Antisemitism och nationalsocialism. Av Moishe Postone

Antisemitism och nationalsocialism Av Moishe Postone Vari består antisemitismens förhållande till nationalsocialismen? I Tyskland har den offentliga diskussionen av denna fråga karakteriserats av en dikotomi mellan liberaler och konservativa på ena sidan, och vänstern på den andra. Liberaler och konservativa har tenderat att betona brottet mellan det nazistiska för flutna och nuet. När de hänvisar till detta förflutna har de förlagt uppmärksam heten till förföljelsen och utrotningen av judarna och tenderat att tona ner andra centrala aspekter av nazismen. Genom att understryka den förmodat full ständiga brytningen mellan Tredje riket och Förbundsrepubliken, har den här sortens tonvikt på antisemitismen paradoxalt nog bidragit till att undvika en fundamental konfrontation med nationalsocialismens samhälleliga och strukturella verklighet. Den verkligheten försvann helt säkert inte fullständigt 1945. Med andra ord har fördömandet av den nazistiska antisemitismen också tjänat som en legitimerande ideologi för det nuvarande systemet. Denna instrumentalisering var enbart möjlig eftersom antisemitismen primärt har behandlats som en form av fördom, som en syndabocksideologi, vilket fördunklar det inneboende förhållandet mellan antisemitismen och andra aspekter av nationalsocialismen. Å andra sidan har vänstern tenderat att koncentrera sig på national socialismens funktion för kapitalismen, genom att betona förstörelsen av arbetarklassens organisationer, den nazistiska sociala och ekonomiska politiken, upprustning, expansionism, och stat- och partiväldets byråkratiska mekanismer. Inslag av kontinuitet mellan Tredje riket och Förbundsrepubliken har framhållits. Förintandet av judarna har naturligtvis inte ignorerats. Likväl har det snabbt underordnats generella kategorier som fördomar, diskriminering och förföljelse. Genom att förstå antisemitismen som en marginell aspekt inom nationalsocialismen, snarare än en central, har vänstern fördunklat det inneboende förhållandet mellan de två. Båda dessa positioner förstår modern antisemitism som anti-judiska fördomar, som ett särskilt exempel på rasism i största allmänhet. Deras betoning av antisemitismens masspsykologiska karaktär isolerar behandlingen av förintelsen från socioekonomiska och sociohistoriska undersökningar av nationalsocialismen. Men förintelsen kan emellertid inte förstås så länge antisemitismen ses som ett exempel på rasism i allmänhet, och så länge nazismen förstås enbart i termer av storkapital 1

ANTISEMITISM OCH NATIONALSOCIALISM och en terroristisk byråkratisk polisstat. Auschwitz, Belzec, Chel mno, Maidanek, Sobibor och Treblinka kan inte behandlas utanför ramarna av en analys av nationalsocialismen. De representerar en av dess logiska slutpunkter, inte bara dess mest förfärliga epifenomen. Ingen analys av nationalsocialismen är fullt adekvat om den inte kan göra räkning för utrotandet av den europeiska judenheten. I denna essä kommer jag försöka närma mig en förståelse av förintelsen av de europeiska judarna genom att skissera en tolkning av den moderna antisemitismen. Min avsikt är inte att förklara varför nazism och modern antisemitism åstadkom ett genombrott och blev hegemonisk i Tyskland. Ett sådant försök skulle innebära en analys av det specifika i Tysklands historiska utveckling, ett ämne om vilket mycket har skrivits. Denna essä försöker snarare att mer noggrannt fast ställa vad det var som fick ett genombrott, genom att föreslå en analys av den moderna antisemitismen som indikerar dess inneboende samband med nationalsocialismen. En sådan undersökning är en nödvändig förutsättning för varje substantiell analys av varför nationalsocialismen fick sådan framgång i Tyskland. Det första steget måste vara en närmare bestämning av förintelsen och av modern antisemitism. Problemet skall inte formuleras kvantitativt, varken i termer av hur många människor som mördades eller graden av lidande. Det finns alltför många historiska exempel på massmord och folkmord. (Många fler ryssar än judar, mördades exempelvis av nazisterna.) Det är snarare en fråga om kvalitativ specificering. Vissa särskilda aspekter av nazisternas utrotning av den europeiska judenheten förblir oförklarliga så länge antisemitismen behandlas som ett specifikt exempel på en syndabocksstrategi vars offer mycket väl kunde ha varit medlemmar av vilken annan folkgrupp som helst. Förintelsen karakteriserades av en känsla av ideologiskt kall, en relativ frånvaro av emotioner och omedelbart hat (i kontrast till pogromer, exempelvis), och viktig ast av allt, dess uppenbara avsaknad av funktionalitet. Utrotningen av judarna verkar inte ha varit medel för ett annat mål. De utrotades inte av militära skäl, eller under loppet av en våldsam process för att erövra land (vilket var fallet med de amerikanska indianerna eller de tasmanska aboriginerna). Inte heller liknade nazisternas policy gentemot judarna den gentemot polackerna eller ryssarna, vilken syftade till att utradera de delar av befolkningen kring vilka motstånd skulle kunna uppstå, för att lättare kunna utnyttja de resterande som heloter. Judarna utrotades helt enkelt inte för något påtagligt,»yttre«mål. Utrotningen av judarna skulle inte bara ha blivit total, men var också sitt eget mål utrotning för utrotningens skull ett mål som krävde absolut prioritet. Ingen funktionalistisk förklaring av förintelsen och ingen syndabocksteori om antisemitismen kan överhuvudtaget förklara varför, under de sista åren av kriget, när de tyska styrkorna krossades av Röda armén, en avsevärd mängd fordon avleddes från logistiskt stöd och användes för att transportera judar till gaskam 2

MOISHE POSTONE rarna. När det kvalitativa särdraget i förintandet av den europeiska judenheten erkänns, står det klart att försök till förklaringar som behandlar kapitalism, rasism, byråkrati, sexuellt förtryck, eller den auktoritära personligheten, förblir alltför generella. Förintelsens särart kräver en mycket mer bestämd förmedling för att vi överhuvudtaget skall kunna närma oss en förståelse av den. Förintandet av den europeiska judenheten är, naturligtvis relaterat till antisemitismen. Särarten hos den förra måste relateras till den hos den senare. Dessutom måste modern antisemitism förstås med avseende på nazismen som en rörelse en rörelse som, enligt dess egen självförståelse, utgjorde en revolt. Modern antisemitism, som inte skall blandas ihop med vardagliga antijudiska fördomar, är en ideologi, en tankeform, som uppstod i Europa under det sena 1800- talet. Dess framväxt förutsatte tidigare former av antisemitism, som under århundraden hade varit en integrerad del av den kristna västerländska civilisationen. Vad som är gemensamt för alla former av antisemitism är den grad av makt som tillskrivs judarna: makten att döda Gud, att utlösa pestepidemier, och mer nyligen, att införa kapitalism och socialism. Antisemitiskt tänkande är starkt manikeistiskt, med judarna spelande rollen som mörkets barn. Det är inte bara graden, men också karaktären hos den makt som tillskrivits judarna som utmärker antisemitism från andra former av rasism. Troligtvis tillskriver alla former av rasism en potentiell makt till den Andre. Denna makt är emellertid oftast konkret, materiell, eller sexuell. Det är den potentiella makten hos den förtrycka (som underkuvad), hos»untermenschen«. Den makt som tillskrivs judarna är mycket större, och uppfattas som aktuell snarare än potentiell. Dessutom är det en annan form av makt, en inte nödvändigtvis konkret sådan. Vad som karakteriserar den makt som tillskrivs judarna i den moderna antisemitismen är att den är mystiskt ogripbar, abstrakt och universell. Den anses vara en form av makt som inte manifesterar sig direkt, utan som måste finna ett annat sätt att uttrycka sig. Den söker en konkret bärare, oaktat om den är politisk, social, eller kulturell, genom vilken den kan arbeta. För judarnas makt som den uppfattas i den moderna antisemitiska fantasin, är inte konkret bunden, inte»rotad«, den förmodas vara av häpnadsväckande styrka och extremt svår att kontrollera. Den anses stå bakom fenomenen, men inte vara identisk med dem. Dess källa anses därför vara dold konspiratorisk. Judarna representerar en oändligt mäktig, ogripbar, internationell konspiration. Ett talande exempel för denna syn är en nazistisk affisch som avbildar Tyskland representerad som en stark, ärlig arbetare hotad i väst av en fet, plutokratisk John Bull, och i öst av en brutal, barbarisk bolsjevikisk kommissarie. Men dessa två hotfulla krafter är endast marionetter. Tittandes ut från jordens hörn, med marionettsnörena i ett fast grepp, är juden. En sådan vision var inte nazisterna ensamma om. Det är karakteristiskt för modern antisemitism att judarna anses vara den 3

ANTISEMITISM OCH NATIONALSOCIALISM kraft som står bakom sådana»uppenbara«motsatser: plutokratisk kapitalism och socialism. Den»internationella judenheten«uppfattas dessutom som centrerad i de moderna megalopolernas nyframväxande»asfaltdjungler«, att stå bakom den»vulgära, materialistiska, moderna kulturen«och i allmänhet, alla krafter som bidrar till nedgången för alla traditionella sociala grupper, värden och institutioner. Judarna representerar en främmande, farlig, destruktiv kraft som underminerar nationens sociala»hälsa«. Modern antisemitism karakteriseras alltså inte bara av dess sekulära innehåll, men också av dess systematiska karaktär. Dess anspråk är att förklara världen en värld som för många människor snabbt hade blivit alltför komplex och hotfull. Denna deskriptiva bestämning av modern antisemitism, visserligen nödvändig för att skilja dess form från fördomar eller rasism i allmänhet, är i sig själv ändå inte tillräcklig för att visa på den inneboende kopplingen till national socialismen. Det vill säga, målet att övervinna den sedvanliga uppdelningen mellan en socialhistorisk analys av nazismen och en granskning av antisemitismen är, på denna nivå, ännu inte uppnådd. Vad som krävs är en förklaring som kan förmedla de två med varandra. En sådan förklaring måste förmå att historiskt grunda den form av antisemitism som beskrivits ovan med hjälp av samma kategorier som skulle kunna användas för att förklara nationalsocialismen. Min intention är inte att negera socialpsykologiska eller psykoanalytiska förklaringar, utan snarare att belysa en historisk-epistemologisk referensram inom vilken vidare psykologiska specifikationer kan äga rum. En sådan referensram måste kunna belysa det specifika innehållet i den moderna antisemitismen, och den måste vara historisk, det vill säga, den måste bidra till en förståelse av varför den ideologin blev så förhärskande som den blev från och med det sena artonhundratalet. Utan en sådan ram förblir alla andra försök till förklaringar som fokuserar på subjektiva dimensioner historiskt obestämda. Vad som krävs är alltså en förklaring i termer av en socialhistorisk epistemologi. En fullständig utveckling av antisemitismens problematik skulle inte rymmas inom ramarna för den här essän. Den poäng som däremot skall göras, är att en noggrann undersökning av den moderna antisemitiska världsbilden avslöjar att den är ett tänkesätt i vilket den industriella kapitalismens snabba utveckling, med alla dess sociala omvälvningar, blir personifierad och identifierad som juden. Det är inte endast så att judarna ansågs vara innehavarna av pengar, som i den tradition ella antisemitismen, utan att de hölls ansvariga för ekonomiska kriser och identifierades med en kedja av sociala omstruktureringar och förskjutningar som ett resultat av snabb industrialisering: explosiv urbanisering, nedgången för tradition ella klasser och samhällsskikt, framväxten av ett stort, alltmer organiserat industriproletariat, och så vidare. Med andra ord, kapitalets abstrakta herravälde, som framför allt i och med den hastiga industrialiseringen fångade människor i ett nät av dyna 4

MOISHE POSTONE miska krafter de inte kunde förstå, kom att uppfattas som den internationella judenhetens herravälde. Detta är emellertid inte mer än ett första försök. Personifikationen har blivit beskriven, men ännu inte förklarad. Det har gjorts många försök till förklaringar, men ingen har ännu, enligt min mening, varit heltäckande. Problemet med sådana teorier, som den av Max Horkheimer, som koncentrerar sig på identifikationen av juden med pengar och cirkulationssfären, är att de inte kan förklara föreställningen att judar också skulle utgöra kraften bakom socialdemokrati och kommunism. Vid en första anblick framstår de teorier, likt den av George L. Mosse, som tolkar antisemitismen som en revolt mot moderniteten, som mer tillfredsställande. Både plutokrati och arbetarrörelser följde som konsekvenser av moderniteten, av de massiva sociala omstruktureringar som följde av den kapitalistiska industrialiseringen. Problemet med sådana angreppssätt är emellertid att»det moderna«med säkerhet skulle inkludera industrikapitalet. Industrikapitalet var, vilket är väl känt, trots allt just inte ett föremål för sådana antisemitiska attacker, inte ens under en period av mycket snabb industrialisering. Dessutom var nationalsocialismens attityd till många andra dimensioner av moderniteten, framför allt modern teknologi, bejakande snarare än kritisk. De aspekter av det moderna livet som förkastades respektive bejakades av nazisterna formar ett mönster. Det mönstret borde vara inneboende i ett adekvat begreppsliggörande av problemet. Eftersom mönstret inte var unikt för nationalsocialismen, så har problematiken vidsträckt betydelse. Den moderna antisemitismens bejakande av industrikapitalet indikerar att det krävs ett angreppssätt som kan skilja mellan vad den moderna kapitalismen är och hur den manifesterar sig, mellan dess väsen och dess framträdelse. Termen»modern«äger inte i sig själv en inneboende differentiering som tillåter en sådan distinktion. Jag skulle vilja föreslå att de samhälleliga kategorier som utvecklades av Marx i hans mogna kritik, såsom»vara«och»kapital«, är mer passande, då en rad distinktioner mellan vad som är och vad som framträder är inneboende i kategorierna själva. Dessa kategorier kan tjäna som utgångspunkt för en analys som är kapabel att särskilja mellan olika uppfattningar om»det moderna«. En sådan ansats skulle försöka relatera det mönster av samhällskritik och bejakande som vi undersöker till de kapitalistiska samhälleliga relationernas utmärkande drag. Dessa överväganden leder oss till Marx fetischbegrepp, som hade den strategiska avsikten att tillhandahålla en social och historisk kunskapsteori grundad i skillnaden mellan det kapitalistiska samhälleliga relationernas väsen och dess manifesta former. Vad som ligger till grund för fetischbegreppet är Marx analys av varan, penningen och kapital, inte endast som ekonomiska kategorier, men som former för särskilda samhälleliga relationer som väsentligen karakteriserar kapitalismen. I hans analys framträder inte kapitalismens former för samhälleliga relationer som sådana, utan uttrycks bara i objektiverad form. Arbete i kapital ismen är 5

ANTISEMITISM OCH NATIONALSOCIALISM inte bara en samhälleligt produktiv aktivitet (»konkret arbete«), utan tjänar också som samhällelig mediering (»abstrakt arbete«) i de öppna samhälleliga relationernas ställe. Alltså är produkten, varan, inte bara en produkt i vilken det konkreta arbetet objektifieras; det är också en form av objektifierad samhällelig relation. I kapitalismen är produkten inte ett objekt som förmedlas genom öppna samhälleliga relationer och maktformer. Varan, som objektiveringen av arbetets båda former under kapitalismen, är sin egen samhällsförmedling. Den äger alltså en»dubbelkaraktär«: bruksvärde och värde. Som objekt både uttrycker och döljer varan livlösa samhälleliga förhållanden som inte har något annat»självständigt«uttryckssätt. Denna objektiveringsmetod av samhälleliga förhållanden är dess alienering. Kapitalismens grundläggande, samhälleliga förhållanden erhåller ett kvasi-objektivt eget liv. De utgör en»andra natur«, ett system av abstrakt herravälde och tvång, vilket visserligen är samhälleligt, men också opersonligt och»objektivt«. Sådana förhållanden framstår inte som samhälleliga överhuvudtaget, utan som naturliga. Samtidigt uttrycker de kategoriala formerna en särskild, samhälleligt konstituerad förståelse av natur i termer av ett objektivt, lagbundet, kvantifierbart beteende hos ett kvalitativt homogent väsen. De marxska kategorierna uttrycker simultant specifika samhälleliga förhållanden och tankeformer. Begreppet fetisch refererar till tankeformer som grundar sig i förnimmelser som förblir bundna till de kapitalistiska samhälleliga förhållandenas framträdelseformer. När man granskar de specifika dragen hos den makt som tillskrivs judarna av den moderna antisemitismen abstrakthet, ogripbarhet, universalitet, mobilitet är det slående att de alla kännetecknar värdedimensionen hos de samhälleliga former som analyserats av Marx. Dessutom framträder denna dimension, liksom den förmodade makten hos judarna, inte som sådan, utan alltid i form av en materiell bärare, varan. Med detta sagt ska jag inleda med en kort analys av det sätt som kapitalistiska samhällsförhållanden framställer sig själva. Jag ska med andra ord försöka förklara den personifikation som beskrivits ovan, och klargöra problemet varför modern antisemitism, som rasade mot så många aspekter av det moderna, var så iögonfallande tyst, eller positiv, när det kom till industrikapitalet och modern teknologi. Jag ska börja med exemplet varuformen. Den dialektiska spänningen mellan bytesvärde och bruksvärde inom varuformen kräver att denna»dubbelkaraktär«externaliseras materiellt. Den framträder»dubblerad«som pengar (bytesvärdets manifesta form) och som vara (bruksvärdets manifesta form). Även om varan är en samhällelig form som uttrycker både bytesvärde och bruksvärde, så blir effekten av denna externalisering att varan framträder endast som sin bruksvärdesdimension, som rent materiell och»tingslig«. Pengar, å andra sidan, framträder som den enda behållaren för bytesvärdet, som manifestationen av det rent abstrakta, snar are än som den externaliserade manifesta formen för bytesvärdes dimensionen hos varan 6

MOISHE POSTONE själv. Den form av materialiserade samhälleliga förhållanden som är specifika för kapitalismen uppträder på denna nivå av analysen som motsättningen mellan pengar, som abstrakt, och som»tingslig«natur. En aspekt av fetischen är alltså att kapitalistiska samhälleliga förhållanden inte framträder som sådana, och att de dessutom presenterar sig antinomiskt, som motsättningen mellan det abstrakta och det konkreta. Detta på grund av att båda sidorna av antinomin är objektiverade, då båda uppträder som kvasi-naturliga. Den abstrakta dimensionen framträder i form av abstrakta, universella,»objektiva«naturlagar; den konkreta dimensionen framträder som ren»tingslig«natur. Den struktur för alienerade samhälleliga förhållanden som karakteriserar kapital ismen har formen av en kvasi-naturlig antinomi, inom vilken det samhälleliga och historiska inte framträder. De flesta kritiska analyser av fetischformer har koncentrerat sig på den sida av antinomin som hypostaserar det abstrakta som transhistoriskt så kallat positivistiskt borgerligt tänkande som därmed maskerar den samhälleliga och historiska karaktären hos de rådande förhållandena. I denna essä kommer tonvikten läggas på den andra sidan på de former av romanticism och revolt som, i termer av den egna självförståelsen, är antiborgerliga, men som i verkligheten hypostaserar det konkreta och därmed förblir bundna inom de kapitalistiska samhälleliga förhållandenas antinomi. Antikapitalistiska tankeformer som förblir bundna inom omedelbarheten av denna antinomi, tenderar att uppfatta kapitalismen, och det som är specifikt för dess samhälleliga formation, endast i termer av manifestationerna hos antinomins abstrakta dimension; vilket exempelvis leder till att pengar uppfattas som»roten till allt ont«. Den existerande konkreta dimensionen kontrasteras då positivt mot den som den»naturliga«eller ontologiskt mänskliga, som förmodas stå utanför det kapitalistiska samhällets specificitet. Följaktligen förstås konkret arbete som det ickekapitalistiska momentet i kontrast till pengarnas abstrakthet, som exempel vis hos Proudhon. Att konkret arbete i sig självt inkorporerar och formas av kapitalets samhälleliga förhållanden uppfattas inte. Med den fortsatta utvecklingen av kapitalismen, av kapitalformen och dess associerade fetisch, förvärvar kapitalfetischens immanenta naturalisation nya dimensioner. Kapitalformen, liksom varuformen, karakteriseras av det antinomiska förhållandet mellan konkret och abstrakt, vilka båda framträder som naturliga. Det»naturligas«kvalitet skiljer sig emellertid åt. Sammankopplad med varufetischen är uppfattningen om den lagenliga karaktären hos förhållanden mellan individuella, självständiga enheter, som den uttrycks exempelvis inom den klassiska politiska ekonomin eller i teori om naturlagarna. Kapital är enligt Marx självförmerande värde. Det karaktäriseras av en kontinuerlig, oupphörlig process av självexpansion hos värdet. Denna process underligger snabba, storskaliga cykler av produktion och konsumtion, skapelse och förstörelse. Kapital har ingen bestämd, färdig form, 7

ANTISEMITISM OCH NATIONALSOCIALISM men framträder i olika stadier på dess spiralformiga väg i formen av pengar och i formen av varor. Som självförmerande värde, framträder kapitalet som ren process. Dess konkreta mått förändras därefter. Individuella arbeten utgör inte längre självständiga enheter. De blir alltmer till cellulära komponenter av ett stort, komplext, dynamiskt system, som innesluter människor och maskiner, och som styrs av ett enda mål, nämligen produktion för produktionens egen skull. Den alienerade sociala helheten blir större än summan av dess konstituerande individer och har ett mål som är externt till sig självt. Det målet är en evigt pågående process. Kapitalformens samhälleliga förhållanden har en blind, processuell, kvasi-organisk karaktär. Organiska teorier om staten, spridningen av rasteorier och socialdarwinismens uppgång i det sena 1800-talet är exempel på detta. Samhället och historiska processer förstås i allt högre grad i biologiska termer. Jag ska här inte utveckla denna aspekt av kapitalfetischen vidare. Det som måste uppmärksammas för våra syften är implikationerna för hur kapitalet kan uppfattas. Som indikerats ovan låter»dubbelkaraktären«varan att framträda som en rent materiell entitet snarare än som en objektivering av förmedlade samhälleliga förhållanden under den logiska nivån av analysen av varan. På samma sätt låter den konkret arbete framträda som en rent materiell, kreativ process, avskild från kapitalismens samhälleliga förhållanden. På kapitalets logiska nivå låter»dubbelkaraktären«(arbetsprocess och värdeförmeringsprocess) den industriella produktionen framträda som rent materiell, kreativ process, avskild från kapitalet. Den manifesta formen av det konkreta är nu mer organisk. Industrikapitalet kan därmed framträda som i rakt nedstigande led härstammande från»naturligt«hantverksarbete, som»organiskt rotat«, i motsats till det»rotlösa«,»parasiterande«finanskapitalet. Det förras struktur framträder som besläktad med den hos skrået; dess sociala kontext uppfattas som en överordnad organisk enhet: Gemenskap (Gemeinschaft), Volk, ras. Kapitalet självt eller vad som förstås som den negativa aspekten av kapitalismen förstås bara som den manifesta formen av dess abstrakta dimension: finans- och räntekapital. I denna mening står den biologiska tolkningen, som ställer den konkreta dimensionen (av kapitalismen) som»naturlig«och»hälsosam«mot den negativitet som blir tagen för»kapitalism«, inte i motsättning till en glorifiering av industrikapital och teknologi. Båda är antinomins»tingsliga«sida. När exempelvis Norman Mailer försvarade neo-romantik (och sexism) i Könets fånge, skrev han att Hitler onekligen talade om blod, men att han även byggde maskinen. Poängen är att i denna form av fetischerade»antikapitalism«ses både blodet och maskinen som konkreta motprinciper till det abstrakta. Den positiva betoningen på»natur«, på blod, jorden, konkret arbete och Gemeinschaft, kan med lätthet gå hand i hand med ett glorifierande av teknologi och industrikapital. Denna tankeform skall då inte förstås som anakronistisk, som uttrycket för en historisk ickesynkronicitet (Ungleichzeitigkeit), lika lite som uppkomsten av rasteorier i det 8

MOISHE POSTONE sena artonhundratalet skall förstås som atavistisk. De är historiskt nya tanke former och representerar på intet sätt återkomsten av en äldre figur. Det är på grund av betoningen på den biologiska naturen som de framstår som atavistiska eller anakronistiska. Emellertid är denna betoning själv rotad i kapital fetischen. Vändningen till biologin och begäret efter ett återvändande till»naturliga ursprung«, kombinerat med ett bejakande av teknologi, som framträder i många former i det tidiga nittonhundratalet, skall förstås som uttryck för den antinomiska fetischen som ger upphov till föreställningen om att det konkreta är»naturligt«och som alltmer för fram det socialt»naturliga«på ett sådant sätt att det fattas i biologiska termer. Hypostaserandet av det konkreta och identifierandet av kapitalet med det mani fest abstrakta underligger en form av»antikapitalism«som försöker att överkomma den rådande samhällsordningen från en ståndpunkt som faktiskt förblir immanent till den samhällsordningen. Såtillvida den ståndpunkten utgör den konkreta dimensionen, tenderar denna ideologi att peka mot en mer konkret och organiserad form av en öppet kapitalistisk samhällsyntes. Denna form av»antikapitalism«verkar alltså bara se bakåt med längtan. Som ett uttryck för kapitalfetischen är dess egentliga riktning framåt. Den framträder i övergången mellan liberal och byråkratisk kapitalism, och blir virulent i en tid av strukturell kris. Denna form av»antikapitalism«baseras alltså på en ensidig attack på det abstrakta. Det abstrakta och konkreta ses inte som en antinomi där det verkliga övervinnandet av det abstrakta av värdedimensionen involverar det historiska övervinnandet av antinomin i sig, såväl som dess båda villkor. Istället sker en ensidig attack på det abstrakta förnuftet, abstrakta lagar, eller på en annan nivå, på pengar och finanskapital. I denna mening är det antinomiskt komplementärt till liberalt tänkande, där det abstraktas dominans inte blir ifrågasatt och distinktionen mellan positivt och kritiskt förnuft inte görs. Den»antikapitalistiska«attacken inskränktes emellertid inte till en attack gentemot det abstrakta. På kapitalfetischens nivå är det inte bara den konkreta sidan av antinomin som kan naturaliseras och biologiseras. Den manifest abstrakta dimensionen biologiserades också i form av judarna. Den fetischistiska motsättningen mellan det konkreta materialet och det abstrakta, mellan det»naturliga«och det»artificiella«, översattes till den världshistoriskt betydelsefulla motsättningen mellan arier och judar. Modern antisemitism innehåller en biologisering av kapitalismen som bara förstås i termer av dess manifest abstrakta dimension som den internationella judenheten. I enlighet med denna tolkning identifierades judarna inte bara med pengar, med cirkulationssfären, utan också med kapitalismen själv. Men på grund av dess fetischerade form föreföll kapitalismen inte inkludera industri och teknologi. Kapitalismen verkade bestå av bara dess manifest abstrakta dimension, vilken i sin tur var ansvarig för hela den rad av konkreta sociala och kulturella förändringar 9

ANTISEMITISM OCH NATIONALSOCIALISM som förknippades med den moderna industriella kapitalismens snabba utveckling. Judarna sågs inte bara som representanter för kapital (vilket skulle ha gjort antisemitiska attacker mycket mer klasspecifika). De blev personifikationer för det ogripbara, destruktiva, oändligt mäktiga och internationella kapitalets-dominans som en alienerad social form. Särskilda former av antikapitalistiskt missnöje rikta des mot den manifest abstrakta dimensionen av kapitalet personifierad i form av judarna, inte för att judarna medvetet identifierades med värdedimensionen, utan för att, givet antinomin av de abstrakta och konkreta dimensionerna, så framstod kapitalismen på det sättet. Den»antikapitalistiska«revolten var därmed också revolten mot judarna. Övervinnandet av kapitalismen och dess negativa sociala effekter associerades med övervinnandet av judarna. Även om den immanenta kopplingen mellan den sorts»antikapitalism«som präglade nationalsocialismen och modern antisemitism har antytts, kvarstår frågan varför den biologiska tolkningen av kapitalismens abstrakta dimension fann sitt fokus hos judarna. Detta»val«var, i en europeisk kontext, på intet sätt slumpmässigt. Judarna hade inte kunnat ersättas av någon annan grupp. Anledning arna till detta är många. Antisemitismens långa historia i Europa och den sammanhörande associationen mellan judar och pengar är väl kända. Industrikapitalets snabba expansion under artonhundratalets sista tredjedel sammanföll med den politiska och civila frigörelsen för judarna i Centraleuropa. Det skedde en veritabel explosion av judar på universiteten, inom de fria yrkena, journalistik, konst och försäljning. Judarna blev snabbt synliga inom det civila samhället, särskilt i de sfärer och professioner som expanderade och som associerades med den nya samhällsform som växte fram. Man skulle kunna nämna många andra faktorer, men det finns en jag särskilt vill betona. Precis som varan, förstådd som en samhällelig form, uttrycker sin»dubbelkaraktär«i den externaliserade oppositionen mellan det abstrakta (pengar) och det konkreta (varan), så karakteriseras det borgerliga samhället av uppdelningen mellan staten och civilsamhället. För individen uttrycks denna uppdelning som den mellan individen som medborgare och som privatperson. Som medborgare är individen abstrakt, som det uttrycks exempelvis i uppfattningen om likhet inför (den abstrakta) lagen, eller under principen om en person, en röst. I egenskap av privatperson är individen konkret, inbäddad i verkliga klassrelationer som ses som»privata«, det vill säga de tillhör civilsamhället, och finner därmed inte ett politiskt uttryck. I Europa däremot realiserades aldrig till fullo uppfattningen om nationen som en renodlat politisk entitet, abstraherad från civilsamhällets substantialitet. Nationen var inte bara en politisk entitet, den var också konkret, bestämd av ett gemensamt språk, historia, traditioner och religion. I denna mening var judarna den enda grupp som uppfyllde bestämningen av medborgarskap som en rent politisk abstraktion, som en följd av deras politiska frigörelse. 10

MOISHE POSTONE De var tyska eller franska medborgare, men inte riktiga tyskar eller fransmän. De var delar av nationen på ett abstrakt sätt, men sällan på ett konkret. De var dessutom medborgare av de flesta av Europas länder. Egenskapen abstrakthet, inte bara karakteristisk för värdedimensionen i sin omedelbarhet, utan också, förmedlat, den borgerliga staten och lagen, blev intimt förknippad med judarna. I en tid när det konkreta glorifierades gentemot det abstrakta, gentemot»kapitalism«och den borgerliga staten, blev detta en ödesdiger association. Judarna var rotlösa, internationella, och abstrakta. Modern antisemitism är alltså en särskilt elakartad fetischform. Dess makt och fara är ett resultat av dess omfattande världsbild, som förklarar och ger form åt vissa sorter av antikapitalistiskt missnöje på ett sätt som lämnar kapitalismen intakt, genom att attackera personifikationer av denna samhälleliga form. Antisemitism förstådd på det sättet tillåter att man begriper ett viktigt moment av nazismen som en förkortat antikapitalistisk rörelse, karakteriserad av ett hat mot det abstrakta, en hypostasering av det existerande konkreta och av en trångsynt, skoningslös men inte nödvändigtvis hatisk mission: att frälsa världen från roten till all ondska. Utrotningen av den europeiska judenheten visar mer än något annat, att det är alldeles för enkelt att omtala nazismen som en massrörelse med antikapitalistiska övertoner som lade av överrocken senast 1934 (»Röhmkuppen«), efter att den hade tjänat sitt syfte och statsmakten hade erövrats. För det första är ideologiska tankeformer inte blott medvetna manipulationer. För det andra, denna syn missförstår den nazistiska»antikapitalismens«art till vilken grad den var immanent bunden till den antisemitiska världsbilden. Auschwitz indikerar en sådan koppling. Det är sant att den något för konkreta och plebejiska»antikapitalismen«från SA gjordes överflödig 1934; men däremot inte den antisemitiska reaktionen»kunskapen«att källan till allt ont är det abstrakta, juden. En kapitalistisk fabrik är en plats där värde produceras, som»olyckligtvis«måste anta formen av varuproduktion, av bruksvärden. Det konkreta produceras som den nödvändiga bäraren av det abstrakta. Förintelselägren var inte en fruktans värd version av en sådan fabrik, utan snarare skall de ses som dess groteska, ariska,»antikapitalistiska«negation. Auschwitz var en fabrik gjord för att»förstöra värde«, det vill säga, förstöra personifikationerna av det abstrakta. Dess organisation var ett slags förskräcklig industriell process, vars mål var att»frigöra«det konkreta från det abstrakta. Det första steget var att avhumanisera, det vill säga att slita bort»masken«av mänsklighet, av kvalitativ särskildhet, och avslöja judarna för»det de verkligen är«skuggor, chiffer, numrerade abstraktioner. Det andra steget var att utradera denna abstrakthet, att förvandla den till rök, i en process som också innefattade ett försök att ta bort de sista resterna av konkret materiellt»bruksvärde«: kläder, guld, hår, tvål. 11

ANTISEMITISM OCH NATIONALSOCIALISM Auschwitz, inte nazisternas maktövertagande 1933, var den riktiga»tyska revolutionen«, försöket att»kullkasta«inte bara den politiska ordningen, utan också den existerande samhällsformationen. Genom denna enda gärning skulle världen göras säker från det abstraktas tyranni. I processen»frigjorde«sig nazisterna ifrån mänsklighet. De förlorade kriget mot Sovjetunionen, Amerika och Storbritannien. De vann sitt krig, sin»revolution«, mot de europeiska judarna. De lyckades inte bara med att mörda sex miljoner judiska barn, kvinnor och män. De lyckades förstöra en kultur en mycket gammal kultur den europeiska judenhetens. Det var en kultur som kännetecknades av en tradition som inbegrep en komplicerad spänning mellan partikularitet och universalitet. Denna inre spänning dubblerades på det yttre planet, och karakteriserade förhållandet mellan judarna och deras kristna omgivningar. Judarna var aldrig fullt ut en del av de större samhällen i vilka de bodde, men de var heller aldrig helt avskilda från dessa samhällen. Resultaten var ofta katastrofala för judarna. Ibland var de mycket fruktbara. Detta spänningsfält sedimenterades i de flesta judiska individer som en följd av emancipationen. Den slutgiltiga lösningen på denna spänning mellan det partikulära och det universella är, i den judiska traditionen, en funktion av tiden, av historien Messias ankomst. Kanske skulle de europeiska judarna emellertid, i skenet av sekularisering och assimilering, ha övergett den spänningen. Kanske skulle den kulturen gradvis ha försvunnit som en levande tradition, innan lösningen av det partikulära och det universella hade förverkligats. Den frågan kommer aldrig att besvaras. Översättning från engelskan: Anders Diedrichs och Hannah Ohlén 12