen. Sammanfattande bedömning: Ibogain är en naturlig hallucinogen och har ruseffekter som är mycket lika psilocybinets eller meskalinets. Därtill kommer att ibogainet ger en mer påtaglig kroppslig påverkan med bl.a. muskelspänningar och ändrad kroppsupplevelse. Beroenderisken är låg, liksom för andra hallucinogener. Däremot kan ibogainet framkalla allvarliga förvirringsreaktioner, epileptiska kramper och medvetslöshet. 70

Kat (KA) Sammansättning och former: ovanjordiska växtdelar av Catha edulis; vanligtvis används endast fina grenar och blad. Benämningar: kat, kath, khat, qat; marduuf (för bunt av blad och fina grenar). Missbruksdoser: 150 300 gram blad och fina grenar. Tillförselsätt: blad och fina grenar tuggas och saliven nedsväljes. Ruseffekter: eufori, förhöjd självkänsla med känsla av gott intellekt, ökad puls, ökat blodtryck, ökad kroppstemperatur, Biverkningar: oregelbunden hjärtverksamhet (arrytmi), ångest, aggressivitet, retlighet, hypomant beteende, hallucinationer, sömnsvårigheter efter ruset. Beroenderisk: långsammare än amfetamin, beroendeframkallade komponenter är katin och katinon; katinon självinjiceras av apor; stora ekonomiska uppoffringar kan förekomma för att tillfredsställa begäret efter kat; abstinensreaktioner med bl.a. oro och sömnsvårigheter. Skadeverkningar-risker: mag- och tarmbesvär, tandskador, kraftig avmagring, sexuella störningar, psykoser, personlighetsförändringar. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 1 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 1 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M3. Praxisgränser: normalbrott vid innehav av 2,00 399,99 kg. Praxistäthet: P3. Dokumentation: K3. Rekommenderad farlighetsklass: F1. Referenser: Hartelius (1990). Sammanfattande bedömning: Kat är ovanligt genom att medlet är så skrymmande, då en dos omfattar klart över 100 gram växtmaterial. P.g.a. de sociala mönstren kring kat-tuggandet med dagligt intag kan beroendeutvecklingen bli mycket stark och svår att bryta. 71

Katin (KA) Sammansättning och former: vitt pulver som förekommer naturligt i kat (Catha edulis), som läkemedelsberedning i tabletter eller lösning. Benämningar: katin, norpseudoefedrin; Adistop, Mirapront N, X-112. Missbruksdoser: vid injektion av 80 mg tydliga effekter, stark påverkan med aggressivitet; katin har ansetts ha en sjättedel av effekten hos amfetamin. Tillförselsätt: nedsväljning; injektion av pulver, krossade och upplösta tabletter eller färdig lösning. Ruseffekter: eufori, kraftig stimulans, rastlöshet, talträngdhet; katin har även använts vid idrottsträning för att kunna träna längre. Biverkningar: hjärtklappning, nervsammanbrott, ångestladdade toxiska psykoser. Beroenderisk: som amfetamin, beroendeutveckling har i Tyskland rapporterats uppträda efter några veckors missbruk; katin används även som ersättningsmedel av heroinister. Skadeverkningar-risker: apati, paranoida psykoser med hallucinationer; leverskador, hjärtbesvär, impotens, likgiltighet. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 2 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M0. Praxisgränser: ej kända Praxistäthet: P0 Dokumentation: K2 Rekommenderad farlighetsklass: som amfetamin = F4. Referenser: Geschwinde; Mallach; Schmidtbauer (1984); Schmidtbauer (2001). Sammanfattande bedömning: Katin har i stort sett samma effekter som amfetamin men kräver högre doser för att nå dessa. Skadebilden är den samma. Katin är dock knappast ersättningsmedel för amfetamin hos etablerade amfetaminmissbrukare. Katin har däremot potential för missbruk som allmänt vakenhets- och aktivitetshöjande medel, inte minst bland människor som vill förskjuta sin dygnsrytm och sina sömnperioder. 72

Katinon (KA) Sammansättning och former: vitt pulver; katinon förekommer naturligt i kat (Catha edulis). Benämningar: katinon. Missbruksdoser: 10 15 mg. Tillförselsätt: snusning, nedsväljning, injektion. Ruseffekter: eufori, hyperaktivitet, förvirring. Biverkningar: förvirring, kraftigt stegrat blodtryck, hjärtbesvär, värmeslag, kramper. Beroenderisk: som amfetamin; katinon kan ersätta amfetamin vid självinjektionsexperiment på apor. Skadeverkningar-risker: avmagring; paranoida psykoser. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 1 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 2 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M0. Praxisgränser: ej kända Praxistäthet: P0 Dokumentation: K2 Rekommenderad farlighetsklass: som amfetamin = F4. Referenser: Geschwinde; Goodman; Valter. Sammanfattande bedömning: Katinon har i stort sett samma effekter som amfetamin men kräver något högre doser för att nå dessa. Skadebilden och beroenderisken är de samma. 73

Ketamin (HA) Sammansättning och former: vitt kristalliskt pulver: läkemedelsberedning som vätska för injektion. Benämningar: ketamin; ketaminum; Calypsol, Ketalar, Ketanest, Ketaset, Ketotal, Vetalar m.fl.; Green, Purple, K special, super K, vitamin K Missbruksdoser: 70 500 mg, enligt vissa uppgifter 20 150 mg vid injektion. Tillförselsätt: nedsväljning, snusning, injektion, rökning (sällsynt). Ruseffekter: hallucinationer med själen lämnar kroppen -upplevelse eller nära döden -upplevelse, kraftig smärtlindring intill total smärtblockering. Biverkningar: mardrömslika hallucinationer, delirier, desorientering, katalepsi, muskelstelhet, kramper; paranoia, stor risk för aggressivt beteende med fara för omgivningen, p.g.a. kombinationen av hallucinationer och bedövning kan missbrukaren vara svår att omhänderta polisiärt; sänkt andningsaktivitet, illamående med uppkastningar. Beroenderisk: som PCP; märkbar toleransstegring, självinjektion flera gånger dagligen under långa perioder har rapporterats. Skadeverkningar: livshotande förgiftningar; psykoser, personlighetsförändringar; ekotrippar. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 3 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 2 12. Övrigt... 0 Förekomst: M1. Praxisgränser: Ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K3. Rekommenderad farlighetsklass: som MDMA = F5. Referenser: Geschwinde, Karch; Läkemedelsverket (2005a; 2005b); Valter. Kommentar: Ketamin är klassat som narkotika (förteckning IV) fr.o.m. den 1 juli 2005. Sammanfattande bedömning: Ketamin har som missbruksmedel huvudsakligen samma ruseffekter som fencyklidin (PCP). Beroenderisken och toleransutvecklingen är av samma grad. Skadebilden är likartad med bl.a. psykiska störningar svåra livshotande förgiftningar. En särskild form av fara utgöres av att ketaminpåverkade missbrukare kan vara mycket aggressiva och svåra att omhändertaga vid polisiära ingripanden. Ruseffekterna är svåra att bestämma i förväg. Ketaminmissbruk har omgivits med religiösa föreställningar och i vissa kretsar blivit ett slags kultmedel då det anses ge nära-dödenupplevelser. Det gör att det kan finnas risk att medlet används för självförvandling, d.v.s. ett avsiktligt efterstävande av ett annat psykiskt tillstånd 74

än det vanliga. Medlets föregivna egenskap att framkalla religiöst färgade upplevelser och nära-döden-upplevelser gör att det bör anses har stor spridningsrisk i vissa ungdomskretsar. 75

Ketobemidon (OP) Sammansättning och former: vitt pulver, ofta som färdigberedd lösning för medicinskt bruk. Benämningar: ketobemidon, chetobemidon; Cliradon, Ketogan (läkemedelsberedning som även innehåller kramplösande medel), ketogin. Missbruksdoser: från 5 10 mg och uppåt. Tillförselsätt: injektion. Ruseffekter: eufori, likgiltighet, slöhet. Biverkningar: muntorrhet, livshotande förgiftningar. Beroenderisk: i vissa bedömningar minst lika beroendeframkallande som heroin; svåra abstinensreaktioner med risk för psykoser; extrem toleransutveckling vid intensivt missbruk. Skadeverkningar-risker: avmagring, invalidiserande hudskador; svårt psykiskt förfall; livshotande förgiftningar. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 3 2. Giftighet (akut toxicitet)... 3 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 3 11. Risk för självförvandling... 2 12. Övrigt... 0 Förekomst: M1 Praxisgränser: oklara. Falu tingsrätt (1994-08-03; B 393/94), forts. i Svea hovrätt (1994-09-08, B 2187/94). Praxistäthet: P1. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som heroin = F6. Referenser: Bejerot (1968); Carrière; Maurer; Sammanfattande bedömning: Ketobemidon är en syntetisk opiat med samma huvudsakliga effekter som heroin. Beroenderisken är den samma och toleransutvecklingen synes vara minst lika stor. Till skillnad från heroin kan ketobemidon framkalla psykoser under abstinensfasen. 76

Kloralhydrat (BA) Sammansättning och former: vitt pulver med frän lukt; även som lösning eller tabletter och kapslar. Benämningar: kloralhydrat; Chloraldural, Welldorm; knockoutdroppar (som drogningsmedel). Missbruksdoser: sömngivande från 250 mg. Tillförselsätt: nedsväljning av lösning eller kapslar. Ruseffekter: sömn och medvetslöshet. Biverkningar: irritation av slemhinnor vid nedsväljning, magirritation, hjärtrubbningar, dåsighet, medvetslöshet vid stora doser; haptiska hallucinationer, psykoser. Beroenderisk: som barbiturater; stark toleransutveckling och tydliga abstinensreaktioner, i svåra fall med delirier. Skadeverkningar-risker: medvetslöshet, livshotande förgiftningar, nervskador, njurskador; sömnlöshet; paranoida psykoser, vid långvarigt missbruk även demenstillstånd. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 3 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 3 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 3 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M0. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0 Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som GHB = F5. Referenser: Laubenthal; Martindale; Schmidbauer (2001). Kommentar: Kloralhydrat infördes 1869 i medicinsk praxis för behandling av sömnsvårigheter men är numera utmönstrat i de flesta länder. Det har använts för att droga ovetande personer (drogning). Sammanfattande bedömning: Till följd av sin giftighet tillåts kloralhydrat inte längre i sjukvården i Sverige eller många andra länder. Missbruksdoserna är ej närmare kända men torde för en naiv person kunna uppskattas till samma storleksordning som en sömngivande dos (det kan verka paradoxalt att ett dämpande medel missbrukas i sömngivande doser, men här kan missbrukarens förväntan (set) spela stor roll för rusupplevelsen). Kloralhydrat företer som missbruksmedel stora likheter med barbiturater, bl.a. stark toleransutveckling och svåra abstinensreaktioner (kliniskt sett räknas dock barbituratabstinensen som farligast). Risken för medvetslöshet och livshotande förgiftningar gör att medlet kan jämföras med t.ex. GHB eller MDMA. För en sådan jämförelse talar även att kloralhydrat kan framkalla betydande psykiska störningar och skador, bl.a. 77

demenstillstånd. Kloralhydratmissbruk förekommer knappast i Sverige, men vaksamhet är påkallad, i första hand då det gäller risken för drogning. 78

Kodein och andra ämnen på narkotikaförteckning III (OP) Sammansättning och former: kodein som pulver eller i färdigberedda tabletter eller brustabletter; dextropropoxifen som pulver eller i färdigberedda tabletter. Benämningar: kodein, kodeinfosfat, kodeinhydroklorid, codeinum; Codicaps, Codicompren, Pancod, Treo Comp. m.fl.; dextropropoxifen: dexofen, Distalgesic (innehåller även paracematol), Doleron (innehåller även acetylsalicylsyra och fenazon), Doloxene. Missbruksdoser: kan vara mycket stora för kodein, omkring 20 tabletter; 300 400 mg kodein används i russyfte och ger vid upprepat intag toleransutveckling; kodeinpreparat används av heroinmissbrukare även för att lindra abstinensreaktioner utan att uppnå markant eufori. Tillförselsätt: nedsväljning av upplösta brustabletter; det har förekommit att man löst upp stora mängder tabletter, filtrerat bort fyllnadsmassan och indunstat filtratet för att få fram ett mer koncentrerat preparat för injektion. Ruseffekter: dämpande, smärtstillande, viss eufori vid höga doser, Biverkningar: illamående, förstoppning; trötthet, dåsighet, försämrad synrörelsekoordination. Beroenderisk: låg i förhållande till andra opiater som morfin; toleransutveckling med korstolerans mot andra opiater; abstinensreaktionerna efter långvarigt och intensivt missbruk kan dock vara minst lika plågsamma som efter heroinmissbruk. Skadeverkningar-risker: mag-tarmbesvär; trötthet, illamående, låg beroenderisk i förhållande till exempelvis morfin eller heroin. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 1 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 1 5. Risk för social insufficiens... 1 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 1 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M1. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: F1. Referenser: FASS; Geschwinde; Martindale. Anmärkning: dessa medel står ej under narkotikakontroll om de beretts för medicinskt ändamål i vissa specifika doser (t.ex. för kodein högst 100 mg eller 2,5 procent). Ifall de däremot hanteras som kemikalier eller återutvinns från läkemedelsberedningar räknas de som narkotika. Sammanfattande bedömning: Medlen undantas från narkotikakontroll då de bereds i avdelade doser för medicinskt bruk. Undantaget betingas av att medlen anses ha låg beroenderisk i förhållande till andra opiater. Medlen är opiater och kan användas av heroinmissbrukare som lågvärdiga ersättningsmedel för heroin, 79

men ej framkalla samma rusintensitet. Missbruk av återutvunnet kodein har förekommit men torde inte vara särskilt omfattande i Sverige. 80

Kokablad (KO) Sammansättning och former: Bladen av kokabusken (Erythroxylon coca) innehåller 0,5 1,0 procent kokain. Kokabladen används torkade eller finfördelade (bl.a. vid framställning av té). Benämningar: koka; coca, mama coca. Missbruksdoser: ett gram eller mer vid tuggande. Tillförselsätt: blad tuggas tillsammans med kalk i små tuggbussar och saliven sväljs. Ruseffekter: eufori, kraftkänsla, pratsamhet, reducerad hunger, ökad puls, ökat blodtryck, reducerad trötthet. Biverkningar: hjärtklappning, rastlöshet, i sällsynta fall förvirring. Beroenderisk: i princip som kokain, men genom att kokainet i kokabladen finns i stora mängder växtmaterial och endast utvinns genom tuggning sker tillvänjningen långsammare. Skadeverkningar-risker: avmagring, tandskador, psykoser. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 1 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 1 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M1. Praxisgränser: okända. Praxistäthet: P1. Dokumentation: K3. Rekommenderad farlighetsklass: som kat = F1. Referenser: Geschwinde. Kommentar: Man kan också jämföra med kokain eller heroin och då ta hänsyn till att kokablad innehåller 0,5 1,0 procent kokain netto samt att kokablad utgör en beredningsform som gör att kokainet inte kan tillföras så att verkligt höga påverkansgrader kan uppnås. Sammanfattande bedömning: Kokablad innehåller 0,5 1,0 procent kokain som dock inte kan utvinnas i ren form i missbrukarleden. Genom att kokabladen tuggas lakas kokainet ut och ger ruseffekt långsammare än om kokain tillförs genom t.ex. snusning eller injektion. Beroendeutvecklingen går därmed långsammare men kan till slut ändå bli allvarlig. Kokabladstuggandet har varit en del av den sydamerikanska indiankulturen i årtusenden.. 81

Kokain kokainbas (KO) Sammansättning och former: Kokablad (från Erythroxylon coca) innehåller 0,5 1,0 procent kokain. Kokain i basform ( free base, kokapasta ) är ett vitt pulver eller porösa bitar. Det renas och omvandlas till kokainhydroklorid. Hydrokloridformen kan i missbrukarleden med enkla hjälpmedel åter reduceras till basformen. Benämningar: kokain; coke, koks, snö ; kokapasta, coca paste, crack, bazooka (eg. om en dos), fri bas, free base. Missbruksdoser: 25 30 mg, enligt vissa källor 25 50 mg; vid snusning upp till 100 mg (en linje ). Tillförselsätt: kokain: snusning (genom näsan: snortande, injektion, inhalation, kokainbas: främst inhalation. Ruseffekter: eufori, kraftkänsla, minskad trötthet, ökat självförtroende, pratighet, flyktig tankeverksamhet, vid högre doser: excitation, förvirring med inslag av paranoia samt aggressivitet; injektion eller inhalation gör att effekterna kommer snabbare och blir intensivare än vid t.ex. snusning. Biverkningar: rastlöshet, retlighet, ångest, oro, förvirring, aggressivitet, intoxikationspsykos med hallucinationer, hjärtklappning, hastig och ytlig andning, livshotande förgiftningar. Beroenderisk: som heroin; enstaka rustillfällen kan vara tillräckligt för att initiera en beroendeprocess. Kokain är ett av de få medel som människor och djur vid god tillgång injicerar till döds. Toleransutvecklingen kan vara stark. Abstinensreaktionerna kan bli psykologiskt ytterst plågsamma med depression ( kraschlandning ), kraftlöshet m.m. men sällan livshotande. Vid inhalation av fri bas/crack förekommer att missbrukare hamnar i ett tätt upprepat intag av medlet (upp till var 20:e minut) tills de drabbas av svår förgiftning eller det tillgängliga partiet tar slut. Skadeverkningar-risker: livshotande förgiftningar, kramper, hjärtstillestånd, avmagring, sexuell impotens; självmordsbenägenhet, paranoida psykoser, självstympning p.g.a. haptiska hallucinationer, risk för våld mot omgivningen p.g.a. hämningslöshet och paranoia. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 3 2. Giftighet (akut toxicitet)... 3 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 3 5. Risk för social insufficiens... 3 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 3 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 2 8. Risk för utlösande av våld... 3 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M3. Praxisgränser: normalbrott vid innehav av 0,60 49,99 gram kokain. Praxisgränser: för kokain (saltform): normalbrott vid innehav av 0,6 49,99 gram; för basform (crack): torde kunna analogiseras från kokain. Praxistäthet: P3. 82

Dokumentation: K3. Rekommenderad farlighetsklass: som heroin = F6. Referenser: Geschwinde; Gould; Perrine. Kommentar: För kokain i både bas- och hydrokloridform finns det anledning att skärpa farlighetsbedömningen, särskilt som båda formerna visat sig vara mycket hastigt beroendeframkallande. Medlen är i detta avseende i samma klass som heroin. För både heroin och kokain kan det vara fråga om endast enstaka rustillfällen för att initiera en beroendeprocess. Kokain är däremot en av de få narkotika som människor och djur injicerar till döds om de har riklig tillgång till medlet, medan heroindödsfallen vanligtvis är olyckshändelser. Till skillnad från heroin, som är praktiskt taget fritt från psykiska skador och störningar, kan kokain i olika varianter framkalla svåra psykoser med grav förföljelsemani. Både heroin och kokain kan orsaka livshotande förgiftningar vid vanligt missbruk. Den ökade kunskapen om kokainets beroende- och förgiftningsrisk gör att medlet i både basoch hydrokloridformerna bör övervägas för en skärpning i farlighetsbedömningen och då jämställas fullt ut med heroin. Sammanfattande bedömning: Kokainbas och kokainhydroklorid är båda ytterst hastigt beroendeframkallande, i samma klass som heroin. Den nya kunskap om kokainets farlighet som utvecklats sedan nuvarande praxis etablerades omkring 1983 bör föranleda att kokain fullt ut jämställs med heroin. 83

LSD (HA) Sammansättning och former: vitt kristalliskt pulver, ofta droppas LSD som lösning på pappersbitar, läskpapper, sockerbitar eller små tabletter. Benämningar: lysergsyredietylamid, LSD, LSD-25; acid, syra, microdots (för små tabletter), tripp (för avdelad dos i t.ex. läskpapper). Missbruksdoser: verkan från ca 25 µg, ofta använda missbruksdoser från 100 µg, mycket stora doser kan förekomma då hög påverkan eftersträvas. Ofta standardiseras doserna genom att LSD i lösning droppas på läskpapper el. dyl. Tillförselsätt: nedsväljning av pappersbitar el. dyl. Ruseffekter: från skärpt sinnesupplevelse, särskilt av synintryck till markanta visuella hallucinationer vid högre doser; ofta förekommer en påtaglig kosmiskreligiös överlagring eller tolkning av ruset, som då framställs som medvetenhetsvidgande ( psykedeliskt ). Biverkningar: svåra psykosreaktioner med total kontrollförlust, som kan leda till vansinneshandlingar, t.ex. hopp från fönster. Beroenderisk: inte så hög p.g.a. den mycket snabba toleransutvecklingen som till slut tvingar missbrukaren att hålla upp ett par dagar för att ånyo få effekt. Mycket stark toleransutveckling. Inga märkbara kroppsliga abstinensreaktioner. Skadeverkningar-risker: extremt potent, i samma dosstorlek som fentanyl (alltså nettodos motsvarande ca 2 saltkorn), oerhört svårt att dosera p.g.a. varierande koncentrationer i gatuledet, stor inverkan av set och setting; risk för psykosreaktioner under eller utlösta av ruset; även flashbacks ( ekotrippar ) förekommer då rusupplevelsen kan flamma upp igeno utan att drogen tillförts på nytt.. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 1 2. Giftighet (akut toxicitet)... 1 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 1 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 3 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 3 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 3 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 2 12. Övrigt... 0 Förekomst: M2. Praxisgränser: normalbrott vid innehav av 3 160 tripper. Praxistäthet: P2. Dokumentation: K3. Retablerad farlighetsklass: som MDMA = F5. Referenser: Geschwinde; Perrine. Sammanfattande bedömning: LSD är unikt genom att dels vara verksamt i extremt små doser, dels ock ha starkt hallucinatoriska verkningar. Medlet har ytterst svårbestämbara effekter och kan utlösa psykoser. 84

MDMA och andra ecstasyvarianter (HA) Sammansättning och former: vita pulver, på den illegala marknaden som kapslar eller som tabletter med prägling av märken (logotyper). Benämningar: MDA, MDMA, MDEA, MDE; Adam, Eve, XTC m.fl. Missbruksdoser: MDMA: 80 200 mg; MDEA: 100 200 mg; doser om 200 300 mg kan framkalla meskalin- eller psilocybinliknande rus, men sådana doser synes vara ovanliga. Tillförselsätt: nedsväljning av tablett eller dryck med upplöst pulver; snusning kan förekomma, injektioner torde vara sällsynta. Ruseffekter: hela gruppen har samma huvudsakliga effekter som MDMA med eufori och hallucinationer, stegrad empati, sexuellt intresse; för MDEA synes den empatiska effekten ( välviljan mot andra människor ) dock inte vara lika stark som för MDMA. Biverkningar: bristande muskelkoordination, illamående, svårigheter att fokusera synen, temperaturstegring, koncentrationssvårigheter, ångest med aggressivt beteende, uttorkning, kramper, hjärt- och kärlrubbingar, vid stor överdos: livshotande förgiftningar. Beroenderisk: för hela gruppen troligen som MDMA, toleransstegringen kan bli så stark att missbrukaren knappast upplever någon effekt alls efter flerfaldigt upprepat intag i snabb följd. Skadeverkningar-risker: avmagring, förgiftningsskador på nervsystemet (neurotoxicitet); livshotande förgiftningar; psykoser, personlighetsförändringar. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 3 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 3 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 3 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 2 12. Övrigt... 0 Förekomst: MDMA: M2; övriga: M0. Praxisgränser: MDMA: normalbrott vid innehav av 3 160 tabletter. Praxistäthet: MDMA: P3. Dokumentation: K1. Etablerad farlighetsklass: som MDMA = F5; övriga: rekommenderad farlighetsklass: som MDMA = F5. Referenser: Geschwinde; Humble 2004; Karch; PiHKAL; Valter. Kommentar: Karch redovisar två fall av dödlig förgiftning med MDEA. Sammanfattande bedömning: Alla dessa medel tillhör samma grupp som MDMA och har samma huvudsakliga effekter. Ruseffekten kan bli lika stark som för MDMA. För många medel i denna grupp har missbruket varit ringa, varför den fulla skadebilden endast är ofullständigt kartlagd. Medlen kan dock framkalla ångest, förvirring och livshotande förgiftningar. Beroenderisken är inte närmare studerad, men torde vara av samma storleksordning som MDMA. 85

Meskalin och peyotlkaktus (HA) Sammansättning och former: meskalin: vitt pulver; peyotlkaktus (Lophophora williamssii): torkade växtbitar. Benämningar: meskalin; peyote, peyotl. Missbruksdoser: meskalin hallucinogent från ca 150 mg, används ofta i doser om 400 600 mg; 4 5 gram peyotl-kaktus. Tillförselsätt: nedsväljning, injektion eller rökning torde knappast alls förekomma. Ruseffekter: hallucinationer, djupgripande förändring av rums- och tidsuppfattning. Biverkningar: akuta ångestladdade psykoser. Beroenderisk: som LSD eller psilocybin, kraftig toleransutveckling; korstolerans mot LSD. Skadeverkningar-risker: Psykosrisk, sannolikt låg risk för kroppsliga förgiftningsskador. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 1 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 1 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 3 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 2 12. Övrigt... 0 Förekomst: M0. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som psilocybin = F5. Referenser: Perrine; Schmidtbauer. Sammanfattande bedömning: Meskalin är en naturlig hallucinogen och därmed närmast att jämföra med psilocybin i ruseffekter och biverkningar. Meskalin används i religiösa ceremonier i American Native Church. Medlet uppvisar korstolerans mot LSD och kan användas som ersättningsmedel för detta. I växtform (peyotl) krävs relativt stora doser (4 5 gram) för att framkalla ett märkbart rus. Beroenderisken är måttlig som för andra hallucinogener, medan däremot toleransutvecklingen kan vara betydande. 86

Metadon (OP) Sammansättning och former: metadonhydroklorid är ett ofärgat eller vitt kristalliskt pulver. Det bereds som läkemedel i tabletter (10 mg) eller som injektionsfärdig lösning (10 mg/ml). Vid underhållsbehandling av opiatmissbrukare blandas det i apelsinjuice för nedsväljning. Benämningar: metadon, metadonhydroklorid; Adolan, Biodone Forte, Dolomed, Dolophine, Heptadone, Methaddict, Pallidone, Physeptone, Pindone, Polamidon. Missbruksdoser: smärtstillande vid 5 10 mg intramuskulärt eller oralt; metadon (racemat) har uppskattats vara ungefär dubbelt så starkt som morfin, vilket skulle ge en rusgivande dos om 10 mg; enligt Geschwinde bör man utgå från 5 mg (för racemat 10 mg) som konsumtionsenhet för rusändamål vid intravenös injektion. Tillförselsätt: nedsväljning av tabletter eller utblandad vätska; injektion (intramuskulär eller intravenös). Ruseffekter: eufori, likgiltighet, smärtlindring. Biverkningar: minskning av sexuellt intresse och sexuell förmåga; svettningar, yrsel, sömn- och aptitlöshet, illamående, kräkningar, mag-tarmbesvär, nedsatt andning (andningsdepression), Beroenderisk: som heroin (verkar på samma µ-receptor). Metadon har mycket längre omsättningstid i kroppen och ger därför mer utdragna och plågsamma abstinensreaktioner. Skadeverkningar-risker: vid stora doser lungödem, som kan vara livshotande; även livshotande förgiftningar genom andningsförlamning. Livshotande förgiftningar har förekommit vid intravenös tillförsel av 20 mg. Dödlig dos har uppskattats till 50 100 mg för icke-tillvand person. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 3 2. Giftighet (akut toxicitet)... 3 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 1 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 1 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M2. Praxisgränser: normalbrott vid innehav av 0,10 49,99 gram. Praxistäthet: P1. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som heroin = F6. Referenser: Bergsten; FASS; Foregger; Geschwinde; Martindale; Thulin. Kommentar: Missbruk av metadon utan tidigare missbruk av heroin torde vara sällsynt i Sverige. Uppgifterna om rusgivande dos för naiv person torde därför rymma viss osäkerhet. Sammanfattande bedömning: Metadon har samma huvudsakliga effekter som heroin. 87

Metakvalon (BA) Sammansättning och former: vitt pulver, ofta i tablettform. Benämningar: metakvalon; Mandrax, Pallidan, Qualuude, Sopor; Sopes, Lude, Heroin for lovers, love drug. Missbruksdoser: 100 200 mg, doser på 500 750 mg kan förekomma. Tillförselsätt: nedsväljning av tabletter, injektion av krossade och upplösta tabletter. Ruseffekter: eufori, dock ej lika stark som för t.ex. kokain; avhämning, likgiltighet, sömn; kittlande känsla, förlust av muskelspänning i kroppen. Biverkningar: sluddrande, illamående, uppkastningar, kramper, muskulär överaktivitet, koordinationsstörningar i muskelaktivitet, sänkt andning, medvetslöshet; risk för livshotande förgiftningar. Beroenderisk: hög; tydlig toleransutveckling med avseende både på den sömnframkallande och den euforiserande effekten; abstinensbesvär som vid barbituratmissbruk med bl.a. oro, retlighet, depression, ångest, sömnlöshet, hallucinationer och delirier, även konvulsioner och epileptiforma kramper. Skadeverkningar-risker: yrsel, huvudvärk, allmän muskelsvaghet, desorientering, ångest; livshotande förgiftningar. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 2 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M1. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som GHB = F5. Referenser: Geschwinde; Martindale; Perrine; Valter. Sammanfattande bedömning: Metakvalon uppvisar betydande likheter med barbiturater i fråga om ruseffekt, förgiftningsrisk, skadebild, beroendeutveckling m.m. Även abstinensreaktionerna är likartade, men barbituraterna står i en klass för sig då det gäller de kliniskt svåraste tillstånden. Metakvalon har däremot en påtagligt avhämmande effekt, som kan skapa en betydande risk för aggressionsgenombrott. 88

Metylfenidat (CS) Sammansättning och former: vitt pulver, som läkemedel i tablettform. Benämningar: metylfenidat; Concerta, Focadate, Metadate, Methylin, Rilatin, Ritalin, Ritalina, Rubifen; pellets. Missbruksdoser: ofullständigt kartlagda; medicinska doser om högst 60 mg/dag mot hyperaktivitet hos barn. Tillförselsätt: nedsväljning, injektion av krossade och upplösta tabletter, snusning av pulveriserade tabletter. Ruseffekter: eufori, känsla av oövervinnelighet. Biverkningar: oro, darrningar, koncentrationssvårigheter, sönderfall av tankeverksamheten, vid höga doser troligen även hallucinationer. Beroenderisk: som amfetamin, möjligen något svagare, vid abstinens dygnslånga sömnperioder. Skadeverkningar-risker: ofullständigt kartlagda, troligen avmagring, risk för psykoser vid långvarigt och intensivt missbruk. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 1 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 1 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 1 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 2 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M1. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som amfetamin = F4. Referenser: Bejerot (1968); Geschwinde; Laubenthal; Martindale. Sammanfattande bedömning: Metylfenidat utvecklades för att vara ett svagare centralstimuerande medel än amfetamin med förhoppningen att det ej skulle vara beroendeframkallande. Det har dock visat sig kunna framkalla beroende och står sedan länge under narkotikakontroll. Ruseffekterna är i huvudsak de samma som för amfetamin, även om det i dagens missbrukskultur inte synes förekomma något intensivt injektionsmissbruk av metylfenidat. Detta medel är sannolikt ej intressant som ersättningsmedel för intravenösa amfetaminmissbrukare. Däremot kan metylfenidat ha betydande potential för spridning i andra kretsar som kraftfullt vakenhets- och aktivitetshöjande medel, inte minst bland människor som vill förskjuta sin dygnsrytm och sina sömnperioder. Missbruksdoserna är ej närmare kända, p.g.a. att missbruk är sällsynt. 89

Modafinil (CS) Sammansättning och former: vitt pulver, som läkemedel i form av tabletter (100 mg). Benämningar: läkemedel med varunamn som Alertec, Modasomil, Modiodal, Provigil, Vigil m.fl. Missbruksdoser: ej närmare kända, vid narkolepsi används medlet i doser om 200 400 mg dagligen (fördelat på två tillfällen). Tillförselsätt: nedsväljning av tabletter, injektion av upplösta tabletter torde kunna förekomma men har ej dokumenterats. Ruseffekter: modafinil används som läkemedel mot bl.a. narkolepsi och hypersomni; som rusmedel ger det ökad vakenhet, minskat sömnbehov, eufori, känsla av sinnesskärpa osv. vid stora doser amfetaminliknande effekter. Biverkningar: nervositet, sömnlöshet, upphetsning, retlighet, darrningar, yrsel, illamående, magkramp, blodtrycksstegring och hjärtklappning. Omdömeslöshet och aggressivitet kan förekomma. Beroenderisk: sannolikt mindre än för amfetamin; tolerans och abstinensreaktioner ej dokumenterade. Skadeverkningar-risker: avmagring, hudutslag, mag-tarmbesvär; inre spänningskänsla, oro. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 1 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 1 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 1 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 1 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 2 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 1 Förekomst: M0 M1. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som amfetamin = F4. Referenser: FASS; Martindale. Kommentar: Modafinilets exakta verkningsmekanism är ofullständigt känd. Sammanfattande bedömning: Även om modafinil ej har samma grundstruktur eller exakta verkningsmekanismer som amfetamin ligger en jämförelse med amfetamin nära till hands, eftersom modafinil har tydliga centralstimulerande egenskaper. Modafinil är sannolikt ej något primärt missbruksmedel bland etablerade intravenösa amfetaminmissbrukare. Modafinil kan dock ha betydande potential för spridning i andra kretsar som kraftfullt vakenhets- och aktivitetshöjande medel, inte minst bland människor som vill förskjuta sin dygnsrytm och sina sömnperioder. En epidemi av narkolepsi (indikation för modafinil) med åtföljande krav på läkarförskrivning av modafinil har rapporterats från Storbritannien. Modafinil används i militära organisationer för att hålla 90

soldater vakna i upp till 40 timmar. Hittillsvarande missbruk av modafinil har avsett oralt intag av tabletter från läkarförskrivning. Effekter av intravenöst missbruk av upplösta tabletter har ej beskrivits men kan befaras leda till risker av helt annat slag. 91

MPPP (OP) Sammansättning och former: vitt pulver, som gatuberedning ofta med inblandning av MPTP p.g.a. ofullständigt kontrollerad syntes. Benämningar: MPPP, metylfenylpropionoxipiperidin; new heroin, syntetiskt heroin. Missbruksdoser: 5 10 mg. Tillförselsätt: injektion, nedsväljning, rökning. Ruseffekter: eufori, smärtlindring. Biverkningar: starkt brännande känsla i venerna (vid intravenös injektion), metallsmak i munnen, ryckningar och bedövningskänsla i armar och ben, smärta, spänning, eller stelhet i muskler eller frysning av muskler, balans- och koordinationsproblem, förlust av ansiktsmimik, svårigheter att öppna ögonen, synrubbningar, skakningar eller darrningar, svårigheter att tala och svälja, dreglande, kraftig svettning, hallucinationer. Beroenderisk: troligen som heroin. Skadeverkningar-risker: eftersom MPPP för den illegala marknaden framställs i enkla laboratorier med dålig eller obefintlig kvalitetskontroll kan som biprodukt bildas MPTP, som är höggradigt neurotoxiskt och hos missbrukare kan framkalla parkinsonliknande skador med svår stelhet ( frozen addicts ). Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 3 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 3 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 3 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 3 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 2 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M0. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som heroin = F6. Referenser: Geschwinde; Kirsch; Valter. Kommentar: MPTP har visat sig förstöra dopaminneuron i hjärnan. Sammanfattande bedömning: MPPP är en syntetisk opiat och har samma huvudsakliga ruseffekter som heroin. Det bör anses vara särskilt farligt genom att medlet i den form som vanligtvis förekommer på den illegala marknaden p.g.a. inblandning med MPTP kan framkalla svåra neurotoxiska skador. 92

Opium morfin (OP) Sammansättning och former: Opiumvallmo (Papaver somniferum) har i sina kapslar en mjölksaft som innehåller omkring 10 procent morfin. Kapslarna skåras och mjölksaften får sippra ut och torka, varefter den gummiliknande massan skrapas av och pressas till opium råopium ). Morfin kan extraheras i flera steg via morfinbas till rent morfin. Opium bereds även som tinktur (laudanum). Benämningar: opium; morfinbas, morfin; moffe ; laudanum, nepenthes; morfinhaltiga läkemedel: Depolan, Dolcontin, Loceptin, Maxidon och Oramorph. Missbruksdoser: smärtstillande effekt från 10 mg morfin intramuskulärt. Morfin missbrukas intravenöst från 10 20 mg. Opium (råopium) anses enligt NJA 1994 nr 374 motsvara en tredjedel av motsvarande mängd heroin. Tillförselsätt: opium röks i speciella pipor eller sväljs som tinktur. Morfinbas och morfin kan injiceras eller sväljas. Ruseffekter: eufori, likgiltighet, smärtlindring. Biverkningar: illamående, kräkningar, mag-och tarmbesvär, klåda, sedering, omtöckning, dysfori, livshotande förgiftningar. Beroenderisk: i det närmaste som heroin med påtaglig toleranshöjning och allvarliga abstinensreaktioner. Skadeverkningar-risker: betydande risk för likgiltighet och social insufficiens dokumenterades redan i Kina på 1800-talet; allvarliga förgiftningar. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 3 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 1 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 1 5. Risk för social insufficiens... 3 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 1 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 2 12. Övrigt (korsvis tolerans mot heroin)... 3 Förekomst: Opium: M1: morfinbas morfin: M1. Praxisgränser: normalbrott vid innehav av 0,15 75 gram. Praxistäthet: P1. Dokumentation: K3. Rekommenderad farlighetsklass: som heroin = F6. Referenser: Geschwinde; Martindale. Sammanfattande bedömning: Opium är den ursprungliga narkotikan och den som givit upphov till alla grundläggande föreställningar om sådana medel, bl.a. beroende, abstinensreaktioner och toleranshöjning. Opium var det första medel som ställdes under internationell narkotikakontroll. Opium har en mycket stor potential för social insufficens i det att missbrukaren vid riklig tillgång till medlet kan ligga i rus under flera dagar. P.g.a. hög toleransutveckling kan dagskonsumtionen bli mycket stor. Opium-morfin har samma verkningar som heroin men är något långsammare beroendeframkallande. De kan dock användas för att underhålla ett heroinberoende (korsvis användning). Även vallmokapslar 93

som prydnadsväxter innehåller tillräckligt med morfin för att de skall kunna användas som källa för produktion av ett lågvärdigt heroin ( kompot ). 94

Oxykodon (OP) Sammansättning och former: Oxykodonhydroklorid, vitt eller svagt färgat pulver som vanligtvis inblandas i tabletter för medicinskt bruk. Benämningar: oxykodon; Dinarkon, Endocodone, Endone, Eubine, Eukodal, Oxanest, Oxikon, Oxycod, OxyContin, Oxyfast, Oxygesic, OxyNorm, Proladone, Roxicodone. Missbruksdoser: ej kända; smärtstillande från 5 10 mg; vid medicinskt bruk som smärtstillande medel sker omräkningen morfin:oxykodon i proportionen 0,5:1; oxykodon är i detta avseende hälften så starkt som morfin. Analogivis kan en missbruksdos beräknas till 20 mg. Tillförselsätt: depottabletter sväljs; krossade tabletter kan lösas upp och injiceras, Ruseffekter: eufori, sedering. Biverkningar: sedering, omtöckning; förstoppning, illamående, kräkningar, klåda; andningsdepression, Beroenderisk: som morfin eller heroin, märkbar toleransutveckling. Skadeverkningar-risker: livshotande förgiftningar, andningsförlamning; mag- och tarmbesvär. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 3 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 1 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 1 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt (korsvis användning mot heroin)... 2 Förekomst: M1. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: saknas. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som heroin = F6. Referenser: FASS; Geschwinde; Martindale; Merck. Sammanfattande bedömning: Oxykodon är en syntetisk opiat som används som smärtstillande medel i depottabletter för att åstadkomma långsam verkan. Det kan användas som ersättningsmedel (korsvis användning) för heroin, och det förekommer att heroinmissbrukare löser upp tabletter och injicerar lösningen i russyfte. Dödsfall har förekommit. Mekanismen är här den samma som för heroin, nämligen andningsförlamning. Beroenderisken vid medicinskt bruk finns dokumenterad, men den anses inte utgöra något problem vid korrekt behandling av svåra smärtor. 95

Pemolin (CS) Sammansättning och former: vitt pulver, som läkemedel i tablettform. Benämningar: pemolin; Cylert, Hyperilex, Nitan, Stimul, Tradon. Missbruksdoser: totalt 75 225 mg dagligen. Minsta rusgivande dos ej utredd. Medicinsk dos 56 75 mg dagligen med stegvis upptrappning till denna nivå. Tillförselsätt: nedsväljning av tabletter. Ruseffekter: eufori, kraftkänsla. Betydande likheter med amfetaminrus men ej lika markerat vid högre doser. Biverkningar: sömnlöshet, rastlöshet, upphetsning, hallucinationer, yrsel, kramper. Beroenderisk: troligen som metylfenidat eller amfetamin. Skadeverkningar-risker: viktförlust, psykoser, leverskador. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 1 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 1 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 2 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M0. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K1. Rekommenderad farlighetsklass: som amfetamin = F4. Referenser: Geschwinde; Martindale; Perrine; www.pemoline.com Sammanfattande bedömning: Pemolin har samma huvudsakliga verkningar som amfetamin men kräver högre doser för att nå samma effekt. Även skadebilden är huvudsakligen den samma. Till följd av att missbruket varit ringa finns inga kända studier över vilka doser som kan framkalla rus hos naiva personer. 96

PMMA (HA) Sammansättning och former: vitt pulver; på den illegala marknaden som tabletter med prägling av olika märken (t.ex. logotyper). Benämningar: PMMA, 4-MMA, metyl-ma; Mitsubishi röd. Missbruksdoser: 100 110 mg. Tillförselsätt: nedsväljning; kan troligen injiceras, rökning ej utredd. Ruseffekter: eufori, syn- och hörselhallucinationer. Biverkningar: blodtrycksstegring, störningar i hjärtverksamheten, störningar i ögonrörelser. Beroenderisk: sannolikt som MDMA. Skadeverkningar-risker: livshotande förgiftningar, hallucinationer, sannolikt även psykoser; kan framkalla katatoni hos djur. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 3 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 2 12. Övrigt... 0 Förekomst: M0 (M1). Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K1. Rekommenderad farlighetsklass: som MDMA = F5. Referenser: PiHKAL; Valter. Kommentar: Enligt Valter (s. 51) anses PMMA vara en av de farligaste drogerna av amfetamintyp (ATS-typ). Sammanfattande bedömning: PMMA har samma huvudsakliga ruseffekter som MDMA. Även skadebilden är likartad med hallucinationer och livshotande förgiftningar. Genom att medlet på den illegala marknaden huvudsakligen förekommit som tabletter kan en missbruksdos bestämmas till en tablett. 97

Psilocin, psilocybin och psilocybinhaltig svamp (HA) Sammansättning och former: Svampar av släkterna Panaeolus, Psilocybe, Conocybe m.fl.; torkade svampbitar; psilocin och psilocybin som vitt eller svagt färgat pulver. Benämningar: psilocin, psilocybin; magic mushrooms ; Missbruksdoser: 1,0 2,5 gram torkad svamp; psilocybin i ren form rusgivande från 5 mg, vanliga missbruksdoser om 10 20 mg; psilocin ca 1,4 ggr mer potent än psilocybin. Tillförselsätt: vanligast nedsväljning av torkade svampbitar; injektion av psilocin eller psilocybin fungerar men torde knappast förekomma. Ruseffekter: hallucinationer med förändrad rums- och tidsupplevelse, ibland med mystika-religiösa övertoner, stillsam eufori med glädje och frid, koncentrationsoch talsvårigheter. Biverkningar: hjärtklappning, andningsbesvär, hypertermi; psykoser, ångest. Beroenderisk: som LSD och andra hallucinationer, i praktiken inte så hög eftersom toleransutvecklingen kan bli mycket hög. Inga markanta kroppsliga abstinensreaktioner. Skadeverkningar-risker: psykoser. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 1 2. Giftighet (akut toxicitet)... 1 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 1 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 3 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 2 12. Övrigt (korstolerans mot andra hallucinogener)... 2 Förekomst: M2. Praxisgränser: normalbrott vid innehav av 5,0 400 gram torkad svamp (analogivis från MDMA). Praxistäthet: P1. Dokumentation: K2. Etablerad farlighetsklass: som LSD och MDMA = F5. Referenser: Geschwinde; Perrine. Sammanfattande bedömning: Psilocin och psilocybin förekommer naturligt i ett stor antal svampar. Medlen har används i sydamerikanska indiankulturer vid religiösa ceremonier under århundraden. Som moderna rusmedel har de i stort sett samma effekter och risker som LSD. 98

TMA och TMA-2 (HA) Sammansättning och former: i grundform färglös olja, som hydroklorid vitt pulver. Benämningar: TMA, 3,4,5-trimetoxyamfetamin; TMA-2: 2,4,5- trimetoxyamfetamin Missbruksdoser: TMA: 120 200 mg; TMA-2: 20 40 mg; en kapsel eller en tablett. Tillförselsätt: nedsväljning av tabletter eller kapslar; medlet kan troligen injiceras men dokumentation om sådant missbruk saknas. Ruseffekter: eufori, hallucinationer, tendens till introspektion; ruset har stora likheter med meskalinruset. Biverkningar: oro, förvirring, retlighet, aggressivitet, hjärtbesvär, illamående, hypertermi, uttorkning. Beroenderisk: troligen som MDMA. Skadeverkningar-risker: aggressivitet, hjärtbesvär, illamående, hypertermi, uttorkning; troligen psykoser. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 3 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M1. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som MDMA = F5. Referenser: erowid; PiHKAL; Valter Sammanfattande bedömning: TMA och TMA-2 har samma huvudsakliga effekter som MDMA eller meskalin. Medlen har förekommit på den illegala marknaden i kapslar eller tabletter, men missbruket är ringa. En missbruksdos kan troligen bestämmas till en tablett eller en kapsel. Skadebilden överensstämmer i huvudsak med den för MDMA; även om det inte synes finnas några dödsfall rapporterade. Mekanismen för hypertermi och uttorkning gör dock att det finns en risk för allvarliga och möjligen livshotande förgiftningar. 99

Zolpidem och zopiklon (BZ) Sammansättning och former: vitt eller svagt gulfärgat pulver som vanligtvis bereds som tabletter. Benämningar: zolpidem: Ambien, Bikalm, Eanox, Ivadal, Niotal, Stilnoct, Stilnox, Zolpidem; zopiklon; Datolan, Imoclone, Imovane, Imozop, Limovan, Optidorm, Serenex, Siaten, Ximovan, Zileze, Zimovane, Zopiclonum, Zopiklon, Zopinox, m.fl. Missbruksdoser: ej kända. Beroende synes kunna uppkomma hos en del patienter redan vid daglig tillförsel av en halv tablett zopiklon (om 7,5 mg). Sannolik missbruksdos 20 mg zolpidem eller 15 mg zopiklon (2 tabletter). Tillförselsätt: nedsväljning av tabletter; troligen kan upplösta tabletter injiceras. Ruseffekter: eufori, dåsighet, nedsatt vakenhet, muskelsvaghet, ataxi. Biverkningar: muntorrhet, smakförändringar (bitter smak), dåsighet-sömnighet, huvudvärk, yrsel, oro, förändrat drömmönster, illamående, ångest, irritabilitet, aggressivitet, förvirring, koncentrationssvårigheter, minnesluckor. Paradoxala effekter som rastlöshet, förvärrad sömnlöshet, agitation, irritabilitet, aggressivitet, vanföreställningar, raserianfall, mardrömmar, hallucinationer, inadekvat beteeende eller sömngång kan förekomma. Beroenderisk: som diazepam m.fl. bensodiazepiner. Abstinensreaktioner som diazepam med bl.a. oro, sömnsvårigheter, darrningar och diarré. Rekommendationer i flera läkemedelsförteckningar om längsta tid för ordination på 28 dagar för att hindra beroendeutveckling. Självadministration av zopiklon har rapporterats vid apförsök. Tolerans kan uppträda efter ett par veckors medicinskt bruk. Skadeverkningar-risker: minnesstörningar (anterograd amnesi), aggression med beteendestörningar, hallucinationer; psykoser; enstaka dödsfall finns rapporterade. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 2 8. Risk för utlösande av våld... 2 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 2 12. Övrigt... 0 Förekomst: M1. Praxisgränser: ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K2 Rekommenderad farlighetsklass: som övriga bensodiazepiner = F2. Referenser: FASS; Martindale; Medsafe; Perrine. Sammanfattande bedömning: Beroenderisk och abstinensutveckling är likartad den allmänna bensodiazepingruppen. Uppmärksamhet på beroenderisken är dock påkallad, särskilt som långvarig medicinsk förskrivning avrådes och 100

självinjicering kan förekomma. Skadebilden är i stort den samma som för den allmänna bensodiazepingruppen. 101

2C-B (HA) Sammansättning och former: Fenetylamindrog med beteckningen (enligt Shulgins system) 2C-B. Ljusa, nålformiga kristaller. 2C-B kan säljas som pulver i påsar och gekatinkapslar eller i tabletter (en del med fantasitecken, t.ex. dollartecken ($)). Benämningar: 2C-B, 4-bromo-2,5-dimetoxyfenetylamin, BDMPEA; bees, bromo, CBr, Eve, MFT, nexus, spektrum, toonies, zenith m.fl. Missbruksdoser: från 10 mg, starkt stegrad ruseffekt vid större doser, intag på upp till 100 mg har beskrivits ge starka hallucinationer och hjärtbesvär. Tillförselsätt: nedsväljning av tabletter eller kapslar, även av upplöst pulver i dryck; snusning av 2C-B kan ge obehaglig retning av näsans slemhinnor; injektion av 2C-B kan ge abrupt insättande effekter men torde vara sällsynt; rökning kan förekomma men torde vara sällsynt. Ruseffekter: vid låga doser allmänt stimulerande, ökad närvarokänsla, känsla av ökad kroppsnärvaro, ökad känslighet för smak och beröring, ökat sexuellt intresse; vid högre doser hallucinationer, i en del fall med tydlig oro (skräck). Pga. långsamt insättande effekter (45 60 min.) kan missbrukaren förledas inta en andra dos med åtföljande risk för svårkontrollerade effekter. Biverkningar: förvirring med svår oro (skräck), uttorkning, kraftiga hjärtbesvär. Beroenderisk: sannolikt som MDMA; viss toleransutveckling kan förekomma vid repetitivt intag. Skadeverkningar-risker: förvirring, hjärtbesvär, uttorkning. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M1. Praxisgränser: Ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som MDMA = F5. Referenser: erowid; PiHKAL; Valter. Sammanfattande bedömning: I låga doser (ca 10 mg) kan 2C-B ge en skärpning av närvarokänsla vid t.ex. konserter eller museibesök. I övrigt har 2C-B samma huvudsakliga effekter som MDMA, bl.a. ökad stimulering av sexuellt intresse. Vid högre doser framträder tydliga hallucinationer, ibland med tydligt inslag av oro (skräck). Starka rus kan ge en känsla av att dö. På grund av den kraftigt stegrade dos-responskurvan är 2C-B svårt att dosera så att önskad rusnivå uppnås. 2C-B används ibland i kombination med MDMA. 2C-B har kunnat ersätta MDMA i praktiskt missbruk. Dokumentationen om risker med 2C-B är av ringa 102

omfattning. Vissa översikter (bl.a. Valter) pekar dock på risker med förvirring och hjärtbesvär. 103

2C-I m.fl. (HA) Sammansättning och former: Fenetylamindroger med namnen (enligt Shulgins system) 2C-I, 2C-T-2 och 2C-T-7. De bildar ljusa kristaller. De kan förekomma som pulver i påsar och gekatinkapslar eller i tabletter (2C-I i tabletter med präglade fantasitecken, t.ex. bokstaven i ); lösningar har förekommit men torde vara sällsynta. Benämningar: 2C-I; 2C-T-2; 2C-T-7, T-7, Luck 7, 7-Up, Red Raspberry, Tripstacy m.fl. Missbruksdoser: 2C-I: från 10 mg; 2C-T-2: från 12 mg; 2C-T-7: från 10 mg. Tillförselsätt: nedsväljning av tabletter eller kapslar, även av upplöst pulver i dryck; snusning kan förekomma; injektion kan förekomma men torde vara sällsynt; rökning kan förekomma men torde vara sällsynt. Ruseffekter: vid låga doser allmänt stimulerande, ökad närvarokänsla; ökat kroppsmedvetande; kan ge ökat sexuellt intresse; vid större doser hallucinationer, främst visuella. 2C-T-7 har påtagligt längre ruseffekt (upp till 15 timmar) än de övriga (ca 4 8 timmar). Pga. långsamt insättande effekter (45 60 min.) kan missbrukaren förledas inta en andra dos med åtföljande risk för svårkontrollerade effekter. Biverkningar: huvudvärk, illamående med kräkningar, muskelspänning med kramper; förvirring med svår oro och förföljesetankar. I USA har tre dödsfall relaterade till 2C-T-7 rapporterats, inga kända i Europa. Beroenderisk: sannolikt som MDMA. Skadeverkningar-risker: förvirring; i sällsynta fall torde livshotande förgiftning kunna förekomma. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 2 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 2 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M1. Praxisgränser: Ej kända. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K1 (för 2C-T-7: K2). Rekommenderad farlighetsklass: som MDMA = F5. Referenser: ECNN 2003a/b/c; PiHKAL; Valter. Sammanfattande bedömning: Dessa medel är nyligen ställda under narkotikakontroll. De har kunnat ersätta MDMA i praktiskt missbruk. Dokumentationen om risker är av ringa omfattning. 104

4.5 Ej narkotikaklassade medel I denna del behandlas dextrometorfan och efedrin, som båda förekommit till diskussion för framtida reglering som narkotika. Dextrometorfan (HA) (ej narkotikaklassat) Sammansättning och former: dextrometorfan, vitt pulver som är svårlösligt i vatten men lättlösligt i alkohol; som läkemedel i lösning, pastiller eller kapslar. Benämningar: dextrometorfan, DXM, DM; Balminil, Calmylin, Centratuss, Robitussin DM, Tussidyl (tidigare registrerat som läkemedel i Sverige men nu avregistrerat) m.fl.; robo. Missbruksdoser: troligen från ca 350 mg eller 100 ml läkemedelslösning, stark påverkan vid ca 300 ml läkemedelslösning. Tillförselsätt: vid missbruk i russyfte nedsväljning av läkemedelslösning (hostmixtur). Ruseffekter: från mild eufori med ökad närvarokänsla, till syn- och hörselhallucinationer; ändrad tidsuppfattning; vid stora doser: desorientereing och dissociationer. Biverkningar: förvirring, paranoia; andningsdepression. Beroenderisk: vid korrekt medicinskt bruk ringa, vid kraftigt missbruk i russyfte risk för kraftig toleransutveckling och hög dagskonsumtion. Skadeverkningar-risker: förvirring, paranoia; i sällsynta fall andningsdepression. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 1 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 1 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 1 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 2 11. Risk för självförvandling... 2 12. Övrigt... 0 Förekomst: M0; dokumenterat missbruk bland amerikanska collegestudenter på 1980-talet. Praxisgränser: Ej relevanta då medlet ej är narkotikaklassat. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K2. Rekommenderad farlighetsklass: som cannabis = F3. Referenser: Erowid; Martindale; NIDA (2001); Perrine. Kommentar: Dextrometorfan är en opiod med goda hostdämpande egenskaper. Medlet konsumeras som missbruksmedel för sina hallucinogena (dissociativa) egenskaper. I analogi med ketamin och PCP bör dextrometorfan räknas som hallucinogen. 105

Sammanfattande bedömning: vid normal användning som hostmedel enligt korrekta ordinationer har medlet inga ruseffekter. För att få hallucinatorisk verkan måste det intas i doser som är minst 10 gånger högre. Medlet är påtagligt mer opraktiskt för missbruksändamål än klassiska hallucinogener. 106

Efedrin (CS) (ej narkotikaklassat) Sammansättning och former: efedrin förekommer naturligt i medicinalväxten Ephedra sinica Staph m.fl. Det framställs som kemikalie i form av ett vitt kristallint pulver (ofta i hydroklorid- eller sulfatform), för medicinskt bruk som näsdroppar, tabletter eller injektionsvätska i ampuller. Benämningar: efedrin, ephedrina, ephedrine, ephedrinum; Efedrin; Ma Huang (som kinesisk växt); herbal ecstasy, Ultimate Xphoria (extrakt innehållande även koffein, pseudoefedrin m.m.). Missbruksdoser: Rusgivande dos efedrin har uppskattas uppgå till högst 1 gram. Dödlig dos rent efedrin har uppskattats till 1 2 gram. Efedrin har sålts i kapslar (med okänd koncentration) om 750 mg efedra-extrakt för rusändamål med rekommendation om intag av högst fem kapslar. Tillförselsätt: nedsväljning, snusning, injektion, rökning ej känt men torde kunna fungera. Ruseffekter: eufori, kraftkänsla, höjd puls, höjt blodtryck. Biverkningar: hjärtklappning och arrytmi, stegrat blodtryck, sömnlöshet, oro, yrsel, huvudvärk, svettningar, illamående, kräkningar, muskelsvaghet, darrningar, bröstsmärtor. Beroenderisk: av samma typ som för amfetamin, men sannolikt något långsammare; sannolikt likvärdig vid i.v. missbruk av stora doser. Toleransutveckling förekommer vid omfattande missbruk men inga märkbara abstinensreaktioner. Skadeverkningar-risker: psykoser med taktila och akustiska hallucinationer samt ångest- och upphetsningstillstånd; livshotande förgiftningar; dödsfall med efedrinprodukter finns rapporterade från USA; intervallet mellan rusgivande dos och livshotande dos är smalt. Schematisk beskrivning: 1. Beroenderisk... 2 2. Giftighet (akut toxicitet)... 2 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... 1 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... 2 5. Risk för social insufficiens... 1 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... 2 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... 1 8. Risk för utlösande av våld... 1 9. Verkan i ytterst små doser... 1 10. Svåra abstinensreaktioner... 1 11. Risk för självförvandling... 1 12. Övrigt... 0 Förekomst: M2. Praxisgränser: Ej relevanta då medlet ej är klassat som narkotika. Praxistäthet: P0. Dokumentation: K2. Rekommenderad (framtida) farlighetsklass: som amfetamin = F4. Referenser: FASS; Geschwinde; Perrine. Sammanfattande bedömning: Efedrin är sannolikt inget primärt ersättningsmedel för etablerade amfetamin- eller fenmetrazinmissbrukare. Däremot förekommer missbruk i bl.a. rave-miljön och hos kroppsbyggare, där de senare använder medlet för att kunna orka träna hårdare. 107

Anmärkning: Efedrin står under kontroll som narkotikaprekursor. Rättsläget är oklart då det gäller efedraprodukter. Diskussion har förekommit inom FN:s narkotikakontrollorgan om att ställa medlet under kontroll som psykotropt ämne enligt 1971 års konvention. 108

4.6 Fortsatt bevakning Erfarenheterna från senare år av att en rad nya introducerats på den illegala narkotikamarknaden i vårt land ger anledning att befara att så kommer att ske även i framtiden. För att skapa framförhållning när det gäller att på sakliga grunder värdera farligheten hos nya preparat finns det anledning för berörda myndigheter att bevaka utvecklingen av droger och missbruksformer, även i andra länder. Inom EU utarbetas f.n. riktlinjer för hur nya psykoaktiva ämnen skall kunna kontrolleras gemensamt inom unionen (EU 2005), baserat på en riskbedömning av varje nytt medels effekter, hälsorisker, sociala risker m.m. Det vetenskapliga underlag som kommer att utarbetas i samband med sådana riskbedömningar bör tas tillvara för en första värdering i farlighetshänseende. I samband med att nya ämnen förklaras vara narkotika enligt narkotikastrafflagen bör en första bedömning göras av respektive medels farlighet till ledning för kommande påföljdsbestämning. Om nya typer av narkotika eller nya missbruksformer ger upphov till nya former av farlighet där hittills använda kriterier är föga tillämpliga, bör nya farlighetskriterier preciseras. I samband med en framtida översyn av narkotikastrafflagen bör möjligheten övervägas att skriva in uttryckliga kriterier för farlighetsbedömning. Dylika frågor bör dock aktualiseras i ett annat sammanhang. 109

RIKSÅKLAGAREN Bilaga 1 Rättsavdelningen Chefsåklagare Astrid Eklund 2003-02-27 RÅ-A2003/0084 Ert Datum Er beteckning Datum Dnr Utdrag från beslut BESLUT Jag beslutar härmed att följande projekt skall genomföras. Projektets namn Farlighetsbedömningar av enskilda narkotikapreparat Projektansvarig Chefsåklagaren Astrid Eklund Bakgrund Som narkotika räknas i Sverige omkring 250 ämnen, som är definierade genom kemiska eller botaniska bestämningar, samt ett icke närmare bestämt antal svamparter innehållande psilocybin (av vissa experter uppskattade till omkring 50 arter). Av dessa ämnen är det dock endast ett tjugotal som hanteras mer regelbundet inom landet. Utomlands förekommer ytterligare ett stort antal narkotika och narkotikalika droger (medel som kan missbrukas med samma ruseffekter som kända narkotika men som ej står under formell narkotikakontroll). För endast omkring ett tiotal narkotika finns en tydligt utstakad praxis vid bedömning av farligheten resp. gränsdragningen mellan olika grader av narkotikabrott. För vissa ämnen (t.ex. amfepramon och meskalin) är antalet domar så ringa att ingen vägledande praxis kan sägas föreligga. För några ämnen som nyligen ställts under narkotikakontroll i Sverige (t.ex. 2C-B och PMMA) saknas domar helt. Bedömningen av farligheten hos enskilda narkotika har i många fall gjorts under stor tidspress (bl.a. då det varit fråga om häktning) och på basen av den närmast till hands liggande dokumentationen. Frågan har aldrig blivit föremål för en samlad bedömning ur rättslig och drogvetenskaplig synpunkt. Förarbetena till ändringar i narkotikastrafflagen (se t.ex. prop. 1980/81:76 sid. 212) ger endast korta anvisningar om hur begreppet farlighet kan tolkas. Vid preciseringen av detta begrepp synes åtminstone ett halvdussin olika kriterier ha kommit till användning. Då en del gärningar avseende narkotika kan ha mycket högt straffvärde, kan även små förskjutningar i bedömningar av farligheten hos ett aktuellt preparat leda till stora skillnader. Det kan gälla såväl rubricering som påföljd. Det är då mindre tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt att vissa narkotika bedöms i farlighetshänseende först efter att en omfattande brottslig hantering förekommit. Syfte och förväntat resultat Arbetet syftar till att skapa en samlad bild av frågeställningarna kring farlighetsbedömningar av enskilda narkotika, öka enhetligheten och förutsebarheten i bedömningarna och skapa bättre förutsättningar för behovet av rättslig utveckling på detta område. Resultatet av arbetet skall även bidra till att effektivisera åklagarnas arbete. Postadress Gatuadress Telefon Telefax Box 5553 Östermalmsgatan 87 C 08-453 66 00 08-453 66 99 114 85 Stockholm 110

RIKSÅKLAGAREN Rättsavdelningen Chefsåklagare Astrid Eklund 2003-02-27 RÅ-A2003/0084 Ert Datum Er beteckning Datum Dnr Arbetsplan m.m. Arbetet, som fil. kand. Jonas Hartelius får i uppdrag som projektledare att genomföra, omfattar följande: 1 sammanfatta gällande praxis för farlighetsbedömning av kända och mindre kända narkotika, 2 analysera de kriterier som hittills använts för att precisera begreppet farlighet hos enskilda narkotika, 3 utveckla ytterligare kriterier för begreppet farlighet, 4 utarbeta en mall för indelning av narkotika i farlighetshänseende, 5 pröva om nya rön bör föranleda ny farlighetsbedömning av kända narkotika, 6 granska mindre kända narkotika samt ämnen som kan komma att klassas som narkotika och avge rekommendationer om hur de bör bedömas i farlighetshänseende, 7 föreslå en rutin för farlighetsbedömning av nya narkotika, samt 8 lämna förslag till lagändringar eller annat som kan vara påkallat. Arbetet skall redovisas i en rapport till Riksåklagaren. Under arbetet kommer synpunkter m.m. att inhämtas från berörda myndigheter. Tidplan Slutrapport skall föreligga senast den 1 oktober 2003. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Klas Bergenstrand Astrid Eklund Kopia till: Jonas Hartelius Ekonomiavdelningen 111

Bilaga 2 Ordlista Abstinensreaktioner (abstinensbesvär): omställningsreaktioner i kroppen och sinnet när en missbrukare avbryter tillförseln av en drog efter en tids regelbundet intag; reaktionerna kan vara mycket besvärliga, plågsamma och i sällsynta fall livshotande. Administrationssätt: sätt att tillföra narkotika (eller andra medel) i människokroppen så att de framkallar rus eller annan effekt, t.ex. inhalation (rökning), nedsväljning eller injektion. I detta inräknas ej att svälja förpackad narkotika (t.ex. i kondomer) för smuggling el. dyl. Andningsdepression: märkbar sänkning av andningens djup och frekvens, kan leda till andningsstillestånd och livshotande tillstånd; förekommer vid förgiftningar med bl.a. barbiturater och opiater. Amotivationssyndrom: tillstånd med kraftigt nedsatt framåtanda, förändrade tankemönster m.m. hos cannabismissbrukare; syndromet åtföljs ofta av bristande insikt om allvaret i det egna tillståndet. Anestesi: bedövning. Antagonism: motverkande eller upphävande effekter av två droger som tillförs samtidigt; mekanismen används vid tillförsel av specifika motgifter (antidoter). Anterograd amnesi: blockering av anläggandet av nya minnesbilder från en viss tidpunkt ( minnesförlust framåt ); reaktionen kan förekomma vid påverkan med bl.a. flunitrazepam. Ataxi: rubbad samordning av muskelrörelser. Avdelad dos: dos som är uppdelad för att tillföras i syfte att uppnå ett rus vid ett enstaka tillfälle. Beroende (drogberoende, narkotikaberoende): tvångsmässigt begär efter ruseffekten av en drog. Centraldepressiv: dämpande verkan på centrala nervsystemet, bl.a. på andning och vakenhet; kan förekomma vid påverkan med bl.a. barbiturater och opiater. Centralstimulantia: medel med starkt stimulerande verkan på centrala nervsystemet, t.ex. amfetamin. Delirium: snabbt insättande förvirringstillstånd med bl.a. oro och vanföreställningar (hallucinationer); kan uppträda även vid vissa drogrus och vissa abstinensreaktioner. Depersonalisationsfenomen: känsla av att den egna personligheten löses upp; kan förekomma vid stark drogpåverkan och utlösa ångest. Designer drugs ( designade droger ): droger som givits en speciell kemisk struktur för att dels framkalla tydliga narkotikaliknande rus och dels undgå formell narkotikakontroll (åtminstone vid introduktionen på den illegala drogmarknaden); till denna grupp räknas bl.a. en del varianter av ecstasy och av fentanyl. 112

Dissociativ: (här:) egenskap hos vissa hallucinogener, t.ex. ketamin, att frikoppla olika medvetande- och associationsbanor, så att missbrukaren kan få en upplevelse av att medvetandet lämnar kroppen eller att man ser sig själv från sidan. Ekotripp: återuppflammande rusupplevelse utan att drogen tillförts på nytt; reaktionen kallas ibland för flashback. Eufori: känsla av stark upprymdhet. Excitation: uppjagat sinnestillstånd med höggradig oro. Flashback: ekotripp (se detta ord). Frozen addict : engelskt uttryck som betyder stelfrusen narkoman ; beskriver ett katatont tillstånd hos en grupp heroinmissbrukare som drabbats av nervskador p.g.a. förgiftning med MPTP. Gatuberedning: inofficiell benämning på illegal narkotika i de doser, kvaliteter och förpackningsformer som vanligtvis tillhandahålles på den illegala marknaden för avsalu till missbrukare. Hallucination: sinnesvilla; upplevelse som tolkas som riktig men saknar motsvarande adekvata stimuli från omvärlden; reaktionerna kan bli intensiva och verklighetstrogna, så att de uppfattas som riktiga ; hallucinationer kan förekomma även under rus med t.ex. cannabis och hallucinogener. Hallucinogener: droger som framkallar hallucinationer, bl.a. LSD och psilocybinhaltig svamp. Haptiska (el. taktila) hallucinationer: hallucinationer som har att göra med känselsinnet, t.ex. att insekter kryper under huden. Hyperaktivitet: kroppslig överaktivitet med bl.a. impulsivitet och oroligt beteende; kan förekomma vid bl.a. amfetaminpåverkan. Hypersomni: störning med onormal sömnighet under längre tid (minst en månad), dvs. ovanligt lätt att somna och svårt att vakna. Hypertermi: stegring av kroppstemperaturen ( värmeslag ); tillståndet kan bli livshotande. Kataplexi: plötslig orörlighet och hopsjunkenhet p.g.a. att musklerna tappar sin normala spänning. Katatoni: orörlighet p.g.a. kraftig stelhet i muskulaturen; tillståndet förekommer vid vissa sjukdomar, som schizofreni, och vissa tillstånd av drogberusning eller drogskador, bl.a. förgiftning med MPTP. Koma (coma): medvetslöshet. Korstolerans: utveckling av tolerans till en drog som är farmakologiskt besläktad med ursprungsdrogen; innebär att drogerna kan ersätta varandra; uppträder t.ex. inom opiatgruppen eller mellan alkohol och barbiturater. Konvulsion: utbredd och häftig, kortvarig kramp, omfattande och hastigt på varandra följande muskelryckningar. Metabolism: ämnesomsättning; (här:) den samlade processen av upptag, (rus)effekt, nedbrytning och utsöndring av en drog i människokroppen. Missbruksdos: avdelad dos i sådan mängd och kvalitet som vanligen förekommer på den illegala marknaden vid avsalu till missbrukare och som ofta konsumeras vid ett enstaka tillfälle för att åstadkomma ett rus. Mortalitet: dödlighet. Naiv person: (här:) person som ej utvecklat tolerans till en viss drog. Narkolepsi: tillstånd av obetvingliga sömnattacker; tillståndet behandlas i vissa fall med amfetamin. 113

Narkos: nedsövning av kroppen till känsellöshet; allmänbedövning. Narkotikalika droger: droger som har narkotikalika verkningar, t.ex. likartade ruseffekter, men ej är formellt reglerade som narkotika. Narkotikaprekursor: ett ämne som kan användas för olaglig framställning av narkotika och som finns upptaget i bilaga till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 273/2004 av den 11 februari 2004 om narkotikaprekursorer eller rådets förordning (EG) nr 111/2005 av den 22 december 2004 om regler för övervakning av handeln med narkotikaprekursorer mellan gemenskapen och tredjeländer (se lagen om kontroll av narkotika 7 a, ändr. genom SFS 2005:471); råvara för narkotikaframställning; aktuella förteckningar utfärdas av Läkemedelsverket. Opiater: droger som framställs ur opiumvallmo, t.ex. kodein, morfin, råopium och heroin. Opioider: syntetiska ämnen med opiatverkan, t.ex. fentanyl och metadon. Organoleptiska undersökningar: (här:) undersökningar (av en drog) genom sinnesorganen, främst, syn, lukt och smak. Paranoia: förföljelseföreställning; sådana kan förekomma vid missbruk av droger och yttra sig i stark misstänksamhet mot omgivningen, aggressivitet m.m. Potentiering: förstärkning av drogeffekterna vid samtidig tillförsel av två eller flera droger; effekten kan bli mycket stark och resultera i t.ex. medvetslöshet eller livshotande förgiftning. Psykedelisk: medvetenhetsvidgande ; förmåga hos drog att framkalla upplevelse av kännbart förändrat medvetande, särskilt under hallucinogenrus: även om upplevelsen under sådant rus. Psykos: allvarlig psykisk störning med bristande verklighetsuppfattning och svåra symptom i form av t.ex. hallucinationer eller vanföreställningar; kan vara övergående (s.k. akut eller transient psykos) eller långvarig (kronisk); kan förekomma i samband med missbruk av bl.a. cannabis, centralstimulantia, hallucinogener och kokain, både som en direkt förgiftningsreaktion och som ett långdraget sjukdomstillstånd. Psykotomimetika: eg. psykoshärmande medel ; äldre term för hallucinogener. Rektalvätska: vätska avsedd att tillföras genom ändtarmen (rectum), t.ex. för att åstadkomma narkos. Resoriblett: en läkemedelsberedning i form av en tablett som är avsedd att placeras i munhålan (vanligen under tungan) så att slemhinnorna kan suga upp den verksamma substansen; beredningsformen förekommer bl.a. för buprenorfin (Subutex). Schizofreni: svår psykisk sjukdom med bl.a. splittring av personligheten, ofta även hallucinationer, förföljelseidéer, katatoni m.m. Sedering: dämpande eller lugnande effekt (av en drog), vid högre grad av påverkan uppenbar omtöckning. Sensibilisering: ökad känslighet för en drogs effekter; innebär att en mindre dos kan framkalla effekt; motsats: toleransutveckling. Serotonin: en signalsubstans i hjärnan som påverkar bl.a. känsloläget; vid höga nivåer kan en person bli synnerligen älskvärd mot sin omgivning, vid låga nivåer kan en person drabbas av bl.a. depressioner. Set: sinnestämning eller förväntan inför drogintag; tillståndet kan vara känsligt för suggestiv påverkan; det har stor betydelse för hur drogupplevelsen skall tolkas och missbrukaren bete sig under ruset. 114

Setting: omgivning vid användning av droger; den kan ha stor inverkan på upplevelser och beteenden under ett drogrus vid tillförsel av bl.a. hallucinogener. Strategisk användning: (här:) användning av droger, t.ex. flunitrazepam, för att komma i ett sinnestillstånd som är gynnsamt för genomförande av planerade brott. Synergism: se potentiering. Synestesi: förväxling av olika slag av sinnesintryck, så att t.ex. ljud uppfattas som färger. Toleransutveckling (toleranshöjning): minskad effekt av en viss dos efter frekvent tillförsel; missbrukare kompenserar ofta denna effekt genom att höja dosen. Toxicitet: giftighet, i första hand egenskapen att framkalla livshotande förgiftningar. Tremor: darrning, skälvning. 115

Bilaga 3 Referenser Utredningar, propositioner m.m. Europeiska Unionens Råd (2005) Rådets beslut om informationsutbyte, riskbedömning och kontroll avseende nya psykoaktiva ämnen, CORDROGUE 16, OC 134, 7003/05, dat. 22 mars 2005, stencil Läkemedelsverket (2005a): Narkotikaförklaring, skrivelse till Socialdepartementet, LV dnr 359:2005/23864 (2005-04-22) (ang. narkotikaklassning av ketamin) Prop. 1980/81:76 Interneringspåföljdens avskaffande och straffet för grovt narkotikabrott m.m. Prop. 1992/93:142 om åtgärder mot bruk av narkotika samt ringa narkotikabrott SOU 1964:40 Mentalsjukvårdslag, betänkande avgivet av Sinnessjuklagstiftningskommittén Riksåklagarens cirkulär RÅC 56 Tillämpningsfrågor i narkotikamål (1969-06-18) RÅC 74 Narkotikabrottsligheten (1972-11-14) RÅC I:94 Vissa frågor rörande handläggningen av narkotikamål (1980-01-03) Rättsfall NJA 1983 s. 754 I och II (kokain) NJA 1985 s.164 (amfetamin) NJA 1992 s. 235 (LSD, MDMA) NJA 1994 s. 374 (opium) NJA 1997 s. 522 (amfetamin) NJA 1998 s. 24 (Rohypnol) NJA 1998 s. 512 (cannabis) NJA 2001 s. 86 (kat) NJA 2003 s 339 (Rohypnol) RH 1984:119 (cannabisextrakt) RH 1989:118 (sobriltabletter) RH 1995:65 (kokain) RH 1996:101 (kat) RH 1997:51 (LSD) RH 2004:26 (fentanyl) Hovrätten över Skåne och Blekinge B 3070-01 (2002-05-27) ((psilocin och psilocybin) 116

Lagkommentarer m.m. Hovrätten över Skåne och Blekinge (2004): Riktlinjer för bestämning av straffvärde: narkotika, alkohol, tobak, Antagna vid praxisdiskussion den 12 mars 2004, Malmö: Hovrätten, stencil. Kalte J (1998): Specialstraffrätt, Stockholm: Norstedts Juridik. Sterzel G (2001): Studier rörande Påföljdspraxis m.m., 2:a upplagan, Stockholm: Jure AB. Sterzel G/Borgeke M (2005, tredje uppl) Studier rörande Påföljdspraxis m.m. Sakkunnigutlåtanden m.m. Här anges utlåtanden och översikter som med hänsyn till vetenskaplig utveckling och domstolsavgöranden fortfarande kan anses vara relevanta för farlighetsbedömningar. Bejerot N, Hartelius J (1983): Kokainets farlighet, Alkohol & Narkotika, nr 8. Bergsten M (1996): Yttrande om metadonets användning och farlighet, Dnr PHS 602-1487/96, stencil. Dahlquist R (1999): Frågan om farlighet och risk för allvarliga konsekvenser med bruk av svampar innehållande psilocybin och psilocin, yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd, nr 441-1151/98, stencil. Hartelius J (1990): Kat, Carnegie MiniSerie 3, Stockholm: Svenska Carnegie Institutet, 2:a tryckningen 1995. Hartelius J (1992): Farlighetsbedömningar för olika typer av narkotika, särskilt LSD, Promemoria C92-004B, Svenska Carnegie Institutet, stencil. Hartelius J (1992): Metamfetamin, promemoria C92-007A, Svenska Carnegie Institutet, stencil. Hartelius J (1992): Fenmetralin, promemoria C92-009B, Svenska Carnegie Institutet, stencil. Hartelius J (1993): Rökheroin, promemoria C93-001A, Svenska Carnegie Institutet, stencil. Hartelius J (1993): Marijuana, promemoria C93-003B, Svenska Carnegie Institutet, stencil. Hartelius J (1995): Cannabisberedningar av marijuanatyp, promemoria C95-001C, Svenska Carnegie Institutet, stencil. Hartelius J (1998): Psilocybin, promemoria C98-010A, Svenska Carnegie Institutet, stencil. Hartelius J (1998): Kvaliteten hos cannabisberedningar, promemoria M98-029A, stencil. Hartelius J (1999): Amfepramon dietylpropion, promemoria nr M99-014A, stencil. Hartelius J (2000): Gammahydroxibutyrat (GHB), promemoria M2000-041B, stencil. Hartelius J (2001): GHB (2), promemoria M2001-004D, stencil. Hartelius J (2002): GHB (3), promemoria M2002-006A, stencil. Hartelius J (2002): Psilocybin (2), promemoria M2002-008A, stencil. Hartelius J (2003): Rohypnol (flunitrazepam), promemoria M2003-018C, stencil. Hartelius J (2003): Rohypnol (II), promemoria M2003-064E, stencil. Hartelius J (2003): Buprenorfin, promemoria M2003-092A, stencil. 117

Hartelius J (2005): Difenoxylat, promemoria C2005-003A, stencil. Humble M (2004): Skadeverkningar av MDMA ( Ecstasy ) En uppdatering om akuta och långsiktiga risker med en vanlig missbruksdrog, På uppdrag av Högsta Domstolen, målnummer B 1699-03, stencil. Knudsen K (2005): Rättsintyg om ketamin, Göteborg: Sahlgrenska universitetssjukhuset, stencil (utan datum). Läkemedelsverket (2005b): Klassificering av narkotika, avser: ketamin, Dnr 359:2005/23864, april 2005, stencil. Nyberg F (2003): Utlåtande kring farlighetsgraden av bromazepam 2003-12-01, Uppsala universitet: Institutionen för farmaceutisk biovetenskap, stencil. Nyberg F (2004): Utlåtande om farlighetsgrad hos läkemedelssubstanserna oxazepam, diazepam, klonazepam, flurazepam och lorazepam, Uppsala: Uppsala universitet, Institutionen för farmaceutisk biovetenskap, stencil, datum 2004-01-15. Rättsmedicinalverket (RMV) (2003): Yttrande avseende bromazepams farlighet, Dnr X03-902170, stencil. Thulin SO (1996): Angående metadon, Malmöhus Läns Landsting Lunds Sjukvårdsområde, stencil. Övrig tryckt litteratur om droger I den löpande texten anges referenser endast efter första författare och i allmänhet utan årtal, utom då detta behövs för att skilja mellan referenser. Bejerot N (1968): Narkotikafrågan och samhället, Stockholm: Aldus/Bonniers. Bourne P (1976) (red.): A treatment manual for acute drug abuse emergencies, Rockville (MD): National Clearinghouse for Drug Information. Carrière B (1953): Klinische Beiträge zur Cliradonsucht unter besonderer Berücksichtigung der Entziehungspsychosen, Dtsch. Med. Wschr., vol 78, s. 875 878. EACD (2002): The Expert Advisory Committee on Drugs (EACD) Advice on: Methcathinone, www.ndp.govt.nz/committees/eacd/methcathinone.pdf (2005-10-09) ECNN (2003a) Report on the Risk Assessment of 2C-I in the Framework of the Joint Action on Synthetic Drugs, (via: http://www.fhi.se/upload/pdf/2004/rapporter/2ciriskutvarderingemcdda.pd f) ECNN (2003b) Report on the Risk Assessment of 2C-T-2 in the Framework of the Joint Action on Synthetic Drugs, (via: www.fhi.se/upload/pdf/2004/rapporter/2ct2riskassess.pdf) ECNN (2003c) Report on the Risk Assessment of 2C-T-7 in the Framework of the Joint Action on Synthetic Drugs, (via: www.fhi.se/upload/pdf/2004/rapporter/2ct7riskassess.pdf ) Efron DH, Holmsted B, Kline NS (eds.) (1979): Ethnopharmacologic Search for Psychoactive Drugs, New York: Raven Press. Engelmeier MP (1964): Somatische und psychische Wirkungen von Genussstoffen und psychotropen Medikamenten, i F. Laubenthal (Hg.): Sucht und Missbrauch, Stuttgart: Georg Thieme Verlag, s. 33 50. 118

FASS (www.fass.se) (utges i bokform årligen, på hemsidan med kontinuerlig uppdatering). Foregger E, Litzka G (1985): Suchtgiftgesetz, Wien: Manz Verlag. Geschwinde T (1998): Rauschdrogen, 4. Aufl., Heidelberg: Springer. Gold MS (1984): 800-Cocaine, New York: Bantam Books. Goldberg L, Hoffmeister F (1973) (red.): Psychic Dependence, Heidelberg: Springer. Good PJ (1993): Cat (Methcathinone), Lansing (MI): Michigan State Police, stencil. Goodman & Gilman s Pharmacologic Basis of Therapeutics (2001), ed. Hardman JG, Limbord LG, 10 th ed., New York: McGraw Hill. Hartelius J (2002): Farligheten hos enskilda narkotikapreparat, Publikation för Svenska Narkotikapolisföreningen, nr 1. Hoffman BF (1977): Diet pill psychosis, Canadian Medical Association Journal, vol. 116, Feb. 19, s. 351 + 354 355. Hoffmeister F, Stille G (eds.) (1982): Psychotropic Agents, Part III, Berlin: Springer. Karch SB (2002): Karch s Pathology of Drug Abuse, Boca Raton: CRC Press. Kirsch MM (1986): Designer Drugs, Minneapolis (MN): CompCare Publications. Laubenthal F (1964) (Hg.): Sucht und Missbrauch, Stuttgart: Thieme. Lewin L (1931): Phantastica, reprinted: London. Routledge and Kegan Paul, 1964. Lindskog BI (1997): Medicinsk terminologi, Stockholm. Nordiska Bokhandelns Förlag. Mallach HJ, Pedal I, Lächler H (1980): Das Antiadipositum X 112 in der Drogenszene, Med. Welt, Bd 31, Heft 6, s. 220 223. Martindale The Complete Drug Reference (2002): 33rd Ed., Ed. by S. C. Sweetman, London: Pharmaceutical Press. Maurer DW, Vogel VH (1954): Narcotics and Narcotic Addiction, Springfield (IL): Ch. Thomas. The Merck Index (2001): 13th Ed., Whitehouse Station (NJ): Merck. Nahas GG (1973): Marihuana Deceptive Weed, New York: Raven Press. Narkotika, dopningsmedel och hälsofarliga varor (2005), upplaga 8.1, utgiven av Svenska Carnegie Institutet och Svenska Narkotikapolisföreningen, Göteborg: Mediahuset. NIDA (1978): PCP Phencyclidine Abuse: An Appraisal, Rockville (MD): NIDA. NIDA (2001): Hallucinogens and Dissociative Drugs, NIDA Research Report Series. (stencil) Niesink RJM, Jaspers RMA, Kornet LMW, van Ree JM (eds.) (1999): Drugs of Abuse and Addiction Neurobehavioral Toxicology, Boca Raton: CRC Press. Perrine DM (1996): The Chemistry of Mind-Altering Drugs, Washington (DC): American Chemical Society. Rättsmedicinalverket (RMV) (2002): Lugnande medel som oroar, Stockholm: Rättsmedicinalverket. Schmidtbauer W, vom Scheidt J (1984): Handbuch der Rauschdrogen, erweiterte Neuausgabe, Frankfurt a. M.: Fischer. Schmidtbauer W, vom Scheidt J (2001): Handbuch der Rauschdrogen, 5. Auflage, Frankfurt a. M.: Fischer. 119

Shulgin A, Shulgin A (1991): PiHKAL A Chemical Love Story, Berkeley (CA): Transform Press. Shulgin A, Shulgin A (1997): TiHKAL The Continuation, Berkeley (CA): Transform Press. South African Electronic Package Inserts (SAEPI): home.intekom.com/pharm/lennon/brazepam.html. (2005-10-09) Svensk ordbok (1999), 3:e upplagan, Stockholm: Norstedts Ordbok. Tyler VE, Brady LR, Robbers JE (1976): Pharmacognosy, 7th Ed., Philadelphia: Lea & Febiger. Valter K & Arrizabalaga P (1998): Designer Drugs Directory, Amsterdam: Elsevier Hemsidor DEA (2005): www.dea.gov (2005-10-09) Erowid (2005): www.erowid.org (internetbaserad databas om hallucinogener och andra droger) (2005-10-09) Medsafe Editorial Team (1998): Dependence with Zopiclone, http://www.medsafe.govt.nz/profs/puarticles/3.htm (web site: July, 1998) (2005-10-09) Pemoline: www.pemoline.com (2005-10-09) 120

Bilaga 4 Formulär/Mall för farlighetsbedömning Mall Som grund för redovisning och jämförelser av olika preparat eller grupper används följande mall. Den kan användas även för kommande bedömningar av framtida preparat. Preparat: namn (huvudgrupp) Sammansättning och former: här anges medlets kemiska eller botaniska definition, vanliga beredningar som t.ex. pulver eller tabletter samt i förekommande fall även läkemedelsberedningar. Benämningar: här anges vetenskapliga, kommersiella och populära namn (de senare inom anföringstecken). Missbruksdoser: här anges kända eller uppskattade doser som kan framkalla rus eller ofta används vid missbruk i russyfte, i en del fall framräknade genom jämförelser. Tillförselsätt: här anges vanligen förekommande tillförselsätt samt sådana som dokumenterats eller är tänkbara men ej rapporterats i nämnvärd utsträckning. Ruseffekter: här anges vanligen uppträdande ruseffekter samt betydande likheter med andra preparat. Biverkningar: här anges sådana oönskade effekter som förekommer vid missbruk, samt i en del fall sällsynta men allvarliga biverkningar. Beroenderisk: här anges kända risker eller görs i vissa fall jämförelser med liknande preparat Skadeverkningar-risker: här sammanfattas kroppsliga, psykiska och sociala skador, störningar m.m. samt även mer ovanliga sådana. Schematisk beskrivning: i denna tabell sammanfattas gjorda bedömningar efter relevanta kriterier i en skala 0 (ej dokumenterat) 3 (högst risk). 1. Beroenderisk... x 2. Giftighet (akut toxicitet)... x 3. Risk för kroppsliga sjukdomar eller skador... x 4. Risk för psykiska sjukdomar eller skador... x 5. Risk för social insufficiens... x 6. Risk för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter... x 7. Potential för strategisk användning vid genomförande av planerade brott... x 8. Risk för utlösande av våld... x 9. Verkan i ytterst små doser... x 10. Svåra abstinensreaktioner... x 11. Risk för självförvandling... x 12. Övrigt... x 121

Förekomst: här anges känd förekomst i Sverige med skattning i skalan M0 M3 i kapitel 2. Praxisgränser: här anges i förekommande fall etablerade praxisgränser. Praxistäthet: här anges graden av detaljreglering av praxis med skattning i skalan P0 P3 i kapitel 2. Dokumentation: här anges mängden och kvaliteten i den vetenskapliga dokumentationen om medlet med skattning i skalan K0 K3 i kapitel 2. Rekommenderad farlighetsklass: här ges en rekommendation till framtida farlighetsbedömning enligt skalan F0 F6 i kapitel 4. Referenser: här anges huvudsakliga referenser, i första hand vetenskapliga översiktsverk men även sakkunnigutlåtanden, promemorior och annat material som kan närmare belysa medlets effekter och risker. Sammanfattande bedömning: här ges en kort beskrivning av preparatets effekter och risker samt skäl till att det bör föras till en viss farlighetsklass. I några fall ges även skäl till omprövning av etablerad praxis. 122