FÖRVALTNINGSPLAN FÖR GRÅSÄLEN PÅ ÅLAND

FÖRVALTNINGSPLAN FÖR GRÅSÄLEN PÅ ÅLAND Mariehamn den 20 december 2007

1. INLEDNING...5 DEL 1: BAKGRUND...7 2. LAGSTIFTNING OCH ANDRA BAKGRUNDSFAKTORER...7 2.1. Internationella konventioner och strategier...7 2.1.1. Konventionen om biologisk mångfald...7 2.1.2. Bernkonventionen...7 2.1.3. Bonnkonventionen...7 2.1.4. Skyddskonventionen för Östersjön (Helsingforskonventionen, HELCOM)...7 2.2. EU:s lagstiftning...8 2.2.1. Habitatdirektivet...8 2.2.2. Ramdirektivet för vattenpolicyn...9 2.2.3. Förbud att använda drivgarn...10 2.3. EU:s strategier...10 2.3.1. EU:s marina strategi...10 2.3.2. EU:s strategi för hållbar utveckling...10 2.3.3. EU:s biodiversitetsstrategi...11 2.4. Nationell lagstiftning om säl...11 2.4.1. Jaktlagstiftning...11 2.4.2. Sälskyddsområden...12 2.4.3. Andra skyddsområden...12 2.4.4. Ersättning av sälskador...12 2.5. Nationella strategier...14 2.5.1. Åländska strategier och program...14 2.5.2 Strategier i övirga delar av landet...14 2.6. Klassificering av hotade arter...14 3. ÖSTERSJÖNS TILLSTÅND...15 3.1. Miljögifter...15 3.2. Övergödning...15 4. SÄLAR OCH SÄLSTAMMAR...16 4.1. Östersjöns sälarter...16 4.2. Gråsälens utbredning, livsmiljöer, levnadsvanor, årscykel...16 4.3. Gråsälstammens storlek...17 4.4. Gråsälstammens utveckling och tillväxttakt...17 4.5. Förändringar i gråsälens utbredning...19 4.6. Reproduktionsstörningar och sjukdomar...20 4.7. Miljögifter hos gråsäl...20 4.8. Exponering för miljögifter och gifternas inverkan på gråsälen...21 4.9. Gråsälstammens genetiska struktur...22 4.10. Gråsälens diet...22 5. SÄLARNA OCH MÄNNISKAN...23 2

5.1. Säljakt...23 5.2 Förhållandet mellan sälar och fiskerinäringen...24 5.2.1 Skador på fångster och fångstredskap...24 5.2.2. Skador på fiskodlingar...26 5.2.3. Sälarnas inverkan på fiskbestånden...26 5.2.4. Sälar som bifångst vid fisket...26 5.3. Användning av säl till produkter och livsmedel...26 5.4. Annat nyttjande av sälar...27 6. GENOMFÖRDA FÖRVALTNINGSÅTGÄRDER...28 6.1. Nationella författningar...28 6.2. Information...28 6.3. Sälinventering...29 6.4. Uppföljning av sälarnas rörelser och utbredning...29 6.5. Miljögiftundersökningar...29 6.6. Konflikten mellan sälarna och fiskerinäringen...29 6.7. Nordiskt och övrigt internationellt samarbete...30 6.8. Regional verksamhet i Finland...31 6.9. Sälskyddets historia...31 7. MÖJLIGA HOTFAKTORER FÖR SÄLSTAMMARNA...32 7.1. Sjukdomar, parasiter...32 7.2. Klimatförändringen...32 7.3. Miljögifter, blågröna alger, övergödning...32 7.4. Olje- och kemikalieolyckor...33 7.5. Rovdjur...33 7.6. Jakt...33 7.7. Olagligt dödande...33 7.8. Fiske...33 7.9. Olägenhet förorsakad av sjöfart och områdesanvändning...34 7.10. Olägenhet förorsakad av båtförare och annat rekreationsbruk...35 8. BEDÖMNING AV HOT OCH STAMMARNAS GYNNSAMMA BEVARANDE-STATUS...36 8.1. Bedömning av hot och möjligheterna att minska dessa...36 8.2. Bedömning av sälstammarnas gynnsamma bevarandestatus...36 DEL 2: MÅL OCH ÅTGÄRDER...38 9. Riktlinjer för förvaltningen av gråsälstammen på Åland...38 9.1. Utgångspunkter för förvaltningen av sälstammen...38 9.2. Mål för förvaltningen av gråsälstammen på Åland...39 10. SKYDDET AV SÄLSTAMMAR OCH SÄLSKYDDSOMRÅDEN...41 3

11. JAKT PÅ SÄL...43 12. NYTTJANDET AV SÄLEN SOM RESURS...46 12.1 Nyttjandet av sälar i naturturismen...46 12.2 Övrigt nyttjande av sälar...47 13. FÖREBYGGANDE AV SÄLSKADOR OCH ERSÄTTNING AV DESSA...49 13.1 Förebyggande av skador som orsakats av sälar...49 13.2 Ersättning av skador som orsakats av sälar...51 14. UPPFÖLJNING OCH UNDERSÖKNING AV SÄLSTAMMAR...53 14.1 Uppföljning av stammarnas tillväxt och fortplantningsförmåga...53 14.2 Uppföljning av stammens allmänna hälsotillstånd och mortalitet...53 14.3 Behovet av forskning...53 15. SKOLNING, RÅDGIVNING OCH INFORMATION...54 16. SAMARBETE MELLAN BERÖRDA PARTER...54 16.1 Nationellt samarbete...54 16.2 Internationellt samarbete...54 17. UTVÄRDERING OCH UPPDATERING AV FÖRVALTNINGSPLANENS GENOMFÖRANDE...55 SAMMANDRAG...56 4

1. INLEDNING Bestånden av säl i Östersjön, speciellt gråsäl, har sedan början och framför allt medlet av 1990-talet återhämtat sig kraftigt jämfört med 1970- och 1980-talet då sälen allmänt bedömdes vara utrotningshotad. För stammen av gråsäl i Östersjön har den årliga tillväxten under 2000-talet varit i genomsnitt 10 %. I Finlands sydvästra skärgård och på Åland har tillväxten tidvis varit betydligt snabbare. Vid gråsälsinventeringarna av hela Östersjöområdet observerades år 2006 cirka 20 700 gråsälar, varav cirka 48 % befann sig inom Skärgårdshavet och Åland. För vikarstammens del har tillväxten inte varit lika snabb. Stammen har uppskattats öka med cirka 5 % per år i Bottenhavet, men man känner inte till den senaste tidens utveckling av vikarstammen i t.ex. den sydvästra skärgården eller på Åland. Inventeringarna bedöms allmänt resultera i en betydande underuppskattnng av beståndet. Återhämtningen av sälbestånden är uppmuntrande eftersom det visar att de bevarandeåtgärder som har vidtagits genom olika skyddsåtgärder samt åtgärder för att minska utsläppen av skadliga miljögifter har gett resultat. Sälstammarnas starka tillväxt och det faktum att sälarnas utbredning koncentrerat sig nästan helt och hållet till norra Östersjön, speciellt sydvästra Finland och Åland har medfört att behovet av en styrd förvaltning av sälstammarna i dessa områden har ökat. I takt med de ökande stammarna och även utökad förekomst i andra områden än de som traditionellt har ansetts utgöra artens naturliga biotoper, har skador som orsakats av sälar på fångster och fångstredskap inom fisket och fiskodlingar ökat kraftigt och därmed har även trycket på att reglera stammarna ökat. Båda sälarterna förorsakar skador, men gråsälen betydligt mera. I många regioner anses gråsälen vara ett skadedjur. Sälstammarna följder dock inte nationella marina gränser, vilket medför att en utveckling av förvaltningen av sälbeståndet måste beaktas även ur internationell synvinkel. Utvecklingen har även medfört, att man i allt större utsträckning börjat se sälen som en förnyelsebar naturresurs som bör kunna utnyttjas under förutsättning att detta sker på ett i alla avseende hållbart samt etiskt/moraliskt försvarbart sätt. På Åland och i övriga delar av Finland klassificeras gråsälen och östersjövikaren som vilt. Ansvaret för förvaltningen av stammarna ligger för Ålands del på landskapsregeringen. I avseende på uppföljningen av sälstammarna samt den biologiska sälforskningen saknas egna åländska instanser och resurser och sålunda görs detta i samarbete med övriga delar av Finland, bl.a. med Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet och WWF-Finland. I grannregionerna (Sverige och Finland) har man utarbetat förvaltningsplaner för Östersjöns sälbestånd. Utgående från Ålands självstyrelse, landskapets särförhållande i avseende på förekomsten av säl samt behörighet i avseende på jakt/vilt-, miljö- och fiskerifrågor, har ett förslag till separat förvaltningsplan uppgjorts av landskapsregeringen. I arbetet har man utgått från dels den finländska förvaltningsplanen och dels en åländsk arbetsgruppsrapport om möjligheterna att minska skadorna på fiskerinäringen förorsakade av säl. Den finländska förvaltningsplanen innehåller ett omfattande bakgrundsmaterial som i komprimerad form återges i den åländska planen, till vissa delar anpassad till åländska förhållanden. För källhänvisningar rörande hela del 1 innefattande bakgrundsfakta hänvisas till den finländska förvaltningsplanen. Den åländska förvaltningsplanen innefattar endast gråsäl, emedan vikaren bedöms förekomma i så begränsad utsträckning inom Åland och att situationen för vikaren i de åländska vattnen inte ter sig lika som för gråsälen. Vikarpopulationen är relativt okänd till sin storlek, och vikarpopulatonens 5

återhämtning från de skador som anses relaterade till miljöpåverkan har inte visat lika stor som för gråsälen. I förvaltningsplanen eftersträvas inte att ge en heltäckande bakgrundsbild av eller uppgifter om gråsälen som art och därtillhörande aspekter eftersom dylika beskrivningar redan finns tillgängliga i flera olika rapporter och publikationer såsom den svenska respektive finländska förvaltningsplanen. Förslaget till förvaltningsplan har utarbetats internt inom landskapsregerings närings- och miljöförvaltning. Representanter från fiskeri- och turistnäringen har hörts. Förslaget har skickats för utlåtande till... xxx utlåtanden erhölls. I utlåtandena framfördes.. Mariehamn den xx.xx.2007 Olof Karlsson Tom Karlsson Marcus Nordberg Jörgen Eriksson 6

DEL 1: BAKGRUND 1 2. LAGSTIFTNING OCH ANDRA BAKGRUNDSFAKTORER 2.1. Internationella konventioner och strategier Landskapet Åland omfattas i regel av de internationella avtal, överenskommelser, konventioner och rekommendationer som Finland har ingått och/eller ratificerat. Bland dem finns flera som även påverkar förvaltningen av sälbestånden i Östersjön och påverkar utformningen av den nationella lagstiftningen. Förvaltningen av Östersjöns sälstammar är ett gemensamt intresse för samtliga nio länder som ligger vid Östersjön. 2.1.1. Konventionen om biologisk mångfald Konventionen godkändes vid mötet i Rio (UNCED) år 1992. Konventionen trädde i kraft i Finland den 25.10.1994. Enligt konventionen är alla undertecknande länder ansvariga att bevara mångfalden på gen-, art- och ekosystemnivå. Länderna förbinder sig även till att utnyttjandet av naturresurserna skall baseras på principen om hållbar utveckling. Hållbart nyttjande definieras som användning av den biologiska mångfaldens beståndsdelar, så att kvaliteten eller mängden av användningen inte på lång sikt leder till en minskad mångfald. 2.1.2. Bernkonventionen Bernkonventionen, det vill säga konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö (Convention on the Conservation of European Wildlife and Natural Habitats, utarbetad år 1979, trätt i kraft 1982), gäller skyddet av Europas vilda växter och djur samt deras livsmiljöer. Konventionen ligger till grund för EU-lagstiftningen rörande Natura 2000 -nätverket samt habitat- och fågeldirektiven. Gråsälen (Halichoerus grypus) ingår i Bernkonventionens bilaga III, som innefattar skyddade arter. Konventionen förutsätter att åtgärder vidtas för att försäkra sig om att sälarnas skyddsnivå är tillräcklig och att utnyttjandet av sälar regleras så att stammarna inte hotas, vid behov innefattande bl.a. fredningstid eller något annat förfarande som är förknippat med utnyttjande, förbud att utnyttja arten som gäller för viss tid eller för vissa platser så att stammen kan återställas till en nöjaktig nivå och reglering av försäljning av levande eller döda djur. 2.1.3. Bonnkonventionen Bonnkonventionen (Convention on the Conservation of Migratory Species of Wild Animals eller CMS, utarbetad 1979 och ratificerad 1983) gäller skyddet av migrerande arter och deras livsmiljöer vilkas populationer regelbundet förflyttar sig mellan olika länder. Östersjöns sälstammar ingår i bilaga II i Bonnkonventionen som innefattar arter vars (1) skyddsnivå är ogynnsam, och som för höja skyddsnivån kräver internationella avtal, samt de arter (2) vars skyddssituation avsevärt kunde gynnas genom internationellt samarbete baserat på internationella konventioner. Bonnkonventionen fungerar främst som ett ramavtal, som uppmuntrar staterna att ingå internationella underavtal på olika nivåer. För sälarna i Östersjön har inget internationellt underavtal ännu utarbetats. 2.1.4. Skyddskonventionen för Östersjön (Helsingforskonventionen, HELCOM) Konventionen om skydd av Östersjöns marina miljö trädde i kraft år 1980. HELCOM:s uppgift är att följa med Östersjöns tillstånd och att verka som rådgivande organ för staterna runt Östersjön. År 1992 (trädde i kraft är 2000) undertecknades en ny konvention om skydd av Östersjöns marina miljö, som är mer bindande än den tidigare. I den nya skyddskonventionen för Östersjön har 1 för källhänvisningar hänvisas till den finländska förvaltningsplanen för Östersjöns säsltammar 7

avtalsområdet utvidgats så att det utöver territorialvattnen även inbegriper ländernas inre territorialvatten ända till strandlinjen, att regleringen av utsläpp som kommer från land gäller hela avrinningsområdet samt skyddet av naturen och dess mångfald. Skyddskonventionen för Östersjön är i likhet med andra ratificerade internationella konventioner bindande. HELCOMs rekommendationer är emellertid inte juridiskt bindande för t.ex. tillståndsmyndigheter, men den anses ha politisk och moralisk vikt. Sälrekommendationen HELCOM utarbetar rekommendationer för förvaltningen av Östersjöns sälstammar. I HELCOM:s senaste rekommendation konstateras att: medlemsländerna vid utarbetandet av en nationell sälförvaltningsplan skall tillämpa de allmänna förvaltningsprinciperna i enlighet med rekommendationen medlemsländerna skall inleda effektiva åtgärder för att förhindra olagligt dödande och för att minimera oavsiktliga bifångster medlemsländerna skall grunda en permanent sälarbetsgrupp som har i uppgift att bland annat koordinera uppföljningen av sälbestånden, definiera referensnivåer för hela sälstammen i Östersjön och dess välmående samt stöda harmoniseringen av de nationella förvaltningsplanerna. medlemsländerna skall genomföra uppföljningsprojekt av följande slag: - medlemsländerna skall i samarbete med sälarbetsgruppen identifiera och grunda ett nätverk av sälskyddsområden som täcker de nuvarande och potentiella sälhabitaten i Östersjöområdet, samt sträva till att harmonisera dessa skyddsområdens bestämmelser och uppföljning - medlemsländerna skall utveckla och tillämpa metoder som minskar mängden bifångst av säl och mängden sälskador för fisket, samt därtill stöda och samordna utvecklingen av effektiva tillämpningar för att förhindra sälskador på fisket. 2.2. EU:s lagstiftning 2.2.1. Habitatdirektivet Europeiska rådets habitatdirektiv är, vid sidan av fågeldirektivet, EU:s viktigaste naturskyddsförordning. Det allmänna syftet är att uppnå och upprätthålla en gynnsam bevarandestatus för vissa arter och naturtyper. Ekonomiska, sociala och kulturella krav samt regionala och lokala särdrag beaktas. Till direktivets krav hör även ett särskilt enhetligt europeiskt ekologiskt områdesnätverk för skyddsåtgärder (Natura 2000), med vars hjälp man skall säkra att bevarandestatusen för de aktuella naturtypernas och arternas livsmiljöer bevaras och att arterna och habitaten vid behov ges en möjlighet att återställas i deras naturliga utbredningsområde. Habitatdirektivet är juridiskt bindande för medlemsländerna. Den nationella lagstiftningen måste vara samstämmig med kraven i direktivet, och man kan inte göra nationella avvikelser från förpliktelser som ställts i direktivet. Enligt habitatdirektivets definition av en arts gynnsamma bevarandestatus avses summan av de faktorer som påverkar den berörda arten och som på lång sikt kan påverka den naturliga utbredningen. 8

Enskild arts bevarandestatus som definierats i habitatdirektivet anses vara gynnsam när uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att bevaras som en livskraftig del av sina naturliga livsmiljöer, och artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller kommer att äventyras inom en överskådlig framtid, och det finns, och kommer sannolikt även i fortsättningen att finnas en tillräckligt omfattande livsmiljö för att artens populationer skall bevaras på lång sikt. Bevarandestatusen för en naturtyp som definierats i habitatdirektivet anses vara gynnsam när arternas naturliga utbredningsområde och de områden där dessa förekommer är stabila eller ökande, för naturtypens bevarande viktiga strukturer och funktioner bevaras på lång sikt, bevarandestatusen för arter som är specifika för naturtypen ifråga är gynnsam. Beträffande skyddet av livsmiljöer hör gråsälen till de arter som omfattas av habitatdirektivet, och vilkas bevarande kräver att särskilda bevarandeområden utses. Gråsälen omfattas av habitatdirektivet även i avseende på artskyddet. Medlemsländerna skall, om de mot bakgrund av utförd övervakning anser det vara nödvändigt, vidta åtgärder för att säkerställa att exploatering av arten ifråga är förenligt med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för dem. Bestämmelserna hindrar sålunda inte nyttjande av t.ex. gråsäl, men kan vid behov begränsas. Om det med stöd av habitatdirektivet anses nödvändigt att vidta åtgärder bör en fortgående uppföljning genomföras och därtill kan de innefatta: reglering av tillträdet till vissa områden, tillfälligt eller lokalt förbud mot exploatering av vissa populationer, reglering av perioder eller metoder för exploateringen, tillämpning av jakt- och fiskeregler som tar hänsyn till bevarandet av populationen, införande av ett system med tillstånd för exploatering eller införande av kvoter, reglering av köp, försäljning, utbjudande för försäljning och förvaring eller transport i försäljningssyfte, uppfödning i fångenskap och artificiell förökning under kontrollerade förhållanden i syfte att minska exploateringen i naturen, bedömning av effekterna av de vidtagna åtgärderna. Av ovannämnda punkter tillämpas på Åland fortlöpande övervakning av gråsälstammen (i samarbete med övriga delar av Finland), ett sälskyddsområde, fredningstid, tillstånd och kvoter. Utöver dessa innefattar jaktlagen bestämmelser om vissa förbjudna fångstmetoder. Förvaltningsplanen underlättar påvisande av att skyldigheterna i direktivet uppfylls, även om direktivet inte egentligen förutsätter förvaltningsplaner för enskilda arter. Även då nyttjande i den bemärkelse som avses i direktivet inte anses vara möjligt är det dock tillåtet att enskilda individer i vissa fall kan avlägsnas. 2.2.2. Ramdirektivet för vattenpolicyn Ramdirektivet för vattenpolicyn (vattendirektivet) som trädde ikraft år 2000 utgör grunden för EU:s vattenskydd. Vattendirektivet har bl.a. som mål att skydda och förbättra statusen för akvatiska system, främja hållbar användning av vattenresurser och minska utsläpp. En av direktivets förutsättningar är att den ekologiska statusen skall klassificeras i vattensystemet, och att åtgärder skall planeras för att förbättra den ekologiska statusen. 9

2.2.3. Förbud att använda drivgarn Med drivgarn avses fisknät som är på havsytan eller direkt under ytan, som hålls upprätt i havet med hjälp av tyngder. I Östersjön fiskas de så kallade pelagiska arterna, såsom lax, öring och sik, med drivgarn. Man har konstaterat att valar, fåglar och sälar fastnar i drivgarnen som bifångst runt om i världen. På grund av problemen med bifångsterna håller drivgarnsfisket på att avskaffas även i Östersjöområdet. I Östersjön avskaffas drivgarnfiske främst med tanke på behovet av skydd för tumlaren, men förbudet minskar delvis även mängden sälar som fastnar i näten. EU-förordningen som begränsar fiske med drivgarn, träder i kraft stegvis och drivgarnsfisket upphör i Östersjön helt och hållet från och med år 2008. 2.3. EU:s strategier 2.3.1. EU:s marina strategi År 2002 inleddes beredningen av en marin strategi som täcker samtliga havsområden i EU. Den marina strategins allmänna syfte är att sammanjämka nyttjandet av haven och bevarandet av ett gott tillstånd i de marina ekosystemen. I processen för att nå målen betonas de regionala marina skyddskonventionernas (t.ex. HELCOMs) roll, beaktande även regionala skillnader. EU-kommissionen utarbetade 2002 ett meddelande till rådet och Europaparlamentet, På väg mot en strategi för att skydda den marina miljön. Avsikten med strategin är att skapa allmänna ramar om hur Europas marina områden skall skyddas och bevaras och ett förslag till direktiv om en marin strategi har därefter utarbetats av kommissioen. Målet med direktivet är att uppnå ett gott tillstånd i den marina miljön senast år 2021. Det föreslås, att medlemsländerna skall göra en preliminär bedömning av de marina områdenas relevanta egenskaper samt analysera miljöns nuvarande tillstånd, så att naturtyper, biologiska faktorer, fysikalisk-kemiska egenskaper samt hydromorfologin behandlas. På basen av detta skall typiska egenskaper för ett gott tillstånd i de marina ekosystemen definieras, mål för de marina miljöerna uppställas och därmed relaterade indikatorer fastställas. Det skall även göras utredningar av bl.a. variationerna i de marina däggdjurens populationer, deras naturliga och nuvarande utbredningsområden och tillstånd samt en utredning av de viktigaste hoten mot respektive arter och en redogörelse för genomförda skyddsoch förvaltningsåtgärder. 2.3.2. EU:s strategi för hållbar utveckling Det sjätte miljöhandlingsprogrammet utgör en del av EU:s strategi för hållbar utveckling, som godkändes av Europeiska rådet år 2001. Enligt miljöprogrammet borde man koordinerat beakta de ekonomiska, sociala och miljörelaterade effekterna av samtliga politiska beslut, och dessa effekter borde beaktas som en helhet vid beslutsfattandet. Teman under den sjätte programperioden är klimatförändringen, naturen och biologisk mångfald, miljö och hälsa samt utnyttjandet av naturresurser och avfallshantering. I avseende på naturskydd och biologisk mångfald har det sjätte miljöhandlingsprogrammet som mål att skydda naturen och återställa dess funktion. Därtill strävar beslutet efter att stoppa utarmningen av den biologiska mångfalden. I programmet anges olika åtgärder för att målen skall kunna uppnås, innefattande bl.a. miljövårdslagstiftning gällande skydd av vatten och luft, skydd och återställande av landskap, skydd och återställande av havs- och kustområden samt utvidgning av Natura 2000- programmet till den yttersta havszonen. Strategin behandlar Östersjöns sälar, skydd och återställande av havs- och kustområden, naturens mångfald och hållbart nyttjande av naturresurserna. 10

2.3.3. EU:s biodiversitetsstrategi EU:s strategi för biologisk mångfald offentliggjordes 1998 som en del av det femte handlingsprogrammet för miljön och hållbar utveckling. Strategin har som mål att återställa, förhindra och förebygga orsaker som betydligt utarmar eller förstör biologisk mångfald. Strategin fokuserar bl.a. skydd och hållbar användning av biologisk mångfald. Biodiversitetsstrategin förutsätter även att det utarbetas verksamhetsplaner som innehåller konkreta åtgärder genom vilka man kan påverka olika politikområden. Verksamhetsplanen för att skydda naturresurser publicerades år 2001. Planens målsättning är att presentera metoder genom vilka befintlig lagstiftning och andra instrument (bl.a. fågel-, natur- och vattendirektivet, strategin för skydd av jordmånen och Natura 2000-nätverket) kan utnyttjas så effektivt som möjligt vid verkställandet av biodiversitetsstrategin. Hittills har verksamhetsplaner utkommit även för fiskerisektorn. 2.4. Nationell lagstiftning om säl Åland har genom sin självstyrelse lagstiftningsbehörighet inom de flesta sektorerna, inklusive reglering och styrning av fisket, miljö- och naturvård, och rätt att bestämma om landskapets budget. I frågor som gäller säl, t.ex. jakttillstånd, fredningstid, sälskyddsområden, har Åland närmast status som en självständig stat genom egen lagstiftning och förvaltning. 2.4.1. Jaktlagstiftning I enlighet med LL om naturvård 14 är med undantag av de arter som är föremål för jakt enligt jaktlagstiftningen samtliga vilda däggdjur ständigt fridlysta. Gråsälen är således ständigt fridlyst. Fastän gråsälen är permanent fredad, finns det vissa undantag från fredningsbestämmelserna i jaktlagstiftningen (ÅFS 31/1985). Landskapsregeringen kan ge tillstånd att avliva fridlyst djur för att förhindra skadegörelse som inte är ringa. Djur som avlivas med stöd av detta moment tillfaller jakträttsinnehavaren, vilken skall meddela om det antal djur som avlivats ( 30 jaktlagen). Djur som åtkommits med stöd av 30 får inte hållas till salu. För att förhindra skada får innehavaren, oberoende om jakträtten tillkommer annan, om arten då är fridlyst och jakt inte får bedrivas där, döda och behålla vikarsäl samt gråsäl som inkommer i fiskodling (fiskodlingskasse) ( 31 jaktlagen). Djur som åtkommits med stöd av 31 får inte hållas till salu. Landskapsregeringen kan även enligt jaktlagens 28 och 29 (ÅFS 31/1985) bevilja tillstånd att döda eller fånga sälar för vetenskapliga eller andra acceptabla behov. Därtill kan landskapsregeringen avvika från fredningsbestämmelserna, om sälbestånden vuxit sig alltför stora eller om arten visar sig vara skadlig. Gråsäl som påträffas i ett fångstredskap tillhör fångstredskapets ägare. Sedan år 2002 har landskapsregeringen varje år gett anvisningar för gråsälsjakt. I dessa förfarandeanvisningar definieras fångstmängder, jakttider samt hur och var jakt får idkas. Landskapsregeringen har beviljat tre olika former av jaktlicenser för gråsäl: sådana som är avsedda för registrerade yrkesfiskare, sådana som är avsedda för jaktföreningar som verkar inom landskapet Åland samt för fiskodlingar. Det finns ingen egentlig jakttid för någondera sälarten, men landskapsregeringen har beviljat licenser för gråsälsjakt enligt jaktlagens (ÅFS) paragrafer 28 och 29. År 2006-2007 var jakttiden för gråsäl 4.5-31.1. 11

2.4.2. Sälskyddsområden År 1998 inrättades enligt jaktlagens 26 (ÅFS 31/85) ett sälskyddsområde i Kökar kommun på Åland. Sälskyddsområdet Karlbybådarna inbegriper områdena Storlägnan, Nölingen och Stora Lägnan, där det finns sammanlagt cirka en hektar markområden och cirka 670 hektar havsområden. Att vistas i området utan landskapsregeringens tillstånd är förbjudet med hot om vite. Vistelseförbudet täcker även överflygning på höjder under 500 meter. 2.4.3. Andra skyddsområden Inom landskapet finns det utöver nämnda sälskyddsområde också andra områden med liknande funktion som sälskyddsområden. I dagsläget finns 44 naturreservat i landskapet av vilka flere är belägna i ytterskärgård. I flera av dessa ingår också vattenområden och där är jakt förbjuden eller starkt begränsad i inga händelser tillåts säljakt. Ytterligare finns ett antal områden som ingår i den åländska delen av NATURA 2000 nätverket. För dessa områden gäller att de i första hand skall inrättas som naturreservat och eftersom gråsälen ingår i bedömningsgrunderna för vissa av de berörda områdena kommer dessa i framtiden att även fungera som sälskyddsområden. Privata skyddsområden förekommer inte på Åland i ytterskärgårdsmiljö, men vissa övriga naturreservat är inrättade på mark i privat ägo. 2.4.4. Ersättning av sälskador Inom ramarna för den årliga landskapsbudgeten kan det beviljas medel för att förbättra förutsättningarna för fiskerinäringen. Dessa staliga stöd måste harmoniera med Europeiska gemenskapens grundfördrag. Nationella stöd som främjar enskilda företag eller produktionsgrenar samt förvränger konkurrensen på gemenskapsmarknaden är förbjudna. Merparten av de stöd som beviljas fiskerinäringen ges inom ramen för de fleråriga strukturprogram som godkänts nationell och av EU-kommissionen, där olika investeringar, utvecklings- och andra projekt kan beviljas medfinansiering från dels Fonden för Fiskets utveckling och/eller Europeiska fiskerifonden och dels nationellt från landskapsbudgeten. Ersättning av redskaps- och fångstskador I landskapsregeringens normala årsbudget har det under åren 1995-2001 reserverats budgetmedel för att kompensera de ekonomiska förlusterna förorsakade av gråsäl, både i form av skada/förlorad fångst och skador på bragder och redskap. Ersättningara är inte baserad på något specifikt lagrum. Totalt har det under perioden utbetalats knappa 2,1 milj. FIM eller ca 350.000 euro. Efter år 2001 har det inte utbetalats några ersättningar för sälskador. 95 96 97 98 99 2000 2001 Fångstskador, lax 199.962 209.010 177.525 199.463 192.516 200.000 300.000 Redskap, laxfiske 38.340 Redskap, kustfiske 39.927 110.493 114.481 108.877 88.979 98.786 Tabell 1. Utbetalda ersättningar för skador förorsakade av säl 1995-2001 (FIM). 12

De utbetalda ersättningarna har under åren beräknats på varierande sätt utgående från strävan att hitta en möjligast och för olika situationer rättvis fördelningsgrund. För laxfiskets del har skadeersättningen beräknats utgående från: - rapporterad fångst (kg) och utgående från budgeterade medel (1995), - rapporterad fångst samt skadeandel (1996, 2000-2001), - beviljad båtkvot (1997-1999), År 2001 ersattes även fångstskador för fjällfisket enligt en fastställd skadeandel per fångstart. Skadorna på redskap för det kustnära fisket av fjällfisk (år 2001 även för laxnät) kompenserades under de första åren genom att ersätta kostnader för inköp eller reparation av redskap upp till 20 % eller högst 2000 FIM samt för egentliga yrkesfiskare upp till 50 % eller högst 5.000 FIM. Senare höjdes ersättningsandelen till 40 % men fortfarande högst 5.000 FIM/fiskare. Sedan år 2002 betalas ingen ekonomisk kompensation för sälskador. Detta är en följd av att riksmyndigheterna genomfört en notifiering till EU-kommissionen och sålunda i enlighet med bestämmelserna för statsstöd till näringslivet begärt kommissionens godkännande av ett stödsystem för kompensation av skador förorsakade av säl. I Jord- och skogsbruksministeriets anhållan konstateras att stödsystemet inte gäller Åland men beslutet har även beaktats och tillämpats inom landskapet. För den odlade fiskens del har ingen ekonomiskt kompensation utbetalats. Uppgifter om eller i vilken utsträckning skadorna har ersatts via företagens försäkringar saknas. Stöd för förebyggande åtgärder och skydd mot säl På grund av de ökade sälskadorna har Jord- och skogsbruksministeriet ansökt om undantag från EU-förordningarnas förbud mot stöd av anskaffning av fångstredskap. Kommissionen godkände 2002 stöd för anskaffning av sälsäkra fångstredskap med bidrag av engångskaraktär ur strukturfondsmedel avsedda för utveckling av fiskerinäringen. Som villkor för bidragets beviljande ställdes bland annat att de understödda fångstredskapen möjliggör selektivt laxfiske. Kommissionens ställningstagande har även tillämpats på Åland. Landskapsregeringen har beviljat stöd för anskaffning sälsäkra fällor samt utvecklingsprojekt för att utprova och anpassa dessa redskap. Inom vattenbruket har investeringsstöd beviljats för anskaffning av skyddsnät samt odlingskassar som bättre tål sälens angrepp och bättre skyddar fisken. Under EU:s nya finansieringsperiod 2007-2013 kan man enligt den nya förordning om Europeiska fiskerifonden bevilja stöd för anskaffning av fångstredskap och för förebyggande av sälskador. Fiskeriförsäkring Inom Åland kan yrkesfiskare teckna så kallad fiskeriförsäkring inom ramen för samma lagstiftning som gäller i övriga delar av Finland, vilket innefattar delvis subventionerade premier och delvis ersättning av eventuella skador med offentliga medel inom ramen för landskapsbudgeten. Fiskeriförsäkring kan tecknas för fiskefartyg, fiskeredskap och annan fiskeutrustning. I praktiken har systemet innefattat främst fiskefartyg och -båtar samt i viss mån dyrare redskap. Fiskeriförsäkringssystemet har i praktiken inte tillämpats för skador på redskap orsakade av säl. Skador på fångsten förorsakade av säl omfattas inte av försäkringarna. 13

Fiskeriförsäkringssystemet innefattar inte vattenbruket, inom vilket man är helt hänvisad till de villkor som de privata kommersiella försärkingsbolagen erbjuder. 2.5. Nationella strategier 2.5.1. Åländska strategier och program Bland de program och strageier som antagits av landskapsregeringen under de senaste åren vilka kan vara av betydelse för förvaltningen av gråsälstammen kan nämnas: Miljöhandlingsprogram för Åland 2005-2008, Strategisk plan för fiskerinäringen 2007-2013 (remissversion) Turismstrategi för Åland Rapprort från arbetsgruppen för åtgärdsprogram för att förebygga och minska skadorna på fiskerinäringen förorsakade av gråsäl, Natura-2000, del I-III 2.5.2 Strategier i övirga delar av landet Finlands program för skydd av Östersjön, som baserar sig på statsrådets principbeslut från år 2002, har som avsikt att påverka tillståndet i vattnen och den marina miljön i Finska viken, Skärgårdshavet, Ålands hav, norra delen av egentliga Östersjön samt i Bottniska viken. Avsikten är att skyddsprogrammet för Östersjön skall medverka till att en gynnsam skyddsnivå för de marina naturtyperna och arterna kan uppnås. Finlands biodiversitetsprogram strävar efter att främja samarbetet mellan förvaltningsgrenarna för att verkställa FN-konventionen om biologisk mångfald. Upprätthållandet av Finlands biologiska mångfald bygger på att det finns tillräckligt många naturskyddsområden och på att områden och naturresurser som är i ekonomibruk utnyttjas hållbart och vårdas, så att man samtidigt tar i beaktande samhällets andra målsättningar. Programmets målsättning är att skydda och vårda utrotningshotad biologisk mångfald, så att arter, genresurser eller naturtyper inte försvinner från vårt land. Programmet strävar också efter att främja hållbar användning av naturresurser samt nyttjandet av den biologiska mångfaldens ekonomiska möjligheter, som kan vara betydande för näringslivet och sysselsättningen. 2.6. Klassificering av hotade arter Med hotad avses sannolikheten för att en art eller en lägre taxon försvinner. Enligt Världens naturskyddsförbund (IUCN) klassificeras de arter som hotade som är akut hotade (CR), starkt hotade (EN) och sårbara (VU). Missgynnade (NT) arter är inte hotade. Enligt den senaste bedömningen av hotade arter i Finland listas östersjövikaren och gråsälen som missgynnade arter. En arts globala, nationella och regionala hotklassificering kan avvika från varandra. I IUCN:s globala förteckning över hotade sälarter klassificeras Östersjövikaren och gråsälen som sårbara. Å andra sidan klassificeras Östersjöns gråsälbestånd som hotad och vikarebeståndet som sårbart i IUCN:s Östersjöklassificering, baserad på situationen år 1996. Hotklassificeringen baserade sig då på de dåtida uppskattningarna om storleken på Östersjöns sälbestånd, vilket kraftigt avviker från nuläget. På Åland gäller enligt LL om naturvård (82/1998) en egen hotklassificering, enligt vilken en djurart kan vara jaktbar, fridlyst, eller särskilt skyddsvärd. I det sistnämnda fallet omfattas även den 14

biotop som arten är beroende av ett skydd. Enligt den åländska lagstiftningen är vikaren klassad som särskilt skyddsvärd art. 3. ÖSTERSJÖNS TILLSTÅND Utvecklingen under de senaste decennierna har tydligt försämrat Östersjöns tillstånd på grund av den ökade belastningen av bl.a. näringsämnen och miljögifter. Belastningen har kommit till Östersjön via floder och atmosfären samt direkt genom påverkan från kustbebyggelse och industrin. Förändringar på ekosystemnivå, inverkan av skadliga ämnen, överanvändning av naturresurser och övergödningen har minskat den biologiska mångfalden i Östersjön. 3.1. Miljögifter Belastningen av miljögifter och andra skadliga ämnen i Östersjön orsakas av det intensiva jordbruket och industrin, samt näringslivet i övrigt och den stora befolkningsmängden (ca 85 milj.) i avrinningsområdet. I Östersjön råder ogynnsamma förhållanden för nedbrytning av kemikalier genom bl.a. kallt klimat och istäcke vintertid. I Östersjöns organismer lagras stora mängder skadliga ämnen jämfört med organismerna i oceanerna. I Östersjöns avrinningsområde är tiotusentals olika kemikalier i bruk. Starkt förenklat kan man säga att miljögifterna i Östersjön hör till tre huvudgrupper: - klorerade kolväteföreningar och övriga organiska föreningar som inte förekommer spontant i naturen - tungmetaller - ämnen med hormonliknande verkan. Allmänt taget är halterna av organiska klorföreningar högre än vid Sveriges västkust eller i motsvarande arter i arktiska områden. Likaså är halterna av tungmetaller hos organismer särskilt i kustnära vatten högre i Östersjön än i rent marin miljö. Endast blyhalterna i fisk har sjunkit på olika håll i Östersjön. Tungmetallnivåerna har varit fortsatt höga från 1980-talet till i dag, och man har inte heller kunnat påvisa, att de skulle ha gått ned i Östersjöns organismer. Endast blyhalterna i fisk har sjunkit på olika håll i Östersjön. 3.2. Övergödning Övergödningen är det mest akuta problemet för Östersjön och dess kustvatten. Belastningen av närsalterna fosfor och kväve från avrinningsområdet är stor i förhållande till naturförhållandena. Största delen av näringsbelastningen kommer till Östersjön via floderna. Övergödningen påverkar hela näringskedjan. Den totala fiskfångsten i Östersjön har tiodubblats under de senaste femtio åren och under de senaste tjugo åren har den fördubblats. I många undersökningar har man emellertid konstaterat att övergödningens effekter är svåra att skilja från annan antropogen påverkan. Även algblomningarnas styrka har ökat tydligt under det senaste decenniet, vilket huvudsakligen beror på en ökad fosforhalt samt förändrade proportioner av kväve och fosfor. Även varma somrar har bidragit till att algblomningar uppstått. Blågröna alger producerar lever- och nervgifter. 15

4. SÄLAR OCH SÄLSTAMMAR 4.1. Östersjöns sälarter I Östersjön lever numera tre sälarter: östersjövikaren (Phoca hispida botnica), gråsäl (Halichoerus grypus) och knubbsäl (Phoca vitulina). Inom landskapet Åland förekommer vikar och gråsäl. I Östersjön lever knubbsälen i Danmarks östra delar, sydvästra Skånes samt Gotlands och Ölands kustområden. Gråsälen och vikaren är de numerärt rikligaste sälarna i Östersjön och merparten av dessa finns i norr i Finland, Sveriges, Rysslands och Estlands havsområden. Östersjövikaren klassificeras som en egen särskild underart. Östersjöns gråsäl har däremot inte definierats som en underart, fastän det i vissa sammanhang har föreslagits att den skall behandlas som en egen underart. I denna förvaltningsplan presenteras endast gråsälens utbredning, livsmiljöer, levnadsvanor och årscykel på basen av de uppgifter som finns i den finländska förvaltningsplanen som även innehåller motsvarande uppgifter om de andra sälarterna i Östersjön vilka i praktiken är av försumbar beydelse för Åland. 4.2. Gråsälens utbredning, livsmiljöer, levnadsvanor, årscykel Gråsäl påträffas enbart i norra Atlanten, där populationen är fördelad på tre olika stammar, varav Östersjöns är en. Samtliga gråsälar anses dock fortfarande vara en enhetlig art. Det har beräknats att det finns knappa 300 000 gråsälar i världen, varav grovt taget hälften förekommer vid Atlantens västkust och hälften vid östkusten. Östersjögråsälens nuvarande viktigaste förekomstområden finns i norra Östersjöbassängen, i Bottenhavet, och i Finska viken. I Rigabuktens sydligaste delar påträffas bara små mängder gråsäl. Merparten av Östersjöns gråsälsstam lever norr om den 58 breddgraden. I de nordliga havsområdena har gråsälsstammen vuxit kraftigt de senaste åren, men motsvarande utveckling har inte observerats i de sydligare delarna av Östersjön. Gråsälarnas utbredning påverkas delvis av att de är beroende av lämpliga kutningsisar. Merparten av gråsälsbeståndet uppehåller sig under sommaren i norra delen av den egentliga Östersjöbassängen, men förflyttar sig till drivisarna för att kuta längre norrut till Bottenhavet och Bottenviken samt längre österut till Finska viken. I Östersjön kutar gråsälen vanligen på isen. Den bygger inte bo utan föder på bar is, i allmänhet i bältet av lösa isflak som finns mellan den packade isen och det öppna havet. Östersjöns gråsälar är emellertid inte beroende av is utan de kan föda på land vid avsaknaden av isar. Östersjögråsälen föder på land särskilt på västra Estlands kust, Sveriges kust och på de yttersta kobbarna i Skärgårdshavet. Gråsälen är den största av Östersjöns sälar. Typisk för dessa är också könens storleksskillnad, där hannarna är större än honorna. De vuxna hannarna kan vara 2,3 meter långa och väga närmare 300 kg, då honorna i genomsnitt är två meter många och väger knappa 200 kg. Pälsens färg och figursättning växlar mellan könen och olika åldersgrupper. Gråsälarna blir könsmogna vid 3-6-års ålder, honorna i genomsnitt tidigare än hannarna. Vuxna honor föder en kut per år under 3-5 års tid, så att de ibland håller mellanår i födandet. Östersjöns gråsälskutar föds i februari-mars, då även istäcket är som starkast. Honan föder en 90-105 cm lång och cirka 10-12 kg tung kut. Diandet räcker i genomsnitt 17 dagar. De nyfödda kutarna har en gräddvit, lång kutpäls, som de byter till en kort och styv päls vid 2-4 veckors ålder. Honans parningstid inleds i slutet av diperioden. Hon bär ungen cirka 10-11 månader, vilket inkluderar en 3-3,5 månader lång fas av fördröjd implantering. 16

Gråsälarna är sociala och lever åtminstone en del av året i flockar. Om vårarna samlas de på de yttersta kobbarna i skärgården och om vintrarna på drivisarna nära det öppna havet. Särskilt under pälsbytesperioden samlas gråsälarna i stora flockar, som kan bestå av över tusen individer. I Östersjön infaller gråsälens pälsbytesperiod huvudsakligen under maj-juni. På vintern och tidigt på våren förekommer gråsälen oftare i vattnet. Då gråsälen fiskar ute på havet är den i huvudsak ensam eller i lösa flocksammansättningar som består av några individer. Östersjöns gråsälar är typiskt rörliga och gör långa årstidsspecifika (över 150 km) vandringar. Djuren vandrar ofta mellan kutningsområdena och områden där de skaffar föda om somrarna. En typisk rutt för en årstidsspecifik vandring är mellan Bottenviken och Ålands hav. Gråsälarnas levnadsområden är därmed rätt omfattande och individerna kan lätt röra sig på hela Östersjöområdet. Fastän man har observerat att gråsälen kan färdas till långa sträckor på kort tid är merparten av de dagliga transportsträckorna under 10 km. Därför är gråsälen trots de sporadiska långa vandringarna rätt trogna de vattenområden där deras pälsbytes- och viloområden finns. Under somrarna utnyttjar individerna vanligtvis ett fåtal kobbar i närheten av pälsutbytes- och vilokobbarna, där de även spenderar merparten av sin totala tid utanför förökningsperioden. 4.3. Gråsälstammens storlek Uppskattningarna av sälstammarnas storlekar från sekelskiftet fram till medlet av 1970-talet baserar sig huvudsakligen på beräkningar som utförts på basis av årlig jaktstatistik. Idag baserar sig sälstamsuppskattningarna i Finland på flygberäkningar, vilka har gjorts sedan 1970-talet. Gråsälarna inventeras då de byter päls i månadsskiftet maj-juni på kobbarna i yttre skärgårdsbandet och det resulterar i ett exakt beräkningsvärde för minimiantalet. Den internationella inventeringen av gråsäl i Östersjön genomförs i början av sommaren under en gemensam två veckor lång period i månadsskiftet maj-juni. Antalet synliga gråsälar är då störst eftersom de då ligger framme på skär och de sista isarna och byter päls. Genom den korta inventeringsperioden vill man minimera risken för att sälarna skall hinna förflytta sig under inventeringen och bli räknade flera gånger. Inventeringsvärdet är mindre än stammens verkliga storlek eftersom en del av sälarna är i vattnet även under de bästa inventeringsförhållandena. Det är dock klart att man vid inventeringarna under försommaren påträffar största möjliga delen av stammen. I Finland genomförs inventeringarna i huvudsak genom flygfotografering. I fotografierna kan man noggrant räkna antalet sälar också i stora flockar. Flyginventeringen är i hög grad beroende av väderleksförhållandena. Hur stor andel av alla sälar man upptäcker vid räkningarna går inte att uppskatta, och även under de bästa förhållandena är en del av sälarna under ytan då inventeringen sker. Resultaten innehåller rätt stora felmarginaler på grund av beräkningsmetoden. På basen av inventeringar gjorda i Ishavet har man bedömt, att man vid optimala förhållanden under inventeringarna i genomsnitt kan påträffa 70 % av hela vikarstammen. Storleksordningen torde vara ungefär samma för gråsälen. Flygräkningarna ger trots bristerna en god bild av stammarnas utveckling under en längre tidsperiod. 4.4. Gråsälstammens utveckling och tillväxttakt Enligt statiska modeller har det uppskattats att det i början av 1900-talet fanns 80 000 100 000 gråsälar i Östersjön. Uppskattningarna innefattar alltid osäkerhetsfaktorer och stammens verkliga storlek kan inte bedömas helt tillförlitligt. Stammen har minskat tydligt under 1900-talet, och man antar att det vid skiftet av 1970-80-talen fanns bara 2000 4000 gråsälar. Den viktigaste orsaken till sälstammarnas reducering har varit överdriven jakt. Efter 1960-talet har miljögifternas möjliga roll 17

som förorsakare av en inskränkt fortplantningskapacitet tagits upp som en orsak till de minskande sälstammarna i Östersjön. Både vikare- och gråsälstammarna håller numera på att återhämta sig och båda arternas stammar växer. Sedan 1980-talet har båda arternas fortplantningsförmåga förbättrats. Då sälstammarna var som störst i början av 1900-talet förekom både vikaren och gråsälen allmänt bland annat i Finska viken och Skärgårdshavet jämfört med dagens läge. Den så kallade beräknade stammen för Östersjöområdets gråsälsstam har visat en växande trend den senaste tiden. I finska områden påträffades år 2000 cirka 3 000 gråsälar och år 2006 mer än 10 000 individer. Det är tänkbart, att inventeringen blivit effektivare trots att inventeringsmetoderna varit väl inarbetade under observationsperioden. Det har även framförts, att gråsälens beteende fortsättningsvis har förändrats så att gråsälarna kunnat nås mera täckande under inventeringarna. Ur förvaltningssynpunkt kan man dokc tryggt göra bedömningen att stammens årliga tillväxttakt i gråsälsstammens kärnområden den senaste tiden hållit sig kring 10 procent. Den här uppfattningen stöds även av att man idag vet att stammens reproduktionskapacitet redan är normal. Område / År 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 Hela Östersjön 9735 10 300 13 100 15 950 17 640 18 300 20 700 varav i Finland 3000 3 600 5 080 6 285 8 075 8 700* 10 700 Åland 2 700 3 860 4 230 5 390 5 584 7 590 * I siffrorna ingår Märket, vars öar förvaltningsmässigt delvis hör till Sveriges vattenområden Tabell 2. Beräknad stamstorlek för Östersjöns gråsäl åren 2000-2005 I Finlands havsområden har gråsälsstammen de senaste åren vuxit kraftigast i den sydvästra skärgården och på Åland. Där sågs 2004 vid inventering från flygplan över 7 000 och 2005 omkring 8 000 gråsälar. Den beräknade stamstorleken ökade årligen med 23 % åren 1994-99 och med upp till 35 % från 1999 till 2000. Förklaringen till den markanta ökningen beror antagligen delvis på att gråsälar har flyttat från Sverige och kanske från Estland till Finlands sydvästra skärgård. Den genomsnittliga tillväxttakten för Sveriges gråsälstam rapporteras ha varit 7,5 % åren 1990-2003. 25000 Uppskattning av gråsälbeståndet i Östersjön 20000 Antal 15000 10000 5000 0 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 Årtal Figur 1. Utvecklingen av gråsälsbeståndet i Östersjön år 2000-2006 enligt utförda karteringar i form av räkning under pälsömsningstiden. 18

Enligt inventeringen år 2006 är stammen av gråsäl i Östersjön fördelad enligt följande under pälsömsningsperioden: Bottenviken och norra kvarken: 800 Bottenhavet (utom Åland) 1 150 Sydvästra Finland inklusive Åland 9 870 Finska viken 760 Västra Estland 2 340 Svenska sidan, norr om Gotland, upp till Bottenviken 5 350 Sverige, söder om Gotland 430 Det totala Östersjöbeståndet uppgår således till cirka 20 700 st gråsälar. Tidsserien visar en klar ökning över tid hos gråsälpopulationen i Östersjön. Stammens faktiska storlek kan på goda grunder anses uppgå till minst 30.000 djur utgående från att inventeringarna görs på ett sådant sätt att endast djur som ligger uppe på land beaktas. Gråsälsbeståndet 8000 7000 6000 5000 4000 3000 2000 1000 0 Figur 2. 84 89 2700 30 54 Gråsälen på Åland Antal gråsälar på Åland Antal beviljade sälar att fälla Fällda gråsälar 3860 156 4230 171 95 82 5390 232 153 5584 234 1000 7590 900 390 118 103 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 År Utvecklingen av gråsälsbeståndet enligt utförda karteringar samt antalet beviljade och utnyttjade licenser för skyddsjakt år 2000-2004. 800 700 600 500 400 300 200 100 0 Jakten på gråsäl 4.5. Förändringar i gråsälens utbredning Gråsälen spred sig till Östersjöbassängen för cirka 8-9 000 år sedan genast efter den sista istidens slut. Då stammen var som störst, har sälarna spridit sig ut över nästan hela Östersjöområdet. Efter den kollaps som drabbade stammarna under 1900-talet har gråsälens huvudsakliga fortplantningsområden koncentrerat sig till norra Östersjön, kanske också på grund av lämpliga 19

klimat- och isförhållanden. Gråsälens huvudsakliga förekomstområden är i Östersjöbassängens nordliga del, Bottenhavet och Finska viken. De ovan presenterade förekomstområdena för gråsäl visar var arternas optimala livsmiljöer finns i Östersjön. Dessa områden har erbjudit sälen de bästa omständigheterna hittills, fastän även jakten har varit kraftigast i dessa områden. Stammen verkar ha varit starkast i dessa områden hela 1900- talet på basis av fångststatistik och andra uppgifter. 4.6. Reproduktionsstörningar och sjukdomar Sälstammarnas kollaps berodde i huvudsak på överdriven jakt fram till 1960-70-talen, men senare speciellt på sälarnas försämrade reproduktionsförmåga. Stammarnas långsamma utveckling på 1970-90-talen kan i hög grad förklaras med reproduktionsstörningar. Stammarna kan även ha försvagats av olika sjukdomskomplex. Sjukdomskomplexet som konstaterats hos Östersjösälarna och den nedsatta reproduktionsförmågan har förknippats med sälarnas höga miljögifthalter, men tillsvidare har man inte kunnat påvisa ett obestridligt förklarande samband. Östersjöns sjukdomskomplex observerades särskilt hos gråsälar och största delen av stammen bedömdes lida av sjukdomen på 1980-talet. Den tydliga nedgången i fiskarnas miljögifthalter på 1970-talet har dock minskat sälarnas exponering för gifter. Samtidigt som giftnivåerna minskat har man kunnat observera att även vissa patologiska förändringar minskat hos gråsälarna. Man har observerat att särskilt förändringarna i fortplantningsorganen har minskat och andelen dräktiga honor har ökat under de senaste decennierna. Gråsälens hälsotillstånd har i ett avseende försämrats dramatiskt sedan början av 1980-talet. Frekvensen måttliga till allvarliga tarmsår har sedan tidigt 1980-tal ökat. Eftersom det inte enbart rör sig om lindriga skador, tyder resultaten på en nedsatt immunitet. Kunskapen om sårens betydelse för sälarnas hälsa och som dödlighetsfaktor är bristfällig. Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet följer kontinuerligt upp gråsälarnas hälsotillstånd. Av de 59 gråsälar som insamlades 1995-2000 kunde man konstatera att största delen var förhållandevis friska. De färskaste resultaten, som bygger på slumpartat urval, visar att 81 % av de könsmogna gråsälshonorna hade fött under den förra reproduktionsperioden åren 2001-2004, vilket kan anses representera en normal reproduktionseffektivitet. 4.7. Miljögifter hos gråsäl Sedan industrialiseringens tidiga dagar har Östersjön belastats av miljögifter. Redan på 1960- och 70-talen kunde man konstatera att innanhavet var ett av världens mest förorenade hav. Ett bevis på detta var att man i vävnaden hos många djurarter på toppen av näringskedjan, som t.ex. hos rovfåglar och sälar, uppmätte exceptionellt höga halter av tungmetaller och organiska klorföreningar. Extremt höga halter av PCB och DDT hos Östersjöns organismer ledde för sin del till att användningen av dessa ämnen förbjöds i samtliga kustnationer från och med början av 1970-talet. DDT-nivåerna har visat en tydligt sjunkande trend i hela ekosystemet. Även mängden av vssa andra miljögifter har minskat till nivåer som motsvarar nivåerna i andra marina ekosystem. Halterna av PCB, DDT och dioxiner är emellertid fortfarande höga hos östersjösälarna. 20