Kriminalvård inifrån och utifrån

Kriminalvård inifrån och utifrån Ledare: Tack RFHL Kampen går vidare! Alec Carlberg Kort om krimianlvården, Annika Mansnérus Vad gör kriminalvården åt narkotikaproblemet? Birgitta Göransson Frivård i tid och otid, Johan Franzén Får fångarna den vård de behöver? Magnus Hörnqvist Skademinskning en framtidsväg?, Nils Christie Frigivna fångar hittar själv till KRIS, Arne Bogren Särskilda villkor Vad betyder de för de dömda?, Dirch Flechtner Fångar gör egen tidning, Fredrik Göransson Om ni är intresserade av att läsa hela detta nummer är ni välkomna att beställa det genom oss (50kr). Tack RFHL Kampen går vidare! Fd förbundsordförande, RFHL Ordförande Rainbow Sweden I tjugo år har jag arbetat inom RFHL och de senaste nio åren som ordförande. Mitt engagemang och arbete i RFHL har sammanfallit med en övervägande dyster tid i svensk socialpolitik. Efter 60- och 70-talens optimism om vad socialpolitiken skulle kunna förmå i fråga om att minska sociala orättvisor och förhindra social utslagning växte sig moralistiska och reaktionära uppfattningar starka. Det har förvisso funnits skillnader mellan de politiska partiernas socialpolitiska uppfattningar. Men det visade sig att också partier som säger sig värna om utsatta människor och humanistiska värden fallit undan och bidragit till vulgära och osakliga resonemang. Denna vulgarisering har sedan fått motivera nya repressiva lagar och förordningar med en logisk efterföljande förtryckande praktik som många utsatta människor fått känna av i sina kontakter med myndigheter. På två områden har det varit speciellt lätt att få gehör för reaktionära metoder och modeller. Socialbidragstagare och missbrukare är samhällets fredlösa och de har hela tiden fått stå i skottgluggen.

1990-talet var ett mörkt socialpolitiskt årtionde. Socialbidragstagarna fick finna sig i olika perverterade tolkningar av arbetslinjen. Narkomanerna kriminaliserades och jagades runt på olika platser av poliser utifrån narkotikapolitiska modeller skapade av ideologer inom Riksförbundet ett Narkotikafritt Sverige, RNS och påhejade av Föräldraföreningen mot Narkotika, FMN. Det politiska etablissemanget från höger till vänster svalde med hull och hår RNS och FMN:s narkotikapolitiska rappakalja. Idag ser vi resultatet. En havererad narkotikapolitik med fler tunga missbrukare i Sverige än hos ärkefienden Holland per 100 000 invånare. Idag, maj 2 002, kan vi skönja slutet på de värsta avarterna inom narkotikapolitiken. Helt plötsligt har tonläget i debatten blivit mer nyanserat. Regeringen har tillsatt en narkotikasamordnare visserligen präglad av årtionden av dogmer och slagord men med politiskt mod och integritet visad i kampen mot nynazister. Narkotikasamordnaren Björn Fries har sagt sig vilja sätta sig in narkotikafrågan och lyssna på olika uppfattningar och argument. Det är en bra början. RFHL:s framgångar det går utan tvekan att tala om RFHL:s genomslag de senaste åren, med allt större intresse för vad förbundet gör och vet om social utslagning och missbruk grundar sig på viktiga strategisk val. RFHL har kombinerat det som många talar om, men få lyckas genomföra, nämligen förena praktiskt solidaritetsarbete, professionellt vårdarbetet med socialpolitiska ståndpunkter. Ståndpunkter som bygger på en beprövad erfarenhet. Genom RFHL:s nära samarbete med forskare har den socialpolitiska analysen blivit skarpare och en alltmer trovärdig mix av vetenskap och beprövad erfarenhet I det socialpolitiska arbetet tar utmaningarna aldrig slut. Det är bara den egna tiden som är begränsande. Efter många stimulerande år i RFHL avgår jag nu som ordförande och önskar den nya RFHL ledningen lycka till. För min del är nästa utmaning att göra Rainbow Sweden till en stark intresseorganisation för landets alla klientrörelser. Och i Rainbow Sweden är RFHL en stark och inte minst viktig ideologisk röst Kampen går vidare!

Vad gör kriminalvården åt narkotikaproblemet? Kriminalvården har nu antagit en handlingsplan med förslag till narkotikabekämpning. (Insatser mot narkotika. Forskningsbaserad narkomanvård ett förslag till handlingsplan). De föreslagna åtgärderna betonar behandling och påverkan samtidigt som vi vet att ett väl utarbetat kontrollsystem är en förutsättning för att behandlingsinsatserna ska vara framgångsrika. Av Birgitta Göransson (kriminalvårdsdirektör vid kriminalvårdens regionkontor i Göteborg). Genom kriminalvården passerar omkring 10 000 narkotikamissbrukare under ett år. Av alla som tas in i anstalt är 58 procent narkotikamissbrukare. Under senare hälften av 1990-talet har kriminalvården liksom övriga samhället minskat sina vård- och behandlingsinsatser för narkotikamissbrukare. Vad kan kriminalvården göra för missbrukarna? Handlingsplanen vilar på följande utgångspunkter:. Kriminalvårdens insatser ska så långt möjligt minska efterfrågan på narkotika.. Klienter med missbruksproblem ska motiveras att ta avstånd från droger och komma tillrätta med sitt missbruk.. Val av vård och behandling måste utgå från klientens behov och problembild.. Påverkans- och behandlingsmetoder som kriminalvården använder skall vara vetenskapligt utprövade och visat sig ha effekt på återfall i brott och missbruk.. Klientens vilja och förmågas att stanna kvar i och fullfölja program måste premieras.. Intagna som inte är missbrukare och missbrukare som vill bli av med sitt missbruk ska placeras i anstaltsmiljöer som är drogfria. Nödvändigt att differentiera de intagna

Grundläggande för en ändamålsenlig differentiering är att beläggningen på landets anstalter hålls på 85 procent. Ett stort problem för kriminalvården är att beläggningen på häkten och fängelser ökat successivt under hela förra året. Beläggningen närmar sig nu 100 procent. Men vi måste ändå genomföra en differentiering. Handlingsplanen omfattar förslag inom följande områden. Identifiering och utredning Narkomanvårdsteam inrättas med uppsökande verksamhet på häkten. Missbrukarens problem, behandlingsbehov och motivation utreds med instrumentet ASI/MAPS. Differentiering Anstalter och enheter delas in i motivationsavdelningar, behandlingsavdelningar och avdelningar för svårmotiverade. På motivationsavdelning placeras narkotikamissbrukaren oavsett uttalad motivation. Här sker avgiftning, utredning, motiverande samtal, urinprovskontroll, återfallsbehandling m.m. Till behandlingsavdelning söker man frivilligt. Där deltar man i behandlingsprogram och söker, om behov finns, till 34. På avdelning för svårmotiverad placeras man om man lämnar ständigt positiva urinprov och vägrar samarbeta kring sin rehabilitering. Vistelsen där skall avslutas så fort narkotikamissbrukaren vill delta i behandlingsåtgärder. Vid enstaka återfall under pågåendebehandling skall man placeras på motivationsavdelningar för att kunna ta tag i sin situation och fortsätta rehabiliteringsprocessen. Motivation och behandling Behandlingsprogram som används i kriminalvården skall vara vetenskapligt prövade och utvärderade. Programmen skall godkännas av en expertpanel och samordnas med annan programverksamhet som skola och arbete. Terapeutiska samhällen, där miljön är utformad så att den erbjuder aktiv medverkan av alla deltagare i behandlingsarbetet, skall utvecklas vid några anstalter. Kontroll och säkerhet Visitationer, kontroll av besökare, permittenter och andra som kommer in på anstalt samt hundar är åtgärder som kan stoppa tillförseln av droger. Urinprov är ett annat viktigt instrument för att motverka förekomst av narkotika. Samverkan måste öka både internt, externt med myndigheter och ideella organisationer. Nätverk måste byggas mellan aktörerna utanför och innanför murarna.

Kompetensutveckling All personal behöver kompetensutvecklas så att större kunskap finns om droger, drogers verkningar och behandling. Personal som arbetar på narkotikaavdelningar skall utbildas i kartläggningsmetoder, motivations- och behandlingsmetoder. Särskilda resurser för motivationsavdelningar Alla föreslagna åtgärder kräver betydande resurstillskott. Regeringen har beviljat kriminalvården 100 miljoner som skall fördelas över tre år. Kriminalvården har valt att satsa 90 procent av dessa medel på att stärka motivations- och behandlingsinsatserna. Det kommer att finnas ett par För att nå ett bra resultat är kriminalvården beroende av samverkan med det omgivande samhället. Bättre frigivningsförberedelser och samverkan med olika ideella organisationer är en förutsättning. hela behandlingsanstalter och några hela motivationsanstalter. Dessutom kommer mindre motivations- och behandlingsavdelningar samt avdelningar för svårmotiverade att inrättas på drygt 20 fängelser. Till dessa avdelningar kommer att knytas särskilda resurser som kan arbeta aktivt med kartläggning och rehabilitering. Tjänster för uppsökande verksamhet på häkten kommer också att inrättas. Narkotikahundar kommer att inköpas till de större anstalterna som ofta har problem med narkotikainförsel. Kriminalvården utbildar nu personal i vetenskapligt utprövade program med kognitiva metoder. En expertpanel är samlad som skall granska kriminalvårdens program. Programledare utbildas så långt pengarna räcker. Utbildning och träning i kartläggningsmetoder pågår för fullt liksom utbildning i motiverande samtal. Det kommer att ta lång tid innan allt fungerar med hög kvalitet men ca 1000 narkotikaplatser inrättas

redan i år. För att nå ett bra resultat är kriminalvården beroende av samverkan med det omgivande samhället. Bättre frigivningsförberedelser och samverkan med olika ideella organisationer är en förutsättning. Får fångarna den hjälp som behövs? Av Magnus Hörnqvist Varje år passerar 180 000 600 000 narkotikamissbrukare genom fängelsesystemet i EU, enligt en färsk uppskattning. Ingen vet exakt hur många det rör sig om, men det är många och tendensen är stigande. Är man cynisk kan man betrakta det som en temporär förvaring av narkotikamissbrukare som är så självklar att man inte behöver prata om det. Men vad händer om man ser fängelset inte som en straffinrättning eller som en förvaringsplats vilket det ofta beskylls för utan som ett ställe där man kan få hjälp att bryta en kriminell livsstil? Vad finns att erbjuda? Vilken typ av hjälp kan man få för vilka problem? Magnus Hörnqvist, förbundssekreterare i RFHL har i en undersökning bland svenska fångar frågat dem vad som krävs för att de ska sluta missbruka respektive fortsätta hålla sig drogfri. Han har också velat ta reda på om det är möjligt att få hjälp med detta på anstalten.

Vad säger forskningen? Det finns uppskattningsvis 26 000 tunga narkomaner i Sverige (MAX 2002). Många av dem grips varje år av polis, döms till fängelsestraff och hamnar inom kriminalvården. Enligt kriminalvårdens officiella statistik har mer än hälften av dem som intagits på anstalt de tre senaste åren varit narkotikamissbrukare. År 2000 var det 5100 personer, eller 55 % av de nyintagna. En given dag, 1 oktober 2000, var andelen narkotikamissbrukare 50 %, eller drygt 1800 personer. (KROD 2000) Vad säger forskningen om den sociala situationen för dessa människor? Det finns inga svenska undersökningar specifikt om narkomaner på anstalt. Däremot finns det andra undersökningar som kan ge vägledning. Såväl fångars som narkomaners sociala förhållanden har studerats på senare år, och resultaten pekar i samma riktning. Bilden är densamma. Förutom missbruket finns en tung social problematik. Här följer några resultat från två viktiga undersökningar. MAX-projektet handlade om narkotikamissbrukets omfattning i landet. (MAX 2001) I det sammanhanget frågade man också de inrapporterande tjänstemännen hur de uppfattade levnadsvillkoren för de människor som klassats som tunga narkotikamissbrukare. Man fann att 60 procent hade en obefintlig arbetsmarknadsanknytning, och ytterligare 30 procent hade en dålig eller begränsad arbetsmarknadsanknytning. Det måste innebära att de flesta tjänar sina pengar på andra sätt, främst genom att sälja droger, stöldgods eller sexuella tjänster. Hälften av missbrukarna hade bostadsproblem. Bara 10 procent hade en bekantskapskrets där majoriteten inte var missbrukare. Många hade också mer än ett av dessa problem. Dessutom förvärrades problemen med tiden, ju äldre de blev. I MAX-projektets slutrapport menar författarna att marginalisering är ett för svagt ord när det gäller narkotikamissbrukare; det handlar oftast inte om att befinna sig i marginalen utan de kan i flertalet fall betraktas som redan socialt exkluderade. (MAX 2002) Tung social problematik bland landets fångar För några år sedan gjordes en omfattande kartläggning av fångars levnadsförhållanden. Över 400 fångar intervjuades om sådant som bestämmer ens livsvillkor: arbete, ekonomi, sociala relationer, utbildning, boende och

hälsa. Det är en tung problembild som framträder. Det visade sig att: 54 procent av fångarna saknade fullgången utbildning eller bara hade grundskola. 33 procent var långtidsarbetslösa. 51 procent saknade kontantmarginal eller hade svårt att klara de löpande utgifterna. 29 procent saknade egen bostad. 37 procent uppgav att de hade en långvarig sjukdom med svåra besvär. 30 procent hade varit utsatta för våld det senaste året. Många hade också mer än ett av dessa problem. Skillnaderna i förhållande till den övriga befolkningen blir kanske tydligast om man mäter ansamlingen av problem. Undersökningen avsåg åtta olika områden; de sex uppräknade plus politiska resurser och familjerelationer. Det visade sig att endast var tionde fånge saknade problem på dessa områden, jämfört med nära hälften av den övriga befolkningen. En fjärdedel av fångarna hade problem på fyra eller fler områden vilket ska jämföras med endast en procent av den övriga befolkningen. (Nilsson/Tham 1999) Vad säger lagen? Officiellt är syftet med kriminalvården att hjälpa människor till ett liv utan kriminalitet och missbruk. Det är självklart inte det enda syftet. Men det är en uppgift som kriminalvården är ålagd. Enligt lagen om kriminalvård i anstalt skall kriminalvården utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. ( 4) Det står inte att det vore bra om eller om myndigheten känner för det utan det står faktiskt skall. Kriminalvården är tvungen att underlätta anpassningen i samhället och att motverka skadorna av själva anstaltsvistelsen. Det vill säga, samtidigt som staten dömer till fängelse, ska de dömda inom ramen för detta straff ges reella möjligheter att ta sig ur kriminalitet och missbruk, för att därigenom slippa behöva återkomma till fängelset efter frigivningen. I en relativt färsk skrivelse från justitiedepartementet preciserades kriminalvårdens ansvar för att minska återfall i brott. Detta ansvar sägs vara dubbelt. Först och främst ska kriminalvården förhindra att de intagna begår nya brott under den tid man sitter i fängelse.

Detta kallas för samhällsskydd. Men samtidigt skall kriminalvården tillvarata de möjligheter till påverkan och förändring som anstaltsvistelsen ger för att minska riskerna för återfall efter frigivningen. (Ds 2000: 37.) Detta skulle kunna kallas för kriminalvårdens samhällsansvar. Som intagen ska man få möjlighet till den utbildning, eller vad det nu kan vara för någonting, som gör att man kan klara sig i samhället på legal väg efter straffet. Frågan blir då om det är så idag. Vilken hjälp behöver man? Jag har frågat narkotikamissbrukare på 14 anstalter vad som krävs för att de skulle ha en rimlig chans att leva ett annat liv efter frigivning, utan droger och medföljande kriminalitet. Sammanlagt 166 intagna som angav att de har eller har haft eget missbruk besvarade denna del av enkäten. Urvalet av anstalter var slumpartat. De var geografiskt utspridda över södra och mellersta Sverige, alla säkerhetsklasser ingick i urvalet, liksom både motivations- och normalavdelningar. De som fyllde i enkäten medverkade helt frivilligt. På vissa avdelningar deltog nästan alla intagna, på andra bara ett fåtal. Att delta i diskussionen och fylla i enkäten var ett aktivt val. De som gjorde detta val kan därför antas vara mer intresserade av att diskutera sin egen eller kriminalvårdens situation. Första delen av undersökningen, som handlade om de intagnas åsikter om den svenska narkotikapolitiken, redovisades i förra numret av Oberoende. För att ta reda på vilken hjälp som är relevant ställde jag två frågor: Vad krävs eller krävdes för att du skulle sluta missbruka? Vad krävs eller skulle krävas för att du ska fortsätta hålla dig drogfri?. Detta är två olika frågor. Att sluta använda droger är en sak och att fylla sitt liv med ett annat innehåll är en annan sak. Svarsalternativen provade jag mig fram till i en diskussion på ett behandlingshem för narkomaner där jag tidigare arbetat. I den färdiga enkäten bad jag de tillfrågade att utifrån sin egen situation kryssa för de relevanta alternativen samt rangordna dem. Svaren fördelar sig på följande sätt Vad krävs eller krävdes för att du skulle sluta missbruka? Att jag själv bestämmer mig 156 94 %

Plats på avgiftningsmottagning 28 17 % Plats på behandlingshem / terapi 85 51 % Skolutbildning eller jobb 81 49 % Drogfri bekantskapskrets 87 52 % Fängelsestraff 17 10 % Regelbundna drogtester 27 16 % Polisinsatser 3 2 % Annat 20 12 % N=166 Vad krävs eller skulle krävas för att du ska fortsätta hålla dig drogfri? Att jag själv bestämmer mig 151 91 % Fortsatt terapi / stödsamtal 50 30 % Skolutbildning eller jobb 89 54 % Egen bostad 94 57 % Drogfri bekantskapskrets 83 50 % Engagemang på fritiden 84 51 % Fängelsestraff 1 Polisinsatser 0 Skuldsanering 51 31 % Annat 15 9 % N=166 Vad säger dessa siffror? Framför allt fyra saker. 1. Att den enskilt viktigaste faktorn är att man själv bestämmer sig. Över 90 procent har kryssat för detta både när det handlar om att sluta missbruka och att hålla sig drogfri. 2. Att på delad andra plats kommer följande, när det gäller att sluta missbruka: arbete/utbildning, behandling respektive drogfritt umgänge. Vart och ett av dessa alternativ har angetts av runt 50 procent. 3. Att på delad andra plats kommer följande, när det gäller att hålla sig drogfri: arbete/utbildning, drogfritt umgänge, egen bostad respektive engagemang på fritiden. Även i detta fall har varje alternativ angetts av runt 50 procent. 4. Att väldigt få tillmäter polisinsatser eller fängelsestraff någon betydelse. När det gäller att

sluta missbruka har 10 procent kryssat för fängelsestraff och endast 2 procent polisinsatser. För att hålla sig drogfri är betydelsen helt försumbar. De som svarade på enkäten fick dessutom rangordna alternativen på en tregradig skala i förhållande till vad de själva upplevde som viktigast för att komma ur sitt drogmissbruk. 1 var viktigast, 2 kom i andra hand och 3 minst viktigt men fortfarande relevant. Svaren varierade mycket från individ till individ. Nästan alla, över 90 procent, ansåg att nummer ett är att man själv bestämmer sig. Men sedan skiftade prioriteringarna. En del uppgav att arbete eller utbildning var det viktigaste, följt av drogfritt umgänge. Andra ansåg sig främst vara i behov av en egen bostad, följt av engagemang på fritiden och drogfritt umgänge. Åter andra prioriterade behandling högst, följt av arbete eller utbildning. Det fanns också de som bara ansåg sig vara i behov av behandling, eller att det skulle räcka med att få ett riktigt jobb. Det fanns emellertid inget alternativ i den här undersökningen som generellt var mera prioriterat än något annat. Räknar man statistiskt visar det sig att de olika alternativen hamnar ungefär lika högt upp på listan. Antingen man bara ser till vilka alternativ som är ikryssade eller granskar om det är något alternativ som är mer prioriterat än något annat, blir utfallet detsamma. De är lika ofta ikryssade (runt 50 procent) och ungefär lika högt prioriterade. Det går inte att tvinga frambeslut om drogfrihet Som jag tolkar enkätsvaren visar de främst två saker. För det första att beslutet att sluta missbruka inte kan tvingas fram. För det andra att missbruket kan tolkas som ett resursproblem. Båda sakerna är av grundläggande betydelse, men också djupt missförstådda av dagens kriminalvård. Först frågan om frivillighet och tvång. Har man inte själv bestämt sig för att sluta, eller leva ett annat liv, saknas den viktigaste förutsättningen för förändring. Det går inte att tvinga fram ett sådant beslut. Visst kan beslutet påverkas, det går att motivera människor att lägga av. Men tvångsåtgärder och straff är inte särskilt effektivt i det sammanhanget. Långt innan en narkoman hamnar i fängelse har denne i regel blivit straffad på många andra sätt utan att det

spelat någon roll. Som missbrukare har man bränt sina skepp ett antal gånger. Man har blivit av med vårdnaden om sina barn, förlorat kontakten med föräldrarna, blivit av med jobbet, tvingats lämna ifrån sig lägenheten, stulit, prostituerat sig, svikits gång på gång av missbrukande bekanta, utan att man för den skull slutat använda narkotika. Varför skulle då hotet om fängelse ha den effekten? Beslutet att sluta missbruka kan inte tvingas fram. Men hela kriminalvården är uppbyggd runt tvång. Själva frihetsberövandet är grunden, och utifrån det ska människor förmås att sluta missbruka genom ytterligare tvångsåtgärder. Extra dagar vid positivt urinprov, extra kvaltid för att få permission och placering på disciplinavdelningar på det sättet ska kriminalvården motivera människor till drogfrihet. Enligt det senaste förslaget, från kriminalvårdens centrala beredningsgrupp i drogfrågor, ska det inrättas särskilda väntenheter på anstalterna. Det är avdelningar där klienter som motsätter sig behandling tvångsplaceras. Vägran att lämna urinprov kan vara tillräckligt för att hamna på en väntenhet, där varken besök eller utevistelser blir tillåtna. (CDG 2001) Beroendeproblemet ska inte underskattas En del människor som använder droger har för tillfället inga planer att upphöra med det. Samtidigt är det många som vill sluta. Och då blir nästa fråga vad som krävs för att göra det. Enkätsvaren visar på den sociala situationens stora betydelse för eventuellt fortsatt missbruk. Missbruket framträder som ett resursproblem. Arbete, utbildning, drogfritt umgänge, egen bostad, engagemang på fritiden och behandling var det som upplevdes som viktigast att få hjälp med för att hålla sig drogfri, enligt de intagna som tillfrågats i denna undersökning. Det var också på dessa områden som fångar och narkomaner hade stora problem i de tidigare nämnda undersökningarna. Ser man till utbildning, boende, ekonomi, hälsa och sociala relationer hade de betydligt sämre resurser i förhållande till den övriga befolkningen. Att förbättra de intagnas sociala situation borde då vara högprioriterat. Samtidigt ska inte beroendeproblematiken underskattas. Många anser sig vara i behov av behandling för själva drogberoendet. 50 procent av de tillfrågade uppger att de är i behov av behandlingshem eller terapi för att

bryta drogberoendet, och 30 procent uppger att de behöver vidare behandling för att fortsatta hålla sig drogfria. Och det borde vara självklart att de som behöver vård också ska få tillgång till den vårdkompetens som krävs. Men annars är det mest en fråga om att ge de faktiska redskapen att leva ett annat liv: en utbildning, möjlighet till boende, öppningar till en ny umgängeskrets, att kunna återknyta kontakten med barn och anhöriga, något vettigt att göra på fritiden. Det handlar medandra ord om att hjälpa folk att komma på fötter och leva ett drägligt liv. Det är min tolkning av enkätsvaren. Sedan är det inte säkert att detta är hela sanningen, i den meningen att detta skulle vara de egentliga problemen och att bara man fick hjälp med dem så skulle allt säkert gå bra.det finns ju gott om exempel på människor som fått all tänkbar hjälp men ändå återfallit gång efter annan. En satsning på missbrukares resurser är ingen garanti för framgång. Det är snarare ett sätt att slippa det garanterade misslyckandet. För utan resurser och utan ett upplägg som personen ifråga själv är med på är chanserna små att lyckas. Vilken hjälp får man? Jag ställde frågan om vad man har möjlighet att få hjälp med på anstalten, av det som man angett krävs för att sluta missbruka och hålla sig drogfri. Här har det inte varit fasta svarsalternativ, utan de som deltagit har själva formulerat vilken hjälp de har möjlighet att få. Jag har delat in svaren i sex grupper. Personer Procent 1. Ingenting: 72 48% 2. Knappast något: 17 11% 3. Möjlighet till 34-placering 24 16% 4. Andra 1:a / 2:a-handsalternativ: 17 11% 5. Ospecificerade svar att man är nöjd: 8 5% 6. Vet ej: 11 7% N=149

1. De som svarade ingenting, det finns ingen hjälp att få, eller bara skrivit ett streck, var den klart största gruppen. Knappt hälften svarade att de inte kunde få någon som helst hjälp med vad de nu behövde få hjälp med. 2. Knappt något betyder två saker; antingen att den hjälp som erbjuds är irrelevant eller att den är relevant bara i kombination med andra, frånvarande åtgärder. Det rör sig om två lika stora grupper. Den första gruppen anser att den hjälp som erbjuds inte är relevant. Man har till exempel uppgivit att det finns möjlighet till en 34-placering på behandlingshem, samtidigt som det alternativet inte är vad personen anser sig vara i behov av. Det andra alternativet är att den hjälp som erbjuds är något man i och för sig behöver, men som 3:ehandsalternativ. Typexemplet här är regelbundna urinprov, som kan upplevas som meningsfullt, men bara om det kombineras med andra åtgärder. 3. Relativt många har svarat att de enbart har möjlighet till 34-placering. Det rör sig om 24 personer, varav de allra flesta fanns på två anstalter med särskilda motivationsavdelningar. 34 handlar om placering på behandlings eller familjehem under de sista månaderna av straffet. Egentligen handlar det därför inte om vilken hjälp man får för tillfället, under anstaltstiden, utan mer om en möjlig framtida hjälp. 4. Andra 1:a eller 2:a-handsalternativ avser hjälp de intagna kunde få på anstalten som överensstämde med det som de verkligen behövde, antingen som 1:a eller 2:a-handsalternativ. Det rör sig om 6 personer som angett terapi eller stödsamtal, 6 personer som angett drogfri miljö och 4 personer som utbildning eller jobb. Ofta har de dessutom angett att de kan få en 34-placering. 5. Denna grupp har svarat i allmänna ordalag hyfsat, bra eller behöver ingen hjälp som antyder att de är nöjda, antingen med sin sociala situation eller med denhjälp de får. 6. 11 personer svarade att de inte visste. Vet ej kan betyda att ingen informerat den intagne om vilken hjälp som finns att tillgå, att han eller hon

inte brytt sig om att fråga, alternativt inte fått begripliga svar. Sammanfattningsvis svarade 60 procent att de inte fick någon eller knappt någon hjälp. Drygt 10 procent uppgav att de fick relevant hjälp vid den aktuella tidpunkten, medan ytterligare drygt 15 procent hade chans till relevant hjälp mot slutet av verkställighetstiden. Kriminalvårdens version Hur stämmer den bild som förmedlas i denna undersökning med kriminalvårdens officiella version? KVS redogör för positiva påverkansinsatser för att förmå intagna att ta ställning mot droger och avstå från fortsatt eget missbruk. I Kriminalvårdens redovisning om drogsituationen 2000 anges att 35 procent av narkotikamissbrukarna deltog i någon form av riktad aktivitet mot drogproblem i oktober 2000. Narkotikarelaterade program, som syftar till att ge ökad kunskap och motivation, svarar för den största delen av verksamheten. Under år 2000 deltog knappt 1300 intagna i sådana program. Sammanlagt redovisades 136 000 programtimmar. (KROD 2000) Denna programverksamhet har dock inte lämnat något större avtryck i enkätundersökningen. Två personer nämner att 10-veckorsprogrammet våga välja varit värdefullt för dem. Men annars förekommer inte kriminalvårdens program i uppräkningen av erhållen hjälp. Det verkar alltså finnas en skillnad mellan vad kriminalvården betecknar som hjälp och vad de intagna uppfattar som hjälp. För den som vill söka behandling finns en utväg i form av 34-institutet. Därigenom är det möjligt att komma vidare till behandling, framför allt för missbruk, mot slutet av straffet. Förutsättningen är att man passerar en rad beslutsfattande instanser såväl inom som utom kriminalvården. Det är emellertid inte många som gör det. I oktober 2000 var 91 narkotikamissbrukare placerade enligt 34. Under hela året påbörjade cirka 330 narkotikamissbrukare en 34-placering, antingen på familjeeller behandlingshem. (KROD 2000) Det var knappt 7 procent av samtliga nyintagna narkotikamissbrukare det året.

Statistik saknas När det gäller alla andra saker man behöver hjälp med arbete, utbildning, drogfritt umgänge, bostad och fritidsengagemang saknas officiell statistik. Men resultatet av denna undersökning att man i väldigt liten utsträckning får den hjälp man behöver bekräftas av andra undersökningar på senare år. I en enkätundersökning genomförd av KVS för ett par år sedan uppgav de flesta intagna att deras sociala situation inte hade förändrats. I den mån den hade förändrats så var det oftast i negativ riktning. (BRÅ 1998) I en studie från BRÅ, där 95 slumpvis utvalda intagna intervjuades om sin situation en månad före frigivning, undersöktes även hur många som fått någon hjälp under anstaltstiden. På område efter område var det bara en minoritet som upplevde att de fått någon hjälp. 19 procent av de intervjuade uppgav att de hade fått hjälp med bostad, 29 procent med sysselsättning, 15 procent med sin ekonomiska situation och 17 procent uppgav att de hade fått hjälp med att behålla sitt sociala kontaktnät. Detta trots ett stort behov och inte sällan en tung social problematik. (BRÅ 2000) En fråga om resurser Argumentet i den här artikeln har varit att människor som fastnat i missbruk och placerats på anstalt måste ges resurser att ta sig ur denna position oavsett orsakerna och oavsett skuldfrågan. Det kan finnas många anledningar till att man börjar missbruka. Men oavsett om det är samhällets, föräldrarnas, ens eget eller någon annans fel, så finns det ett problem att lösa, här och nu, för människor i missbruk. Utgångspunkten kan inte vara något annat än den aktuella situationen för konkreta individer, och utifrån denna arbeta för en förändring. Samhällets roll måste då vara att ge användbara redskap som gör det möjligt att sig ur kriminalitet och missbruk, och inte att trycka ner människor ännu längre. Mot den bakgrunden är det dags att ställa sig frågan om dagens fängelse är en lämplig institution för att ta om hand narkotikamissbrukare. Svaret på den frågan måste bli nej. Om man ställer det som 166 intagna i den här undersökningen säger att de behöver för att sluta missbruka mot det som de uppgett att de har möjlighet att få hjälp med, är det svårt att komma

till någon annan slutsats. Man får inte den hjälp man behöver. Det som behövs för att förbättra den sociala situationen saknas i stor utsträckning. Därmed fortsätter kriminalvården att generera nya brott och ny misär. För avsaknaden av meningsfullt innehåll i verkställigheten betyder i regel inte att en ursprunglig problematik konserveras. Snarare är det så att problemen förvärras. Exempelvis uppgav närmare hälften av de intagna i en annan undersökning att de blivit av med bostaden under tiden i fängelse. (Nilsson/Tham 1999) Dagens fängelse förstärker många av de problem beträffande boende, arbete och sociala relationer som angetts vara de största hindren för att sluta missbruka. Det måste till aktiva ansträngningar för att motverka de skadliga effekterna av frihetsberövandet för att de intagnas resurser inte ska försämras. I avsaknad av sådana ansträngningar kommer kriminalvården även fortsättningsvis att höja hindren till ett liv utan droger och kriminalitet, istället för att sänka dem. Detta strider mot allt mot lagen, mot sunt förnuft och mot det mesta som har med ett civiliserat samhälle att göra. Referenser: BRÅ 1998: 6, Frigivning från fängelse, BRÅ-rapport 1998: 6 BRÅ 2000: 20, Från anstalt till livet i frihet. Delrapport 1: Inför muck, BRÅrapport 2000: 20 CAN (2001), Det tunga narkotikamissbrukets omfattning i Sverige 1998. MAX-projektet, delrapport 3 CAN (2002), Narkotikamissbruk och marginalisering. MAXprojektet, slutrapport CDG (2001), Insatser mot narkotika. Delrapport 1: Sammanfattande förslag till åtgärder, Norrköping: KVS Ds 2000: 37, Från anstalt till frihet, Justitiedepartementet EMCDDA (2001), An overview study: Assistance to drug users in European Union prisons, EMCDDA scientific report, augusti 2001 KOS (2000), Kriminalvårdens officiella statistik, Norrköping: KVS KROD (2000), Kriminalvårdens redovisning om drogsituationen, Norrköping: KVS Anders Nilsson / Henrik Tham (1999), Fångars levnadsförhållanden, Norrköping: KVS RRV 1999: 27, Effektivare kriminalvård en hinderanalys, Stockholm: RRV