KALMAR ORIENTERINGSKLUBB 1 Orienteringskartans utveckling 2016-01-11 De kartor vi använder idag är helt olika de som de första orienterarna fick i sina händer. Från början var orienterarna helt hänvisade till de officiella kartorna, vilka främst framställdes för militära ändamål. Dessa låg som grund, och vår sport anpassades till dem och den kvalitet de höll. Det här har successivt ändrats, så att kartorna nu är anpassade till orienterarna och vad de vill ha ut av dem. Vi som är lite äldre har varit med om hela denna utveckling under 50-60 år. Ni, yngre, kan kanske förstå lite av förändringen efter att ha läst vad som här följer. Generalstabskartan I alla länder finns topografiska kartor i olika skalor - så även i Sverige. I början av 1800-talet påbörjades en kartering av hela Sverige med skalan 1:100 000 (I Norrland 1:200 000). Länge var kartorna hemliga för allmänheten och det var främst officerare som stod för fältarbetet. Det var militärerna som skulle tillgodoses med bra kartor. Kvaliteten på arbetet kunde ifrågasättas då terrängföremål ibland hamnade lite fel på kartorna. På en kontrollangivelse för orientering kunde det på 1950-talet ibland se ut så här: Kontr. 1 Torpruin på inäga. Obs! Gölen OSO torptecknet ligger 200 m närmare kontrollen än kartan visar. Fältmätarna utgick i sitt arbete från en Stomkarta i skala 1:50 000 där förminskade resultat av tidigare fältmätningar över ägor och fastigheter fanns redovisade. Triangelpunkterna fanns också med och var de fasta punkterna för arbetet. Det krävdes stor skicklighet att överföra verkligheten i terrängen till konceptbladet. Särskilt höjdåtergivningen är beundransvärt bra gjord, där konsten att med backstrecken i olika längd och tjocklek fick visa hur brant och hur högt det var. Från koncepten över utfört jobb tog gravören över och överförde bilden till en kopparplåt och samtidigt förminskades skalan till 1:100 000. Här gällde det att generalisera för att få kartan läsbar, ett svårt arbete som också dagens kartritare brottas med. Rikets allmänna kartverk (RAK), samlade originalen och Generalstabens Litografiska Anstalt svarade för tryckningarna. De här kartorna började revideras i början på 1900-talet och då flygfotograferingen kom igång blev konceptkartorna betydligt exaktare. De gavs ut inom vissa områden i södra Sverige och var mycket populära bland orienterarna. De användes till en bit in på 1960-talet. Bl. a. kördes nattsträckan på SM-kavlen 1962 på en sådan karta, vilket inte var populärt, eftersom vi börjat vänja oss vid egenritade kartor vid det laget.
KALMAR ORIENTERINGSKLUBB 2 Kartan är från Länna bruk i Sörmland och visar en bit av 5. sträckan (natt) på 10-mila år 1960. Skala 1:50 000, backstreckskarta. Vid tävlingar undersökte arrangörerna vilken karta som fanns att tillgå över tänkt område och beställde sedan ett särtryck från Generalstabens Litografiska Anstalt (GLA), som hade ensamrätt på tryckningen då. Inte förrän på 1960-talet hävdes denna ensamrätt. Den nya topografiska kartan Under 40-talet hände det mycket på kartsidan i Sverige och i omvärlden. Det var perioden av krig som utgjorde drivkraften. Alla ansträngde sig till det yttersta för att få övertaget på alla områden. Vad gäller kartor tillkom bättre flygfoton, nya ritmaterial och pennor och det var lättare att reproducera. I Sverige satsade man under 1950-talet på den Ekonomiska kartan med flygfotobild i botten och fastighetsgränser. Skalan var 1:10 000, och den kartan kom att bli mycket omtyckt. En ny topografisk karta började tas fram, och skalan fastställdes till 1:50 000. Den var byggd på stereobearbetning och höjdåtergivningen skedde genom höjdkurvor, där ekvidistansen normalt sattes till 5 meter. Kartan fick färger som redovisade olika terrängförhållanden. Svart, grönt, brunt och blått, samt numera också gult. För tävlingar beställdes särtryck från kartan och karttryck från GLA. För en del terrängtyper var kartan utomordentlig. Särskilt Sörmlandsterrängen passade bra för den här kartan, där kuperingen var lagom för att småhöjder och sänkor skulle komma med,
KALMAR ORIENTERINGSKLUBB 3 dessutom fanns det många öppna småmossar som också fanns redovisade och fungerade bra som kontrollpunkter. För flacka områden, som Uppland m. fl. kom 5-metersekvidistansen att innebära att nästan inga höjder kom med på kartan. En klar försämring mot backstreckskartan således. Kartverkets ekonomi gjorde också att fältarbetet åsidosattes sett med orienterarögon. Färre detaljer kom att finnas på kartorna; tillsammans innebar detta att orienterarna tog saken i egna händer framöver och började rita egna orienteringskartor. Egenritade orienteringskartor Redan under 50-talet experimenterade flera entusiaster med att rita kartor i sina hemklubbar. Många provade på, att med det underlag man kunde få fram, detaljrekognosera sina terrängområden runt klubbstugorna och trycka kartor, oftast i svart-vitt. En av dessa kartor dög åt SOFT och Budkavle-SM gick på den i Ulricehamn 1963. I Stockholmstrakten fick kartan ett något annat utseende. SoIK Hellas hade inspirerats av de finska grundkartorna och ritat flera områden med vit skog, gula gärden och röda vägar. Stora stenar såg ut som hattar. Det grundmaterial som användes varierade avsevärt. Det bästa underlaget hade man om man kunde få tag på artilleriets eldledningskartor som hade flygfotobild och höjdkurvor. Skogskartor från de stora bolagen var också attraktiva, liksom Kartverkets officella ekonomiska karta. Ländernas orienterare i Norden träffades och konstaterade att kartorna såg olika ut. De kom fram till att en gemensam kartnorm skulle vara på sin plats. Den beslutades 1965 och moderniserades 1969. Sedan dess har bara små ändringar och tillägg behövts. Några år senare fastställdes också en internationell kartnorm för orienteringskartor som så småningom kom att gälla över hela världen. SOFT anordnade kurser för egenritare och 1965 utbildades hela 140 ritare. Behovet av ett bra kartunderlag som grundmaterial var skriande i landet och flera duktiga entreprenörer tog chansen och startade egna firmor där stereooperatörutrustningar införskaffades för stora pengar. Stereooperatörerna gick igenom flygfotona noggrant och ritade in allt som de kunde hitta på bilderna, och som var av vikt för fältarbetet. Framför allt tog de fram en kurvbild som kunde utgöra underlag för fältarbetet. Följden blev att kartritarnas utgångslägen förbättrades, och kartorna blev snabbt mycket bättre även om kostnaderna naturligtvis ökade. Banläggare fick lättare att lägga banor, löparna utsattes inte för överraskningar och en hel del slumpmoment togs bort från vår sport.
KALMAR ORIENTERINGSKLUBB 4 Kartskalan. Nästan ett eget kapitel fordras för att beskriva kartskalans färd. Vi hade börjat med skala 1:100 000 och 1:50 000, där 1 mm är 100 m resp. 50 m, i terrängen. Flera detaljer ville vi ha och 1963 beslutades att skala 1:25 000 skulle gälla i Sverige. Ändå flera detaljer gav skalan 1:20 000 år 1969. Efter ytterligare diskussioner kom sedan skalan 1:15 000 till år 1977. Denna skala gäller fortfarande och har av det internationella förbundet antagits generellt som skala för bl.a. alla långdistanstävlingar. Många tycker idag att skala 1:10 000 borde vara norm eftersom den är så lättläst och att den används allt oftare. Problemet som rör skalan är att allt fler detaljer trängs på ytorna, kartorna blir mer svårlästa och att många av våra kartritare inte behärskar konsten att schematisera, d. v. s. att gallra bland alla detaljer och följa den kartnorm som är bestämd. På senare år har skalan 1:7500 blivit populär bland äldre orienterare. Den är då en ren förstoring av 15 000-delen. Framställningen Det sätt på vilket kartorna framställs har gradvis förändrats. De gamla topografiska kartorna framställdes i huvudsak på manuell väg, där hjälpmedlen var få. Numera tas den kartyta som är aktuell fram från en databas i någons dator och skrivs ut på en laserfärgskrivare på några minuter, efter att ha kompletterats med den senaste revideringen, och kanske den valda banan med kontrollbeskrivning och allt. Det är främst under de senaste 15 åren som en revolution har skett på kartsidan. Under 60-80-talen var själva fältarbetet detsamma som det är idag, vilket innebar att varje km2 tog 30-40 timmar att genomarbeta i skogen. Idag har tiden minskat med ca 25%, genom att grundmaterialet blivit bättre. Det är med konceptet i handen som den stora förändringen har skett. Tidigare satte man samman fältarbetet till en konceptkarta som man sedan lade en ritfilm över. Sedan renritades kartan med tuschpennor och svart tusch. En film för varje färg! Dessutom text m m, som också skulle med. Gissa om hur många ritare svurit över rörtuschpennor som inte fungerat, eller som torkat in!
KALMAR ORIENTERINGSKLUBB 5 Paketet med alla ritfilmer skickades sedan till ett tryckeri och man bad en bön att allt skulle gå bra, och tillbaka skulle komma en jättefin karta och i 4000 ex (för det var ju så billigt att ta några tusen ex. till). Man kan ju också tänka sig att tryckerier svurit över de miserabla paket som de fått med dåligt renritade kartor. De här renritningarna var oerhört krävande och fordrade personer med stort tålamod och förstående familjer. Så kom då datatekniken in till kartritarna. Till en början vann den inte gehör, eftersom det var så krångligt att komma igång. Det fanns heller inte några enkla program att jobba med. Men programmen har kommit datorerna m m har blivit billigare och snabbare och kunskaperna och färdigheterna har vuxit i en rasande fart. I slutet av 80-talet presenterades det första programmet i Lund (PC-Mapper), och sedan följde det mest populära, nämligen OCAD. Detta kom från Schweiz och har fram till idag, 2016, nått version OCAD12. Programmet har utvecklats och kan idag användas för att rita alla sorters kartor runt om i världen. Mera teknik har kommit till användning. Ett antal av våra yrkesritare utnyttjar numera GPSpositionering, d. v. s. den utrustning som via satellitstöd hela tiden talar om var man befinner sig på jordklotet. Hela tiden förbättras noggrannheten och den ger numera en precision om bara några meters felmarginal. Alla klubbar använder idag datorstöd när det gäller kartritning och banläggning, och många skriver själva ut kartor för träning och tävling på egna laserfärgskrivare. I framtiden kommer vi säkert att åka på tävlingar och vid starten beställer vi den bana vi vill springa och vilken skala vi vill ha och så kommer kartan fram på vår mjuka ipad(motsv.), som vi har med oss hemifrån, direkt vid startpunkten. Bra va!? Sivert Axelsson Orienterare och kartritare i Kalmar OK