Författare: Atle Mogestad Illustratör: Atle Mogestad Den försvunna Ön Atle Mogestad
Kapitel 1 Flygkraschen -Nej! utropar jag. -Vad! Säger mamma medans hon vänder sig åt mitt håll. -Den här kartan i spelet är så svår. Man dör direkt när man går ut ur basen för att det så varmt. -Skräms inte så där Tore. -Förresten det känns nästan så varmt här. Och det luktar som i spelet. Med all den där röken.
Plötsligt börjar hela flygplanet skaka. Och då åker syrgasmaskerna ner rakt framför näsan på mig. -Mamma jag är rädd. Vad händer? -Ta på dig syrgasmasken nu! Jag tar på mej syrgasmasken, men är fortfarande livrädd. Jag känner hur hjärtat dunkar en miljon gånger snabbare än var den brukar. Det bara rinner och rinner av tårar och snor. Och jag vet att mamma aldrig är så här. Mamma är alltid lugn och varsam. Det är bara i allvarliga situationer hon är så här. Det är nog därför jag är mest rädd.
Jag får tag i mammas hand och sluter ögonen. Jag har inte känt så här sen pappa försvann mystiskt när han var ute till havs. Jag kände mig så tom inuti mig dom senare månaderna. Jag hör skrik bakom mig. Det luktar blod framför mig. Jag hör hur folk springer runt i flygplanet. Och hur det flyger runt kroppsdelar. Jag öppnar ögonen i en sekund och jag ser i fönstret att det är 50 meter tills resterna av planet kraschar. Vad hän Kapitel 2 Djungeln Ahh! Mitt huvud. Mamma? Jag undrar var hon har tagit vägen. För det är inte nån kropp där. Så det finns ett hopp att hon lever. Men först måste jag överleva om jag ska ha nån chans att hitta henne.
Jag reser mig upp. Mörkret har trängt sig in i flygplanet och solen har gått ner. Jag hittar några chips och en flaska cola. Jag ser en frukt precis utanför flygplanet. Jag springer mot den men när jag kom till trädet hoppar en svartfläckig puma fram. Puman visar sina glittrande vassa tänder. Tänderna är åtminstone 10 centimeter långa. Och i ögonen på puman ser man ilska.
Jag börjar springa rakt in i djungeln med puman hack i häl. Djungelns stora blad slår mig i ansiktet och spindelnäten fastnar, men jag fortsätter att springa. Men en stor gren lyckas göra krokben på mig. Jag rullar ner för en inte så brant backe och landar på ett vildsvin. Och vildsvinet vill ju inte heller bli uppäten så den springer med mig på dess rygg. Dess vilja gör att den kan bära mig. Men vildsvinet är ju inte så stark så att den kan bära mig. Så tillslut ramla vildsvinet ner på marken fullständigt utmattad. Jag fortsätter att springa. Men i nästa sekund förstod jag att jag inte kunde lämna honom där. Det va ju han som räddat mitt liv. Så jag springer snabbt tillbaka och tar vildsvinet under min arm och börjar att springa framåt. Då ser jag en trästock och får en idé. Jag kryper in i trästocken och sätter vildsvinet framför mig. Puman springer med världens fart bakom mig. Den rusar igenom och fastna sedan i trästocken. Och där hade jag tur för dom flesta andra idéer som jag har kommit på i skolan och hemma har inte slutat bra.
När jag börjar gå igen så ser jag hur vildsvinet följer efter mig. Men jag har ju inget emot det. Framför mig ser jag någonting som ser ut träd som är en kub, men när jag kommer närmare ser jag att det är ett hus. Jag springer fram till huset och öppnar dörren. Inuti huset ligger en sovsäck på marken och som tur hittar jag ett skafferi som skulle kunna försörja mej i ett år. Först nu känner jag sömnen komma. Jag lägger mig i sovsäcken och vildsvinet lägger sig på mitt knä. Jag ska kalla dig för herr vildsvin. Och det var det sista jag minns av den kvällen. Kapitel 3 En pojke, ett vildsvin och en robot. Herr vildsvin fick mig att vakna nästa dag och han va väldigt uppspelt. Men också rädd. Och då plötsligt hör jag något från ett hörn. Under ett bord. Jag går fram mot bordet med herr vildsvin tätt intill mig. När jag kommer fram till bordet va jag beredd på att det som va under bordet ska ta mig. Men under bordet va det inget. Jag ska precis vända mig om och gå tillbaka till sovsäcken när jag blir påhoppad bakifrån.
-Du behöver sjukvård, säger Erty. -Vem är du? -Jag är en doktor. -Doktor vem? -Id 1849287. Men du kan kalla mig Erty. -Kan du släppa mig Erty. -Okej.
Och då ser jag att Erty var en robot med en del människor kläder på sig. Erty har en svart läder kappa, gula ögon och små doktor glasögon. När jag och Erty har satt oss på varsin stol vid bordet och lugnat ner oss lite, fråga jag om Ertys familj. Erty svara att han inte har någon familj. Då fråga jag om hur Erty kom hit. Och han svarade så här: -Innan jag kom hit var jag en framgångsrik robot doktor byggd av hemliga spioner i krig. Men åren gick och det hade blivit fred. Dom kasta mig i soporna och stängde av mig. När jag var vid förbrännings ungrarna kom en brödrost förbi. Och på nåt sätt hade den el i sig och lyckades överföra den till mig. Jag sprang så snabbt jag kunde på rullbandet. Jag hittade svarta kappan där och dom små doktor glasögonen. Jag bestämde därefter att jag behövde en semester.
Jag hade ju jobbat i år. Dag in och dag ut. Så jag hoppade på samma flygplan som du. Och då menar jag bokstavligen hoppade på flygplanet. Jag hängde i en vinge när plötsligt det var ett vulkanutbrott på en liten ö som flygplanet flög över. Det kom en sten i motorn och vi kraschade på den här ön. Jag använde sedan min yxa till hand för att hacka sönder träd och bygga detta hus. -Wow det var en lång historia, säger jag. För det tog hela dagen att berätta. Och ännu en gång somnade jag i sovsäcken fast med en ny vän. Kapitel 4 Fortet Tidigt nästa morgon vaknar jag. Erty är redan uppe och sitter vid bordet. När jag har tagit ett bröd och lite vatten sätter jag mig vid bordet.
-Erty, hur ska vi ta oss ifrån den här ön? -Ja vi kan ju bygga en flotte av trä av min yxa till hand som tar en dag eller tar vi helikoptern som står på vulkanen där borta. -Vänta, har det funnits en helikopter hela tiden? -Ja, du kan se väl se det med din scanner? -Erty, jag är en människa. -Aaa, det förklarar en hel del.
Så vi börjar att förbereda oss på att gå. Och Erty tar mat medans han tar upp herr vildsvin. Efter en timmes vandring har vi kommit till en stor metalldörr. Erty börjar öppna dörren genom att lägga stenar på en våg som står intill dörren. Dörren öppnas och jag ser ett starkt ljus inifrån porten. Allt där inne är lika tekniskt som Erty. Vid ingången står en karta av metal. -Var är helikoptern? säger jag. -Den är på taket. Vi går runt i hela byggnaden, men det är som en labyrint. Vi går upp och ner i trappor. Tillslut stannar vi i en korridor. Jag frågar Erty var maten som han tog med var. Erty pekar på herr vildsvin. Herr vildsvin verkar på något sätt förstå vad vi sa eftersom att han gör ett ljud som låter som att han är rädd. Men då plötsligt hör vi något bakom ett hörn. Och 10 sekunder senare är vi tillfångatagna av robotar.
Robotarna liknar Erty. Hemma har jag och mamma en städrobot och en betjänt robot. Men då får jag en idé. -Erty jag har en idé, och så här går den: Herr vildsvin kryper ut eftersom att gallret inte är tätt intill varandra. När herr vildsvin är ute hjälper han Erty att dyrka upp låset med sin yxa. Och jag distraherar robotarna. Och det är exakt det vi gör. Vi springer runt som hästar i byggnaden, nästan samma som vi gjorde innan, fast nu springer vi. Upp ner, vänster och höger. Tillslut kommer vi fram till en tjock metalldörr. Dörren är en decimeter tjock. Inuti ser jag att det finns massor av rullband och bredvid är maskiner som bygger del för del av robotar. Jag fascineras av hur häftigt det ser ut. Men min näsa håller inte med. Det luktar olja överallt. Men det ända Erty vill just nu är att bada i oljan. Lugnet varar inte länge, för i nästa stund har robot vakterna hittat oss.
Vi spurtar mot rullbanden. Det är lika roligt som jag tänkte mig att åka på rullbanden. Det som inte är roligt är att robotarna är hack i häl. Och nu kommer maskinerna. Vi undviker dom så gott vi kan. När alla maskinerna gjort sitt har vi kommit till en scanner. Erty är en robot så det gör inget, jag har massor av metalldelar på mig från maskinerna så scannern tycker det är okej. Erty och jag tänker att det är lugnt men då kommer vi ihåg herr vildsvin. Scannern reagerar direkt och skickar ner oss till ett annat rullband. Längst bort där rullbandet ska ta oss är lava. På rullbandet är det vita robotar som kan fälla ut från sina båda sidor en sak som ser ut att kunna skjuta. Och dom har ett rött öga. Det är som krigsrobotar. Och nu förstår jag den tjocka ståldörren och varför allt detta är på en ö. Allt det här är ju olagligt jorden runt. Men då hör jag robot vakterna. Jag tar upp herr vildsvin i min famn.
- Erty vi måste fly! säger jag. Men Erty verkar ha en helt annan plan. Erty tar tag i dom två robot vakterna. Och hur mycket dom än sprattlar kommer dom inte loss. Erty börjar gå fram till mig och när han kommer fram, kramar Erty mig och herr vildsvin. Då börjar Erty att springa över alla robotar och mot lavan. Och då hoppar Erty ner i lavan med robot vakterna. Erty! Kapitel 5 Helikoptern
Jag är så chockad att jag glömmer att det är ett rullband jag står på. Jag springer bakåt där vi kom ifrån, och där är en ventilationstrumma. Erty var aldrig tvungen att dö tänker jag medans jag hoppar in i ventilationen med herr vildsvin. Vi kommer ut i ett stort kontrollrum efter att gått i ventilation ett långt tag. Jag sätter ner herr vildsvin på golvet. Det är ett stort fönster i mitten och en massa knappar och spakar överallt. Under fönstret är det en dator. Jag tar ett par steg närmare datorn och står nu precis vid den. Det är en fil på datorn som heter: Ledare. Som jag blir intresserad av, så jag trycker på den. Och då ser jag det, det är en bild på min pappa. Det står information under bilden. Och så här står det: -Jag sa till min fru och min son att jag skulle ut i havs och frakta salt till Danmark, men i själva verket så frakta jag robotdelar till den ön ingen skulle leta efter mig, på gyttö. Jag erbjöd pengar till en fiskare, för att fiskaren skulle säga att den såg mitt skepp gå under.
När jag kom fram till gyttö började jag genast bygga min G4F7 eller med andra ord en flygplanspistol. Den skulle skjuta ner flygplan så fort dom flög förbi ön så att jag hade råd med att bygga detta fort och robotarna. I början var robotarna vänliga men med tiden blev dom inte snälla mot mej eller varandra. Egentligen visste jag att detta skulle hända. Att robotarna skulle komma i kontrollrummet tyst och sen hugga mig i ryggen igenom stolen med en riktigt vass kniv, och sen lämna mig här för att lida och sen dö. Och det är därför jag sitter här och skriver ner allt med en kniv i mig för att du som läser det här ska kunna stänga av flygplanspistolen. Du måste göra det annars kommer fler människor skadas. Jag tänkte aldrig under dessa år hur många som skadades. Så det minsta jag kan göra är att skriva detta. Klart slut.
Jag tittar runt omkring i rummet efter pappas lik, och ser att det är i garderoben i hörnet av rummet. Jag går tillbaka till datorn och ser en karta över anläggningen. I mitten verkar det vara en sak som ser ut som en pistol. Och då ser jag att det är en ett chip där bredvid datorn. Det står Erty på den. Det måste vara Ertys chip. Jag tar chipet och lägger det i min ficka. Jag går ut genom dörren denna gång. Utanför är det en lång korridor till en annan dörr med fönster. Jag springer ända bort till andra änden och ser genom fönstret två vakter på andra sidan och en stor pistol. Det måste vara den. Men då bakom mig hör jag att en dörr öppnas, det kom ut en robot. Herr vildsvin och jag hoppar på honom bokstavligen och jag inser mitt i hoppet att jag och herr vildsvin skulle ha väldigt ont eftersom vi skulle landa på hårt järn. Efter det blir det en riktig hård smäll. Jag kommer på att vi kan använda roboten för att koppla in Erty. Jag letar efter chip stället och hittar tillslut det mitt på huvudet. Jag kopplar in Ertys chip och kastar det andra. Då reser sig roboten och Erty är tillbaka i en ny kropp.
-Du lyckades, säger Erty. -Ja, men nu måste vi stänga av pistolen. Erty och jag går fram till dörren och Erty använder en laser han fått från den nya roboten och sticker lasern genom dörren och sedan igenom dom två robot vakterna. Några sekunder senare är vi springande rakt mot pistolen. Vi kommer fram vid pistolen och öppnar en liten lucka på höger sida av pistolen. Och under metallen vi står på, långt ner under är lavan där Ertys kropp blev bränd. Erty använder sin laser på den gröna kabeln vi tror är rätt. Och den stora pistolen som är riktad mot vulkanens öppning längst upp, åker långsamt ner mot vulkanisk lava. Vi springer bakåt från den stora pistolen och Erty använder lasern för att kappa pistolens grepp om metal golvet och pistolen börjar sedan långsamt ramla ner i lavan. När den når botten av vulkan smälter den som smör.
-Åter till uppdraget att hitta den där helikoptern, säger jag. -Jag har redan hittat det, säger Erty. -Den här robot kroppen verkar ha just den informationen om var helikoptern befinner sig. -Var? -Precis vid den där dörren där borta, säger Erty medans han pekar på en dörr i motsatt håll från var vi kom. Vi går igenom dörren och vi ser en trappa, och längst upp står en helikopter på en H platta. Då kommer en fluga förbi i luften och den huggs i tur av en sågklinga. Det finns fällor tänker jag. Men då ser jag en spak som jag drar i och en fluga kommer förbi igen och jag ser att den huggs i tu, men inte av fällor utan av Erty. Jag glömmer snabbt bort Ertys hat för flugor och börjar springa mot helikoptern med Erty strax bakom mig och herr vildsvin i min hand. Då ser jag en stor stark robotvakt bakom oss. Den ser ut som hulken fast bara grå med röda ögon. Och bakom den är det fullt av andra mindre robotar.
-Jag uppehåller vakterna medans du får i gång helikoptern, säger Erty. -Okej. Jag sätter mig i helikoptern och sätter herr vildsvin vid sätet bredvid mig. Som tur ligger det nycklar på golvet av gula helikoptern. Men vilken är rätt nyckel. Jag testar i panik medans jag ser mer och mer robotar som Erty försöker hålla tillbaka. Jag tänker att det snart kommer alldeles för mycket robotar från trappan. Men då lyckas jag hitta nyckeln. Jag startar helikoptern och dess vingar startar att åka i cirklar. Erty verkar höra ljudet av vingarna och hoppar in i helikoptern. Några dagar senare... -Och sen styrde jag helikoptern och åkte hit och kraschade helikoptern i vardagsrummet med Erty och herr vildsvin, säger jag. -Oj vilken historia, men vad hände med din Pappa, frågar mamma? -Men mamma kan Erty och herr vildsvin bo här?
The End