Typsvar till tentamen 15 februari 2017

LAGF01 FOLKRÄTT Typsvar till tentamen 15 februari 2017 Eventuell begäran om omprövning av betyg lämnas via e-post till studieadministratören.

Fråga 1 - Britta Sjöstedt A. Parisavtalet är en traktat enligt VCLT art. 2(1)(a) och VCLT är tillämplig på avtalet då VCLT redan trätt i kraft för tiden då USA blev part till Parisavtalet (VCLT art. 4). Det finns visserligen regler i Parisavtalet om hur ett frånträde går till som gäller före bestämmelserna i VCLT eftersom dessa är dispositiva. Det finns dock inga bestämmelser i Parisavtalet som reglerar när det uppstår en situation där omständigheter har förändrats som har betydelse för den fortsatta tillämpningen av traktaten ifråga. Därför måste man söka ledning i VCLT för att lösa en sådan situation. Utgångspunkten när ett avtal ingås är att avtal ska hållas enligt principen pacta sunt servanda (VCLT art. 26). Enligt VCLT art. 62 så förändras inte detta även om det skulle inträffa en oförutsedd fundamental förändring av omständigheter som rådde när traktaten ingicks. Det finns dock två undantag till denna i regel enligt VCLT art. 62 (1). Det gäller ifall de omständigheter som har förändrats utgjorde en essentiell förutsättning för en statparts samtycke att bli bunden av traktaten samt att effekten av förändringen radikalt ändrar utförandet av traktatens förpliktelser. I detta fall så skulle de förändrade omständigheterna leda till att Parisavtalet inte ha kommit till stånd eftersom dess syfte är att minska fossila utsläpp och de nya rönen skulle också påverka avtalets förpliktelser. Människans påverkan på klimatet måste anses ha haft en grundläggande betydelse för att USA ingick avtalet och de nya rönen har också radikalt förändrat utförandet av förpliktelserna i avtalet. Således så finns det en god anledning att anta att USA kan frånträda avtalet på basis av art. 62 VCLT om det visar sig vara solvindar och inte människan som ligger bakom klimatförändringarna. Dock ska det påpekas att denna bestämmelse tillämpas ytterst restriktivt (se exempelvis Gabčíkovo-Nagymaros-fallet i ICJ). B. När det gäller Parisavtalets legala verkningar vid ett frånträde så regleras detta direkt i avtalet. Då VCLT utgörs av dispositiva bestämmelser så är det de särskilda reglerna i Parisavtalet om frånträde som är aktuella. Enligt art. 28(1) så kan Parisavtalet frånträdas först tre år efter det trätt ikraft (dvs. tre år efter den 4 november 2016). Här kan man fundera på om ett frånträde utfärdat den 21 januari 2017 är giltigt. Men då frågan är formulerad såsom ett frånträde faktiskt sker den 21 januari 2017 så blir en USA fri från avtalets verkningar ett år senare enligt art. 28(2) Parisavtalet (dvs. den 21 januari 2018). Jag har gett poäng också om man har utgått ifrån att frånträde kan göras först den 4 november 2019 som då får verkan den 4 november 2020. C. Då det inte finns några internationella avtal som är tillämpliga i frågan så måste bedömningen göras utifrån den internationella sedvanerätten. Utgångspunkten är att stater är fria att nyttja sina naturresurser som de vill i enlighet med dess territoriella suveränitet och de har i stort sett fritt handlingsutrymme så länge deras handlingar inte påverkar andra stater negativt eller i områden utanför dess jurisdiktion enligt den s.k. no-harm principen och Princip 21. Vidare så har stater en förpliktelse att iaktta vederbörlig försiktighet (due diligence) för att förebygga, minimera och kontrollera att miljöskador uppstår i andra stater och i områden utanför dess jurisdiktion. Preventionsprincipen anses ha status som sedvanerätt och ålägger stater att vidta alla åtgärder för att undvika att aktiviteter som sker inom

dess jurisdiktion har skadlig verkan på andra stater och i områden utanför dess jurisdiktion. När det gäller dessa principer så har stater även ansvar för privata aktörer som verkar inom dess jurisdiktion t.ex. olje- och kolföretag. Huruvida en stat har brustit i sina folkrättsliga förpliktelser gentemot miljön beror på vad staten känner till, vilken typ av skada som det gäller, vilken typ av verksamhet det rör och vilka reella möjligheter som staten har för att reducera risken för skada. Då skadan i frågan gäller en skada på klimatet så är detta något som inte passar in det som typiskt avses vara en skada på en annan stat. Det står klart att Palau lider en skada ifall dess territorium hamnar under havsnivån och att denna skada beror på klimatförändringar verkar det också finns en hel del stöd för. Problemet är dock att härleda denna skada direkt ur USAs fossila utsläpp. Det verkar inte finnas ett tillräckligt starkt kausalsamband mellan Palaus skada och USAs handlingar. Därför kan troligen inte Palau anses vara en skadad stat i den mening som beskrivs i ILC:s statansvarsregler art. 42. Däremot så skulle USA eventuellt kunna anses bryta mot principer som skyddar ett gemensamt och kollektivt intresse bland stater att skydda klimatet. Eventuellt så skulle Palau kunna göra statsansvar gällande utifrån art. 48 ILC statsansvarsregler och argumentera för att USA inte har iakttagit vederbörlig försiktighet genom att subventionera olja och kolbrytning och riva upp ett skydd mot utsläpp som redan fanns på plats och därmed orsakat en skada på klimatet. Frågan är dock hur långtgående försiktighetsåtgärder som USA måste vidta för att minska sina fossila utsläpp för att inte agera i strid med gällande sedvanerätt. Om USA agerar inom vad som anses vara normal branschpraxis i fråga om försiktighet för olja och kolbrytning så bryter USA troligen inte mot någon folkrättslig regel. Det skulle kunna diskuteras huruvida UNFCCC skulle ha blivit en del av sedvanerätten som ålägger stater att följa de principer som fastläggs i art. 3. Då USA har haft möjlighet att minska utsläpp vilket visar på att man har reella möjligheter att minska utsläppen så är det möjligt att USA skulle ha brutit mot preventionsprincipen. Men i dagsläget verkar inte UNFCCC reflektera gällande sedvanerätt och USA har därför fortfarande möjligheter genom att protestera mot utveckling av sådana regler var en persistant objector och undgå att bli bunden av framtida regler som rör klimatpåverkan. Sammantaget så verkar USA inte bryta mot några uttryckliga förbud inom folkrätten. D. USA är en suverän stat som bestämmer vem som får beträda dess territorium. När det rör personer som redan befinner sig på dess territorium, i detta fall på amerikanska flygplatser, så har USA vissa förpliktelser enligt Flyktingkonventionen och dess protokoll. Att utvisa en flykting (vilket är givet i frågan att det rör sig om) utan att ta hänsyn till de omständigheter som råder i Syrien eller hur personen kommer att bli behandlad där strider mot förbudet mot refoulering enligt art. 33 i 1951års Flyktingkonvention. Då Flyktingkonventionen har en tidsbegränsning så måste en stat också ha ratificerat dess tilläggsprotokoll för att konventionen ska vara tillämplig även idag. Oavsett om USA inte har ratificerat tilläggsprotokollet så gäller dock refouleringsförbudet som internationell sedvanerätt. På frågan utdelas maximalt 12 poäng.

Fråga 2 - Britta Sjöstedt A. (i) (ii) (iii) (iv) Nej. Även om art. 93(1) i FN-stadgan innebär att en medlemsstat i FN också är part till ICJ-stadgan och därmed ger domstolen en generell behörighet så krävs det en särskild behörighet för att kunna pröva en fråga i den aktuella tvisten (ICJ-st. art. 36-37). Det räcker inte att Ukraina och Ryssland är medlemmar i FN för att ICJ ska få jurisdiktion i tvisten. Ja. Art. IX i Folkmordskonvention ger parter rätt att påkalla en prövning i ICJ. Detta är ett samtycke baserat på avtal enligt 36(1) ICJ- St. Ukraina har rätt som part att få saken prövad. Det spelar ingen roll om Ryssland faktiskt brutit mot konventionen för få till stånd en rättslig prövning av frågan. Ja. Det är endast konventionsstater som har rätt att få en tvist med anledning av Folkmordskonventionen prövad. Konventionen ger ingen sådan rätt till en tredje part som Ukraina i sådant fall skulle vara om man inte är part Folkmordskonventionen. Däremot skulle en annan part till konventionen begära att få saken prövad. Stater har visserligen en skyldighet enligt art. 2(3) FN-stadgan en skyldighet att lösa tvister på fredlig väg. Dock så kan varken FN eller Ukraina påtvinga att Ryssland förhandlar med Ukraina. Förhandling är en diplomatisk metod för tvistelösning som kräver samtycke. Det finns möjligheter för Säkerhetsrådet att fatta tvingande beslut som rör tvister som hotar den internationella freden och säkerheten, men ett sådant beslut torde inte bli aktuellt för att tvinga fram en förhandling. Dessutom är Ryssland en permanent medlem i Säkerhetsrådet som har vetorätt och kan stoppa alla beslut som rådet fattar. B. Då det rör en internationell väpnad konflikt mellan Ukraina och Ryssland tillämpas Genèvekonventionen III (GK III) och i den mån som Tilläggsprotokollet I (TP I) reflekterar internationell sedvanerätt. När en stridande tas tillfånga med anledning av en väpnad konflikt finns det särskilda regler för hur denna person ska behandlas. Stridande i en internationell konflikt är kombattanter om de uppfyller villkoren i art. 4 i GK III. Enligt art. 4 A (1) GK III så är medlemmar i den reguljära armén kombattanter. Detta gäller dock inte medlemmar i gruppen Befria Ukraina (BU) som inte ingår i de ryska trupperna. Däremot skulle de kunna anses vara irreguljära kombattanter och ha rätt till krigsfånge status om gruppen uppfyller kraven i art. 4 A (2) GK III. Utifrån informationen i frågan så verkar medlemmarna i gruppen tillhöra en organiserad grupp och tillhöra en part till konflikten (i detta fall Ryssland). Det krävs inte att trupperna står under ryskt befäl utan räcker med att det finns något slags samröre.) Gruppen måste dock ha en befälstruktur, vilket vi inte får någon information om i frågan. De måste också urskilja sig från civila. I detta fall så kan det räcka med att gruppens medlemmar bär gula t-shirts med ett emblem på. De måste också bära vapen öppet och följa IHL. Om de uppfyller dessa krav så ska BU:s medlemmar ha rätt till

krigsfångestatus om de tillfångatas. I ett sådant fall så får de inte straffas för att ha deltagit i stridigheter så länge det har följt IHL enligt art. 87 GK III. Att döda andra kombattanter (fem ukrainska soldater) i strid borde inte klassas som en handling i strid mot IHL och utgör inte någon krigsförbrytelse då dessa utgör militära mål i enlighet med art. 52(2) TP I. Om det är oklart om gruppen uppfyller kraven i art. 4 GK III så gäller i vart fall presumtionsregeln i art. 5 GK III som kräver att de betraktas som krigsfångar tills deras status har bestämts av kompetent domstol/tribunal. Även om man kommer fram till att medlemmen inte har krigsfångestatus så har man fortfarande rätt till minimumgarantierna enligt gemensamma art. 3 GKs. C. Ja. Då rör det sig om en icke-internationell konflikt. GK III och reglerna om krigsfångar är inte tillämpliga, utan endast minimirättigheterna i gemensamma artikeln 3 i GK. Stridande från BU kan därför inte anses åtnjuta kombattantstatus och ha inte heller rätt att bli krigsfångar. I ett sådant fall skulle en medlem från BU kunna bli dömd till döden för mord av de fem soldaterna om detta sker i enlighet med ukrainsk lagstiftning. IHL ger inte en stridande rätt att lagligt använda våld i en icke-internationell konflikt. Tilläggsprotokollet II art. 6(5) uppmanar dock statsparter att ge amnesti till stridande i en icke-internationell konflikt som följer IHL, men detta är inget krav. Medlemmar i BU har i vart fall rätt till en rättvis rättegång enligt art. 3 GK. På frågan utdelas maximalt 12 poäng.

Fråga 3 - Scarlet Wagner Sub question 1: a. The analysis of a potential attribution of Kronos acts to the State of Ouroboros is guided by the Articles on State Responsibility (ILC Responsibility of States for Internationally Wrongful Acts 2001). The Articles provide for international responsibility when there exists an internationally wrongful act (IWA) (Art. 1). The IWA consists of an action which is attributable to the State and constitutes a breach of an international obligation (Art. 2). The answer to this question should focus on attribution of the acts of Kronos to the State of Ouroboros. It should mention that Kronos cannot be considered an organ of the State of Ouroboros (Arts. 4,7). Furthermore, it should discuss that Kronos cannot be considered acting as agents of the State of Ouroboros: the group is neither exercising elements of governmental authority (Art. 5), nor is the conduct (visibly) directed or controlled by the State of Ouroboros (Art. 8). The answer should conclude that Ouroboros cannot be held internationally responsible for the actions of the rebel group Kronos. OBS: Students should have noticed that the question solely focusses on whether Kronos behaviour is attributable to the State of Ouroboros. The Vienna Conventions on Diplomatic and Consular Relations contain international obligations for State parties; they are not directly binding on individuals/ groups of individuals. Any responsibility of Ouroboros in its own right, e.g. for breaching provisions in the VCDR and VCCR, is not part of the question. b. If the government of Ouroboros would have endorsed the acts of Kronos, it would have incurred international responsibility for the attack on the embassy based on Article 11 of the Articles on State Responsibility, which addresses conduct which originally is not attributable to the State but becomes attributable nonetheless through the State s acknowledgment and/or adoption of the behaviour in question. In this case, the State of Ouroboros would be responsible from the moment of the endorsement (evening of 13 February 2017) until the end of the attack (morning of 14 February 2017). A similar sceniario was discussed in the Teheran Hostages Case which the ICJ decided in 1980. Iranian militants had attacked the U.S. American Embassy in Teheran, Iran. From the moment onward that the Iranian government under Ayatollah Khomeini endorsed the action of the militants, the ICJ finds the acts of the militants attributable to the Iranian State and thus holds the Iranian State internationally responsible for the conduct of the militants ( Phase Two of the events as differentiated in the judgment from Phase One the actual attack on the embassy). Sub question 2: a. The answer to this question should state that Mr Dike s actions must be separated into two instances. In the first instance, he acts in private capacity and the State of Rhea cannot be held internationally responsible. However, in the second instance after Mr Dike has gotten his professional equipment (uniform, badge), his behaviour amounts to acts in official capacity and the Rhean State can incur international responsibility, even though Mr Dike is acting ultra vires (Art. 7, Excess of authority or contravention of instructions ). A similar situation was at stake in the Mallén case (Francisco Mallén

(United Mexican States) v. U.S.A., 1927 Reports of International Arbitral Awards). A Mexican consul had been violently attacked by an American police officer in private capacity. The police officer then went to fetch his badge and other professional equipment, and attacked Mr Mallén again. The Arbitral Tribunal held there was no international responsibility of the U.S.A. for the acts of the police officer before he got his badge etc.; i.e., the first instance of the attack constitutes a wanton act of an individual in private capacity who happens to be a State official. However, during the second instance of attack, the Arbitral Tribunal held, the police officer was acting in official capacity and thus, the U.S.A. were internationally responsible for his acts ultra vires. Hestia s claim that the Rhea is responsible for Mr Dike s assault of Mr Zeus is therefore partially correct, namely with regard to the acts in official capacity of Mr Dike (second instance, after Mr Dike had returned with his badge etc.). b. Immunity enjoyed by Ministers of Foreign Affairs is regulated by customary international law, the rules of which have been specified in part by the ICJ in the Arrest Warrant case (ICJ Arrest Warrant Case, DRC v. Belgium 2002). As long as Mr Dike is still serving as the Minister of Foreign Affairs, he is covered by full and absolute procedural immunity (ratione personae) unless Rhea withdraws immunity or it decides to try Mr Dike in its own courts (ICJ Arrest Warrant Case, DRC v. Belgium, para. 61). After Mr Dike s term of office has ended and he ceases to be a high-ranking state official, he has substantive immunity (ratione materiae) from foreign criminal jurisdiction. He can be tried by the State of Hestia for acts committed during his office in private capacity. Applied to this case, that would relate to the first attack of Mr Zeus by Mr Dike; before Mr Dike fetches his official police equipment. Sub question 3: a. The answer should relate to the provisions in the Rome Statute (ICCSt) relevant to withdrawal. According to Art. 127 (1) ICCSt, a written notification to the UN Secretary-General is needed by a State party intending to withdraw. Thus, President Nkurunziza s law of 18 October 2016 as such is not sufficient to initiate the withdrawal from the ICC. Furthermore, Art. 127 (1) ICCSt stipulates the date of the withdrawal taking effect at least one year after the notification of withdrawal has been received by the UN Secretary-General. Thus, even if we assume that the Secretary-General received the notification one day later, on 19 October 2016 (which cannot be inferred from the formulation of the question), the withdrawal would take effect at its earliest on 19 October 2017. Until 18 October 2017, Burundi would still be a State party to the Rome Statute and remain under a duty to cooperate. Therefore, President Nkurunziza s claim would not correspond with Burundi s obligations under international law. (It was possible but not required to mention that according to Art. 27 Vienna Convention on the Law of Treaties, internal law cannot serve as a justification for a State s failure to perform an international obligation). b. The answer should relate to the provisions in the Rome Statute (ICCSt) relevant to the duty to cooperate. If a State party withdraws from the Rome Statute, not all obligations stemming from that State party s duty to cooperate cease on the day that its withdrawal is taking effect. Art. 127 (2) ICCSt states that where a State party withdraws from the ICC, it shall not be discharged from its obligations arising from the Statute while it was a party to it. Whether or not Burundi has an obligation to cooperate in its own situation

of political violence during an ICC investigation depends on whether the ICC was already investigating or had the matter already under consideration at the time Burundi s withdrawal becomes effective (both interpretations of the ICC voicing its concerns were admissible in the examination). Were Burundi to neglect its duty to cooperate, Art. 87(7) ICCSt would be of importance. It addresses situations in which a State Party fails to comply with a request to cooperate by the ICC. På frågan utdelas maximalt 12 poäng.