Hela resan - Fungerar den?

Hela resan - Fungerar den? En rapport om kollektivtrafikens tillgänglighet i Skåne HSO Skåne rapport 2009:1

Hela resan - Fungerar den? HSO Skåne rapport 2009:1 Detta är en rapport över hur kollektivtrafiken fungerar i Skåne, för människor med funktionsnedsättningar. Vår rapport gör inga som helst anspråk på att vara täckande varken för tillgängligheten i kollektivtrafiken eller för olika funktionsnedsättningar. För att åstadkomma en sådan kartläggning hade helt andra resurser behövts än de vi har till vårt förfogande. Rapporten får ses som några nedslag i den verklighet som människor med nedsatt rörelseförmåga stöter på, när de försöker åka kollektivt i Skåne. Det går att åka, om den åkande har tur och stöter på personal med rätt inställning och fordon som är anpassade. Men testet visar att det fortfarande finns ganska mycket som behöver åtgärdas. Både med utbildning av personal och med att öka den fysiska tillgängligheten. Resorna är genomförda av medlemmar i HSO Skånes medlemsorganisationer. Skåne januari 2009 Lars Gustavsson länsombudsman

Sammanfattning Representanter från HSO Skåne har under november och december 2009 företagit olika resor med kollektivtrafiken i Skåne för att testa tillgängligheten. Vi har främst gjort det ur ett rörelsehinderperspektiv, men också tittat på förekomsten av elektroniska informationstavlor, hållplatsutrop etc. som är viktigt för människor med andra slag av funktionsnedsättningar. Vår slutsats är att tillgängligheten i kollektivtrafiken har ökat, men att det fortfarande kvarstår brister som gör det vanskligt att åka. Våra testpatruller stötte på låsta eller icke fungerande toaletter och dörröppnare, tåg och bussar som saknade ramper etc. Det fanns personal som inte kunde eller ville handha den utrustning som finns för att göra fordon tillgängliga. Men vi stötte glädjande nog också på väl fungerande bussar och tåg, med servicevänlig och alert personal, som bemödade sig om att ge god service och att kollektivtrafiken även skall fungera för människor med funktionsnedsättningar. System som kollektivtrafiken är emellertid inte bättre än de svagaste delarna i dem. Det återstår en hel del för att få den fysiska tillgängligheten bra och det behöver göras insatser med att utbilda personal och tydliggöra deras uppgift för dem. Innan detta är gjort, går det inte att som funktionshindrad lita på att systemet fungerar. Vi ser det som viktigt att program tas fram som lägger fast standarden för tillgänglighet i fordon, stationer och terminaler, samt att ett utbildningsprogram i service och bemötande tas fram för personalen. Vi anser det också viktigt att man gör en konsekvensbeskrivning när man har fastlagt tillgänglighets- och servicenivå, så det är klart vilka som är utestängda från kollektivtrafiken och hänvisade till andra transportsätt. Vidare tror vi att en speciell organisation behövs för att ta emot och använda klagomål på bristande tillgänglighet, till att utveckla denna. Vi tror också att en brukarpanel med personer med olika funktionsnedsättningar skulle knytas till trafikhuvudmännen, för att både testa och diskutera olika lösningar och behov.

Hela resan fungerar den? Ett uttalat trafikmål och en strategi är att öka tillgängligheten i kollektivtrafiken, så att människor med funktionsnedsättningar kan ta sig fram med den. Detta är behövligt med tanke på den demografiska utvecklingen med allt fler äldre i samhället, men också genom den samhälleliga målsättningen att minska behoven och beroendet av färdtjänst. En kollektivtrafik med hög tillgänglighet skapar ett oberoende och en frihet, som färdtjänst och andra mer individbaserade lösningar inte når upp till. För att testa möjligheterna för människor med funktionsnedsättningar att åka runt med kollektivtrafiken gjorde testgrupper från HSO Skåne ett antal resor med buss och tåg i Skåne, under november och december månad 2008. Våra resor gjordes av personer med olika former av rörelseproblem. Det var rullstolsburna personer och personer som går med hjälp av käpp eller rollator. Vår test visade att det finns möjligheter för människor med funktionsnedsättningar att resa med kollektivtrafiken. Men det kräver samtidigt ork, tålamod, stor egen initiativförmåga och en positiv inställning samt ett visst mått av fysisk förmåga. Att biljettautomater är lätta att nå, samt enkla och logiska till sin funktion, är en viktig del av tillgängligheten. Den generella bedömningen och det positiva är att tillgängligheten har ökat i betydande grad i den skånska kollektivtrafiken. Bäst möjlighet att resa är det med Pågatågen och Öresundstågen och något sämre med stadsbussarna och regionbussarna, även om det även här finns goda möjligheter med de modernare bussarna. Tillgängligheten för resande med funktionsnedsättningar, i detta fall nedsatt rörelseförmåga, ställer ett antal olika krav på den fysiska utformningen av terminaler, stationer, hållplatser och fordon men den ställer också krav på personalens servicekänsla och förmåga att ta ansvar. Det brister på båda områdena. Mindre brister i den fysiska miljön kan emellertid många gånger kompenseras med en välutbildad, service- och ansvarskännande personal. Det har däremot ingen betydelse alls hur väl utrustade tåg, bussar och stationer är med lyftutrustning, kommunikations- och säkerhetssystem osv. om det brister i personalens förmåga och de inte klarar av eller inte vill använda den utrustning som finns. Diskussion och analys Redan 1975 kom utredningen Handikappanpassad Kollektivtrafik, den s.k. HAKO-utredningen SOU 1975:68, med bl.a. målsättningen att kollektivtrafiken skulle vara handikappanpassad inom en dryg tioårsperiod. Ännu 20 år efter att dessa mål skulle vara uppnådda, och ett flertal nya utredningar och mål fastslagits av riksdag och departement, finns det betydande brister i kollektivtrafikens anpassning. Detta säger något om både vilken vikt riksdagen, regeringen och riksdagsrevisionen lägger vid att genomföra och följa upp sina egna mål inom handikappolitiken och hur angelägna de anser att de är. Det säger tyvärr också en del om handikapprörelsens förmåga att vara pådrivande och använda riksdagsbeslut och lagstiftning i det handikappolitiska påverkansarbetet.

Det är glädjande att det trots allt hänt mycket inom kollektivtrafiken, på tillgänglighetsområdet, under de senaste åren. Det gäller åtminstone i Skåne, där vårt huvudperspektiv ligger. De ekonomiska satsningar som regeringen gör på tillgänglighetsområdet ligger också till stor del på kollektivtrafiken. Enligt den nationella strategin Enkelt avhjälpt - Strategier för genomförande av tillgänglighetsmålen..., skall det satsas 150 miljoner på att öka tillgängligheten i kollektivtrafiken. EU direktiv rörande flygtrafiken, samt assistansmöjligheter vid vissa tågstationer kommer också att väsentligt öka möjligheterna för funktionshindrade att åka kollektivt. Många stationer, hållplatser och terminaler har redan idag en grundtillgänglighet, men det brister De moderna bussarna är utrustade med ramper ofta i detaljer som felplacerade dörröppningsreglage, stängda handikapptoaletter utan hänvisnings- eller andra funktioner som ger möjlighet till påstigning för rullstolsburna. skyltar hur man får tag på nyckel, icke fungerande hissar, avsaknad av trappstegsmarkeringar, avsaknad av hållplatsutrop, otillgängliga eller svåra biljettautomater etc. På den personella sidan finns det många servicevänliga och alerta tågvärdar och busschaufförer, men det finns också brister som visar sig genom nonchalans, okunskap, ovilja och dåligt bemötande. Tillsammans gör detta att det är svårt för människor med funktionsnedsättningar att lita på systemet. De fysiska bristerna skulle gå att råda bot på genom att anta ett regionalt, eller kanske nationellt, tillgänglighetsprogram för stationer, terminaler och hållplatser och lägga en miniminivå. Till den nivå man lägger bör också göras en konsekvensbeskrivning över vad ambitionsnivån innebär för möjligheterna att resa eller inte kunna resa, beroende på graden av funktionsnedsättning. Ett likartat program bör läggas för fordonen, tåg och bussar, med samma konsekvensbeskrivning för vad den lagda ambitionsnivån innebär i möjligheter att åka, och vilka den exkluderar från möjligheterna att resa med kollektivtrafiken. För hissar, handikapptoaletter, larmknappar, elektroniska tavlor och annan liknande utrustning bör en checklista tas fram och en person utses som är ansvarig för att de verkligen fungerar och att checklistan gås igenom regelbundet. Att personal får kontinuerlig utbildning i att använda ramper, säkerhetsanordningar, nigningsfunktioner etc. är grunden för att en handikappanpassad kollektivtrafik skall fungera. Utbildningsprogram behöver tas fram som innehåller såväl de tekniska kunskaperna som servicekodex och bemötande. De som är olämpliga till ett serviceyrke måste skiljas från det. En tillgänglighetsexpert eller en panel med representanter för olika funktionsnedsättningar bör knytas till kollektivtrafikens tillgänglighetsarbete, för att ge tips och råd och På vissa stationer och med vissa tågmodeller är lutningen så stor att det krävs hjälp att komma ombord, även med ramp. kunna medverka som testpersoner. Vi tror vidare att det vore bra att se över hur klagomål kan användas för att utveckla tillgängligheten.

Inom en tidsperiod av drygt 20 år kommer Skåne att ha fler än 300 000 ålderspensionärer och en tredjedel av dessa är ca 80 år eller äldre. Många av dessa kommer att bo ute i samhället i egna boenden, trots olika former av krassligheter och funktionsnedsättningar. Det rör sig om bl.a. nedsatt hörsel-, syn-, eller rörelseförmåga. Det kommer att ställa stora krav på samhällets totala tillgänglighet, då inte minst kollektivtrafiken. Till den stora gruppen pensionärer kommer ett antal tusen människor till, i yngre åldrar, som på grund sjukdom eller funktionsnedsättning också har behov av en anpassad kollektivtrafik. All otillgänglighet i samhället har sitt pris. Ju mer den strukturella tillgängligheten kan ökas desto mindre blir behovet av individuella lösningar eller särlösningar. En väsentligt ökad tillgänglighet är en av förutsättningarna för att vi skall klara de problem morgondagens samhälle står inför. Nedslag i verkligheten Under vår test reste vi ett antal olika rutter, mestadels på västsidan av Skåne. Resorna gick till så att vi hade en eller ett par personer med olika funktionsnedsättningar som åkte olika sträckningar som innebar en kombination av olika ressätt. En observatör åkte med de resande för att dokumentera deras upplevelser. Vi återger här förkortade versioner av deras resor. Nedslag ett: Lund-Landskrona tor Vi började med att ta stadsbuss nr. 3 som går in till centralen i Lund. Vi fick stiga på framme i bussen. Busschauffören var mycket vänlig och tog ner rampen framme i bussen. Han stod sedan stilla tills Lena hade spänt fast sig. När vi kom fram till stationen togs rampen ner igen vid bakdörren i bussen. Vid Lunds central stod vi och väntade på Öresundståget som skulle komma kl. 10.51. Men vi kunde inte åka med detta tåg, då tågvärden inte hittade någon ramp. Han bad oss att ta nästa tåg. Kl. 11.22 kom ett nytt Öresundståg in, som gick mot Landskrona. Detta tåg hade en ramp och vi blev väl bemötta. Lena behövde nu gå på tågets toalett efter lång väntan på en dragig station. Hon försökte rulla in med sin el-stol men det var helt uteslutet. Som väl är kan hon gå några Det gäller att det fi nns personal och att denna steg, så hon kunde ta sig in på toaletten. är alert och kunnig, för att åkandet skall fungera. Tågvärden kom ihåg oss och lade ut rampen så att vi kom av tåget i Landskrona. På stationen fanns en bra ramp från perrongen rakt ner till stadsbussarna. Här fanns stora tydliga tavlor med avgångar och tider. Vi tog trådbuss nr. 3 som gick hela vägen ut till Venbåtarna. När vi steg på och av lade chauffören ut en ramp framme i bussen. När vi senare skulle tillbaka till Landskrona tågstation med samma linje som förra gången, trådbuss nr.3, nekade busschauffören Lena att komma in. Han påstod att det inte fanns någon ramp. Efter en diskussion och när chauffören såg vår kamera ringde han till sina kolleger och vi fick slutligen visa var och hur han skulle lägga upp rampen. Efter diskussion och fördröjning av bussen i över

I vissa fall kan ramperna vara oroväckande smala. 5 minuter tog han tag i rampen och fällde ut den med kommentaren: Oj denna har jag aldrig använt! Genom tunnel och hiss tar sig de resande ut till perrongen. Öresundståget rullade in och öppnade dörrarna, passagerare steg på. Vi stod ända framme vid dörren till den vagn som är handikappanpassad, men ingen tågvärd syntes till. Dörrarna stängdes trots att vi tryckte på knappen till dörren. Tåget körde iväg framför näsan på oss. Vi kontaktade personalen för Skånetrafiken. De sade att vi fick vänta tills nästa tåg kom och då fylla i en blankett. Det var bara att vänta på perrongen och ta tåget som gick kl. 13.45. Tåget kom in och en tågvärd kom ut. Han lade ut rampen och resan hemåt startade. Tyvärr var toaletten avstängd. Vi berättade för tågvärden om tåget som gick ifrån oss. Han sade då att det inte är lag i Sverige att en tågvärd skall vara med tåget. När det inte finns någon tågvärd ombord är det lokförarens uppgift att se till att alla kommer ombord. Framme i Lund gick allt bra. Stadsbussen tillbaka till Margaretavägen gick bra. Påstigningen var framme och avstigningen bak i bussen. Det blev lite kaos när Lena skulle av eftersom det fanns en barnvagn och en rollator som måste flyttas innan hon kunde komma av. Resan blev flera timmar för lång och den tog mycket energi! Inte minst då man blir upprörd för att saker går snett, summerar en av resenärerna. Nedslag två: Öresund runt Onsdagen den 26 november påbörjade vi vår resa Öresund runt. Vi hade planerat att Karin och Thomas skulle åka buss från Grevie på Bjärehalvön till Ängelholm, där Erland skulle möta upp. Grevie När bussen kom var det en äldre icke anpassad buss. Orsaken enligt chauffören till att det var en ersättningsbuss var bussbrist. Det innebar att bussen inte kunde niga och saknade ramp för att kunna rulla ombord. Karin kan resa sig upp från el-mopeden och med hjälp av stöd gå kortare sträckor samt ta sig upp för trappor med hjälp av ledstång. Chauffören fick gå ut och rulla bort el-mopeden till den bakre dörren, där han lyfte in den. Karin fick gå upp på bussen med hjälp av ledstängerna. Ängelholm När vi kom fram till Ängelholms station fick busschauffören lyfta fram el-mopeden. Karin kunde ta sig ner från bussen själv och sätta sig på sin el-moped. Samtidigt anlände Erland med Öresundståget från Malmö. Avstigningen från tåget hade enligt honom gått bra. Planerna var att åka med nästa Öresundståg mot Helsingborg, men tyvärr missade vi det tåget. Istället valde vi en buss som skulle anlända några minuter senare. Även denna buss var inte helt anpassad. Den hade en ramp som kunde läggas ut via den bakre dörren, men den hade en smal dörr och ett ganska litet utrymme för rullstolar etc. En dam med rollator gick först ombord på bussen och sedan menade chauffören att det inte gick att ta fler med rullstol eller liknande. Efter en viss diskussion och argumentation med chauffören fick han fälla ihop rollatorn och därefter kunde Karin och Erland rulla ombord. Det var inte så många passagerare med från Ängelholms station, men jobbet med att få ombord samtliga innebar att bussen blev

5-10 minuter försenad. Efterhand körde chauffören in förseningen men några nya passagerare utmed resrutten klagade på att han var sen. Framme i Helsingborg kunde vi rulla av utan några problem. Helsingborg Nästa resa var med Öresundstågen som skulle ta oss vidare mot Kastrup. Dessa tåg avgår två våningar ner i förhållande till entréplanet. Hiss finns centralt placerad för åtkomst till tågen. Öresundståget började sin tur från Helsingborg och med slutstation Helsingör. Tåget stod inne på perrongen och när vi kom uppmärksammade tågvärden att vi kom och hänvisade oss till rätt vagn samt lade ut en ramp för att vi skulle kunna åka ombord. Tågvärden höll sin fot på rampen vid ombordåkning och det visade sig vara behövligt (se senare kommentarer). Väl ombord frågade tågvärden var vi ville gå av och därmed konfirmerade han att han skulle se till att vi fick rampen utlagd. Rampen behöver förankras, för att avoch påstigning skall vara säker. Här gör tågvärden det med sin fot. Under resan mot Kastrup noterade vi att vid Lunds station var det riktigt högt avstånd mellan perrongen och den tågvagn som vi satt i. En äldre dam snubblade våldsamt in i vagnen och var ytterst nära att slå sig rejält. Vi såg inte några markeringar om denna nivåskillnad. Innan vi kom till Kastrup hade vi informerat den nya tågvärden om att vi skulle av där och hon kom mycket riktigt och lade ut rampen för avstigning. När Karin skulle rulla av, hamnade hon snett på rampen och den flyttade sig i sidled. Det innebar att Karin var på väg att köra ner i det mellanrum som finns mellan tåg och perrong. Efter backning och tillrättalagd ramp kunde vi komma av och var då på Kastrup. Efter lunch fortsatte vi resan mot Helsingör. När Öresundståget kom väntade vi på perrongen tills tågvärden kom och lyfte fram rampen. Utan problem kom vi på och påbörjade resan mot Helsingör. Tågvärden frågade var vi ville gå av och när vi nämnde Helsingör bad han oss att säga till nästa tågvärd som skulle byta av honom i Köpenhamns huvudbangård. När vi hade passerat Köpenhamn hade den nya tågvärden redan fått information om att vi skulle till Helsingör och vi kunde bara bekräfta det. När vi sedan kom till Helsingör kom tågvärden och lade ut rampen. Han höll den med foten och vi kunde ta oss av utan problem. Helsingör Nästa anhalt blev då färjan mot Sverige och Helsingborg. Att komma upp till avgångsvåningen för färjan var inga problem, hissen fungerade som den skulle. Att komma ombord på färjan var inte heller några problem för oss. Rampen som leder från gången till färjan är bred och lätt att rulla på. Manuella ramper används för att ge möjlighet till av- och påstigning för dem med nedsatt rörelseförmåga. Det krävs alerta och serviceinriktade tågvärdar för att systemet skall fungera. Helsingborg Från färjan var det inte några problem att nå tillbaka till Knutpunktens entréhall och därmed var vår testrunda tillsammans avslutad.

Nedslag tre: Klippan-Helsingborg-Ängelholm-Klippan Pågatåg Klippan-Helsingborg Ingela tryckte på orangemarkerad knapp på mittvagnen för att påkalla uppmärksamhet. Tågvärdinnan var redan ute på perrongen för att erbjuda hjälp. Det var inga nivåskillnader mellan perrong och tågvagn. Ingela körde rakt in och parkerade på gulmarkerat område som är en roterbar hissplatta, att användas för att nå passagerarplatserna samt toaletten. Det finns en särskilt markerad plats för rullstol med tillhörande säkerhetsbälte (kort) som skall fästas i rullstolen, inte runt passageraren. Manöverpanel till hissen finns även vid rullstolsplatsen. Denna är dock ur funktion. Vi påtalar felet för tågvärdinnan, som endast rycker på axlarna! Handikapptoaletten är bra markerad, har lättöppnade skjutdörrar, är välutrustad men utrymmet är för litet om man har stor el-stol. Avstigning Helsingborgs central Hissplattan ner till avstigningsplan fungerade utmärkt. Eftersom det är nivåskillnad mellan tågvagn och perrong, lade tågvärdinnan fram en lätthanterlig ramp (som förvaras i tåget) och Ingela körde lätt av tåget. Öresundståg Helsingborg-Ängelholm Två tågset var sammankopplade, tågets slutdestination är Göteborg. Tågvärden kom ut på perrongen och frågade om vi skulle med, och om resan är förannonserad. Ingela blev hänvisad till en vagn med platser för passagerare med barnvagn och cyklar. Rampen lades ut och Ingela kunde lätt köra ombord på tåget. Det fanns Dörröppnares placering och att de fungerar är avgörande för ingen handikapptoalett i denna vagn. Enligt tågvärden skulle det tillgängligheten. egentligen ha gått en annan vagn med handikapptoalett. Vid fotografering av vagnen blev tågvärden intresserad och ställde frågor kring vår resa. Han informerade om arbetssätt och policyfrågor som man har på Öresundstågen. Han menade att det är säkrast att förannonsera en resa. Lämnar man uppgifter om namn, varifrån man önskar åka samt var man vill stiga av så får tågvärden uppgifterna i form av en passagerarlista. Det gör att han är extra uppmärksam vid angivna stationer. Enligt tågvärden har ingen passagerare missats på 10 år! Avstigningen med ramp i Ängelholm går helt utan problem. Tågvärden önskar lycka till! Stadsbuss Ängelholms central-stortorget Vi fick ett mycket bra bemötande av chauffören. Han fällde ut rampen och Ingela kunde lätt köra ombord på bussen och parkera på avsedd plats. Chauffören körde lugnt och fint. Avstigningen i centrum gick utan problem. Regionbuss Ängelholm Stortorget-Klippans busstation Trottoaren var upphöjd, bussen neg och chauffören fällde ut rampen. Ingela kunde lätt köra ombord på bussen men fick trängas med en barnvagn. För att underlätta vid avstigningen försökte chauffören placera barnvagnar och rullstol i den ordning de skulle stiga av. Ytterligare en barnvagn kom på vid nästa hållplats. Det var rusningstid och mycket trångt, men alla inblandade samarbetade och hjälptes åt. Avstigningarna fungerade helt ok tack vare en god planering av chauffören! Avstigning busstationen Klippan Chauffören fällde ut rampen och Ingela körde av bussen helt utan problem.

Chauffören önskade välkommen tillbaka och en trevlig kväll! Resan gick bra utan nämnvärda problem. Samtlig personal har visat ett mycket gott bemötande. Nedslag fyra: Helsingborg-Kristianstad tor Den 24 november var vi 5 personer som skulle resa till Kristianstad via Hässleholm. Vi startade vid Knutpunkten. Vi åkte ner för att ta Pågatåget och möttes av tre från personalen på tåget. Två av dessa var ointresserade. Den tredje var mycket vänlig och hjälpsam och tog fram rampen och hjälpte oss ombord. Ibland är nivåskillnaderna stora och farliga. På perrongen fanns bara en elektronisk display och inget utrop, vilket skapar problem för synskadade. I Hässleholm tog vi buss nr. 555 som tog oss till Kristianstad. Bussen hade tre trappsteg, men busschauffören var hjälpsam och bar upp rollatorerna och hjälpte oss upp för trappan. Men om någon av oss suttit i rullstol hade vi inte kunnat åka med eftersom det var en gammal buss. När vi kom till perrongen tryckte vi på assistansknappen utan att något hände. Ingrid uppsökte då tågvärden som var besvärad över att behöva ta fram rampen, han tyckte det var onödigt. För övrigt gick resan hem utan problem. Nedslag 5: Malmö-Lund tor Vi startade vid Värnhemstorget i Malmö. Busshållplatsen hade flera brister i den fysiska tillgängligheten. Bussen vi skulle åka med stannade parallellt med trottoaren, det gör inte alla bussar. Chauffören hade stora problem med att få ut rampen och det var tydligt att detta inte gjordes ofta. Något intresse för att se till så att stolen kom på rätt plats eller blev förankrad fanns inte hos chauffören. På Malmö central var handikapptoaletten låst och någon information om var man kunde få tag i nyckel fanns inte. Ombordstigningen på Pågatåget blev en positiv upplevelse. När vi tryckte på hjälpknappen kom två trevliga personer. De lade ut rampen och såg till att även de av oss som använde rollator respektive käpp kom säkert på tåget. De informerade sig även om var vi skulle gå av så att de var förberedda på detta. Vid länstrafikens buss hemåt tog det tid innan chauffören reste sig och kom ut. Då ställde han frågan: Behöver ni hjälp? Han drog sedan ombord rullstolen och tyckte att han varit väldigt hjälpsam. De andra medåkande med rollator och käpp struntade han i. Att sänka bussen fanns inte på agendan. Upplevelsen var likadan som på lokalbussen. Det gavs ingen hjälp med placering eller fastspännande av rullstolen. När vi påtalade detta (vi skulle ju köra på motorvägen i högre hastighet) konstaterades det att någon anordning för Det går att resa kollektivt för fastspännande inte fanns med! Vid framkomsten personer med nedsatt rörelseförmåga. till Värnhemstorget var det samma förfaringssätt Men det kräver tid, ork och tålamod, som tidigare, ingen ramp och inte heller någon samt stor egen initiativförmåga. nigning med bussen.

Anteckningar

HSO Skåne är en samarbetsorganisation för huvuddelen av Skånes handikappföreningar. Dessa har närmare 40 000 funktionshindrade medlemmar i länet. HSO Skånes uppgift är att arbeta med övergripande frågor som är gemensamma för medlemsföreningarna. Prioriterade arbetsområden är tillgänglighet, vård, rehabilitering/habilitering, hjälpmedel, social service, bemötandefrågor m m. Vaktgatan 3, 254 56 Helsingborg Tfn 042-256 440 Fax 042-24 46 75 E-post: info@skane.hso.se http://www.skane.hso.se