Min moderkaksdokumentär

Min moderkaksdokumentär.

INNEHÅLL: Inledning. Det lyckliga. Illamåendet. Lappkastet. Roligtiden. I väntan på. Upptakten. Så började det, när det skulle varit slut. Det bara fortsatte och fortsatte i en rakt nedåtgående spiral. I väntan på vändningen. Skräcktiden. Det fanns hjälp inom en armslängds avstånd. En liten bit på väg. Flytt till en avdelning. Brandtalet. På väg upp igen. Börja hitta vardagen. Hemgång till Persboda. Så drar allt igång igen. Ett nytt hem på en ny avdelning. Från fall mot uppgång. Cellgift och lite andra behandlingar. Sophia, min räddande ängel. Sluttext.

INLEDNING. - Egentligen är jag död. Men du är inte död. Jag ser ju att du rör på dig och jag hör ju hur du talar. - Ja, det stämmer. Men rent teoretiskt är jag död. Enbart mångåriga läkar-studier, kunskap och välvilliga blodgivare gör att mina steg kan fortsätta på jorden. Och en pyts av skattepengar som placerats för att rädda mitt liv. Kan du inte berätta närmare vad det är du menar! Det låter en smula förvirrande. - Självklart! Häng med på resan som nästan tog mitt liv och om vägen tillbaka. Och om berättelsen som förde ett nytt litet liv till jorden. Emma Hedin med familj upplevde den mest unika av upplevelser en familj kan stöta på. I allt från att bli föräldrar för första gången till att vara med om ett medicinskt under. Ett under i meningen att ingen liknande händelse har dokumenterats i något forum eller något PM i läkekonstens historia. Det kan inte hända. Det har aldrig hänt. Det ska inte hända. Men det hände. En lika stor blodförlust sker bara en gång per 10.000e förlossning. Denna sannolikhet hände den lilla familjen ihop med ett medicinskt mysterium. Läs historien om en familj som genomgått fler livshotande händelser under sex veckor än en person genomgår under ett helt liv. Läs historien om en familj som överlevde alla prövningar och blev starkare, mer övertygade om sin kärlek och fick mer driv än någonsin tidigare.

KAPITEL 1 DET LYCKLIGA. Brösten kändes så där härligt svullna. Svullna på ett sätt som man vid PMS hade svurit över men som just nu kändes fantastiskt underbart. Ont, fast på ett skönt sätt. Magen pirrade och det var den 22 november 2009, vår allra första bröllopsdag. Utanför fönstret öste regnet ner och svepte med sig de sista björklöven från de annars så nakna grenarna. Det spelade inte så stor roll för innanför väggarna strålade lyckan när det blå plusset visade sig efter några evighetslånga minuter. Hela mitt inre fylldes av en euforisk känsla och glädje över beskedet att det växte ett litet liv i mig. Detta efter otaliga besök hos den kinesiska läkaren som med värme och akupunktur jagat igång rätt blodflöde och aktivitet i min livmoder. Lika ont som de behandlingarna gjort, lika gott värmde det nu av glädje i mig. Älsklingen, en ny 7 mm!! Ett litet troll. Jag såg hur Sebastians* ögon lyste upp med värme men samtidigt var svalt allvarliga. Det bittra minnet från i maj samma år låg kvar som ett tungt moln över min lilla familj. Den dag då vår babylängtan grusades av ett missfall i 6e veckan. Den dag då vårt hett efterlängtade lilla embryo inte längre stannade kvar i min livmoder utan hårt föll ner på det kalla grå toalettgolvet på reklambyrån. Det kändes så orättvist och det gjorde så ont. * Sebastian. Min make och fadern till mitt barn. En man som är utöver det vanliga genom sitt genuina intresse av att familjen ska må bra, ha roligt och att det ska vara rätt. Rätt på ett kreativt sätt. Vanliga lösningar och enkelhet är inte melodin. Tvärt om låter han livet levas hela tiden och tar vara på tiden på ett sätt som jag imponeras av. Sebastian är en person som är lätt att älska då hans föräldrar uppfostrat honom på ett högst behagligt sätt men samtidigt låtit honom behålla den lite oväntade, farliga sidan som gör en person intressant. Jag älskar Sebastian och allt som har med honom att göra. Jag älskar även Sebastians dåliga sidor. Och jag beundrar honom för hans kämpainsats och uthållighet när allt började gå riktigt snett. Tack och puss min älskling! Själv ville jag inte tänka en enda tanke på att någonting skulle gå snett. Jag älskade och längtade efter att det lilla knappt synbara embryot skulle växa sig stor och stark. Jag älskade varje sekund. I en vecka. Sen började jag att kräkas. Första veckorna kändes det okej, nästan spännande och som att det var rätt att må lite illa. Det kändes

som att det var på riktigt, precis så som det står i böckerna att det ska vara. Illamåendet skulle ju bara hålla i sig de första läskiga 12 veckorna. Efter julen skulle det gå över, det visste jag ju.

KAPITEL 2 ILLAMÅENDET. I september samma år hade vi flyttat ut till ett hus på landet. Huset är helt underbart på det där gamla slitna men samtidigt moderna sättet och ligger mitt ute i ingenstans. Nästan som vid världens ände. Det är så uppfriskande att få ta del av årstidernas växlingar genom att se hur de vilda djuren byter pälsdräkt, hur haren växlar från grå till vit, hur räven växlar från rödgrå till knallröd och hur träden växlar sin lövdräkt från grön till gul till röd till helt naken. Det negativa med huset är att vägen dit mer liknar en daglig tur på ett tivoli än en vettig resväg till jobbet. Men samtidigt är det vägen som i intervaller bjuder på en blandning av solupplysta blank-svarta sjöar, krispiga blomfyllda ängar och äkta jordbruk. På en åker arbetar bonden fortfarande med sin gamla trotjänare till arbetshäst. En häst där manen börjar anta en grå färg där den tidigare blänkte i brunt, en häst som fortfarande efter alla år älskar att få dra plogen och bonden som inte kan med att pensionera sin gamla vän till förmån för en maskin. Vägen som på så många sätt är underbar men på ett praktiskt sätt är rena rama galenskapen. Och om man dessutom är illamående av graviditet och behöver kräkas ungefär var femte minut så gör ju inte det saken bättre. När jag tänker tillbaka vet jag inte vad som fick mig att vakna varje morgon för att gå till jobbet. Sannolikt var det viljan att visa världen och mig själv och min man att jag minsann kunde vara gravid och samtidigt arbeta. Tidigt bestämde jag mig för att nog sjutton skulle jag fixa det här. Lite illamående hör ju till, det står ju till och med i böckerna och på Internet. Kom igen nu! Kämpa på! Visserligen sa min barnmorska på mödravården att man i en graviditet inte ska kämpa. Men när man själv ska avgöra sitt sämsta läge och när det är dags att sätta stopp är det inte så enkelt. Varje dag i mitt arbetsliv har jag kämpat, framåt, framåt, framåt. Jag har orerat mantrat att jag ska lyckas och att jag ska fixa det. Vardagen som projektledare, som kollega och som anställd inom kommunikationsbranschen är tuff. Många vill in, alla är begåvade och målmedvetna och nästan alla sätt är tillåtna. Vid tiden arbetade jag som projektledare på en av de mer framstående designbyråerna i Sverige, i ett av världens största kommunikationsnätverk. Byrån startades från grunden 2006 och jag var med från början vilket var väldigt roligt, intressant, lärorikt och stundtals slitsamt. Byrånätverket i stort har ansvar för

strategisk design, varumärkesstrategi och kommunikation för några av Sveriges mest kända varumärken. I den del av nätverket där jag arbetade som projektledare arbetade vi med varumärkesstrategi och designstrategi. Byrån genomgick under året 2009 en expansionsfas och nätverket bubblade av glädje och förhoppningar av hur mycket bättre och mer träffsäkert vi nu skulle kunna hjälpa våra kunder i det strategiska och kreativa arbetet. Med högt ställda förväntningar på vad framtiden hade att ge tog jag mig till min arbetsplats varje dag. Stannade bilen var tionde minut under den 30 minuter långa krokiga bilresan för att kräkas. Samtidigt försökte jag att peta i mig det rostade vita brödet och den kalla saften jag hade med mig i bilen. Vitt rostat bröd med smör och kall saft var ungefär det enda jag fick i mig. För att inte avslöja min graviditet och mitt illamående för omgivningen bet jag ihop, klädde mig som vanligt, sminkade över mina mörka ringar under ögonen. När sminksejouren var klar varje morgon kräktes jag igen och svarta strimmor av mascara fårade rougen på kinderna. Varje morgon kom en rad svordomar ur min mun och frågor om varför jag inte bara kunde få vara lyckligt gravid? Var jag tvungen att må så illa? Väl på arbetsplatsen ökade kampen att inte avslöja min graviditet trots att jag var tionde minut kände hur magen vände sig ut och in. Hur det sved i halsen av all magsaft. Hur munnen smakade blod och järn av de sår i halsen som revs upp när en ny omgång illamående sköljde genom min hals och ut genom munnen. Försökte tugga tuggummi för att lindra smaken, men det gjorde mig bara mer illamående. Hjärnan försökte tänka, försökte få fingrarna att knacka in rätt ord och siffror i alla dokument och mail som skulle presteras. Det gick på något sätt. Sättet kan nog kallas järnvilja. Eller enorm dumhet. Under sommaren beskrev jag vid en lunch att jag var stolt över mig själv som fixade den här perioden. Då tittade en av lunchgästerna på mig, fnös och frågade snäsigt - Stolt? Då ändrade jag mig och sa att nja, okej, kanske att jag var dum då. Då lugnade personen ner sig och såg nöjd ut. Idag är jag lite förbannad på mig själv. Varför ändrade jag mig? Jag har rätt att vara stolt över mig själv som fixade tiden. Alla som är gravida har rätt att vara stolta över sig själva. Det är tufft att vara gravid även om det är härligt. Ingen annan ska få bestämma över eller styra över hur du känner och hanterar just din graviditet.

KAPITEL 3 LAPPKASTET. Så kom vändningen vid ett möte hos MVC (MödraVårdsCentralen) i vecka 16. Jag kom dit och konstaterade att illamåendet inte hade gått över och att jag snarare gått ner än upp i vikt. Siffrorna på vågen kämpade sig upp till knappa 55 kilo. Jag är ändå 173cm lång och var gravid i 16e veckan. Min MVC-sköterska skickade mig till en läkare som snabbt konstaterade att om man kräks minst 10 gånger om dagen, när skelettdelar sticker ut genom kläderna, håret är helt utan glans och personen har bleka insjunkna kinder så måste man snabbt åka till Danderyds sjukhus och gynakuten för en ordentlig utredning och åtgärder. Som tur var hade jag min syster med mig under hela besöket och läkaren såg henne djupt och allvarligt i ögonen samtidigt som hos sa orden: -Se till att ni åker till akuten på Danderyd, nu. Det här ser inte bra ut. Väl på Danderyd drog de i handbromsen. Läkaren stoppade hela galenskapen genom att beordra mig till totalt sängläge i 4 veckor. Plus en rejäl dos med piller för att stoppa illamåendet. Man måste få det att vända, något annat är inte okej. Samtidigt som jag låg där som en sill var Sebastian på Nya Zeeland, värsta tänkbara land när ens gravida fru blir beordrad att dra i nödbromsen. Man kommer inte längre från Sverige än när man är på Nya Zeeland. Men allt var inte misär och trassel för under akutbesöket gjordes ett ultraljud och ingenting är så livsgivande som att få se sitt lilla barn hoppa runt i livmodern som en liten studsboll. För det lilla livet som senare skulle visa sig vara en flicka hade inte farit ett dugg illa av allt illamående. Tvärt om hade den lilla sett till att mumsa i sig nödvändig näring av det lilla jag bidrog med. Det är det fina med små bebisar, att de på något sätt ser till att fixa livet. Värre var det med den blivande modern. Vilan och tabletterna gav önskad effekt, illamåendet avtog och jag kunde börja leva igen. För första gången sen lilla plusset visat sig på testet kände jag mig stark, glad och förväntansfull inför den fortsatta graviditeten. Borta var alla tankar på att ge upp, på att det inte skulle gå och på att det här var en dum idé. Känslan av lycka hängde kvar trots att alla nyblivna föräldrar hade en förkärlek att berätta om hur enormt jobbigt det skulle bli när den lilla väl var född, att jag inte nu kunde förstå hur jobbigt det skulle bli. Deras varnande ord lät mig inte nedslås, tvärtom fylldes jag av ännu mer kraft att det här minsann skulle gå bra. Visserligen sköljde det över mig ibland, känslan av att inte förstå vad sjutton vi gett oss in på. Att vi faktiskt inte kunde veta hur det är att vara förälder och att det säkert skulle bli väldigt jobbigt.

Men jag stålsatte mig, vad sjutton, folk har ju blivit föräldrar i alla år. Varför skulle just vår situation bli värst? Minsann kände jag att nu om någon gång är det dags att lyfta näsan mot solen, peka mot dess varma strålar och ta familjen dit.

KAPITEL 4 ROLIGTIDEN. Tiden efter vändningen då illamåendet avtog helt var den bästa jag kan minnas. Det var dagar fyllda av lycka och självförtroende. Det var roligt att se hur magen växte och hur vi varannan vecka fick lyssna på babyns hjärtljud och gå på kursen i mindfulness på Yogayama. Passa på att gå på kurs tillsammans inför förlossningen! Även om man inte vet det i stunden så är det skönt att tillsammans ha lärt sig att hantera någon form av smärta och smärtlindring när den verkliga smärtan väl kommer. För kommer, det gör den. En kurs i Mindfulness kan jag rekommendera även om jag tror att en profylaxkurs eller någon annan kurs i ett liknande ämne går lika bra. Poängen är att det är givande att veta att båda kan vara delaktiga i och underlätta när förlossningen väl kommer. På vår kurs övade vi smärthantering, det vill säga hur man reagerar på smärta och vi undersökte hur respektive person på kursen ville att smärtan skulle lindras. Hur man reagerar på smärta och hur man lindrar smärta är ytterst individuellt på ett sätt som jag tidigare inte reflekterat över. När jag presenterade kursen för Sebastian tyckte han först att det bara lät flummigt och konstaterade att yoga inte är hans grej. Men mindfulness är mer ett tankesätt och har ingenting med flummighet att göra. Tvärtom har det med självkontroll att göra, och självkontroll är ju någonting som de flesta av oss söker. För vet man hur man reagerar vid t.ex. smärta och lär känna sin kropp så kan man lättare förbereda sig på sina egna reaktioner på ett trevligt eller i alla fall något kontrollerat sätt. Så började tonerna från Den blomster tid nu kommer att ljuda allt oftare i takt med att badvattnet värmdes upp i sjöarna och äntligen var sommaren kommen och förlossningen började kännas allt mer påtaglig. Det kändes härligt att få klä sig i stora tunna klänningar och bara få vara härligt gravid. Mitten av graviditeten var så lätt som många vittnar om. Det är en känsla som är svår att beskriva men som är lätt att känna igen för de som upplevt detta. Dagarna på min arbetsplats började mer och mer mattas av och jag vågade börja släppa taget och se fram emot semestern och den stundande föräldraledigheten. De sista dagarna segade sig fram innan jag till slut lämnat över kunder och projekt till mina kollegor. Samtliga detaljer var noterade och överförda så det var koll och det kändes smidigt för våra kunder.

En dag vaknade jag med yrsel. Egentligen hade jag känt en matthet och en känsla av bomull i hjärnan under hela veckan tillsammans med en smärta i ljumskarna men valt att ignorera detta faktum för att kunna arrangera en tre dagar lång midsommarfest för våra vänner innan sista arbetsveckan. Midsommarhelgen blev en riktig succé! Vi var ett glatt gäng som samlades i vår trädgård för lunch, lekar och grillad middag. Hela midsommaren var så idyllisk som man önskar sig. Flaggan var hissad i den vitmålade flaggstången, all mat var hemlagad, det fanns inlagd sill, potatis från landet, grillat kött, bakat bröd, nubbe, olika sallader, dressing, såser, tårta och vin i mängder. Midsommarkransarna var bundna och under kudden låg det sju sorters blommor. På gräsmattan stoltserade en maffigt klädd midsommarstång och påminde alla om den nalkande midsommardansen. Någon uttryckte det som så svenskt att det nästan blir rasistiskt. Det var helt underbart och alla var på topphumör. Själv var jag ganska sliten och längtade bara att tiden skulle gå lite snabbare samtidigt som jag njöt av att äntligen få umgås med mina vänner. Någonting jag inte kunnat göra så mycket under hela året då jag mått så förfärande illa. Veckan efter midsommar var min sista arbetsvecka. Jag åkte med bilen, bussen och tunnelbanan tur och retur Persboda och Stureplan. Så kom fredagen, den sista dagen innan semestern och jag satte mig i bilen som så många gånger tidigare men fick stanna efter bara några hundra meter. Allt svartnade. Jag såg stjärnor och kände mig yr. Försökte ringa till Sebastian som var i Prag och som skulle åka hem lite senare på dagen. Men täckningen i mobilen var för dålig så han hörde mig inte. Istället fick jag tag på mamma* som kom från vårt landställe på Rådmansö och hämtade upp mig och körde mig till Danderyd och gynkliniken. Väl på sjukhuset konstaterade man sammandragningar och förvärkar som man kan ha. Egentligen ingenting farligt, mest jobbigt och det var okej att åka hem igen. Sebastian kom direkt från flyget och hämtade upp mig och min stora mage. Det kändes så lugnande när han var på plats. Min älskade, älskade make. Han stod där så stark och trygg med sin resväska när han kom från Prag. Och läkaren sa att allt var toppen, inga problem alls. Fint så. * Mamma Ingrid är en så kallad ojobbig mamma. Det betyder så klart inte att hon är felfri och att allt hon gör är rätt. Men hon gör mest rätt genom att säga sina åsikter, ställa upp utan att curla (det fanns nog inte på 70/80/90-talet då jag och min syster växte upp, det kom senare) och ge vägledning. Den bästa saken hon gör är att hon inte ger upp när hon får höra elaka saker från sina döttrar, istället låter hon dumheterna passera som att det liksom inte har hänt, eller som smör på en teflonpanna, det fräser men rinner av. Mamma är nog egentligen som en

dagbok, fast i levande form. Den som vet allt och förstår allt men inte skvallrar. Det är fint det. Eller vänta, den allra allra allra bästa saken med mamma är att hon älskar oss, genomälskar allt som har med oss att göra och där till kommer våra män och nu mera våra barn. Om det är möjligt älskar hon våra barn lite mer än mig och min syster, eller kanske inte mer men på ett annat sätt, med en mycket djup ärlig kärlek. Mamma är lätt att tycka om. -------------------------------------------------------------- Journalanteckningar: 2010-07-02 36+2 11:24 Inkommer akut p.g.a. högersidiga smärtor och sammandragningar 11:33 BLT 120/70 kopplar CTG G/P 0/0 13:22 Väs frisk 0-para. Idag på väg till jobbet plötslig debut av smärta som kom och gick i nedre delen av uterus och sammandragen uterus som släppte sedan. Ingen vaginal blödning. Har aldrig haft njursten. Barnet har rört sig mycket. Pat var mycket smärtpåverkad vid ankomst till mottagningen, men mår bättre nu. Status: Lätt smärtpåverkad. Rör sig försiktigt. Ingen dunkömhet över njurologer. Uterus palp helt mjuk och oöm. Ömmar över symfysen. FFD huvud, rörligt. UI visar rikligt med fostervatten, normal hjärtaktivitet och fosterrörelser. Ventral placenta ner till vä. Vag ul lång och sluten cx. Ingen föreliggande placenta. CTG: u.a. Lab: Urinodling och CRP som är 4. Bed: Kan inte hitta något patologiskt annat än symfyseolys. Pat får gå hem. Åter om försämrad. 2010-07-07 37+0 14:37 Urinodling 02-07 visar ingen växt. --------------------------------------------------------------

KAPITEL 5 I VÄNTAN PÅ. Väl hemma igen började sista veckorna innan förlossningen, en hett efterlängtad tid då vi snart skulle få träffa den lilla krabat vi längtat efter så länge. Sommaren visade sig bli den absolut varmaste som alla nu levande personer någonsin kunde minnas. Varje dag stoltserade med ännu mer värme och sol än dagen innan. Varje dag öste solen ner sina varma strålar på min allt mer växande kropp. Jag kände mig som en stor oformlig säl, eller en sjöelefant eller något annat djur i jätteformat. Det var jobbigt att andas och det sparkades ivrigt upp mot mina allt mer sargade revben. Vid varje liten kick kändes det som att revbenen fick ett ännu lite större blåmärke. Samtidigt som smärtan i revbenen ökade så ökade längtan efter att få krama och mysa med vår ofödda lilla baby. Vi filmade babyns rörelsemönster genom min mage. På filmen ser man hur de små fötterna och händerna jobbar och sliter och boxar och jabbar. Spänningen ökade inför tanken av hur babyn skulle se ut. Om det var en flicka som ultraljudet visat. Och vilken personlighet den lilla skulle ha. Det var så många frågor som växte ihop med längtan efter babyn. Å, om bara tiden kunde gå lite snabbare! Runt omkring oss föddes det bebisar, den ena förlossningen efter den andra. Varenda dag kom det upp nya gulliga bebisbilder på Facebook och berättelser om förlossningar som gått toppen och utan problem skulle kunna genomföras varenda dag om så skulle behövas. Det osade babylycka överallt från alla nya föräldrar. Möjligen hade någon behövt göra ett akut kejsarsnitt men efter några extra dagar på sjukhuset var allt lugnt igen. Längtan ökade mer för varje dag som gick och för varje sms som kom med frågor om vi var på G. Men icke då. Vår lilla baby valde glatt att stanna i magen ett tag till, dock med väldiga förvärkar som kom och gick. Senare har vi hittat våra egna anteckningar med tidtagningen mellan förvärkarna vilka i efterhand ter sig ironiska. Då, när vi antecknade och räknade var det blodigt allvar. Idag när vi vet hur det är med riktiga värkar kan vi le åt hela situationen. Det var ändå lite rart gjort. Det måste jag ge oss själva! -------------------------------------------------------------- Journalanteckningar: 2010-07-28 40+0 11:25 Telefonrådgivning

Ringer då hon haft sammandragn till och från under natten, senaste timmen kommit med 15min/30s. Normale fosterrörelser. Råder henne vila, lindra med värmekudde och t.alvedon, åter vid tilltagande kontr. 2010-07-29 40+1 21:40 Telefonrådgivning Maken ringer åter. Kontraktioner 40 /7 Ingen blödning el. vtn.avg. Känner barnet sparka. Råd, 2t Alvedon, vetekudde vila dusch/bad och invänta tätare kontraktioner 2010-07-31 40+3 08:30 Telefonrådgivning Ringer åter till förl. Oregb kontr med ca 7 min intervall. Runnit till brunfärgad flytning med några droppar blod i, trolig slempropp. Även lite rosafärgad vätska. Vattenavg? Ffd huv fix. FR ua. Lägger toalettpapper i trosan och ringer åter till obstretisk mott om 2 timmar. 14:32 Telefonrådgivning 2-grav 0-para ringer då hon beskriver att hon har slemmiga/ngt blodblandade flytningar. Har värkar ca var 7:e minut som hon tycker blivit mycket kraftigare sedan imorse. Inget fo.vtn rinner. Barnet rör sig som vanligt. Har haft jobbigt länge. Kommer för kontroll obst.mott. 15:49 2-grav 0-para i grav. v40+3 kommer akut då hon haft mycket samdr sedan den 28/7. Tycker att de blivit mer regelbundna och känns nu mer kraftiga. Smadr kommer ca var 7:e minut. Känner sig trött sovit dåligt. Har blod/slemblandad flytning, imorse kom det mycket, blev då osäker på om det rann fo.vtn. BT 120/75, Temp 36,7, urinmultistix ery 3+ fö U:a. Yp: Ffd huvud ruck i b-ing. CTG-reg 16:54 Patienten flyttas från avd obstetrisk öppenvård till avd Förlossningen DS 17:51 Kommer sammandragningar och misstänkt vattenavgång. VU-cx bibehållen ca 3cm, mm öppen 1cm, ffd huvud i bing. Inget synligt vatten på handsken eller i trosan. Patienten alltså i

latensfas. Får 2st Citodon att ta nu på avdelningen och får även med sig 2 doser hem. CTG-basalfrekvens caslag/min, god variabilitet, accelerationer finns, inga decelarationer. Ringer åter vid tilltagande värkarbete. Patienten ok med detta. 2010-07-02 40+5 05:30 Telefonrådgivning Pat har vilat under natten, har regelbundna kontraktioner. Ringer nu p.g.a. en initialblödning. Rek binda och ringa åter vb. Normalt med fo-rörelser. --------------------------------------------------------------

KAPITEL 6 UPPTAKTEN. På kvällen den 3 augusti gick slemproppen och en mindre mängd fostervatten. Då trodde vi att det var vattnet som gick, men nej, det är mycket vatten som kommer när vattnet går, det märks. När slemproppen går rinner det blod på ett sätt som kan kännas lite obehagligt. I vardagen kommer man ju sällan i kontakt med blod på det sättet varför man generellt sett är lite ovan att hantera dessa mängder och har svårt att avgöra vad som är mycket och lite. Som förstagångsfödare har man helt naturligt dålig koll på referens-mängder av olika vätskor som är vardag för sjukhus-utbildad personal så jag förstår verkligen att många kan bli lite chockade inför hela förlossningen. Samtidigt är det omöjligt att förstå hur ont det ska göra, vilka mängder vätskor det handlar om och över huvud taget vilka krafter vi hanterar. Det är helt omöjligt att förstå. Det är inte meningen att man ska förstå. Teorier kan inte hantera och beskriva smärta, det måste upplevas. Och man behöver förbereda sig så att man någorlunda kan hänga med i svängarna. Eller så släpper man bara kontrollen och hänger med. Det är också en mycket väl framkomlig väg som rekommenderas. Hur som helst åkte vi in till Danderyds sjukhus när blodet från slemproppen började rinna ut. Mest för att det var lite läskigt och vi inte visste bättre. Samtidigt som vi bor en bra bit in i skogen och har lite svårt att skynda oss till BB. Väl på BB konstaterades att värkarna var på gång men att det riktiga värkarbetet skulle dröja en stund till då jag bara var öppen 1 cm. I en perfekt värld, en värld där man valt att satsa på alla arma mammor och pappor så skulle jag ha fått stanna kvar, men det fanns inte några platser över på BB, de behövdes hela tiden till någon annan. På vägen hem i bilen satte värkarna igång. 100 meter från Danderyds sjukhus i vår ofjädrade MINI Clubman fick jag värkar. Det gjorde ont. Det brände i hela kroppen. Men på sjukhuset sa de ju att vi skulle åka hem så det gjorde vi. Med värkar. Väl hemma fattade vi nog inte riktigt hur vi skulle hantera situationen. Jag trodde att jag skulle kunna sova den natten. Det var bara att glömma. Provade att lägga mig ner vilket utlöste en smärta som skrämde mig. Jag fick andnöd och ville bara bort från det onda. Vi testade lite olika ställningar och metoder men det gjorde så ont så ingenting fungerade egentligen. Det enda uthärdliga var att sitta på en hård stol och yoga-andas. Andningen som jag övat på genom mina 15 yoga-år var helt avgörande den natten och genom hela förlossningen. Det är ett hett tips från mig att hitta en bra

andning och den man använder inom yogan är mycket bra för den är jämn och syresätter kroppen mycket effektivt. Att öva yoga kan vara att bara andas vilket kan låta flummigt men när det verkligen behövdes så ramlade polletten ner för mig, det fungerar verkligen att andas rätt. -------------------------------------------------------------- Journalanteckningar: 2010-07-03 40+6 21:45 Telefonrådgivning Pat väntar sitt 1:a barn Friskt Bp 2777 Normal grav Ffd huv fix Känner barnet sparka. Ingen blödning. Mensmol Trolig vtn.avg kl 18.00 Klart/brunrött vtn rinner. Uppger att hon 2/8 ca kl 04.30 blött som en mens. Hälsas välkommen. 23:30 1-föderska bp 27/7 inkommer med misstänkt vattenavg sedan kl 17.30. Blödning igår som nu avstannat. Bltr 130/80. Spår av protein och 0 i glukos. Kopplar yttre ctg och värk reg. Kontaktar gynjour. -------------------------------------------------------------- Under natten hade vi ringt ett antal gånger vilket inte rekommenderas om någon annan planerar att agera på samma sätt. Gör inte det. För då tror inte BB på en när det väl är dags utan då tittar de på en som att man är lite stökig och orolig. Som att man ropar långt innan vargen kommer. På BB är de så vana vid förlossningar så nya föräldrars okunskap och oro får inte ta för stor plats, då rasar systemet. Personalen har sina rutiner som måste hållas för att logistiken ska hålla, det handlar om minuter för att få in alla förlossningar. Det är bus-tight för personalen. Faktum är att det märks att det sitter män i ledande positioner, annars skulle man aldrig tillåta den typen av kommers och snäva möjligheter på förlossningsavdelningen. Jag talar av erfarenhet baserad på min personliga upplevelse då jag under sjukhus-tiden var patient på olika avdelningar. BB och förlossningen är fattigast och ligger klart mest efter. Eller nej, fel. Kvinnokliniken är absolut fattigast. Jag undrar om ens kvinnokliniken finns med i budgeten. Eller drivs den av läkarnas och sköterskornas goda vilja? På kvinnokliniken behandlas kvinnorelaterade åkommor som framfall, sena missfall och aborter. Och någonstans när det gäller just BB känns det oerhört märkligt och bak-och-fram att man satsar så

lite muskler och resurser för det är ändå avdelningen där våra barn startar sina unga liv, där kvinnor går genom en av de tuffaste av livets utmaningar, där kvinnor faktiskt fortfarande idag riskerar att förlora sina liv och där ens partner bara kan stå vid sidan och titta på. Mycket märkligt. Bakvänt. Natten gick och var fylld av ett jämnt värkarbete på den hårda stolen i vårt gröna sovrum och en jämn yoga-andning. Vi ringde till BB för att anmäla oss innan vi åkte som man ska, men fick ändå av en förebrående röst höra att vi minsann inte skulle komma in för tidigt. Plus att rösten ville att jag skulle testa att duscha. Duscha!? Det var allt annat än läge att duscha! Och hur tänkte sig personen i andra änden att jag skulle kunna torka mig!? Jag hade ju så fruktansvärt ont. Aaaaj! Nu åker vi! Någonstans under natten hade jag tvingat upp Sebastian för att byta bil. Från vår ofjädrade MINI till vår soffsköna gungande Land Rover. Av någon outgrundlig anledning hade jag sinnesnärvaro att oroa mig för bilvalet. Men det var bra för det blev en smula bättre komfort när jag med värkar skulle transporteras genom skogen, upp och ner för backarna med Land Rovern. Jag försökte att inte visa den allra värsta smärtan under bilresan för att inte skrämma Sebastian, men väl framme vid Danderyds sjukhus lät jag smärtan komma fram och jag accepterade det faktum att det gjorde ont och tårarna fick rinna fritt från mina ögon. Fortfarande var personalen på BB lite tveksamma till att ta emot oss då vi ringt in för många gånger under det gångna dygnet och oroat oss. Plus att jag inte visade tillräckligt stor smärta. Men efter en stund visades vi in i ett rum och de ville att jag skulle ligga ner. Tanken att lägga mig ner efter mitt förra försök när jag testade hemma fanns färskt i minnet och jag fick panik och bad att få slippa. Barnmorskan blev lite tvär och menade att om jag inte kunde lägga mig ner så kunde jag inte undersökas. Men det gjorde så förbaskat ont överallt. Förbannat. Undersökningen visade att jag var öppen 7-8 cm av de 10 cm man ska komma upp i. Då ändrades inställningen mot oss och alla mottog oss med respekt och vänlighet. Vi blev inskrivna på stört och jag fick nödvändig lustgas. Man brukar komma in vid 3-4 cm men jag vågade inte komma in tidigare då de var så hårda i växeln och låter kvinnan själv ställa diagnosen när det är dags att åka in, samtidigt som man genomgår den största smärta som någonsin går att uppbringa. Eller jag trodde då att det var det värsta. Men oj, vad fel jag skulle ha! Det absolut roligaste som finns är lustgasen och med den gick förlossningen framåt med god takt. Sebastian fick sig ett antal goda skratt när jag allvarligt undrade om han ringt vår katt Lilly och kollat så att hon och Mrs. Peanut mådde bra i huset. Eller

när jag dirigerade honom att kolla datumen och meddela när det var dags att ta mer lustgas genom den apparat som mäter värkstyrkan. - Kolla datumen!! hojtade jag varje gång en värk satte igång. Sebastian som är lugn av sin natur log och kontrollerade styrkan på värken även om det var svårt för honom att hänga med då jag kände värken innan maskinen hann reagera. När man når klimax av vad som går att stå ut med är det dags för epidural. Och vilken befrielse! Jag blev nästan religiös när den kickade in. Halleluja. Rent tekniskt tar epiduralen ner styrkan i värken så det känns lite mindre, eller inte känns alls. Vi kunde till och med äta lunch och skratta tillsammans över situationen efter att de satte i epiduralen. Faktum är att det inte gjorde ont att sätta i den vilket man kan tro, men narkosläkaren bedövar och pratar snällt och personalen är allmänt medvetna om att det kan upplevas lite läskigt samtidigt som man har kanon-ont. Det enda som faktiskt kändes var när de drog bort plåstret på ryggen. Det smärtade och kliade och sved något enormt vilket är lite bisarrt i sammanhanget. Plus att jag var lite snurrig av all lustgas och inte hade koll på upp och ner, men Sebastian var där och kunde vägleda mig så jag gjorde rätt när jag skulle titta upp men direkt fick en impuls att upp var ner. Hur som helst fortlöpte förlossningen perfekt. Jag kräktes upp lunchen när babyn gick genom spinae-stadiet. Precis som det ska vara. Krystvärkarna satte igång precis som de ska och gjorde om möjligt ännu ondare än värkarna. Jösses, vad det gjorde ont! Men Sebastian och jag fixade det ihop med bra andning och en jätteduktig undersköterska. Hon vägledde oss hela tiden med hur vi skulle göra. Och sen helt plötsligt var det dags för bebin att komma ut. Det var overkligt när de stängde av lustgasen och epiduralen hade slutat verka. Att få känna hur babyn faktiskt var på gång. Men i slutskedet gav jag helt oväntat upp. Eller inte gav upp, mer ifrågasatte om det verkligen var så här det skulle vara? Fanns det verkligen inget smartare och bättre sätt? Självklart finns det inget bättre sätt. En förlossning funkar så, babyn ska komma ut genom kvinnans underliv vare sig man vill det eller inte. Vår fina undersköterska som hängt med nästan hela vägen blev lite sträng och sa att nu får du bestämma dig, bli lite arg, bara du kan göra jobbet. Fan fan fan var min enda tanke. Men okej, säger du det så får jag väl fixa det, jag vill ju ha babyn.