Att återvända hem av Sofia Ymén
Kapitel 1 Stegen kändes tunga men luften frisk när Klara Hamrin joggade genom Slottsskogen. Aviccis senaste hit dunkade taktfast i öronen och göteborgarnas gemensamma trädgård sprakade i höstskrud. Klara puttade upp den tunna toppluvan i pannan när hon fortsatte ut mot Dag Hammarskjöldsleden. Bilar, bussar och spårvagnar fulla av morgontrötta pendlare passerade utan att hon ens lade märke till dem, istället längde hon på stegen. Det var knappt fyra veckor sedan hon senast klivit genom entrén på Djursjukhuset dit hon var på väg, förväntan fick henne att pressa pulsen ytterligare. Först när hon skymtade den låga vita byggnaden saktade hon ner, ryckte hörlurarna ur öronen och välkomnade den korta tystnaden innan hon öppnade dörren och klev in. Klara, du är tillbaka! Ellie rundade disken och kom henne till mötes med utbredda armar. Jag hörde om din morbror, hur mår du? Det känns fortfarande overkligt. Klara tillät sig för ett ögonblick att vila i kollegans famn. Stod ni varandra nära? Ellie höll henne på armlängds avstånd. Klara nickade; Ja, men vi har inte setts på ett tag. Det var en lätt underdrift. Hon hade knappt varit tillbaka i barndomsbyn sedan hon lämnat den och hennes morbror, Stellan, hade sällan haft tillfälle att hälsa på henne. Jag är så ledsen. Ellie fångade hennes blick. När är begravningen? På fredag. Då får du vara med familjen, det är bra. Klara nickade men svalde samtidigt hårt för att behärska sig. Även om hennes kollegor, efter närmare tio år på samma arbetsplats, var mer vänner än arbetskamrater var det få som kände till hennes familjeförhållanden. Stellan hade varit det närmaste en närvarande familj hon haft och nu var han borta. Hur ser schemat ut? frågade hon i ett försök att byta ämne.
Du har några återbesök och sedan bemannar du akuten. Ellie puttade upp de mörka, runda glasögonbågarna på näsan. Det lockiga håret, som Klara alltid avundats henne, satt löst uppsnurrad i en knut mitt på huvudet. Inga planerade operationer? Kirurgiska ingrepp var Klaras specialitet och hon hade längtat efter att stå vid operationsbordet. Sköt vi inte upp den där labradoren och vad var det mer? Hon letade i minnet. Det är redan gjort. Ellie hejdade sig lät blicken vandra mot operationsavdelningen innan hon fortsatte. Maggan har tillsatt den vakanta kirurgtjänsten. Den nya kirurgen har betat av det som var mest akut. Vem har hon tillsatt? Klaras började genast gå igenom de mest uppenbara alternativen i huvudet. Hon hade hela tiden föreställt sig en nyare kollega, någon hon kunde dela med sig av sina kunskaper till. Att Maggan skulle hitta någon som redan var tillräckligt etablerad för att utföra de svåra kirurgiska ingrepp hon själv varit självskriven att utföra hade inte fallit henne in. Peter, Peter Wennergren. Ellie sänkte rösten till en teatralisk viskning. Maggan fick förhandla en god stund innan han tackade ja men det verkar han vara värd. Där får du lite konkurrens, log hon omedveten om den mycket ömma tå hon trampade på. Roligt verkligen. Klara bet ihop käkarna så att de värkte. Peter Wennergren, hennes gamla kursare från veterinärutbildningen, var utan urskiljning den drygaste man hon någonsin träffat på. Bara tanken på att behöva konkurrera med honom om patienter och kanske till och med befordran fick henne att börja trampa på stället. Jag behöver byta om, sa hon hastigt. Sitter den första patienten i väntrummet? Ellie nickade; En Golden Retriever, en tik, ägaren ringde för dryga halvtimmen sedan. Hunden har inte ätit på omkring en vecka och fick någon form av kramper innan de åkte in. När Klara några minuter senare sträckte fram handen mot kvinnan
i väntrummet försökte hon stilla tankarna. Hej, jag heter Klara. Välkomna, vi kan gå in här. Klara visade dem med en gest vidare förbi receptionen och in i ett av undersökningsrummen. Slå dig ner. Hon iakttog kvinnan som nervöst snurrade kopplet i händerna. Hunden sjönk nästan omedelbart ner på golvet. Hon verkar dämpad, konstaterade hon. Kan du berätta vad som har hänt? Även om Klara gjorde sitt bästa för att lyssna på kvinnans beskrivning tappade hon bort sig någonstans mellan den minskade aptiten, hundens svullna buk och den förhöjda temperaturen. Det rörde sig helt klart om en livmoderinflammation. Tankarna irrade, Klara hade varit så säker på att befordran till positionen som ansvarig för operationsavdelningen varit hennes men då hade där inte funnits någon som varit i närheten av hennes erfarenhet och skicklighet. Även om hon inte kunde föreställa sig en otrevligare man än Peter Wallengren var hon mycket motvilligt tvungen att erkänna hans kompetens som kirurg. Klara avbröt sina tankebanor när hon lade märke till att kvinnan tystnat. Vi ska ta tempen, bara för att få den bekräftad. Vi lyfter upp henne på bordet där. Klara pekade på det höj- och sänkbara bordet vid väggen. Det du beskriver låter som en livmoderinflammation så vi får vara noga med att inte trycka henne på magen. Ett par minuter senare kunde hon konstatera; Temperaturen är något förhöjd som du säger och hon är tydligt svullen över buken. Jag skulle säga att det är en livmoderinflammation men vi behöver göra ett ultraljud för att få en klarare bild av vad vi har framför oss. Jag ska se om vi kan komma in med en gång. Vi måste operera, det är det eller avlivning. Klara gjorde konstaterandet efter att ultraljudet en stund senare bekräftat det hon redan visste. Det går på försäkringen eller hur? Hundägaren började nervöst
bläddra i de försäkringspapper hon tagit ur axelremsväskan samtidigt som hon mumlande verkade överlägga med sig själv; Operera, det är klart att det måste gå att operera. Klara fångade upp orden, det var precis de samma som hon själv sagt till läkaren som suttit framför henne för några dagar sedan. Läkaren som informerat henne om att hennes morbror Stellans tumörer växte i en sådan hastighet att det inte längre fanns något någon av dem kunde göra annat än att lindra och vänta ut det oundvikliga. Klara slog upp ögonen som hon för en kort sekund slutit. Sa du att vi kan operera? frågade hon försiktigt. I sådana fall skriver vi in henne nu så opereras hon i eftermiddag. Javisst, vi gör så. Kvinnan stoppade beslutsamt sina papper i väskan. Vi hör av oss efter operationen så kan ni hämta henne imorgon. Klara ansträngde sig för att plocka fram sitt mest förtroendeingivande leende. Du skriver fortfarande in dem på löpande band. Ellie flyttade blicken mellan datorskärmen och anteckningsblocket när hon skrev in tiken. Sugen på befordran? tillade hon med ett ogenerat leende. Inte alls, livmoderinflammation, det fanns inget alternativ. Klara tänkte hon på alla extrapass, alla prestigefyllda kirurgiska ingrepp hon åtagit sig och genomfört utan att tveka och dessutom med gott resultat men hon sa det inte högt. Hon hade väntat länge på den här befordran, det fanns helt enkelt ingen annan som kunde få den, det måste vara hon. Du har en lucka nu och Maggan ville prata med dig så du kan passa på. Ellie blinkade. Lycka till! Klara blev torr i munnen när hon tog de få stegen genom korridoren för att knacka på dörren till hörnkontoret. Med telefonluren i handen viftade Maggan in henne. Klara passerade sittgruppens blå fåtöljer och stannade vid fönstret. Av den täta trafiken på leden hördes inte ett ljud.
Du ville träffa mig? konstaterade hon och vände sig från fönstret när hon hörde Maggan lägga på luren. Hur mår du? Maggan med sin skarpt gröna blick tycktes kunna ana sig till hennes nervositet. Det är bra, under förutsättningarna förstås, tillade hon. Begravningen är på fredag. Ta den tid du behöver. Jag är tillbaka på måndag. Klaras röst lät hårdare än vad hon avsett. Det ska bli skönt att komma igång igen, tillade hon. Har du träffat kirurgen jag anställt? Peter Wennergren? Maggan lutade sig bakåt mot stolsryggen. Nej, inte än. Men vi känner varandra sedan tidigare. Vi gick veterinärutbildningen tillsammans. Jaså, då hoppas jag att ni ska komma bra överens. Maggan tystnade och drog på orden när hon fortsatte; Jag har erbjudit honom ansvaret för operationsavdelningen, sa hon utan att släppa Klara med blicken. Ursäkta? Klara försökte föreställa sig vad som vore en rimlig reaktion när det kändes som att en rivningskula just rammade alla hennes drömmar. Hon kom inte på något utan satt tyst när Maggan fortsatte. Du har själv pratat om att få in en kirurg till, en ny kollega. Vi hade tur att hitta någon så kompetent som Peter. Så du erbjöd honom ansvaret för kirurgin? Klara knöt händerna hårt om stolens armstöd för att inte resa sig och rusa ut ur rummet. Vad betyder det? Att han blir min arbetsledare? Hon försökte reglera andhämtningen men orden kom stötvis. Se honom som ditt bollplank, men ja, han leder avdelningens arbete. Maggan vek inte undan, Klara var fortsatt stum och några minuter senare snubblade hon ut ur chefens kontor för att möta det oundvikliga. Klara, det var inte igår. Peter Wennergren, friskt brunbränd efter sommaren och med en ljusblå skjorta med tydliga pressveck,
uppenbarade sig i korridoren. Han mötte henne i en ogenerad omfamning oförändrad, översvallande och omöjlig att inte falla för vid första intrycket. Om man inte visste vad som låg bakom fasaden, tänkte Klara bistert för sig själv innan hon tvingade ihop läpparna till ett artigt leende; Välkommen. Välkommen tillbaka. Det var en subtil markering men Klara kände Peter tillräckligt väl för att den inte skulle gå henne obemärkt förbi. Har du hittat dig tillrätta? frågade hon för att jämna ut övertaget. Inga bekymmer, här finns mycket att ta tag i. Hans blick var hård även om han mycket medvetet dämpade den genom att samtidigt bjuda på ett av sina bländvita leenden. Jag har en patient om ett par minuter men vi får stämma av vid tillfälle. Roligt att se dig. Hon såg efter honom när han gick, hur han mötte en familj i väntrummet en bit bort. När hon tittade närmare insåg hon att det var en av hennes familjer, en av hennes patienter. Åsynen fick henne, som annars satte stolthet i att kunna tackla de mest pressade situationer till synes oberörd, att nästintill hyperventilera. Det var då telefonen tacksamt ringde och avbröt hennes tankegångar som började närma sig rent illvilliga. Klara Hamrin, svarade hon. Det här är advokat Cederlöf. Jag ringer angående din morbror, Stellan Henriksson. Jaha. Hon tvingade sig att behålla luren vid örat och faktiskt lyssna. Jag har i uppdrag att delge er Stellans testamente. Mannen tystnade. Testamente? Stellan hade alltid varit minst sagt tankspridd och Klara kunde inte föreställa sig att han skulle ha varit så förutseende. Vad står det i det? frågade hon tvivlande. Det står att du är Stellans enda testamentstagare. Den enda vadå? Klara ansträngde sig för att följa tråden.
Den enda testamentstagaren, upprepade mannen. Med undantag för något litet till sekreteraren, tillade han. Kan han göra så? Jag vet att han inte har några egna barn men min mamma är ju hans syster. Klara visste inte om hennes morbror haft några särskilda tillgångar. De hade i ärlighetens namn inte haft särskilt mycket kontakt med varandra de senaste åren. Syskon har inte rätt till någon laglott så han kan testamentera som han tycker. Din mamma har informerats om testamentet men hon hade ingenting att invända. Hade hon ingenting att invända? Klara var tvungen att kväva ett skratt. Hon hade aldrig hört sin mamma utan invändningar. Nej, det hade hon inte. Men det finns förstås ett villkor för att arvet ska tillfalla dig, tillade advokaten. Ett villkor? Klara smet in i ett tomt undersökningsrum och drog igen dörren. Vadå för villkor? För att få ut arvet måste du göra ett uppriktigt försök att driva veterinärpraktiken under ett halvår. Klara skakade på huvudet; Varför i hela världen skulle jag göra det? Annars tillfaller arvet den allmänna arvsfonden. Allmänna arvsfonden? Menar du allvar? Klara höjde omedvetet rösten. Du skulle behöva komma hit till byrån snarast och skriva på överenskommelsen. Advokaten fortsatte utan att ta notis om hennes förändrade tonläge. Finns det en överenskommelse? Javisst, en skriftlig överenskommelse där du åtar dig att driva veterinärpraktiken under sex månader för att få ta del av arvet. Har jag någon betänketid? Jag måste ha ditt svar senast fredag. Det var skrattretande, varför i hela världen skulle Stellan villkora arvet om han nu ville ge det till henne? Jag räknar med att höra från dig på fredag då. Advokaten lade på utan att invänta hennes svar, Klara sänkte telefonen i knät.
Ett halvår i Österby, aldrig i livet, tänkte hon. Klara lyfte blicken och såg Peter försvinna in på operationsavdelningen. Fanns där något tillfälle som hon någonsin skulle överväga att återvända till den barndomsby hon så hastigt lämnat för femton år sedan så skulle det vara idag.