En tidsresa med Anten Gräfsnäs järnväg 28 mars 2013 En kort gångväg leder från parkeringsplatsen till Antens stationsområde. Har man väl vandrat denna korta sträcka med en vacker rosenrabatt på sidan, kommer man in i en annan värld. Där Visst är Antens station hemtrevlig! (Foto: Lars Gahrn.) finner man allt, som man idag måste sakna hos SJ. Man finner en välbehållen, öppen och bemannad stationsbyggnad, prydliga och väl underhållna ekonomibyggnader, en bangård fri från gräs och sly och uniformerad järnvägspersonal, som man kan tala med och fråga. För den som i likhet med mig ofta har rest genom Bergslagen, känns det som en befrielse att komma till Antens välskötta och bemannande område. En nutida tågresenär är van vid att finna stängda och obemannade stationer (ibland med förspikade fönster). Bangårdarna är överväxta av gräs och buskar. Byggnaderna är dessutom ofta nedkladdade med graffiti. Åker man tåg, känner man sig ibland som om man åker fram i en förslummad värld. Här kring Antens station blir man förflyttad tillbaka i tiden, till den tid, då järnvägen hade både pengar och anställda. Anten-Gräfsnäs järnväg har inte stora ekonomiska tillgångar, men denna brist uppvägs av många medlemmar med stort intresse och stor verksamhetslust. Vad de åstadkommit är imponerande. En liten station har blivit stor Att sköta ett stationsområde kräver mycket tid och mycket arbete. Denna station är dessutom mycket stor. Där finns en stor museihall, där många lok, vagnar och andra sevärdheter står uppställda. Givetvis vandrade jag dit. Jag strosade omkring både länge och väl, tittade och läste på skyltarna. Vid mitt andra besök under dagen kom en regnskur, så att regnet smattrade våldsamt mot taket. Då först lyfte jag blicken mot taket. Där fanns takstolar av metall. Sådana användes inte på den gamla tiden.
- Oj, har ni byggt det här stora huset själva!? - Ja, visst, när vi tog över stationen, fanns här bara stationshuset och godsmagasinet. Denna lilla station har blivit mycket stor sedan denna förening tog över. I början fanns bara huvudspåret och ett stickspår. Nu finns där en hel bangård (utan gräs, buskar och sly). Då fanns här ett godsmagasin. Nu har man därutöver en stor vagnhall och ett stort lokstall med reparationsverkstad, båda mycket tilltalande till det yttre. De smälter utmärkt ihop med de ursprungliga byggnaderna. Området är ett reservat för Även ekonomibyggnaden är bevarad och välskött. äldre järnvägsarkitektur. Under järnvägsbyggenas stora tid uppfördes stora mängder av högklassiga byggnader. Alltifrån 1960-talet har detta kulturarv skövlats, förvanskats och avverkats. Stora delar har skattat åt förgängelsen. Man är därför tacksam för, att denna förening har tagit sig an ett flertal byggnader och sköter dem omsorgsfullt, så att ursprungligt utseende bevaras. Jag åkte på museibanan lördagen den 16 juni 2012. På biljetten stod 16.6. 1942. Man har lyckats bra med att förflytta resenärerna 70 år tillbaka i tiden. Igenkännandets glädje Lokomotivet drar en brokig samling personvagnar. (Även rullstolsburna kan komma ombord tack vare en rullstolslift.) Om man så vill, kan man under resans gång vandra från vagn till vagn och uppleva inredningen och stämningen i de olika vagnarna. Det känns skönt att komma till vagnar och stationer, där man känner igen Vagnhallen är nybyggd, men byggnadsstilen överensstämmer fullkomligt med de andra husen. allting och inte behöver undersöka, hur man öppnar en dörr, hur man stänger den, och hur man låser en toalettdörr. Sedan SJ började
med elektroniska dörröppnare och allt som oftast inför nya vagntyper, kan även den mest resvane tågresenär bli ställd och tvungen att pröva sig fram (med större eller mindre framgång). På Anten-Gräfsnäs Järnväg känner man igen sig. Där kan man till och med köpa biljetter på stationerna. Detta, som tidigare var en självklarhet på alla järnvägar, är nu ett rent undantag. Endast de största stationerna erbjuder denna möjlighet och förmån. Gräfsnäs ett utmärkt utflyktsmål Museibanan går från Antens station till Gräfsnäs. En anledning till att man valde just detta avsnitt av Västgötabanan är att trakten är naturskön. Banan går fram i ett kulturlandskap med ängar och ädellövskog. Ofta öppnar sig landskapet till utsikter över den vackra sjön Anten. Slutmålet är Gräfsnäs slottspark, där det finns en badplats, en restaurang, en hembygdspark med byggnader från fordom och en borgruin. Många barnfamiljer åker med museijärnvägen till Gräfsnäs och vistas där några timmar för att återvända med något av de sena tågen. Gräfsnäs har mycket åt många. Folk har möjlighet att stiga på under vägen. Ett längre uppehåll görs under uppresan i Kvarnabo, där sjövatten pumpas upp till loket. Uppehållet är säkerligen fyllt av vånda för lokföraren. Han måste precisionsbromsa. Loket måste bromsa mittför vattenpumpen. En avvikelse på mer än några decimeter skulle innebära, att pumpen inte kan spruta vatten ner i vattentanken. Under detta uppehåll får resenärerna stiga ur tåget och titta på. Någon från föreningen berättar om järnvägen, och sedan är det dags att fortsätta till Gräfsnäs. Där blir det ändå roligare för resenärerna särskilt för barnen. Lokomotivet kopplas ifrån och körs in på en vändskiva, som svängs runt med handkraft. Barnen får hjälpa till att dra loket runt, och de blir fotograferade av glada föräldrar. Därefter kör loket fram och kopplas till vid andra änden av tågsättet. Lokstallet och reparationsverkstaden är ett beundransvärt nybygge.
Precisionsbromsningar med lång vana Det gör ett starkt intryck, när lokomotivet kopplas loss, körs ut på vändskivan, vänds och kopplas till tågsättets andra ände. Dessa växlingar kräver mycket av lokföraren, som vid ett par tillfällen måste precisionsbromsa med det stora, tunga och inte helt lättbromsade lokomotivet. Jag stod på Gräfsnäs station och följde alla växlingar och bromsningar med stor uppmärksamhet. Lokföraren hängde då och då ut genom fönstret för att se, hur nära loket hade kommit tågsättet, och för att bättre kunna följa kopplingsarbetet. Då och då tittade han åt mitt håll. Till slut klättrade han ner ur loket och gick fram till mig: - Är detta Gahrn? - Det kan jag inte neka till. Hur känner ni mig? - Jag heter Ebbe Bergqvist och bor i Kållered. Jag läser dina artiklar i Mölndals-Posten. Loket står på vändskivan i Gräfsnäs, och alla vill följa vändningen. Vi började samspråka. Det visade sig, att han hade kört ånglok på denna bana alltsedan 1974. Jag frågade honom, om han var lokförare till yrket, men han var i själva verket byggnadsingenjör. Nu på äldre dagar hade han gått över till att bygga kakelugnar. Dessutom spelar han saxofon (tillsammans med bland andra kommunpolitikern Ralf Lorentsson, som spelar trumpet med den äran). Ebbe Bergqvist har alltså funnit flera sätt att förgylla livet, och att köra ånglok är ett sätt. En annan, mindre van förare, hade lätt kunnat bli skakig i händer och knän av nödvändigheten att precisionsbromsa, men Bergqvist kan konsten och förefaller helt oberörd, lugn som en filbunke. Jag beundrar hans lugn och säkerhet. Till skillnad från många andra resenärer åtminstone anar jag, hur svårt det till synes lätta kan vara.
Mycket att berätta När loket har vänts, är det dags att åka tillbaka mot Anten, men många föredrar givetvis att stanna några timmar i Gräfsnäs för att återvända med något av de sista tågen för dagen. Så har även jag gjort åtskilliga gånger. Därför har jag mycket mer att skriva både om järnvägen och om Gräfsnäs. Fortsättning följer. Vår skicklige lokförare kommer från Kållered och heter Ebbe Bergqvist. Lars Gahrn