Barn som utsatts för sexuella övergrepp och den rättsliga hanteringen

Barn som utsatts för sexuella övergrepp och den rättsliga hanteringen Svensk nationell rapport Helen Westlund

Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer i Sverige och i världen. Rädda Barnen 2002 Författare: Helen Westlund Projektledare: Ola Florin Produktionsledare: Lisa Adamsson Grafisk design: Ulla Ståhl Tryck: Rädda Barnen Artnr: 2881 Rädda Barnen 107 88 Stockholm Telefon: 08-698 90 00 Fax: 08-698 90 10 info@rb.se www.rb.se

Innehåll 1. Inledning 1 2. EU-projektet 1 3. Den svenska studien 1 4. Barnet och rättsprocessen 1 4.1 Förundersökningen 1 4.1.1 Barns berättelse/utsaga 2 4.1.1.1 När hörs barnet under förundersökningen? 2 4.1.1.2 Var bör barnet höras? 3 4.1.1.3 Förundersökningen leds av åklagare eller polis 3 4.1.1.4 Förhöret anpassas efter barnet 5 4.1.1.5 Barnet har rätt till juridiskt stöd 6 4.1.1.6 Videoförhör 6 4.1.1.7 Förhör med barn i olika åldrar 7 4.1.1.8 Särskilt utsatta 8 4.1.2 Den medicinska utredningen 8 4.1.2.1 När görs en medicinsk undersökning? 8 4.1.2.2 Vem ska göra den medicinska undersökningen? 9 4.1.2.3 Genomförandet av den medicinska undersökningen 9 4.2 Rättegången 9 4.2.1 Barns berättelse/utsaga 10 4.2.1.1 Barns deltagande i rätten 10 4.2.1.2 Det finns inga särskilda "barndomare 11 4.2.1.3 Videoförhör 11 4.2.2 Den medicinska utredningen 11 5. Sammanfattande rekommendationer 12

1. Inledning "När jag äntligen berättade får någon om övergreppen, blev jag ifrågasatt. Det kändes nästan värre än själva övergreppen. Nu förstod jag att det inte fanns någon som kunde hjälpa mig." "Man ska inte lura barn att bara du berättar om vad du varit med omså blir det bra. För det blir det inte." Dessa citat kommer från en flicka som under många år var utsatt för sexuella övergrepp av sin pappa. Hon har berättat om hur svårt det var att ta steget och polisanmäla pappan. Men nu när hon som ung vuxen ser tillbaka på det som hänt, känns det mest bittert att hon fick så dåligt stöd i en svår och oförstående rättsprocess. Det svenska rättssystemet är gjort av vuxna för vuxna. Även om det under årens lopp successivt utvecklats en större förståelse för barn och deras särskilda behov, är det mycket som återstår att göra. Fortfarande ställs t.ex. samma krav på barn som på vuxna; att de klart, koncist och sammanhängande ska kunna berätta om det svåra de varit med om. Detta motiveras av hänsyn till rättssäkerheten för den vuxne förövaren. Flera undersökningar visar att de flesta polisanmälningar om sexuella övergrepp mot barn läggs ned. Det är bara ett fåtal som leder till åtal, och ännu färre till fällande dom. Det är nu dags att byta perspektiv och sätta barnet i centrum i dessa rättsprocesser. Det är också ett synsätt som FNs konvention om barnets rättigheter förmedlar. Barn har egna rättigheter och har rätt att mötas med respekt. Det är mycket viktigt att barnet behandlas väl och tas på allvar såväl vid förundersökningen som under själva rättegången. 2. EU-projektet Rädda Barnen deltar i en gemensam europeisk studie, finansierad inom EU:s Daphne-program. Syftet är att studera hur barn som utsatts för sexuella övergrepp behandlas i rättsprocessen. Man har valt att fokusera på två områden. Dels barnets berättelse/utsaga och dels de medicinska undersökningarna. Nationella studier har genomförts i tio länder i syfte att kunna dra lärdom av varandra och utbyta erfarenheter mellan länderna. 3. Den svenska studien Det finns publicerat ett stort antal böcker och utredningar inom detta område. Jag har gått igenom många av dessa, och särskilt koncentrerat mig på publikationer som utkommit de senaste åren. Inte minst har de två statliga 1

utredningarna Kommittén mot barnmisshandel och Sexualbrottskommittén belyst många frågeställningar på ett bra sätt. Men även inom t.ex. den juridiska forskningen har i flera rapporter nya rön presenterats. Vidare har jag genomfört flera intervjuer med personer som i olika sammanhang, och på olika nivåer arbetar med frågor rörande barn som utsatts för sexuella övergrepp. Dels personer på central myndighetsnivå inom polis- och åklagarväsendet, men även personer från myndigheter som konkret handlägger ärenden av denna typ. I det senare fallet har intervjuer gjorts med polis, åklagare, domare och advokater i två städer. Dels i en större centralort och dels i en medelstor stad ute i landet. Intervjuer har även gjorts med flera läkare och forskare. Slutligen har jag även intervjuat personer som själva varit utsatta för övergrepp. För att överhuvudtaget kunna få ta del av dessa personers synpunkter, så ligger de brott de utsatts för relativt långt tillbaka i tiden. 4. Barnet och rättsprocessen 4.1 Förundersökningen En brottsmålsprocess inleds med en förundersökning. Denna undersökning är den utredning som polis och åklagare bedriver för att ta reda på om något brott begåtts och i så fall om någon kan lagföras för detta. I andra hand är förundersökningen också en beredning av det brottmål, som blir följden av om åklagaren med utredningen som grund, beslutar att väcka åtal. Förundersökningen är således både ett underlag för åklagarens beslut om saken ska föras till domstol eller inte samt ett underlag för domstolens handläggning av målet. Under förundersökningen samlas och dokumenteras bevis. Dessa bevis presenteras dock inte vid rättegången, i stället ska åberopad bevisning redovisas på nytt i domstolen. 4.1.1 Barns berättelse/utsaga 4.1.1.1 När hörs barnet under förundersökningen? Det finns i lagen ingen särskild bestämmelse om när under förundersökningen som barn ska höras. I Riksåklagarens rekommendationer anges att viss utredning bör göras innan ett barn hörs. Frågor som bör klarläggas, enligt Riksåklagarens rekommendation, är framförallt vad som initierade barnets berättelse om övergreppen, och i vilken situation berättelsen lämnades. Inledande förhör bör därför i regel hållas med den eller de personer som först fått ta del av barnets berättelse. När tillräcklig bakgrundsinformation erhållits kan barnet därefter höras. 1 1 Riksåklagaren PM 1999:01, Förundersökning vid sexuella övergrepp mot barn, s 6f 2

Flera åklagare uppger att det är bra för utredningen att inledningsvis koncentrera sig på den kringbevisning som finns. Detta för att få veta så mycket som möjligt om barnet innan barnet hörs. Viktiga frågor är t.ex. för vem och hur barnet berättat om övergreppen. I vissa fall tas även socialtjänstens akt om barnet in för att komplettera bilden. 4.1.1.2 Var bör barnet höras? Det finns ingen rättslig reglering som anger var polisförhör med barn ska ske. I praktiken sker de allra flesta barnförhören dock på polishuset. Det hör till undantagen att de sker någon annanstans. De flesta polismyndigheter har någon form av särskilda förhörsrum för barn. De kan emellertid se mycket olika ut, bl.a. beroende på ekonomiska resurser. Allt från ett barnvänligt inrett rum med egen ingång, till ett sterilare kontorsrum där barnet tvingas gå inom långa poliskorridorer innan de når fram till förhörsrummet. En av de intervjuade personerna som själv hade varit utsatt för övergrepp berättad e att hon till och med mötte gärningsmannen i polishusets korridor när hon var på väg till sitt förhör. Polismyndigheten i Kalmar som just nu bygger om polishuset och därmed även barnförhörsrummet, uppger att de saknar ett erfarenhetsutbyte mellan olika polismyndigheter angående hur ett bra förhörsrum bör vara utformat. Man menade att det är resursslöseri att varje polismyndighet så att säga "uppfinner hjulet på nytt", istället för att dra nytta av varandras erfarenheter på området. Flera av de personer som intervjuats, däribland advokaterna, anser att förhören borde kunna ske någon annanstans än i polishuset. Om barnet kan höras i en känd miljö t.ex. på dagis, i skolan eller en lägenhet som socialtjänsten disponerar så skapas en tryggare atmosfär och därmed bättre förutsättningar för att barnet berättar vad han/hon varit med om. Ett hinder som brukar anges för sådana arrangemang är de praktiska problem som kan finnas med videoupptagningar av förhöret. De flesta polismyndigheter saknar mobil teknisk utrustning, enligt uppgift från Rikspolisstyrelsen. 4.1.1.3 Förundersökningen leds av åklagare eller polis I Rättegångsbalken står det att det är åklagaren som ska leda förundersökningen bl.a. vid grövre brott och när det behövs av särskilda skäl. 2 Vad som ska anses vara särskilda skäl anges inte i lagen. Riksåklagaren har utfärdat allmänna råd om ledningen av förundersökning i brottmål där anges att exempel på särskilda skäl är brott där barn skall höras under förundersökningen och brott som innefattar våld som riktar sig mot närstående 3. Oavsett vem som leder förundersökningen sköts det praktiska utredningsarbetet av polisen. Den viktigaste åtgärden är regel att hålla förhör med barnet och den misstänkte. Åklagaren gör därefter sina bedömningar om att väcka åtal på basis av referat, protokoll och inspelningar av förhör. Vid intervjuerna framkom dock att det är ovanligt att åklagaren närvarar vid förhör med barnen. Orsaken angavs vara tidsbrist. Både poliser, åklagare och advokater ansåg att detta var en brist. Åklagarna borde vara med och lyssna under videoförhören. Dels som 2 Rättegångsbalken 23:3 3 Riksåklagaren, RÅFS 1997:12; FAP 403-5 3

utredningsstöd och dels för att direkt på plats kunna ställa kompletterade frågor. Flera intervjuade uppgav också att det innebar en fördel om åklagaren närvarade och såg barnet. En åklagare menade att man får en helt annan känsla för ett ärende om man får möjlighet att se barnet i aktion. Åklagaren efterlyste någon form av reglering om detta för att få förståelse från arbetsgivaren och skapa tidsmässigt utrymme. En annan fråga i sammanhanget är vilken kompetens polis eller åklagare har att hålla förhör med barn. Lagstiftaren har uppmärksammat att förhör med barn skiljer sig markant från förhör med vuxna. Den kompetens som har krävts för uppgiften har tidigare definierats som "en särskild fallenhet" att höra barn. Helt nyligen har detta dock ändrats till att personen måste ha "särskild kompetens för uppgiften" 4. Detta betyder att det nu inte längre räcker med att vara en lämplig person, utan personen måste dessutom ha relevant utbildning. När det gäller vilken barnkompetens som krävs av en åklagare, så finns det ingen särskild reglering om detta. I Riksåklagarens rekommendation anges att förundersökningen alltid ska ledas av åklagare, företrädesvis med specialistutbildning 5. Det blir också alltmer vanligt att dessa ärenden lottas på en mindre grupp åklagare. Noteras ska emellertid att det, till skillnad från t.ex. miljö-, narkotika- och ekonomiska brott, inte finns några särskilda specialisttjänster för åklagare på barnområdet. Sådana specialisttjänster innebär bl.a. högre lön. Flera av de åklagare som intervjuats efterlyste specialisttjänster på barnområdet, bl.a. i syfte att höja statusen för frågorna. Är barnets berättelse av avgörande betydelse för utredningen bör, om det är av vikt med hänsyn till barnets ålder och utveckling samt brottets beskaffenhet, någon som äger särskild sakkunskap i barn eller förhörspsykologi biträda vid förhöret 6. De intervjuade uppgav att detta var mycket ovanligt. En polis redogjorde för ett fall där polisen trodde att övergrepp begåtts men barnet ville inte berätta om det. Vid det sista förhöret med barnet närvarade även en barnpsykolog, och först då berättade barnet om övergreppen. Bland de intervjuade fanns dock blandade meningar om det bra att anlita barnpsykologisk kompetens som stöd i förhöret. Huvudargumentet emot är att det är poliserna som har utredningsvana. Huvudargumentet för är att barnpsykologer bättre kan läsa barns beteende i olika åldrar. Samtliga intervjuade har tagit upp behovet att kontinuerlig handledning. Framförallt för poliser, men även för åklagare i stor utsträckning. En kammaråklagare i Mellansverige har nyligen i ett brev till riksåklagaren vädjat om handledning i samband med sådana här utredningar. Hon uppger att hon haft flera stora mål där hon bland annat tagit del av pedofilers fotosamlingar. Hon skriver "Dessa sitter redan i kroppen på mig på så vis att jag ofta får fram bilder på näthinnan eller känslor i min kropp, utan att jag själv vill det. Åklagare lämnas dock helt ensamma med sina upplevelser." Många intervjuade framför att det är ett resursslöseri att inte stötta med handledning. Utan sådan orkar man bara några år i yrket, och det tar lång tid att lära upp någon ny. 4 Förundersökningskungörelsen 17 5 Riksåklagaren PM 1999:01, Förundersökning vid sexuella övergrepp mot barn, s 4f 6 Förundersökningskungörelsen 19 4

4.1.1.4 Förhöret anpassas efter barnet I förundersökningskungörelsen 7 regleras hur förhör med barn ska gå till. De ska planeras noga och det bör särskilt tillses att det inte väcks uppseende kring förhöret. Vidare ska förhöret genomföras så att det inte uppkommer fara för att den som förhörs tar skada. Särskild varsamhet bör iakttas om förhöret rör "sexuallivet" och utfrågningen får inte föras mer ingående än omständigheterna kräver. Tidigare fanns en regel som angav att förhör endast borde äga rum en gång. Regeln är nu ändrad till att förhör inte får äga rum fler gånger än som är nödvändigt med hänsyn till utredningens art och barnets bästa. Intervjupersonerna var ense om att den nya regeln är bra. Det räcker inte med att hålla bara ett förhör med barn. Oftast krävs minst två förhör. Utöver ovannämnda regler i förundersökningskungörelsen finns inga mer precisa bestämmelser om hur förhör med barn ska gå till. Det är upp till förhörsledare att planera och genomföra förhöret. I en expertrapport utgiven av Socialstyrelsen 8 framkommer följande vad avser förhörsteknik. "Förhör med barn ställer inte bara särskilda krav på förhörsledarens kompetens, utan också att förhören måste anpassas till barnets villkor, både generellt och i det individuella fallet. Generellt gäller att ju yngre barnet är, desto mer måste polisen anpassa sig till barnet. Individuellt kan anpassningen bero på barnets utveckling, personlighet, sociala situation, men också av brottets karaktär och grovhet, gärningsmannens identitet och brottets frekvens. Med det sistnämnda menas att det vanligen är betydligt svårare att få fram konkret information om en rad övergrepp än om ett enda. Förhörets genomförande, dess strategi och utveckling, måste anpassas efter de skilda förutsättningar, som råder för olika fall och för olika barn." I en nyligen presenterad statlig utredning 9 gavs några rekommendationer hur barnförhör bör gå till. Barnet ska berätta så fritt som möjligt om det som hänt, helst med tydliga detaljer. Frågor som ställs bör vara öppna: "Vad hände sedan..?" Ledande och suggestiva frågor minskar trovärdigheten i barnets berättelse. Om ledande frågor förekommer ska de användas medvetet; kanske som en sista utväg. Högsta domstolen har definierat vissa kriterier för en trovärdig berättelse; den bör vara klar sammanhängande och detaljerad. Berättelsen ska helt inte innehålla punkter som verkar svårförklariga eller på annat sätt väcker tveksamhet om trovärdigheten hos berättaren 10. Flera av de intervjuade, däribland åklagare och domare, anförde att ledande frågor var relativt vanliga i barnförhör och att frågetekniken måste förbättras. Detta bekräftas också i en studie av 72 förstagångsförhör med svenska barn, där 53 procent av frågorna bedömdes vara ledande och suggestiva. 11 Ytterligare en fråga som tagits upp av många intervjuade är behovet av en utökad social kontakt mellan förhörsledaren och barnet innan förhöret görs. Flera poliser och advokater har lyft fram behovet av att förhörsledaren får träffa barnet under avslappnade former, och gärna några dagar innan förhöret. Man anför att det är 7 Förundersökningskungörelsen 17 8 Socialstyrelsen, Sexuella övergrepp mot barn; Den rättsliga hanteringen, s 33 9 SOU 2000:42, Barnmisshandel; Polisens och åklagarnas handläggningstider och arbetsmetoder, s 70f 10 NJA 1993 s.616 11 Cederborg, Orbach, Sterberg & Lamb, Investive Interviws of Child witnesses in Sweden, 2000 5

mycket begärt av ett barn att berätta känsliga och svåra saker för en helt okänd person och framför en videokamera. De intervjuade åklagarna var emellertid mer restriktiva till utökade sociala kontakter. Detta eftersom det kan finnas en risk att polisens objektivet skulle kunna ifrågasättas. 4.1.1.5 Barnet har rätt till juridiskt stöd Barnet ska enligt föräldrabalkens regler i en rättsprocess i princip företrädas av någon annan. Enligt huvudregeln vårdnadshavaren. Samtidigt kan det ligga i vårdnadshavarens eget intresse att inte medverka i en brottsutredning som rör barnet, t.ex. i de fall vårdnadshavaren själv är misstänkt för brottet. Den 1 januari 2000 trädde lagen om särskild företrädare för barn i kraft. Lagen syftar till att stärka möjligheterna att ta till vara barnets rätt och förbättra förutsättningarna för att utreda brottsmisstankar i just sådana fall där barnet och förövaren står varandra nära. Till särskild företrädare får förordnas en advokat, en biträdande jurist på en advokatbyrå eller någon annan. Endast den får förordnas som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget. Vidare har alltid en målsägande i ett sexualbrott rätt till målsägandebiträde. Det är vanligen en advokat som förordnas av rätten. Målsägandebiträdets uppdrag innebär att vara ett stöd och en representant för målsäganden under processen, från utredningens början till dess slut. Under förundersökningen innebär det främst att beskriva för målsägande hur utredningen går till och ge fortlöpande information om utredningens utveckling, men också om andra stödåtgärder (t.ex. inom sjukvård eller socialtjänsten). Den viktigaste uppgiften under förundersökningen torde dock i regel vara att hjälpa målsäganden att förstå vad som är rättsligt relevant och att som biträde medverka vid alla målsägandeförhör som genomförs hos polisen. De intervjuade advokaterna uppgav att de kände att de skulle behöva mer kunskap om utbildning i hur man möter barn som utsatts för sexuella övergrepp. De ansåg vidare att det borde övervägas att införa ett utbildningskrav för att kunna bli förordnad som målsägandebiträde i denna typ av ärenden. 4.1.1.6 Videoförhör Det finns ingen fast åldersgräns för när ett barn är tillräckligt gammalt för att vara med i rätten. I praxis har 15 år utvecklats till en ungefärlig gräns. Om barnet bedöms vara för ungt för att delta i en huvudförhandling, spelas förhöret med barnet under förundersökningen in på video. Videon spelas sedan upp i rätten. Det innebär ofta att videoförhöret kan vara av central betydelse för hela rättsärendet. Ett problem i sammanhanget är den misstänktes rätt att ställa kompletterande frågor till målsäganden. Denna rättighet är reglerad i artikel 6 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Om barnet inte kommer att närvara vid rättegången, vilket ju är fallet med yngre barn, måste försvarets rätt att höra målsägande komma till uttryck under förundersökningen. Försvaret har då rätt att närvara vid förhör med barnet och ska kunna ställa kompletterande frågor. För att barnet inte ska störas av förfarandet löser man det praktiskt genom att 6

försvararen finns i angränsande rum, ett s.k. medhörningsrum. När förhörsledaren anser sig vara klar med förhöret går denne ut i medhörningsrummet för att höra vilka kompletterande frågor försvaret har. Dessa frågor ställer sedan förhörsledaren till barnet. Kvaliteten på de videoinspelade förhören har en mycket stor betydelse. Enligt uppgifter från Rikspolisstyrelsen varierar dock kvaliteten på den tekniska utrustning kraftigt mellan polismyndigheterna. Det finns exempel på polismyndigheter som har så omodern utrustning att förhörande polis själv måste byta videoband, och i värsta fall vid ett känsligt läge i förhöret 12. I en undersökning som Kommittén mot barnmisshandel gjort med poliser och åklagare angavs beträffande den tekniska utrustningen att det var mycket viktigt med högklassig ljudkvalitet. Vidare angavs att kameran borde ha zoomfunktion, vara rörlig och helst diskret placerad. Motsvarande synpunkter framfördes av de av mig intervjuade poliserna och åklagarna. Flera hade egna erfarenheter där den bristande tekniska kvalitéten hade kommenterats av domaren. Antingen under förhandlingen eller till och med i själva domen. 4.1.1.7 Förhör med barn i olika åldrar En undersökning har gjorts vid ett polisdistrikt i Stockholm av samtliga brottsutredningar åren 1996-98 beträffande misstänkta sexuella övergrepp mot barn 13. Där har följande skillnader mellan olika ålderskategorier bland barnen kunnat konstateras vad avser handläggningen. Barn under 3 år. Barnet kan i dessa fall inte lämna någon egen muntlig utsaga, varför det oftast inte hålls något polisförhör med barnet överhuvudtaget. Barn 3-6 år. Även i denna grupp visade det sig vara svårt att få en berättelse från barnets som uppfyller de krav som rättsordningen ställer på bevisning. Undersökningen kommenterar särskilt att åklagarna mer eller mindre gett upp när det gäller denna grupp. Det anges att eftersom det är så svårt att nå upp till det höga beviskravet utgår åklagarna från att man inte kommer göra det i det aktuella fallet heller, och lägger därför ned undersökningen så snart det går. Barn 6-9 år. I denna grupp hade barnen oftast förmåga att avge en egen sammanhängande berättelse. Ledande frågor i förhören var dock ett tydligt problem varför bevisvärdet av barnens utsagor i dessa fall underminerades. Barn 9-12 år. Här har barnet en betydligt bättre förmåga att avge en egen sammanhängande berättelse. När det gäller sexuellt utnyttjande av nära anhörig blir dock beskrivningen ofta korthuggna och vaga. Liksom i den förra åldersgruppen är ledande frågor ett tydligt problem. 12 SOU 2000:42, Barnmisshandel; Polisens och åklagarnas handläggningstider och arbetsmetoder, s 71 13 Diesen, Att utreda sexuella övergrepp mot barn - en lägesbeskrivning ur Stockholmsperspektiv 7

Barn 12-15 år. I denna åldersgrupp är det inte berättelsen som är problemet utan trovärdighetsbedömningen. Här kommer, om den misstänkte förnekar,ord att stå mot ord. Grundfrågan blir därmed om barnets berättelse uppfyller kraven på tillförlitlighet. Ett intryck i undersökningen är att polis och åklagare, med eller utan fog, har en skeptisk grundattityd till tonåringar som berättar om övergrepp i familjen, särskilt om övergreppen sägs ha skett flera år tidigare. 4.1.1.8 Särskilt utsatta barn Funktionshindrade barn löper ofta en större risk att utsättas för sexuella övergrepp än andra. Det gäller särskilt barn med nedsatt kommunikationsförmåga 14. Flera av de intervjuade poliserna och åklagarna uppgav att det var extra besvärligt att utreda dessa ärenden, eftersom barnet hade svårt att förmedla vad de varit utsatta för. Man efterlyste utbildning för att bättre kunna tolka och förstå dessa barns signaler. 4.1.2 Den medicinsk utredning En viktig del i förundersökningar av sexuella övergrepp mot barn kan vara de medicinska utredningarna. De är en viktig stödbevisning som kompletterar barnets berättelse. När det gäller de allra yngsta barnen kanske det är den enda form av bevisning som föreligger. 4.1.2.1 När görs en medicinsk undersökning? Det finns i lagen inga uttryckliga regler i vilka fall medicinska utredningar ska göras. I Riksåklagarens rekommendationer anges att en läkarundersökning alltid bör göras om barnets egen berättelse eller annan information talar för att barnet kan ha utsatts för sexuella övergrepp 15. Flera av de intervjuade advokaterna och läkarna uppgav att de hade en känsla av att antalet medicinska utredningar hade minskat under senare år. Detta styrks också av den praxisundersökning som Sexualbrottskommittén gjort. I 415 slumpvis utvalda domar var det endast i några få fall som det förekom stödbevisning såsom rättsintyg baserat på en medicinsk undersökning. En anledning till de fåtaliga läkarundersökningarna kan vara det faktum att sexuella övergrepp mot barn sällan ger fysiska skador eftersom de inte ofta genomförs med våld. Undersökningar visar att gärningsmannen snarare använder sig av sin auktoritet eller utsätter barnen för mutor och kvalificerade övertalningar för att genomdriva sin vilja 16. Flera av de intervjuade läkarna framhöll att det var viktigt att regelmässigt göra läkarundersökningar. En orsak till det uppgavs vara att det var viktigt att ur medicinsk synvinkel bekräfta för polis och åklagare att det barnet uppgivit sig vara med om inte heller borde medföra några fysiska skador. Vidare menade man att det var viktigt för barnet att få en bekräftelse från de vuxna att de hade tagit barnets berättelse på allvar. I detta sammanhang framfördes även att det är 14 SOU 2001:14, Sexualbrotten; Ett ökat skydd för den sexuella integriteten och angränsande frågor, s 99 15 Riksåklagaren PM 1999:01, Förundersökning vid sexuella övergrepp mot barn, s 13 16 SOU 2001:14, Sexualbrotten; Ett ökat skydd för den sexuella integriteten och angränsande frågor, s 265 8

mycket viktigt för barnet att få veta att deras kropp "ser normal ut". Ofta har utsatta barn fått höra att de ser annorlunda ut på något sätt. Det finns ingen fastställd regel var en medicinsk undersökning ska utföras. På yngre barn är det mest vanligt att den görs på en barnmedicinsk mottagning. För äldre barn, 12-13 år och äldre, görs undersökningen ofta på en gynekologisk mottagning. 4.1.2.2 Vem ska göra den medicinska undersökningen? Det är polisen eller åklagaren som har rätt att begära att medicinsk undersökning ska göras på barnet. Det finns inga regler vilken typ av läkare som ska utföra undersökningen. I Riksåklagarens rekommendationer anges att undersökningen bör göras av barnläkare tillsammans med rättsläkare eller gynekolog. Vidare poängteras att det är viktig att läkaren har nödvändig reell kompetens och erfarenhet av att utföra och tolka denna typ av undersökningar 17. Socialstyrelsen anger i samma fråga att vid misstanke om sexuella övergrepp kan det vara lämpligt att undersökningen utförs av en rättsläkare och att rättsintyget utfärdas av denne, om så är möjligt 18. Även i intervjuerna med läkarna framkom att det är önskvärt med en samverkan mellan en rättsläkare och en barnläkare. Emellertid finns det flera praktiska problem med en sådan ordning. Dels finns rättsläkare enbart i ett fåtal städer. Dels menade man att det är vanligt att barnläkare inte vill göra dessa utredningar. Det kan ha flera orsaker. Dels har de redan ofta någon form av behandlande relation till familjen och önskar inte bli indragna i en brottsutredning av den orsaken. Dels är det också vanligt med motanmälningar mot läkaren från familjens sida. 4.1.2.3 Genomförandet av den medicinska undersökningen Den rättsläkare som intervjuades poängterade att den undersökning som görs inte alls behöver upplevas som obehaglig. Stor vikt läggs vid att se hela barnet. Lugnt och metodiskt studerar man alla olika kroppsdelar, för att t.ex. upptäcka blåmärken eller rivmärken. Även undersökningen av könsorganen är endast en yttre undersökning som inte alls framkallar fysisk smärta. Rätt utförd, menade rättsläkaren tar barnet inte skada av undersökningen. Rättsläkarens erfarenhet var att rättsintygens kvalitet var väldigt varierande, och efterlyste nationella riktlinjer för hur en medicinsk undersökning av denna typ bör gå till. Detta för att höja kvalitétsnivån i hela landet. Rättsläkaren ansåg vidare att det borde övervägas att införas någon central granskningsfunktion för rättsintygen. 4.2 Rättegången En central punkt i Rättegångbalkens regler om bevisföring är att bevisningen ska upptas muntligen. Det räcker alltså inte att den presenteras rätten i form av protokoll eller registrerade förhör. En annan princip är att endast det som 17 Riksåklagaren PM 1999:01, Förundersökning vid sexuella övergrepp mot barn, s 13 18 SOSFS 1997:5, Socialstyrelsens allmänna råd; Rättsintyg vid utredning av vålds- och sexualbrott 9

framläggs vid huvudförhandlingen är processmaterial. Det är endast det som får beaktas. Förundersökningsmaterial är därmed inte bevismaterial och den verkliga, slutliga utredningen av brottet ska ske i rätten. Att man utformat processen på detta sätt har främst sin förklaring i att domstolens ledamöter med egna sinnen ska få ta del av bevisningen i direkt, inte förmedlad form. Därigenom anses förutsättningarna för en korrekt bevisprövning, inte minst när det gäller utsagor, öka. Ovanstående grundläggande principer innebär att det icke närvarande barnet hamnar i en svårare position. Över huvud taget innebär processer där barn är inblandade, en rad svårigheter, bl.a. beroende på att barnet måste representeras av ställföreträdare. 4.2.1 Barns berättelse/utsaga 4.2.1.1 Barns deltagande i rätten Det finns inga uttalade lagregler när barn som målsägande ska närvara under rättegången. Praxis har utvecklats att barn under 15 år normalt inte hörs under rättegången. Det finns dock inga rättsliga hinder mot att kalla och höra ett barn (oavsett ålder) inför rätta. Däremot anses det olämpligt att låta mindre barn medverka i rättegångar, särskilt om barnet blivit utsatt för brott. Rättegången anses innebära en onödig psykisk påfrestning och dessutom kan det i många fall vara svårt att på nytt i en domstolssal få en berättelse från barnet. I stället åberopar åklagaren barnets utsaga i form av videoupptagning av polisförhören. I vissa fall, när barnet uppnått tonåren, kan det dock - beroende på mognad och utveckling- vara lämpligare att barnet medverkar i domstolen. Många av de intervjuade poliserna och åklagarna framhöll att det ur bevissynpunkt är bättre att barnet, om möjligt, deltar i rättegången. Då bör man arrangera domstolsförhöret så att barnet inte behöver konfronteras med den misstänkte. Skälet till att domstolsnärvaro är att föredra, då detta är möjligt med hänsyn till barnet, är att videoupptagna utsagor har lägre bevisvärde än utsagor inför rätta. Domstolsförhöret anses kringgärdat av större garantier för ett rättssäkert förfarande och förhörspersonens fysiska närvaro i sig anses öka rättens möjligheter att bilda sig en uppfattning om trovärdigheten. Dessutom ger närvaron rätten möjlighet till kompletterande frågor, vilket också de intervjuade domarna påpekat. Detta betyder i sin tur att de barn, som endast kommer till tals i form av en videoutsaga, är i ett bevismässigt underläge i förhållande till vad som normalt gäller målsägande. När brottsoffret är ett barn, som inte ska höras i rättegången, blir obalansen mellan målsägande och misstänkt stor även i ett annat avseende. Barnets berättelse är känd redan genom videoupptagningen. Den misstänkte och hans försvarare kan därför, utan att riskera några överraskningar i rätten, mycket konkret förbereda ett försvar mot den anklagelse. som finns i barnets utsaga. Den andra "aktören", barnet, saknar däremot möjlighet att direkt bemöta vad den tilltalade anför under rättegången. 10

4.2.1.2 Det finns inga särskilda "barndomare" Det finns inga regler som anger att någon särskild domare ska utses i denna typ av ärenden. Detta tvärtemot vad som gäller i fall där barn är misstänkta för att ha begått brott. Då anges i lagen att det ska vara domare som är särskilt lämpade för uppgiften. 19 Flera intervjuade poliser, åklagare och advokater har framfört synpunkter med anledning av att domarna inte har någon särskild ut- eller fortbildning t.ex. om hur barn reagerar i olika situationer och hur barn berättar. För att öka domstolarnas kompetens finns i lagen möjlighet för domstolen att tillföra extern expertkunskap genom att utse sakkunniga. Huvuddelen av dessa mål avgörs dock utan sakkunniga. 4.2.1.3 Videoförhör Högsta domstolen har påpekat att utsagor som förebringas genom uppspelning av ett förhör som hållits under förundersökningen bör bedömas med särskild försiktighet bl.a. eftersom domstolen inte kan grunda prövningen av målsägandens trovärdighet och tillförlitligheten i uppgifterna på de intryck som förhör omedelbart inför domstolen förmedlar. Dessutom kan varken försvaren eller rättens ledamöter ställa frågor till målsägande vid förhandlingen. Av den praxisundersökning som gjorts av 415 slumpvis utvalda domar framgår att vissa kriterier måste uppfyllas för att videoförhören skulle kunna leda till en fällande dom. Berättelserna måste då vara sammanhängande och inte motsägelsefulla samt ledande frågor får inte ha ställts vid förhören. Om barnet däremot inte är äldre än några år och således har svårt att uttrycka sig har HD slagit fast att det närmast är en förutsättning att åklagaren kan åberopa stödbevisning t.ex. i form av annan muntlig bevisning, rättsintyg eller DNAanalyser för att uppfylla beviskravet 20. 4.2.2 Den medicinska utredningen Som tidigare anförts är en viktig form av stödbevisning rättsintyg grundade på en läkarundersökning. Detta i synnerhet om det är fråga om ett yngre barn. De domare som intervjuats framhåller dock att rättsintygens kvalitet varierar, och att detta utgör ett allvarligt problem. Man efterfrågar någon form av riktlinjer och kvalitetskontroll vad avser rättsintygen. 19 Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 25 20 NJA 1994s 268 11

5. Sammanfattande rekommendationer Baserat på vad som framkommit i denna studie vill jag lämna följande sammanfattande kommentarer och synpunkter. Kvalitéten på förhörsrummen måste bli högre. Det är för stora skillnader mellan polismyndigheterna i landet. Även alternativa förhörsrum utanför polishuset bör finnas och användas i högre utsträckning. Kvalitéten på den tekniska förhörsutrustningen måste höjas och bli jämnare över landet. Även mobila utrustningar bör finnas vid varje polismyndighet. Åklagarna bör i bindande föreskrift tilldelas en mer aktiv roll i förundersökningen. Till exempel genom att närvara vid själva förhöret med barnet. Inom Rikspolisstyrelsen bör upprättas en central resursgrupp med spetskompetens inom barnområdet som ska kunna verka över hela Sverige. Utökad och förbättrad handledning för poliser och åklagare som stöd i handläggningen av dessa svåra ärenden. Utökad och förstärkt social kontakt behövs mellan förhörsledare och barnet innan förhöret görs. För att kompensera videoförhörets lägre bevisvärde bör domstolen ha en bevisupptagning i samband med att barnet hörs under förundersökningen. Krav på viss utbildning för de advokater som ska förordnas till målsägandebiträden och särskild företrädare för barn. Förstärkt ut- och fortbildning av de domare som ska handlägga barnärenden. Kvalitetssäkring bör göras av de rättsintyg som baseras på medicinska undersökningar. 12