Barnen Unga faror När 2 ska bli 1 De som fick varandra Pensionärerna Döden

Bongo Fredrik Gladh

INGÅNG MONSUNVINDARNAS FOLK Waswahili - kustfolket Fiskare, språk och myter Havets folk - handel och integration Araber, mellanhänder och städer Portugiser, konflikt och identitet Sultaner, slavhandel och identitet Européer, krig, kristendom och västerlandet Självständighet, nationalisering och globalisering LIVSLINJEN Barnen Unga faror När 2 ska bli 1 De som fick varandra Pensionärerna Döden ANDARNAS Ö Kampen Det bruna guldet Algerna Krafterna Söndags picknick Den heliga ön KRISERNA Den ekonomiska krisen Den politiska krisen Den sociala krisen Möjligheterna

BONGOLAND Tiden Smältdegeln Magin Vatten Kijiweni Dealen Bongoland Informationen Kläderna På vägen Julen De utsatta Turisterna Krigarna På bar i Dar UTGÅNG

Ingång Det prasslar i palmbladen. Svettdropparna blandas ut med stänk från repet som kommer upp från havet när de unga männen drar in fiskenätet. Ett barn hjular ner för strandkanten medan de väntar på att se vad som ska komma upp. Dragen koordineras och nätet kommer upp. Det glimmar till från små fiskar som dyker upp med lite mellanrum. En hink med småfisk och två större fiskar som heter red snapper blir dagens fångst. Att dela på. De kan säljas för att köpa lite majsmjöl och få över till den där pennan som sonen behöver i skolan. Eller ätas upp. För att för en gång skull bli mätta. Besluten. Varje dag dyker de upp. Här dominerar inte valet av telefonbolag. Här dominerar valet om man ska gå och ta det där malariatestet och köpa medicin eller om man ska betala för en skoluniform? Är det inte bättre att köpa lite extra mat, så blir man säkert friskare också? Du har inget och måste välja vad du ska göra med det inget du har. Indiska oceanen sträcker ut sig. Tidvattnet drar med sig det gamla och för med sig nytt liv. Havet är oändligt av möjligheter, men korallrevets slut blir en stoppsignal. Där väntar bråddjupets sugande kraft, som utmanar drömmarna om förändring. Stranden är det kända, men bortom horisonten finns det vi söker. Något. Det där obefintliga lugnet av att veta vad dagen ska bjuda på. Där finns ett liv där maten är en självklarhet och utbildning ett yrkesval. Horisonten är det ouppnåeliga. Många tanzanier skräms av havet. Är det vissheten om att det som finns där borta är begränsat och inte inkluderar en själv? Indierna sitter i sina bilar, som ställs upp på rader längs strandvägen. De tittar ut mot den öppna vidden. Drömmer om ett hemland de aldrig sett. Sina förfäders hemland. Det mytiska landet Indien. Drömmer under 30 minuter varje söndag när de äter sin masaladoftande risrätt. Sedan återgår de till hemmet och vilar inför veckans affärsliv. På restaurangen sitter en vit man i övre medelåldern. Den stinna ölmagen putar ut under t- shirten. Havsvinden blåser upp håret som han försökt att gömma flinten under. Han tittar på sin bordspartner. En ung flicka. Hon sitter där nysminkad med flätat hår som faller ner över axlarna och med en cigarett i munnen. De försöker byta några ord med varandra, men ingen talar särskilt bra engelska så de förstår inte. Tystnad. Och hon drömmer. Kanske är det dags för henne denna gång. Att få flyga. Ta sig bortom havet och njuta av det som gömmer sig bortom horisonten. Det är där hon tror att hon kan uppfylla sin längtan. För honom är havet en mur. Det skyddar mot insyn i hans själ. Bortom horisonten finns vardagens liv. Där skulle denna stund inte få plats. Nuet är här och tiden står stilla. I morgon har denna stund inte inträffat för honom. Hon reduceras till ett semesterminne som inte fick plats i fotoalbumet. Här finns han inte. Havet brusar till och slänger sig upp över stranden.

MONSUNVINDARNAS FOLK

Waswahili - kustfolket Äventyret i trädgården I Guds namn, börjar min historia, låt mig berätta vad jag vill säga, låt mig följa mitt hjärta låt lyssnaren bli glad Jag gick ut i trädgården och såg en ung kokospalm och vakterna som vaktade den Var där under baobab trädet Jag sade till dem som vaktade trädet Ge mig en av trädets frukter. De sade: Betala vårt pris! och jag sade, Jag ska inte ge er vad ni begär. Ett barn kom förbi, klättrade upp för att ta ett pris åt mig, och kom tillbaka och sade, Jag har plockat en frukt, ögats äpple. Varför har denna frukt inte ätits av?" Det finns som denna i vildmarken. Och jag följde snigelns stig Jag kände ingen oro, ingen sorg Där i mörkret skalade jag det, och spred ut den Och mitt hjärta sa mig att fortsätta Jag gled ner för kullen jag besteg Och kom till mitt hem. Liyongo Fumos berättelser. Poesi har alltid varit swahilikulturens kärna. Genom berättelser, sånger, dikter och brev har kunskaper förmedlats mellan generationer. Liyongo Fumo är den stora hjälten. Han berättade om de sin heroism och moraliska storhet i dikter oh sånger. När levde han? Ingen vet. Några forskare tror runt 1100-talet, andra tror att det var senare. Hans dikter fördes muntligen vidare och skrevs inte ner förrän på 1800-talet, så vi kan räkna med att historierna har ändrat sig efter de rådande omständigheterna. Fast än idag är hans berättelser livskraftiga. Inte ett bröllop, som vill göra anspråk på swahilitradition, sker idag utan minst en av den halvt mytologiska Liyongo Fumos sånger.

Litteraturen och det skrivna ordet är kulturförmedlaren. Diktaren har alltid fått stor respekt i swahilikulturen och det äldsta bevarandet skrivna eposet på swahili, Hamziya, från 1652 är en bekräftelse på en mer än tusen år gammal kultur. Redan innan Jesus födelse var Östafrikas kust en del av ett internationellt handelssystem som sträckte sig från Sydasien, ja till och med från Kina, till Mellanöstern och ner längs Afrikas kust. Det som styrde handeln och utvecklingen var möjligheten att segla med monsunvindarna. Vilka var då det folk som vi kallar waswahili? Låt oss resa tillbaks genom historien för att förstå hur deras identitet har skapats och förändrats genom tiden. Det är alltid svårt att definiera ett folk, att säga att de är på ett visst sätt och därmed dra gränser. Istället behöver man ha en mer flexibel hållning till identitet. För visst är det så att jag själv är europé när jag är i Afrika, svensk i Europa och stockholmare i Göteborg. Identiteten kommer alltså av var jag är och vem jag agerar mot. Ett exempel är folkgrupperna Hutu och Tutsi i Rwanda. I grunden är skillnaden bestämd av stundens relation. Hutu och Tutsi talar samma språk och delar myter. Men Tutsi är en social titel på den som styr och en Hutu en titel på den som befinner sig i en beroendeposition. Och om du är Hutu i förhållande till presidenten kan du samtidigt vara Tutsi i förhållande med dina egna underlydande. Sedan har politiska intressen, både kolonialmakter och i grupper i landet, genom historien försökt att cementera maktpositioner genom att göra sociala skillnader till etniska skillnader. För att förstå vilka swahilifolket är måste vi veta vilka de själva har haft att definiera sig emot och agerat med. Ett folks identitet kan därför ses som summan av historiens sociala relationer. Fiskare, språk och myter Låt oss ta ett steg tillbaka till de stora folkvandringarna i Afrika. Flera tusen år f.kr. flyttade folk mot östra delen av Afrika. De kom bland annat från norra Centralafrika och från södra delarna runt Zambezifloden. De flesta av dessa var Bantufolk. Om de flyttade på grund av ökat befolkningstryck, krig, klimatförändringar eller enbart äventyrslystnad vet man inte, men man vet att några togs sig med båtar på Zambezifloden till kusten. Det gav dem stora fördelar för att kunna hantera ett liv vid kusten. I de norra delarna av Östra Afrika fanns boskapsuppfödare och i de södra levde jordbrukare och fiskare. När de kom till havet sökte de alla utveckla bra metoder för att fiska. Byarna var relativt isolerade vid den tidpunkten. Men fiskstimmen vandrar längs kusten och då som nu följer fiskarna efter fiskens rörelser. På vissa fiskrika platser som

Zanzibarkanalen kan man anta att olika grupper stötte på varandra. Och när människor möts vill de också kommunicera. Därför uppstod förmodligen gemensamma ord mellan dessa människor, som ännu talade olika språk. Det kan ses som början till utvecklingen av kiswahili, kustens språk i Östafrika. Myter och folktro har alltid spelat en stor roll för fiskare. När nu människorna träffades på vissa platser växte också en gemensam känsla för folktro. Kanske de alla blev varse om farliga undervattensstäder eller öar där man slås ner av spöken om man äter där mitt på dagen. Det blev början till en kulturell gemenskap. Även om de fortfarande var åtskilda i vardagslivet kunde nu man utveckla sina skickligheter i sjöfart och fiske. Genom flera kontakter kunde folket längs kusten skapa förutsättningar för att få ekonomisk utveckling och större kunskap om havet. Havets folk- handel och integration Några århundraden f.kr. kom perserna tillsammans med indier till Östafrikas kust. Persien var en högt utvecklad handelsnation som sökte efter nya platser för sin expanderande handel. När de träffade befolkningen längs kusten såg de möjligheter i elfenbens- och kryddhandel. Folket längs kusten välkomnade perserna att bosätta sig eftersom de också insåg fördelarna med en handel och att de dessutom skulle kunna vidareutveckla sina sjöfartskunskaper. Nu blev Östafrika en del av Indiska oceanens omfattande handelssystem. Kustbefolkningens kontakter med folk i inlandet ökade eftersom de nu sökte efter bland annat elfenben. Därför kom också inlandet att bli en del av en språklig integration, men samtidigt blev den relationen ett sätt för kustfolken att se sig som handelsmän och därmed särskilja sig från inlandets befolkning som kustfolken alltmer betraktade som vildar. En känsla av gemenskap skapades också då handelsmännen vid de isolerade byarna träffades genom handeln med perserna. De kunde nu finna en gemenskap i sin position som mellanhänder i det internationella handelssystemet. Kontakten med Mellanöstern och Indien medförde också en ökad språklig likhet. Flera persiska ord blev vanliga längs kusten och kustborna tog till sig bantuord som de senare spred vidare längs kusten. En annan sak som bidrog till swahilikulturens framväxt var den persiska och indiska arkitekturen som gav vissa estetiska likheter mellan folken längs kusten. De persiska rötterna är viktiga för de människor som än idag identifierar sig som shirazi. När de ser sig som shirazier

används det idag som ett sätt att särskilja sig både från dem som kallar sig Bantu och de som påpekar sitt arv från de senare anlända araberna. Vi vet att när Alexander den stores rike delades upp i tre delar efter hans död år 323 f.kr. ökade elfenbenshandeln i världen. Det indiska elfenbenet hade pålagts högre avgifter, därmed ökade Östafrika i betydelse. Nu var området en viktig del i ett expanderande handelssystem med Mellanöstern som centrum, med handelsvägar över havet som styrdes av handelsströmmarna. En grekisk sjöfarare berättade 100 e.kr. om ett land i östra Afrika: "Två dagars segling efter ön ligger den sista handelsstaden i Azania, som kallas Rhapta, ett namn kommet från den lilla sydda båten folket använder. Här finns mycket elfenben och sköldpaddsskal. Där lever de bäst välbyggda män, vilka är pirater, efter kusten och har på varje plats valt hövdingar. Erithreanska havets loggbok (Flera forskare tror idag att Rhapta låg på den plats där Dar es Salaam idag ligger) Kustfolket och perserna kunde utnyttja varandras kunskaper. De såg till att skapa goda relationer med varandra och det sägs att när sultanen av Shiraz i Persien kom till staden Kilwa i södra Tanzania, fick han tillstånd att bosätta sig där och hans son fick gifta sig med dottern till den lokala ledaren på ön. Släktskapet gav nära allianser och relationerna fortsatte att vara goda. När araberna senare kom välkomnades även de av kustfolken då det sågs som en ny möjlighet till utveckling. Araber, mellanhänder och städer När araberna kom till Östafrika med islams ankomst, var kustbefolkningen tvungen att identifiera sig i förhållande till de nytillkomna. Detta gjorde att folket fick en bättre uppfattning om de gemensamma delar som nu börjat växa fram i språk och kultur längs de handelscentrum som skapats från nuvarande Somalia i norr till Kilwa i söder. Kontakten med araberna fortsatte handelstraditionen längs kusten och utökade sjöfartskunskaperna. Både Östafrikas folk och araberna sökte en långsiktig strategi för sina relationer. Perserna hade blivit svagare och araberna, inte bara genom handel utan även genom att den nya religionen islam hade fått en starkare ställning i det internationella systemet. När araberna hade utmanövrerat perserna såg många längs kusten det som en fördel att alliera sig med de starka istället för att slänga ut dem. Giftermål mellan araber och kustfolket blev den vanligaste strategin för att skapa nya ekonomiska relationer och att genom släktskap kontrollera

sin familjs ekonomiska makt. När dessa giftermål blev alltfler skapades också nya traditioner och kulturella mönster. Araberna kom med sina seder och tro. Språket utvecklades ytterligare då flera nya arabiska ord behövde användas för att alla skulle förstå varandra. Samtidigt blev likheterna mellan de olika språken längs kusten alltmer lika. De olika handelscentren kommunicerade alltmer med varandra och swahili skapades nu i sin ursprungsform, även om arabiskan skulle behålla en stark ställning som Indiska oceanens litterära språk fram till mitten av 1800-talet. Under tidsepoken kring 1100-talet växte rikedomen hos de familjer som kontrollerade handeln. Byarna blev städer byggda i sten. Städerna blev bevis för välfärd och ett sätt att särskilja sig från andra grupper. I städerna fick endast vissa rika släkter bo. Utanför bodde de mindre bemedlade som arbetade inom handeln, men inte styrde den. Stadssystemet krävde en starkare social organisation och en tydligare känsla av gemensamma ideal och mål. Därför behövde man också identifiera sig själv och vilka som hörde hemma i gruppen. Eftersom makten låg hos handelsfamiljerna i städerna sökte de sig bort från det som betraktades som inlandets vilda folk. Det persisk-arabiska och muslimska lyftes fram som de eftersträvansvärda kulturella attributen. I städerna skapades en ny hierarki där religionen fick en allt större plats. Moskén blev centrum i staden och hjärtat i samhällsgemenskapen. Där fanns också shejken, den religiösa ledaren, som skulle sprida den gemensamma moralen som krävdes för att få in folk i den samhälleliga strukturen. I moskén undervisades också invånarna i att läsa och skriva för att förstå och kunna förmedla koranen. Skrivandets konst blev en statussymbol och många barn från de rika familjerna utbildades i de religiösa ledarnas skolor. Islam spreds på arabiska och därför tog många längs kusten till sig flera ord från arabiskan. Samtidigt byggdes alltfler moskéer även i de mindre städer där man var varu- och matproducenter. Precis som i de större städerna spreds sig islam dit, men då man inte i lika stor utsträckning gick i religiös skola så blandades seder och bruk i större utsträckning. Kustfolken tog även här till sig många ord från arabiskan genom religionen och handeln. Den här processen gav kustfolken vissa gemensamma kulturella drag. Den muslimska expansionen gjorde att vid början på 1200-talet var alla öar längs kusten och de större handelsstäderna helt muslimska. Nu behövde man vara muslim för att vara en del av gemenskapen och få möjlighet att göra ekonomisk och social karriär. Islam gav en gemensam

kunskap till folket, både i fråga om moral men också om skrivkonsten. Kustfolket var nu muslimer. Denna identitet skulle stärkas ytterligare när nästa nykomlingar kom till kusten. Portugiser, konflikt och identitet Portugiserna hade den europeiska handelstraditionen, som bygger på kristna kalvinistiska ideal, där rikedom är ett bevis på att vara utvald av Gud. Portugiserna var inte intresserade av att bygga upp nya relationer med kustfolket. Istället angrep de militärt för att övervinna det lokala motståndet och därmed få en befästning för sin handel vid Indiska Oceanen. Portugisernas ekonomiska system passade inte heller in på kustfolkens socioekonomiska system där handel och familjerelationer var intimt förknippade med varandra och en bas för ekonomisk strategi. Eftersom portugiserna såg sig själva som överlägsna och inte skapade möjligheter för handelsutbyte så uppfattade kustfolket dem som invaderare. Därför skapades inga sociala relationer och inga giften med nykomlingarna från Europa. Istället blev motståndet allt starkare. Motståndet förstärkte den sociala organisation som byggts upp längs kusten och det skapade en starkare gemensam identitet - waswahili. Denna tid styrdes av konflikter. Olika allianser bildades. En del städer fick snabbt ge efter för portugisernas militära styrka medan andra, som staden Lamu, kunde hålla emot desto längre. Folket i inlandet allierade sig med portugiserna för att få gå emot swahilifolket, som de ansåg förtryckte dem. Men i början av 1700-talet tappade portugiserna sitt herravälde över Östafrika. Kustbefolkningen hade stärkt sitt motstånd och araber från Oman hade tagit strid mot portugiserna då deras handel var hotad. Omans militära och politiska ingripande i regionen skapade ett nytt kapitel i Östafrikas historia. Sultaner, slavhandel och identitet Vid det här laget hade talspråket swahili vuxit i status. Nu användes det även som skriftspråk i flera sammanhang. Det blev det gemensamma språket som användes i ekonomiska och diplomatiska relationer. Folket hade en stark känsla för sin historia och den gemensamma kunskap de förvaltade. Handeln var betydande, men hotbilden var större efter att portugiserna nu visat att Europa ville expandera i området. Oman ville ha en starkare politisk kontroll över området. Sultanen av Oman etablerade sig först på öarna längs kusten med Zanzibar som centrum. På fastlandet gjorde flera städer motstånd mot den omanska kontrollen över handeln. Deras position som

självständiga handelsmän som ansågs jämlika med nykomlingar från arabvärlden var hotad. Även om ens släkt hade klara led till adligt blod i Oman ansågs de vara mindre värda av de nyanlända från Oman. De starkare handelsfamiljerna kunde dock fortsätta med handeln och stärka sina positioner genom slavhandeln. Den stora skillnaden nu var att den politiska kontrollen över ekonomin hade gått över i sultanens hand. Under 1700-talet ökade efterfrågan på kryddor och andra jordbruksvaror. Plantager etablerades på öar som Zanzibar, Seychellerna, Madagaskar och Komorerna. Där behövdes nu arbetskraft. Handelsfamiljerna skickade nu karavaner till inlandet för att få slavar. Slavkaravanerna skapade nya relationer med inlandet. De starkare folkgrupperna i inlandet kunde inte forceras över då deras militära styrka var stor. Där skapade man istället allianser, som kunde ta slavar till karavanerna från kusten. Dessa allianser bidrog till en spridning av både språk och seder från swahilifolket till inlandet. Ledarna för slavhandeln sökte statusattribut som islam, muslimska seder och men även swahili. En av de mest kända karavanrutterna gick upp till Ujiji vid Tanganyikasjön. Med slavhandeln kunde swahilikulturen spridas, men också konsolideras. Trycket ökade på städerna. Alltfler människor sökte sig dit för att finna utkomster. Släktförhållanden och kulturella attribut blev allt viktigare för att påvisa en skillnad mot folk som kom från inlandet och samtidigt också för att stärka sitt arabiska släktskap för att lättare få en bättre position gentemot Oman. De familjer som inte kunde få en starkare position under sultanerna kan idag kanske vara de som hellre framhäver sitt persiska släktskap och kallat sig själva shirazer. Samtidigt blev swahilifolkets position och identitet som mellanhänder i ett internationellt handelssystem bekräftat och stärkt. När kryddnejlikan introducerades på Zanzibar 1818 exploderade ekonomin. Nu var kryddplantagerna och slavekonomin så stora att sultanen Seyyid Said av Oman till slut beslöt sig för att bosätta sig på Zanzibar för att lättare kontrollera ekonomin och politiken. Det rena arabiska fick en allt starkare betydelse på Zanzibar. Släkterna såg alltmer till att konsolidera sin rikedom genom arrangerade giftermål, vilka numera sällan sökte sig långt utanför de redan etablerade relationerna. Sultanens flytt till Zanzibar var början till slutet för de forna viktiga städernas plats i det ekonomiska systemet och därmed också för swahilikulturens storhetstid i de norra delarna av kusten.

Zanzibar blev centrum för krydd- och slavhandeln. Sultanen slöt handelsavtal med handelsföretag från både USA och Europa. Diplomatiska förbindelser byggdes upp. Östafrika blev nu även ett viktigt inslag på den internationella politiska scenen. Européer, krig, kristendom och västerlandet I slutet på 1800-talet var jakten på kontroll över Afrika och viktiga handelspositioner i full gång. Tyskarna utropade att Tanganyika skulle vara under deras kontroll och lade ut styret på entreprenad till det Tyska Östafrikanska kompaniet. Tyskarna koncentrerade sig på bomullsodling och deras styre var brutalt. Ledarna i städerna och i de kungariken som fanns i inlandet gjorde motstånd men slogs ner av tyskarna. 1902 startade Maji maji upproret, som hittills skulle bli det största kriget i Tanganyikas historia. Ett uppror i söder spred sig till flera grupper i inlandet och när en medicinman utgav sig för att kunna göra krigarna odödliga genom att stänka ett magiskt vatten på dem ökade stridsviljan. De lyckades komma långt mot Dar es Salaam innan den tyska militära styrkan blev för stark. Då hade redan tiotusentals människor dött i kriget och tyskarna brände nu byar och åkrar som hämnd. Man tror att upp till 250 000 människor dog i svält de följande åren på grund av bränderna. Under denna tid var folket i städerna och inlandet lika underställda tyskarna. Alla ville göra motstånd och få tyskarna ut ur Tanganyika. Detta skapade allt starkare band och spred swahilikulturen in i landet och gav ett gemensamt språk och moralisk grund för en aktion. Samtidigt ville inte britterna ge tyskarna fördelar och utropade Zanzibar som deras protektorat, men lät sultanen styra ganska självständigt. Efter första världskriget fick Britterna kontroll över hela Östafrika, men Zanzibar hade en särställning där sultanen fortfarande styrde under brittiskt överinseende. Den europeiska kolonialismen medförde en ny situation för swahilifolket. Deras position som handelsmän började försvinna. Under sultanens styre hade också indier börjat etablera sig alltmer som entreprenörer och affärsidkare. När britterna nu tog över kunde indierna få en allt starkare position som handelsmän och statstjänstemän i området, eftersom de tidigt lärt sig tala engelska och anammat en del av den brittiska kulturen. Indierna blev därför drivande i utvecklingen av penningekonomin och etablerandet av små industrier. Dessutom var indierna noga med att bibehålla sin kulturella identitet. Det har influerat bland annat matkulturen i området.

Britterna byggde upp ett utbildningssystem och en administration där engelskan var det gemensamma språket. För att få hög status i den nya sociala strukturen var det inte längre kiswahili och hög muslimsk bildning som räknades. Nu var det engelska och en kristen västerländsk utbildning som var ett tecken på framgång och status i Östafrika. För många längs Östafrikas kust var detta en skam då man värderade swahilikulturen högt, men andra såg möjligheten att få ett bra liv genom att ta till sig de nya värderingarna. På så sätt integrerades delar av den brittiska kolonialkulturen i swahilifolket. Men fortfarande ville man ha självständighet. 1961 utropades Tanganyika till en självständig stat och tre år senare skedde en kupp på Zanzibar som avskaffade sultanatet. Det arabiska och europeiska styret var borta och återigen skulle Östafrikas kust styras av de människor som levt och utvecklas tillsammans. Den nya presidenten Julius Nyerere såg att det gemensamma måste lyftas fram. Detta skiljde sig från det tidigare brittiska styret som man gjort sig av med. Han såg swahilikulturen och swahilispråket som den nya gemensamma kraften. Självständighet, nationalisering och globalisering Tanganyikas president Julius Nyerere stod inför utmaningen att skapa en nation efter självständigheten. Han såg språket som den viktigaste gemensamma faktorn som skulle kunna ena de över 120 olika etniska grupperna som fanns i området. Därför bestämdes det att swahili skulle vara språket som används i grundskolan. Staten blev motorn i nationaliseringsprojektet. Genom att statliga anställda inte fick arbeta inom sin egen folkgrupps område flyttades det runt i landet. Det ingick många äktenskap mellan partners från olika folkgrupper. Det var i synnerhet muslimer som såg bortom folkgrupperna. För muslimerna är religion överordnad den etniska identiteten. För de kristna har den etniska tillhörigheten varit mycket viktigare så för ett flertal folkgrupper har det varit mer sällsynt med äktenskap utanför den egna folkgruppen. Den ökade blandningen av folkgrupper, fram för allt inom den muslimska sfären, har ökat känslan av att vara tanzanier med swahili som en viktig del av identiteten. I Kenya däremot behöll man engelskan som språk och de etniska skiljelinjerna är alltjämt starka. Kiswahilin är ett nationellt språk, men är mer bundet till kustregionen där flera har det som modersmål. Den anglosaxiska kulturen har dock varit mycket inflytelserik i området. En god engelska och mer västerländska ideal blev högsta status. Kristendomen har blivit jämnstark med islam, som numera främst dominerar kustområdena och städerna. Att bli kallad mswahili, en av

swahilifolket, är för många idag ett skällsord och innebär att man därmed är lat, lögnaktig och full av intriger. Många muslimska grupper försöker dock att lyfta fram att det finns en lång historia för ett swahilifolk, waswahili. Självständighetens nationalism gjorde språket till den viktigaste bäraren av kulturell identitet och därför menade man att den som talar swahili också är en mswahili. Det finns inga tydliga gränsdragningar för vem som tillhör gruppen. Det finns ingen gemensam etnisk identitet, men det finns en gemensam historia i området. Relationen till historien och till ens släkts relationer från förr är det som avgör hur varje människa idag identifierar sig och förhåller sig till varandra. Idag är Östafrika en del i ett internationellt system, som domineras av stora multinationella företag. Globaliseringen har på nytt öppnat swahilikulturen mot omvärlden. En ny generation ska anpassa sig och utvecklas genom sina egna historiska traditioner och nya intryck. Den västerländska kulturen sprider sig in i området genom satellit TVs musikkanaler. Men ännu skymtar Östafrikas stora förmåga att integrera nya kulturer till sin egen omgivning. Musikstilarna från USA börjar sjungas på swahili och relaterar till en för Östafrika relevant miljö. Sångerna slår stort i både Kenya, Tanzania och Uganda. Där de tidigare fanns korta program med musik på swahili har man nu korta program för västerländsk musik som ett avbrott från de lokala förmågorna. Kanske är globaliseringen inte det hot mot swahilikulturen som många tror utan bara ännu en förändring och utveckling som sker genom nya relationer. För en av swahilikulturens allra främsta egenskaper genom historien är öppenhet, anpassning och agerande utifrån situationens rådande sociala och ekonomiska förutsättningar. Nu som tidigare står människorna inför en socioekonomisk förändring och därför påverkas relationer och agerande utifrån det. Det är dagens vardag för swahilifolket och kommer att bli till en ny pusselbit i deras framtida identitet.

Livslinjen

Barnen Barnet skriker av förvåning. Det är fött. Nu börjar det. En resa att växa i. Just denna flicka råkade bli född i en säng med ljusblå lakan. Det ljumma vattnet värmer upp henne och stillar chocken. Allt har gått bra. Nu väntar utmaningarna. Flickans mormor har kommit från hembyn. Hon måste vara med när hennes dotter föder. Under några dagar ska generationers erfarenhet om barnafödande och småbarns behov förmedlas. En del råd accepteras andra läggs på hyllorna av högutbildade nyblivna mödrar. Mormor sitter med barnet i sin famn. Nu sak mamman få vila. Det knackar på ständigt på dörren. Nya besökare. Nya lyckönskningar. Barnet ligger från famn till famn. Emellanåt får mamman hålla sin flicka, men det dröjer inte länge förrän en ny släkting kommer och vill komma nära barnet. Ett nyfött barn är även släktens glädje. Familjen skrattar åt TV-reklamen för det nya impregneringsmedlet mot malariamygg. Den animerade myggan går till attack och dör när den kommer mot myggnätet. Barnet sover tryggt vidare. Denna gång lurade det döden, men myggorna surrar inte i Tanzania. De är tysta. Sluga. Betten känns inte förrän parasiterna har fyllt blodet och febern börjar rasa. Tick tack. Låt 30 sekunder gå och ett barn har dött av malaria i Afrika. 30 sekunder igen och ett barn till har dött. År ut och år in. Den tysta bomben som underminerar framtiden. Billiga och subventionerade myggnät åt folket. Små tabletter med myggmedel att tvätta näten i. Dödsfallen har det senaste året sjunkit i Tanzania och statens metoder börjar få genomslag även om den ännu inte satsar stora pengar på det. Tanzania ska slå tillbaka. Tick tack. Tick tack. Barnet hänger på mammans rygg fastbunden i khangan. Dagens inkomst från hennes affärsverksamhet ligger gömt i plaggets knut. 10 kronor. 6 personer i familjen. Ska hon lägga undan lite till myggmedel så att hon inte ska bli sjuk eller ska hon köpa lite mjölk? Mammans val. Imorgon kanske hon säljer några fler chapati. Då ska hon skaffa den där antimyggtabletten de talar om, hoppas hon. Idag måste vi äta. Imorgon. Dammet ryker kring fötterna på barnen när de jagar varandra. Flickorna klappar i händerna och sjunger. De står i ring och hoppar mot varandra. Den sena eftermiddagen har fört med sig svalare luft. Mamman har fått hjälp med det hon behöver. Hon sitter med en granne utanför huset och pratar om vad de gjort, vad grannen har gjort och vad de tänker göra. De ser på flickornas lek.

Ropar åt dem att springa lite längre bort så inte dammet kommer in i huset. Det nystädade huset. Alltid perfekt tillrättalagt. Alltid redo för en gäst att komma förbi. I andra ändan av byn sitter en kvinna och torkar saliven av sin treåriga son Rashid. Hans framtid är utlämnad till andra då han föddes med cerebral pares. Han skulle vara en gåva från Gud. Ett framtidslöfte. Han blev en börda. Han kan inte hjälpa till på åkern och ta över familjens försörjning när han blir vuxen. Han kommer alltid vara beroende av andras hjälp och därför anses han inte vara en fullvärdig människa. När Rashids pappa insåg att hans förstfödde son hade sjukdomen skyllde han på sin fru och lämnade henne. Han bor i närheten, men hjälper inte till med det extra som behövs. Rashid skulle behöva träning varje dag, sa läkarna till mamman. Men biljetten är för dyr, så Rashid blir kvar. Sittandes. Mest inomhus för att dölja skammen. Sophia Mavinga jobbade med att undersöka handikappade barns situation i byarna utanför Morogoro. Hon fick reda på att de fanns i byn, men hon såg dem aldrig. Stängda dörrar där handikappet ska gömmas inom ett slutet rum. Barnen hölls inlåsta medan föräldrarna gick iväg på fältet och arbetade. Rashid sover i mammas knä. Hon ler mot honom. Hon vet att hans möjligheter till utbildning är små. Hon får ge honom vad hon har och det kan ingen fattigdom i världen ta bortkärleken mellan mor och son. Längs huvudvägen i byn bor Lega, 10 år. Hon vaknade en natt med en svår malaria och när den sedan försvann fanns sviterna kvar. Hon blev svagt förståndshandikappad, men mamman insåg att detta inte skulle hindra henne från att gå till skolan. Men skolan kunde inte hantera hennes koncentrationssvårigheter. Kamraterna retades. Det slutade med att hon bara skrattade och lekte resten av dagen. Men Legas mamma ser andra vägar. Om jag skulle få kapital att starta en liten enkel affär. Då kunde jag ha den tillsammans med min dotter. Jag kunde lära henne att sköta den och när jag blir gammal kunde Lega driva den helt själv. Och visst klarar hon av det. Jag vet att det är en smart flicka. Pojkarna springer utför backen. Deras pappa har just tillverkat en ny leksak åt dem. Den tomma mineralvattenflaskan i plast har blivit en bil med hjälp av några pinnar och lite gammal ståltråd som han tagit från en säng som gått sönder. De springer ikapp och ser på varandra i farten. Den längre pojken vinner jakten och hoppar upp med ena handen höjd i luften. Förloraren kommer strax efter och ropar att de måste göra det igen för nu ska han vinna. De vänder sig om och börjar skrattandes springa tillbaka. Tiden försvann.

Vid baren i ett hörn av Dar es Salaam sitter de europeiska biståndsarbetarna. Några pojkar i åttaårsåldern går mellan stolarna med korgar fulla av jordnötspåsar. De gör ett visslande läte för att få uppmärksamhet. Rösterna runt ölen och whiskeyn fortsätter högljutt. Ska inte ni göra läxorna, undrar jag. Vi har skollov och måste hjälpa mamma. Hon är hemma, svarar en av pojkarna. Vadå lov? Alla andra barn är ju i skolan. Varför är ni inte där då? Vi ska gå till skolan, säger den ena pojken och tittar rakt in i mina ögon i ett försök att finna något. Vi ska sälja det här först, säger han och så går de vidare längs bordet. En man ser barnen och betalar tio kronor för alla jordnötspåsar som är kvar. Barnen hänger runt en stolpe ett lite tag efteråt och tittar på dem som dricker. Sen ger de sig av. Varje gång jag passerar baren i hörnet vid skymningen finns barnen där. Only english står det på ett handskrivet plakat vid ingången till skolgården. Barnen klättrar i lekställningarna och jagar varandra runt husen. Här pratar man bara engelska på skolan. De flesta lärare kommer från Kenya där de har all undervisning på engelska och därför anses vara bättre i språket än de Tanzaniska lärarna. Barnen springer förbi mig tills en flicka hejdar sig och ställer sig med rak rygg Good morning sir! How are you? I am fine. How are you? I am fine, svarar hon och tittar på de andra som fnissar och springer vidare. Imorgon ska de som kunnat betala åka iväg på en tredagars skolutflykt till Ngorongorokratern och se på vilda djur. I en annan skola inte långt därifrån ställer sig barnen upp med raka ryggar när läraren kommer in i klassrummet. Det höga sorl som ekat i klassrummet stoppades tvärt. Eleverna hälsar på läraren i kör och sätter sig ner. Några barn ställer sig längst bak, medan andra sitter ner framför den främsta bänkraden. På träbänkarna tränger barnen ihop sig. Läraren har skrivit upp några meningar på engelska som barnen ska lära sig. Läraren läser högt och de 100 eleverna säger efter och skriver senare ner meningarna i sin anteckningsbok. Sedan plingar rektorn i klockan och barnen springer ut på rast. Pojkarna slänger sig snabbt ut på fotbollsplan och börjar en match. Några flickor spelar korgboll, en form av basket och andra börjar leka sång och danslekar. Efter en halvtimme kommer de tillbaka in. Många av de kritvita, välstrukna skoluniformerna är nu svettiga och jordiga. De kommer skrattandes och hoppandes in till klassrummet. Några bråkar

med varandra om en tackling i fotbollsmatchen, men när magistern kommer in tystnar alla snabbt och koncentrerar sig på att lära sig något nytt. Unga krafter och Unga Faror Ja, va ska jag göra nu? Ja, den tanken fångar mig nu. Ja fattar inte varför och???? det slutar inte att oroa mig! Det slutar inte att oroa mig. Tro inte att jag bara klagar, att du tror att jag gillar att ha problem. I gruppen av fattiga räknas jag in, du ska veta att att problemen har kommit till mig. Pengar är själens tvål och de slåss mot kvävning.. jag vet inte när jag ska ha tur när jag tänker på det rinner tårarna. Jag funderar om jag ska lyckas om jag hugger mig fram, vad som ska hända i framtiden försvinner framöver, så länge jag stöter på lite ugali. Daz Nundaz. Nitafanya nini? Några gymnasister sitter vid snickarverkstaden i närheten av det stora mangoträdet i stadsdelen Kinondoni i Dar es Salaam. De har samlats efter skoldagen. Unga mäns vardagssamtal om fotboll och tjejer. Skratten är tysta. Ungdomarna vilar. Hemma är det fullt av folk och händelser. Det här är deras plats. Det är deras gemenskap och här äger de tankarna och orden. Under mangoträdet möts två personer. De närmar sig varandra och samtalar tyst. Den ena har rena kläder. Skjortan är knäppt upp i halsen. Den andra har dragit ner baseballkepsen i pannan så att blickarna endast kan riktas neråt. T-shirten är smutsig och hänger sladdrigt över ryggen. Ett handslag och de stoppar ner något i fickan. Sedan skiljs de åt. Mötet är bara ett av många i Dar es Salaam idag. Här söker många en flykt från de krav som fattigdomen kräver. Drogen. Mjuka drömmar, som förleder ner i apati. Flykten. Efter att vandrat en dag utan att sälja sina varor. Den blir ett bedövningsmedel, som tar bort drömmarna som förde till staden. Det man trodde på. Drogen tar bort framtiden. Det ger styrka. Den hungriga kroppen ska jobba och jobba. Timmarna går och rasten uteblir. Hur ska han klara detta? Jag kan inte arbeta utan marijuana, sa en man. Jag blir alldeles seg när jag inte har rökt, men när jag tagit den kan arbetar jag jättemycket och kan lyfta många säckar under en dag. Ungdomarna ser omgivningen och hopplösheten som växer. De har fortfarande kraft. De berättar för mig hur det hänger ihop. De ger mig en bild av deras verklighet i området. För några månader sedan var mannen i de fina kläderna en av dem i kvarteret. En ung man med drömmar och begär. En av dem som inte hade något. Han satt med gymnasisterna. Pratade om livet. Nu

kommer han och hälsar ibland. Visar upp sig. Han har byggt hus. Hur gick det till? Han tog genvägen. Den lockande genvägen att sälja droger. Fotbollen stiger upp mot himlen. Den dalande solen bländar spelarna som står förstenade utan att kunna möta bollen då den faller neråt. Den studsar ner på en grästuva och far iväg åt sidan. Publiken tar fatt bollen. Åskådarna utgör sidlinjerna i frånvaron av kalkade linjer. På spelarna pärlar sig svettdropparna på kroppen och bildar rännilar av hopp om framtiden. I svettdropparna försvinner frustrationen. Runt planen samlas spelarnas skolkamrater. Hejarop. Flickors blickar som följer sin hemliga förälskelse. De sitter i grupp och fnissar tillsammans innan de brister ut i skratt över en missad frispark för att snabbt heja på sitt lag innan de övergår till sin egen diskussion igen. Framtidshopp. En välklädd man åker iväg i sin nyimporterade bil. Nya pengar i en bunt. Var kommer de ifrån? Idag finns inga löner som kan göra någon rik, men många unga män äger den senaste bilen, mobiltelefonen och TV: n. Plånboken är tjock. Han hämtar några kompisar och drar till en bar. Ringer ett samtal och berättar var han är. Först kommer en kompis, sedan en till och till slut är gruppen stor och pengarna inte slut. Han lutar sig tillbaka i plaststolen. Bordet är fullt av flaskor. De hojtar högljutt. Han klappar i händerna och servitrisen kommer. Hans hand läggs på hennes lår. En blick och snart sitter hon vid ordet med en egen öl. De går därifrån tillsammans efter att beställt in mer öl åt kompisarna som är kvar. Nästa morgon kommer hon att vakna ensam. Hon ska gå till marknaden. Kommer hon att försöka glömma och förtränga vad livet har gett henne? Finns det bara en fortsättning som att vara för evigt stämplad av sig själv och sin omgivning. Hos henne lever drömmen som hos alla om att någon ska älska henne. Hon vill bort från denna vardag och äga sin stolthet. Hon torkar av bordet och delar ut några öl. Ännu en dag på jobbet. På nattklubben ställer sig en man i baren. Blicken arbetar sig igenom lokalen snabbt. Sedan återvänder den långsammare när kartläggningen är klar. Nu har han kontroll. Han vet vilka som är här. Någon går in på toaletten. Han följer efter. Några minuter senare kommer de ut nöjda. Den andra mannen drar fingret under näsan, medan mannen i den knäppta skjortan håller handen i fickan. Han ställer sig i baren och tar upp en sedelbunt. Bjuder en ung kvinna på en öl. Hon stirrar rakt fram i bardiskens spegel med likgiltiga ögon. Cigaretten lyser blå i neonljuset. De

går iväg och dansar lite och han drar sina händer över hennes kropp. Hon ler snällt mot honom. De samtalar inte. Sedan åker de iväg. Fotbollspelarna har samlats hemma hos en av spelarna. Läsken börjar bli avslagen. De drar ut på drickandet. Skratt och musik. Den tanzaniska hiphopmusiken rullar ut från en bandspelare vars bastoner spricker. Professor Jay. Han rappar ironiskt om politikern som lovar att ge alla allt om han vinner. Alla skrattar. Det är en spegel av verkligheten. Politikernas svek mot de fattiga. Hur de stjäl framtiden från de unga med att korrumpera statens pengar. Politikerna lovar genomföra ouppnåbara drömmar. Lögnerna. Kraften i musiken. Vi måste ut, säger dem. Vi måste ta över. Vi är framtiden och topparna bygger murar. Vi kan. Vi har pluggat. Vi vet. Nu är det vår tur. Vi kan ge landet en framtid. Nattklubbsbesökarna återvänder hem i Kinondoni, stadsdelen som aldrig sover om nätterna. Barer, knark och prostitution lever som en del av livet. De strävsamma fortsätter och försöker att undvika farorna. Det gäller att vandra vidare med sina saker på axeln. Att aldrig sluta gå. När du tröttnar faller du igenom och kommer aldrig upp igen. Yahaya Abdallah har sett dem som inte orkat vandra. De som faller och faller tills de inte vaknar mer en morgon, men han har också sett dörröppnarna. De som vandrade, men tog en genväg. Jag har sett flera av mina gamla grannar försvinna bort härifrån. Nu kommer de bara hit för att sälja sina droger. De har fin bil. De har byggt sitt stora hus med höga murar runt. De kommer och lämnar drogerna till andra som säljer på gatan. De ser ju hur rika de andra kan bli. De kan inte låta bli att sälja. Genvägen som en ny dröm. Yahaya suckar. Han vill något annat. Han vill att hans kamrater ska inse att vägen är lång och svår, att det inte finns några korta stigar att gå. Han jobbar mot drogerna i området. Under fotbollsmatchen har folk samlats. Här finns hans möjlighet att nå ut. Han sätter sig ner med en grupp killar. Vad vill ni med livet? Droger hjälper dig inte. De för dig bara neråt. Du kommer få AIDS och dö ung. Jag tror inte du vill dö innerst inne. Du måste kämpa. Stå emot trycket från dina vänner som vill att du ska pröva. Han samtalar vidare. Om vi reagerar och agerar kan något ske. Där finns möjligheter. Vi måste bara bryta droganvändningen först, säger Yahaya och tystnar innan han avslutar. Jag vill att vi ska nå humanitetens topp.

Det är lördag och fotbollsmatch i byn Kisarawe några mil utanför Dar es Salaam. Det är besök från Kenya. Någon som också drömmer om att rädda en generation och vill dela med sig. En av de unga som ska föra Afrika framåt. Besökaren ställer sig med blicken riktad mot alla spelare. Pratar först lite tyst, men sedan accelererar orden fram. Om du sitter och super så tänker du att du ändå aldrig kan bli något, men där ute på planen finns drömmarna. Eran plan har inte gräs, det är inte som på TV. Men när ni kommer ut på plan så kommer hoppet. Där kan du börja tro att du en dag kan bli som din idol du sett på TV. Det ger självförtroende och ett hopp om framtiden. När 2 ska bli 1 Hon svänger mjukt ut när hon går över gatan. Killens blick följer hennes höfter. Han slänger några ord efter henne utan att förlora blickens fäste. Skämt. Hon vänder sig för att ge honom en blick. Kan det vara klartecknet? Hon går vidare medan de fortsätter att slänga några smålustiga försmädelser mot varandra, som blir alltmer högljudda ju längre bort hon kommer. Han tystnar och tittar. Kanske kan han få henne? Han vill vara man. Längtan av att vara två för en stund och inget kan hindra honom. Det kan få tiden att gå om man är två. Världen är öppen och känslan av odödlighet överskrider alla gränser. På kiosken är reklamen uppsatt. Salaama kondomer. Det finns därute. Överallt. Gömt. Viruset som lamslagit Afrikas framtid och tagit med sig hoppet. Hiv smyger upp och stryper framtiden. Kan du inte stoppa din längtan? Se till att rädda livet på dig och skydda dig, uppmanas ungdomarna. Alla vet. Ingen pratar. Inte om en själv. Skammen över det hemlighetsfulla. Det finns där. Aids. Alla har någon i sin krets som dött i aids, men ingen säger något. Tystnad. Sjukdomar som ständigt ökar i intensitet. Turbekulos, malaria och lunginflammation. Dödar när de egentligen inte skulle döda. På sjukhusen ligger folk på golvet. 70 procent av alla inlagda är hivsmittade. Hotet mot framtiden. Griper tag i livet själv. Och där sitter han när hon går iväg. Drömmen om en partner för att visa sina vänner att han är man eller för att glömma livet en stund. Tv-reklamen går åter och åter igen. Avbryter nyheter och de populäraste såporna. Kvinnan sätter sig ner i bussen. Ser på honom. Han ser på henne. De vill ha varandra. Inte kan väl han ha inte kan väl hon ha Men vi blir tillsagda att man kan inte upptäcka vem som har hiv med att

bara titta. Vi ska bli övertygade om att tänka efter före. Vi har tre båtar att välja mellan. Avhållsamhet, trohet eller kondomanvändning. Många tar den fjärde vägen: Om Gud vill. I Temeke ryker dammet efter barnen som springer på gatorna. Cocacola skyltarna lyser upp affärernas färger som flagnar. Här är livet en utmaning. William och Salum sitter utanför sitt lilla kontor för sin förening Fattigdomsbekämparna, där de samlas på eftermiddagar och helger för att arbeta mot de sociala problem som fattigdomen för med sig. De ser hur deras område kokar av rastlöshet. Alla de som vill så mycket, men som det tagit stopp för. Droger, aids och hunger. Det gäller att skapa ett hopp för kärleken. Vem kan gifta sig om man är arbetslös? Och föräldrarna till flickan vill ha hemgifte, säger William och påpekar unga mäns frustration över sin sociala position. Idag finns bara väntan. I morgon kanske pengarna ska komma in. Snart kanske mannen har ett kapital till hemgift och husbyggnad så att han kan få leva ihop med en kvinna. Och flickorna måste gifta sig allt yngre för att få ett stöd i vardagen efter att ha slutat grundskolan. Om man inte har möjlighet att läsa vidare krävs en man för försörjningen. Familjen vill ha en mun mindre i hemmet. Flickan med utbildning kan vänta. Hon ska studera och söka en karriär. Hon hoppas på ett stipendium till ett universitet utomlands. Pojkarna är bara en trevlig bekantskap. Inga bindningar för framtiden. Flickan i Temeke drömmer om att vinna en skönhetstävling och därmed få stolthet, lite pengar och kanske till och med ett jobb. Pojken och flickan gömmer sig från sina föräldrar. De sitter på en servering på en bakgata i Tandika. Han har bjudit ut henne på en tallrik chips och grillad kyckling. Visst har han lovat att de ska gifta sig med varandra, men han är ju bara 17 år. Och om han inte lovat det så skulle hon ju inte gå med på att följa med till det lokala vandrarhemmet en stund. Hon måste uppvaktas och smörjas. Det är hans uppgift och idag har han lyckas få lite pengar. Flickan vill tro. Hon är 14 år och slutade skolan förra året. I hjärtat inser hon att hon spelar med i ett spel. Och hon vet inte vad hon vill. Kanske kommer den dagen då han ber henne följa med in på det där lilla vandrarhemmet i närheten. Han vill kanske boka för ett korttids besök. De flesta små vandringshem som finns i förortens gränder har entimmes avgift. Om han föreslår något måste hon veta vad hon vill, tänker hon. Den unga mannen är arbetslös. Han går runt i området tidigt på morgonen. Går till marknaden för att se om det finns något han kan göra. Han letar efter ett bygge han kan arbeta som handräckare på. Nu sitter han där med kvinnans hand i sin och ber

henne följa med in i ett rum som finns i anslutning till baren. Hon tittar ner i bordet och verkar söka efter orden. I en annan del av staden står en kvinna i en affär. Det här är citykärnan. Husen byggs allt högre och dess glasfasader blänker och gnistrar av hopp och drömmar. Modebutikerna skyltar med erbjudande på det senaste från London. Den unga kvinna vandrar med blicken över kläderna som hänger i affären. Expediten tar ner plagg efter plagg och rådgör med sin kund om vad det senaste modet innebär. Kvinnan tittar inte på prislappen. Hon prövar tre plagg och väljer sedan två som snabbt ges till en skräddare för att klänningen ska få perfekt passform. Utanför står en man. Hon ber honom komma in och han går fram till kassan och betalar från en tjock bunt av sedlar. De åker iväg i hans nya Toyota Rav 4. Hon arbetar som sekreterare och han är ekonom på företaget. Det har gått två månader sedan de träffades första gången. Han var den rätta. Pengarna tycktes aldrig sina. Snart skulle han presentera henne för sina föräldrar hade han lovat henne. De kysser varandra farväl. Nästa dag träffade hon honom inte. Efter en månad såg hon honom med en annan kvinna. Livet går vidare. Mannen slänger orden efter flickan igen. Samma blick. Samma leenden. Kanske en dag ska de bli en. Tiden går. Scenen utspelar sig varje morgon, men möjligheterna till en framtid ihop är små. De unga männen vet det, men de vill ha någon. De vill se att deras manlighet håller. Ett kortvarigt förhållande. Idag hon och i morgon en annan. Ett dagsverke på bygget kan räcka till att bjuda på en läsk till en flicka du flörtat med förut och en liten present kanske. Och tjejerna tar emot, säger Salum. De kan ha 2-3 pojkvänner. Många tjejer här är fattiga. Om de har en pojkvän och har sex så får de inte bara en stund borta från arbetet i hemmet, de får också gåvor; en parfym, lite kläder, en dricka. Deras liv blir lite lättare. De mer välbeställda lever ett friare liv. Utbildade. Uppfostrade till självständighet. De sluter inte upp i de kulturella leden och låter föräldrarna styra över deras val. Både kvinnor och män prövar sig fram med olika partners. Någon kanske ska bli den rätta. Karriären är viktig för medelklassens unga män och kvinnor. Kärleken är en lek tills man är etablerad. De unga kvinnorna lyser av självförtroende. Det är deras århundrade. De ska ta över. Men för några är det för sent. Leken gick fel. Det som var livets njutning begravs i en kista. De rikas murar runt husen skyddar dem inte mot verkligheten. De har samma val. Avhållsamhet, trohet eller kondom.