Handling agilityns språk Agilityekipaget Du och hunden är ett team. Ni ska avverka en sträcka på X antal meter, och det gäller att komma snabbast i mål. För att få en snabb tid så gäller det att inte göra några som helst misstag längs banan, vare sig det är handlingsmissar eller hinderfel. Och skulle man trots allt begå ett misstag så måste man rätta till det snarast möjligt. Du och hunden är ett team och ni är bra på olika saker. För att resultatet ska bli så bra som möjligt så gäller det att ni båda gör det ni är bäst på och tar ansvar för er respektive del. Som förare är du bäst på att läsa siffror, visa var banan går och att tala om vad som kommer härnäst. Hunden är bäst på att springa fort, hoppa, ta kontaktfält, springa genom tunnlar och köra slalom. Bäst blir det om ni utför era respektive uppgifter utan att lägga sig i vad den andre gör. Men det tyngsta ansvaret ligger på dig som förare. Det är du som vet hur agility ska se ut och vad man behöver kunna, och det måste du lära din hund så att den i sin tur kan ta ansvar för sin del av prestationen. Du måste därför göra ditt grundläggande jobb med inlärning så bra att du inte behöver lägga dig i hundens arbete på banan. Det du talar om för hunden ska den förstå och vara bekant med och kunna utföra utan din hjälp. Börjar ni tjafsa om vem som ska göra vad under ett lopp så förlorar ni värdefull tid och det resulterar kanske till och med i en diskning. Rallybilen ett bra exempel Man skulle kunna jämföra ett agilitylopp med en rallytävling. Som förberedelse inför ett rallylopp, så får kartläsaren sina noter, dvs. köranvisningar med exakta detaljer om svängar, stenar, asfalt eller grus längs med banan i en vanlig bil. Han får även chansen att köra längs banan och titta på den i verkligheten och göra egna anteckningar. Noterna har kartläsaren sedan med sig under hela loppet och förbereder föraren på exakt när och var han ska svänga, bromsa, gasa, osv. Rallyförarens uppgift är alltså att hela tiden vara på alerten och göra som kartläsaren säger till honom. Precis på samma vis fungerar det i ett agilitylopp. Inför en klass banvandrar vi. Vi noterar i minnet hur banan går, var vår väg är och var hundens väg är. Agilityföraren tar på sig kartläsarens roll och har därmed hela ansvaret för att hunden springer rätt väg. När loppet startar har hunden bara en enda uppgift; att springa så fort den kan och lyssna på kartläsarens, alltså dina, kommando. Du måste alltså i god tid förbereda hunden om vad den har framför sig, om den ska bromsa, svänga, gasa eller vända. 98 % av alla misstag som görs på en agilitybana är rena kartläsarfel. Kartläsaren var alldeles för sen eller otydlig när denna talade om för hunden vad den skulle göra. Hade detta varit på en rallybana, så hade bilen legat i diket. Återigen, ansvaret ligger på dig som kartläsare att upplysa hunden om vad som kommer härnäst. Hunden måste kunna lita på att du vet vad du pratar om och du måste våga lita på att du har tränat hunden tillräckligt bra så att du kan koncentrera dig på DIN uppgift. Grunden är viktig Inte nog med att du ska lära dig handling, du ska lära hunden handling också. Lite gratis har du eftersom hunden hela tiden läser dig. Men för att du ska bli tydlig i din handling måste du lära hunden vilka signaler som hör ihop med vilka situationer. Det är inte konstigare än att ett sitt är ett sitt, men det kräver att du vet vad du håller på med.
Handling skulle kunna jämföras med vilket språk som helst. En del har vad man kallar språköra och har otroligt lätt för att lära sig nya språk. Andra kan trots brinnande intresse och mycket arbete med nöd och näppe göra sig förstådda. Att kunna prata främmande språk flytande är något som de allra flesta blir imponerade av och det är en njutning att höra. Många kan diverse ord och fraser från andra språk, tillräckligt mycket för att de ska kunna göra sig förstådda, men det är inte samma sak. Alla kan lära sig att handla hund i viss mån. En del har verkligen känsla för det och andra lär sig aldrig trots många år på banorna. Det är många faktorer som påverkar hur bra handlers vi är men den viktigaste är hur bra grund vi har att stå på. Handling, och hinderinlärning med för den delen, bygger på små delar som sätts ihop till större delar för att till slut bilda en helhet. När man lär sig ett språk så börjar man med den enklaste delen, orden. I handling motsvarar det olika beteenden. Hunden ska veta vad den ska göra när föraren ger en signal så ska hunden veta vad den betyder. Detta gör man på få hinder i väldigt enkla kombinationer och man nöter tills det sitter. Så småningom sätter man ihop orden till meningar. Byten och andra finesser måste kunna flyta smidigt på en bana där det mycket sällan förekommer endast ett eller två byten. Återigen får man nöta tills alla momenten sitter där de ska. Till sist bildar meningarna hela texter, eller i vårt fall, en bana. Sannolikheten för att vi ska klara hela texten utan att haka och staka är så otroligt mycket större om man kan alla orden och vet hur meningar fungerar. Ska man läsa texten högt inför publik, något som vi ju faktiskt gör när vi tävlar, så känns det så mycket tryggare och roligare om man vet att man behärskar alla delarna i texten. Texter och banor är olika svåra och det gäller att vara förberedd. Och det enda sättet man kan bli det är att hela tiden jobba med de olika delarna och genomföra dem så noga som möjligt. Förare är lika med lärare Jag ställde frågan Hur är en bra lärare/pedagog? till ett gäng nya förare i Basic-kursen. De trodde såklart att jag fiskade efter beröm och fick fram en massa bra saker. En bra lärare - förklarar så jag förstår - ger mig den tid jag behöver - är noggrann - är flexibel - ger beröm - ger kritik - är tydlig - är konsekvent - är väl förberedd - är kunnig När det till slut blev tyst ställde jag nästa fråga. Är NI allt detta? För faktum är att det är precis så här som hundarna vill ha det. De är inte ett dugg annorlunda en oss i det avseendet. Vare sig vi vill det eller inte så måste vi ta på oss rollen som lärare i förhållande till hunden, det är ju VI som vet hur agility går till. Många hundar tror att de vet, men de gör de inte. Vi måste övertyga dem om att vi har rätt och det gör vi genom att vara alla de saker som mina elever tog upp.
Flytande språk och automatiserad handling Målet är att handlingen ska bli automatiserat, alltså att du inte funderar på hur, var och när du ska utföra byten osv. Kunskapen ska sitta i ryggmärgen och du vet instinktivt hur du ska göra och även om du hamnar fel så löser du det ändå. Handling kräver övning, övning och åter övning. Man blir aldrig helt fullärd och metoderna förändras ständigt. Alla hyfsat duktiga förare klara av att tråckla en hund genom en bana men för att bli riktigt skicklig och framgångsrik krävs det att man ständigt strävar efter att bli bättre. Genom din handling hjälper du hunden att ta sig igenom banan. Om du inte har en fungerande handling, kan du då kräva att hunden ska förstå vad du menar och klara banan felfritt? Rallyteamets resultat och liv hänger på att kartläsaren är skicklig. Du kommer aldrig att få höra en kartläsare säga: - Eh, efter nästa sväng kommer typ ett träd, eller kanske det är kanske mer en buske. Och sedan kommer liksom en höger eller förresten en vänstersväng. Hade man varit rallyförare i det teamet så hade man antingen kört som en snigel eller kört på och försökt hitta en egen väg så gott det gick. Hundarna fungerar på precis samma vis. Litar den inte på att föraren vet vad den ska göra så tar hunden över och springer långsamt så att föraren ska hinna med eller fortsätter att satsa och tar egna vägar. En förutsättning för att handlingen ska fungera är att hunden kan de hinder man övar på. Annars måste man lägga merparten av sin energi på att se till att hunden tar alla hinder korrekt. En annan förutsättning är att hunden faktiskt springer. En hund utan tryck fungerar inte att handla som man ska. Ni är ju ett team och om den ena parten inte gör vad den ska så fungerar inte samarbetet. Handling ser olika ut Den ena föraren handlar inte sin hund sin hund som någon annan. Tittar man ute på banorna så är handling lika olika som antalet förare. Detta beror lite på vem man tränar för, vilken metod man provar för tillfället och så klart på vilken hund man har. Knepet med en bra handling är att anpassa den till den hund man har. Grundhandlingen man lär sig är som rikssvenskan, den fungerar på alla hundar oavsett vilken dialekt deras tränare har. Och det är just rikssvenskan man ska lära sig - och sin hund innan man börjar prova på andra språk och dialekter. Det är jättesvårt att först lära sig lite svenska och sedan engelska av en person som bara talar svenska. Det är bättre att prata ETT språk flytande än att kunna några språk halvbra. Men rikssvenskan är tydlig och precis och alla förstår den oavsett vilken dialekt man har. Handling handlar också om att plocka fram det bästa hos hunden i olika kombinationer. I en och samma kombination kan därför tio olika förare presentera tio olika handlingsalternativ. Och vad som är rätt beror enbart på just den hunden. Om alla förarna och alla hundarna har lärt sig tala rikssvenska så kan de byta hundar med varandra och ändå klara kombinationen med bra resultat.
Var konsekvent En sak som är viktig att tänka på, är att inte experimentera med olika handlingsmetoder under inlärningsfasen. Vare sig du eller hunden kommer att lära er bra handling om ni hela tiden provar olika metoder innan grundhandlingen är helt automatiserad. Det är väldigt lätt att imponeras av alla namnkunniga förare. Men till skillnad från dig har det ägnat år åt att metodiskt finslipa sina handlingssystem och det är inte så konstigt att de är så skickliga. De har också befunnit sig där du är nu och därifrån har de gått vidare genom att de haft en bra grund att stå på. Du kommer själv att upptäcka att du har ett annorlunda tänk när du står inför uppgiften att lära upp nästa hund. Aktiv agility När handlingen sitter är det viktigt att hela tiden hålla sig ajour med sportens utveckling och med jämna mellanrum träna för bra instruktörer. Man behöver inte tycka att allt man hör är bra, men man kan plocka åt sig de bästa godbitarna och foga in dem i sitt eget fungerande handlingskoncept. Förutom att träna så måste man försöka följa de diskussioner som pågår bland instruktörer, domare och tävlande. Detta kan man göra genom att bli medlem på tex. Agilitylistan och Agilityforum eller att delta på de möten som ordnas runt om i landet. Handling i praktiken Händer och armar Tänk dig en sådan där flygplanskarusell för barn som brukar finnas på tivoli. Din hund är flygplanet och det sitter fast vid din arm. Vi kallar det att ha hunden på pinnen. Med hjälp av armen styr du bl.a. avståndet till hunden. Genom att armen/handen hela tiden hela tiden följer hunden så upplever både förare och hund att det är föraren som har kontrollen. Hunden känner stöd från föraren och att föraren har tummen i ögat på den och den får därför ingen chans att hitta på några dumheter. Vi visar alltid med handen närmast hunden och det är för att den bortre armen döljs av vår kropp. Vi vill hjälpa hunden så mycket som möjligt och därför är handen närmast tydligast. Armen till trots så är det inte den som hunden i första hand tittar på utan vår bröstkorg. Vår bröstkorg måste alltid hålla samma riktning som hunden och som förtydligande har vi vår arm. Med hjälp av armen kan vi dessutom bestämma avståndet till hunden. På ett normalt avstånd har vi armen ca 45 grader ut från kroppen, när vi har hunden långt borta ca 90 grader eller mer och när hunden ska vara väldigt nära är den nästan så långt in till kroppen den kan komma. Med armarnas hjälp kan vi upplysa hunden om att den måste växla ner inför en sväng, att det kommer en slalomingång eller ett bakombyte. Armarna hjälper även föraren att hålla balansen och att hålla bröstkorgen riktad åt rätt håll.
Röstkommando När du började lära din hund de olika hindren så lärde du den även hindernamnen. Dem ska du sluta använda nu, förutom vissa undantag. Hunden kan vid det här laget alla hinder och vet att den ska utföra dem i den ordning du visar. Då finns det ingen anledning att påminna den. Och ju mer avancerade övningarna blir och ju mer du lär dig, desto mer kommer du att behöva säga till din hund. Och hindernamnen behöver inte ta plats i din mun och i hundens öron. Och om hunden inte tillåts tänka själv så lär den sig inte läsa banans linjer och den blir osäker och frågar dig om lov inför varje hinder. Det är ungefär som om rallyföraren skulle köra med förbundna ögon och tvingas utelämna sig helt och hållet till kartläsaren. Det blir ju inte mycket till team! Istället lär vi in ett bra framåtsändande och kommandot fram. Mellan hindren manar vi hunden fram-fram med lugn bestämd röst. Så småningom ökar hundens självförtroende och förmåga att läsa linjerna och kommandot behövs inte lika ofta. Ska man inte ha några hindernamn alls?! Givetvis kan man ha det, men de ska vara få och nödvändiga. Slalom är ett svårt hinder, det tar tid för hunden att lära in ordentligt och behärska, och därför behöver den stöd. Alla andra hinder ska hunden utföra utan att hunden bromsar in nämnvärt innan, och därför innebär inte kommandot slalom bara hindret slalom. För hunden talar du med detta enda ord om att den måste bromsa för att komma in rätt och att den måste forstsätta jobba själv medan föraren springer på för att komma ifatt. Gungan och balansen är två hinder som hundarna kan ha svårt att se skillnad på. Lutningen på balansens uppgång och gungans lutning skiljer sig inte så mycket och mer än en hund har överraskats av gungan och ramlat över kanten. Speciellt farligt kan det vara om gungan är av den tröga sorten som slår över långsamt. Därför kan man förvarna hunden genom att ge det ena hindret ett eget ord. Att välja gungan rekommenderas eftersom det hindret upplevs som svårast av de flesta hundar. Dubbelhoppet är ett annat hinder som hunden kan behöva varnas för. Dubbelhopp slarvar man ofta med att träna och det är inte säkert att hunden känner igen ett dubbelhopp när den ser ett. Vissa hundar har dessutom en sådan hoppkurva som gör att de inte får hoppet tillräckligt långt för att nå över. Genom att ge dubbelhoppet ett eget ord så talar man om för hunden att den måste se upp. Även den nya kombinationen kan få ett eget kommando. Ibland behöver du använda hindernamn för att förstärka och förtydliga din handling. Exempel på detta är hinder som hunden är osäker på, om hunden börjar dra snett och inte riktigt tittar på din riktning eller i en trång kombination med tex. ett hopp intill tunnelingången. Det viktigaste är att ha tryck i rösten och att vara vänlig men bestämd. Vår röst avslöjar vilken sinnesstämning vi är i och en upphetsad röst gör hunden upphetsad, en pipig menlös röst gör hunden ouppmärksam osv. Svängkommando/riktningskommando Det mest intima för en individ är namnet. Det känns pinsamt att inte komma ihåg namnet på personer man träffat och man tilltalar aldrig en person med hallå där eller du där
med röda jackan. Det effektivaste sättet att få en persons uppmärksamhet är att använda namnet. Hundar fungerar likadant. Det första den lärde sig var troligen sitt eget namn. Och i vardagen kallar du aldrig hunden här eller hit. Man ser ofta på tävling hur föraren kalla här på hunden i en sväng och inte förrän föraren tappar tålamodet och vrålar hundens namn svänger hunden. Så därför använder vi hundens namn varje gång vi vill att hunden ska svänga mot oss. Om vi däremot vill att hunden ska svänga bort från oss använder vi kommandot ut samtidigt som vi visar med fel arm, men det kommer vi till senare. Parallella linjer Inte nog med att vi ska hålla reda på armar, ben, röst och hund vi ska dessutom hålla reda på var vi ska gå och stå. Hundens rörelse och linjer i banan är nämligen en spegelbild av våra egna. Att man som förare inte förstår detta är en av de största anledningarna till att det blir missförstånd mellan hund och förare. Man gör det helt enkelt alldeles för svårt och otydligt för hunden genom att antingen vara i vägen eller inte finnas till hands. På bilden ser du hur föraren hjälper sin hund maximalt och visa den svåra tunnelingången genom att utnyttja kunskapen om parallella linjer. Inte nog med att de kallar hunden till sig innan tunneln, de lämnar också plats åt hunden att hitta ingången samt visar med hela kroppen att det är dit hunden ska. FIDO! TUUUUNNEL!!!
Exemplet ovan är en klassiker! Den här föraren har inte förstått hur den ska hjälpa hunden genom att använda parallella linjer. Efter hinder 1 fortsätter föraren rakt fram i full fart samtidigt som den kallar på hunden allt vad den kan, ger ett hinderkommando och eventuellt vrider överkroppen en aning mot tunnelingången. Hunden ser och hör föraren givetvis, men eftersom föraren fortsätter rakt fram så gör även hunden det. Man brukar säga att förare trycker hunden. Olika hastighet Många hävdar att det är mycket svårare att handla en snabb hund. Och det är det, för hunden förflyttar sig snabbt och ger föraren väldigt lite utrymme att tänka efter och fatta beslut. Men vad de flesta anser är svårt med de snabba hundarna är att de är så mycket snabbare än förarna. Det finns fortfarande alldeles för många som tror att en bra agilityförare är lika snabb som sin hund. FEL! Tvärtom så är det bara dåliga agilityförare som tror att det enda sättet att visa hunden vägen är att vara så nära den som möjligt. Handlingen ska se likadan ut vare sig hunden är snabb eller inte. Avståndet till hunden däremot skiljer markant mellan olika hastigheter. Riktigt långsamma hundar med snigeltempo är däremot en utmaning att handla. På dem fungerar i regel vare sig rikssvenska eller någon dialekt, utan för att få hunden med sig måste föraren uppfinna ett helt nytt språk. Om det är kul eller inte att handla en sådan hund är en annan fråga. I exemplet nedan visas förarens väg för tre olika snabba hundar. Vilken hund är snabbast och vilken hund är långsammast? Byten Hunden har alltid företräde Hunden och föraren rör sig på två separat spår, de parallella linjerna. Hunden ska inte vara på förarens spår och föraren ska givetvis inte vara på hundens spår. Men förr eller senare så måste de korsa varandras väg och då gäller en enkel regel: Hunden har alltid företräde. Om föraren vill korsa hundens väg så gäller det att inte hamna ivägen och störa hunden. Alla som har körkort vet hur man reagerar när en bil kör ut från en sidogata samtidigt som man själv kommer farande i 90 km/h på stora vägen. Om bilen kör ut bakom så upplever man det som obehagligt, man tappar fokus och blir irriterad.
Men om bilen kör ut framför så kan det hända en olycka. Som bilförare ställer man sig på bromsen, man sladdar kanske och i värsta fall så kör man in i bilen som körde ut. Hunden reagerar på precis samma vis!!! I båda fallen hade bilen som kom från sidogatan väjningsplikt, dvs. att de är skyldiga att vänta tills andra bilar har passerat. I vår agilityliknelse är det DU som har den skyldigheten. För att vara säker på att det inte ska hända några olyckor så gör man sina byten så långt bort som möjligt. Ett bra knep är att förbereda bytet i tid men inte avsluta det förrän hunden har låst på nästa hinder. Bakombyten Ett bakombyte är - som namnet antyder när du korsar hundens väg (byter sida)bakom dess rygg. För att ett bakombyte ska fungera och bli smidigt så måste man ha ett framåtsändande som fungerar och hunden måste kunna dra rakt fram oavsett vad föraren har för sig. Rätt utförda bakombyten har den fördelen att föraren kan röra sig på en väldigt rak linje och på så vis förlora minimalt med fart eftersom man hela tiden rör sig framåt i samma riktning som hunden. Bakombyten har även den fördelen att man kan styra hunden på längre avstånd och det gör inte så mycket om föraren hamnar på efterkälken. Bakombyte kan ibland vara det enda sättet att styra hunden på raksträckor där hindren inte står i rak linje och där föraren själv hamnar efter hunden. Har man en lite långsammare hund så kan det vara svårt att få till bakombyten eftersom föraren måste vänta på att hunden ska passera innan föraren korsar hundens väg. Bakombyte är ett utmärkt exempel på hur du kan utnyttja de parallella linjerna. I exempel 1 försöker föraren hinna före sin snabba hund fram till hinder 19 för att där kunna svänga vänster ut mot hinder 20. Eftersom föraren inte är snabb nog så hinner hunden ta däcket innan föraren hinner byta riktning. Även om föraren hade fått stopp på
hunden så hade det resulterat i irritation hos både hund och förare och ekipaget hade förlorat massor av tid. Den blå linjen visar hur föraren hade tänkt göra. I exempel 2 ser du hur föraren utnyttjar bakombytet till att få en linje på andra sidan hunden. Eftersom hunden är snabb så gör föraren bytet så snart efter hinder 18 som möjligt, det är enda sättet att hinna göra hunden uppmärksam på att bytet har skett och att föraren nu finns på en annan linje. Bakombyte i praktiken Byten är enklast att jobba med i tunnlar. Dels tar det tid för hunden att förflytta sig genom hindret och föraren får lite extra tid att placera sig rätt, dels slipper hunden bli störd av att se föraren som inte är riktigt säker på hur det ska gå till. Bakombyte handlar väldigt mycket om timing och om att våga vänta på hunden. Föraren visar hela tiden med handen närmast hunden, men den som är uppmärksam räknar snart ut att det inte går att visa med samma hand hela vägen. Alltså måste man byta hand någonstans. Tänk då parallella linjer och handen närmast hunden, var blir det naturligt att byta hand då? Jo, när förare och hund byter sida med varandra och föraren är på linjen till höger om hunden. Här har vi fördelen med att öva byten in i tunnlar. De flesta hundar drar på tunnlar och är oftast inne innan föraren hunnit avsluta bytet. Alltså behöver hunden inte bli störd av att föraren försöker korsa vägen under svansen på den eller att föraren viftar lite hipp som happ med händerna. Föraren befinner sig på utsidan av hinder 1, till vänster om hunden, och visar därför med höger hand. Den handen, och överkroppen, måste sedan visa vägen ända till hunden försvunnit in i tunneln. Då först finns det ingen återvändo för hunden, dvs. att sannolikheten att den ska bli störd av föraren och komma ut igen är mycket liten. När hunden kommer ut ur tunneln finns föraren där, på hundens högra sida, och har då också bytt hand. Genom att förarens överkropp visar rakt fram samtidigt som föraren rör sig mot hundens linje signalerar vi att vi tänker göra ett bakombyte. Så småningom kommer hunden att lära sig detta och automatiskt vända sig åt det nya hållet och titta efter föraren där. Föraren får alltså under inga som helst omständigheter korsa hundens väg innan
hunden har passerat eller byta hand innan föraren bytt sida. Varför det då, det kan väl inte vara så farligt? Har man förstått vad de parallella linjerna går ut på så listar man snabbt ut att hunden kommer att följa med föraren om denne korsar hundens väg för tidigt, för annars blir ju linjen inte parallell. Armen närmast hunden är inte bara tydlig för hunden, den hindrar också föraren från att korsa hundens väg för tidigt. På något vis verkar det inte vara anatomiskt möjligt att korsa hundens väg om man visar med höger hand. När man visar med fel hand så vrids överkroppen automatiskt mot hunden. Föraren blir då också mer benägen att röra sig åt det hållet vilket i sin tur förflyttar linjen och man trycker hunden av vägen. Den här skissen visar en förare byter hand för tidigt och därför trycker hunden av vägen. Den blå linjen visar den väg hunden skulle ha tagit och den röda linjen visar den väg hunden faktiskt tog. Ganska tidigt byter föraren hand och vinklar därmed sin bröstkorg mot hunden. Ofrivilligt följer föraren sin egen hand och kommer längre och längre in mot hundens väg för att slutligen knuffa bort den helt och hållet. Det behöver inte alltid gå så illa, men det leder nästan alltid till vägran eller kostsamma fulsnurrar. Föraren byter hand för tidigt och börjar trycka hunden av vägen. Här har hunden helt vikit av från den rätta vägen. Har man dessutom lärt hunden UT-svängen, då är det exakt den som föraren menar när den handlar på det här viset. Hunden gör givetvis helt rätt som svänger bort från föraren, för det är precis det som UT-svängen går ut på. Framförbyte Att göra ett framförbyte innebär att man korsar hundens väg framför den. Man springer helt enkelt in framför den och gör en liten piruett runt sin egen axel. När man gör framförbyte så är det viktigt att tänka på att man alltid snurrar så att man är vänd mot hunden. Framförbyte passa de flesta hundar, även de som är lite långsammare. I många fall kan en långsam hund tända till när de ser att föraren hela tiden är framför den. Men det gäller att inte vara för närgången som förare. Hamnar man ivägen för hunden så kan det sluta med riktigt otäcka olyckor. Det har faktiskt hänt att hundar har hoppat eller sprungit rakt in i föraren eftersom denne stått ivägen. Men i de flesta fall resulterar dåligt genomförda framförbyten endast i stopp och därför tidsförlust. Även framförbyte kan göras på avstånd och bytet är väldigt ofta vägvinnande för föraren.
Framförbyte i praktiken Även framförbyte passar utmärkt att träna i en tunnel. Också här låter det både förare och hund sköta sitt och slipper tänka på varandra. I början gör vi bytet så kort som möjligt, därför startar föraren till höger om hinder 1. Föraren visar in hunden i tunneln med vänster hand och ser noga till att överkroppen är riktad mot tunnelingången. Minsta lilla vinkling med överkroppen och resten av föraren, och hunden, hänger med. När hunden är på väg in i tunneln markerar föraren med båda händerna att nu blir det framförbyte. Eftersom överkroppen visar på tunnelingången så kan föraren börja röra sig mot utgången utan att hunden följer med. När hunden kommer ut ur tunneln ska föraren vara placerad så att denna kan få ögonkontakt med hunden och ta emot den med händerna. Säg också hundens namn när den nästan är ute ur tunneln. Först när hunden är på väg mor föraren fullbordar man vändningen - med överkroppen mot hunden och fortsätter framåt på andra sidan hunden och givetvis då med andra handen. Även i framförbytet gäller det att ha lite is imagen och inte ha för bråttom. Det är bättre att inte ha hunnit ända fram till tunnelutgången än att redan vara på väg mot hinder 3. Framförbyte i bilder Föraren visar med handen närmast hunden. Hon har redan börjar förbereda bytet genom att röra sig i sidled. Bägge händerna i luften för att ta emot hunden. Föraren har hela tiden kroppen riktad mot hunden.
Föraren har börjat vända runt för att göra plats för hunden bytet att hoppa hindret. Föraren ger hunden gott om plats och fullbordar genom att återigen visa med handen närmast. Varför ska man då visa med båda armarna i framförbytet? När man övar i en tunnel kan ju detta verka ganska meningslöst, hunden kommer ju ändå ingenstans. Men när man väl kan göra framförbyten i tunnlar så måste man öva även på andra hinder. Och då återkommer vi till det där med parallella linjer och att vara tydlig. Förarens överkropp talar om för hunden att den ska fortsätta runt i svängen till dess att föraren kallar tillbaka den. För hundar som är förarbundna och inte tycker om att komma så långt bort så blir detta väldigt tydligt, de utsträckta händerna och den hotfulla fronten motar bort den från föraren och ut på linjen där den ska vara. I exempel 1 utför föraren ett korrekt framförbyte och det kan inte bli tydligare för hunden vad den ska göra. I exempel 2 blir inte hundens väg riktigt som det var tänkt. Genom att föraren hela tiden visar med handen närmast hunden så visar överkroppen rakt fram. Och det är ju inte rakt fram hunden ska i den här situationen, utan runt tillbaka till föraren. Efter hinder 3 så blir hunden totalt överraskad av att föraren plötsligt byter sida och hand, men eftersom det är en lyhörd hund så följer den med. Det hade lika gärna kunnat stå ett hinder rakt fram efter hinder 3 och då hade ju föraren klart och tydligt signalerat att hunden skulle ta det också. Genom att utföra framförbytet korrekt så kan man lätt undvika sådana fällor.
Att använda fel arm Att hela tiden använda handen närmast hunden blir snar ganska så självklart. Men man får inte glömma bort att man faktiskt har en hand till. Den ska inte användas i onödan men den är bra att ha när situationen kräver det. En sådan situation är när man vill ha hunden bort från sig i en sväng. UT-svängen är motsatsen till en sväng där man använder hundens namn. Ibland hamnar man fel och befinner sig helt plötsligt på utsidan av en sväng och då är UT-svängen och fel arm bra att ta till. Ibland kan UT-svängen vara en bra lösning för en svår passage. UT! När vi vill att hunden ska svänga bort från oss så slänger vi upp fel hand och får på så vis överkroppen med oss som tydligt visar den nya riktningen. För att förstärka ytterligare kan vi använda ett röstkommando. I den här situationen ska vi inte använda hundens namn eftersom den då kommer att svänga mot oss. Istället kan vi använda ordet UT. Det är viktigt att fel arm bara användas som en markering. Så fort hunden har tagit upp den nya linjen så är det åter handen närmast som gäller. I exemplet ovan följs UT-svängen av ett bakombyte och det är ganska vanligt att det blir så, det beror på hur resten av banan ser ut. I den här situationen krävs det många vältajmade armbyten för att hunden ska förstå och det är viktigt att öva på. Ganska så ofta gör vi som förare handlingsmisstag som gör att vi kommer av linjen. Och det måste rättas till omedelbart. Något som kan vara bra att använda är styrhanden. Det är en variant av UT-svängen där vi föraren rör oss på en i princip rak linje men hunden förväntas justera sin riktning bort från oss. Ofta handlar det om att föraren på ett eller annat vis har dragit hunden av dess linje och behöver få in den där igen. I exemplen nedan syns det tydligt hur man använder styrhanden.
I exempel 1 gör föraren ett klassiskt misstag efter framförbytet i tunneln. Föraren har inte riktigt koll på sig när bytet avslutas utan föraren springer rakt på nästa hinder och måste springa runt om. Då förändras också förarens linje och hunden följer efter. Om föraren fortsätter att visa med handen närmast och bara springer på i sin tänkta linje så kommer hund och förare att krocka med varandra. I exempel 2 gör föraren samma misstag efter sitt framförbyte men rättar till det med hjälp av styrhanden. Föraren markerar med fel hand och vänder upp överkroppen i hundens linje och följer med till hunden är tillbaka i linjen. Därefter visar föraren med handen närmast igen. Styrhanden kan även vara bra att använda på långa raksträckor där hunden av någon anledning hamnar ur linjen när den letar efter föraren. Exempel 1 visar vad som händer om föraren bara springer på i sin linje och visar med handen närmast och exempel 2 visar vad som händer när föraren hjälper hunden med styrhanden.
Ibland används styrhanden för att stoppa hunden från att ta ett hinder den inte ska ta just nu. I exempel 3 är förarens linje hela tiden rak men styrhanden talar om för hunden att den inte ska ta hopphindret till vänster utan ska fortsätt in i tunneln. I denna situation använder man även hindernamnet för att förtydliga ytterligare. Tunnel! Vilket byte ska man använda när? Det finns inga regler för i vilken situation som man SKA använda vissa byten. Däremot så finns det situationer där ett visst byte i princip är ogenomförbart. När man väljer byte så får man aldrig glömma att hundens väg är den viktiga. Hunden har sin tydliga väg genom banan och jag som förare får rätt mig efter den. Är jag snabb och smidig med bra kroppskontroll och har en genomtränad hund så kan jag välja vilka byten jag vill när jag vill. Men de flesta av oss har begränsningar av olika slag som gör att vi måste välja annorlunda. Det viktiga är att träna sådana situationer hemma, där man som förare inte hinner det man vill, och ser till att bytena verkligen sitter. Linda Andkvist 2008-2009