Till stora utskottet MILJÖUTSKOTTETS UTLÅTANDE. U 72/2006 rd. statsrådets skrivelse om ett förslag till Europaparlamentets

Transkript

1 MILJÖUTSKOTTETS UTLÅTANDE 57/2006 rd Statsrådets skrivelse om ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv (ramdirektiv om markskydd) Till stora utskottet INLEDNING Remiss Riksdagens talman sände den 26 januari 2007 statsrådets skrivelse om ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv (ramdirektiv om markskydd) (U 72/2006 rd) till stora utskottet för behandling och bestämde samtidigt att miljöutskottet ska lämna utlåtande om ärendet till stora utskottet. Sakkunniga Utskottet har hört - överinspektör Anna-Maija Pajukallio, miljöministeriet - miljöexpert Vesa Valpasvuo, Finlands Kommunförbund - verkställande direktör Jukka Saarenpää och projektchef Tuija Kuusmetsä, Salvor Oy - specialrådgivare Jukka Luokkamäki, Finlands Näringsliv - naturskyddssekreterare Tapani Veistola, Finlands naturskyddsförbund rf. Dessutom har utskottet fått ett skriftligt utlåtande från Helsingfors stad. Samband med andra handlingar U-skrivelsen hänför sig till ärendet E 137/2006 rd, om vilken utskottet har lämnat utlåtandet MiUU 54/2006 rd. SKRIVELSEN Förslag Genom markskyddsdirektivet genomförs de centrala delarna av den temainriktade strategin. Direktivförslaget innehåller följande bestämmelser: markskyddet ska integreras i andra politikområden, markanvändare åläggs att förhindra eller minimera effekterna av verksamhet som i betydande grad försämrar markfunktionerna, medlemsstaterna ska på nationell nivå minimera problem som orsakas av hårdgörning av marken, områden med risk för erosion, förlust av organiskt material, kompaktering, försaltning och jordskred ska identifieras och nationella åtgärdsprogram för dessa områden ska utarbetas, medlemsstaterna åläggs att förebygga markförorening, medlemsstaterna åläggs att kartlägga förorenade områden enligt ett angivet förfarande, U 72/2006 rd Version 2.1

2 dvs. först identifiera områden med potentiell markförorenande verksamhet, undersöka dem samt göra en riskbedömning hos betydande objekt, en rapport över tillståndet i marken förutsätts om ett potentiellt förorenat område ska säljas, medlemsstaterna ska sörja för sanering av förorenade områden och inrätta finansieringsinstrument för sanering av sådana områden i fråga om vilka förorenaren inte kan ställas till svars, nationella saneringsstrategier ska utarbetas, åtgärder för att höja medvetenheten ska vidtas och förfaranden gällande allmänhetens medverkan ska iakttas, medlemsstaterna ska inom utsatt tid rapportera åtgärder för hårdgörning av marken, riskområden och åtgärdsprogram som gäller dem, kartläggning av förorenade områden, den nationella saneringsstrategin och åtgärder i syfte att höja medvetenheten, åtgärder i kommittéförfarande som är avsedda att genomföra direktivet och anpassa det till den tekniska utvecklingen ska fastställas, bestämmelser om ändring av artikel 6.3 om hjälpåtgärder i direktiv nr 2004/35/EG om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (direktivet om miljöansvar). Regeringens ståndpunkt Regeringen stöder de mål för markskyddet och en hållbar användning av marken som avses i det av kommissionen föreslagna ramdirektivet för markskydd. För närvarande finns det ingen gemensam och övergripande markskyddspolitik i EU och Finland. Markskydd har dock indirekt ingått i flera av EU:s och Finlands politikområden, åtgärdsprogram, författningar och rättsakter. Markskyddet har relativt väl beaktats i den redan befintliga nationella lagstiftningen (t.ex. miljöskyddslagen, skogslagen, naturvårdslagen, avfallslagen, kemikalielagen, lagen om miljöskadeförsäkring, lagen om bekämpande av oljeskador på land och lagen om oljeskyddsfonden). Kommissionens ståndpunkt att riskerna ska bedömas och beslut om åtgärder för markskyddet ska fattas ur lokala och nationella perspektiv bör understödas. Regeringen anser att ett juridiskt bindande direktiv i princip kan godkännas eftersom det är fråga om ett ramdirektiv. Förslaget motsvarar dock inte de föreslagna målen vad gäller flexibilitet och nationell valfrihet för olika åtgärder. I fråga om de förorenade områdena är förslaget alltför detaljerat i synnerhet vad gäller lokala problem. Skyldigheterna gällande planering och rapportering av åtgärderna verkar också delvis överdimensionerade. Den nytta och de kostnader förslaget föranleder borde också granskas och analyseras noggrannare än vad nu har gjorts. För att regeringen ska godkänna förslaget till direktiv krävs en omfattande bearbetning. Å andra sidan kunde även ett gemensamt antaget åtgärdsprogram som utarbetats utgående från markskyddsstrategin eventuellt vara tillräckligt med tanke på markskyddet. Regeringen anser att ett flexibelt riskområdesbaserat ramdirektiv är ett bättre alternativ än det allmänna uppföljningsdirektiv som fördes fram i beredningsskedet. Regeringen anser det vara viktigt att medlemsstaterna i praktiken också får besluta om riskernas acceptabilitet, målens kravnivå och de åtgärder som vidtas för att uppnå målen. Det är också mycket viktigt att de åtgärder som förutsätts i direktivet inte blir oskäligt tunga i förhållande till problemens allvar och de relativt långsamma förändringar som sker i marken. De åtgärdskrav som anges i förslaget startar ett tidskrävande och dyrt utrednings-, planerings- och rapporteringsarbete, vilket förutsätts bli uppdaterat regelbundet. I synnerhet kraven på rapportering verkar överdimensionerade. Regeringen anser att kraven gällande förorenade områden är anmärkningsvärt detaljerade jämfört med andra punkter i förslaget och direktivets ramkaraktär. Förhindrande av markförorening på det sätt som avses i förslaget är motiverat. Största delen av de föreslagna åtgärderna gäller dock lokal förorening som redan inträffat. Exempelvis upprättande av nationella register är nödvändigt, men de strängt reglerade åtgärder som ingår i detta undersökning av alla potentiellt förorenade områden, riskbedömning av be- 2

3 tydande objekt i enlighet med den uppgjorda tidsplanen och sanering av områden som konstaterats vara förorenade går inte att förverkliga på det sätt som föreslås. Kartläggningen innefattar bindande åtgärder, varför innehållet i bilagan är av mycket stor betydelse. Regeringen anser att det är nödvändigt att göra upp nationella saneringsstrategier. Likaså är sanering av områden som konstaterats vara förorenade en nödvändig åtgärd. UTSKOTTETS ÖVERVÄGANDEN Motivering Utskottet omfattar regeringens ståndpunkt och konstaterar att försämring av tillståndet i marken påverkar vattenskyddet, klimatförändringen, skydd av naturens mångfald samt livsmedelssäkerheten. Markmiljön utgör ett dynamiskt system som är livsviktig för människans verksamhet och bevarande av ekosystem. Marken är en mycket central naturresurs och eftersom miljöbelastningen på marker ökar måste den effektivt skyddas mot förorening. Utskottet konstaterar att markens biologiska mångfald drar allmän nytta av åtgärder som förhindrar hot. Ramdirektivet för markskydd innehåller allmänna principer för markskydd. I praktiken är marken inte förnybar, men den är en livsviktig naturresurs. Tillståndet i marken inom EU försämras kontinuerligt och de nuvarande bestämmelserna ger inte ett tillräckligt brett skydd. Förorening av marken kan påverka naturens mångfald, vattnet, människornas hälsa och livsmedelskvaliteten. För närvarande finns det inte en enhetlig och helhetsinriktad politik för markskydd inom EU eller i Finland. Utskottet anser i enlighet med regeringens ståndpunkt att om markskyddet blir ett observationselement på samma sätt som vattnet och luften kan faktorer som berör marken bättre beaktas vid beslutsfattandet. Markskyddet beaktas rätt så väl i gällande lagstiftning, men ett mer helhetsinriktat sätt att närma sig frågan skulle främja uppnående av allmänna mål för markskydd. Utskottet konstaterar att i direktivförslaget bör man fullt ut ta hänsyn till markskydd när man planerar och genomför olika åtgärder som riktas mot marken. Med direktivförslaget strävar man efter att förhindra hot såsom erosion, förlust av organiskt material, förorening, försaltning, kompaktering, förlust av biologisk mångfald, hårdgörning av marken som orsakats av byggande samt jordskred och översvämningar. Även i Finland kan man känna igen de flesta av hoten, men de har en mycket annorlunda betydelse än i Mellan- och Sydeuropa. Utskottet anser att det är mycket viktigt att beakta nationella särdrag när markskyddsdirektivet bereds. Utmärkande för Finland är att det ställvis finns rikliga mängder med organiskt material, andra särdrag är låga näringshalter samt naturligt sura marker. På Bottniska vikens avrinningsområde finns det mycket sura sulfatmarker. I sura sulfatmarker finns det järnsulfid som i samband med täckdikning oxideras till svavelsyra och orsakar således försurning av marken och vattendragen. Försurningens akuta verkningar kommer tidvis till synes som fiskdöd i å- och älvvattnen i Österbotten. Utskottet tycker det är viktigt att bekämpning av problem som förknippas med sura marker inkluderas i direktivförslaget. Utskottet omfattar regeringens ståndpunkt och anser att ett bindande direktiv om markskydd är en godtagbar lösning förutsatt att de nationella särdragen beaktas i förpliktelserna. Identifiering av riskområden i enlighet med förslaget och uppföljning eller inriktning av saneringsåtgärder till dessa områden är bra tillvägagångssätt. Kraven i direktivförslaget gällande förorenade områden är dock anmärkningsvärt detaljerade trots att det i alla fall är fråga om olika lokala problemområden. Det är nödvändigt att göra en kartläggning över förorenade områden, men det föreslagna kravet på exakhet är inte ändamålsenligt. Den föreslagna förteckningen över minimiverksamhet innehåller olika orsaker till förorening, vilkas betydelse varierar mycket, och den motsvarar inte datasystemets nuvarande 3

4 verksamhetsområdesindelning för eventuellt förorenad mark som redan finns i Finland. I Finlands register ligger tyngdpunkten på objekt som redan slutat med sin verksamhet och verksamhetsområdet är bredare än det som presenteras i direktivförslagets bilaga. Utskottet omfattar regeringens ståndpunkt och konstaterar att förteckningen över minimiverksamhet ska ses över i den fortsatta beredningen. Förhållandet mellan markskada enligt direktivet om miljöansvar och förslaget till direktiv om markskydd bör förtydligas. I direktivet om miljöansvar beaktas endast ämnens negativa verkningar på människan, men miljöskador nämns inte. I definitionen av förorenade områden i förslaget till direktiv om markskydd beaktas däremot både miljö- och hälsorisker. Utskottet anser att förorening av marken bör definieras på samma sätt i båda direktiven så att även definitionerna på marksaneringsansvar stämmer överens. Trots att det är fråga om ett ramdirektiv innehåller direktivet bindande, mycket detaljerade förpliktelser gällande kartläggning av förorenade markområden. En kartläggning över riskområden skulle enligt kommissionens klassificeringsgrunder omfatta cirka objekt i Finland. Kostnaderna för preliminära kartläggningar vore under de första fem åren cirka 30 miljoner euro och de beräknade kostnaderna för kompletterande undersökningar under 25 år cirka miljoner euro. Om man använder den nuvarande kartläggningen över eventuellt förorenade marker som grund för beräkning, finns det sammanlagt ungefär objekt, och således kan de beräknade kostnaderna för kartläggning och undersökning uppgå till sammanlagt cirka 150 miljoner euro. Att kartlägga och undersöka eventuellt förorenade markområden är således mycket dyrt och särskild uppmärksamhet bör fästas vid ändamålsenlig användning av resurser. Utskottet anser att risker som hotar marken ska bedömas och att beslut om åtgärder för skydd av marken ska fattas på basis av lokala och nationella behov. I direktivförslaget ingår att man ska göra upp en saneringsstrategi inom sju år från och med genomförandedagen för direktivet. Saneringsstrategin ska bland annat innehålla nationella målsättningar för sanering, en prioritering gällande de områden som ska saneras, tidtabell för genomförande av marksaneringar samt uppföljning av risker mot människors hälsa och miljö. Dessutom ska strategin innehålla uppgifter om medel som medlemsstaterna beviljar för saneringar enligt nationella förfaranden. Utskottet omfattar regeringens ståndpunkt och anser att det är viktigt att utarbeta en nationell saneringsstrategi. Med hjälp av en nationell saneringsstrategi kan man också i Finland granska det rätt så breda problemet med förorenade markområden som en helhet samt utarbeta målmedvetna och enhetliga nationella lösningar. Det föreslagna direktivet förutsätter sanering av alla områden som definierats som förorenade. Medlemsstaterna ska inrätta lämpliga finansieringsinstrument för saneringen av förorenade områden där förorenaren inte står att finna. Utskottet konstaterar att direktivets mål att sanera områden där ingen verksamhetsutövare kan bära ansvaret är ändamålsenligt. I Finland saneras ungefär en tredjedel av förorenade områden med statliga medel. Regeringen har konstaterat att de nuvarande medlen för sanering av områden där ingen verksamhetsutövare kan bära ansvaret är cirka fem miljoner euro, vilket inte motsvarar direktivets krav. Utskottet anser att man i god tid måste förbereda sig nationellt för en eventuell ökning av antalet förorenade områden som måste saneras samt en ökning av nödvändiga resurser. Samtidigt bör man fästa särskild uppmärksamhet vid att riskbedömningen utvecklas systematiskt och att en bredare användning av riskbedömning inte sänker målnivån för marksaneringar från den nuvarande goda nivån. Utskottet anser att rengöring av markområden ska göras ekologiskt effektivt och enligt försiktighetsprincipen. Utlåtande Miljöutskottet meddelar att utskottet omfattar regeringens ståndpunkt. 4

5 Helsingfors den 8 februari 2007 I den avgörande behandlingen deltog ordf. Pentti Tiusanen /vänst vordf. Oras Tynkkynen /gröna medl. Susanna Haapoja /cent Rakel Hiltunen /sd Tuomo Hänninen /cent Antti Kaikkonen /cent Inkeri Kerola /cent Miapetra Kumpula-Natri /sd Jouko Laxell /saml Mikaela Nylander /sv Heikki A. Ollila /saml Säde Tahvanainen /sd Satu Taiveaho /sd Unto Valpas /vänst Ahti Vielma /saml. Sekreterare var utskottsråd Jaakko Autio. 5