Jur.kand. Bożysław KUROWSKI, institutets assistent mottar protokollet PROTOKOLL från förhör av vittne 394 Inställer sig: XXXXXXXXXX, född: den 8.05.1869 ort: Nakło yrke: leg. Läk. Från Poznań religion: romersk-katolik föräldrarnas förnamn: Józef, Emilja Sista bosättningsadress i Polen: Poznań ul Mickiewicza 22. Nuvarande bosättningsadress: ----- Upplyst om vikten av sanningsenliga vittnesmål och ansvar och följder vid falska vittnesmål, förklarar hon följande: Jag har vistats som politisk fånge i lägret i ŻABIKOWO nära Poznań (Lenzigen) från och med 30.09.1943 till och med 15.02.1944, därefter i koncentrationslägret i RAVENSBRÜCK från och med mars 1944 till och med maj 1944, samt från och med 20.07.1944 till och med 25.05.1945. Jag bar en rödfärgad triangel märkt med bokstaven P. Från och med maj till och med 19.07.1944 var jag läkare i ett judiskt läger i PRAUSNITZ som tillhörde till GROSS ROSEN. På frågan om jag i samband med vistelsen respektive mitt arbete i koncentrationsläger har någon särskild kunskap om koncentrationslägrets organisation, levnadssätt, fångarnas arbetsvillkor, behandling av fångar, läkarhjälp och prästhjälp samt hygienen i lägret och alla yttringar av fångarnas levnadssätt i lägret anger jag följande: Vittnesmål omfattar fyra handskrivna sidor och beskriver: 1. Läger i ŻABIKOWO (Lenzingen): a) Besök för poliklinisk behandling i lägret, som innehåller cirka 1000 (tusen) fångar, endast en gång per två veckor. b) Tarmvred underlåtenhet att skicka sjuk kvinna till sjukhuset och hennes död två dagar efteråt c) Förlossning i cellen inget vatten eller de mest nödvändiga saker för modern och barnet. d) Förskräckligt mänskligt lidande: 15-årig pojke får bära på en tung balk i flera veckor, varefter han blir skjuten. e) Person med sjuka njurar måste ligga på frusen mark och avlider efter 2 dagar. f) I fortet VII i Poznań avskyvärda villkor för placering och behandling av sjuka 2. Reviret i RAVENSBRÜCK: a) I 10-de blocket på Tbc-stationen saknas medicin saknas sjukvårdspersonal. Två till tre sjuka kvinnliga patienter i samma säng måste anskaffa medicin vid sidan om knappt klädda kvinnliga patienter slängs brutalt i överfyllda bilar och körs ut till Jugendlager. b) Vitt pulver, påstådd host- och sömnmedel orsakar svåra smärtor och dödsfall hos sju patienter. c) Misshandel och särskilt förnedring av sinnessjuka personer. d) SS-läkare besöker sjuksalar endast för att se vem man ska göra slut på. e) De avlidna hanteras dålig. Kloakråttor äter upp avlidnas ansikte. 3. Anmärkningar från institutets assistent som mottar protokollet.
- 2 - Vittnesmål, vittne leg. läk. XXXXXXXXXX, född den 8.05.1869 i Nakło Lägret i ŻABIKOWO (Lenzingen) nära Poznan. I lägret i ŻABIKOWO (Lenzingen) vistades jag från och med 30.09.1943 till mitten på februari 1944. Där fanns cirka 1000 män och kvinnor. Jag var en vanlig fånge utan någon särskild sysselsättning. En gång på två veckor kom dr Maria Grabska från Poznań, som under tillsyn av en sjukvårdsunderofficer mottog sjuka och behandlade dem polikliniskt. Det var alltså hela sjukvården i detta läger. Jag mins att en av de kvinnliga fångarna, en äldre kvinna som var i lägret tillsammans med sina döttrar, hoppade ner från en lastbil och jag konstaterade tarmvred hos henne. Trots upprepade uppmaningar från min sida och trots att döttrarna försäkrade, att de kommer att betala för operationen, beslutade lägrets ledning att inte skicka henne till sjukhuset, kvinnan dog efter några dagar. En natt blev jag tillkallad från min cell av vakthavande SS-man till baracken på andra sidan, där polska kvinnliga politiska fångar från Poznań satt. Inne i cellen konstaterade jag början på en för tidig förlossning hos en av kvinnorna. Jag sade att hon borde skickas till kliniken. Det sägs att hon skickades i väg på morgonen, men att hon sedan skickades tillbaka med motiveringen att förlossningen kommer att ske om två veckor. Det var korrekt enligt tidsberäkningen men förlossningen skedde dock i cellen. Jag kom till denna cell inkallad för att avsluta förlossningen. I cellen fanns då ingenting varken för modern eller barnet. Inga underkläder, inget varmvatten eller något stärkande för modern. Jag bad om buljong eller te för modern. Cellens kamrater tog hand om henne så gott de kunde, de döpte också barnet, jag tror till Jerzy. Det var hemska levnadsvillkor i lägret och stort lidande; bl.a. minns jag särskilt en femtonårig pojke som fick bära en tung balk runt gården. Han fick släppa den där balken efter sig under flera veckor från morgon till kväll med undantag av lunchrasten. En dag tog pojken skydd i tvättrummets taklucka, hela lägret fick stå i givakt på gården, hundarna släpptes och sökningen påbörjades och till slut fick man syn på hans händer i takluckan. Lagerführen sköt mot honom, hoppade upp på taket, sköt igen mot honom, drog honom ut ur luckan och slängde ner honom från taket till marken och gjorde slut på honom med en spark. Liknande händelser skulle man kunna berätta mycket om från detta hemska läger. För att dock begränsa mig endast till frågor rörande läkarvården, minns jag en person med sjuka njurar som tvingades att ligga på frusen mark (det var en äldre människa) vilket resulterade i att han fick kramper och ville sträcka sig. Han sparkades tillbaka till sin plats, där han avled efter två timmar. En gång togs de svaga och sjuka från Żabikowo till sjukreviret på fort VII i Poznań. Vi placerades i ett antal på 15 personer på britsar i en underjordisk bunker utan fönster. Porten var tung, av stål, i den fanns fyra små öppningar, det fanns inget golv bara lera de sjuka kvinnorna tog med sig halvruttna plankor som låg här och var. Ingen läkare eller sjukvårdare tittade in, maten var mycket knapp och levnadsvillkoren avskyvärda, man skulle inte ens ha placerat boskap där. Synen var förskräcklig och människorna var verkligen sjuka. Jag tillhörde denna grupp med sjuka personer i 3-4 dagar, därefter tog de mig tillbaka till Żabikowo. Revir i RAVENSBRÜCK. Under perioden från mars 1944 till maj 1944 satt jag i koncentrationslägret i RAVENSBRÜCK. På den tiden anordnades en station för Tbc-sjuka.
- 3 - Vittnesmål, vittne leg. läk. XXXXXXXXXX, född den 8.05.1869 i Nakło (Pozn.) Jag tilldelades halva baracken nr 10, som vara avsedd för tuberkulos. Det visade sig dock att i samma salar fanns också invalider, obotligt sjuka och sinnessjuka. Tillsammans var det över hundra kvinnor. Oberschwester förklarade att det inte är värt att behandla de obotliga och därför fick man anskaffa medicin för dem vid sidan om. Jag fick nämligen ingen medicin för mina patienter förutom förband. Jag kommer inte ihåg namnet på Oberschwester. Min behandling var mer psykologisk. Det saknades vårdpersonal. Jag hade endast två kvinnliga sjukvårdare, en tjeckiska och en ryska. Varje sjuk kvinna hade då fortfarande en egen säng. I maj 1944 kördes jag ut till ett judiskt läger i PRAUSSNITS som tillhörde till Gross Rosen. Jag kom tillbaka till Ravensbrück 20.07.1944 och tilldelades 10. baracken i reviret, där jag då endast hade de obotligt sjuka i Tbc. Jag vistades där fram till 25.04.1945. Levnadsvillkoren ändrades oerhört under den tiden. De sjuka kvinnorna låg två eller tre i samma säng. Det fanns inga läkemedel, jag behandlade dem med te, som jag anskaffade, där det var möjligt, också på apoteket. I undantagsfall kunde man också få tag på kalcium; däremot gjorde man överallt och ofta en så kallad Blutzenkung dvs. Sänka. Efter jul började transporter med sjuka i okänd riktning oftast till Jugendlager, för att göra slut på dem. Omständigheterna under vilka de sjuka togs från sina sängar och lastades i bilar var hemska. Knappt klädda kvinnor slängdes hastigt och brutalt i bilarna. Det gjorde SS-män och Aufseher-kvinnor, kvinnorna slängdes på varandra, bilarna var överfyllda. I februari 1945 på kvällen kom en för mig okänd syster till baracken och delade ut, utan min kännedom, till många sjuka en sked av vitt pulver, påstått medel mot hosta och sömn. De kvinnor som ville, tog. En del var dock misstänksamma och vissa svalde inte. Snart därpå blev jag inkallad eftersom kvinnliga patienter fick kramper, spottade blod, fick diarré, yrsel och kräkningar en del av dem förlorade medvetandet. Allt det har jag sett med egna ögon. Alla kvinnor som tog pulvret blev svårt sjuka, och sju av dem dog inom dagar från pulvrets intag. Nästföljande dag fick en tysk läkare från SS veta om detta (jag tror att han kom från Westfalen), han kom förargad till salen, kallade till sig systern, det var något gräl - men inte i min närvaro - och gick ut. Det var allt. Jag såg förstås de sju avlidna kvinnorna, eftersom det var mina patienter. Personligen hade jag ingen kontakt med SS-läkarna, jag mötte dem i förbigående. Hemsk var behandlingen av sinnessjuka, de satt i små kammare, 20 eller fler, knappt klädda, oftast i linne utan filt, de vrålade av hunger och törst jag såg det personligen. På morgonen jagades de alltid för att tvätta sig och de misshandlades hemskt med påk, knytnäve. De hade nummer på kroppen, på ryggen som förnyades varje dag med anilinpenna. De svältes avsiktligt, de fick mindre än övriga sjuka. Det bör också understrykas att man behandlade lik på ett hemskt sätt. De slängdes i tvättrummet där råttor åt upp deras ansikten. De fraktades som boskap på vagnar. TREITER var överordnad läkare på mitt revir. Han har aldrig varit på min sal, andra SS-läkare besökte ibland min sal för att se vem man skulle kunna göra slut på. Ovanstående vittnesmål lämnar jag i sista minuten före min avresa till hemlandet och ger det till Polska Källinstitutet för att användas i processen mot krigsförbrytare.
- 4 - Vittnesmål, vittne leg. läk. XXXXXXXXXX, född den 8.05.1869 i Nakło (Pozn.) Jag vill också nämna att det som jag upplevde i lägren har jag lämnat på tyska till dr. Ole OTTANDER i Stockholm, S:t Eriksgatan 23. Jag bekräftar, att jag kan lämna dessa vittnesmål under ed. Uppläst, underskrivet, mottaget (-) (-) Bożysław Kurowski Dr. XXXXXXXXXX vittne Institutets assistent Anmärkningar från assistenten som mottog protokollet Vittnet dr. XXXXXXXXXX såg jag för andra gången i mitt liv under nedtecknandet av protokollet. Det är slående hos henne att hon trots framskriden ålder är klartänkt och fysiskt vital. Sina vittnesmål lämnar hon på ett noggrant och ansvarsfullt sätt. Det finns inga tvivel beträffande vittnets trovärdighet. Detta protokoll skrevs ner i den sista stunden före vittnets avresa till Polen och omfattar därför med sitt tema endast sanitära frågor och i en kort beskrivning. Beträffande vittnesmålets innehåll vill jag anmärka följande: a) Födelsen av Jurek Szpurka i en cell i lägret i Żabikowo samt de tråkiga omständigheterna i samband med detta, har sin bekräftelse i vittnets Zofia Einbacher vittnesmål. b) Faktum att Tbc-sjuka kvinnor dödades med vitt pulver på reviret i Ravensbrück, har också angetts av Halina Kobylańska i protokollet från den 5/3 1946, vilket jag fick veta först efter mottagandet av detta protokoll. Trots att det finns skiljaktigheter i dessa vittnesmål beträffande antalet döda till följd av det vita pulvret, (dr. XXXXXXX anger 7 medan Kobylańska 17 döda) så bekräftar dessa vittnesmål, inlämnade av två mest kompetenta vittnen, varandra beträffande själva händelsen som ägde rum i februari 1945 på Tbc reviret, omständigheterna och de dödliga följderna. Under samtalet med dr. XXXXXXXXXX delade hon övertygelsen om att det handlade om medvetet påskyndande av de sjuka kvinnornas död. Hon förklarade, att hon hade tagit med sig detta pulver till Sverige, men det försvann under mottagningen efter transporten (bad, avlusning) 1945. c) Behandling av sinnessjuka, avsiktlig svält, misshandel tills blodvite uppstod med påkar och knytnävar har sin bekräftelse bl.a. i vittnets Gertruda Marons vittnesmål. - Förbrytelserna som skedde i de tyska lägren mot denna kategori av sjuka fångar får en särskild innebörd om man erinrar sig att lagen i den civiliserade världen samt också den tyska brottslagen utesluter från allt ansvar sinnessjuka personer som bryter mot brottsbalkens bestämmelser och överlämnar dem för behandling på mentalsjukhus. Denna regel gäller för kriminella förbrytare. Ödet för dessa helt oskyldiga sinnessjuka kvinnor, som hölls fångna i tyska koncentrationsläger låg utanför denna lags ramar. Den här inställningen och dödsdomen som utfärdades bl.a. också på de sinnessjuka var en ofrånkomlig produkt av nazistisk ideologi och själva systemet. Den allmänt kända (se handlingar i processen mot Greiser i Poznań) förgiftningen genom injektion av alla polska patienter på mentalsjukhus i Dziekanka, Owińska, Kościan och Świecko vid Wisła redan under första krigsåret vittnar bäst om detta. Bożysław Kurowski Institutets assistent Avskriftens överensstämmelse intygas [oläslig underskrift]
Institutets assistent