Examensarbete 20 p. Miljörätt Titel: Natura En studie av EU:s fågel- och habitatdirektiv. Student: Olga Winqvist Vt 2006

Transkript

1 STOCKHOLMS UNIVERSITET JURIDISKA INSTITUTIONEN Examensarbete 20 p. Miljörätt Titel: Natura En studie av EU:s fågel- och habitatdirektiv. Student: Olga Winqvist Vt

2 Innehållsförteckning Förkortningar... 4 Förord Inledning Allmänt Syfte Avgränsning Metod Disposition Bakgrund till Fågel- och Habitatdirektivet Fågeldirektivet De internationella konventionernas betydelse Bonnkonventionen Bernkonventionen Ramsarkonventionen CITES-konventionen Konvention om biologisk mångfald Habitatdirektivet Genomgång av direktiven Genomgång av Rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (Fågeldirektivet) Genomgång av Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (Habitatdirektivet) NATURA Allmänt Klassificering av Natura Bevarande av Natura 2000-områden Finansiering av Natura Genomförande av fågeldirektivet Allmänt Problemområden Särskilda skyddsområden, SPA Inventory of Important Bird Areas in the European Community Skönsmässig bedömning Skönsmässig bedömning utifrån vissa kriterier Marginaler för skönsmässig bedömning Art. 4.4 fågeldirektivet kontra art habitatdirektivet Exploateringsbestämmelserna Krav på lagstiftningsåtgärder? Förvaltning av ett gemensamt arv Möjliga undantag Tidsfrist för genomförande Genomförande av habitatdirektivet Allmänt Problemområden Särskilda bevarandeområden, SAC

3 6.3.1 Avgränsning av områden Ofullständiga förteckningar och medlemsstaternas fria skön Bevarandebestämmelserna i art Kommissionens tolkningsguide beträffande art Bevarandebestämmelserna i förhållande till särskilda skyddsområden, SPA Bevarandebestämmelserna i förhållande till icke klassificerade områden Planer och projekt Fågel- och habitatdirektivets effekter i Sverige Genomförande Proposition 2000/01:111 om skyddet för vissa djur- och växtarter och deras livsmiljöer Natura 2000 i Sverige Ansvarig myndighet Problemområden Botniabanan Sammanfattning Egen kommentar Källförteckning Litteratur Artiklar Offentligt tryck m.m Författningar och andra rättsakter Lagförarbeten m.m Övrigt Internationella konventioner Rättsfall EG-domstolen Miljööverdomstolen Miljödomstolen Elektroniska källor Övrigt

4 Förkortningar CITES Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora Ds Departementspromemoria EG Europeiska gemenskapen EGT Europeiska gemenskapens officiella tidning EU Europeiska unionen FOM Förordning (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. IBA Inventory of Important Bird Areas in the European Community LIFE Financial Instrument for the Environment MB Miljöbalken (1998:808) Prop. Proposition REG Rättsfallssamling från Europeiska gemenskapernas domstol och förstainstansrätt SAC Special Area of Conservation/Särskilt bevarandeområde SCI Site of Community Interest/Område av gemenskapsintresse SOU Statens offentliga utredningar SPA Special Protected Area/Särskilt skyddsområde UD Utrikesdepartementet 4

5 Förord En höst för ett par tre år sedan när jag bläddrade i lokaltidningen fästes min uppmärksamhet vid en notis med rubriken Natura 2000 utvidgas. I det korta meddelandet stod bl.a. att Staten har utfärdat nya direktiv som gör det möjligt att avsätta ett område utan markägarens tillåtelse. 1 Detta fick mig att intressera mig för bakgrunden till denna tillsynes ingripande reglering. Många människor har direkt och indirekt berörts av de nya bevarandereglerna och det har krävts ett stort arbete i medlemsstaterna för att implementera fågel- och habitatdirektivet. Antalet djur och växter som har berörts av regleringen vågar jag inte gissa Ett stort tack vill jag rikta till min handledare Said Mahmoudi för stöd och engagemang. Olga Winqvist 1 Skaraborgs Läns Allehanda, Natura 2000 utvidgas, 1 oktober,

6 1. Inledning 1.1 Allmänt Vid Europeiska rådets möte i Göteborg 2001 ställde EU:s stats- och regeringschefer upp målet att till 2010 hejda minskningen av den biologiska mångfalden. Att genomgöra fågel- och habitatdirektivet och att inrätta Natura 2000-nätverket ansågs vara av avgörande betydelse för att lyckas. 1.2 Syfte Syftet med framställningen är att beskriva och analysera gällande rätt enligt fågel- och habitatdirektivet samt att illustrera direktivens genomslagskraft på nationell nivå. 1.3 Avgränsning De båda direktiven består av en mycket omfattande reglering varför delarna av särskilt intresse i detta sammanhang belyses i framställningen. Övriga delar av direktiven berörs mer översiktligt. 1.4 Metod Ämnet beskrivs med hjälp av traditionell juridisk metod. 1.5 Disposition Inledningsvis redogörs för bakgrunden till direktiven och vissa internationella konventioner på området introduceras. Därefter presenteras en genomgång och sammanfattning av direktiven, vilket följs av en introduktion till Natura I efterföljande två kapitel beskrivs medlemsstaternas problem vid implementeringen av fågel- respektive habitatdirektivet och vägledande rättsfall från EG-domstolen tas upp och kommenteras. Avslutningsvis görs en fallstudie av direktivens effekter i Sverige. 6

7 2. Bakgrund till Fågel- och Habitatdirektivet 2.1 Fågeldirektivet I det första miljöhandlingsprogrammet 2 som den Europeiska gemenskapen antog 1973 formulerades ett krav om att särskilda åtgärder för skydd av fåglar skulle vidtas. Detta med anledning av att ett stort antal arter av vilda fåglar i medlemsstaterna hade minskat i antal, i vissa fall mycket snabbt. Minskningen ansågs utgöra ett allvarligt hot mot bevarandet av den naturliga miljön och den biologiska jämvikten var hotad. 3 Eftersom ett effektivt skydd av fåglar är ett typiskt gränsöverskridande miljöproblem ansågs medlemsstaterna bära ett gemensamt ansvar för detta. Fågeldirektivet, d.v.s. rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar 4, tillkom efter påtryckningar från den allmänna opinionen 5 som krävde tydliga och effektiva skyddsbestämmelser på området. När fågeldirektivet beslutades var gemenskapens lagstiftningskompetens i rena miljöfrågor fortfarande ifrågasatt av många medlemsstater. Det fanns inte på den tiden något uttryckligt stöd i fördraget för gemenskapens behörighet på området. En indikation på detta är bl.a. att man grundade direktivet på f.d. artikel 235, idag artikel 308, i EG-fördraget De internationella konventionernas betydelse Gemenskapen är part till ett antal internationella konventioner som berör art och naturskydd. I många fall har detta inte lett till någon implementering i form av sekundär gemensam lagstiftning 7 utan istället ankommer det i praktiken på varje medlemsstat att tillse efterlevnaden. Enligt artikel 300 (7) i EG-fördraget är avtal som ingås av gemenskapen bindande för gemenskapens institutioner och medlemsstater. Av artikel 211 i EG-fördraget framgår att kommissionen ska övervaka tillämpningen av fördraget och de bestämmelser som antagits av institutionerna med stöd av fördraget. De internationella miljöskyddsavtalen som 2 Första handlingsprogrammet för miljön (EGT C 112, ) 3 Direktiv 79/409/EEG preambel. 4 EGT L 103, 25/04/1979 s Krämer, Ludwig, EC Environmental law, 5 u, Sweet & Maxwell, London, 2003, s Mahmoudi, Said, EU:s miljörätt, 2 u, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2003, s Krämer, Ludwig, EC Environmental law, 5 u, Sweet & Maxwell, London, 2003, s

8 gemenskapen anslutit sig till är, som en del av gemenskapsrätten, formellt sett föremål för kommissionens tillsyn. I praktiken utövar inte kommissionen denna funktion. Däremot, är det inte ovanligt att gemenskapen genom en intern rättsakt, ett direktiv eller förordning, förvandlar innehållet i den internationella konventionen till bindande gemenskapsregler Bonnkonventionen 1979 års konvention om skydd av flyttande arter (Bonnkonventionen) är inriktad på alla former av djurarter som har sitt utbredningsområde över flera stater. EU är part till Bonnkonventionen sedan När Bonnkonventionen upprättades ansågs det vara en självklarhet att ett artskydd också kräver skydd av artens livsmiljö, men trots detta är den i stort sett helt inriktad på arterna i sig och har kritiserats för att vara oklar och ineffektiv Bernkonventionen 1979 års konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö (Bernkonventionen) är en regional europeisk naturskyddskonvention som utformades av Europarådet. 11 I Bernkonventionen är förpliktelserna tydligt formulerade och den illustrerar dels att artskyddet fordrar skydd för artens livsmiljö, dels att skyddet bl.a. kräver förebyggande åtgärder i form av markplanering och begränsning av föroreningar. 12 Gemenskapen anslöt sig till Bernkonventionen men överlät länge efterlevnaden helt att ligga under medlemsstaternas egen kontroll Ramsarkonventionen För många fågelarter är våtmarker den viktigaste livsmiljön. I 1971 års konvention angående våtmarker av internationell betydelse i synnerhet som livsmiljö för våtmarksfåglar 8 Mahmoudi, Said, EU:s miljörätt, 2 u, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2003, s Beslut 82/461/EEG, EGT L 210, Ebbesson, Jonas, INTERNATIONELL MILJÖRÄTT, 2 u, Iustus Förlag AB, Uppsala, 2000, s Ebbesson, Jonas, INTERNATIONELL MILJÖRÄTT, 2 u, Iustus Förlag AB, Uppsala, 2000, s Ebbesson, Jonas, INTERNATIONELL MILJÖRÄTT, 2 u, Iustus Förlag AB, Uppsala, 2000, s Beslut 82/72/EEG, EGT L 38,

9 (Ramsarkonventionen) är arternas livsmiljö det direkta skyddsobjektet. Syftet är dock att hela ekosystem ska bevaras. Varje part till Ramsarkonventionen är skyldig att utse åtminstone ett våtmarksområde till skyddsområde inom sitt territorium CITES-konventionen Handel med hotade arter av djur och växter regleras på internationell nivå av 1973 års Konvention om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (CITES). EU som internationell institution uppfyller inte de formella kraven för att bli part till konventionen, men konventionen införlivas idag delvis med en förordning från om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem Konvention om biologisk mångfald Konvention om biologisk mångfald 17 från 1992 har ett betydligt vidare tillämpningsområde än andra naturvårdskonventioner. Den formulerar generella principer för bevarandet av den biologiska mångfalden, men är i viss mån otydligare och abstraktare än andra naturskyddskonventioner. 18 Konventionen slår fast att biologisk mångfald har ett inneboende värde. 19 Mer än 175 länder är part till konventionen. 20 Gemenskapen blev konventionspart Det kom inte någon gemensam sekundär lagstiftning som direkt följd, 22 men bl.a. habitatdirektivet, se nedan, bidrar till att konkretisera dess grundläggande principer Ang. detta stycke, Ebbesson, Jonas, INTERNATIONELL MILJÖRÄTT, 2 u, Iustus Förlag AB, Uppsala, 2000, s Förordning 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem. EGT L 61, Ang detta stycke, Mahmoudi, Said, EU:s miljörätt, 2 u, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2003, s års konvention om biologisk mångfald 18 Ebbesson, Jonas, INTERNATIONELL MILJÖRÄTT, 2 u, Iustus Förlag AB, Uppsala, 2000, s Michanek, Gabriel, Zetterberg, Charlotta, DEN SVENSKA MILJÖRÄTTEN, Iustus förlag, Uppsala, 2004, s Ebbesson, Jonas, INTERNATIONELL MILJÖRÄTT, 2 u, Iustus Förlag AB, Uppsala, 2000, s Beslut 93/626/EEG, EGT L Krämer, Ludwig, EC Environmental law, 5 u, Sweet & Maxwell, London, 2003, s Mahmoudi, Said, EU:s miljörätt, 2 u, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2003, s

10 2.3 Habitatdirektivet En visad ständig försämring av livsmiljöerna och ett ökande antal allvarligt hotade vilda arter är förhistoria till habitatdirektivet, d.v.s. rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. 24 Eftersom livsmiljöerna och arterna är en del av gemenskapens naturliga arv och hoten mot dem ofta är gränsöverskridande ansåg man det nödvändigt att vidta åtgärder på gemenskapsnivå. 25 Direktivet är anpassat för att tillgodose vissa krav som följer av flera internationella konventioner som EU anslutit sig till. När direktivet är fullt ut genomfört ska det t.ex. uppfylla kraven i ovan nämnda Bonn- och Bernkonventionen. Habitatdirektivet avses dessutom komplettera bristerna i de internationella överenskommelserna om skydd för naturliga livsmiljöer. 26 Till skillnad från när fågeldirektivet beslutades 1979 fanns det för habitatdirektivet en uttrycklig grund i f.d. artikel 130r, idag artikel 174, i EG-fördraget. Av nämnd artikel framgick att bevarande, skydd och förbättring av miljön var ett väsentligt mål av allmänt intresse som gemenskapen strävade efter att uppnå. Även EG:s fjärde miljöhandlingsprogram 27 som antogs av den Europeiska gemenskapen 1987 innehöll krav om åtgärder för bevarandet av naturen och naturresurserna EGT L 206, 22/07/1992 s Direktiv 92/43/EEG preambel. 26 Mahmoudi, Said, EU:s miljörätt, 2 u, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2003, s Fjärde handlingsprogrammet för miljön (EGT C 328, ) 28 Direktiv 92/43/EEG preambel. 10

11 3. Genomgång av direktiven Genomgången av direktiven nedan belyser utvalda delar av direktiven. Genomgången är inte uttömmande. Syftet är att ge läsaren en överblick av regleringen och klargöra områdets definitioner och begreppsbestämningar Genomgång av Rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (Fågeldirektivet) Fågeldirektivet antogs med f.d. artikel 235, idag artikel 308, i EG-fördraget som grund och består av 19 artiklar samt 5 bilagor. Direktivet är indelat i två huvuddelar: Artikel 3-4 reglerar skydd av livsmiljöer. Artikel 5-9 reglerar exploatering. Bilaga 1-3 innehåller listade fågelarter. 30 Bilaga 4-5 innehåller listade jaktmedel respektive listade ämnesområden. 31 Direktivet omfattar bevarandet av samtliga fågelarter som naturligt förekommer inom medlemsstaternas europeiska territorium där EG-fördraget tillämpas. Dock gäller det inte för Grönland. Direktivet omfattar skydd, skötsel, förvaltning och kontroll av arterna och fastställer regler för exploatering av dem. Även fåglarnas ägg, bon och livsmiljöer omfattas (artikel 1). Medlemsstaterna ska enligt direktivet beakta ekonomiska krav och rekreationsbehov och vidta de åtgärder som är nödvändiga för att bibehålla populationen av arterna på en nivå som svarar särskilt mot ekologiska, vetenskapliga och kulturella behov, eller för att återupprätta populationen av dessa arter till denna nivå (artikel 2). 29 Läs hela direktiven på 9L0409&model=guichett respektive ndex_en.htm, för mer information avseende arterna i bilaga 1 och 2 se även L0409model=guichett 11

12 Medlemsstaterna måste även vidta de åtgärder som är nödvändiga för att skydda, bevara och återställa tillräckligt varierande och stora livsmiljöer för fågelarterna. Säkerställandet av biotoper och livsmiljöer ska i första hand bestå av åtgärder som att avsätta skyddade områden, vidta underhålls- och skötselåtgärder inom och utanför de skyddade områdena och återställa förstörda biotoper samt skapa nya biotoper (artikel 3). En central bestämmelse i direktivet är artikel 4 som reglerar klassificeringen av särskilda skyddsområden (SPA). SPA är en förkortning av den engelska benämningen Special Protected Area. Artikel 4 i sin helhet: 1. För de arter som anges i bilaga 1 skall särskilda åtgärder för bevarande av deras livsmiljö vidtas för att säkerställa deras överlevnad och fortplantning inom det område där de förekommer. I samband med detta ska hänsyn tas till a) utrotningshotade arter, b) arter som är känsliga för vissa förändringar i livsmiljön, c) arter som anses som sällsynta på grund av att populationerna är små eller den lokala utbredningen begränsad, d) andra arter som kräver speciell uppmärksamhet på grund av den särskilda karaktären hos deras livsmiljö. Vid utvärdering skall hänsyn tas till tendenser och variationer i populationsnivåerna. Medlemsstaterna ska som särskilda skyddsområden i första hand klassificera sådana områden som vad gäller antal och storlek är mest lämpade för bevarande av dessa arter, med hänsyn till arternas behov av skydd inom det geografiska havs- och landområde som omfattas av detta direktiv. 2. Med hänsyn till deras behov av skydd inom det geografiska havs- och landområde som omfattas av detta direktiv, skall medlemsstaterna vidta liknande åtgärder för regelbundet förekommande flyttfåglar som inte anges i bilaga 1 med avseende på deras häcknings- ruggnings- och övervintringsområden samt rastplatser längs deras färdväg. Medlemsstaterna skall därvid lägga särskild vikt vid skyddet av våtmarker, i synnerhet våtmarker av internationell betydelse. 12

13 3. Medlemsstaterna skall sända all relevant information till kommissionen, så att den kan ta lämpliga initiativ för att uppnå den samordning som är nödvändig för att säkerställa att de områden som anges i punkterna 1 och 2 ovan bildar en sammanhängande helhet som uppfyller behovet av skydd för dessa arter inom det geografiska havs- och landområde som omfattas av detta direktiv. 4. Med avseende på de skyddsområden som avses i punkterna 1 och 2 ovan skall medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att undvika förorening och försämring av livsmiljöer samt störningar som påverkar fåglarna, i den mån denna påverkan inte saknar betydelse för att uppnå syftet med denna artikel. Medlemsstaterna skall även utanför dessa skyddsområden sträva efter att undvika förorening och försämring av livsmiljöer. Medlemsstaterna måste införa ett generellt system för skydd för alla fågelarter som förekommer naturligt inom gemenskapen. Det ska t.ex. vara förbjudet att avsiktligt döda eller fånga dessa fåglar, avsiktligt förstöra eller skada deras bon och ägg, bortföra deras bon, samla in fågelägg i naturen och behålla dessa samt att, särskilt under deras häcknings- och uppfödningsperiod, avsiktligt störa fåglarna (artikel 5). Medlemsstaterna ska förbjuda försäljning, transport för försäljning, förvaring för försäljning och salubjudande av levande eller döda fåglar eller av igenkännbara delar av sådana fåglar (artikel 6.1). De fåglar som räknas upp i bilaga 3 del 1 är dock undantagna från förbudet i artikel 6.1. När det gäller arterna som anges i bilaga 3 del 2 får medlemsstaterna inom sitt territorium tillsammans med kommissionen bevilja tillstånd för verksamheter som förbjuds i artikel 6.1 och fastställa vissa begränsningar för dessa (artikel 6.3). Med hänsyn till fågelarternas populationsnivå, geografiska spridning och reproduktion får arterna som räknas upp i bilaga 2 jagas inom gemenskapen i enlighet med nationell lagstiftning. Arterna som anges i bilaga 2 del 1 får jagas i det geografiska havs- och landområde som omfattas av direktivet. De arter som anges i bilaga 2 del 2 får endast jagas i de medlemsstater beträffande vilka detta markerats i bilagan. Jakten ska bedrivas i överensstämmelse med principerna om ett förnuftigt utnyttjande och en ekologisk balanserad kontroll av de berörda fågelarterna. Beträffande flyttfåglar ska medlemsstaterna särskilt se till att arterna som träffas av jaktbestämmelserna inte jagas under häckningen eller återvändandet till häckningsplatserna (artikel 7). När det gäller jakt, fångst och dödande av fåglar enligt direktivet ska medlemsstaterna förbjuda användningen av medel, arrangemang eller metoder som används för storskalig eller ickeselektiv fångst eller dödande av fåglar. All jakt från transportmedel som anges i bilaga 4 b ska vara förbjuden (artikel 8). Möjliga undantag från bestämmelserna i artikel 5-8 regleras i artikel 9. Ifall att det inte finns 13

14 någon annan lämplig lösning får medlemsstaterna enligt denna artikel medge undantag med hänsyn till människors hälsa och säkerhet, hänsyn till flygsäkerheten, för att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske och vatten samt för att skydda flora och fauna. Forsknings- och utbildningsändamål eller att under strängt kontrollerade förhållanden och på selektiv grund tillåta fångst eller annan förnuftig användning av vissa fåglar i litet antal kan också utgöra grund för undantag. Genomförandet av artikel 9 ska redovisas av medlemsstaterna i en rapport till kommissionen varje år (artikel 9). Införande av fågelarter som inte förekommer naturligt i vilt tillstånd inom medlemsstaternas europeiska territorium får inte skada den lokala floran och faunan och kräver att medlemsstaterna samråder med kommissionen (artikel 11). Vart tredje år ska medlemsstaterna inge en rapport till kommissionen om genomförandet av nationella bestämmelser som antagits i enlighet med vad som nämnts ovan. Lika ofta ska kommissionen sammanställa en rapport baserad på dessa uppgifter vilken vidarebefordras till de berörda myndigheterna i medlemsstaterna för granskning, för att sedan i sin slutversion vidarebefordras till medlemsstaterna (artikel 12). Det framgår av direktivets artikel 14 att fågeldirektivet är ett minimidirektiv vilket innebär att medlemsstaterna får införa strängare skyddsåtgärder än de som föreskrivs i direktivet (artikel 14). Då bilagorna 1 och 5 behöver anpassas till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen ska ärendet hänskjutas till en kommitté. Kommittén ska bestå av företrädare för medlemsstaterna och ha en företrädare för kommissionen som ordförande (artikel 15 och 16). 32 I artikel 17 beskrivs ordningen för kommittéförfarandet. Bl.a. framgår att kommissionens företrädare ska ge kommittén ett förslag till åtgärder. Kommittén ska yttra sig över förslaget inom den tid som ordföranden bestämmer med hänsyn till hur brådskande frågan är. Den ska fatta sitt beslut med en majoritet på 41 röster, där medlemsstaternas röster ska vägas enligt f.d. artikel 148.2, idag artikel 205.2, i EG-fördraget. Ordföranden får inte rösta. Kommissionen ska själv anta förslaget om det är förenligt med kommitténs yttrande. Om förslaget inte är förenligt med kommitténs yttrande eller om inget yttrande ges, ska kommissionen utan dröjsmål föreslå rådet vilka åtgärder som ska vidtas. Rådet ska fatta sitt beslut med kvalificerad majoritet. Om rådet inte fattat något beslut inom tre månader från att förslaget mottagits, ska kommissionen själv besluta att de föreslagna åtgärderna ska vidtas (artikel 17). Inom två år efter dagen för anmälan, d.v.s. senast april 1981, ska medlemsstaterna ha satt i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet och texterna till de centrala bestämmelserna i den nationella lagstiftningen som 32 Ang. kommittologi, se rådets beslut av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (1999/468/EG). 14

15 medlemsstaterna antar inom området som omfattas av direktivet ska ha överlämnats till kommissionen (artikel 18). Direktivet utfärdades i Luxemburg den 2 april 1979 och riktar sig till medlemsstaterna. 3.2 Genomgång av Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (Habitatdirektivet) Habitatdirektivet antogs med f.d. artikel 130, idag artikel 175, i EG-fördraget som grund och består av 24 artiklar samt 6 bilagor. Direktivet är indelat i tre huvuddelar: Artikel 1-2 innehåller definitioner och anger direktivets syfte. Artikel 3-11 innehåller bestämmelser om livsmiljöer och habitat. I artikel regleras skydd av arter. Bilaga 1 innehåller livsmiljötyper av gemenskapsintresse vilkas bevarande kräver att särskilda bevarandeområden utses. 33 I bilaga 2 listas djur- och växtarter av gemenskapsintresse vilkas bevarande kräver att särskilda bevarandeområden utses. 34 Bilaga 3 innehåller kriterier för val av områden som ska utses till områden av gemenskapsintresse och till särskilda bevarandeområden. 35 I bilaga 4 uppräknas djur- och växtarter av gemenskapsintresse som kräver noggrant skydd. 36 I bilaga 5 anges djur- och växtarter av gemenskapsintresse för vilka insamling i naturen och exploatering kan bli föremål för förvaltningsåtgärder. 37 Av bilaga 6 framgår slutligen förbjudna medel och metoder för fångst och dödande samt förbjudna transportmedel f 34 df 35 /hab-an3sv.pdf 36 df 37 df

16 Första artikeln i direktivet innehåller ett stort antal beteckningar och definitioner. En livsmiljö definieras som ett land- eller vattenområde som kännetecknas av särskilda geografiska, abiotiska och biotiska egenskaper. En livsmiljötyp av gemenskapsintresse beskrivs som en livsmiljötyp som, inom det territorium som anges i artikel 2 riskerar att försvinna inom sitt naturliga utbredningsområde, eller har ett litet naturligt utbredningsområde till följd av att det har minskat eller på grund av sin naturligt begränsade yta, eller utgör tydligt exempel på egenskaper som är typiska för en eller flera av fem biogeografiska regioner d.v.s. alpin region, atlantisk region, kontinentalregion, makaronesisk region och medelhavsregion. Sådana livsmiljöer finns förtecknade i bilaga 1. Prioriterade livsmiljötyper är livsmiljötyper som riskerar att försvinna från det område som anges i artikel 2 och för vilkas bevarande gemenskapen har ett särskilt ansvar med hänsyn till den andel av deras naturliga utbredningsområde som ligger inom det territorium som anges i artikel 2. De prioriterade livsmiljötyperna är markerade med en asterisk (*) i bilaga 1. En livsmiljös bevarandestatus är summan av de faktorer som påverkar en livsmiljö och dess typiska arter och som på lång sikt kan påverka dess naturliga utbredning, struktur och funktion samt de typiska arternas överlevnad på lång sikt inom det territorium som anges i artikel 2. En livsmiljös bevarandestatus anses vara gynnsam om dess naturliga utbredningsområde och de ytor den täcker inom det området är stabila eller ökande och den särskilda struktur och de särskilda funktioner som är nödvändiga för att den ska kunna bibehållas på lång sikt finns, och sannolikt kommer att finnas under en överskådlig framtid -och bevarandestatusen hos dess typiska arter är gynnsam. Ett habitat är en miljö som kännetecknas av särskilda abiotiska och biotiska faktorer, och där en art lever under något av stadierna i sin biologiska cykel. De arter inom det territorium som anges i artikel 2 som är hotade, sårbara, sällsynta eller endemiska räknas vara arter av gemenskapsintresse. Dessa finns förtecknade i bilaga 2, 4 och 5. Prioriterade arter är de arter av gemenskapsintresse som är hotade och för vilkas bevarande gemenskapen har ett särskilt ansvar med hänsyn till den andel av deras naturliga utbredningsområde som ligger inom det territorium som anges i artikel 2. De prioriterade arterna är markerade med en asterisk (*) i bilaga 2. En arts bevarandestatus är summan av de faktorer som påverkar den berörda arten och som på lång sikt kan påverka den naturliga utbredningen och mängden hos dess populationer inom det territorium som anges i artikel 2. Artens bevarandestatus anses gynnsam när uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö, och artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att 16

17 minska inom en överskådlig framtid, och det finns, och sannolikt kommer att fortsätta finnas, en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt. Ett område av gemenskapsintresse definieras som ett område som, i de biografiska regioner det tillhör, väsentligt bidrar till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos någon av livsmiljöerna i bilaga 1 eller någon av arterna i bilaga 2, och som också kan bidra väsentligt till att nätet Natura 2000 blir sammanhängande, och som väsentligt bidrar till bibehållandet av den biologiska mångfalden inom de biografiska regioner som avses. För djurarter som är spridda över stora ytor motsvarar områdena av gemenskapsintresse de platser inom dessa arters naturliga utbredningsområde som innehåller de fysiska eller biologiska faktorer som är avgörande för arternas liv och fortplantning. Ett särskilt bevarandeområde är ett område av gemenskapsintresse som medlemsstaterna har utsett genom lagar och andra författningar eller genom avtal, och där nödvändiga åtgärder genomförs för att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos livsmiljöerna eller populationerna av de arter för vilka området utsetts (artikel 1). Direktivets huvudsakliga syfte är att bidra till att säkerställa den biologiska mångfalden genom bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter i medlemsstaternas europeiska territorium som omfattas av fördraget. Hänsyn ska även tas till ekonomiska, sociala och kulturella behov samt till regionala och lokala särdrag (artikel 2). Direktivets tredje artikel är en central bestämmelse som reglerar det speciella områdesskyddet natura Av paragrafen framgår att ett sammanhängande europeiskt ekologiskt nät av särskilda bevarandeområden (SAC) ska inrättas under beteckningen Natura SAC är en förkortning av den engelska benämningen Special Areas of Conservation. Nätet ska bestå av områden med de livsmiljötyper som finns förtecknade i bilaga 1 och habitat för de arter som finns betecknade i bilaga 2 ska göra det möjligt att bibehålla eller i förekommande fall återställa en gynnsam bevarandestatus hos de berörda livsmiljötyperna och arterna i deras naturliga utbredningsområde. Även de särskilda skyddsområden, SPA, som utsetts i enlighet med fågeldirektivet omfattas av nätet. Medlemsstaterna ska bidra till skapandet av Natura 2000 i en utsträckning som står i proportion till omfattningen på dess territorium av de livsmiljöer och habitat för de arter som anges i artikel 3.1. Därför ska varje medlemsstat i enlighet med artikel 4 och med beaktande av de mål som anges i artikel 3.1 utse områden till särskilda bevarandeområden, SAC (artikel 3). Medlemsstaterna ska vidare enligt artikel 4 på grundval av kriterierna i bilaga 3, etapp 1, och relevant vetenskaplig information föreslå en lista över områden och ange vilka livsmiljötyper i bilaga 1 och vilka på dess territorium inhemska arter i bilaga 2 som finns i dessa områden. Tillsammans med upplysningar om varje område ska listan överlämnas till kommissionen senast i juni Grundat på de kriterier 17

18 som nämns i bilaga 3, etapp 2, ska kommissionen i samförstånd med varje medlemsstat för var och en av de fem biografiska regionerna och för hela det europeiska territoriet som omfattas av fördraget med utgångspunkt i medlemsstaternas listor upprätta ett utkast till en lista över områden av gemenskapsintresse (SCI) där det finns en eller flera prioriterade livsmiljöer eller prioriterade arter. SCI är en förkortning av den engelska benämningen Sites of Community Importance. I medlemsstater där områden med en eller flera prioriterade livsmiljötyper och prioriterade arter utgör mer än 5 % av det nationella territoriet kan kriterierna i bilaga 3, etapp 2, användas mer flexibelt. Listan över områdena som valts som områden av gemenskapsintresse, SCI, och som anger på vilka av dessa det finns en eller flera prioriterade livsmiljötyper eller prioriterade arter ska antas av kommissionen i enlighet med artikel 21. Senast i juni 1998 ska listan vara upprättad. Efter att ett område av gemenskapsintresse, SCI, valts ut enligt det ovan nämnda förfarandet ska den berörda medlemsstaten senast inom sex år utse området till särskilt bevarandeområde, SAC. Prioriteringar för området ska fastställas mot bakgrund av den betydelse området har för att möjliggöra att en gynnsam bevarandestatus hos en livsmiljötyp i bilaga 1 eller en art i bilaga 2 bibehålls eller återställs och för att Natura 2000 ska bli sammanhängande, samt mot bakgrund av den risk för försämring eller förstörelse som området är utsatt för. Direkt när området förts upp på listan ska det omfattas av bestämmelserna i artikel (artikel 4). Om kommissionen konstaterar att ett område med en prioriterad livsmiljötyp eller prioriterad art inte finns med på en medlemsstatens nationella lista kan rådet enhälligt fatta beslut om att området ska läggas till (artikel 5). Artikel 6 är en hörnsten i direktivet och innehåller regler för bevarandet av de särskilda bevarandeområdena, SAC. Artikel 6 i sin helhet: 1. För de särskilda bevarandeområdena skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för bevarande, vilket om så krävs innefattar utarbetande av lämpliga skötseloch förvaltningsplaner särskilt för områdena eller integrerade i andra utvecklingsplaner, samt lämpliga lagar och andra författningar eller avtal, som motsvarar de ekologiska behoven hos de livsmiljötyper i bilaga 1 och de arter i bilaga 2 som finns i områdena. 2. Medlemsstaterna skall i de särskilda bevarandeområdena vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring av livsmiljöerna och habitaten för arterna samt 18

19 störningar av de arter för vilka områdena har utsetts, om sådana störningar kan ha betydande konsekvenser för målen med detta direktiv. 3. Alla planer eller projekt som inte direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av ett område, men som enskilt eller i kombination med andra planer eller projekt kan påverka området på ett betydande sätt, skall på lämpligt sätt bedömas med avseende på konsekvenserna för målsättningen vad gäller bevarandet av området. Med ledning av slutsatserna från bedömningen av konsekvenserna för området och om inte annat följer av punkt 4, skall de behöriga nationella myndigheterna godkänna planen eller projektet först efter att ha försäkrat sig om att det berörda området inte kommer att ta skada och, om detta är lämpligt, efter att ha hört allmänhetens åsikt. 4. Om en plan eller ett projekt, på grund av att alternativa lösningar saknas, trots en negativ bedömning av konsekvenserna för området måste genomföras av tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär, skall medlemsstaten vidta alla nödvändiga kompensationsåtgärder för att säkerställa att Natura 2000 totalt sett förblir sammanhängande. Medlemsstaten skall underrätta kommissionen om de kompensationsåtgärder som vidtagits. Om det berörda området innehåller en prioriterad livsmiljötyp eller en prioriterad art, är de enda faktorer som får beaktas sådana som berör människors hälsa eller den allmänna säkerheten, betydelsefulla konsekvenser för miljön eller, efter ett yttrande från kommissionen, andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse. Det följer av artikel 7 att förpliktelserna i artikel ska ersätta alla förpliktelser som uppstår till följd av artikel 4.4 första meningen i fågeldirektivet vad gäller områden som klassificerats i enlighet med fågeldirektivets artikel 4.1 som särskilda skyddsområden, SPA, eller som på samma sätt erkänts enligt artikel 4.2 i samma direktiv. Detta gäller från och med dagen för genomförandet av habitatdirektivet eller den dag då en medlemsstat i enlighet med fågeldirektivet har klassificerat eller erkänt ett område, om den dagen infaller senare (artikel 7). Samtidigt som medlemsstaterna föreslår områden som de tycker är lämpliga som särskilda bevarandeområden, SAC, vilka rymmer prioriterade livsmiljötyper eller arter ska de vid behov sända sina beräkningar avseende medfinansiering från gemenskapen som de anser nödvändig för att kunna uppfylla förpliktelserna enligt artikel 6.1 till kommissionen. För de områden av gemenskapsintresse för vilka ansökan om medfinansiering gjorts ska 19

20 kommissionen i samförstånd med var och en av de berörda medlemsstaterna fastställa vilka åtgärder som är helt nödvändiga för att det ska vara möjligt att bibehålla eller återupprätta gynnsam bevarandestatus hos de prioriterade livsmiljötyperna och arterna på de berörda områdena, samt de totala kostnaderna för dessa åtgärder. Kommissionen ska i samförstånd med berörda medlemsstater göra en bedömning av den finansiering som är nödvändig för genomförandet av nämnda åtgärder. Hänsyn ska då tas till bl.a. koncentrationen på medlemsstatens territorium av prioriterade livsmiljötyper eller arter och den relativa börda som de nödvändiga åtgärderna innebär. Med detta som utgångspunkt ska kommissionen med beaktande av de finansiella medel som är disponibla enligt relevanta gemenskapshandlingar och i enlighet med artikel 21 anta en prioriterad plan för de åtgärder som rör medfinansiering och som ska vidtas när området har utsetts enligt artikel 4 till särskilt bevarandeområde, SAC. Om vissa åtgärder inte tagits med i åtgärdsplanen p.g.a. att medlen är otillräckliga eller om vissa åtgärder inte fått nödvändig medfinansiering ska dessa, i samband med översynen av planen som ska göras vartannat år, tas upp till förnyad prövning i enlighet med artikel 21 och kan under tiden uppskjutas av medlemsstaterna i avvaktan på översynen. Om insatser skjuts upp ska medlemsstaterna undvika att vidta nya åtgärder som sannolikt skulle leda till en försämring för dessa områden (artikel 8). I enlighet med artikel 21 ska kommissionen med jämna mellanrum se över hur Natura 2000 bidrar till förverkligandet av målen i artikel 2 och artikel 3. I ett sådant sammanhang kan ett områdes status som särskilt bevarandeområde, SAC, 39 upphävas om övervakningen enligt artikel 11 visar att den naturliga utvecklingen berättigar detta (artikel 9). För att Natura 2000 ska bli ekologiskt sammanhängande ska medlemsstaterna i den mån de anser det nödvändigt inom politiken för markanvändning och utveckling sträva efter att främja skötseln och förvaltningen av de element i naturen som är av avgörande betydelse för vilda djur och växter. Dessa element är till följd av sin lineära eller kontinuerliga struktur (t.ex. floder med sina bankar eller de traditionella systemen för markering av markgränser) eller sin förbindelsefunktion (t.ex. dammar eller små skogar), väsentliga för vilda arters flyttning, spridning och genetiska utbyte (artikel 10). Medlemsstaterna måste övervaka bevarandestatusen hos livsmiljöer och arter i medlemsstaternas europeiska territorium som omfattas av fördraget och särskilt ta hänsyn till prioriterade livsmiljötyper och arter (artikel 11). Medlemsstaterna ska införa ett strikt skyddssystem i det naturliga utbredningsområdet för de djurarter som finns förtecknade i 39 I direktivtexten står särskilt skyddsområde, SPA, vilket torde vara en svensk felöversättning. I den engelska versionen av direktivet skriver man istället special area of conservation, SAC, vilket på svenska skulle översättas med särskilt bevarandeområde. Särskilt skyddsområde, SPA, definieras i fågeldirektivet artikel 4 20

21 bilaga 4 a. Det ska vara förbjudet att avsiktligt fånga eller döda exemplar av arterna, att avsiktligt störa dem, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder, att avsiktligt förstöra eller samla in ägg i naturen, att skada eller förstöra deras parningsplatser eller rastplatser. För dessa arter ska medlemsstaterna även förbjuda förvaring, transport och försäljning eller byte samt utbjudande till försäljning eller byte av exemplar som insamlats i naturen. Medlemsstaterna är även tvungna att införa ett system för övervakning av oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande av de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4 a (artikel 12). För de växtarter som finns förtecknade i bilaga 4 b ska medlemsstaterna införa ett strikt skyddssystem med förbud mot att avsiktligt plocka, samla in, skära av, dra upp med rötterna eller förstöra dessa växter i deras naturliga utbredningsområde i naturen, att förvara transportera och sälja eller byta exemplar av dessa arter som insamlats i naturen samt att utbjuda dem för försäljning eller byte (artikel 13). Om medlemsstaterna anser det nödvändigt ska de vidta åtgärder för att säkerställa att insamling i naturen av exemplar av vilda djur och växter som finns förtecknade i bilaga 5 och exploateringen av dessa är förenligt med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för dem (artikel 14). Vid fångst eller dödande av vilda djur av de arter som är uppräknade i bilaga 5 a och där undantag enligt artikel 16 görs i fråga om insamling, fångst eller dödande av arter som finns förtecknade i bilaga 4 a, ska medlemsländerna förbjuda användning av alla ickeselektiva metoder som lokalt kan medföra att populationer av en art försvinner eller utsätts för allvarlig störning. Särskilt användning av de metoder för fångst och dödande som finns förtecknade i bilaga 6 a och varje form av fångst eller dödande från de transportmedel som anges i bilaga 6 b ska förbjudas (artikel 15). Undantag från bestämmelserna i artikel samt artikel 15 a och b får göras om det inte finns någon annan lämplig lösning och undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde. Undantag kan tillåtas av följande anledningar: för att skydda vilda djur och växter och bevara livsmiljöer, -för att undvika allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten och andra typer av egendom, -av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet, eller av andra tvingade orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse, medräknat orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön, -för forsknings- och utbildningsändamål, för återinplantering och återinförsel av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet artificiell förökning av växter, -för att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i begränsad omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga 4 i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga nationella myndigheterna. 21

22 Vartannat år ska medlemsstaterna sända en rapport till kommissionen med den utformning som fastställs av kommittén om de undantag som gjorts i enligt ovan. Kommissionen ska inom 12 månader efter mottagandet av rapporten yttra sig över undantagen och underrätta kommittén (artikel 16). I artikel 17 ges en ram för hur information om framstegen vid genomförandet av direktivet ska rapporteras. Vart sjätte år efter utgången av den period som fastställs i artikel 23, d.v.s. i juni 1994, ska medlemsstaterna utarbeta en rapport om genomförandet av de åtgärder som vidtagits till följd av direktivet. Rapporten ska bl.a. innehålla information om bevarandeåtgärder som avses i artikel 6.1 samt en bedömning av åtgärdernas effekt på bevarandestatusen hos livsmiljötyperna i bilaga 1 och arterna i bilaga 2 och de viktigaste resultaten av den övervakning som nämns i artikel 11. Rapporten ska utformas som det fastställs i kommittén och ska sändas till kommissionen samt ställas till allmänhetens förfogande. Kommissionen ska därefter utarbeta en sammanfattande rapport på grundval av medlemsstaternas rapporter. Kommissionens rapport ska innehålla en bedömning av framstegen som gjorts och särskilt av hur Natura 2000 bidragit till förverkligandet av målen i artikel 3. Ett utkast till den del som omfattar informationen som en medlemsstat lämnat ska sändas till den aktuella medlemsstaten för kontroll. Den slutliga versionen av rapporten ska delges kommittén och därefter offentliggöras av kommissionen senast två år efter kommissionens mottagande av de nationella rapporterna. Den slutliga versionen ska vidarebefordras till medlemsstaterna, Europaparlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommittén (artikel 17). Medlemsstaterna ska tillsammans med kommissionen främja forskning och det vetenskapliga arbetet som är nödvändigt med hänsyn till målen som uppställs i artikel 2 och den förpliktelse som avses i artikel 11. De ska få till stånd en väl fungerande samordning av den forskning som utförs. Särskild uppmärksamhet ska även riktas på det vetenskapliga arbete som är nödvändigt 40 för att genomföra artiklarna 4 och 10 (artikel 18). Beslut om ändringar som är nödvändiga för att anpassa bilagorna 1-3, 5 och 6 till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen ska fattas av rådet med kvalificerad majoritet efter förslag från kommissionen. Beslut om ändringar som är nödvändiga för att anpassa bilaga 4 till den tekniska utvecklingen ska fattas enhälligt av rådet efter förslag från kommissionen (artikel 19). En kommitté ska biträda kommissionen. 41 Kommittén ska bestå av företrädare för medlemsstaterna och ha en företrädare för kommissionen som ordförande (artikel 20). Kommissionens företrädare ska förelägga kommittén förslag till åtgärder. Kommittén ska 40 I den svenska versionen av direktivet står nidrändigt vilket torde vara en felskrivning. 41 Ang. kommittologi, se rådets beslut av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (1999/468/EG). 22

23 yttra sig över ett förslag inom den tid som ordföranden bestämmer med hänsyn till hur brådskande frågan är. Kommittén ska fatta sitt beslut med en majoritet som enligt f.d. artikel 148.2, idag artikel 205.2, i EG-fördraget ska tillämpas vid beslut som rådet fattar på förslag av kommissionen, varvid medlemsstaternas röster ska vägas enligt samma artikel. Ordföranden får inte rösta. Om förslaget är förenligt med kommitténs yttrande ska kommissionen själv anta förslaget. Om förslaget inte är förenligt med kommitténs yttrande eller om inget yttrande avges ska kommissionen utan dröjsmål föreslå rådet vilka åtgärder som ska vidtas. Rådet ska fatta sitt beslut med kvalificerad majoritet. Om rådet inte fattar beslut inom tre månader från det att förslaget mottagits ska kommissionen själv besluta att de föreslagna åtgärderna ska vidtas (artikel 21). Vid genomförandet av bestämmelserna i detta direktiv måste medlemsstaterna göra följande: -undersöka om det är önskvärt att återinföra arter i bilaga 4 som är inhemska på deras territorium i fall då detta skulle kunna bidra till bevarandet av dessa arter, förutsatt att det vid en undersökning, som också beaktar erfarenheter som gjorts i andra medlemsstater eller någon annanstans, har fastställts att ett sådant återinförande på ett effektivt sätt skulle bidra till att återställa en gynnsam bevarandestatus hos dessa arter, - säkerställa att avsiktligt införande i naturen av arter som inte är inhemska på deras territorium regleras på så sätt att varken livsmiljöerna i sitt naturliga utbredningsområde eller inhemska vilda djur och växter tar skada och, om de anser det nödvändigt, förbjuda detta införande, - främja utbildning och allmän information om behovet av att skydda arter av vilda djur och växter och att bevara deras habitat samt olika livsmiljöer (artikel 22). Medlemsstaterna ska sätta ikraft lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet inom två år efter dagen för anmälan, d.v.s. i juni Kommissionen ska genast underrättas om detta. När en medlemsstat antar de aktuella bestämmelserna ska de innehålla en hänvisning till direktivet eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Medlemsstaterna ska överlämna texterna till centrala bestämmelser i nationell lagstiftning till kommissionen (artikel 23). Direktivet utfärdades i Bryssel den 21 maj 1992 och riktar sig till medlemsstaterna. 42 Detta direktiv anmäldes och trädde ikraft i juni Tidsperioden gick ut den 10 juni 1994 och den 1 januari 1995 för Finland, Sverige och Österrike. 23

24 4. NATURA 2000 I detta avsnitt ges en introduktion till Natura Allmänt Natura 2000 är namnet på det europeiska ekologiska nätverk av områden som EU:s medlemsstater ska inrätta enligt fågel- och habitatdirektivet. Natura 2000 beskrivs till att börja med i habitatdirektivets artikel 3 och består av särskilda bevarandeområden, SAC, inklusive de särskilda skyddsområden, SPA, som upprättats i enlighet med fågeldirektivet. Detta ekologiska nätverk omfattade år 2005 mer än områden som tillsammans täckte över 17 procent av EU:s yta. 43 Nätverkets sammanhållning främjas bl.a. genom bestämmelser om kontroll och övervakning, återinförande av inhemska arter, forskning och utbildning. Det är framförallt habitatdirektivets artikel 3-11 som reglerar Natura I bilaga 1 och 2 till habitatdirektivet listas livsmiljötyper av gemenskapsintresse och djur- och växtarter av gemenskapsintresse vilkas bevarande kräver att särskilda bevarandeområden, SAC, upprättas. I samma direktivs bilaga 3 uppställs vägledning och kriterier för val av områden som ska utses till områden av gemenskapsintresse, SCI, och till de särskilda bevarandeområdena, SAC. 4.2 Klassificering av Natura 2000 Ordningen för hur särskilda bevarandeområden, SAC, utses framgår av artikel 4 i habitatdirektivet. Det är de biologiska faktorerna som är avgörande vid urvalet av områden och förfarandet ska i stora drag gå till på följande sätt: Första steget för medlemsstaten är att upprätta en lista på områden enligt kriterierna i direktivets bilaga 3 etapp 1. På denna lista ska det bl.a. anges vilka livsmiljöer i bilaga 1 och vilka arter i bilaga 2 som finns inom dessa områden. En sådan lista skulle enligt tidtabellen