Delhi underifrån Mitt sökande efter tankar om välfärden bland Delhis fattiga 2012-2014

Delhi underifrån Mitt sökande efter tankar om välfärden bland Delhis fattiga 2012-2014 av Son Lal Copyright 2015 by Son Lal Smashwords Edition World Rights Reserved. Kopiering för personligt behov och i utbildningssyfte tillåtet. Innehåll C01 Förord C02 Mitt år i Dwarka, en del av västra Delhi C03 Morgonpromenad bland Dwarkas sopcontainrar C04 Ett nytt politiskt parti. Aam Aadmi Party C05 Fattiga vänner från Bihar som träffas på trottoaren C06 Bort från Delhi och tillbaka igen C07 Två heta månader i Delhi C08 Södra Delhis randområden under parlamentsvalet 2014 C09 Avfall och sophantering i vårt sydliga hörn av Delhi C10 Hanteringen av Delhis växande sopberg C11 Välfärd för barn och ungdom C12 Bränder i slumområden C13 Episoder runt Jawahar Park, min hemtrakt i Delhi C14 Skolor C15 Vid Delhis sydöstra sopberg C16 Min kontakt med avloppssystemet C17 Valspurten i Varanasi C18 Kampen för vatten i Devli och Tigri C19 Hos AAP-partiet under valkampanjens slutskede C20 Slumområdet vid Delhiadministrationens nav C21 Soparkvinnornas kamp för att komma ut ur latrinträsket C22 Reaktioner på valresultatet C23 Valresultatet i siffror

C24 De indiska massornas strävan att bli borgerlig medelklass med bibehållna traditioner C25 Synpunkter på Modis samhällsbyggande C26 Valets betydelse för nazistsympatiserande RSS C27 Rädslan för BJPs långa svans C28 Samtal om valet vid Gandhi Peace Foundation C29 Hos AAP efter valet C30 Några avslutande kommentarer Ord på hindi förklaras här tillbaka till början C01 Förord Son Lal är mitt författarnamn. Jag är född på 1940-talet och uppvuxen i Sverige. Jag kom till Indien första gången 1963, och har bott i Indien längre och kortare perioder under de femtio år som gått. I synnerhet har det varit landsbygd, jordbruk och byutveckling i Mahatma Gandhis anda som intresserat mig. Av en slump fick jag personliga erfarenheter av en trakt i västra Rajasthan på 1970-talet. Jag har hållit kontakt med folk som bor där sedan dess. Delhi har jag också hållit kontakt med under lång tid. Sedan juli 1963. En stor del av Delhis befolkning har invandrat från Indiens andra delstater på grund av fattigdom och brist på jobb. Bybor från Bihar, Uttar Pradesh, Madhya Pradesh, Haryana och Rajasthan. Jag har lärt känna en del av dem och berättar i den här boken vad jag upplevt vid de mötena, särskilt under våren 2014. Med åren har jag lärt mig hindi, och det har hjälpt mig att få bra kontakt med folk i alla samhällsskikt. Jag blir tagen för den jag är och inte som representant för en främmande kultur. Jag är särskilt glad över att kunna umgås med dem som inte kan engelska och som inte tillhör samhällets elit. De som lever i de fattiga människornas värld. En värld som jag försökt närma mig utan förutfattade meningar. Jag har förstås mina värderingar, som formades redan i ungdomen i ett socialdemokratiskt välfärdssamhälle i norra Europa i mitten av 1900-talet. Det blomstrade upp i spåren efter andra världskrigets fasor. I min omgivning uppfattades

alla människors lika värde som något självklart. Att naturvetenskap bör vara vår gemensamma kunskapsbas är en annan värdering jag burit med mig genom livet. * Jag har använt en del fingerade namn i texten för att få dem att stämma med namnen i några andra böcker jag skrivit i samma ämne. tillbaka till början C02 Mitt år i Dwarka, en del av västra Delhi Jag kom till Delhi med tåg en morgon i april 2012. Från fattiga Västra Champaran i Bihar. Ett fullsatt persontåg som tog arton timmar och till slut tuffade in på bangården i gamla Delhis röda järnvägsstation. På håll fortfarande imperialistiskt storslagen. Med cykelriksha, metrotåg och autotaxi tog jag mig vidare till Dwarka, där mina vänner Chander och Raj Sharma bor i ett bostadskooperativ i Sector 3. De har en stor våning i två etage en bit upp i ett jättelikt hus. De har nyligen flyttat hit från Greater Noida. Både Dwarka och Greater Noida är nya stora bostadsområden för folk som kan betala. De byggdes i lite väl snabb takt under slutet av 1900-talet. Spekulationsbyggande som delvis kom av sig under några några magra år omkring år 2000. Medelklassen fick inte råd att flytta in i den hastighet som byggherrarna hade tänkt sig. År 2012 finns i Dwarka fortfarande stora ytor med halvbyggda jättehus. Betongskelett vars siluetter avtecknar sig mot himlen. Tomt, ödsligt och fult. Helt annorlunda än de vackra drömbostäder som är till salu i Dwarka enligt de färgglada jätteplakat som står uppställda utefter trafikstråken i stadsdelen. I en del bostadskomplex har högre statstjänstemän från Bihar flyttat in. Bland annat i National Apartment där Raj och Chander bor. En kooperativ bostadsförening där det bor flera hundra familjer. Som en hög borg med murar, taggtråd och infart med grind och vaktkur. Många har bil och hund och andra statussymboler. Där finns efterfrågan på hushållsnära tjänster, som att tvätta bilar, passa småbarn och sköta om blomsteruppsättningar i krukor i trapphusen. Fattigt folk från Bihars landsbygd strömmar till. Informationen om nya försörjningsmöjligheter sprider sig tydligen snabbt bland dem som är från samma trakt. Utanför rikemansområdenas grindar har

sådant fattigfolk bosatt sig i helt oplanerade bostadskvarter. De bor också i havererade affärskomplex med igenbommade butiker och tomma kontorslokaler. Kontrasten i bostadsstandard är slående, men diskuteras inte. Folk är vana vid stora klasskillnader. tillbaka till början C03 Morgonpromenad bland Dwarkas sopcontainrar 28 maj 2012 En solig morgon på väg till mjölkbutiken i vårt grannskap. På vägen dit finns sopcontainrar med texten USE ME. Använd mig. De tömdes idag måndag efter att ha varit översvämmade med skräp i flera dagar. Nu är de tömda, men skräpet runt om finns kvar. Där träffade jag en ung man som var lumpsamlare. Han letade plastpåsar, som han sorterade för att kunna sälja. Antagligen till någon med liten lastbil som kör sånt till ett lumphandlarlager. Jag tog ett foto då han skyfflade in en del skräp i en tom container med en spade. Några män tyckte jag tog konstiga bilder och började skämta. Bakom mjölkaffären fanns en stor öppen plats med massor av kringspritt skräp. Fler foton. Misstänksamma blickar, men ingen sa nåt. Längs gatukanten fanns en avloppsränna som skulle vara täckt. Där gapade stora hål, eftersom täckplattorna av betong hade försvunnit här och var. Risk att ramla och slå sig, särskilt i mörker. Det ville jag också fotografera och några undrade varför. Nästa kväll hade jag ett samtal med män på en stor lastbil av samma typ som svenska sophämtare använder. En stor skruv baktill för att mata in skräpet. Männen sa att i den här delen av Delhi körde tre såna sopbilar. Utslitna och halvtrasiga. Ofta fungerade bara en. Då blev det glest mellan hämtningarna och soporna blev liggande runt de överfulla soplådorna. Sopor som sprider sig. De jobbade för en privat entreprenör som hade avtal med Delhi kommun. Transportföretaget försökte hålla nere kostnaderna, för att kunna ge kommunen ett lågt bud och vinna anbudstävlingen mot sina konkurrenter. Därför köpte inte företaget nya lastbilar. Enligt männen uppe i förarhytten. Bilarna var sex år gamla. Mycket buckliga i plåten. En dörr hölls på platsen med hjälp av tjocka snören.

Själva tjänade de bara 5500 Rupier i månaden, sa de. Inte mycket med tanke på de höga levnadskostnaderna i Delhi. Om vi skulle protestera blir vi ersatta av andra." Han som förde ordet uppifrån hytten sa, att han försökt få sina jobbarkompisar med i facket, men få ville. Inte som i Västbengalen, där det fanns både kommunister (CPI) och stora fackföreningar. Här var det ingen sammanhållning bland arbetarna. Sopbilen skulle vidare. Soporna på vår gatstump hade männen tagit bort någotsånär. Alle man äntrade förarhytten och chauffören tryckte gasen i botten. Fem sex man dundrade iväg till nästa gathörn i ett moln av damm. Fler lumpsamlare Den 7 juni 2012. Jag kom i samspråk med två män i tjugofemårsåldern, som samlade skräp i stora säckar på en lugn sidogata innanför ett kraftigt trafikerat huvudstråk nära vårt hus. Ajay Kumar och hans släkting. De jobbade på gatan utanför två stora bostadskooperativ där många välbärgade familjer varje dag samlade på sig fullt med sopor. De två tog tillvara sånt som gick att sälja till lumphandlare. De sökte bland innehållet i stora hopknutna sopsäckar av svart plast. I varje säck fanns köksavfall i mindre påsar, som bostadsföreningens anställda sophämtare varje morgon samlar samlar in från varje lägenhet. Osorterade sopor, blött och torrt om vart annat. Sopsäckarna ställdes utanför områdets taggtrådskrönta murar i prydligt uppstaplade högar i väntan på att kommunens illaluktande sopbil skulle dyka upp. I god tid före dess ankomst hade Ajay och hans vän slitit upp säckarna och spritt ut innehållet på trottoaren och med bara händer gått igenom sörjan. De sorterade fram det som var säljbart och slängde resten i en rostig plåtcontainer med texten USE ME. Dess innehåll skulle sopbilen ta hand om. Själva fyllde de en stor grå tygsäck på flaket av sin trehjuliga cykel. Den säcken körde de iväg till lumphandlarnas kvarter senare under dagen. De två lumpsamlarna berättade att de tjänar ungefär femtio rupier om dagen vardera genom att sälja till lumphandlarna, kabaadiwala log. De kom från Darbhanga distriktet i Bihar. Där bor deras släktingar. Jordlösa lantarbetare som inte får kontanter utan en del av skörden. Jag frågade Ajay Kumar hur länge han hade arbetat som lumpsamlare i Delhi. Sen jag var liten. Han kände till en del om Bihars politiker och tyckte att Shivam Lal Pasvan var en stor politiker. Han nämnde också

Nitish Kumar och Lalu Prasad Yadav. För Ajay Kumar var politik en fråga om mer eller mindre kända personer. Inte åsikter och ideologier. * 22 mars 2013. Efter nio månader träffade jag idag åter Ajay, som den här gången sa, att han egentligen heter Rajesh. Såna namnbyte inträffar ibland av för mig okänd anledning. Nu sorterar han sopor inne i National Apartments, där jag bor. Kommunen hade tagit bort de stora sopcontainrarna av plåt, som förra året stod utefter gatorna i området. Plåtlådorna med texten USE ME. Ett försök att snygga upp gatorna, tydligen, för runt lådorna hade samlats mycket skräp och smuts, och det hade kommit klagomål. Nu kunde inte bostadsföreningarna lämpa av sitt osorterad köksavfall därute på gatan. De skaffade soptunnor av plast, som de ställde innanför sina murar. National Apartments styrelse bestämde att tunnorna skulle stå i ett hörn längst bort i området. Sedan for sopbilen dit under sin dagliga runda. Rajesh kom vid tolvtiden och grävde fram vad som var användbart för honom. Genom att slita upp de svart sopsäckar med köksavfall som föreningens renhållningsarbetare samlat in uppe i husen. Rajesh bad mig ge honom saker jag inte längre ville ha. Han fick mina utslitna joggingskor. Ett par dagar senare berättade han att en släkting fått dem. Han hade snyggat upp skorna. På Rajesh trehjuliga cykel med flak stod hans stora breda sopsäck av grovt grått tyg. Nu liksom förra året. Vännen jag träffade förra året hade nu jobb i sektor 13 på andra sidan trafikleden. Samma arbete fast vid en annan bostadsförenings sopsamlarställe. De var båda från Bihar, en bit över tjugo, och hade hållit ihop sedan de var små. De som hade lägenheter och parkeringsplatser i närheten av Rajesh arbetsplats vid soptunnorna började klaga. Det luktade. Det kom flugor och småkryp. Mycket ohygieniskt. Några gick till bostadskooperativets styrelse, som till slut beslöt att tunnorna skulle placeras utanför föreningens område. En bit från infarten med grindar och bom. Rajesh fick inte längre dra upp plastsäckarna ur de blå tunnorna för att sprida omkring innehållet. Bostadsföreningens President (styrelseordförande) hade gett order. Rajesh blev av med sitt jobb. Sen körde det av kommunen lejda sopföretaget sina små överlastade flakbilar till de blå tunnorna utanför muren. De hämtade hela svarta sopsäckar väl hopknutna. Dagligen. Till den kommunala soptippen.

Rajesh hade blivit arbetslös. Han funderade på att börja tvätta bilar i stället. Men då tjänar jag sämre*, suckade han. Tio dagar senare såg jag åter Rajesh på hans cykel med flak och stor sopsäck. Säcken var full. Han hade fått tillåtelse att leta säljbar lump vid Astha Kunj Apartments, granne till bostadsföreningen där jag bodde. Rajesh var nöjd. Hans hantering av de svarta sopsäckarna var både ohygieniskt och irrationellt, men var ändå en form av källsortering som bidrog till ökad återvinning och mindre skräp på stadens gigantiska soptippar. Inte ett ord hörs om den saken. Finns det nån som tänkt tanken att lumpsamlarna är en form av miljövårdare? * Det gick några månader och det blev slutet av maj. Då såg jag till min förvåning två små pojkar, ungefär tolv år, jobba med köksavfall vid de blå tunnorna utanför muren till National Apartment. De höll på med att lägga tillbaka den kladdiga för dem oanvändbara delen av soporna. De hade små plattor av trä eller plast i händerna för att lättare kunna skyffla upp skräpet i tunnorna. Jag försökte prata med dem, men de ville inte. Nästa dag gav jag dem några bananer, som de kunde äta när de jobbat färdigt. Vi lärde känna varandra lite bättre och blev vänner. Åtminstone så pass att de frågade efter fler gåvor från mig. Den större pojken hette Anand. När jag fotograferade dem, stannade en ung man på motorcykel och undrade vad jag höll på med. Det var Vikram, som var anställd vid bostadsföreningen. Han städade trapphusen, och hämtade sopor från lägenheterna. Tillsammans med några släktingar i samma ålder. Alla från Punjab. De var tre unga män med trevligt utseende, som brukade hälsa glatt och vänligt på mig, när de tillsammans promenerade hem längs sidogatan fram på eftermiddagen. I maj hade de börjat åka motorcykel. De satt tre stycken på sin nyinköpta motorcykel. Den hade gett dem ökad status och de vinkade när de körde förbi mig och andra fotgängare. Varför tar du foton på de där pojkarna?, undrade Vikram. För att de är barn, som jobbar som vuxna. Med ett svårt smutsigt arbete. Ingen verkar bry sig om det. De jobbar för mig, sa Vikram. Vid min lumphandelsaffär. Den skulle jag gärna vilja se,och Vikram lovade att visa mig. Men det blev aldrig av. Han sa att Anand och hans kamrat ibland fick tusen rupier och ibland två tusen rupier från honom för sitt arbete. Sen blev Vikram mer förtegen. Hans bror Anshul lärde jag också känna. Hittills hade jag bara träffat sopare som tillhörde Bhangikasten, och jag frågade vad de hade för kast. Vi är Bhangi, sa Anshul. Pojkarna vid

de blå soptunnorna var också Bhangi. De bodde i samma bostadsområde som Anshul och Vikram. Varje morgon såg jag Vikram tvätta och putsa andras bilar med van hand. En dag i juni såg jag honom göra det mittpå dagen, vid tolvtiden. Bilen stod i solgasset och det var över fyrtio grader i skuggan. Bilägarna ger mig fem hundra rupier i månaden per bil, sa Vikram. Ett extraknäck vid sidan av städjobbet. Vikram var arbetsam och framåt. Utnyttjade han också barnarbetskraft? Varför reagerar ingen, när de ser barn arbete? Uppfattas det som en del av verkligheten, som inga förbud kan rå på? Dr Das berättelser Den 3 september 2012 vid Dwarka, New Delhi. Hemma hos Raj och Sharma. Möte med Dr Das som jag lärde känna i Moti Bag redan år 1977. Jag arbetade då i Delhi vid FAO/UNDP. Dr Das från Västbengalen var förut läkare vid kommunens sjukhus i Moti Bag. God vän till Raj, som varit sjuksköterska vid samma sjukhus. Han kom till Delhi 1971 för att få jobb. Först vaccinerade han diplomater och statstjänstemän. VIP service. Sen kom han till kommunens nya sjukhus vid Moti Bag. På andra sidan järnvägen låg ett buskmarksområde där kommunförvaltningen vid den här tiden började anlägga en stor park som fick namnet Nehru Park. Intill storslagna Ashoka Hotel och alla ambassaderna i diplomatområdet. Buskmarken som skulle bli park var ett vilt område trots att det låg i New Delhi. Många arbetare blev ormbitna. Giftormar. Dr Das gjorde skillnad på kala nag och vanliga kobror. De förra har större huvud och är mer giftiga, sa han. Under två och ett halvt år gav de serum åt cirka 250 ormbitna arbetare. Det gick att rädda livet på dem som blivit stuckna med vanligt kala nag kobra gift, för det fanns serum mot det på sjukhuset, men inte på dem som blivit stuckna av ormar med mer ovanligt gift, sa Dr Das. Han berättade att Sanjay Gandhi varit med om att starta NDMC hospital i Moti Bag. Han var för att hjälpa vanligt folk och att låta arbetarna få använda sjukhusets resurser. Men sjukhusets revisorer tyckte det blev för dyrt att behandla ormbetten också på arbetare som ej var anställda vid kommunen (NDMC). Dr Das och hans kollegor måste sluta med det, och de drabbade hänvisades till det statliga sjukhuset Safdarjang.

Dr Das om sin rumskamrat från Nagaland Igår kväll, den 5 december, pratade dr Das om Nagaland. Ett bergigt område i östra Indien med stambefolkning. När dr Das studerade medicin i Arunachal Pradesh på 1960-talet hade han som rumskamrat en före detta medlem av Nagalands guerillaarmé. Satma Aauu. Jawaharlal Nehru, Indiens förste premiärminister, hade slutit ett fredsavtal med några guerillaledare och ville få dem att anpassa sig till det indiska samhället. Regeringen erbjöd dem fri utbildning och därefter bra statliga jobb. Satma Aauu fick stipendium för studier i medicin. Fem års utbildning till läkare. Den indiska staten skickade honom också till Storbritannien för studiebesök. Men Satma lät sig inte påverkas och blev sitt folk troget. Han sa till Das, sin rumskamrat, att indiska staten talade illa om dem. De säger att vi är farliga, är nakna, inte bra klädda, saknar utbildning. Men vi är modiga. Har ära. Den som lever i motståndsrörelsen kan bli befälhavare för ett område, om han kommer till ledningen med ett avhugget huvud av en hög polisofficer. Han tyckte att indiska statstjänstemän var fega. De gömmer sig i sina kontor och skickar folk av låg rang att göra grovjobbet ute i fält. Jag vill inte ha indiska staten. Så sa Satma Aauu enligt dr Das. Då de bodde i samma studentrum i Arunchal Pradesh, en del av North Eastern Frontier Agency i Indiens östligaste hörn. Efter ett år gick han till högskolans rektor, och berättade att han tänkte sluta. Lät sig inte övertalas. Han sa till skolledningen, vad han tyckte om folk i statlig tjänst. Det blev bråk. Satma Aauu försvann från högskolan och dr Das vet inte vad som blev av honom. Han gick väl tillbaka till guerillaarmén uppe i bergen, trodde dr Das. Mat till myrorna 7 november 2012 En ung man på motorcykel stannade vid sidovägen som gick förbi vårt bostadsområde i Sector 3, Dwarka. Han hade vitt pulver i en plastpåse, och det hällde han ut på trottoaren och marken bakom. Jag frågade vad det var och han svarade: Aata (mjöl) Varför strör du ut det här? Det är bra att göra så, menade han. Inget tydligt svar. Då jag fortsatte att fråga, sa han, att det skulle ta för lång tid att förklara. Han nämnde något om puni (goda gärningar). Jag frågade om det var för punarjanm (återfödelsen), för att få ett bra nästa liv, som man gav myrorna på marken något att äta. Då sken han upp och sa att just så är det.

I parken bakom National Apartment bostadskooperativ finns en park med stor gräsmatta dit många kringboende går för att koppla av. Gräsmattan är ojämn med bara fläckar och en mängd små hål med ivrig myraktivitet lite varstans. För några veckor sedan såg jag en kvinna gå omkring där med vitt pulver i en plastpåse. Pulvret hällde hon ut vid hålen och längs myrstråken. Jag frågade inte vad det var. Antagligen var det mjöl för myrorna att äta. En god gärning av en djurvän. Livet som säkerhetsvakt 3 december 2012 Chefen för säkerhetsvakterna vid National Apartment, Dwarka, var en hjärtlig och talför person som lite väl tydligt visade att han förväntade sig en present. Du har inte gett någon Divali-gåva, sa han gång på gång. En dag visade han mig en stor sedel som han fått av en rik indier på besök i Dwarka och bosatt i utlandet. Jag sa att jag visserligen ville hjälpa då så behövdes, men att jag inte strödde pengar omkring mig som en rik man med flotta gester. Att vid grinden be om pengar och annat från förbipasserande gäster tyckte jag liknade korruption (bhrashtachar) av den typ som myndighetspersoner i Delhi blev kritiserade för. Han sa att han hade skämtat. Sen hälsade han inte lika glatt som tidigare, men jag hade fortsatt god kontakt med hans manskap. Vakterna hade inte lätt. Dåligt betalda, och oskyddade mot vinterkyla, sommarhetta och monsunregn. Under de flesta årstider hade de något problem med vädret. Det brydde sig områdets lägenhetsinnehavare inte särskilt mycket om, när de passerade vakterna i sina luftkonditionerade småbilar. Det viktiga för dem var att skydda området mot eventuell brottslighet. Bommen skulle upp och ner för varje bil, och alla förbipasserande registreras. Det var ett privat vaktbolag som skötte jobbet på entreprenad. Så billigt som möjligt, dvs med så lågt betalda anställda som möjligt. I sedvanlig ordning var det kontraktsinnehavarna som kammade hem en oproportionerligt stor del av kooperativets utgift för vakthållningen. Först var det ett gäng från delstaten Uttarkhand som skötte jobbet. Det blev något trassel, och när jag efter några månader återvände från Sverige hade de ersatts av ett vaktbolag med personal från Haryana, Uttar Pradesh och Bihar. Från byar där de tillhörde familjer av mellankasterna. Starka unga män med några års skolutbildning. De visste hur man uppträder hövligt mot personer ur den inflytelserika medelklassen och hur man

sätter sig i respekt hos tjänsthjonen som ödmjukt traskade runt innanför och utanför grindarna. tillbaka till början C04 Ett nytt parti Ungefär vid den här tiden såg jag några kvinnor med vita båtmössor med texten Aam Aadmi Party. De stod vid gathörnet nära vårt hus. Där trehjuliga autoriksha väntade på passagerare. Jag tog ett foto. De gav mig en mössa och tog ett foto på mig, när jag stod med deras partimössa på huvudet tillsammans med två av deras vänner. Med sin mobiltelefon. Partiet hade startats den 26 november 2012 av Arvind Kejriwal och hans vänner inom antikorruptionsrörelsen. Eventuellt redan 2 oktober, Mahatma Gandhis födelsedag. I början var partiet mycket litet. Det bestod mest av Kejriwals NGO i Ghaziabad och hans vänner i Anna Hajares antikorruptionskampanj. Anna Hajare tog avstånd. Han tyckte inte att Kejriwals skulle ge sig in i politiken utan i stället fortsätta med att agitera mot korruption genom massmöten, demonstrationer och sittstrejker. Några månader senare såg jag en tidningsbild av Arvind Kejriwal. Han stod högt uppe på en stege och satte tillbaka en elledning från ett hus bredvid en elkraftstolpe. Den hade elverket taget bort, eftersom husets ägare inte hade betalat sin elräkning. En väldigt stor elräkning som inte stod i proportion till husets förbrukning och var helt omöjlig att betala, enligt Kejriwal och andra som protesterar mot orättvisa elkostnader. Att på egen hand sätta tillbaka en el-ledning som elverket tagit bort var givetvis olagligt. En form av civil olydnad mot Delhis elverk. Ett år senare, i december 2013, debuterade hans parti i delstatsvalet och var nära att få majoritet i Delhis delstatsparlament. tillbaka till början C05 Fattiga vänner från Bihar som träffas på trottoaren Mars 2013. Under ett skuggande träd vid en gata runt hörnet jobbade Mustafa med sin symaskin. I vårt kvarter. Han var en muslimsk skräddare från en by i Bihar,

där hans släktingar ägde en del jord, men inte alls tillräckligt för att försörja allesammans. Mustafa med fru och många barn bodde i ett rum högst upp i ett överbefolkat flervåningshus. Det låg i ett muslimskt fattigkvarter bakom Delhimejeriets butik och avloppsrännan med de många försvunna betongplattorna. I rummet bredvid bodde hans vän Firoz, som körde cykelriksha. Också han från Bihar, där han hade lämnat kvar sin familj. Firoz problem var att vänstra knäet värkte och svullnade, särskilt under de kyliga vintermånaderna. Han och flera andra undersysselsatta män ur arbetarklassen brukade vila sig under träden i närheten av Mustafas symaskinsbord. I deras samtal kom ofta samhällets orättvisor på tal. Politikernas skurkaktighet. Hederliga politikerna sitter i fängelse och kriminella går fria. De rika köper sig fria mot borgen, och fängelserna fylls av fattigt folk häktade med falska anklagelser och utan pengar att betala borgen. Ja, men det finns väl några hederliga politiker, som det går att rösta på när det är val? Nej, det gör inte det, ansåg Mustafa. De andra höll med. * 4 maj 2013. Under några dagar hade det varit livliga diskussioner på trottoaren intill Mustafas hörna. Det var Bansi av chamarkasten som förde ordet. Han gillade inte de rika och ansåg att de var farliga. Liksom engelsmännen som dödat hundratusentals indier under kriget då Indien blev självständigt. Men engelsmännen förlorade i varje fall, sa Bansi, som var ganska högljudd. Mustafa tyckte det blev för mycket politikprat. Ville att vi skulle fortsätta samtalet längre ut mot trottoarkanten. Bansi var 35 år och ville ha hjälp med att bli gift. Hans släktingar bodde på annat håll, och han var ensam. De andra på trottoaren sa, att Bansi var av låg kast och utan bra jobb. Vem ville ge sin dotter till dig? Men Bansi fortsatte att hoppas. Han körde cykelriksha, var frisk, och tjänade rätt bra, försvarade han sig. Jag kan spara två tusen rupier varje månad. Så jag skulle kunna spara till en riksha, om jag ville. Han var ungkarl med små utgifter. En begagnad riksha kostade fem tusen rupier och en ny tio tusen. Men han ville inte köpa någon, för den kunde bli stulen. Mannen han hyrde från ägde ett hundra rikshor. Ingen tordes stjäla från honom, för han var rik. Den som försökte skulle bli slagen med lathi-käppar av lejda hejdukar. Kanske dödad. Men ingen är rädd för mig, så min riksha skulle säkert bli stulen.

Ibland kom motsättningarna mellan muslimer och hinduer på tal. Mustafa gillade inte åsikten att Indien var hinduernas land och ingen annans. Att de var först. Muslimerna ägde Indien, när de regerade. Under fem hundra år. Därför är det vårt land, hörde jag honom säga ibland. Hans hinduiska vänner var av annan åsikt, men jag såg dem aldrig bli osams på riktigt. Om uppfattningarna gick för mycket isär tystnade samtalen, snarare än övergick i hårda ord och bråk. * Här fanns en äldre lumpsamlare som samlade papper och större föremål från bostadsföreningen bakom staketet. Han lyckades genom avtal få rent skräp, inte kladdigt köksavfall och han höll på sin värdighet och sin hinduiska fromhet. Hans skyddsling var en av hundarna på gatan, som han ömt beskyddande gav mjölk ur en skål tidigt om mornarna, innan gatuvimlet hunnit tätna. Tydligen en puni-gärning. Han och Mustafa hade sina arbetsplatser bredvid varandra på den här delen av trottoaren. 21 mars 2013 Firoz som körde cykelriksha hade fem barn och Mustafa fyra. Deras fruar hade båda problem med sin hälsa. Firoz fru hade för täta menstruationer och kom till Delhi för att söka läkarvård, men fick ingen och åkte tillbaka till Bihar. Mustafa var under mars så bekymrad för sin frus hälsa, att han knappt kunde arbeta. Han nästan slutade att hälsa på mig, då jag passerade under mina dagliga promenader. Jag frågade vad som stod på och fick till svar att allt var toppen. En dag ropade han på mig och ville ha mitt råd. Mitt fru är svårt sjuk. Hon håller på att förblöda. Hon blir svagare och svagare. De hade gått till läkare i deras område och betalat mycket pengar, men inget hjälpte. Visste jag vilken medicin hon borde ta? Jag kontaktade min vän Raj Sharma, pensionerad sjuksköterska från NDMC Hospital i Moti Bag. Det var lätt, för jag bodde ju hemma hos henne och hennes man. Vi gick till Mustafas fru och Raj kunde konstatera att hans fru var gravid, och riskerade missfall med komplikationer. Svag, undernärd och stora blödningar. Bäst att göra abort på ett säkert sjukhus, tyckte Raj. Det gick inte menade Mustafa, för traktens privatsjukhus var för dyra för honom. Raj lyckades ordna en plats vid sitt sjukhus i Moti Bag, som var kommunalt och därför gratis. Taxiresan dit betalade jag. Efter en del övertalningar begav de sig iväg. Deras fyra små barn klarade sig hemma med grannarnas hjälp. När operationen närmade sig fick Mustafa samvetsbetänkligheter.

Det var mot religionen och Allahs vilja att göra abort och han ville inte skriva på papperet som gav läkarna tillstånd att utföra operationen. Han höll sig undan. Högljudd klagan bland sjukhuspersonalen, som visste varken ut eller in. Allt var ju klart för operation, och Mustafas frus hälsa var i fara. Till slut lyckades de med en del list få honom att skriva under, och aborten genomfördes. Meningen var att hans fru också skulle bli steriliserad. Men därav blev intet. Mustafa drog sig ur och de for hem så snart det gick. Fortsatte vården hemma med hjälp av muslimska läkare. Säkrare för den som ville värna sin fromhet. Moti Bags hinduiska läkare var för otåliga och respektlösa, menade Mustafa. * 7 maj 2013 Firoz betalar ett tusen per månad i hyra för sin cykelriksha. I motsats till Bansi skulle han gärna vilja köpa en. På natten parkerar han den på gatan utanför sitt hus. Ingen stjäl den, säger han. Helst skulle han vilja köpa en batteridriven elriksha. Med en sådan skulle han kunna tjäna nästan tre gånger så mycket, enligt hans egna kalkyler. (10-15 tusen mot 5-6 tusen nu.) En elriksha är hans dröm och han har en vän som vill sälja, men till för högt pris. Firoz har en stor familj i Bihar att försörja. Hans rumshyra i Delhi är billigt, bara fem hundra rupier per månad, eftersom han delar rummet med två andra. Han har bjudit hem mig några gånger, men jag fick inget te trots hans gästfrihet. I stället köpte vi en liten läsk i affären nere på gatan. Te dricker vi ibland i små plastmuggar vid en liten teservering på den gata där Mustafa har sitt skädderi. Fem rupier. Firoz vill alltid bjuda. Han gillar att ha en långväga gäst som talar hans språk, så jag får aldrig betala. Vi sitter på stenar och små bänkar bland de andra kunderna. De flesta kör cykelriksha. Vi är en del av gänget och känner den vänliga stämningen. * Några månader tidigare, under bistert kyliga januaridagar, passerade jag en annan liten teservering. Den låg på andra sidan det stora kvarteret längs en starkt trafikerad huvudgata. Där satt en kvinna med ett fotogenkök och sålde te till förbipasserande. Insvept i en filt satt hon på marken utan kunder. Vi brukade hälsa på varandra. En dag frågade jag, hur hon kunde stå ut med att sitta så där mitt i kylan. Hon log lite matt och berättade att hon nyligen gift bort sin dotter för ek lakh (ett hundra tursen rupier). Tydligen som en förklaring varför hon satt där i det frostiga

diset, trots att trafiken nästan stannat av, och inga kunder syntes till. Min mage är halvtom," sa hon. "Jag har inte råd att köpa mjöl för roti (runt bröd). Jag gav henne ett mjölpaket nästa gång jag kom förbi. Det tog hon emot utan att visa några känslor. Därefter fick jag ingen kontakt med henne på lång tid. * Den kvinnan är från Bihar liksom mannen med matserveringen en bit därifrån. Den består av en fyrhjulig cykelkärra och en rund murad spis (tandoori chula). Intill satt gästerna och åt med korslagda ben. Bredvid diskplatsen. Hela verksamheten låg på trottoaren, så förbipasserande fick nästan kliva över matgästerna, när de skulle fram. Vid matserveringen jobbade fem sex småpojkar. Ibland helt på egen hand. Mannen var väl på annat håll. En måltid kostade 25 rupier. Kanske billigt för att vara i Delhi, men dyrt jämfört med så här enkla matserveringar på annat håll i Indien. I stan förekom ibland affischer om det förkastliga med barnarbete, men ingen försökte stoppa de här pojkarna, så vitt jag kunde se. I närheten låg välbärgade bostadskvarter till stor del befolkade av statstjänstemän i höga positioner. (IAS, Indian Administrative Service.) * Firoz tyckte det var onödigt att jag hjälpte kvinnan med teserveringen. Han känner henne och hon har det bra ställt, menade han. Familj och många barn som hjälper henne. Folk är inte så fattiga som det ser ut, sa Firoz. Den som äger huset där Firoz och Mustafa bor är mycket rik. Det hade mannen köpt för sextio lakh (sex miljoner rupier). Där bor fullt med folk i varje vrå och på bottenvåningen finns två affärer. Och ett plåtslageri. När jag följde med till hans hus första gången, fick vi vänta med att gå in tills några män hissat upp en stor sliten träsäng till andra våningen. Genom ett fönster med hjälp av rep. Den smala branta trappan var inte att tänka på. Det var jobbigt att bända in sängen. Männen stånkade våldsamt och de två som lyfte nerifrån skulle råkat mycket illa ut, om repet hade gått av. De sköt på med plankor där spikarna stack ut. tillbaka till början

C06 Bort från Delhi och tillbaka igen Mitt år i Dwarka var över i juni 2013. Där hade jag skrivit färdigt mina eböcker och publicerat dem genom Smashwords. Nu ville jag tillbaka till Rajasthan och dem jag känner där. Chander skjutsade mig i sin bil till Palam, en liten fridfull järnvägsstation nära Dwarka. Avresa vid fyratiden på eftermiddagen den 10 juni. En mycket het dag. Över fyrtio grader. Sen var jag i västra Indien i nästan tio månader. Rajasthan, Goa, Karnataka, Daman, och Gujarat. Den resan har jag skrivit om i en annan bok på Smashwords kallad Indien Underifrån. * På eftermiddagen den 1 april 2014 styrde jag åter kosan mot Delhi. Med en buss från byn Pavta i östra Rajasthan. Bussen hade bara stannat till som hastigast, så det var viktigt att kliva upp snabbt. Den susade sedan fram på den flerfiliga motorvägen mellan Jaipur och Delhi, medan solen dalade ner mot horisonten. Vi for över en slätt där åkerfälten allt mer börjar ersättas av stora byggnader. Utplacerade här och var, som om de kommit dit på måfå. Kontor och fabriker för multinationella storföretag. Vi närmade oss Delhi, en jättestad på mellan femton och tjugofem miljoner invånare, beroende på hur man vill avgränsa detta enorma konglomerat av mänsklig aktivitet. Jag steg av bussen i Daula Kuan och for vidare med en trehjulig autoriksha. Kom fram till Lakshmans familj vid Jawahar Park vid sjutiden. Då det blivit mörkt. Min förbetalda autoriksha hade svårt att hitta rätt i Jawahar Parks gatulabyrinter. Tills slut dök Bindus son Nano upp efter samtal via mobiltelefon. Det var tisdag, men helg och skollov på grund av en religiös högtid och hela familjen var hemma. Omkring tio personer. De hyr en rymlig lägenhet och har tillträde till en stor terrass på taket. Huset är nybyggt och fräscht. Ett av de bästa ställen Lakshmans familj hyrt på. Men har de råd? Jag har känt hela släkten sedan 1970-talet, då jag jobbade vid ett kontor mitt i Delhi och Lakshmans familj hjälpte mig med hushållet. tillbaka till början

C07 Två heta månader i Delhi Jag skall nu bo i Delhi i nästan två månader. Jawahar Park blir utgångspunkten för besök i områden med för mig intressanta grupper och aktiviteter. Härifrån skall jag följa parlamentsvalet och hålla nära kontakt med dem som är aktiva i valarbetet inom Aam Aadmi Party, eftersom jag sympatiserar med det partiets målsättning. Att få slut på korruptionen, som är ett svårt gissel för många. Snabbväxande Devli Road, söder om söder i Delhi Vägen som går mellan Qutab Minar och Tughlakabads stora borg från tidig medeltid passerar trakten där Jawahar Park ligger. När jag bodde i Delhi på 1970- talet gjorde jag och Lakshmans familj ibland utflykter till de här sevärda turistmålen. De låg strax utanför stan med byar runt om, buskmarker och åkerfält. Nu ligger där nya stadsområden, som vuxit till sig av bara farten, eftersom nyinflyttat folk måste ha någonstans att bo. Om inget annat går, så bygger de själva sina kåkstäder. Kåkgyttren blir på några årtionden bostadskvarter med flervåningshus. Infrastruktur i form av gator, vatten och elektricitet kommer till efter hand, fast ofullständigt och oordnat, och affärerna i området fylls på, allteftersom folk börjar tjäna pengar och får råd att köpa ett mer varierat varuutbud. Så är det numera längs Devli Road, som för femtio år sedan var en vanlig utfartsväg för byn Devli upp till landsvägen mellan Mehrauli och Tughlaqabad. Det har blivit en gata på några kilometer som nästan jämt är igenproppad av den larmande trafiken. Längst in ligger Devli, och på båda sidor om gatan ligger överbefolkade bostadsområden som Raju Park, Jawahar Park, Krishna Park, Shiv Park och Tigri. Devli Road har blivit en stor affärsgata med detaljhandel och byggmaterial, grönsaksmarknader och banker. Så stor att det blivit svårt att ta sig över välbehållen bland alla motorcyklar, bilar och bussar och fotgängare. Det här är numera en del av södra Delhis sydligaste förorter med slum och olika slags medelklass om vartannat. De flesta har bott här i högst tjugo år. Ändå finns det en urbefolkning, de som är födda i traktens numera helt oigenkännliga byar. Vars farföräldrar var bönder med barn som växlat över till mer urbana yrken. Startade butiker med varor som de säljer till de nyinflyttade, varav en del klarar sig bra och andra hankar sig fram i extrem fattigdom på diverse grovjobb.

Det går att hitta området med hjälp av internet genom att zooma in på Googles världskarta. Devli, Khanpur, Tigri m.m. syns tydligt ungefär på mitten av Mehrauli- Badarpur Road i Delhis södra utkant. tillbaka till början C08 Södra Delhis randområde under parlamentsvalet 2014 Aam Aadmi Partys glada bilkortege Valkampanjen till Indiens parlament började i februari och är nu i full gång. Aam Aadmi Partys kandidat för det här området heter Devendra Sehrawat. Under mitt besök vid partiets kontor vid MB Road fick jag höra att han och Arvind Kejriwal om några dagar skall åka i bilkaravan i närheten av vårt område. Genom Dakshinapuri en kilometer längre bort. Fredagen den 4 april klockan tolv kommer karavanen till kurvan vid Ambedkar Park och dit skall de flesta av kontorets volontärer då bege sig. Jag gick dit i god tid. Fullt med folk hade redan hunnit samlas. Många bar AAPs vita båtmössa. Mössor med text på hindi. Jag är en vanlig människa (aam aadmi) står det på ena sidan. Den andra har lite olika texter. Jag vill ha fullt självstyre är vanligast. På vissa står leve vanliga människors parti. Aam - vanlig, Aadmi - människa, Party- parti. Förkortas till AAP. Alla väntade på att bilkaravanen skulle dyka upp. Valet är mer som en slags karneval än tillfälle till debatt om partiernas olika valprogram. Inte många verkar bry sig om politisk ideologi över huvudtaget. Kampanjerna är färggranna jippot, där det parti som spenderar mest pengar har övertaget. I det här valet Bharat Janta Party med Narendra Modi. Aam Aadmi Partys Arvind Kejriwal lyckas också dra till sig uppmärksamhet, både i fält och i media. Visuella media som teve och valaffischer är viktigast, eftersom bild går hem bättre än text i den här miljön. I teve får AAP-partiet både ris och ros, under de senaste månaderna mest ris, dvs bannor för sitt uppträdande i olika sammanhang. * Karavanen kom vid tolv-tiden. Ett följe av fem sex bilar och en jeep. Kejriwal, Sehrawat och några till stod upp i den öppna jeepen, omgivna av så mycket folk att jeepen knappt syntes. De allra flesta i vimlet var män, men några kvinnor i vita AAP-

mössor syntes också vid vägkanten. De tillhörde gänget av frivilliga från AAPkontoret vid Khanpur Road. Kejriwal tilldrar sig mest uppmärksamhet, eftersom han är så känd och är en bra talare, men i den här valkretsen är det Sehrawat som kandiderar. En ung och vital före detta överste vid armén, som gör ett stabilt och folkligt intryck, där han stod uppe på jeepen med blomstergirlanger runt halsen liksom Arvind Kejriwal. Ingen kan tro att han är en pensionerad militärofficer. Kejriwal höll tal vid kurvan. Fick handslag, fler blomstergirlanger runt halsen och försök till kramar från dem som stod utefter färdvägen. Allt såg trevligt och hjärtligt ut. Plötsligt hände något. Folk ryckte till och blev bestörta. Jag hörde rop om maarna (slå) och frågade dem som stod bredvid vad männen ropade uppe från fordonen, som nu åkt förbi och knappt syntes längre i folkvimlet. Någon ropade slå inte, slå inte. Det pågick ett bråk, men åtminstone för mig var det oklart vad som hänt. 5 april 2014. Lördag När jag idag kom till AAPs kontor vid Khanpur Road frågade jag om uppståndelsen igår i Dakshinapuri intill Ambedkar Park. Partiarbetarna (frivilliga, oavlönade) sa, att någon som gett Kejriwal en blomstergirlang plötsligt hade slagit honom i ansiktet. Fridstöraren blev bortmotad av folk runt omkring och några började slå den mannen. AAPs partifunktionärer ropade till folk att de inte skulle använda våld. Slå inte. Det stod om händelsen i tidningarna under flera dagar. Enligt en artikel i Times of India av Lalchandani och Bhattacharya var det en nittonårig yngling från Jamia Nagar som slagit Kejriwal. Abdul Wahid. Han sa till polisen att han blivit arg för att Kejriwal inte sagt något om upploppen i Muzaffarnagar, delstaten Uttar Pradesh. Där hade många muslimer dött och ännu fler blivit hemlösa. Abdul blev snabbt bortmotad och sedan slagen av AAP-anhängare. Alldeles efter intermezzot sa Kejriwal, AAPanhängarna borde inte ha gett honom stryk. Andra försöker skada oss, men vi skall inte reagera. AAPs vägunderhållning (roadshow) fortsatte en timme till. Under polisförhören sa Wahid att han kom från Uttar Pradesh, där han avbrutit skolstudierna och sen flyttat till sin farbror i Jamia Nagar, Delhi. Denne har en affär för byggnadsmaterial. Wahid påstod att han hade gått till rallyt vid Dakshinapuri för att prata med Kejriwal om upploppet i Muzaffarnagar. När andra hindrat honom från att komma nära Kejriwal, Delhis före detta chefsminister, tappade han tålamodet och

gav Kejriwal en örfil. Först hade han hängt en blomstergirlang om Kejriwals hals, för att komma åt att slå. Wahid försökte slå ett slag till enligt ögonvittnen, men Kejriwal duckade. Han fick ett blåmärke på halsen av det första slaget. Några AAP-ledare försökte övertala Kejriwal att förstärka sitt skydd av säkerhetsvakter, men han avböjde. När jag kom till AAPs kontor vid Ambedkar Nagar några dagar senare, tisdagen den 8 februari, var teven på. Den visade om och om igen en liten filmsnutt på tio femton sekunder som visade en man som först hängde en blomstergirlang om Kejriwals hals och sedan slog honom hårt i ansiktet. Den nyheten visades om och om igen under flera timmar. Antagligen hundra gånger eller mer. Som ett slags sensationsreportage. Håller de fortfarande på med den där händelsen?, tänkte jag, tills jag upptäckte att det var en annan man. Den mannen hade idag slagit Kejriwal vid en bilkaravan i nordvästra Delhi. Den här gången avbröt AAP sin roadshow. Så kallades underhållningsprogrammet med bilkaravanen. Arvind Kejriwal och hans vän Manish Sisodhia begav sig till Raj Ghat, den plats där Mahatma Gandhi kremerades 1948. Där mediterade de i en halvtimme under tystnad. Nästa dag stod det i tidningarna om den händelsen också. Jag gick till Devli Road för att köpa, men lyckades bara få tag på sista exemplaren av tre lokala tidningar på hindi. Jag frågade pojken som sålde dem, om han själv läste vad som stod i tidningarna. "Jag slösar inte bort min tid.", svarade han. Main taim west nahin karta hun. Tidningarna heter Dilli Jagran, Hindustan och National Duniya. Där finns bilder på Lali Prasad, autorikshaföraren. Den andre som slagit Kejriwal efter att ha gett blommor. Han slog så hårt att Kejriwals glasögon ramlade av och gick sönder. Kinden svullnade. Sen fick Lali ordentligt med stryk av AAP-anhängarna. Liksom Wahid fyra dagar tidigare. Kejriwal sa att det här var femte gången han blivit attackerad, när han varit ute och valtalat. En gång vardera i Gujarat, Haryana och Uttar Pradesh. Två gånger i Delhi. Han undrade vilka som låg bakom dessa till synes spontana våldshandlingar. Jag känner ingen fiendskap mot gärningsmännen. Jag förlåter dem. I tidningarna finns bilder där han och Manish Sisodia sitter vid Raj Ghat och mediterar omgivna av ett stort mediauppbåd och många AAP-anhängare. Rubriken