NATURVÅRDSVERKET. Redovisning Ärendenr: NV Jakt på säl. Redovisning av regeringsuppdrag om licensjakt på säl

Transkript

1 Redovisning Ärendenr: NV Jakt på säl Redovisning av regeringsuppdrag om licensjakt på säl 2

2 Innehåll INNEHÅLL 3 SAMMANFATTNING 5 Licensjakt på säl 5 Effektiviserad skyddsjakt 6 INLEDNING 8 Uppdraget 8 Avgränsning 8 Uppdragets genomförande 8 Redovisningens innehåll 9 BAKGRUND 10 Svenska sälarter 10 Myndighetsansvaret 12 Förvaltningsplaner och åtgärdsprogram 14 Säljakt 14 Internationella åtaganden och juridiska ramar 20 LICENSJAKT PÅ SÄL 30 Förutsättningar för licensjakt på säl 30 Utformning av licensjakt 32 EFFEKTIVISERAD SKYDDSJAKT 34 Minskade skador kontra minskad stam 34 Faktorer som kan förhindra fylld tilldelning 34 Bedömning av faktorer som kan påverka jaktutfallet 46 Slutsatser års beslut om regional skyddsjakt - första steg i ett adaptivt förändringsarbete 48 Differentierade provtagningskrav 48 Tillgång till bra jaktområden för säljakt 48 Bristande möjligheter att få tillgång till jakt 50 Bristande intresse för säljakt 50 KONSEKVENSER 52 Licensjakt på säl 52 Effektiviserad skyddsjakt 52 KÄLLFÖRTECKNING 55 3

3 BILAGOR 56 BILAGA 1 HELCOM-REKOMMENDATION OM BEVARANDE AV SÄL 57 HELCOM RECOMMENDATION 27-28/2 57 BILAGA 2 SÄLJAKT I SVERIGES GRANNLÄNDER 61 Norge 61 Finland 65 Åland 69 Danmark 72 Estland 73 BILAGA 3 STATISTIK ÖVER SÄLJAKT I SVERIGE 75 BILAGA 4 YTTRANDE FRÅN HAVS- OCH VATTENMYNDIGHETEN 77 4

4 Sammanfattning Regeringen gav i 2013 års regleringsbrev Naturvårdsverket i uppdrag att, i samråd med Havs- och vattenmyndigheten samt efter samråd med berörda länsstyrelser, Naturhistoriska riksmuseet och berörda organisationer, utreda förutsättningarna för och föreslå hur en licensjakt på säl bör utformas samt utreda och föreslå hur skyddsjakten på säl kan effektiviseras i syfte att uppnå beslutad tilldelning. Denna redovisning består huvudsakligen av tre delar; en bakgrundsdel som beskriver de aktuella sälarterna, myndighetsansvaret för sälförvaltningen, arbetet med förvaltningsplaner och åtgärdsprogram, dagens säljakt i Sverige och våra grannländer samt juridiska förutsättningar och internationella åtaganden. Den andra delen belyser frågan om licensjakt på säl och innehåller beskrivningar av syftet med licensjakt, juridiska förutsättningar, möjlig utformning av licensjakt samt Naturvårdsverkets slutsatser. Den tredje delen handlar om effektiviserad skyddsjakt i syfte att fylla tilldelningen. Denna del innehåller en genomgång av olika faktorer som kan påverka jaktutfallet och Naturvårdsverkets slutsatser Licensjakt på säl Förutsättningar för licensjakt Naturvårdsverket gör bedömningen att licensjakt på en sälpopulation är förenlig med HELCOM-rekommendationen under förutsättning att populationen överstiger den så kallade Limit Reference Level. Vidare gör Naturvårdsverket bedömningen att licensjakt på sälpopulationer som bedöms ha gynnsam bevarandestatus är förenlig med art- och habitatdirektivet. En förutsättning är att eventuell licensjakt har ett tydligt syfte och att jakten ingår som verktyg i respektive arts förvaltningsplan samt att jakten, i likhet med vad som gäller vid skyddsjakt, förenas med villkor som är utformade för sälarternas speciella behov med hänsyn till säkerställandet av en fortsatt gynnsam bevarandestatus.. Licensjakt på säl bör ha två huvudsakliga syften: att på ett hållbart sätt nyttja sälen som resurs samt att vid behov kunna reglera regionala bestånd på ett sätt som minskar skador för näringar och skapar tid att utveckla skadeförebyggande metoder. Naturvårdsverket anser att licensjakt på säl är ett komplement till skyddsjakt och att ett införande av licensjakt på säl skulle ligga i linje med riksdagens beslut år 2009 att införa licensjakt på björn, varg, järv och lodjur 1. 1 Prop 2008/09: /10:MJU8. rskr. 2009/10:7 5

5 Utformning av licensjakt NÖDVÄNDIGA FÖRFATTNINGSÄNDRINGAR Licensjakt på säl kan föras in i jaktlagstiftningen på samma sätt som licensjakt på stora rovdjur med stöd av 23 d jaktförordningen (1987:905) och under de villkor som föreskrivs i 23 c. Naturvårdsverket kan då besluta om licensjakt och förena beslutet med villkor för jakten med stöd av 23 d 2 st, sedan ordet säl lagts in i paragraferna. I likhet med vad som är fallet vid beslut om skyddsjakt på säl bör också krav på hörande av Havs- och vattenmyndigheten införas. UTFORMNING AV LICENSJAKT Naturvårdsverket gör bedömningen att licensjakt på säl i huvudsak skulle utformas som den regionala skyddsjakten. Naturvårdsverket gör bedömningen att frågan om jakttider vid licensjakt bör utvärderas ytterligare och att frågan om jakttider skulle kunna regleras i föreskrifter eller enskilt myndighetsbeslut på samma sätt som sker i dagens beslut om licensjakt på björn och lodjur. Effektiviserad skyddsjakt Naturvårdsverket gör bedömningen att det är ett stort antal faktorer som påverkar hur många sälar som fälls vid skyddsjakt, och därmed huruvida tilldelningen fylls. En del av dessa faktorer kan förändras av Naturvårdsverket i enskilda jaktbeslut medan andra skulle kräva författningsändringar, ändringar i andra myndigheters beslut, mm. Flera faktorer, inte minst förekomsten av intresserade och erfarna säljägare ligger till stor del utanför statsmakternas kontroll. Vidare är det så att förändringar i olika faktorer som påverkar jaktutfallet även kan ha konsekvenser för annan naturförvaltning, andra näringar, mm. Naturvårdsverket har genomfört en kartläggning av olika faktorer som kan påverka antalet fällda sälar. Naturvårdsverket identifierar de förändringar som bedöms ha störst effekt på jaktutfallet och samtidigt de minst omfattande negativa konsekvenserna. De åtgärder som redovisas är av Naturvårdsverket under 2013 genomförda förändringar av villkor vad gäller jakt med klass 2-ammunition och jakt från båt differentierad provtagning med bibehållna provvolymer. Utöver föreslagna åtgärder redovisar Naturvårdsverket att områden som fredats på olika sätt bedöms ha en betydelse för jaktutfallet. Naturvårdsverket konstaterar att Jaktlagsutredningen har i uppdrag att analysera möjligheten att tillåta säljakt i svensk ekonomisk zon utanför territorialvattengränsen och redogör för att Havs och vattenmyndigheten avser att genomföra en särskild översyn av fredningen av områden för beståndsövervakningen av gråsäl. Naturvårdsverket gör bedömningen att det inom ramen för uppdraget inte har varit möjligt att närmare analysera behovet av eventuella förändringar i skyddet av olika skyddade områden och vilka konsekvenser sådana förändringar skulle ha. 6

6 I redovisningen pekar Naturvårdsverket även på att bristande tillgång till jakt kan vara en faktor av betydelse. Slutligen anger Naturvårdsverket att bristande intresse för säljakt är ett viktigt hinder för att uppnå beslutad tilldelning och föreslår riktade informationsinsatser i samband med ett eventuellt införande av licensjakt på säl för att öka intresset för att delta i säljakt. 7

7 Inledning Uppdraget Regeringen gav i 2013 års regleringsbrev Naturvårdsverket följande uppdrag: Naturvårdsverket ska, i samråd med Havs- och vattenmyndigheten samt efter samråd med berörda länsstyrelser, Naturhistoriska riksmuseet och berörda organisationer, utreda förutsättningarna för och föreslå hur en licensjakt på säl bör utformas samt utreda och föreslå hur skyddsjakten på säl kan effektiviseras i syfte att uppnå beslutad tilldelning. Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet (Landsbygdsdepartementet) senast den 1 juli Avgränsning Uppdraget omfattar inte övergripande målsättningar för sälförvaltningen och vilken omfattning av skydds- och licensjakt som krävs för att uppnå dessa målsättningar. De övergripande målsättningarna för förvaltningen av grå- och knubbsäl beskrivs i de nationella förvaltningsplaner för arterna som Havs- och vattenmyndigheten (HaV) fastställt. Vidare håller HaV på att ta fram ett nationellt åtgärdsprogram för vikare samt ett åtgärdprogram för knubbsälspopulationen i Kalmarsund. Redovisningen kommer inte att utreda biologiska förutsättningar för jakt i form av beskattningsmodeller, mm. En översiktlig analys av de biologiska förutsättningarna finns i HaVs förvaltningsplaner för gråsäl och knubbsäl. Uppdraget omfattar inte andra delar av en effektiviserad skyddsjakt än sådana förändringar som syftar till att beslutade tilldelningar fylls. Uppdraget omfattar inte att utreda frågan om ett regionaliserat beslutsfattande i frågor som rör säljakt. Denna fråga utreds av utredningen Översyn av jaktlagstiftningen m.m. (dir 2012:77). Uppdraget omfattar inte en effektiviserad jakt genom att tillåta jakt utanför territorialvattengränsen i svensk ekonomisk zon. Denna fråga behandlas av utredningen Översyn av jaktlagstiftningen m.m. (dir 2012:77). Uppdragets genomförande Naturvårdsverket har genomfört regeringsuppdraget i projektform. För att underlätta samråd med Havs- och vattenmyndigheten har medarbetare från HaV ingått i projektets styr- och arbetsgrupper. Arbetet med projektet har huvudsakligen genomförts av personal vid Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten. Projektet har begärt in olika underlag 8

8 från olika aktörer, som till exempel Naturhistoriska riksmuseet och Svenska jägareförbundet. Naturvårdsverket har arrangerat en hearing för berörda myndigheter och organisationer. Hearingen ägde rum i Stockholm den 7 maj och samlade 25 deltagare. I anslutning till hearingen arrangerades även ett särskilt samrådsmöte med representanter för berörda länsstyrelser. Därutöver har särskilda samrådsmöten hållits med Länsstyrelsen i Norrbottens län samt Svenska jägareförbundets kustråd. Under arbetet med detta regeringsuppdrag har Naturvårdsverket fått särskilda skrivelser från Djurens rätt, Jägarnas riksförbund och Norrbottens kustfiskeråd. Havs- och vattenmyndigheten har i maj 2013 informerat om regeringsuppdraget vid ett möte med HELCOMs grupp för naturskydd och biologisk mångfald (HELCOM HABITAT). 2 Redovisningens innehåll Denna redovisning består huvudsakligen av tre delar; en bakgrundsdel som beskriver de aktuella sälarterna, myndighetsansvaret för sälförvaltningen, arbetet med förvaltningsplaner och åtgärdsprogram, dagens säljakt i Sverige och våra grannländer samt juridiska förutsättningar och internationella åtaganden. Den andra delen belyser frågan om licensjakt på säl och innehåller beskrivningar av syftet med licensjakt, juridiska förutsättningar, möjlig utformning av licensjakt samt Naturvårdsverkets slutsatser. Den tredje delen handlar om effektiviserad skyddsjakt i syfte att fylla tilldelningen. Denna del innehåller en genomgång av olika faktorer som kan påverka jaktutfallet och Naturvårdsverkets slutsatser. 2 Minutes of the 15 th Meeting of NatureProtection and Biodiversity Group (HELCOM HABITAT) 9

9 Bakgrund Svenska sälarter I svenska vatten finns tre sälarter: gråsäl, knubbsäl och vikare. Fram till medeltiden fanns det även en population av grönlandssäl i mellersta Östersjön 3. Nedan följer en kortfattad beskrivning av arterna. Mer information om arternas förekomst, utbredning och hotsituation finns bland annat i Havs- och vattenmyndigheternas förvaltningsplaner för grå- och knubbsäl 4 samt i Artdatabankens faktablad för arterna 5. Gråsäl Gråsälen klassas som livskraftig (LC) av Artdatabanken och är därmed inte en i Sverige rödlistad art 6. I 2007 års rapportering av artens bevarandestatus till EU-kommissionen angav Sverige att gråsäl hade ogynnsam bevarandestatus i baltisk region och gynnsam bevarandestatus i atlantisk region 7. Nästa rapportering av bevarandestatus till EUkommissionen kommer att ske senast den 30 juni Gråsälen förekommer i Norra Atlanten och i Östersjön och utbredningen är uppdelad i tre huvudområden: Västra Atlanten (minst djur), Östra Atlanten ( djur), samt Östersjön (minst djur) Samtliga gråsälsbestånd har påverkats kraftigt av människan genom århundradena, främst genom jakt men flera av bestånden har också drabbats av miljögifter, särskilt Östersjöbeståndet. Omfattande jakt och senare stora problem med miljögifter reducerade beståndet under 1900-talet till djur i mitten av 1970-talet. 8 Antalet gråsälar i Östersjön uppgick till ca i början av 2000-talet. I gråsälsräkningarna år 2012 påträffades cirka gråsälar och det totala antalet djur uppskattas 2012 ha varit mellan och Tillväxttakten uppskattas till 8,5 procent med betydande regionala skillnader. Beståndsökningen har sedan mitten av 2000-talet främst skett i mellersta Sveriges skärgårdsområden. 3 Se t.ex. 4 Havs- och vattenmyndigheten 2012 a och 2012 b 5 Se 6 Gärdefors, U. (red.) Sohlman, A. (red.) Artdatabanken 2011 a 9 Härkönen, T. E-post 29 maj 2013] 10

10 Kärnområdet för Östersjöpopulationen finns kring Stockholms skärgård och Åland, och det finns betydligt fler sälar i Bottenhavet och Bottenviken än i södra Östersjön. Ett fåtal gråsälar finns längs den svenska västkusten. Gråsälar rör sig över stora områden och många rör sig över gränsen mellan Sverige och Finland. Av detta skäl är det problematiskt att tala om det svenska beståndets storlek. Trots detta tyder inventeringsdata på att nära hälften av Östersjöns gråsälar åtminstone periodvis finns i svenska farvatten. Knubbsäl De knubbsälar som förekommer i svenska vatten i Atlanten och södra Östersjön är inte rödlistade utan bedöms som livskraftiga och populationen i Kalmarsund som sårbar (VU) av Artdatabanken 10. I 2007 års rapportering av artens bevarandestatus till EU-kommissionen angav Sverige att knubbsäl hade ogynnsam bevarandestatus i både baltisk och atlantisk region 11. Nästa rapportering av bevarandestatus till EU-kommissionen kommer att ske senast den 30 juni Knubbsälen förekommer på norra halvklotet och uppdelas i fyra underarter. Arten är relativt stationär och förekommer i sex genetiskt väl avgränsade populationer i Europa. Tre av dessa populationer berör svenska vatten: norska västkusten inklusive Skagerrak, Kattegatt inklusive sälarna i södra Östersjön, samt Kalmarsund. Gruppen i Kalmarsund är genetiskt mest avvikande. År 2005 räknades det drygt knubbsälar i Europa. Av dessa djur påträffades i Skagerrak, i Kattegatt, 581 i södra Östersjön, Skåne och söderut samt 477 i Kalmarsund. Dessa siffror är observerade sälar och det verkliga antalet bedöms vara nästan dubbelt så stort (cirka i Europa). 12 År 2012 räknades sälar i Skagerak, Kattegatt och södra Östersjön och antalet djur uppskattades till Den genomsnittliga årliga tillväxten under perioden var cirka 9 %. 13 År 2012 räknades 900 knubbsälar i Kalmarsundspopulationen och det totala antalet djur beräknades vara Under år 1988 drabbades flera av de europeiska populationerna av ett virus som dödade upp till % av bestånden. Under sommaren 2002 kom ett nytt utbrott och den totala populationen i Sverige/Norge/Danmark minskade 10 Gärdefors, U. (red.) Sohlman, A. (red.) Artdatabanken 2011 a 13 Härkönen, T. E-post 29 maj Härkönen, T. E-post 29 maj

11 från drygt djur till cirka Populationen har nu återhämtat sig 15. Vikare Vikarens svenska förekomst i Östersjön klassas som när hotad (NT) av Artdatabanken 16. I 2007 års rapportering av artens bevarandestatus till EU-kommissionen angav Sverige att vikare hade ogynnsam bevarandestatus i baltisk region 17. Nästa rapportering av bevarandestatus till EU-kommissionen kommer att ske senast den 30 juni Vikaren är en högarktisk cirkumpolär art. Vikaren finns även kvar som ishavsrelikter i Östersjön samt i några stora insjöar och har taxonomiskt status som underarter 18. Östersjöpopulationen har tre delpopulationer i Bottniska viken, Finska viken respektive Rigabukten som dock inte är genetiskt skilda. Östersjövikaren har minskat kraftigt sedan förra sekelskiftet. Ett högt jakttryck följt av en förhöjd sterilitet ledde till en populationskrasch. Under 1900-talets fyra första decennier pressades beståndet ned till djur. Fortsatt högt jakttryck höll kvar arten på denna nivå fram till början av 1960-talet. Därefter skedde en kraftig nedgång orsakad av ökad sterilitet och populationen beräknades som lägst uppgå till cirka djur år I slutet av 1980-talet ökade fertiliteten hos vikarehonor, vilket ledde till en uppgång i populationen och totalantalet beräknades år 2013 vara mellan 8750 och djur. Tillväxthastigeten under perioden var 4,6 procent, vilket är lägre än för de andra sälarterna. 19 Mycket tyder på att över 30 procent av vikaresälarna är sterila på grund av miljögiftspåverkan. Vidare är arten för sin reproduktion beroende av stabil is, där honorna föder under februari-mars och diar kuten under 3-8 veckor. 20 Myndighetsansvaret Havs- och vattenmyndigheten Havs- och vattenmyndigheten (HaV) har det övergripande ansvaret för sälförvaltningen i Sverige. Myndigheten har bland annat fastställt förvaltningsplaner för gråoch knubbsäl. Ansvaret för övervakningen av Sveriges sälarter delas mellan HaV 15 Havsmiljöinstitutet Gärdefors, U. (red.) Sohlman, A. (red.) Artdatabanken 2011 b 19 Härkönen, T. E-post 29 maj Artdatabanken 2011 b 12

12 och Naturvårdsverket. Inom den nationella miljöövervakningen ansvarar HaV för övervakningen av beståndsutvecklingen. HaV fördelar viltskademedel för säl till berörda länsstyrelser. Naturvårdsverket och HaV ansvarar inom respektive myndighets ansvarsområde (land/vatten) för att ta fram allmänna råd, handböcker och riktlinjer och annat vägledningsmaterial, samordna nationella inventeringar och utredningar samt svarar för annan utvecklingsverksamhet, samt har rätt att överklaga beslut som avses i 7 kap. miljöbalken. Naturvårdsverket Naturvårdsverkets ansvar i sälförvaltningen gäller främst beslut om jakt på säl. Inom ramen för den nationella miljöövervakningen ansvarar verket för övervakning av hälsotillstånd och patologi. Naturvårdsverket och HaV ansvarar inom respektive myndighets ansvarsområde (land/vatten) för att ta fram allmänna råd, handböcker och riktlinjer och annat vägledningsmaterial, samordna nationella inventeringar och utredningar samt svarar för annan utvecklingsverksamhet, samt har rätt att överklaga beslut som avses i 7 kap. miljöbalken. Naturvårdsverket svarar ensamt för en allmän systemöverblick över områdesskyddet, för nationella förteckningar och register över skyddade områden, förvärvar och förvaltar de områden som staten köper in för naturvårdsändamål samt godkänner intrångsersättningar, Jordbruksverket Jordbruksverket har ansvar för frågor som rör handel med sälprodukter. Vidare är Jordbruksverket nationellt ansvarig myndighet för stöd till vattenbruksföretag, inklusive stöd för att skydda en odling mot sälskador. Länsstyrelsen Länsstyrelsen har det regionala ansvaret för att utveckla fiskerinäringen. Länsstyrelsen beviljar bidrag till licensierade yrkesfiskare så att de kan investera i sälsäkra fiskeredskap. Yrkesfiskare kan också få ersättning för de skador som sälar orsakar på deras redskap och fångst. Länsstyrelsen kan med stöd av miljöbalken besluta om att inrätta sälskyddsområden. Länsstyrelsen inrättar även naturreservat och fastställer föreskrifter för reservatet. Länsstyrelsen ger tillstånd att bedriva jakt på allmänt vatten. I samband med de årliga nationella skyddsjaktsbesluten för grå- och knubbsäl avlyser länsstyrelsen jakten när tilldelningen fyllts eller jakttiden löpt ut. I jaktbesluten anges att länsstyrelsen även bör redovisa till Naturvårdsverket vilka effekter skyddsjakten haft på sälskadornas omfattning samt övriga erfarenheter från skyddsjakten. 13

13 Kustbevakningen Kustbevakningen tar emot anmälan om säl som fälls vid de stora årliga skyddsjakterna på gråsäl och knubbsäl. Myndigheten administrerar en telefonsvarare med aktuell information om återstående tilldelning vid dessa jakter. I övrigt ska Kustbevakningen i den utsträckning som följer av föreskrifter, och i förekommande fall efter överenskommelse med annan myndighet, bedriva tillsyns- och kontrollverksamhet i fråga om bl. a. jakt. Naturhistoriska riksmuseet Naturhistoriska riksmuseet bedriver forskning på landets tre sälarter. Museet utför på Havs- och vattenmyndighetens uppdrag beståndsövervakning av våra sälarter. Vidare utför museet på Naturvårdsverkets uppdrag en patologisk övervakning av sälstammarna. Förvaltningsplaner och åtgärdsprogram När det gäller våra tre sälarter gråsäl, knubbsäl och vikare, plus den genetiskt avskilda knubbsälspopulationen i Kalmarsund är i nuläget gråsälen och knubbsälen på västkusten aktuella i nyligen framtagna förvaltningsplaner, medan åtgärdprogram för hotade arter håller på att tas fram för vikare och knubbsälspopulationen i Kalmarsund. Åtgärdsprogram för hotade arter och deras genomförande är en del av arbetet för att uppnå gynnsam bevarandestatus för sådana hotade arter och naturtyper som inte kan säkerställas genom pågående åtgärder för hållbar mark- och vattenanvändning och befintligt områdesskydd. De övergripande målen enligt förvaltningsplanerna är att de aktuella sälarterna/populationerna ska ha gynnsam bevarandestatus och dess påverkan på människans intressen ska vara neutral eller positiv. Bevarandemålet för gråsäl i Östersjön och knubbsäl i västerhavet kan i dagsläget anses uppfyllt men påverkan på människans intressen anses inte enhälligt som neutral eller positiv. Därför bör sälens betydelse som resurs förtydligas och värderas för att kunna motivera satsningar på åtgärder. Åtgärder som kan öka sälens värde och skapa en bättre relation mellan säl och människa. Förvaltningen ska vara adaptiv, vilket kan innebära att man följer upp och gör utvärderingar och uppdaterar planerna efter ny kunskap om bland annat populationsutveckling och hälsostatus. Säljakt Säljakt i Sverige Naturvårdsverket beslutar om skyddsjakt på säl i Sverige. Innan beslut tas ska verket höra Havs- och vattenmyndigheten. Besluten är dels årligt återkommande om 14

14 regional skyddsjakt på gråsäl och knubbsäl, dels beslut om specifik skyddsjakt på samtliga arter i samband med en specifik skadesituation. De årliga besluten om regional skyddsjakt på gråsäl tas på Naturvårdverkets initiativ och omfattar merparten av svenskt territorialvatten från Norrbottens län till Mönsterås och Borgholms kommuner i Kalmar län. Under åren 2009 till 2011 samt 2013 beslutade Naturvårdsverket även om motsvarande skyddsjakt på knubbsäl på västkusten. Utöver de årligen återkommande skyddsjakterna på myndighetens initiativ beslutar Naturvårdsverket, efter ansökan från den skadelidande, om specifik skyddsjakt i samband med en specifik skadesituation. Denna specifika skyddsjakt, i detta uppdrag nämnd specifik skyddsjakt, kan innebära att till exempel en yrkesfiskare får tillstånd att bedriva jakt från båt i närheten av sina fiskeredskap. Den specifika skyddsjakten kan gälla samtliga tre sälarter. Skyddsjakt på vikare är dock relativt ovanlig, se tabell. Omfattningen av den svenska säljakten framgår av figur 1 och 2. Figur 1. Regional skyddsjakt på gråsäl och knubbsäl

15 Figur 2. Specifik skyddsjakt på säl INTE ALLA TILLDELADE SÄLAR FÄLLS Det är relativt ovanligt att beslutad tilldelning fylls vid jakt på säl. Som exempel kan nämnas att det i samband med Naturvårdsverkets beslut om regional skyddsjakt på gråsäl åren inte något år fällts mer än 63 procent av tilldelningen. Vid den regionala skyddsjakten på knubbsäl har en större del av tilldelningen fyllts och jaktutfallet, i form av rapporterat fällda sälar i förhållande till tilldelningen har åren 2009 till 2011 varit 108, 53 respektive 98 procent. Av figur 3 framgår det sammanlagda jaktutfallet för alla skyddsjaktbeslut och arter under åren För mer detaljerad information hänvisas till tabellerna i bilaga 3. 16

16 Figur 3. Jaktutfall i procent vid skyddsjakt på säl Säljakt i våra grannländer Jakt på säl förekommer i flera av våra grannländer. Nedan följer en kort sammanfattning av säljakten i Norge, Danmark, Finland, Åland och Estland. För mer information om säljakt i våra grannländer, se bilaga 2. Tabell 1 visar olika sälarters förekomst i grannländerna. Landskapet Åland har genom sitt självstyre lagstiftningsbehörighet inom de flesta områden, och i frågor som gäller säl, såsom jakttillstånd, fredningstid och sälskyddsområden, har Åland närmast status som enskild stat med egen lagstiftning och förvaltning 21. Åland behandlas därför i detta sammanhang som ett eget land. I Norge lever gråsäl och knubbsäl längs kusten under hela året, medan grönlandssäl och vikare ibland kan röra sig söderut från ishavet, längs Norges kust, för att söka föda. Grönlandssäl kan även vid sällsynta tillfällen göra massmigrationer till Norges kust 22. I Finland förekommer utöver östersjövikare även saimenvikare, en sötvattenlevande underart som endast påträffas i sjön Saimen Förvaltningsplan för gråsälen på Åland. Mariehamn den 20 december Fiskeridepartementet: 23 Förvaltningsplan för Östersjöns sälstammar. Jord- och skogsbruksbruksministeriet 4a/

17 Tabell 1. Förekomst av olika sälarter i Danmark, Norge, Finland, Åland och Estland. Länder Art Danmark Norge Finland Åland Estland Östersjövikare x x x Saimenvikare x Knubbsäl x x Gråsäl x x x x x Vikare Grönlandssäl x x SÄLJAKTENS HISTORIA Säljakten har i flera av länderna utgjort en viktig näringsgren under flera sekler. Stort jakttryck har i kombination med miljögifter lett till att sälarna varit näst intill utdöda inom de flesta områden. Gråsäl, knubbsäl och östersjövikare blev sedan skyddade inom vissa områden och under vissa perioder, vilket under senare år har lett till att populationerna har ökat. I samtliga länder ställer de ökade sälpopulationerna till med problem för fiskerinäringen, vilket har lett till att länderna på olika sätt försöker lösa detta problem. Sälpopulationerna bedöms i vissa länder vara tillräckligt starka för att skyddsjakt ska kunna vara en lämplig lösning för att reducera skadorna på fiskerinäringen. Skyddsjakt på säl förekommer i följande länder: Norge: gråsäl och knubbsäl, vikare och grönlandssäl längs norska kusten Finland: gråsäl och östersjövikare. För vikare beviljas endast licenser för skyddsjakt i närheten av fiskeredskap med dispens som gäller i två veckor åt gången 24 Åland: gråsäl och östersjövikare. Vikare förekommer i begränsad utsträckning på Åland, men jaktlicenser för vikare kan beviljas för att förebygga skador för yrkesfisket 25 Danmark: reglering för skyddsjakt på knubbsäl finns, men det har inte beviljats några licenser för skyddsjakt under de senaste fem åren 26. För gråsäl beviljas inga licenser 27 Estland: inte tillåtet. En ny jaktlag och en ny förvaltningsplan för gråsäl är under beredning och i samband med detta diskuteras skyddsjakt Muntlig kommentar: Stefan Pellas, jaktchef, Finlands viltcentral, Förvaltningsplan för Östersjöns sälstammar. Jord- och skogsbruksbruksministeriet 4a/ Muntlig kommentar: Mats Bank-Mikkelsen, viltkonsulent på Naturstyrelsen, Forvaltningsplan for spættet sæl (Phoca vitulina) og gråsæl (Halichoerus grypus) i Danmark 28 Muntlig kommentar: Murel Truu, koordinator för arters åtgärdsprogram på Milöstyrelsen i Estland,

18 FÖRVALTNING Flera av länderna har förvaltningsplaner 29,30,31,32 för säl där målet är att stammarna ska vara livskraftiga och ha gynnsam bevarandestatus. Samtidigt försöker flera länder reglera de växande sälpopulationerna för att reducera problemen som sälarna skapar för fiskerinäringen. Myndigheterna bestämmer årligen tilldelningar för skyddsjakten som baseras på beståndens storlek och förvaltningsplanerna. REGLERING AV JAKTEN I samtliga länder där jakt på säl bedrivs krävs någon form av registrering av jägarna eller beviljade jaktlicenser från ansvarig myndighet. I Finland anordnas särskilda utbildningar i säljakt (samma som förekommer i Sverige). Dessa är frivilliga, men är mycket välbesökta och det uppskattas att över 90 procent av de som jagar säl har genomgått utbildning 33. I tabell 2 visas regler som gäller för säljakt Danmark, Norge, Finland och Åland. Tabell 2. Regler för säljakt i Danmark, Norge, Finland och Åland. Reglering av jakten Länder Tillåten ammunition (motsv. svenska klass 1 /klass 2) Jakt från båt med motorn igång Fällor för säl Inrapportering av fångst Danmark klass 1 ja nej ja Norge klass 1 nej nej ja Finland klass 1 och 2 nej ja ja Åland klass 1 och 2 nej nej ja I samtliga länder är sälarna fredade under vissa tider. Fredningstiderna varierar i omfattning, men i alla länder är sälarna fredade under kutningsperioden. Samtliga länder har även fredade områden där jakt på säl är förbjuden. 29 Danmark: förvaltningsplan för knubbsäl och gråsäl: 30 Norge: förvaltningsplaner för gråsäl och knubbsäl : 31 Finland: förvaltningsplan för gråsäl och östersjövikare: nenforostersjonssalstammar.html 32 Åland: förvaltningsplan för gråsäl: 33 Muntlig kommentar: Stefan Pellas, jaktchef, Finlands viltcentral,

19 Internationella åtaganden och juridiska ramar Internationella konventioner HELCOM Under fyra decennier har det mellanstatliga samarbetet i Helsingforskommissionen (HELCOM) arbetat med att skydda Östersjöns marina miljö. Samarbetet omfattar Danmark, Estland, Finland, Tyskland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland, Sverige och EU-kommissionen. Konventionen omfattar för svensk del Östersjön, Öresund och Kattegatt. Sedan 2007 arbetar länderna med att genomföra Östersjöns aktionsplan, Baltic Sea Action Plan. Ett hårt jakttryck under första hälften av 1900-talet samt senare kraftig miljögiftsbelastning av framför allt PCB gjorde att situationen för sälarna i Östersjön under andra hälften av 1900-talet såg mörk ut. HELCOMs rekommendation om skydd av säl (9/1) tillkom 1988 och enligt denna förbjöds all form av jakt. Under 1990-talet skedde en snabb ökning av främst gråsäl i Östersjön och detta vållade svåra problem för fiskare i de norra delarna av Östersjön. Skyddsjakt på gråsäl infördes i Finland 1998 och Åland 1999 och år 2001 även i Sverige. I och med detta krävdes en revision av rekommendationen, så att det skulle finnas utrymme för viss jakt på säl. HELCOM genomförde 2005 i samarbete med EU-kommissionen och ICES (International Council for the Exploration of the Sea) en workshop i Sigtuna med syfte att få medlemsländerna att enas om riktlinjer för förvaltningsplaner för sälpopulationerna i Östersjön. Vid detta tillfälle beslutades om gemensamma principer för förvaltningen av sälarna i Östersjön, vilket blev ett genombrott och banade vägen för det fortsatta arbetet med att nå konsensus kring en ny rekommendation. Efter mycket hårda förhandlingar togs ett nytt rekommendationsförslag fram i maj Sverige är sedan 2003 Lead Country för sälrekommendationen. Den nya rekommendationen (27-28/2) om förvaltningen av säl i Östersjön behandlar frågor som populationsstorlek, utbredning och hälsostatus samt drar upp gemensamma principer för förvaltning. I rekommendationen är inte längre jakt på säl förbjuden. Rekommendation för bevarande av säl HaV är ansvarig för HELCOM HABITAT där arbetet med gemensam sälförvaltning nu bedrivs inom sälgruppen (HELCOM SEAL) och i tre team fokuserade på populationsstorlek, utbredning och hälsostatus. Inom såväl HELCOM HABITAT som HELCOM SEAL är HaV representerad och Naturhistoriska Riksmuseets sälexperter ingår i de tre arbetsgrupperna i HELCOM SEAL. HELCOMs rekommendation 27-28/2 Conservation of seals in the Baltic Sea area bygger på tre övergripande förvaltningsprinciper där det långsiktiga målet ska vara att: 20

20 Populationernas storlek ska tillåtas öka mot de antal som ekosystemet kan upprätthålla (carrying capacity = K). Utbredningen av populationerna ska långsiktigt tillåtas expandera till lämpliga föryngringsområden i hela Östersjön. Hälsostatusen ska vara så god så att populationernas fortlevnad säkerställs. Enligt HELCOMs rekommendation ska medlemsländerna utarbeta nationella förvaltningsplaner som bygger på de övergripande förvaltningsprinciperna. I förvaltningsplanen kan undantag från de gemensamma förvaltningsprinciperna, till exempel skyddsjakt på skadegörande individer, tas upp. I rekommendationen har fem enheter för gemensam förvaltning av Östersjöns sälpopulationer identifierats: 1. knubbsälar i Östersjön (Sverige) 2. knubbsälar i sydvästra Östersjön inklusive Kattegatt (Danmark, Tyskland, Polen, Sverige) 3. vikare i Bottenhavet (Sverige och Finland) 4. vikare i Sydvästra skärgårdshavet, Finska viken, Rigabukten (Finland, Estland, Lettland, Ryssland) 5. gråsäl i Östersjön (alla medlemsstater). För populationsstorleken anges tre referensnivåer: Limit reference level som är den biologiskt säkra nivå som krävs för att upprätthålla ett livskraftigt bestånd. Precautionary approach level som är den nivå där populationen har sin maximala tillväxt. Target reference level som är den nivå där tillväxten börjar plana ut och populationen närmar sig carrying capacity. De olika referensnivåerna åskådliggörs i figur 4 i förhållande till en kurva över en tänkt populationsutveckling. 21

21 Figur 4. Referensnivåer enligt HELCOMs rekommendation. Kurvan visar principiellt hur populationsstorleken (y-axeln) av gråsäl utvecklas med tiden (x-axeln). Referensnivåer enligt HELCOMs rekommendation anges på y-axeln. Kriterier för medgivande av jakt anges i diagrammet. 34 HELCOM rekommenderar vidare: Populationer som ligger under limit reference level bör inte utsättas för jakt eller på annat sätt dödas avsiktligt. Populationer mellan limit reference level och precautionary approach level kan jagas om populationen har en långsiktigt positiv trend. Populationer mellan precautionary approach level och target reference level samt över target level kan jagas så länge som det inte äventyrar de övergripande förvaltningsprincipernas långsiktiga mål. Ännu har inte länderna kunnat enas om att fastställa referensnivåer och diskussionerna om dessa pågår i HELCOM HABITAT och HELCOM SEAL Havs- och vattenmyndigheten 2012 a 35 Se till exempel punkt 4.7 ff i Minutes of the Fifth Meeting of Ad Hoc HELCOM Seal Expert Group (HELCOM SEAL) och punkt 4.1 ff i Minutes of the Sixth Meeting of Ad Hoc HELCOM Seal Expert Group (HELCOM SEAL) 22

22 BERNKONVENTIONEN I Bernkonventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga livsmiljöer (Bern 1979) finns de skandinaviska sälarterna upptagna i bilaga III, Skyddade djurarter (Protected fauna species). Artikel 2 förskriver att de anslutna parterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att upprätthålla beståndet av vild flora och fauna på, eller anpassat till, en nivå som motsvarar ekologiska, vetenskapliga eller kulturella krav med hänsyn taget till ekonomiska och rekreationsmässiga krav och av underarters och varianters lokala behov. Enligt konventionens artikel 7 ska de anslutna staterna vidta lämpliga och nödvändiga legislativa och administrativa åtgärder för att säkra skyddet av de vilda djurarter som anges i bilaga III. Varje nyttjande (exploitation) av de vilda djur som upptagits i bilaga III ska regleras i syfte att förhindra hot mot beståndet och med hänsyn till kraven i artikel 2. Åtgärder som ska vidtas är: a) fredningstider och/eller andra rättsliga åtgärder för att reglera nyttjande b) tidsbegränsade eller areella förbud mot nyttjande som är lämpliga för att återskapa en gynnsam bevarandestatus c) lämplig reglering av försäljning, hållande för avsalu, transport för försäljning eller utbjudande till försäljning av levande eller döda vilda djur. Artikel 8 föreskriver att avseende fångst eller dödande av de vilda arter som anges i bilaga III och när undantag i enlighet med artikel 9 är tillämpliga på arter som anges i bilaga II (strikt skyddade djurarter) så ska de anslutna parterna förbjuda alla urskiljningslösa metoder för fångst och dödande och metoder som kan orsaka lokal utrotning eller allvarlig störning av beståndet av en art, särskilt metoder som upptagits i bilaga IV. De undantag som anges i artikel 9 motsvaras av art- och habitatdirektivets artikel 16 och svenska jaktförordnigens 23 a. De metoder som anges i bilaga IV motsvaras av art- och habitatdirektivets artikel 15 och svenska jaktförordningens bilaga 5. CITES CITES (Convention of International Trade in Endangered Species) eller Washingtonkonventionen är en internationell konvention som syftar till att skydda utrotningshotade arter av djur och växter genom att kontrollera den internationella handeln med exemplar av arterna. CITES uppställer en lista där olika djur och växter rankas på grund av deras sårbarhet. Konventionen infördes 1997 i EUlagstiftningen genom kommissionens förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av 23

23 arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem. Förordningen är ändrad genom kommissionens förordning (EU) nr 1158/2012. De sälarter som förekommer i Sverige finns inte upptagna i 2012 års bilagor till EU:s citesförordning 36. Endast två sälarter, nämligen munksäl och sydlig sjöelefant, som alltså inte förekommer i Sverige, finns upptagna i dessa bilagor. EU-rätt ART- OCH HABITATDIREKTIVET De svenska sälarterna gråsäl, knubbsäl och vikare (phocidae, öronlösa sälar) finns upptagna i art och habitatdirektivets 37 bilaga 2 och 5. Direktivets bilaga 2 förtecknar djur- och växtarter av gemenskapsintresse vilkas bevarande kräver att särskilda bevarandeområden utses. För dessa arter gäller att bevarandet av deras habitat är den viktigaste faktorn för att garantera fortlevnad och välbevarande. Skydd och skötsel av området innefattar inte bara upprätthållandet av livsmiljöer för arten utan också återställande av sådana. Direktivets bilaga 5 förtecknar djur- och växtarter av gemenskapsintresse för vilka insamling i naturen och exploatering kan bli föremål för förvaltningsåtgärder. I bilagan förtecknas sådana arter som är föremål för nyttjande och som därför riskerar att få försämrad bevarandestatus. Art- och habitatdirektivets artikel 14 föreskriver att staterna om de anser det nödvändigt ska vidta åtgärder för att säkerställa att insamling i naturen och exploatering av exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga 5 är förenligt med uppehållandet av en gynnsam bevarandestatus. Förslag på åtgärder enligt artikel 14 är: reglering av tillträde till vissa områden tillfälligt eller lokalt förbud mot insamling av exemplar och exploatering av vissa populationer reglering av perioder eller metoder för insamling av exemplar, tillämpning, vid insamling av exemplar, av jakt- och fiskeregler som tar hänsyn till bevarandet av sådana populationer införande av ett system med tillstånd för insamling av exemplar eller införande av kvoter reglering av köp, försäljning, utbjudande för försäljning och förvaring eller transport i syfte att sälja exemplar 36 Kommissionens förordning (EU) nr 1158/2012 av den 27 november 2012 om ändring av rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem. 37 Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. 24

24 uppfödning i fångenskap av djurarter och artificiell uppförökning av växtarter under strikt kontrollerade förhållanden, i syfte att minska insamlingen av exemplar i naturen bedömning av effekterna av de vidtagna åtgärderna. EU-kommissionen har inte publicerat någon vägledning om tillämpningen av artikel 14. Listningen av de svenska sälarterna i bilaga 5 innebär i sig inte ett förbud mot jakt. Som exempel kan nämnas att de i bilagan upptagna arterna mård och skogshare är föremål för allmän jakt enligt jaktförordningen. Direktivets artikel 15 a föreskriver att vid fångst eller dödande av de arter som finns förtecknade i bilaga 5 a och i de fall där undantag i enlighet med artikel 16 görs i fråga om insamling, fångst eller dödande skall medlemsstaterna förbjuda användning av alla icke-selektiva metoder som lokalt kan medföra att populationer av en art försvinner eller utsätts för en allvarlig störning, särskilt a) användning av de metoder för fångst och dödande som finns förtecknade i bilaga 6 a, b) varje form av fångst eller dödande från de transportmedel som anges i bilaga 6 b. De metoder och de transportmedel som räknas upp i direktivets bilaga 6 a och 6 b motsvarar helt den uppräkning som finns i svenska jaktförordningens bilaga 5 om förbjudna medel och metoder för fångst och dödande av bl.a. sälar (dvs. vilt som i bilaga 1 till artskyddsförordningen markerats med F jfr 10 jaktförordningen). De medel som kan vara aktuella vid säljakt är: artificiella ljuskällor anordningar för belysning av målet nattriktmedel med elektronisk bildförstärkare eller bildomvandlare sprängämnen nät med icke-selektivt urförande eller icke-selektiv användning av nät fällor med icke-selektivt utförande eller icke-selektiv användning av fällor gift eller beten som innehåller gift eller bedövningsmedel halv- eller helautomatiska vapen med magasinskapacitet som överstiger två patroner. Bestämmelserna i direktivets artikel 15 a) och b) är därmed genomförda i svensk lagstiftning. 25

25 EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) NR 1007/2009 AV DEN 16 SEPTEMBER 2009 OM HANDEL MED SÄLPRODUKTER Förordningen syftar enligt artikel 1 till att fastställa harmoniserade regler för saluföring av sälprodukter. Med sälprodukter menas alla produkter, bearbetade eller obearbetade, som kommer från eller som utvunnits från sälar, såsom kött, olja, späck, organ, obehandlade och behandlade skinn och andra produkter av skinn. Generellt kan konstateras ett de sälprodukter som enligt förordningen kan komma i fråga för handel är sådana som hänför sig till traditionell jakt bedriven av inuitsamhällen och andra ursprungsbefolkningar och som bidrar till deras självhushållning. Inuiter är personer som fötts i inuiternas hemland dvs. de arktiska och subarktiska områden där inuiterna, i nutid eller av hävd har rättigheter och intressen i egenskap av ursprungsbefolkning och som erkänns av inuiterna som medlem av deras folk. Saluförande är att mot betalning införa varor på gemenskapsmarknaden och därigenom tillhandahålla dessa till tredje part. Att saluföra sälprodukter ska vara tillåtet endast om sälprodukterna härrör från den traditionella jakt som inuitsamhällena och andra ursprungsbefolkningar bedriver och som bidrar till deras självhushållning. Import av sälprodukter kan vara tillåten om den är av tillfällig art och uteslutande består av varor för resenärers eller deras familjers personliga bruk. Saluförande av sälprodukter är också tillåten om produkterna är baserade på biprodukter från jakt som regleras i nationell lagstiftning och vars enda syfte är en hållbar förvaltning av marina resurser. Saluförande av sådana produkter får bara tillåtas om det sker utan vinstsyfte. Produkterna får inte vara av sådan art eller förekomma i sådan mängd att det kan förmodas att de saluförs i kommersiellt syfte. Medlemsstaterna får inte förhindra att sälprodukter som uppfyller villkoren i förordningen saluförs. I den svenska lagen (2011:1070) om handel med sälprodukter som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1007/2009 föreskrivs att Jordbruksverket har tillsyn över efterlevnaden av Europaparlamentets och rådets förordning. Tillsynsmyndigheten har rätt att begära in upplysningar, ta del av handlingar, få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen där det kan antas att produkter som är, eller kan vara, av säl förvaras i försäljningssyfte eller bjuds ut till försäljning (3 ). Myndigheten får meddela förelägganden som behövs för att EGförordningen och lagen ska följas (5 ) och ta hand om och på ägarens bekostnad förstöra en sälprodukt som saluförs eller uppenbart är avsedd att saluföras i strid mot EG-förordningen. Lagen har också bestämmelser om bötesstraff för den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot EG-förordningen genom att saluföra sälprodukter i strid mot artikel 3 i förordningen (8 ) och hänvisning till lagen (2000:1225) om straff för varusmuggling när det gäller olaga import av sälprodukter 26

26 Förordningen (2010:1491) om handel med sälprodukter innehåller bemyndiganden för vissa länsstyrelser att utfärda intyg (2 ) och för Jordbruksverket att meddela verkställighetsföreskrifter (4 ). Svensk rätt LICENSJAKT OCH SKYDDSJAKT Begreppen licensjakt och skyddsjakt har sin grund i 29 jaktlagen (1987:259) som föreskriver att regeringen får meddela föreskrifter om bland annat tillstånd till jakt under en särskild jakttid (licens) och tillstånd till jakt för att förhindra skador av vilt. Det finns ingen formell definition av dessa två sorters jakt. Allmänt vedertagna begrepp är dock licensjakt för jakt efter tillstånd under särskild jakttid och skyddsjakt för jakt efter tillstånd för att förhindra skador orsakade av vilt. Enligt 9 b jaktförordningen ska det i beslutet anges 1. vilka arter som berörs och antalet djur som får fällas, 2. vilka medel och metoder som får användas, 3. vilken tid och vilket område som avses, 4. de villkor som i övrigt behövs för att så långt som möjligt undvika skador eller olägenheter ab betydelse för den berörda artens bestånd och 5. den kontroll som kommer att ske. Licensjakt Licensjakten är reglerad i jaktförordningen (1987:905). Till exempel föreskrivs i 33 jaktlagen att jakt på älg får ske efter licens av länsstyrelsen och inom ett av länsstyrelsen registrerat licensområde. Licens av länsstyrelsen innebär att myndigheten beslutar hur många älgar som får fällas på ett visst område. Licensen kan även reglera fördelning av djur med avseende på av olika kön och ålder. Dessutom finns älgskötselområden som registrerats av länsstyrelsen och inom vilka jakt på älg får ske utan licens (3 ). Jakten får ske under de tider som anges i bilaga 2 till jaktförordningen. Liknande bestämmelser finns för kronhjort. Licensjakt på stora rovdjur skiljer sig från licensjakten efter älg genom att den omfattar ett antal djur som får fällas inom ett större område, utan hänsyn till markägarstruktur. Jakten får bedrivas enskilt och fällda djur rapporteras till länsstyrelsen. När samtliga djur är fällda avlyses jakten. Licensjakten efter stora rovdjur har sin grund i undantaget i art- och habitatdirektivets artikel 16.1 e. I 23 c och 23 d jaktförordningen regleras förutsättningar för licensjakt på björn, varg, järv och lo. Förutsättningarna är att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Jakten måste dessutom vara 27

27 lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och sammansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade former. Om förutsättningarna i 23 c jaktförordningen är uppfyllda får Naturvårdsverket besluta om licensjakt enligt 23 d. De arter som kan komma ifråga för licensjakt är björn, varg, järv och lo. Någon möjlighet att besluta om licensjakt på säl finns inte i regelverket idag. Skyddsjakt Enligt 7 jaktlagen får den myndighet som regeringen bestämmer besluta om jakt om det på grund av ett viltbestånds storlek finns påtagliga risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador av vilt och för att förebygga eller minska dessa risker. I beslutet ska bestämmas hur jakten ska bedrivas och om den ska ske genom jakträttshavarens försorg, om han har åtagit sig det, eller genom särskilt utsedda jägare. I beslutet ska också bestämmas hur det ska förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten. Av 7 jaktlagen framgår att jakt får beslutas om det är viltbeståndets storlek som är orsak till risker för trafikolyckor eller andra allvarliga skador. Om skaderisken har sin grund i att det finns ett alltför stort antal individer av en art inom ett område bör jakten inriktas på att minska detta antal. Detta kan då ske genom skyddsjakt. Enligt 24 jaktförordningen prövas frågor om jakt enligt 7 jaktlagen av Naturvårdsverket när det gäller jakt på björn, varg, järv, lo eller säl samt efter rovfåglar och ugglor. Beslut om jakt på säl kan dock fattas först efter att verket hört Havsoch vattenmyndigheten. Förutsättningarna för skyddsjakt regleras i 23 a jaktförordningen som har sitt ursprung i Art- och habitatdirektivets artikel 16:1 och paragrafens formuleringar är mycket lika artikeln: 23 a Om det inte finns någon annan lämplig lösning och om det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde får beslut om jakt som avses i 23 b, 24, 25 och 29 meddelas 1. av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön, 2. av hänsyn till flygsäkerheten, 3. för att förhindra allvarlig skada särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom eller 4. för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för sådana djur eller växter. 28

28 Ett beslut som avses i första stycket får även avse rätt att göra ingrepp i fåglars bon eller förstöra fåglars ägg. Beslut om skyddsjakt på säl får ske enligt 23 b jaktförordningen. Naturvårdsverket får besluta på eget initiativ eller efter ansökan av den som riskerar att drabbas av skada. Förutsättningarna i 23 a ska vara uppfyllda och något eller några av de syften med jakten som uppräknas i paragrafen ska överensstämma med det aktuella fallet. Även här gäller kravet att höra Havs- och vattenmyndigheten om beslutet gäller jakt på säl. Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt på säl efter ansökan från enskild brukar som regel fattas med stöd av 23 b medan verkets beslut om regional skyddsjakt på myndighets initiativ fattas med stöd av 24 jaktförordningen. ARTSKYDDSFÖRORDNINGEN (2007:845) Gråsäl, vikare, och knubbsäl är upptagna i bilaga 1 till artskyddsförordningen, och har markerats med bokstäverna S, B och F. Detta innebär att arterna förekommer i Sverige och att de är upptagna i bilagorna 2 och 5 till art- och habitatdirektivet. Att arterna är upptagna i bilagorna innebär att arterna har sådant intresse ur EUperspektiv att bevarandeområden behöver utses och att insamling i naturen och exploatering kan bli föremål för särskilda förvaltningsåtgärder. Artskyddsförordningens 5 förbjuder ifråga om vilt levande djurarter som i bilaga 1 har markerats med bl.a. bokstaven F att för fångst eller dödande använda medel eller metoder som inte är selektiva och som lokalt kan medföra populationen försvinner eller utsätts för allvarlig störning. Vidare förbjuds fångst eller dödande från motorfordon i rörelse eller från flygplan. Motsvarande bestämmelser finns i jaktförordningens 10 med hänvisning till bilaga 5. I denna paragraf föreskrivs även att i fråga om vilt som i artskyddsförordningen (2007:845) har markerats med N, n eller F är det förbjudet att för fångst eller dödande använda medel eller metoder som anges i bilaga 5 till jaktförordningen. Artskyddsförordningen undantar därför fångst eller dödande av fåglar eller däggdjur och hänvisar till bestämmelserna i jaktlagen och jaktförordningen. 29