LANTBRUKARNAS RIKSFÖRBUND LRF VÄSTERNORRLAND Vattenmyndigheten

LANTBRUKARNAS RIKSFÖRBUND LRF VÄSTERNORRLAND Vattenmyndigheten Remissvar Vattendirektivet LRF Västernorrland har getts möjlighet att lämna synpunkter på samrådsunderlaget från Vattenmyndigheten. Vi ställer oss bakom remissvar från LRF Gävleborg och LRF Jämtland samt lämnar följande synpunkter. Från december till april har vi arrangerat en rad möten för att informera våra medlemmar om samrådsunderlaget och om konsekvenser för dem som företagare. Vi har engagerat oss i vattendirektivet vid möten, seminarier och i vattenråd. Livsmedelsproduktionen och livsmedelsförsörjningen är ett samhällsansvar, och därför behöver också samhället stå för merkostnaderna som produktionen drabbas av till följd av vattendirektivet. Vattenmyndighetens förslag innebär stora konsekvenser för skogsbruket och jordbruket i länet. Just nu pågår ett arbete med en regional livsmedelsstrategi där syftet är att öka tillväxten inom livsmedelsproduktionen och att öka värdet på gårdsnivå. Skulle förslagen i samrådsunderlaget bli verklighet så får de motsatt effekt för livsmedelsproduktionen en minskad produktion, färre företag och försämrad lönsamhet. Dessutom försvåras möjligheterna att uppnå regionala miljömål som till exempel biologisk mångfald. Vi vill också påminna om att jordbruk är en ekosystemtjänst, och att ett aktivt skogsbruk är en viktig kolsänka. De krav på åtgärder som ställs för skogsbruket och jordbruket behöver i större utsträckning utgå från de förutsättningar som finns i regionen snarare än att gälla generellt för hela landet. Utgångsläget måste vara att kartlägga vilka områden som har problem med vatten som är förorsakat av jordbruket och skogsbruket och i nästa steg göra åtgärder där snarare än att genomföra generella krav på åtgärder. Det är också absolut nödvändigt att utgå från vad orsaken till problemen med vatten är. Vi upplever att dagens jord- och skogsbruk många gånger får betala för andras och gamla synder. Vi saknar en konsekvensanalys av hur förslaget påverkar enskilda, företagare och näringslivet i stort. Här behöver man också ta utgångspunkt i de regionala och lokala förutsättningarna. Den största delen av jordbruksmarken i länet arrenderas och brukas av någon annan än markägaren. Jordbruksmarken är dessutom ofta uppdelade i småskiften. Det gör frågan om kostnader för åtgärder till en springande punkt, få är beredda att investera i mark som de inte äger. Det finns också en risk att jordbrukare förlorar arrenden till följd av att marker med till exempel breda kantzoner växer igen och att markägaren anser att marken inte sköts som den ska. Det behöver också tas hänsyn till arronderingen i skogsfastigheterna, långa och smala skiften som har breda kantzoner gör att skogen inte längre kommer att brukas. LRF VÄSTERNORRLAND LRF Västernorrland Limstagatan 9 872 30 Kramfors lrfvasternorrland@lrf.se Tel 0612-77 18 00 Växel 0612-77 18 00

2(7) Vattenmyndigheten behöver överväga hur en anpassning av genomförandet av RDV kan ske så att vi uppnår miljömålen utan omfattande negativa konsekvenser för samhället och kolliderande intressen. De uppställda målsättningarna miljökvalitetsnormerna behöver förändras särskilt vad gäller fysisk förändring. De funktioner för prioriteringar som finns behöver användas. Vattenmyndigheten behöver ompröva sitt synsätt att miljönytta endast kan åstadkommas med repressiva och tvingande styrmedel på verksamhetsutövarnas bekostnad. Samhället behöver ta ansvar för en rimlig bördefördelning där utgångspunkten bör vara att ingen enskild grupp eller individ får drabbas orimligt hårt. Vattenmyndigheten måste tydligt redovisa de konsekvenser förslagen medför för de betalare som utpekas genom styrmedelsvalet, både vad gäller administrativa bördor, åtgärdskostnader, investeringskostnader samt jordbruksmark som tas ur produktion. Enligt LRF riskerar det föreslagna åtgärdsprogrammet att leda till så omfattande konsekvenser för den svenska livsmedelsproduktionen att förslaget i dessa delar bör prövas av regeringen. LRF är starkt kritiskt mot Vattenmyndighetens förslag som innehåller en rad brister samt olämpliga och orimliga avvägningar. Förslagen innebär en hög ambitionsnivå och de faktiska åtgärder som ska genomföras riktar sig framförallt mot företagare och boende på landsbygden samtidigt som de särskilt drabbar landsbygdskommunerna. Det är mycket allvarligt att förslagen saknar politiska avvägningar och att det helt saknas en diskussion om ambitionsnivån och rimligheten i förslagen. Vattenmyndigheten utnyttjar inte de möjligheter till rimlighetsanpassning som finns i lagstiftningen. Myndigheten har lagt tyngdpunkten på åtgärder på jordbruket. Detta gäller i högsta grad övergödning, men om man ser på källfördelningen så ansvarar jordbruket för endast 8-13 procent av näringsbelastningen till våra vatten men åtgärder för att komma till rätta med problemen av övergödningen är till 75 procent riktad mot jordbruket. Vad gäller skyddszoner och våtmarker har myndigheten inte dragit sig att nämna expropriering av mark för att nå ett visst syfte. Inte i vår vildaste fantasi kunde vi tro att en myndighet vill gå den vägen år 2015. I de fall där den ekonomiska kostnaden för den enskilde blir högre än den kan bära, måste samhället gå in med medel. Samt göra det på frivillig väg med avtal, bidrag och ersättningar. Något annat är uteslutet. LRF är starkt kritiskt till det svenska genomförandet av ramdirektivet i sin helhet. Vattenmyndighetens förslag gör det tydligt att systemet är bristfälligt

3(7) både då det gäller möjligheterna till politisk styrning och kopplingen mellan kravställande och finansiering. Vattenmyndigheten rekommenderar huvudsakligen stränga repressiva styrmedel utan någon heltäckande analys som motiverar detta. Vattenförvaltningens mål ska uppnås med tvång och kontroll som främsta verktyg. Valet av tvingande styrmedel riskerar också att leda till försämrade finansieringsmöjligheter. Valet av styrmedel motiveras av ett åtgärdsunderskott under den föregående vattencykeln där Vattenmyndigheten är starkt kritisk mot det arbete som genomförts. Kritiken är dock ensidig och tar inte hänsyn till de positiva resultat som finns eller det förbättringsarbete som pågår. Enligt LRF bör det finnas goda förutsättningar att arbeta vidare med samverkan och frivilliga åtgärder. Även om detta inte är tillräckligt är det i högsta grad oseriöst att avfärda det utan att föra en diskussion om hur systemen kan förbättras. Vattenmyndigheten redovisar inga förslag på hur finansieringen ska ske utan hänvisar genomgående till principen om förorenarens betalningsansvar. Konsekvensanalyserna är bristfälliga och kostnader och konsekvenser förefaller i många fall vara underskattade. Orimligt stora kostnader läggs på landsbygden och det finns ett stort glapp mellan de resurser som krävs för att uppfylla de faktiska åtgärder som vattenmyndigheterna föreslår och de resurser som finns tillgängliga. Detta borde rimligtvis leda till eftertanke och överväganden av de möjligheter till anpassning som finns. Vattenmyndigheten avstår från detta utan väljer istället att förneka allt ansvar för finansieringsfrågan och verkar aktivt för en skärpt tillämpning av principen om förorenarens betalningsansvar. Vattenmyndighetens avsaknad av övergripande samhällsperspektiv och hänsyn till andra intressen gör att LRF ifrågasätter Vattenmyndighetens lämplighet som beslutsfattare i de avseende där omfattande konsekvenser. Förslagen från Vattenmyndigheten ställer alltså stora krav som framförallt riktar sig mot landsbygden och LRF känner en stark oro för hur vattenförvaltningens förslag kommer att drabba medlemmarna och landsbygden. Oron gäller både svenskt lantbruks konkurrenskraft och konsekvenserna för enskilda individer. Det måste finnas lönsamhet och tillväxt i produktionen för att långsiktigt kunna bedriva gröna näringsverksamheter. Genomförandet av vattendirektivet får inte leda till att livsmedelsproduktionen minskar i Sverige och inte till att vi exporterar miljöproblemen till länder som ofta har sämre förutsättningar ur miljö och djurskyddssynpunkt. Ett grundläggande problem är att förslagen saknar politiska avvägningar. Det saknas en diskussion om ambitionsnivån och rimligheten i förslagen, vilket blir

4(7) tydligt dels då det gäller myndigheternas syn på undantag och KMV men också bedömningarna av hydromorfologisk status. Det saknas en vilja till prioriteringar. Vattenmyndigheten redovisar ett ensidigt perspektiv där uppfyllelsen av strikt tolkade miljömål står i fokus medan rimlighetsavvägningar och hänsyn till konsekvenser för motstående intressen saknas. De föreslagna miljö- och vattenvårdsåtgärderna kommer att kosta mycket stora belopp. LRF ser ett stort behov av att samhället prioriterar åtgärder utifrån angelägenhetsgrad. Vi behöver skilja på om det gäller att åtgärda oacceptabla miljöförhållanden eller att uppnå önskvärda miljötillstånd. Ramdirektivet gör inte någon sådan åtskillnad men det finns ett relativt omfattande handlingsutrymme när det gäller genomförandet, bland annat genom utpekande av kraftigt modifierade vatten och tillämpning av mindre stränga kvalitetskrav. Det borde vara en självklarhet att myndigheterna överväger möjligheterna att anpassa ambitionsnivån och prioritera bland åtgärderna, och att dessa överväganden sker med hänsyn till alla intressen. Detta gäller särskilt om de konsekvensanalyser som görs pekar på att vissa samhällssektorer kommer att drabbas av mycket omfattande kostnader. LRF kan inte se att Vattenmyndigheten har gjort några sådana överväganden. Myndighetens budskap är istället att ramdirektivet kräver en absolut måluppfyllelse samtidigt som myndigheterna i sin kommunikation försöker att förringa betydelsen av kostnaderna. Istället för att diskutera de ekonomiska konsekvenserna och behovet av en bördefördelning väljer myndigheterna att göra jämförelser med andra investeringar och olika konsulters uppskattningar av värdet av vatten. Myndigheten bör också överväga hur kostnaderna bör fördelas på ett rimligt sätt och vad detta har för betydelse för valet av styrmedel. Myndigheten behöver göra en mer heltäckande utredning av konsekvenserna av de förslag och rekommendationer som lämnas. Om konsekvenserna visar sig bli omfattande måste myndigheterna vara beredda att ompröva sina tidigare ställningstaganden och på nytt överväga möjligheterna till anpassningar i form av till exempel KMV och undantag i form av mindre stränga kvalitetskrav. Då det gäller de nya bedömningsgrunderna för hydromorfologisk påverkan anser LRF att de innebär en kraftig överimplementering av vattendirektivet. Det huvudsakliga ansvaret för detta vilar på Havs- och vattenmyndigheten men även i detta avseende finns det ett handlingsutrymme som vattenmyndigheterna inte har utnyttjat. Vattenmyndigheten borde med hänvisning till övergödning rekommendera Länsstyrelserna att inte godkänna ytterligare fiskodlingar i öppna vatten samt ge dem i uppdrag att tillsammans med verksamhetsutövarna studera

5(7) möjligheten att odla matfisk i slutna system. Jämförelsen mellan storleken på jordbrukets respektive de öppna kassarnas fosforsutsläpp gör förslaget till åtgärder för jordbruket i det närmaste absurd. Länets bönder vill fortsätta att medverka till ett renare vatten. Lantbrukets vattenvårdsarbete har till stora delar varit framgångsrikt. Vi vill fortsätta med detta arbete och utveckla det. LRF delar uppfattningen att vattnet i flera avseenden behöver bli bättre men vi delar inte vattenmyndigheternas uppfattningar om i vilken omfattning och på vilket sätt detta ska ske. Möjligheterna till samverkan är inte uttömda utan LRF anser att det går att utforma ett åtgärdsprogram som bygger på delaktighet och samförstånd. LRF har en rad förslag hur detta kan gå till ( Det proaktiva paketet ) Detta förutsätter dock en attitydändring hos myndigheterna. Vattenförvaltningen bör vara samförståndsinriktad och inte konfliktdrivande LRF anser att de enskilda vattendelegaterna har orimliga förutsättningar att medverka självständigt i delegationens beslutsfattande. Delegaterna måste under mycket kort tid sätta sig in i ett mycket omfattande och svårtillgängligt beslutsunderlag. På så sätt står de i ett uppenbart beroendeförhållande till tjänstemännens kansli. För att underlätta för delegaternas självständighet föreslår LRF att en fristående beredningsfunktion inrättas för att stötta delegaterna i deras beslutsfattande och säkerställa förutsättningarna för att de ska kunna göra självständiga bedömningar. LRF ifrågasätter starkt Vattenmyndighetens inställning att kostnaderna i första hand ska bäras av de verksam hetsutövare som åtgärdkraven riktar sig mot. Enligt LRFs uppfattning måste samhället och staten ta en stor del av ansvaret för att finansiera de åtgärder som behövs. Detta eftersom det finns en omfattande påverkan i form av atmosfäriskt nedfall och internbelastning med mera som inte kan lastas dagens verksamhetsutövare. Dels eftersom dagens påverkan i stora delar är resultatet av tidigare lagstiftning och andra styrmedel (detta inte minst när det gäller fysiska förändringar), dels då staten har en skyldighet att säkerställa att inga medborgare drabbas av oproportionerliga kostnader eller andra orimliga konsekvenser. Staten behöver ta ett större ansvar för finansiering av åtgärder. Detta är absolut nödvändigt när lagstiftaren har skapat ett system som inte säkerställer att politiska avvägningar och hänsyn till motstående intressen görs vid fastställandet av miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram och där berörda personer och företag inte har möjlighet att kräva en juridisk eller politisk överprövning. LRF är starkt kritiskt mot vattenförvaltningssystemet i dess helhet. LRF ser det svenska systemet som ett hinder för ett rättvist, rimligt och effektivt uppnående av vattendirektivets målsättningar.

6(7) Det finns en rad grundläggande systemfel som behöver åtgärdas och vattenmyndigheternas förslag tydliggör bristerna. Bristerna i systemen har påtalats i olika sammanhang, bland annat av miljömålsberedningen och miljömyndighetsutredningen. Sverige har valt ett helt eget sätt att genomföra ramdirektivet. Det står nu klart att den svenska modellen inte är bra. Det finns därför starka skäl att göra en förutsättningslös utvärdering av vattenförvaltningen och söka stöd i de erfarenheter som andra medlemsstater har gjort. LRF tycker att de åtta föreslagna åtgärderna mot fosforläckage i stora drag är bra, men att tre av dem (strukturkalkning, kalkfilterdiken och tvåstegsdiken) behöver ett bättre vetenskapligt underlag innan de används i vattenvårdens linjearbete. Här behöver man också tas utgångspunkt i de regionala förutsättningarna, i länet odlas till exempelföreträdesvis vall. Till slut ska konkreta åtgärder göras av enskilda människor. Människor pratar dock inte om vattnet i sin hembygd med samma språk som experterna på beredningssekretariaten. Det blir ett problem att få människor motiverade att göra åtgärder för att nå mål de inte förstår eller fått medverka i utformningen av. Trots att Vattenmyndigheten skriver att allmänhetens intresse och engagemang är viktigt har inget gjorts för att involvera allmänheten och därför blir RDV ett klassiskt myndighetsprojekt med en top-down-syn. Havsoch vattenmyndigheten bör få i uppdrag att i samverkan med Vattenmyndigheten utforma en vattendialog som genomförs mer lokalt än vad som menas med dagens Vattenråd. Det har kommit flera externa och interna rapporter som visar konkret miljöoch samhällsnytta av de cirka 50 000 gårdsindividuella rådgivningsbesök som gjorts i Greppa Näringen. Vattenmyndigheten visar i sitt samrådsunderlag att man inte känner till möjligheterna med Greppa Näringen. Det är olyckligt men inte så konstigt eftersom Vattenmyndigheten inte bjudits in att delta. Det behöver ändras exempelvis genom att Vattenmyndigheten bjuds in i styrgruppen för projektet. Vattenmyndigheten kunde varit tydligare med att rekommendera information och råd för Kemikalieinspektionen till framförallt kommuner gentemot allmänheten om kemiska produkter. Både vad gäller avlopp och på privata tomter. Kostnaderna för tillsyn av Vattenmyndighetensförslag om fosforåtgärd i lantbruket uppgår till mer än 150 miljoner kronor per år enligt Vattenmyndighetens egna beräkningar. Det motsvarar i storleksordningen lika många tjänster av kommunala miljöinspektörer. LRF uppfattar inte det som ett realistiskt förslag.

7(7) Vi tror inte på att införa ett administrativt system för egenkontroll för ett stort antal jordbruk som inte är tillståndspliktiga. Det blir krångligt, dyrt och svårt att följa upp. Gå istället fram med allmän rådgivning. Miljöersättningarna för anpassade skyddszoner och fosfordammar i Landsbygdsprogrammet har sökts i otillräcklig omfattning av lantbrukarna i den första cykeln. Det kan finnas anledning att vara självkritisk i lantbruket, men Vattenmyndighetens slutsats att räkna ut miljöersättningarna och istället föreslå lagstiftning är inte heller rätt. Istället bör de analysera vad som hänt och görs förbättringar i stödvillkoren. Det har också gjorts för till exempel anpassade skyddszoner för denna LBP-period. På senare år har insikten ökat om betydelsen för övergödningen av de stora fosforförråd som finns i Östersjöns sediment. Det har Sverige nu tagit upp officiellt i HELCOM:s arbete med BSAP. På motsvarande sätt behöver det utredas vilka sjöar som fyller på vattenförekomser nedströms med fosfor för att undvika kostsamma och i vissa fall missriktade åtgärder för avlopp och åkermark. Vattendirektivet och Havsmiljödirektivet hänger intimt ihop genom att åtgärder mot övergödning i sötvatten även kommer uppfylla MKN för övergödning i havet och ekosystemtjänstvärdet av ett mindre övergött hav beräknas till 200 miljarder kronor per år. Av det är några miljarder kronor värdet av livsmedlet torsk, men nästan hela summan utgörs av värdet av ökad marin turism. I praktiken ställs alltså värdet av ökad marin turism mot bland annat ökade kostnader för övergödande åtgärder i livsmedelsproduktionen (lantbruket). LRF påminner om att mat också är en ekosystemtjänst och att det i hög grad är en politisk fråga att väga intressen och samhällsvärden av olika slag mot varandra. Exemplet ovan visar att vare sig man vill eller inte är det i hög grad politiska avvägningar som kommer att göras på vattendelegationernas beslutsmöten i december 2015. Att den totala kostnaden för åtgärder i Vattenmyndighetens underlag uppgår till många miljarder förstärker slutsatsen att besluten bör prövas av Regeringen. Det är heller inte rimligt att de enskilda ledamöterna i delegationerna ska hinna och kunna sätta sig in i och ta ställning till sådana omfattande frågor. De hamnar därvidlag i en beroendeställning till tjänstemännen på Vattenmyndighetens kansli. /LRFs regionstyrelse i Västernorrland