LAGF01 FOLKRÄTT Typsvar till tentamen 26 september 2017 Eventuell begäran om omprövning av betyg lämnas via e-post till studieadministratören.
Fråga 1 - Anna Nilsson 1. Hållbarheten i påståendet får bedömas med utgångspunkt i de folkrättsliga reglerna för tolkning av traktater såsom dessa kodifierats i Wienkonventionen om traktaträtten (VCLT), artiklarna 31-33. Det är riktigt att konventionellt språkbruk utgör ett viktigt tolkningsmedel för att bestämma innebörden av en traktatsregel (art 31.1). Att söka eller erhålla hjälp från någon ( seek or recieve any assistence from ) kan tolkas att innefatta mellanstatligt samarbete i vid mening. Artikel 1(f) s tillämpningsområde begränsas av att det handlar om samarbete för att vidta åtgärder som är förbjudna enligt traktatet, vilket följer av to engage in any activity prohbited [ ] (1p) Termerna ska tolkas i sitt sammanhang och mot bakgrund av traktatens syfte, vilket talar för att artikel 1(f) tar sikte på samarbete som rör just kärnvapen. God argumentation kring huruvida artikeln bör tolkas i vid eller snäv mening ger 1 poäng. 2. Det är riktigt att uttalanden som gjorts under förhandlingarna av en traktatstext kan användas som supplementära tolkningsmedel (art 32, VCLT), antingen för att bekräfta ett tolkningsresultat som man kommit fram till mot bakgrund av konventionellt språkbruk, sammanhang och syfte eller för att motsäga ett sådant tolkningsresultat. (1p) Vilken vikt som ska ges uttalanden som görs under förhandlingarna beror på flera faktorer. Uttalanden som speglar förhandlande parters gemensamma intentioner med användningen av en viss term eller skrivning kan användas för att precisera innebörden av dessa termer och skrivningar. Uttalanden som visar på oenighet mellan förhandlande parter har mer begränsat om något tolkningsvärde (jfr Henriksen, 55). (1p) 3. Det stämmer att stater som vill tillträda en traktat kan modifiera dess rättsverkningar visavi sig själv genom att reservera sig mot en eller flera bestämmelser i traktaten, samt att reservationer som är oförenliga med traktatens ändamål och syfte är ogiltiga (art 19(c), VCLT), (1p). Huruvida en reservation mot artikel 1(f) skulle strida mot TPNW s syfte beror på hur den utformas. En reservation med innebörden att X-land förbehåller sig rätten att söka eller erhålla hjälp från andra stater för att utveckla kärnvapen strider mot syftet med traktaten. Reservationer angående samarbete som inte direkt syftar till framställning eller hantering av kärnvapen kan däremot anses förenliga med TPNW s ändamål och syfte, vilket är att avskaffa all utveckling och användning av kärnvapen. (1p). 4. Påståendet är felaktigt. En stats samtycke till att vara bunden av en traktat kan uttryckas på flera sätt, såsom undertecknande och ratifikation (art 11-15, VCLT). Parterna har viss handlingsfrihet att bestämma om hur bundenhet ska uppstå. (1p) Artikel 14 TPNW anger att parterna i detta fall har kommit överens om att det krävs ratifikation eller motsvarande att en stat ska bli part till traktaten. Utrikesministern kan således inte ha bundit X-land. (1p) 5. Påståendet är felaktigt. Frågor om behörighet att representera en stat regleras i artikel 7, VCLT. Utrikesministrar anses behöriga att ingå internationella överenskommelser för en stats räkning (art 7.2, VCLT). Detta gäller även om nationell lagstiftning inte skulle ge ministern en sådan behörighet. Enligt artikel 46 VCLT kan en stat inte åberopa behörighetsbrist enligt nationell rätt för att undgå bundenhet enligt internationell rätt, såvida inte överträdelsen var uppenbar och berörde en nationell rättsregel av grundläggande betydelse (jfr Henriksen, 44) (2p) 6. Huruvida det finns ett sedvanerättsligt förbud mot kärnvapen är en omtvistad fråga. Ett fullständigt svar bör innehålla en diskussion om huruvida det föreligger en sammanhängande utbredd statspraxis och opino juris för ett sådant förbud. Det bör också referera till ICJ s Advisory Opinion on the Legality of the Use or Threat of Nuclear Weapons från 1996 där domstolen konstaterade att det vid tiden för yttrandet - fanns ett litet utrymme för laglig användning av kärnvapen, eller hot on användning av sådana vapen, i självförsvar. (1-2p) En jus cogens norm är en tvingande sedvanerättslig norm (art 53, VCLT). Starka skäl talar för att det saknas ett sedvanerättsligt förbud mot all användning eller hot om användning av kärnvapen. Det kan därför inte bli fråga om en jus cogens regel med denna innebörd.
Däremot anses allmänna våldsförbudet ha jus cogen status (jfr Linderfalk, 35). Det finns således ett förbud mot att t.ex. starta angreppskrig med kärnvapen och detta förbud har jus cogen status. (1p) På frågan utdelas maximalt 12 poäng. Fråga 2 - Anna Nilsson 1. Yttrandefrihet skyddas av artikel 10, EKMR. Denna rätt omfattar sannolikt rätten att be om pengar verbalt eller genom att uttrycka sitt behov av ekonomisk hjälp på en skylt. God argumentation för eller emot att be om pengar från personer man möter på gatan omfattas av yttrandefriheten ger ett poäng. Artikeln förbjuder inskränkningar av yttrandefriheten, utom sådana begränsningar som tjänar vissa i artikeln uppräknade syften, har stöd i lag och är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Syftet med det omdiskuterade förbudet mot tiggeri är att upprätthålla allmän ordning. Detta är ett legitimt intresse enligt artikel 10(2). Huruvida förbudet lever upp till kravet att vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle avgörs enligt Europadomstolens praxis med hjälp av proportionalitetsresonemang där intresset av allmän ordning vägs mot individens rätt till yttrandefrihet. (1p) God argumentation kring huruvida ett förbud mot tiggeri kan anses proportionerlig kan ge ytterligare ett poäng. En sådan diskussion bör bl.a. innehålla argumentation kring vikten av de individuella och kollektiva intressen som står på spel och hur mycket ett sådant förbud bidrar till allmän ordning respektive inkräktar på individers möjlighet att uttrycka sin åsikt. Det faktum att andra stater infört liknande förbud kan tolkas som en indikation på att det föreligger en europeisk samsyn i frågan, och att ett förbud ligger inom staters margin of appreciation (1p). 2. Enligt artikel 14 EKMR åtar sig konventionsstaterna att garantera att rättigheterna i konventionen utan åtskillnad på grund av bl.a. nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. Förbudet omfattar såväl direkt som indirekt diskriminering, här är det fråga om indirekt diskriminering. (1p) En diskussion kring huruvida ett förbud mot tiggeri kan rättfärdigas ger ytterligare ett poäng. En sådan diskussion bör bl.a. ta hänsyn till om den föreslagna lagen särskilt drabbar en utsatt grupp med en historia av marginalisering. 3. Huvudregeln är konventionsstaterna ska tillförsäkra de mänskliga rättigheterna till alla som befinner sig inom deras jurisdiktion (art1, EKMR). Det stämmer att artikel 16, EKMR, ger konventionsstater rätt att inskränka utländska medborgares politiska rättigheter, däribland yttrandefriheten. (1p) Att be om pengar för sitt uppehälle kan nog inte klassificeras som politisk verksamhet (1p) 4. Det är riktigt att stater har rätt att bestämma över det egna territoriet. Detta innefattar en rätt att upprätta murar och andra byggnader och en rätt att bestämma vilka utländska medborgare som får befinna sig i landet så länge staten inte åtagit sig att agera på annat sätt genom
internationella överenskommelser (jfr Linderfalk, 17-18) (1p) T.ex. måste det vara möjligt för statens egna medborgare att lämna och resa in i landet (jfr art 3, tilläggsprotokoll 4, EKMR). 5. Det är riktigt att artikel 14 i FN s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter anger att var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse. Den allmänna förklaringen är emellertid en deklaration och således inte ett dokument som grundar juridiska skyldigheter för stater. (1p) Frågan om resandet av en mur står i strid med EKMR är mer komplex. Upprättandet av en mur kan inte se som kollektiv utvisning i konventionell mening av denna term. Europadomstolen har dock tolkat EKMR dynamiskt och i enlighet med dess syfte och ändamål (jfr Hirsi Jamaa v. Italy). (1p) 6. Det stämmer att EKMR tillåter att konventionsstaterna avviker från sina normala skyldigheter enligt konventionen under krig eller annat allmänt nödläge som hotar nationens existens (art 15, EKMR). En första fråga är om det är fråga om ett sådant nödläge som avses i denna artikel. (jfr Henriksen 194f) Vidare får en stat inte gå längre än vad som är nödvändigt med hänsyn till situationen (1p). Enligt 15(2) får staten inte göra avsteg från vissa skyldigheter, såsom skyldigheten att respektera refouleringsförbudet (art 3, EKMR). Denna skyldighet är central när vi diskuterar konventionsstaternas förpliktelser gentemot utländska skyddsbehövande (1p). På frågan utdelas maximalt 12 poäng.
Fråga 3 - Scarlet Wagner Sub question 1 a) This question concerns the status of the premises (residence) in Metropolis. The 2004 UN Convention on Jurisdictional Immunities of States and Their Property, which is not yet in force but codifies customary law for a large part, makes a distinction between sovereign acts (jure imperii) and commercial acts (jure gestionis). In Art. 10, the Convention stipulates that commercial acts are not covered by immunity. It appears from the question that the purchase was a commercial act, since the minister of agriculture bought the residence himself and uses it for private purposes. Immovable property on the territory of the receiving state has a long tradition from being excluded from immunity according to the lex situs rule, which is reflected in Art. 13(a) of the Convention. Thus, the premises do not serve a public or diplomatic (State) function and thus are not protected under diplomatic law. Thus, the premises are subject to Hexagonian jurisdiction and immunity cannot be invoked by Battabeng. Hexagonia s statement is in compliance with international law. b) According to customary international law, ministers of agriculture have immunity ratione personae (functional immunity) and thus are not immune from criminal prosecution in foreign domestic courts. Therefore, Hexagonia has jurisdiction to try the case. However, if the minister was promoted to minister of foreign affairs (MFA) of Battabeng, the situation would change. MFA s are entitled to immunity ratione personae as was stated by the ICJ in the Arrest Warrant case (Congo v. Belgium). They are hence immune from jurisdiction in foreign domestic courts for any criminal actions committed prior to and during their term of office. Therefore, if Battabeng would promote the minister of agriculture to MFA, its claim that the minister cannot be prosecuted in Hexagonia would be in compliance with international law. Sub question 2 a) As has been clarified by the ICJ in Gabčíkovo Nagymaros, the law of treaties and the law of State responsibility constitute two separate areas of international law without a hierarchy between them. The law of treaties applies to the suspension and termination of the BIT between Nanaca and Kalassa. According to the Vienna Convention on the Law of Treaties (VCLT), Kalassa cannot unilaterally end the treaty relationship (cf. especially Art.s 60-62 which constitute customary law as the ICJ found in Gabčíkovo Nagymaros, and can therefore be applied regardless whether Nanaca and Kalassa have ratified the VCLT). The law on international responsibility, being secondary norms, applies to this case when one or more provisions of the BIT are being breached. (Nanaca s argument in the main question that Kalassa ending the treaty relationship unilaterally gives rise to Kalassa s international responsibility is therefore correct.) Kalassa s argument can be understood as aiming for exclusion of its international responsibility for breaching the BIT. This is not a valid argument since there seems not to be a valid defence available for Kalassa. b) In its argument, Nanaca may refer to the performance of the original treaty obligation as stipulated in the BIT. According to Art. 29 of the Articles on State Responsibility (ASR), the State acting in breach of its international obligations is under a continuing
duty of performance, thus, the IWA does not relieve Kalassa of its continuing obligation to perform what is stipulated in the BIT. Nanaca s claim may also refer to reparation under the law of State responsibility (Chapter II of the ASR). The forms of reparation available are restitution (Art. 35 ASR), compensation (Art. 36 ASR), and satisfaction (Art. 37 ASR) and they can be applied individually or in combination (Art. 34 ASR). Nanaca is then asking for restitution in the sense of restoring the factory building on Kalassa s territory. Sub question 3 a) In order to establish an internationally wrongful act under the law of State responsibility (Art. 1 of the Articles on State Responsibility; ASR), there has to be a breach of an international obligation by a State which is attributable to that State (Art. 2 ASR). This question addresses the regulation of attribution. As she/he is part of Beta s military, the pilot of the military airplane can be considered an organ of the State of Beta in accordance with Art. 4 of the ASR (cf. also Art. 3 ASR on national law). Acts of State organs are attributable to the State according to Art. 4 ASR. Even, when they are acting ultra vires, cf. Art. 7 ASR and the Mallén Arbitration. Therefore, Beta s argument that the action of the pilot is not attributable to the Betan State does not hold. b) Necessity constitutes a circumstance precluding wrongfulness (CPW) under the law of State responsibility and is codified in Art. 25 of the ASR. Responsibility is precluded if the act was the only way to save an essential interest against a grave and imminent peril, does not seriously impair an essential interest of other States, and the State in question did not contribute to the situation. In the case Gabčíkovo Nagymaros, the ICJ confirmed the existence of ecological necessity as one form of necessity. But as was also mentioned by the Court, necessity as a CPW is a broader concept that reaches beyond ecological disasters. Therefore, Zeta s argument is not in accordance with the law on State responsibility and should not be accepted. However, there are also other CPW s may be more suitable than necessity to the facts in this case, such as distress (Art. 24 ASR) or force majeure (Art. 23 ASR). På frågan utdelas maximalt 12 poäng.