Till: Raymond Fredriksen

Regnmakarna Av Klaus Hagerup Till: Raymond Fredriksen PLEASE Del 1 OPEN NOW!

Regnmakarna Den här boken är den första av tre med historien om Regnmakarna. Boken är publicerad inom EU-projektet Kids4Future, EIE/06/204/SI2.447395, Creating Actions among Energy Conscious Children Combining Education, Communication and Energy Knowledge in an Integrated Approach for a Sustainable Future. Om författaren Klaus Hagerup är skaparen av Regnmakarnas universum. Han är född i Oslo 1946 och är en välkänd norsk författare. Han skriver böcker för både barn och vuxna. Hans mamma, Inger Hagerup, var även hon en populär författare och hans pappa skrev även han böcker för barn. Klaus Hagerup är också verksam som dramatiker, instruktör, översättare och skådespelare. 2007 Enova SF/Regnmakerne Författare: Klaus Hagerup, Norge Illustrationer: Lars Hegdal, Norge Design: Scanpartner Trondheim, Norge Typsnitt: The Sans 10.5/16 p Papper: Multiart silk 150 g Tryck: Elanders Tofters AB Översättning till engelska av Tim Challman Översättning till svenska av Annika Claesdotter Regnmakarsången är översatt till svenska av Christer Jonasson Alla rättigheter reserverade. Inga delar av denna bok får mångfaldigas, i någon form eller på några villkor, utan skriftlig tillåtelse från utgivaren. Boken får inte användas kommersiellt. 2

Regnmakarna Del 1 3

Första kapitlet 4

DEN SJUNGANDE SNURRAN Söndagen den fjärde september hittade Reinert ett paket utanför ytterdörren. Det var ungefär lika stort som en skokartong, och på det bruna omslagspapperet stod det skrivet med svart tusch: TI LL R EI N ERT FR EDR I KSSON. ÖPPNAS GENAST. Hade Reinert tänkt sig för skulle han antagligen inte ha öppnat det, för det var mycket som inte stämde. För det första fanns det inga frimärken på paketet. För det andra stod det ingen adress. För det tredje var det söndag, och den enda posten som kom på söndagar var söndagstidningen, som Reinerts pappa läste på fem minuter och hans mamma på tio. Själv läste han bara serierna och det brukade ta exakt en minut och fyrtiofem sekunder. I värsta fall var det en bomb i paketet, i bästa fall var det bara ett skämt där någon hade bundit ett snöre i paketet och skulle dra iväg det så fort han böjde sig ner för att ta upp det. Varenda idiot borde förstå att det var något fuffens med det här paketet, men Reinert var inte varenda idiot. Han var bara otroligt nyfiken, ja han var så nyfiken att både hans mamma och pappa och lärare ofta tyckte det gick för långt. Han frågade om absolut allt han funderade på, och han funderade på absolut allt. Var kommer värmen i ugnen ifrån? Var kommer bilens fart ifrån? Varför är det ljud i radion? Varför är det bilder i teven? Hur blir det ljus i lampan? Var kommer vinden ifrån? Varför börjar det regna? Vad blir det av blommorna när de vissnar? När han hittade paketet utanför dörren tänkte han inte att det här måste vara något fuffens. Han tänkte bara: Vad är det i paketet? och eftersom det både stod hans namn på det, och att det skulle öppnas genast, så tog han upp paketet och öppnade det. Det var inget fuffens. Det var en snurra. Ungefär lika stor som en fotboll med ett mönster av lila, röda, orange, gula, gröna, blå och indigofärgade ränder. Det såg ut som om en liten regnbåge hade lindat sig runt snurran. De flesta som hittar en snurra med regnbågsmönster utanför sin dörr skulle undra vem som hade lagt den där. Det är helt naturligt om du är sådär vanligt nyfiken av dig. Men Reinert var ovanligt nyfiken av sig, och det första han tänkte när han öppnat paketet var: Jag undrar hur den här snurran snurrar? Han gick in i vardagsrummet. Klockan var tio på morgonen, men hans mamma och pappa sov fortfarande eftersom det var söndag och de var lediga. Reinert drog matbordet och stolarna intill väggen och rullade ihop mattan för att snurran skulle få gott om plats att snurra på. Han satte den mitt på golvet och höll den stadigt fast med vänstra handen. Sedan tryckte han ned startpinnen i mitten så hårt han kunde. 5

6

Snurran började snurra och alla regnbågsränderna smälte ihop till en färg som var det mest otroliga han någonsin hade sett. Den var inte lila, inte röd, inte orange, inte gul, inte grön, inte blå, inte indigofärgad. Världens alla färger bara strålade mot honom i en enda lysande färg som var rörelse och han kom inte på något annat ord: Liv! Reinert stirrade och stirrade. Snurran snurrade i rasande fart medan det strömmade ut ett tunt, kristallklart ljud från den. Först var det bara en ton, men sedan blev tonen till en sång: Tänk om livet var en lek vi lekte allesamman på en jord där det var fint att bo Tänk om vi var löven på ett träd och tänk om stammen var en plats där alla våra drömmar kunde gro Jorden vår ska leva Den ska alltid sväva som en liten snurra högt på himmelen i fred Regndroppar ska falla Luften tillhör alla Snurran snurrar runt och vi ska alla snurra med Tänk om vatten, eld och luft var våra bästa vänner och vi kunde leka här i fred med en liten jord som snurrar runt i våra händer i ett liv där alla våra drömmar fick va med Jorden vår ska leva Den ska alltid sväva som en liten snurra högt på himmelen i fred Regndroppar ska falla Luften tillhör alla Snurran snurrar runt och vi ska alla snurra med 7

Regnmakarna dansar runt, till ringdans vill dom bjuda Eld, luft, jord och vatten är vår sång Dansa mina vänner nu, musiken den ska ljuda fylla oss med energi, ja hela dagen lång Jorden vår ska leva Den ska alltid sväva som en liten snurra högt på himmelen i fred Regndroppar ska falla Luften tillhör alla Snurran snurrar runt och vi ska alla snurra med Kom och låt oss leka Vi ska aldrig tveka Vi ska alltid dansa i det liv vi har i dag Klappa dina händer Värmen som du känner är det liv som gör var människa glad Jorden vår ska dansa Alltid ska den dansa Jorden bara snurrar runt och vi ska snurra med Regndroppar ska falla Livet tillhör alla Vi ska alltid dansa runt på himmelen i fred Jorden vår ska dansa Alltid ska den dansa Jorden bara snurrar runt och vi ska snurra med Regndroppar ska falla Livet tillhör alla Regnmakarna dansar runt på himmelen i fred 8

Under sången hade snurran snurrat runt på golvet som om den dansat till tonerna. När sången var slut stannade den och välte på sidan. Medan den dansade hade den nästan sett levande ut, nu var den bara en vanlig snurra. Reinert tog upp den. Nej, det var inget speciellt med den bortsett från regnbågsmönstret. Men den hade sjungit, och även om han aldrig hade hört sången förr så kunde han den redan utantill: Tänk om livet var en lek vi lekte allesamman Han hade lekt med snurran, men haft en känsla av att snurran på samma gång hade lekt med honom: Snurran snurrar runt och vi ska alla snurra med Utan att veta varför var Reinert helt säker på att snurran hade sjungit för honom, och att det var hans sång som snurran hade sjungit. En sång han kunde fast han inte hade hört den förr. Det är ett stort mysterium! sa Reinert högt och kände att han blev glad, för mysterier var det bästa han visste, särskilt om de var stora. Sången måste betyda något, sa han. Reinert hade inga syskon han kunde prata med, och därför pratade han mycket med sig själv. Det måste finnas någon sorts meddelande. Till mig. Ett textmeddelande. Det är ju vanligt att man skickar textmeddelanden på telefon. Men jag har aldrig hört talas om någon som skickar textmeddelanden på snurra, eller med snurra, eller från snurra, eller vad det nu heter. Det spelar förresten ingen roll vad det heter, det viktigaste är att NÅGONSTANS DÄR UPPE I HIMLEN DANSAR REGNMAKARNA! Regnmakarna! Kanske de kunde ge honom lösningen på mysteriet? Men vem i hela världen var Regnmakarna? Var någonstans i himlen dansade de? Och vad i all sin dar hade det med honom att göra? Himlen är i varje fall inte här inne, sa han. Den är där ute! Två och en halv sekund senare sprang han ut på den lilla gårdsplanen framför huset. Han tittade upp. Himlen var blå och utan moln, men han kunde inte se någon som dansade där uppe. Kanske Regnmakarna bara dansar när snurran sjunger, sa han, och böjde sig ned. 9

Gårdsplanen var asfalterad, så det var inte svårt att få snurran att snurra. Den började sjunga med en gång och Reinert tittade upp mot himlen igen. Han såg ingen regnmakare den här gången heller, men han såg något annat. Han såg en stjärna. Klockan hade blivit halv elva. Solen sken, luften var klar och himlen var blå. Ändå såg Reinert Fredriksson en stjärna på himlen. En stjärna han aldrig hade sett tidigare. Den hängde rakt över honom och glittrade. Nej, den glittrade inte. Den blinkade, nej den flämtade. Den flämtade som en glödlampa som håller på att slockna. Den lyste upp, sedan blev den mörk ett ögonblick, sedan lyste den upp, sedan blev den svart, sedan lyste den upp, sedan försvann den. Snurran slutade snurra. Reinert satte igång den igen, men nu var himlen lika tom. Snurran stannade. Reinert tryckte igång den igen så hårt han kunde. Han tittade upp igen. Stjärnan syntes inte, men nu kom det ett litet moln svävande långt borta. När det kom närmare såg Reinert att det inte var något vanligt moln. Det såg mera ut som en av de där tromberna han hade sett på teveprogram från Florida. De hade sett ganska ruskiga ut där de for fram medan de krossade hus, välte träd och fick bilar att flyga genom luften som de vore ballonger. Om det verkligen hade kommit en tromb till Sverige var det ganska läskigt. Han skulle just springa in och väcka sina föräldrar när tromben stannade några hundra meter rakt ovanför hans huvud. Där förvandlades den och i nästa ögonblick började det regna från ett helt vanligt moln som hängde där mitt i solskenet. De tunga regndropparna träffade honom i ansiktet. Han slickade i sig ett par av dem och upptäckte till sin förvåning att de smakade salt. Han tittade upp mot molnet, blundade och öppnade ögonen igen. Det gick knappt att tro det, men han såg fortfarande det han hade sett. Det otroliga var inte den fantastiska regnbågen som växte ut ur molnet och ned mot gårdsplanen där han stod. Det osannolika var flickan som åkte ner på den från himlen och landade mjukt och elegant vid hans fötter. Hej, sa hon. Jag heter Regina. Jag är en Regnmakare. Reinert skakade på huvudet. Nej, sa han. Du är en dröm. Hon tog honom i handen. Är du säker på det? sa hon. 10

Andra kapitlet 11

12

REGNMAKAREN Medan Reinert hade tittat på den snurrande snurran hade han haft en susande känsla av att han själv snurrat runt ihop med den. Det hade nästan gjort honom yr. Nu stod han helt stilla och kände att han var yr på riktigt. Han hade varit absolut säker på att han hade drömt att flickan kom åkande på en regnbåge ner från himlen. Sånt händer inte i verkligheten. Men när hon tog hans hand var det precis som om det gick en elektrisk stöt genom honom, och sådant händer inte i drömmen. I sina drömmar mötte Reinert ofta människor som nästan var levande. Han kunde se dem, han kunde prata med dem och leka med dem, men det var en sak han inte kunde. Han kunde inte röra vid dem. Om han försökte kändes det som om han tog i luft. Människorna han mötte i sina drömmar var skuggor, hur verkliga de än såg ut. De var inte av kött och blod och fanns inte i det verkliga livet, även om de var levande bilder i hans eget huvud. Flickan som stod framför honom var av kött och blod. När hon tog honom i handen hade han känt en elektrisk stöt, som om hon tänt ett ljus inuti honom. Hon höll fortfarande kvar hans hand. Han kände att han rodnade. Flickan log mot honom. Jag ser att du står här och glöder, sa hon och kramade hans hand. Reinert kände att han blev ännu varmare i ansiktet, och tänkte att nu såg han säkert ut som en övermogen tomat. Hon tittade belåtet på honom. Oj, nu är du riktigt röd. Reinert visste inte vad han skulle svara, men det var visst inte nödvändigt att säga något för hon hade knappt ens börjat prata. Nästan alla som börjar glöda i ansiktet när de blir generade blir ännu mer generade när de börjar glöda. De flesta gillar inte att bli generade, men vi Regnmakare tycker det är jättetufft för då strömmar värmen ut i våra kinder. Och om vi kramar någon när vi är riktigt generade delar vi värmen med den vi kramar. På så sätt hjälper vi till att hålla världen igång. Fattar du vad jag menar? Reinert hann knappt skaka på huvudet förrän flickan gav honom en kram. När hon slutade krama var han kokhet i hela kroppen och märkte att hon också var röd i ansiktet. Ser du, jag glöder jag också, sa hon. Är det inte härligt? Jag vet inte, mumlade han. Det är klart det är härligt, sa flickan, och nu lät hon lite överlägsen, ungefär som 13

en vuxen som ska förklara något för ett barn som hon är säker på att barnet inte kan förstå. När jag kramade dig delade vi vår värme, samtidigt som vi gjorde luften runt oss varmare än den var innan vi kramade varandra. Och det fina är att även om vi gav ifrån oss lite värme så förlorar vi den inte. För den värmen som finns inne i oss tänds igen och igen så länge vi Lever! sa Reinert. Det bara slapp ur honom. Han hade ingen aning om varför han sa det, men det var precis som om han visste mycket mer än han egentligen kunde veta. Flickan nickade och såg på honom, ungefär som en lärare som skulle tala om att han hade varit duktig i skolan. Du fattar vad jag menar, sa hon. Nej, sa Reinert. Jag fattar absolut ingenting. Sedan flickan hade kommit åkande nerför regnbågen hade allt gått så fort att Reinert inte hade haft tid att begripa någonting alls. Hon hade pratat nästan hela tiden, men nu höll hon som tur var tyst några sekunder så han fick tänka lite. Det hade slutat regna. Både molnet och regnbågen var borta och himlen var lika blå som förut. Snurran låg på marken. Flickan stod mindre än en meter ifrån honom. Hennes ansikte glödde fortfarande. Hon var ungefär lika lång som han, men lite smalare. Hon hade på sig röda byxor, gul skjorta, lila tröja, indigofärgade skor och blå strumpor. Runt halsen hade hon en gul sjal som såg ut som om den var gjord av silke. Hennes hår var halvlångt och nästan svart. Ögonen var bruna och även om hennes ansikte fortfarande var rött kunde han se att det var brunt under, som om hon precis hade kommit hem från en påskresa till fjällen. Reinert hade helt klart för sig att när han slutat rodna skulle hans ansikte få tillbaka samma gamla ljusröda färg som vanligt. Han var lite generad över den också, men nu var det den enda färg han hade så han försökte leva med den så gott han kunde. Flickan hette alltså Regina, och hon hade sagt att hon var en Regnmakare. Konstigt, tänkte Reinert, men sedan fick han inte tid att tänka längre. Vad är det du inte fattar? sa Regina. Allt. Jag tyckte du sa att du fattat absolut ingenting. 14

15

Det är samma sak som allt. Nej, ingenting är motsatsen till allt. Nej, det är Säg något av allt det du inte fattar då. Reinert tänkte så hårt han kunde, men det var så mycket att tänka på att tankarna började snurra, som om hans hjärna var en fiskelina som hade trasslat sig. Jag förstår inte hur regnet kunde vara salt, sa han. Det var något av det han undrade minst över, men det var det enda han kom på i all hast. Regina såg plötsligt ledsen ut. För att jag grät. Var regnet Mina tårar? Ja. Så klart det inte var. Reinert kände en slags lättnad. Detta var helt tokigt som det var, om det salta regnet hade varit Reginas tårar skulle de dropparna fått hans tankar att svämma över. Regnet var salt för att det blandade sig med mina tårar, fortsatte hon. Jag grät för att Jonia håller på och dö. Jonia? Ja, planeten jag kommer ifrån. Du såg det ju själv. Hur vet du att jag såg det? Du är ju också en Regnmakare. Är jag en Regnmakare? Klart du är. Det är därför jag är här. Reinert kände att det började surra i hans huvud. Det var som om allting snurrade runt, runt där inne, som en snurra. Han drog ett djupt andetag. Kan du vara så snäll och tala om för mig vad du pratar om, sa han. Regina himlade med ögonen. 16

Tredje kapitlet 17

REGINAS HISTORIA Inser du att det faktiskt finns folk som tror att den här pyttelilla planeten är det enda stället i universum där det finns liv? Reinert svarade inte. Han kände massor av folk som inte trodde det fanns liv på andra planeter. Ibland hade han funderat på det själv, men nu var han i varje fall övertygad. Även om han inte hade varit det skulle han inte ha sagt något. Han var så spänd på vad Regina skulle säga att han hade tappat rösten. De satt på den gröna bänken längst ner på gården. Snurran med regnbågsmönstret låg på träbordet framför dem. Bredvid den låg ännu en snurra, precis likadan som den första. Reinert hade ingen aning om var den kom ifrån. Den bara låg där. Helt plötsligt. Det var då han tappade rösten. Det kändes i varje fall som om han gjorde det. Halsen domnade liksom av och tungan blev konstig och torr. Han försökte säga Hallå! Var kom den ifrån?, men fick bara fram ett grymtande. Det var förresten lika bra, för han var mycket mer intresserad av att höra vad Regina hade att säga än att prata själv. Reinert tyckte nämligen inte bara om att fråga, han gillade att lyssna också. Det var ingen dålig egenskap, och ganska ovanlig för pojkar i hans ålder. Ja, det är ganska ovanligt för pojkar i alla åldrar, om sanningen ska fram. Regina slog uppgivet ut med armarna. Har du någonsin hört något så dumt? Reinert nickade, eftersom det kunde betyda både ja och nej. I verkligheten finns det så klart liv på miljarders planeter i världsrymden, fortsatte hon. Ganska fint att tänka på, tycker inte du det? Reinert log försiktigt. Det var nog ganska fint att tänka på om det var vänligt sinnat liv därute. Om det var fientligt sinnat liv var det inte fullt lika kul. På de flesta planeterna är livet helt annorlunda än här, sa Regina. Det handlar inte precis om mänskligt liv, men det gör det ju inte här heller. Det gör det väl, sa Reinert och upptäckte till sin förvåning att han kunde prata ändå. Regina skakade på huvudet. Hur stor procent av alla levande varelser på jorden tror du är människor? frågade hon lite överlägset. Ungefär femtioen, sa Reinert, som inte hade någon koll. Femtioen procent? 18

Ja, eller fjorton eller något sånt. Fel. Fel? Jättefel. Hur vet du det? Kolla. Var då? Det har jag ingen aning om, sa Regina. Det får du komma på själv. Jag är inte från den här planeten, men det handlar om mycket mindre än en promille. Och om du räknar med allt liv i universum så är det inte en miljarddels promille. Ni människor är inte precis universums härskare! Just det hade Reinert faktiskt också tänkt på ibland, men han tyckte inte om tanken. För om människorna inte var universums härskare, hur såg då härskarna ut? Varje gång han såg stora ödleliknande varelser framför sig, med glödande ögon och stora klor, försökte han tänka på något annat. Nu tänkte han på den helt normala, men samtidigt helt onormala, flickan som satt bredvid honom på bänken. Inte du heller, sa han. Regina kliade sig på halsen under den gula sidensjalen. Vad då inte jag heller? Du är inte precis heller universums härskare. Det har jag väl inte sagt? Nej, för du är ju en människa. Nej, jag är en jonier. Det är samma sak. Reinert hade haft en känsla av att de snart skulle börja bråka på allvar, men nu log hon som tur var. Ja, sa hon. Det är nästan samma sak. Men du sa ju att Jag sa att på de flesta planeter är livet helt annorlunda än här, men inte på alla. Det finns trots allt Miljarder Miljarders miljarder, och det skulle ju vara konstigt om inte livet på några av dem 19

var ganska lika. Och livet på Jonia Liknar livet på jorden? Ja, bortsett från att vi har kommit mycket längre. Det vill säga mycket kortare, eller hur? Det är klart, sa Reinert. Alla måste ju förstå att något som har kommit långt i själva verket har kommit kort. Tror du mig inte? sa Regina. Nej, sa Reinert. Men hör på då. Det är ju det jag gör. Jonierna håller på att drunkna i sina egna framsteg, sa Regina, och kliade sig på halsen igen. Egentligen är vi ganska smarta. Precis som människorna, sa Reinert. Smartare, sa Regina, och kliade sig på halsen igen. Det har levt jonier på Jonia precis lika länge som det funnits människor på jorden. Vi hade samma klimat och lika mycket jord, luft och vatten som ni har här, men vi uppfann elektriciteten, bilarna, teven och datorn för flera hundra år sedan. Vi fick värme från kol, olja, gas och kärnkraft långt före er. Det hade kunnat vara jättefint att leva på Jonia, om det inte hade varit för Hon kliade sig på halsen för tredje gången. Sjalen hade glidit ner lite, och Reinert la märke till en röd fläck där hon hade kliat. Jag vet inte riktigt när det gick fel, fortsatte hon. Det kom liksom smygande. På den tiden jonierna var fattiga var de på ett sätt rika på samma gång, för de hade varandra, de hjälpte varandra och brydde sig om varandra. Nu har de allt man kan tänka sig, och är rika på det sättet, men de har inte varandra längre och därför är de fattiga också. I dag tänker de flesta jonier bara på sig själva. De bor i stora hus, som de också kan använda till att köra bil med. Därför kallas de för bilhus. Alla bilhusen har minst en bildskärm, lika stor som hela väggen, i varje rum. Alla har ångduschar som står på hela året så att det alltid är minst 37 grader i badrummet. Jonierna städar aldrig sina rum. Det gör en osynlig rumsinredning som är ihopkopplad med värmekablar, som är installerade både i golvet, taket och väggarna. Dammet och smutsen sugs ut ur bilhusen genom stora avgasrör. De används också när de kör en tur med huset. Eftersom husen 20

används som bilar finns det ingen källare, utan hela första våningen är en ljudisolerad energivåning med stora gastankar för uppvärmningen, och olja och bensintankar för bilhuset. Jonierna lagar inte sin mat själva. Det gör små matrobotar som styrs med fjärrkontroller. De är ihopkopplade med en robotsäkringslåda på energivåningen. Eftersom det väsnas och är så smutsigt där nere har man monterat hissar utanpå alla bilhusen. Jonierna kan ta hissen direkt upp till en annan våning, och slipper se allt skräp som finns under deras vardagsrumsgolv. När de får gäster tar de ändå med dem ner i energivåningen, för jonierna är stolta över att de använder så mycket energi. På nationaldagen delas det till och med ut ett pris till den familj som använt mest energi under året. Priset är ett bilhus på landet, men i år måste de hitta på ett nytt pris för nu har nästan alla jonier sitt eget lantbilhus. Det går på tomgång hela året, så att det är ordentligt uppvärmt när de som äger det kommer dit på vintersemester. Det finns förresten inte så mycket vinter kvar på Jonia, men vi har stora snökraftverk. Där görs konstgjord snö som sprids ut över planeten från december till mars. Lantbilhusen är mindre än stadsbilhusen och lite mer primitivt inredda. Där kan jonierna till och med smöra sin egen macka eller steka ett ägg om de vill koppla av, men det är inte så ofta de vill det. Jonierna är nämligen väldigt energiska, och de lägger all sin energi på att roffa åt sig så mycket som möjligt. Vill du höra våra tio bud? Hon fortsatte utan att vänta på svar. 1. Du ska bara tänka på dig själv. 2. Du ska inte spara på energi. 3. Du ska ta allt du kan få. 4. Du ska låta värmen stå på hela året. 5. Du ska inte promenera till skolan. 6. Du ska inte cykla. 7. Du ska använda allt du har så fort du kan. 8. Du ska inte dela med andra. 9. Du ska aldrig stänga av väggskärmarna. 10. Du ska bara borsta tänderna med elektrisk tandborste. Elektrisk tandborste? sa Reinert förvånad. 21

22

23

Ja, sa Regina, men det budet tror jag de la till bara för att få ihop det till tio. Det sorgliga är att meningen med livet på Jonia är att använda så mycket som möjligt på kortast möjliga tid, och nu är snart hela Jonia förstört, om inte Om inte vad då? Reinert höll andan medan han väntade på att Regina skulle säga precis det hon sa. Om inte vi Regnmakare lyckas rädda den. Vi? Ja, du är också en Regnmakare. Hur vet du det? Du klarade ju testet. Vilket test? När du hade hört snurran sjunga tittade du upp mot himlen, och då såg du den. Stjärnan som slocknade? Var det? Ja, men det var ingen stjärna. Det var Jonia, och den har inte slocknat helt ännu. Jo, det har den. Nej. Titta! Reinert lutade huvudet bakåt. Först såg han bara himlen, men så var det precis som om det öppnade sig en blå lucka däruppe, och innanför luckan fick han en liten glimt av det flämtande ljuset från den döende planeten Jonia. I nästa ögonblick stängdes luckan och himlen var lika blå som den hade varit. Regina tittade spänt på honom. Såg du den? Ja, sa Reinert. Den håller på att slockna. Då är du en Regnmakare, sa hon. Det är bara Regnmakarna som kan se planeterna dö. Reinert kände sig plötsligt fruktansvärt ledsen. Måste den verkligen dö? frågade han. Regina nickade. Allt som lever måste dö någon gång, sa hon. Jonia behöver inte dö på många år ännu, men just nu är den i livsfara. I morgon är det vår nationaldag. Jag är rädd för att min planet inte kommer att överleva den dagen, om inte du hjälper mig att rädda den. 24

Jag? Jag kan väl inte Det tror jag att du kan, sa Regina och kliade sig på halsen. Hur då? Det kan vi prata om när vi är där. Var? På Jonia. Reinert tittade upp mot himlen igen. Den såg nästan helt tom ut, men den blå luckan stod på glänt och han kunde se ett svagt flämtande ljus där innanför. Jag kan väl inte komma dit upp, sa Reinert. Det kan du visst. Du behöver bara lite extra energi. Var ska jag hämta den ifrån? Den ska du hämta från dig själv. Så mycket energi har jag inte. Du kan göra den. Hur då? Regina log belåtet. Med hjälp av den sjungande snurran, så klart. 25

Fjärde kapitlet 26

NÅGONSTANS I HIMLEN När Reinert vaknade den här morgonen hade han ingen aning om vad som skulle hända några timmar senare. Hade han vetat det hade han antagligen blivit så vettskrämd att han inte vågat gå upp ur sängen. Då skulle inte det som hände ha hänt, Reinert skulle inte ha upplevt det han upplevde, och dagen skulle inte ha blivit så spännande som den blev. Som tur är vet vi inte på förhand hur vårt liv kommer att bli. Vår framtid är en stängd bok som vi inte bara ska läsa. Vi ska skriva den också. När Regina hade sagt att Reinert kunde komma upp till Jonia med hjälp av den sjungande snurran klättrade hon upp på bordet. Hon böjde sig ned och tryckte ner startpinnen på snurran som stod bredvid den Reinert hade fått. Snurran började snurra, men Regina släppte inte taget. Hon klamrade sig fast vid den. Både snurran och Regina virvlade runt. Fortare och fortare. Först såg de ut som två regnbågar, sedan som en, sedan försvann regnbågarna och blev till en enda färg, sedan försvann färgen. Snurran och Regina såg ut som ett dammoln och sedan Reinert blinkade, men han såg verkligen det han hade sett. Dammolnet lättade. Det stannade ett par meter ovanför bordet, där det fortsatte virvla runt. Inifrån molnet hörde han en otålig flickröst: Kommer du, eller? Reinert betraktade inte sig själv som en särskilt modig kille. Han var mörkrädd, han blev ängslig när det åskade och tyckte inte om att åka karusell. Dessutom hade han höjdskräck. Att han frivilligt skulle flyga genom luften på en sjungande snurra var högst osannolikt. Ändå var det vad som hände. När Regina ropade på honom klättrade han upp på bordet, tryckte ner snurrans startpinne och klamrade sig fast med alla krafter. Även om allt gick mycket fort kändes det som om han gjorde det i slow motion. Som i en dröm. Reinert visste att han virvlade runt i rasande fart, men det kändes som om han stod stilla. Precis som jorden, tänkte han. Den snurrar ju också runt utan att vi märker det. I nästa ögonblick var det som om hans kropp blev lättare och lättare, som om han svävade, och det var just precis vad han gjorde. Han satt på en snurra med regnbågsmönster och svävade mot himlen utan att vara rädd. Han tittade ner. Jorden var redan långt under honom. Han tittade åt sidan. Där svävade Regina. Från jorden såg hon kanske ut som ett dammoln, men från där han svävade såg hon ut som en vanlig tjej. Hon vinkade till honom. Han vinkade tillbaka. Sitter du bra? sa hon. Ja, ropade han. Jag håller mig fast. 27

Det behövs inte. Nu svävar du av dig själv, sa Regina. Du behöver inte ropa heller. Här uppe kan vi höra vad vi säger på flera mils avstånd. Hon hade rätt. De var minst femtio meter från varandra, flytande genom en del av himlen Reinert aldrig ens hade drömt om. Han öppnade munnen, och hörde ett svagt, sjungande ljud. Det var snurrans sång, men nu sjöng den med två röster. En flickröst. Det var Reginas. Och en pojkröst. Det var hans egen. Han blundade. Allt var tyst, bortsett från suset från världsrymden och ljudet från de två Regnmakarnas röster, på väg mot planeten Jonia. Tänk om livet var en lek vi lekte allesamman på en jord där det var fint att bo Tänk om vi var löven på ett träd och tänk om stammen var en plats där alla våra drömmar kunde gro Jorden vår ska leva Den ska alltid sväva som en liten snurra högt på himmelen i fred Regndroppar ska falla Luften tillhör alla Snurran snurrar runt och vi ska alla snurra med När sången var slut svävade de vidare en stund utan att säga något. Reinert hade ingen höjdskräck. Han kände sig som en fågel. Fåglar har ju inte svindel, tänkte han. Hade de haft det så skulle de inte ha flugit, men jag är ju inte en fågel. Jag är en pojke, men jag har inte svindel jag heller. För då skulle jag inte ha flugit. Jag har blivit av med min höjdskräck, sa han. Det var skönt att höra, svarade Regina. Jag känner flera Regnmakare som aldrig blir det. De håller sig i stort sett på sina egna planeter, men det finns ju tillräckligt att göra där, eller hur? Var? 28

På planeterna de kommer från. Hur vet du det? Annars skulle det ju inte ha funnits några Regnmakare där. Reinert drog ett djupt andetag. Det var inte vanlig luft som kom ned i halsen, men oavsett vad det var så kunde han andas, och det var det viktigaste. Vad är en Regnmakare? frågade han. Regina kom svävande bort till honom. En Regnmakare är en som ser vad som går fel, och som gör något för att det inte ska gå så fel som det ser ut att gå, sa hon. En Regnmakare är en som bryr sig om. Bryr sig om vad då? Om mer än sig själv. Hur vet du att jag gör det? För att du är så otroligt nyfiken, och det är samma sak som att bry sig om. Reinert kände att han blev lite generad. Han rodnade, men eftersom han visste att Regina bara tyckte det var fint att rodna så gick det röda över ganska fort. Jag är inte så nyfiken, sa han. Inte? Jag har hört att du frågar om absolut allt du undrar över, och att du undrar över absolut allt. Varför det är ljud i radion, bilder i teven och ljus i lampan. Var vinden kommer ifrån. Varför det börjar regna, och vad det blir av blommorna när de vissnar. Reinert rodnade igen. Han hade en känsla av att bli tagen på bar gärning för något han hade dåligt samvete för. Men han kunde ju inte rå för att det fanns så mycket att undra över. Hur vet du det? Regina skrattade. Lika nyfiken som alltid! 29

Jag bara undrade hur Det har en Regnmakare berättat för mig. Hur vet han det? Hon. Hon. För att hon går i din klass. Finns det en Regnmakare till i klassen? Självklart. Vad heter hon? Vibeke Holm. Är hon en Regnmakare? Hon säger ju nästan ingenting. Man behöver inte prata så mycket för att vara Regnmakare. Men du sa ju att Du kan ju få svar på det du undrar över utan att fråga. Hur då? Jag ska ge dig några ledtrådar. Böcker, tidningar, radio. Internet. Bravo! Du tar dig! Finns det flera Regnmakare än Vibeke och jag i klassen? sa Reinert och låtsades som han inte la märke till hennes ironiska tonfall. Tre stycken. Tre! Hur många finns det i hela skolan? Fyrtiofyra om vi räknar med de två lärarna. Lärare? De är ju vuxna? Det är de, sa Regina allvarligt, men det finns faktiskt vuxna som bryr sig också. Jösses, sa Reinert. Det har jag aldrig tänkt på. Hur ser en Regnmakare ut? En Regnmakare kan vara kort eller lång, tjock eller smal, ljus eller mörk. Utseendet spelar ingen roll, det är vad Regnmakarna gör som betyder något. Ingen är född Regnmakare, men alla kan bli det, och de som blir det har en sak gemensamt. Vad då? De har en massa energi som de delar med andra. Reinert skulle just svara att det inte kändes som om han hade särskilt mycket 30

31

energi just nu, när det plötsligt öppnade sig en blå lucka i himlen framför dem. Regina satte kurs rakt på luckan och svischade igenom, och eftersom Reine inte hade någon särskild lust att sväva runt ensam i universum så följde han efter. Bakom luckan var himlen lika blå som utanför. Reinert tittade ner och upptäckte något som såg ut som ett stort hav. Det var varken blått eller grönt, utan böljade gult, rött och rosa under dem. Ibland var det som om havet öppnade sig, och han kunde se en ljusglimt långt där nere, som om någon på havets botten skickade upp nödsignaler till dem. Det är det finaste hav jag har sett, sa Reinert. Det är inget hav, sa Regina. Det är en gassköld, och tyvärr måste vi igenom den. Jag förstår, sa Reinert. Jag menar jag förstår ingenting. Regina kliade sig på halsen. Det har varit så stora utsläpp av gaser från min planet att de har bildat en sköld. Det betyder att värmestrålarna från Jonia inte kommer ut, och därför stiger temperaturen där nere. Är det bra? frågade Reinert, med en stark känsla av att det inte alls var bra. Jonierna tycker det. Det har varit så mycket husbyggande där nere att de nästan inte kan skaffa byggnadsmaterial längre. Ändå byggs det nya hus hela tiden och de är jättedåligt isolerade. Även om energivåningen står på för fullt tycker jonierna det blir för kallt när vintern och den konstgjorda snön kommer. Därför är de glada för all värme de kan få, och bryr sig inte om var den kommer från även om Det är dystert, sa Reinert. Jättedystert. Alla glaciärerna smälter. Det finns snart inget dricksvatten längre och havet stiger. Titta, där är ett hål i gasskölden. Vi måste skynda oss innan det går ihop igen! Vänta lite, sa Reinert, som inte hade nån särskild lust att hamna på undersidan av gasskölden. Jag har glömt att ta med mig mina badbyxor. Kanske jag skulle åka tillbaka och Men det var för sent. Regina flög redan som en pil ned mot gasskölden, där hon försvann genom en öppning som höll på att gå ihop igen av ett stort rosa moln. Reinert räknade fort till tre, höll för näsan och kastade sig efter. Ett ögonblick trodde han att han skulle flyga rakt på gasmolnet och kvävas, men i nästa ögonblick var han igenom. 32

Över honom hängde de vackraste och farligaste moln han någonsin hade sett. Under honom låg planeten Jonia. Reinert och Regina var bara någon kilometer över joniaytan. Reinert tyckte inte den såg så värst annorlunda ut än jorden hade sett ut, när han flög till Kanarieöarna med mamma och pappa förra året. Rakt under honom låg en stor stad. Reinert tyckte den såg helt vanlig ut tills han plötsligt upptäckte att husen rörde sig. Först trodde han inte sina ögon, men så kom han ihåg det Regina hade sagt om bilhusen. Jonierna körde väl runt i dem när de skulle till jobbet, skjutsa sina barn till skolan eller gå, nej köra, och hälsa på varandra. Hela staden åkte runt därnere. Egentligen tyckte Reinert det såg ganska snyggt ut, även om det kanske inte var så lätt att hitta i en stad där husen bytte plats hela tiden. Det är inget problem, sa Regina, som tydligen kunde läsa hans tankar. I grund och botten tyckte inte Reinert att det var så konstigt. Sedan han vaknade i dag på morgonen hade han upplevt mycket konstigare saker. Alla bilhusen har inbyggda stadskartor på skärm. De registrerar alla förändringar och tar automatiskt folk dit de ska. Det du ser därnere är huvudstaden. Vi ska landa i stadsparken. Hon pekade på en liten brun fläck där det inte fanns några bilhus. Den ser fin ut, sa Reinert. Ja, sa Regina stolt. Det finns till och med ett träd där, och vi har fått igenom ett beslut om förbud mot att köra bilhus i parken. Vi? Ja, Regnmakarna på Jonia. Är ni många? Bara fyra tyvärr, men vi gör så gott vi kan. Nu är ni fem, sa Reinert. Kom, så går vi in för landning. Han kände sig plötsligt lite stolt över att vara Regnmakare, och skulle just dyka neråt när han kände att Regina tog tag i hans nacke. Är du tokig? Du kommer att kastas rakt in i ett bilhus. Kastas? Ja. Du snurrar ju runt i superfart. Annars hade du ju inte kunnat flyga. Jag snurrar väl inte runt, sa Reinert. Jag svävar ju bredvid dig. 33

34

35

Som snurrar precis lika fort, sa Regina otåligt. För oss verkar det som om vi står stilla, men för jonierna ser vi ut som två tromber. Vi får väl sluta snurra då, sa Reinert. Regina slog ut med armarna. Smart. Då ramlar vi ner som två stenar och slår ihjäl oss. Hur ska vi landa då? Vi ska åka på regnbågen så klart. Vilken regnbåge? Den vi ska göra. Vi kan väl inte göra någon regnbåge. Klart vi kan göra en regnbåge. Vi är ju Regnmakare. Nu undrar du väl hur vi ska göra den? Ja, sa Reinert. Jag har faktiskt alltid undrat hur man gör en regnbåge. Med hjälp av solen och regnet, förstås, sa Regina. När solstrålarna träffar regndropparna kommer regnbågen. Där ser du solen. Hon pekade upp mot ett ställe där himlen var nästan gul. Reinert kunde se solstrålarna som trängde igenom gasskölden. Och där nere ser du två regnmoln. Regina pekade på två små moln som hängde mörka och låga rakt under dem. Det enda vi måste göra är att flytta molnen så att solstrålarna träffar dem, få det att börja regna och se till att regnbågen slutar i stadsparken. Jaså, sa Reinert. Är det så lätt? Ja, sa Regina. Så lätt är det faktiskt. Sedan satte hon kurs rakt mot det ena molnet. Reinert följde efter. Jag tar det, så tar du det andra, sa Regina och försvann in i molnet. Ja, jag gör väl det, sa Reinert och flög in i det andra. Det var alldeles grått därinne. Han kikade ut och såg att Reginas moln åkte över himlen mot solstrålarna. Jag får väl försöka följa efter, tänkte han, och drog sig in i molnet igen. Han virrade omkring lite där inne och kikade ut igen. Nu hängde Reginas moln mitt inne i solstrålarna, men hans eget var på väg i motsatt riktning. Det är jag som får det att röra sig, sa han till sig själv. Jag snurrar så fort att vinden jag skapar sätter fart på molnet. Jag är en levande flygplansmotor! 36

Han snurrade runt lite i molnet tills han upptäckte att han kunde styra det. Då satte han kurs mot det andra molnet där Regina tittade ut och otåligt vinkade åt honom. Han styrde sitt moln rakt mot Reginas. I nästa ögonblick smälte de två molnen ihop till ett. Inne i det nya molnet var det inte grått, utan svart. Reinert kände den gamla mörkrädslan komma smygande: Regina! ropade han. Var är du? Här, sa en ljus röst bredvid honom. Han famlade runt omkring sig och fick tag i en hand. Han kramade den. Handen kramade tillbaka. Reinert kände något vått rinna över kinderna. I det samma öppnade sig molnet. Solljuset strömmade in och och han tittade ut på en stor och otroligt vacker regnbåge, som sträckte sig ned mot planeten under dem. Nu kan vi sluta snurra, sa Regina. Hur? Så! Hon släppte taget om snurran och lät den glida nerför regnbågen. Reinert gjorde likadant. Hon höll honom fortfarande i handen. Nu drog hon ut honom på regnbågen. Reinert hade aldrig trott att det var möjligt att åka på en båge av solstrålar och regndroppar, men möjligt var det. Han blundade medan han gled nedåt, och tänkte att detta måste vara den mest fantastiska rutschkanan i hela universum. 37

Femte kapitlet 38

R. M. K Trots att det var fantastiskt roligt att rutscha nerför regnbågen så var Reinert lite nervös. Förr eller senare kom ju landningen, och han hade ingen aning om ifall den skulle bli hård eller mjuk. Regnbågen var ju över en kilometer lång. Han åkte ganska snabbt ner mot parken och visste inte alls hur han skulle landa. Han landade med ett plask. Var i all världen kom den här dammen ifrån? Lyckligtvis var vattnet inte kallt. Det måste vara minst 30 grader, tänkte han och skulle just börja simma när han hörde Reginas röst. Det är inte djupt, och inte är det långt till land heller. Reinert tittade sig omkring. Han hade landat i en damm mitt i parken. Dammen var inte mycket större än en liten simbassäng, men vattnet luktade inte klor som i den simbassäng han badade i ibland hemma på jorden. Det här vattnet luktade sött, som någon sorts sirap. Det såg ut som sirap också, även om det inte var lika segt. Han kravlade upp på land och gick bort till Regina som stod under ett stort träd precis intill dammen. Bredvid henne låg de två snurrorna. Reinert la märke till att gräset i parken var brunt och inte grönt. Regina kliade sig på halsen. Du ramlade i vattnet, sa hon. Jag vet. Parken är stor, fortsatte hon. Och dammen är liten, men du lyckades landa mitt i den. Jag siktade inte, sa han. Nej, du hade väl bara tur. Regina skrattade. Reinert visste inte om han skulle bli sur, eller skratta han också. Hon hade ett smittande skratt. Ja, det var faktiskt så smittande att det fick fåglarna uppe i träden att skrika av skratt. Kan fåglarna på Jonia skratta? frågade han. Skratten uppe i träden blev ännu högre. Det är inte fåglar, sa Regina. Reinert tittade upp i trädet. Vad är det då? Tigrar! ropade en röst från trädet. Lejon! tjoade en annan. Pantrar! hojtade en tredje. 39

Eller för att säga det på ett annat sätt, ropade den förste. Vi är Regnmakare! skrek alla rösterna förtjust. I samma ögonblick hoppade två pojkar och en flicka ned från trädet. De landade rakt framför Reinert och började prata i munnen på varandra. Kommer du från jorden? Gick resan bra? Kul att träffa dig. Vad bra att du kom! Jag är René. Jag är Renate, och han där är min lillebror. Han heter Jag heter Ruben, sa det minsta av de tre barnen. Vad heter du? Jag heter Reinert, sa Reinert. Det var det jag visste, sa Ruben och stoppade tummen i munnen. Renate ryckte ut den igen. Du vet ju att du inte får suga på tummen, sa hon strängt. Du får bara läppallergi av det. Det är det faktiskt värt, sa Ruben och sträckte fram handen. Jag är en av de minsta Regnmakarna i universum, sa han stolt. Reinert tog hans hand, och Ruben bockade så djupt att hans ansikte nästan träffade marken. Akta dig för gräset, sa Renate. Du kan få ansiktsallergi. Det är priset man får betala för vanlig artighet, sa Ruben och blinkade till Reinert, som tänkte att även om pojken inte såg ut att vara mer än fyra, fem år så pratade han som en vuxen. 40

Du måste tvätta av dig vattnet, sa René. Det är inte helt rent, sa Renate. Antagligen är det en av universums mest förorenade parkdammar, sa Ruben men det är ganska kul att bada i den när ingen ser det, menar jag. Renate tittade strängt på honom. Men det är inget jag brukar göra, sa han snabbt. Bada i den förorenade parkdammen. Nej, fy katten! Du måste tvätta av dig det där smutsiga vattnet med en gång. Var då? frågade Reinert, som plötsligt hade fått en känsla av att kläderna klibbade på kroppen. I huvudkvarteret, sa Regina. Reinert kliade sig på halsen. Vilket huvudkvarter? R.M.K:s huvudkvarter, sa René. Som betyder Regnmakarklubben, sa Renate. Det ligger uppe i trädet, sa Regina. 41

Kom, sa Ruben. Den som kommer sist hamnar i Svarta grytan. Reinert kom sist, förstås, fast han klättrade så fort han kunde och var kvitt det mesta av sin höjdskräck efter turen genom världsrymden. Det var ett stort träd med tjocka grenar, och blad som dolde ingången till en liten koja av plankor. Reinert förstod att det var högkvarteret. Han kröp in i kojan efter de andra. Där var förvånansvärt gott om plats. På golvet stod fyra pinnstolar, en soffa och ett bord. På bordet stod en liten oljelampa. Rummet hade bara ett fönster, utan annan utsikt än grenarna och bladen utanför. Framför fönstret stod en stor, svart gryta. Det är Svarta grytan, sa Ruben. Du måste gå ner i den. Reinert skulle just protestera, när Regina förklarade att det inte var någon vanlig gryta, utan ett reningsverk de själva hade byggt. Det är det som håller bladen utanför gröna, sa René. Och luften frisk här inne, sa Renate. Jag förstod att du skulle komma sist upp, sa Ruben. Det var därför jag sa det det där med grytan. Men nu måste du skynda dig ner i den, annars får du allergi. Det kliar på halsen, se Reinert. Det gör det på oss allihop, sa Regina. Lite allergi kan du inte komma undan. Det betyder bara att du håller på att bli en av oss. Reinert gick ner i grytan. Det var alltså därför Regina hade kliat sig. Hon hade allergi. Jonisk allergi. Jag vet inte om jag vill vara en av dem, tänkte han. Jag vill helst fortsätta vara jordbo. Även om jag tycker det är roligt att träffa er, sa han artigt. Även om vad då? sa Ruben. Ingenting, sa Reinert. Han satte sig på huk i grytan, som började rotera. Åh, nej, tänkte han. Nu börjar jag snurra igen. Snart lättar väl hela grytan och tar mig med ut i världsrymden. Det gjorde den som tur var inte, men den fortsatte snurra runt medan den gav ifrån sig ett slags skrikande, visslande ljud som påminde honom om hur det lät när det blåste ordentligt i fjällen förra påsken. Det tog några minuter. Sedan var det över. Reinert var lite omtumlad, men inte yr. Han hade väl snurrat runt så mycket att han blivit vaccinerad mot yrsel. Han reste sig upp i grytan. René, Renate och Ruben klappade i händerna. 42

Nu ser du mycket bättre ut, sa Renate. Reinert nickade. Han kände sig bättre också. Ja, här har ni honom, sa Regina. Tvättad och renad. Då måste vi sätta fart, sa René och vände sig mot utgången. Ja, sa Renate. Tävlingen är i morgon. Och då är det tack och adjö, sa Ruben. I alla fall adjö. Var ska började Reinert. Mer hann han inte säga. De fyra jonierna var redan på väg ut från högkvarteret och ned ur trädet. Reinert klättrade efter dem. När han hoppade från sista grenen var René, Renate och Ruben redan ute ur parken. Regina stod vid dammen och väntade på honom. Skynda dig, sa hon. Annars är det för sent. Vad ska vi göra? Försöka rädda Jonia. Hon började springa. Reinert följde efter och kom ikapp henne nästan genast. Hon flåsade och andades tungt. Hon var tydligen inte i superform, fast hon var Regnmakare. Varför kom ni inte tidigare, om det är så bråttom? frågade han. För att vi trodde vi kunde fixa det själva, stönade Regina. Vi är vana att klara oss själva. De sprang längs en gata, som var den bredaste Reinert hade sett i sitt liv. Någon tutade bakom dem. Regina drog honom till sidan, och ett hus i tre våningar dundrade förbi dem. En liten pojke vinkade ned till dem från ett fönster på tredje våningen. Är alla hus så stora? frågade Reinert. Regina skakade på huvudet. Bara de minsta. De minsta? Ja, jonierna brukar bygga en ny våning varje gång de får ett barn. De som kör det huset har bara ett barn. Hon lyckades säga alltihop utan att andas. När hon var färdig såg hon så trött ut att Reinert var rädd att hon skulle svimma. Du måste vila. Jag vet, stönade hon. Men jag kan inte. Nu är vi snart framme. Var? 43

44

Här. Hon stannade vid en stor asfalterad plats, inhägnad av ett högt nätstaket med taggtråd längst upp. I bortersta ändan fanns en mur som såg ut att vara minst en kilometer lång. De tre andra hade redan kommit. De höll sig fast i staketet medan de hämtade andan. René var smal och mörk, med stora, lite utstående öron, spetsig näsa och en lång, tunn hals. Han hade på sig ett par runda glasögon med tjocka glas. Fast de var immiga kunde Reinert se att ögonen var bruna. Renate var liten och rund med rött krulligt hår, uppnäsa och blå ögon som glittrade när hon log. Reinert gissade att hon var ungefär lika gammal som Regina, och några år yngre än René. Ruben hade samma uppnäsa och samma glittrande ögon som Renate, men var bara hälften så stor. Hans hår var gult och växte åt alla håll på det klotrunda huvudet. När Reinert mötte dem i parken hade alla tre varit bleka. Nu var deras ansikten knallröda och såg ut som ballonger som höll på att explodera. Vad är det här? frågade Reinert. Ett militärläger? Regina skakade på huvudet. Vad är det då? Albert Rustens sa René och drog efter andan. hem, fortsatte Renate och drog efter andan hon också. Vem är började Reinert, men Ruben svarade innan han frågat färdigt. Han var tydligen i lite bättre form än de andra, trots att han var minst. Albert Rusten är Jonias rikaste man. Han äger nästan hela planeten. Han bor där! I det samma öppnade sig den kilometerlånga väggen i byggnaden. Ut rullade ett jättestort hus med vrålande motor. Det körde tvärs över asfaltsplanen och stannade precis framför staketet. Trots att det stod stilla blev motorljudet bara högre och högre. Reinert la märke till att huset hade vingar, och att det vällde ut svart rök under varje vinge. Det är ju ett flygplan! ropade han. Han kunde knappt höra sin egen röst, men Ruben var tydligen van att behöva överrösta höga ljud. Ja! Det är en lyxflygbostad! vrålade han. 45

Samtidigt kom ytterligare åtta flygplan ut från byggnaden. De rullade över asfalten och stannade vid sidan av det första, som var det största och tjusigaste. Motorerna lät så mycket att det nästan var outhärdligt, men Rubens röst lyckades ändå tränga igenom. Det är resten av Rustenfamiljens flygbostäder. I de två gröna bor Albert Rustens kusiner och i det bruna hans farbror och faster. Hans mormor och morfar bor i det svarta, hans barn i de tre grå och hans katter i det silverfärgade. Där är Albert Rusten själv! En lucka hade öppnats i taket på det ena flygplanet. En man klättrade ut och ställde sig uppe på planet. Han hade på sig en läderdräkt och något som såg ut som en gammaldags flygarhjälm. Nu tog han av sig den. Även om hans ansikte var grått, och håret vitt, så såg han förvånansvärt ung ut där han stod och log och viftade med hjälmen. Ett ögonblick undrade Reinert om Rusten vinkade till dem. Men sedan hörde han en konstig blandning av motorvrål och jubel bakom ryggen. Han vände sig om och blev alldeles stel av skräck. En hel kolonn bilhus kom körande rakt mot dem. Det såg ut som om de skulle dundra rätt in i staketet och krossa både honom och hans nya vänner. Det skulle vara ett hemskt slut på en spännande dag. Reinert skulle just skrika när han kände en hand som grep tag om hans. Det var Regina. Det är inte farligt, sa hon. Inte än. Hon nästan viskade, men ändå hörde han det alldeles tydligt. Plötsligt hade det blivit alldeles tyst omkring dem. Flygplanen ute på asfalten hade stängt av motorerna. Det närmsta bilhuset hade stannat bara ett par meter bakom dem. Resten av bilhusen stod parkerade längs staketet. Reinert förstod att det var jonierna i de öppna bilhusfönstren som hade jublat. Nu jublade de inte längre. De stod i fönstren och tittade spänt och förväntansfullt upp på Albert Rusten, som om de såg fram emot att något fantastiskt skulle hända. Han vinkade ned till dem. Fast flera av bilhusen hade fem, sex våningar så var inget av dem lika stort som Rustens lyxflygbostad. Han såg ut att stå på ett berg av metall. Jonierna som stirrade upp på honom liknade helt vanliga människor, bortsett från att deras bleka ansikten gjorde att det såg ut som om det var länge sedan de varit ute i friska luften. Nu klättrade resten av familjen Rusten ut ur sina lyxflygbostäder. De hade läderdräkter och hjälmar de också, men de behöll hjälmarna på. De ställde sig uppe på flygplanen och vinkade till publiken, som tittade beundrande på dem. 46