FAKTAJordbruk Sammanfattar aktuell forskning Nr 7 2001 Miljönyckeltal: Kväve, fosfor, kadmium, energi och markpackning Miljönyckeltal för kväve tydliggör risker för kväveförluster från djurstall, stallgödselhantering och åkermark. På alla gårdar finns det många olika åtgärder att vidta för att förbättra utnyttjandet av kväve, både när det gäller kväveutlakning och ammoniakavgång. Nyckeltal för fosfor är mått på gårdens förmåga att hushålla med fosfor, balansera gödslingen och motverka förorening av miljön. Att utnyttja de uppgödslade förråden optimalt är att hushålla med resursen fosfor. För att minska fosforförlusterna från jorden kan man förändra t.ex. odlingssystemet, stallgödselhanteringen samt vattenavrinningen på ytan och i sprickor. Kadmiumtillförseln bör alltid vara så liten som möjligt och på sikt ska tillförseln vara mindre än bortförseln. För att inte öka markens innehåll av kadmium ska man använda gödsel, kalk och foder med låga kadmiumhalter. Förhållandet mellan energiinnehållet i skörden och den energi som tillförts kallas energikvot. Denna kvot kan förbättras genom åtgärder i alla steg i odlingsprocessen. Beräkningar av energikvoter gör det möjligt att se hur mycket energi som tillförs direkt eller indirekt till jordbrukets olika arbetsmoment. Tunga maskiner och transporter kan orsaka långvarig, skadlig packning av alven. Miljönyckeltal för markpackning redovisar antalet tonkilometer för de redskap och körmoment som innebär störst risker. Sänkta ringtryck i däck och en översyn av plöjning, transporter och flytgödselspridning gör det möjligt att minska skadorna. Illustration: Peter Roberntz
Kväve är ett mycket viktigt produktionsmedel i jordbruket, men om det kommer på avvägar kan det orsaka stora miljöproblem. Landets jordbruk svarar för nästan hälften av det kväveläckage till våra omgivande hav som beror på mänsklig verksamhet. Denna andel har ökat under det senaste seklet. Från stallgödsel kan mycket ammoniakkväve förloras till luften. Nedfallet kan sedan förändra den biologiska mångfalden och bidra till försurning av mark och vatten. Lagring och spridning av stallgödsel står för de största förlusterna av gasen, men mycket ventileras även ut från stallar. Nyckeltal för kväve Det finns många sätt att minska kväveutlakning och förluster av ammoniak från jordbruket, men det är viktigt att veta vilka åtgärder som är mest effektiva på den enskilda gården. Med hjälp av olika slags miljönyckeltal kan man redovisa hur väl man utnyttjar gårdens kväve och uppskatta risker för kväveförluster från djurstallar och åkermark. På gårdsnivå kan man beräkna trender under en längre tid, och det går också att jämföra gårdar med likartade förhållanden. I detta Fakta beskrivs modeller för beräkning av miljönyckeltal för kväve på tre nivåer: gård, produktionsgren och skifte. Beroende på aktuell situation och ambition kan man välja TABELL 1. Kvävebalans för mjölkgård. kg N/ha & år Tillförsel av kväve Animalier Inköpta kvigor 5 Fodermedel Kalvolact 1 L Avant 2000 28 L Kalvkraft 1 Mineralgödsel Axan 79 Vegetabilier Utsäde 1 Kvävenedfall 5 Kvävefixering Baljväxtvallar 23 Summa tillförsel 143 Bortförsel av kväve Animalier Kalvar 1 Mjölk 34 Slaktdjur 5 Vegetabilier Havre 12 Summa bortförsel 52 Överskott av kväve 91 Kväveeffektivitet: 52/143=36% av tillförd mängd Utnyttjandegrad N (%) Överskott N (kg/ha) 80 70 60 50 40 30 20 10 175 150 125 100 75 50 25 Kväve Växtodling Mjölk, fast Mjölk, flyt LÅG DJURTÄTHET Ekol. mjölkprod. Svin, fast Svin, flyt FIGUR 1. Riktvärden för utnyttjandegrad och kväveöverskott på växtodlingsgårdar och mjölk- och svingårdar med olika djurtäthet (efter Myrbeck, 1999). att beräkna nyckeltal på en eller flera av nivåerna. Nyckeltal på gårdsnivå För att se hur växtnäring flödar till och från gården kan man upprätta en växtnäringsbalans. Tillflödet kommer från inköpta produkter som foder och mineralgödsel, men även från stallgödsel och halm om sådant tillförs gården utifrån. Inköpta livdjur, inköpt utsäde, nedfall från luften och kvävefixering genom baljväxter bidrar också till tillförseln. Från gården förs kväve med sålda produkter, som animalier, vegetabilier eller stallgödsel. Skillnaden mellan tillförd och bortförd växtnäring ger ett mått på gårdens växtnäringsutnyttjande. Ju större överskott i balansen, desto större är risken för kväveförluster till omgivande miljö. Skillnaden mellan tillfört och bortfört kväve divideras med gårdens areal (åkerareal inklusive bete på åker). Nyckeltalet blir då ett överskott av kväve i kilo per hektar och en utnyttjandegrad i procent av tillförd mängd. Ju mer djurtät gården är, desto större blir normalt överskottet och desto sämre blir utnyttjandegraden. Tabell 1 visar en kvävebalans på en mjölkgård. Osäkerhetsfaktorer Proteinhalten, och därmed kvävehalten, kan variera mycket mellan olika HÖG DJURTÄTHET Mjölk, fast Mjölk, flyt Svin, fast Svin, flyt grödor och år. När det gäller grovfoder, strömedel och organiska gödselmedel kan såväl mängder som vatten- och kvävehalter växla betydligt. Detta kan göra det svårt att beräkna nyckeltal på gårdsnivå. Jämförelser mellan gårdar kan försvåras av sådant som att gårdar med stor andel mulljordar och hög kvävemineralisering kan få bra kvävebalanser utan större ansträngning. Trots olika felkällor ger en beräkning av kväveeffektiviteten på gårdsnivå en bra utgångspunkt för olika förbättringsåtgärder på gården. Ta datorn till hjälp Det finns flera dataprogram för beräkning av växtnäringsbalanser på gårdsnivå, bl.a. STANK, Jordbruksverkets program för miljöinriktad växtnäringsrådgivning på gårdsnivå. Vid beräkning av växtnäringsbalanser kan man antingen använda de schablonvärden som STANK:s produktlista föreslår eller ännu hellre egna värden för gården. På djurgårdar med ammoniakförluster från stallgödsel är kväveeffektiviteten ofta under 50 procent av den tillförda kvävemängden. Skillnaden kan vara stor mellan olika djurgårdar, beroende på djurslag, djurtäthet, stallgödselsystem etc. (figur 1). På en spannmålsdominerad gård är det lättare att nå högre kväveeffektivitet, och där bör målet vara uppemot 80 procent av den tillförda mängden. Går- 2
dar med stor odling av potatis eller specialgrödor intar ofta en mellanställning vad gäller effektivitet. Effektiviteten är för det mesta skenbart högre på svingårdar än på mjölkgårdar, på grund av en större andel inköpt foder. Nyckeltal på produktionsgrensnivå En balansräkning på gårdsnivå säger inte så mycket om hur effektiva de olika produktionsgrenarna är eller hur stora förlusterna inom dessa är. För djurgårdar bör man därför också redovisa nyckeltal som kilo kväve i överskott per ton mjölk eller kött. Det gör det möjligt att jämföra olika driftsenheter, och egna mål kan sättas upp med större precision. När det gäller kvävebalanser för djurproduktion består tillförseln av inköpt foder och inköpta livdjur, men också av gårdsproducerat foder och strö. I bortförseln ingår sålda animalieprodukter och den gödsel som sprids på gårdens arealer, säljs eller förs bort. Även denna modell har dock sina nackdelar. Det är svårt att beräkna sådana balanser för nötkreatur. Man får ofta skatta den förbrukade mängden grovfoder, och det kan vara svårt att bedöma hur grovfodret har fördelats mellan mjölkkor och ungdjur. För grisar och fjäderfä är det enklare att ha kontroll på den mängd kväve som går in som foder i stallen. En noggrann beräkning för respektive produktionsgren ger dock betydligt mer än enbart en total gårdsbalans. Nyckeltal på skiftesnivå En modell för beräkning av nyckeltal på skiftesnivå har utvecklats av Svenskt Sigill (www.svenskt-sigill.com). Med denna modell beräknas kväveöverskott och kväveeffektivitet för varje fält, gröda och växtodlingssäsong. Till skillnad från föregående modeller ingår här några poster som inte är en direkt balans mellan tillförsel och bortförsel. Till dessa poster hör förfruktseffekt och kvävemineralisering utöver vad som är normalt. Dessutom delas stallgödselns kväveeffekt upp i en direkt växttillgänglig del och en efterverkansdel. Modellen möjliggör en mer gröd- och fältanpassad uppföljning. Beräkningarna kan göras i dataprogrammet DataVäxt (www.datavaxt.se) som ingår i GårdsPlan-konceptet. Det finns även formulär och anvisningar för manuell beräkning. Nyckeltalet redovisas som överskott i kilo kväve per hektar, men man kan också beräkna överskottet i kilo kväve per producerat ton produkt och utnyttjandegraden i procent av tillförd mängd. Kvävebalans för en höstvetegröda Tabell 2 visar en balans på skiftesnivå, där det förutsätts en skörd på 7,5 ton/ hektar, en mullhalt på 4 procent, ärter som förfrukt och ingen stallgödsel. Om proteinhalten inte är analyserad för den aktuella grödan, finns det alltid risk för över- eller underskattning när man använder schablonvärden. Den tillförsel som för närvarande är särskilt svår att beräkna är TABELL 2. Kvävebalans på skiftesnivå för höstvete. kg N/ha Tillförsel av kväve Kvävenedfall 8 Mineraliseringstillskott Förfruktseffekt 30 Efterverkan stallgödsel 0 Nettomineralisering från mull 0 Kvävefixering från baljväxter 0 Utsäde 4 Stallgödsel, växttillgängligt kväve 0 Mineralgödsel 140 Summa tillförsel 182 Bortförsel av kväve Skörd med aktuell proteinhalt 136 Bortförda skörderester 0 Summa bortförsel 136 Överskott av kväve 46 Kväveeffektivitet: 136/182=75% av tillförd mängd Överskott: 46/7,5 = 6 kg kväve per ton vete baljväxters kvävefixering och efterverkan genom mineralisering av kväve från baljväxter och andra förfrukter. Vad kan vi göra? För jordbrukare finns det många handfasta tips för att minska mängden överskottskväve inom jordbruket. Varje gård har sina unika förutsättningar, och därför kan man inte föreslå ett generellt åtgärdspaket med en viss ordningsföljd för alla gårdar. Förslagen i faktarutan är i stället tänkta att fungera som en idébank för att genomföra lämpliga åtgärder på den egna gården. Meny med goda råd till lantbrukare Åtgärder mot kväveutlakning Behovsanpassa gödsling med mineralgödsel. Ta hänsyn till stallgödselns direkta kväveeffekt och efterverkan, jordens mullhalt, förfrukt, gröda, skördenivå och krav på proteinhalt samt markens mineralkväveförråd på våren. Precisionsgödsla inom fältet med hjälp av mark- och skördekartering och styr kompletteringsgödsling med N-Sensor eller klorofyllmätare ("kalksalpetermätare"). Övergå till odlingssystem med minskad höstbearbetning och större andel fleråriga grödor. Uteslut eller senarelägg stubbearbetning och plöjning på hösten. Så in fånggröda och plöj sent. På lätt jord är det bäst att vårplöja. Sprid flytgödseln på våren istället för på hösten. Sprid inte stallgödsel inför sådd av höststråsäd, men gärna till höstoljeväxter i stället för mineralgödselkväve. Anlägg våtmarker som kvävefälla. Plöj ner halm (ger även mindre ammoniakavgång).ta om möjligt tillvara kväverika skörderester som ärt- och betblast. Behovsanpassa bevattningen på torkkänsliga jordar. Åtgärder mot ammoniakavgång från stallgödsel Anpassa proteintillförseln i foderstater till kor och svin. Anordna effektiv urinavskiljning i stallet. Bygg tak över urin- och flytgödselbehållare eller anordna flytande täckning. Ordna bottenfyllning av urin- och flytgödselbehållare. Bruka ner stallgödseln snabbt vid spridning på bar mark. Använd släpslangsspridare vid spridning av urin och flytgödsel i växande gröda. För många gårdar kan det på sikt vara intressant att gå över från fast- eller kletgödsel till flytgödsel, samt att ha en djurhållning som är väl balanserad mot spridningsarealen för stallgödsel. 3
Den viktigaste orsaken till att vi måste minska användningen av fosfor är att fosforresurserna en dag kommer att ta slut. Idag bryts fosfor till stor del i fyndigheter som härstammar från gamla havsbottnar med avlagringar av fosfor. Det finns delade meningar om hur länge dessa fosforlager räcker, men kostnaden kommer att öka om man ska utnyttja de fyndigheter som har lägre fosforhalter. Vi måste därför lära oss att använda fosfor på ett effektivare sätt, och inte längre bygga upp onödigt stora fosforförråd i marken. Fosforförlusterna från åkermarken beror till stor del på odlingsmetoderna och vattenförhållandena, och dessa måste också förbättras. Nyckeltal för fosfor Ett nyckeltal för fosfor kan uttryckas som skillnaden mellan tillförsel och bortförsel av fosfor på en gård. Detta nyckeltal blir ett mått på gårdens förmåga att balansera gödslingen och hushålla med fosfor. Först görs en växtnäringsbalans som sedan jämförs med jordarnas fosforstatus. TABELL 1. Växtnäringsbalans på gårdsnivå för en slaktsvinsgård med 1 050 platser, 3 150 årssvin, eget foder och 100 ha åker. kg P/ha & år Tillförsel av fosfor Smågrisar 4 Foderinköp 28 Bortförsel av fosfor Slaktsvin 16 Raps 1 Havre 1 Överskott +14 Fosfor Den vanligaste metoden för mätning av växttillgänglig fosfor i jord är den så kallade P-AL-metoden. I de fall jordarna har en medelgod status (P- AL-klass III) kan växtnäringsbalansen ligga omkring noll utan att jorden utarmas på växttillgänglig fosfor. Om P-AL-klassen är högre än III kan man tära på förrådet med en negativ balans under en längre period och vid låga P-AL-klasser (I-II) kan balansen vara positiv. För att vara säker på att jorden gödslas rätt bör jordarna kontrolleras regelbundet med markkartering. Ett exempel I tabell 1 visas ett exempel på en växtnäringsbalans på gårdsnivå. Det stora inköpet av spannmål och annat foder till slaktsvinsgården gör att denna får ett överskott på 14 kilo fosfor per hektar och år. För djurgårdar brukar djurtätheten avgöra hur stort överskottet blir. Ju fler djur, desto större är foderinköpen och överskotten. Djurtäthetsbestämmelserna är anpassade för att begränsa detta fosforöverskott. Skillnaden mellan olika produktionsinriktningar belyses av figur 1. Liksom för kväve är det enkelt att beräkna en växtnäringsbalans för fosfor på gårdsnivå genom att använda ett dataprogram, t.ex. Jordbruksverkets STANK-program. Fosforförlusterna varierar Fosforförlusterna varierar betydligt från fält till fält. Det visar både svenska och internationella mätningar. Hur stora förlusterna blir beror till stor del på förhållandena för avrinning från fälten. Förlusterna via yt- och dräneringsvatten från åkermark i Sverige är i genomsnitt 0,4 kilo totalfosfor per hektar, se figur 2. Dessa Fosforöverskott (kg/ha) 25 20 15 10 5 0 Mjölkkor Spannmål Svin FIGUR 1. Jämförelse av fosforbalanser i olika produktionstyper. (Efter Steineck m.fl., 2000) förluster kan tyckas vara små, men de har stor påverkan på vårt ytvatten och bidrar till övergödningsproblemen. Större förluster än 0,4 kilo per hektar bör man alltså försöka undvika eftersom de kan anses vara höga. Andelen löst fosfor (som är direkt biologiskt verksam) utgör i genomsnitt 50 eller 60 procent, beroende på vilken analysmetod man har använt. Det går att minska förlusterna av fosfor från åkern Förändrade odlingsmetoder kan vara ett sätt att minska förlusterna av fosfor från åkermarken till den omgivande miljön. I faktarutan ges några exempel på detta. Här nedan följer andra tips på hur man kan hantera resursen fosfor på ett effektivare sätt. Lär känna din jord! För att spara på fosfor är det också viktigt att gödsla på rätt sätt. En viktig punkt i gödslingsstrategin är därför att kunna bedöma behovet av gödsel. Markkartering är då ett viktigt hjälpmedel. P-AL-metoden, som vi använder i Sverige idag, är väl beprövad och ger på de flesta svenska jor- Förändrade odlingsmetoder kan minska förlusterna av fosfor Sträva efter god jordstruktur med mycket organiskt material, vilket binder samman jordaggregaten och minskar fosforförlusterna. Vallgrödor stabiliserar jorden och minskar därför fosforförlusterna i normala fall. Undvik att tillföra flytgödsel om marken är vattenmättad. Följ regelsystemet vid stallgödsling och tillför måttliga givor. Om stallgödseln inte hanteras på ett bra sätt kan förlusterna bli stora. Undvik ytavrinning och stående vatten på åkern genom att vidta åtgärder för en jämnare infiltration. Infiltrationen kan ibland förbättras genom att jorden tillförs växtrester eller kalkas. Plöj vinkelrätt mot lutningen. Undvik markpackning. Flödande vatten ovanpå markytan är ett tecken på att åtgärder behövs. Förbättra då dåliga backdiken och ytvattenbrunnar samt anlägg en skyddszon av gräs runt alla vattenintag. Allt som förhindrar erosion är alltså bra. I gynnsamma fall kan den ytliga fosforerosionen bromsas upp av skyddszoner längs vattendrag, men mycket av fosforn kan dock transporteras via dräneringsledningarna. Skyddszoner främjar också den biologiska mångfalden. Undvik att genom överoptimal gödsling bygga upp stora fosforförråd i åkermarken. 4
Fosfor i yt- och dräneringsvatten (kg/ha & år) 2,0 1,6 Störst förlust 1,2 0,8 0,4 Medelförlust Minst förlust 0-78 -80-82 -84-86 -88-90 -92-94 -96 År FIGUR 2. Största, minsta och medelförlust av totalfosfor från de 11 fält som observeras av avdelningen för vattenvårdslära, SLU. Värdena är glidande femårsmedelvärden, och baserar sig på manuell provtagning. Fosforklass (P-AL) I II III IV V FIGUR 3. Gårdsbild som visar ett normalfall med fosforupplagring närmast stallet. dar ett acceptabelt mått på hur mycket växttillgänglig fosfor det finns i jorden för tillfället. Det som skulle kunna förbättra P-ALmetoden på sikt, är om man kan förklara fosforbehovet bättre genom att kombinera P-AL-värdet med värdet på ph, ler- och mullhalt etc. Djurhållning påverkar fosforhalterna Mängden djur och närheten till djurstallen har haft en mycket tydlig påverkan på fosforhalter både inom och mellan olika fält (figur 3). Detta kan ses som ett exempel på kretslopp som Upplagring av fosfor (kg/ha) > 1150 900 1150 650 900 400 650 < 400 FIGUR 4. Kartan, från SLU:s institution för markvetenskap, visar upplagringen av fosfor i åkermarkens matjord. Sedan 1950-talet har fosforinnehållet ökat med 35 40 procent. inte har blivit helt slutna. Den stora fosformängd som finns i fodret har inte spritts ut ordentligt på hela den areal där fodret har odlats. Dessutom har man tidigare ofta även lagt på handelsgödselfosfor utöver stallgödsel. Det överskott som inte har tagits upp av grödor kan på många ställen vara mer än 1000 kilo fosfor per hektar sedan andra världskriget (figur 4). De uppgödslade förråden bör utnyttjas bättre Där ojämna P-AL-värden råder bör man mycket aktivt styra stallgödseln till de fält som verkligen är i behov av denna. På djurgårdar blir behovet av fosfor oftast tillgodosett om stallgödseln sprids på ett optimalt sätt. På gårdar utan djur bör man också vara uppmärksam på de skillnader som finns i jordarnas fosforförråd och sträva efter att jämna ut variationen genom rätt utförd gödsling. I en spannmålsdominerad växtföljd kan följande fosforbalanser vara rimliga: P-AL-klass I 15 20 II 5 10 III +/- 0 IV -(5 10) V -(20 25) Över/underskott per ha Hänsyn till grödans växtsätt Sockerbetor och potatis ger större skörd och bättre kvalitet vid gödsling med fosfor om jordens halt av lättillgänglig fosfor är låg eller normal (P- AL-klass I-III). Djuprotade vallar ger däremot sällan utslag för fosforgödsling, eftersom vallrötter är långa och växer tätt. Rötter med stor utbredning kan söka upp markvätskans fosfat, trots att den rör sig långsamt, endast 1 mm per dag. Stråsäd och oljeväxter intar en mellanställning vad gäller fosforutnyttjande. Här ökar skörden vid fosforgödslingen tydligast hos korn som har ett glest och ytligt rotsystem. Ett ännu ganska outforskat sätt att öka rötternas räckvidd är att i odlingen mer aktivt gynna mykorrhiza (svamprot). Myllning av fosfor mellan och i sårader Försök har visat att radmyllning av fosfor ger positiva skördeeffekter bland annat i stråsäd. I fosforfixerande finska jordar har en startfosfor -giva på några kilo per hektar i såraden också gett goda resultat. I båda fallen minskar risken för en fosforfastläggning som hindrar växterna att ta upp fosfor. Betydelsen av biologisk aktivitet och växtföljd Betydelsen av markens biologiska reaktionssystem är förmodligen mest av indirekt natur. Utsöndringar från både rötter och mikroorganismer kan leda till bildande av organiska syror. Dessa syror bildar i sin tur komplex med de metaller som annars binder fosfaterna. På så sätt frigörs fosfater, som växterna kan ta upp. En växtföljd med vall och stallgödsel skulle därför ha större förmåga att hålla fosforn mer tillgänglig än en växtföljd med enbart spannmål. 5
Kadmium Kadmium är en tungmetall som relativt lätt tas upp av olika växter. Det farliga med kadmium är att det lagras upp i människokroppen under nästan hela livstiden. Upplagringen i människan sker främst i njurar och lever och kan leda till störd njurfunktion. Troligen bidrar kadmiumexponeringen även till benskörhet. Vi får i oss kadmium framförallt via tobaksrök och livsmedel. En rökare har ungefär 4 5 gånger högre kadmiumhalt i blodet än en ickerökare. Bland livsmedlen är det främst spannmål, rotfrukter och grönsaker som vid en normalkost tillför kadmium. Hos icke-rökare står dessa livsmedel för cirka 80 procent av kadmiumintaget. Det är alltså viktigt att kadmiumhalten inte blir för hög i dessa baslivsmedel. Våra grödor tar upp olika mycket kadmium. Vårvete tar upp mest, därefter höstvete, havre, korn och till sist råg. Hur mycket kadmium det finns i en gröda varierar mycket mellan regioner och gårdar. Det kan även vara stora skillnader mellan olika sorter. Havresorten Galopp var t.ex. en sort som snabbt försvann ur sortimentet på grund av stort kadmiumupptag. För att minska kadmiumhalten i grödorna är det viktigt att inte öka på markens innehåll av kadmium genom tillförsel via t.ex. fosforgödsel med hög kadmiumhalt. TABELL 1. Exempel på kadmiumbalans på en svingård med 1050 slaktsvinsplatser och 100 hektar. g Cd/ha,år Tillförsel av kadmium Nedfall* 0,39 Foderinköp 0,27 Kalk 0,04 Bortförsel av kadmium Avsalu, kött och vegetabilier 0,21 Utlakning 0,06 Nettotillförsel 0,43 * genomsnitt för Sverige och inte större än bortförseln. Tillförseln via nedfall gör att balansmålet är svårt att nå, men ambitionen bör ändå vara att undvika tillförsel så långt det är möjligt. Om man dessutom följer odlingsråden har man goda möjligheter att minska innehållet av kadmium i växterna. Tabell 1 visar hur kadmiumbalansen kan se ut på en svingård. Som synes är nedfallet en framträdande post. För kadmium finns det för närvarande inget färdigt dataprogram för beräkning av balanser på gårdsnivå. Tabell 2 är avsedd för uträkning av egna balanser för hand, med hjälp av listan intill, som ger schablonvärden för produkter, nedfall etc. (tabell 3). Värdena i listan är genomsnitt av tillgängliga analyser. Intervallen är a TABELL 2. Tabell för beräkning av kadmiumbalansen på den egna gården. g Cd/ha,år Tillförsel av kadmium Nedfall... Mineralgödsel... Foderinköp... Organiskt avfall... Kalk... Annat... Bortförsel av kadmium Skördeprodukter... Kött, mjölk etc.... Utlakning... Annat... Nettotillförsel/ -bortförsel... ofta stora, vilket framgår av de exempel som är angivna för undre övre kvartil (fjärdedel) på spannmål. Därför ger egna analyser exaktare beräkningar. I många fall är halterna i sjunkande, och det är viktigt att hålla sig à jour med aktuella halter för t.ex. mineralgödsel. Se också faktarutan nere till vänster. Varierande kadmiumhalter i svenska åkrar År 1900 var medelinnehållet av kadmium i en svensk matjord cirka 450 gram per hektar. Under 1900-talet b Nyckeltal för kadmium Målet bör vara att tillförseln av kadmium ska vara så liten som möjligt, Välj låghaltiga insatsmedel Det är viktigt att inte ytterligare öka markens innehåll av kadmium. Använd därför mineralgödsel, organiskt avfall (avloppsslam, biogasrötrester etc.), kalk och foder som har de lägsta kadmiumhalterna på marknaden. Utöver minskad tillförsel är det också viktigt med ett minskat upptag i växten av det kadmium som redan finns i marken. Kadmiumhalt (mg/kg) >0,37 0,27 0,37 0,20 0,27 0,15 0,20 0,11 0,15 <0,11 FIGUR 1. Kadmiumkarta över a) matjord och b) alv i Sverige. Källa: Eriksson m.fl., 1997. 6
TABELL 3. Genomsnittliga tabellvärden för kadmiumhalter i olika produkter samt nedfall i olika landsdelar. Vikten avser färskvikt. (Källa: Jordbruksverket, 1999) Kadmiumkälla halt Slaktdjur 0,001 mg/kg Mjölk 0,0002 mg/kg Svinfoder 0,035 mg/kg Nötfoder 0,057 mg/kg Svinkoncentrat 0,070 mg/kg Nötkoncentrat 0,110 mg/kg Vallfoder, torrsubstans 0,060 mg/kg Höstvete 0,038 mg/kg undre övre kvartil 0,023 0,046 Vårvete 0,059 mg/kg Råg 0,014 mg/kg Korn 0,016 mg/kg undre övre kvartil 0,008 0,021 Havre 0,031 mg/kg undre övre kvartil 0,015 0,038 Oljeväxter 0,075 mg/kg Sockerbetor 0,037 mg/kg Potatis 0,011 mg/kg Morot 0,034 mg/kg Kalk 0,25 mg/kg Nedfall enligt SCB: södra Götaland 0,52 g/ha sydöstra & norra Götal. 0,37 g/ha Svealand 0,37 g/ha Norrland 0,30 g/ha Utlakning 0,06 g/ha Organiskt avfall 45 mg/kg fosfor 1,3 mg/kg ts Mineralgödsel 12 mg/kg fosfor har mängden ökat med 150 gram per hektar, vilket alltså innebär en ökning med drygt 30 procent under de senaste 100 åren. Under samma tid har kadmiumhalten i vete ökat ungefär lika mycket. Under senare år har de stora skillnaderna i markhalt för olika delar av Sverige uppmärksammats. Höga kadmiumhalter på grund av inslag av kadmiumrika mineral i berggrunden finns bland annat i Skåne i en diagonal linje från nordväst till sydost, i lerjordsområdena i Östergötland och Mälardalen samt i Jämtland. Hur kadmiumhalter i matjord och alv varierar i landet visas i figur 1. Kadmiumtillförseln minskar Att kadmiumhalten i åkermarken har ökat under 1900-talet beror framför allt på att nedfallet har varit stort och att alla fosforgödselmedel tidigare innehöll mycket kadmium. Sedan mitten av 1990-talet får mineralgödsel innehålla högst 100 mg kadmium per kilo fosfor. En avgift på 30 kronor per gram kadmium tas ut på gödsel med halter från 5 100 mg kadmium per kilo fosfor. De som importerar foder måste vara observanta på kadmiumhalterna i importerat foder. I Sverige är slamspridning endast tillåten om markhalten är under 0,4 mg/kg jord. Det motsvarar ett kilo kadmium per hektar. Upptagningen varierar mellan jordar och grödor Enligt undersökningar påverkas grödornas kadmiumhalt av olika markfaktorer. För vete verkar markens halt av kadmium betyda mest, medan havrens kadmiumhalt påverkas av markens ph-värde, mullhalt och kadmiumhalt. För potatis och morötter har ph-värde och mullhalt störst inverkan, vilket är ganska na- Goda råd för minskad kadmiumupptagning Förutom att minimera tillförseln av kadmium bör man fundera på följande: Om ph ligger under 6,0 minskar kalkning risken att kadmium i marken lätt tas upp av växten. I svenska kalkningsförsök har det dock visat sig att kalkgivor som har varit större än rekommendationen kan leda till ökat upptag av kadmium. Dessutom bör man som alltid vara uppmärksam på att kadmiumhalten är så låg som möjligt i den kalk som tillförs marken. Se till att underhålla mullhalten i alla jordar. Undvik t.ex. alltid att bränna halm på fältet. Håll en väl avvägd växtnäringsbalans för både makro- och mikronäringsämnen. En intensiv kvävegödsling leder ofta till högre kadmiumhalt. Detta gäller särskilt vid proteingödsling av brödvete. Anpassa gröd- och sortval till hur mycket kadmium som finns i jorden. Undvik brödvete på jordar där kadmiumupptaget brukar vara stort. 60 200 400 FIGUR 2. Ungefärliga kadmiumhalter (µg/kg ts) i olika delar av en veteplanta (Pettersson, 1994). Hos sädesslagen förekommer flertalet tungmetaller i lägre halter i kärna än i blad och i lägre halter i blad än i rötter. turligt med tanke på var dessa grödor odlas. Förutom markfaktorerna bör man även tänka på vilken del av växten som används, även om de flesta grödor normalt bara har en ätbar del. Hos sädesslagen förekommer de flesta tungmetaller i lägre halt i kärna än i blad och i lägre halt i blad än i rötter. I en veteplanta sker därför en viss självrening på vägen upp till kärnan (se figur 2). I faktarutorna på detta uppslag finns många åtgärder som kan bidra till att kadmiumhalterna i grödor och jord hålls på godtagbara nivåer. 7
Ifotosyntesen utnyttjar växterna solenergi för att bygga upp energirika föreningar, som kan skördas i form av bl.a. fröer, halm eller rötter. Vår växtodling kräver dessutom tillsatser av olika slags hjälpenergi, t.ex. drivmedel. Det har alltid funnits en strävan att finna odlingssystem som ger stora skördar (läs energiskördar ), men det blir alltmer viktigt att den tillförda energin utnyttjas så effektivt som möjligt; att odlingen har en god energikvot, eller energibalans. Energiinnehållet i de produkter som lämnar gården ska vara stort i förhållande till den hjälpenergi som tillförts. För att spara energi på gården är det viktigt att se över samtliga moment i växtodlingen. Att räkna med energikvoter är ett redskap för att förbättra Energi i hela kedjan, från maskinsamverkan, val av gödselmedel och gödslingsstrategi till en bedömning av olika system för ogräsbekämpning och transport. Kväve och diesel stora poster Figur 1 visar de viktigaste posterna vid redovisning av energitillförseln i växtodlingen. Energikvoten för hela gården eller för en enskild gröda beror i mycket hög grad på dessa tre faktorer: tillförd mängd växtnäring, framför allt kväve i mineralgödsel. Organiskt bundet kväve i stallgödsel ger ingen belastning förbrukning av diesel och andra bränslen, exempelvis för torkning skördens storlek Kemikalier 4% Utsäde 5% El 3% Kväve 39% Övrigt 8% Maskintillverkning 9% Diesel, smörjolja 27% Fosfor, kalium, kalk 5% FIGUR 1. Ett exempel på olika posters andel av energitillförseln i växtodlingen. Beräkning av energikvoter Som framgår av figur 1 kan man behöva redovisa åtskilliga poster vid beräkning av energikvoter. Brukandet av jorden medför stora energiinsatser i form av drivmedel, gödsel och transporter, men energi kan även Beräkning av energikvoter Tillverkning och användning av maskiner och traktorer När traktorer och andra maskiner tillverkas går det åt energi, som ska fördelas över hela livslängden. För att räkna ut energiåtgången i kwh/ha görs en beräkning där man tar hänsyn till traktorns eller maskinens vikt, tekniska livslängd och användningstid per hektar. En 100 hk traktor väger 4 800 kg och har en teknisk livslängd på ca 10 000 driftstimmar. En genomsnittlig användningstid på 7 tim per hektar, innebär en energitillförsel på 71 kwh/ha för traktorn vid spannmålsodling (4 800 kg x 21,1 kwh/kg/ 10 000 driftstimmar x 7 traktortimmar/ha). På motsvarande sätt redovisas insatsen för använda redskap. Växtnäring, mineralgödsel och växtskydd När man räknar ut energivärdet för växtnäring, mineralgödsel och växtskydd beräknas både energiinnehåll och energiåtgång för framställningen. För gödselmedel räknar man med följande energivärden (i kwh/kg): kväve 12,0; fosfor 4,4; kalium 1,4; kalk 0,46. Det finns dock en viss skillnad mellan olika kvävegödselmedel. Ett kornfält gödslas med 80 kg kväve, 12 kg fosfor och 35 kg kalium per hektar. Detta innebär en energiåtgång på 1061 kwh/ha (80 kg N x 12 kwh/kg + 12 kg P x 4,4 kwh/ kg + 35 kg K x 1,4 kwh/kg ). För växtskyddet används ett energivärde för tillverkning, förpackning och distribution av bekämpningsmedel. Här används värdet 73 kwh/kg produkt. Nedan följer en jämförelse av mekanisk och kemisk ogräsbekämpning på ett hektar efter kornskörd. Energiinsatsen är oftast lägre vid kemisk bekämpning, som dock alltid måste utföras med fullt ansvar för omgivande miljö. Mekanisk Kemisk antal kwh antal kwh Preparat 0 l 0 3 l 219 Drivmedel 38 l 440 2 l 25 Maskiner 3 ggr 100 1 20 Summa 540 264 Drivmedel Olika drivmedel har olika energiinnehåll. Det går dessutom åt energi för att producera bränslet. För att raffinera 100 liter diesel behövs ca 15 20 liter mineralolja (den högre siffran för MK1 diesel). En 100 hk traktor tar vid ett visst arbete ca 15 liter MK3-diesel/timme. Körs traktorn i samma arbete på MK1-diesel, tar den 16 l/ timme. Energivärdet för MK3-diesel är 10 kwh/liter och 9,5 kwh/liter för MK1-diesel. För MK3-diesel blir den totala energiinsatsen 11,6 kwh/liter, eftersom man måste ta hänsyn till insatt processenergi. Vid fem timmars traktorarbete med MK3- diesel går det åt 75 liter (5 timmar x 15 l/ timme), vilket ger energiinsatsen 870 kwh/ ha (75 liter x 11,6 kwh/liter). Eldningsolja Vissa år kan eldningsolja till gårdstorkar svara för en stor del av energiinsatsen. Under svåra skördeförhållanden kan det gå åt lika mycket (eller mer) eldningsolja till torken som drivmedel för all maskindrift i växtodlingen. Mindre gårdstorkar drar mer bränsle per torkat ton. I storskalig drift kan man återvinna insatt energi vid kylning av rökgaserna. Eldningsolja redovisas enligt samma princip som insatta drivmedel, dvs. 11,6 kwh/ liter eldningsolja. Om torkningen utförs med halm gäller att energiinnehållet i 1 liter olja motsvarar 3 kg halm. Elenergi I växtodlingen finns moment som kräver elenergi, t.ex. bevattning med hjälp av elmotor. För att värdera insatsen av energi i samband med utvinning och transport av elenergin, räknas avläst antal kwh upp med en faktor. Energikvoten belastas med tillförd energi x faktorn 1,58. Om man bevattnar en hektar potatis tre gånger krävs det 672 kwh. Antalet kwh x 1,58 ger energiinsatsen 1062 kwh/ha för bevattningen. Plastprodukter Ensilageplast och odlingsväv är exempel på plastmaterial som ger energiinsatser. Mängden plast x faktorn 20 utgör underlag för att redovisa energiinsatsen. Till en vallskörd på 7 500 kg/ha (30 balar x 250 kg) går det åt 45 kg plast (30 balar x 1,5 kg/bal) vilket ger energiinsatsen 900 kwh/ha (45 kg x 20). 8
tillföras på ett indirekt sätt. Eftersom tillverkning av plast kräver energi måste t.ex. användning av ensilageplast belasta gårdens energikvot. Exempel på hur man ska resonera kring olika energiposter, samt räkneexempel, finns i faktarutan till vänster. Tabellen till höger kan användas för beräkning av egna energikvoter. På Odling i Balans pilotgårdar görs varje år beräkningar av energikvoter för ett mycket stort antal fält. Höga skördar ger bättre (högre) kvoter, medan stora insatser för torkning medför sämre värden. Normala energikvoter är vid odling av spannmål 6 7, oljeväxter 4 5, potatis 4 6 samt sockerbetor och vall 8 12. I detta Fakta redovisas förhållandet i växtodlingen fram till dess att grödan lämnar gården eller används som foder. Det medför att exempelvis el för uppvärmning av djurhallar samt drivmedel för transport av produkter från gården inte belastar systemet. Åtgärder för bättre energieffektivitet anpassad kvävetillförsel medför minskad insats i förhållande till erhållen skörd (energiskörd) minskad körning, särskilt jordbearbetning, leder till mindre belastning bra markstruktur ger mindre drivmedelsbehov skörd vid låga vattenhalter medför mindre energiinsats för torkning årlig översyn av torkanläggningen leder till ökad effektivitet för insatt energi kontinuerlig översyn av maskinparken ger bättre körekonomi med god etablering och skördehöjande åtgärder på stora delar av arealen kan energiinsatsen fördelas på en ökad energiskörd Energikvoten måste vägas mot andra miljöfaktorer Givetvis måste man även ta hänsyn till andra faktorer. Energikvoten är en av flera faktorer som ska vägas samman vid en miljömässig helhetsbedömning. Det är t.ex. viktigt att inte klassa en produkt enbart med energikvoten i produktionen som be- TABELL 1. Nedan finns en tabell för redovisning av energikvoten (energibalansen) på gården. Det går också att beräkna energikvoten för en enskild gröda. Energiutbytet kan även redovisas som nettoenergi. För in aktuella värden i den mellersta spalten, och multiplicera sedan med omräkningsfaktorn. Övrig energi redovisas direkt i det gråa fältet. Faktor Skörd/mängd på gården Energiskörd (A) kwh / enhet (C) Summa kg 1 (D) kwh (CxD) Blom-,vitkål, morot,kålrot 0,5 Dill, gurka, isbersallad 0,21 Gräsfrö 4,35 Halm 4,53 Kepalök, purjolök 0,61 Oljeväxter 7,04 Potatis 1,0 Avdrag för pot.utsäde -1,0 Sockerbetor, rödbetor 1,16 Spannmål 4,38 7 500 32 850 Avdrag för spm.utsäde -4,38 200-876 Vall, grovfoder (ts) 4,8 Summa (A) 31 974 Energiinsats (B) (C) (D) kwh (CxD) Kväve 12,0 150 1 800 Fosfor 4,4 15 66 Kalium 1,4 Kalk 0,46 Kemikalier 73,0 2,5 183 Plast 20 Elektricitet (totalt) 1,58 Diesel 11,6 75 870 Smörjolja, -fett, hydraulolja 17,4 Torkning (olja) 11,6 35 406 Flamning av ogräs (gasol) 12,8 Övrigt 2 utfall 500 Utsäde (spannmål) 0,7 200 140 Utsäde (oljeväxter, gräsfrö) 1,7 Utsäde (potatis) 0,4 Utsäde (s.betor, spec. frö) 17 Antal plantor (grönsaker) 0,025 (E) (F) (G) (H) (I) (E x G x I) Maskiner tung 3 lätt timmar hk, fot + (F x H x I) Traktor 1 (>130hk) 0,4 0,3 4,0 190 304 Traktor 2 (90-130hk) 0,4 0,3 1,0 90 27 Traktor 3 (<90 hk) 0,4 0,3 Traktor 4 0,4 0,3 Lastare 40 Tröska 2 0,7 20 28 Summa (B) 4 324 Energikvot (A/B) 7,4 4 Nettoenergi (A-B) 27 651 1) Avser produkt (för spannmål och frö: torkad vara, för vall: torrsubstans). 2) T.ex. drivmedel till gårdsbil. 3) Det högre värdet (tung körning) används vid körning på eventuella svårbrukade lerjordar och vid allmänt tunga bearbetningar eller skördemoment. 4) OBS! Kvoten har ingen enhet. dömningsgrund. Ett exempel är grönsaker som kyllagras på gården. Energikvoten kan vara svag, men i gengäld är grönsakerna färdiga livsmedel som endast utsätts för transport när varan lämnat gården. Räkna ut egna energikvoter! Beräkningar för den egna gården kan göras med hjälp av OIB:s hemsida, www.odlingibalans.com. Modellen finns som pdf-fil. Klicka först på projekt, sedan på foldern energibalans. 9
Lika viktigt som sortval, gödsling och växtskydd är det att ha en mark med fullgoda odlingsbetingelser när det gäller markfysik och markbiologi. Det som gör alvpackning särskilt allvarlig är att effekterna blir mycket långvariga, kanske till och med permanenta. En tydlig effekt är skördeminskning. I försök har det uppmätts minskningar på upp till 15 procent. Det är alltså stora värden som kan gå förlorade till följd av markpackning i alven. För att grödan ska kunna växa bra måste det finnas mineraliskt och organiskt material, vatten, luft och mikroflora i lämpliga proportioner. Om alven packas trycks de grövre porerna i jorden samman och luften pressas ur porsystemet. Rötterna får då för lite syre och deras aktivitet minskar. Detta stör vatten- och näringsupptagningen, vilket medför att grödorna växer sämre. Alven kommer i regel inte i kontakt med använda jordbruksredskap. Undantag utgör djupbearbetande kultivatorer. Däremot kan alven påverkas genom att marktrycket på ytan fortplantas till djupare jordlager. Vissa arbetsmoment innebär stor risk för skadlig alvpackning. Det gäller t.ex. plöjning (ett traktorhjul går direkt på alven), flytgödselspridning, tröskning, upptagning av rotfrukter med stora maskiner, fälttransporter, körning med hackvagnar och tunga transporter av grönmassa. Packningen i djupare jordlager djupare än 50 60 cm påverkas främst av axeltrycket hos jordbruksmaskinerna. I skiktet från plogsulan ner till 50 60 cm inverkar också ringtrycket. Ett Markpackning lägre ringtryck på traktordäcken (se figur 1) ger en större anläggningsyta och ett lägre marktryck vid förhållanden som i övrigt är lika. Miljönyckeltal för markpackning Odling i Balans har börjat använda en modell som gör det möjligt att redovisa och värdera risken för skadlig alvpackning. Det nyckeltal som används, antalet ton-kilometer, bygger på jordbruksmaskinernas vikt, arbetsbredd och körsträcka. Modellen tar hänsyn till vad som bedöms som acceptabel belastning. Det är alltså den merbelastning (utöver den acceptabla) ett visst arbete innebär som i kombination med körsträckan ger nyckeltalet. Acceptabel belastning Idag finns en tumregel som säger att axelbelastningar under 6 ton är acceptabla, vid ringtrycket 1,5 kilo. I modellen redovisas alltså antalet ton som överstiger 6 ton. Vid lägre ringtryck kan man emellertid tillåta en högre axelbelastning: vid ringtrycket 1,5 kg godtas axelbelastningen 6,0 ton, vid ringtrycket 1,0 kg godtas axelbelastningen 7,5 ton. Genom att ta reda på ringtrycket är det möjligt att räkna fram en högsta acceptabel axelbelastning. Merbelastningen utöver den acceptabla används i de fortsatta beräkningarna. Exempel: Vid ringtrycket 1,0 kg är tillåten axelbelastning max 7,5 ton. I ett tänkt fall är axelbelastningen 8,2 ton vilket betyder att belastningen är 700 kg för hög. Om merbelastningen är 700 kg och körsträckan 1 km, med hänsyn taget till till/ från-transport, blir den kritiska markpackningen 0,7 ton x 1,0 km = 0,7 ton-km. Miljönyckeltalet för markpackning talar alltså om antalet tonkilometer utöver vad som är acceptabel belastning med hänsyn till det ringtryck som maskinen har. Det går att redovisa antalet tonkilometer för en enskild maskin, per hektar, totalt för gården eller för en enskild gröda. Utveckling pågår Antalet redovisade tonkilometer tar inte hänsyn till yttre förhållanden som jordart, om vall ingår i växtföljden eller om marken är våt eller torr vid körningarna. Vallar, speciellt fleråriga, har en gynnsam inverkan på markstrukturen. Det finns alltså skäl att utveckla detta miljönyckeltal ytterligare. Vid SLU:s institution för markvetenskap (avdelningen för jordbearbetning) pågår nu ett arbete för att ta fram riktlinjer för att undvika skadlig packning. Dessa riktlinjer tar hänsyn till jordtyp, axelbelastning, ringtryck och förväntad vattenhalt i marken (se Fakta Jordbruk 8/1999). Riskabla moment Här följer några exempel på arbetsmoment som kan ge skadlig packning av alven. Plöjning Plogen är ett tungt redskap. Den vilar dock på en stor yta i samband med plöjningen, och lastvikten blir därför inte så stor. Med allt fler skär har det därför blivit nödvändigt att använda stora traktorer. Det största problemet är det bakhjul på traktorn FIGUR 1. Tryckprofil vid olika axelbelastning och ringtryck. I fall 1 är risken för skadlig packning (mäts via marktrycket) liten. Belastningen är medel, liksom anläggningsytan. I fall 2 är belastningen (axeltrycket) lika som i fall 1, men en liten anläggningsyta ger högt marktryck. I fall 3 är anläggningsytan stor (lågt ringtryck), men detta hjälper inte då belastningen är för hög i förhållande till aktuellt ringtryck. Djup (cm) 0 20 40 60 80 100 120 Tryck (kpa) 0 20 40 60 80 100 120 1 2 3 Belast- Anlägg- Markning ningsyta tryck* medel liten högt (2) medel medel lågt (1) hög stor högt (3) *Tryck/packning i det känsliga skiktet 20 60 cm 10
Tonkilometer per hektar 60 50 40 30 20 10 Plöjning ger påverkan genom att ett hjul går direkt på alven. Självgående tung betupptagare med mycket tung last. Potatisskörd. Upptagare & lastväxlarflak för direkt transport. Ökad packningsrisk. Flytgödseltunna (spridning) Plöjning Tröskning Hemtransport Potatisupptagare Transport Transport Betupptagare Morotsupptagare Potatisskörd. Upptagare & lätt transportvagn som går intill upptagaren. FIGUR 2. Betupptagningen åstadkom mest skadlig packning på en gård som undersöktes 1998. En tung upptagare med stor last kan ge stora packningsskador om marken är våt eller allmänt känslig för packning. Notera också vilken inverkan maskinkedjan för potatisupptagning hade på markpackningen. Transport med ett tungt lastväxlarflak gav betydligt större packning än transport med ett lättare ekipage. 0 Skifte Tonkilometer per hektar 4,0 3,0 2,0 1,0 0 Körning med tung flytgödseltunna. På skifte 5, 7 & 8 spreds samma mängd flytgödsel som på skifte 2 & 10, men med ramp på traktorn. Detta gav ingen skadlig belastning. Plöjning ger ofta en betydande påverkan. Skifte Sprutning, stubb Flytgödseltunna Ramp på traktor Hemtr. traktor 2 Hemtransport Tröskning Plöjning FIGUR 3. Ett exempel på markpackning vid spannmålsodling på en djurgård. Plöjningen var en viktig post, medan tröskningen inte gav något utslag alls. Stallgödselspridningens bidrag till markpackningen påverkas starkt av vilken utrustning som används. Spridning av flytgödsel med en ramp monterad direkt på traktorn gav i detta fall en försumbar markpackning jämfört med körning med en traditionell gödseltunna. som går i plogfåran. Belastningen på alven blir mycket kraftigare än om samma hjul körs uppe på ytan. Fält/hemtransport Transporterna över fält blir ofta många. Därför är det viktigt att planera transporterna så att turerna på fältet blir så få som möjligt. Långa fält kan leda till dubbelkörning i samband med fram- och tillbakakörning. För att kunna minimera antalet fälttransporter gäller det att planera tröskning och upptagning. Bäst är att transportvagnen möter på vändteg eller angränsande väg. På vallgårdar är körning med hackvagn och tunga transporter av grönmassa riskabla arbeten. Även andra maskiner kan ge skadlig packning, t.ex. lastmaskiner. Flytgödselspridning På djurgårdarna ska ofta stora volymer flytgödsel spridas under en begränsad period. För att begränsa mark- trycket kan man använda tunnor med flera axlar som fördelar tyngden. Tänk också på att sänka ringtrycket och undvika tomkörning och transport med fylld tunna på fältet! Det finns idag teknik för spridning av flytgödsel med en spridarramp direkt monterad på traktorn och med en eftersläpande slang som för fram gödseln. På så vis minskas markpackningen radikalt vid spridning, särskilt när marken är våt och mjuk. Vid körning av traktor med flytgödseltunna överförs en del av tunnans vikt till traktorns bakaxel. Detta medför ökad risk för skadlig packning i alven. Den kritiska axelbelastningen varierar beroende på aktuellt marktryck. Djupt ner i alven är skillnaden obetydlig, men i skiktet under plogsulan minskar trycktillskottet om ringtrycket i traktorns däck minskar. Åskådliggör riskerna Figur 2 och 3 visar beräkningar av skadlig markpackning skiftesvis på två gårdar. I varje stapel ingår alla de körningar som utförts på ett visst skifte. I båda figurerna redovisas den skadliga packningen med hänsyn till aktuellt ringtryck, dvs. belastningen utöver vad som är acceptabelt. Ingen hänsyn har dock tagits till yttre förhållanden, som jordart och markfuktighet. Diagrammen illustrerar tydligt några moment i växtodlingen som innebär ökade risker. Figurerna visar också att en anpassad maskinteknik kan förbättra situationen. Ett exempel på detta är flytgödselspridningen på gården i figur 3. På de skiften där gödseln pumpats via en rörlig slang till en spridarramp monterad på traktorn har den skadliga packningen helt uteblivit. Belastningen i fält begränsas i detta fall till traktorns vikt samt till spridarrampen, som endast väger ca 800 kg. På två andra skiften spreds gödseln med en spridartunna med en lastvikt på ca 21 ton. Spridaren var utrustad med två axlar och ringtrycket var 1,2 kilo. Detta tunga ekipage gav en betydande belastning. 11
Illustration: Peter Roberntz Detta faktablad har gjorts i samverkan med arbetsgruppen för miljönyckeltal. Gruppen består av en rad aktörer inom lantbruksnäringen och syftet är att utveckla verktyg för att kunna mäta ett jordbruksföretags miljöpåverkan. Idag omfattar arbetsgruppen representanter från Agellus, hushållningssällskapen, Jordbruksverket, LRF, LRF Konsult, Odling i Balans, SLU och Svenska Lantmännen. Arbetet har finansierats av Mistraprogrammet Mat21 (www-mat21.slu.se) och Jordbruksverkets UID-medel från EU och svenska staten. Mot ett hållbart jordbruk Nya krav ställs idag på det svenska jordbruket. Långsiktig hållbarhet, miljöanpassning och EU-krav innebär delvis en ny roll för jordbrukaren. Det kan ta tid att sätta sig in i nya direktiv, men kraven för också med sig stora möjligheter. Forskningen ger oss ökad kunskap som används för att effektivisera jordbruket. Vi blir allt bättre på att beräkna miljönyckeltal som hjälper oss mot ett sundare och bättre jordbruk. Nyckeltal kan vara ett av flera värdefulla redskap för att förstå hur miljön påverkas. Miljöfrågorna handlar också om kvaliteten på våra livsmedel. Om växtnäring, kadmium och bekämpningsmedel inte ska försämra livsmedelskvaliteten eller bli en miljöbelastning, behöver vi mer kunskap om dessa ämnen och hur de påverkar jorden. Vi behöver också veta hur vi på bästa sätt använder våra jordbruksmaskiner för att undvika skador på jordarna. Energihushållning är ett annat viktigt ämnesområde. Till sist är det viktigt att veta hur vi värnar den biologiska mångfalden. Andra Fakta om nyckeltal Bendz, E. 2001. Miljönyckeltal inom jordbruket ett sätt att beskriva företagets miljöpåverkan. Fakta Jordbruk 4/2001. SLU. Uppsala. Kvarnbäck, O. & Emanuelsson, U. 2001. Miljönyckeltal: Biologisk mångfald på gårdsnivå. Fakta Jordbruk 5/2001. SLU. Uppsala. Nilsson, C. 2001. Miljönyckeltal: Kemiska bekämpningsmedel. Fakta Jordbruk 6/2001. SLU. Uppsala. Övrig litteratur Arvidsson, J. 1999. Att undvika markpackning förfinade riktlinjer på väg. Fakta Jordbruk 8/1999. SLU. Uppsala. Eriksson, J., Andersson, A. & Andersson, R. 1997. Tillståndet i svensk åkermark. Naturvårdsverket, Rapport 4778. Jordbruksverket. 1999. Miljökvalitetsmål 9. Ett rikt odlingslandskap. Jordbruksverkets Rapport 18-1999. Myrbeck, Å. 1999. Växtnäringsflöden och balanser på gårdar med olika driftsinriktning En studie av 1 300 svenska gårdar. Institutionen för markvetenskap, Meddelande från jordbearbetningsavdelningen 30. SLU, Uppsala. Pettersson, O. 1994. Tungmetaller i odling och miljö. Aktuellt från Lantbruksuniversitetet 422. SLU, Uppsala. Statistiska centralbyrån & Lantbrukarnas riksförbund. 2001. Miljöredovisning för svenskt jordbruk 2000. Steineck, S., Gustafson, A., Richert Stintzing, A., Salomon, E., Myrbäck, Å., Albihn, A. & Sundberg, M. 2000. Växtnäring i kretslopp. SLU Kontakt 11. Uppsala. Ulén, B. 1997. Förluster av fosfor från jordbruksmark. Naturvårdsverket, Rapport 4731. Ulén, B., Johansson, G. & Kyllmar, K. 2000. Fosforläckage från elva observationsfält under perioden 1977 1998. Avdelning för vattenvårdslära, Institutionen för markvetenskap, Ekohydrologi nr 52. SLU, Uppsala. Författare till detta häfte Kväve: Kjell Gustafsson, Svenska Lantmännen, Per Hallén, LRF Konsult, Börje Lindén, SLU. Fosfor: Kjell Ivarsson, Svenska Lantmännen, Lennart Mattsson, SLU, Ingrid Rydberg, Jordbruksverket, Barbro Ulén, SLU. Kadmium: Jan Eksvärd, LRF, Jan Eriksson, SLU, Kjell Ivarsson, Svenska Lantmännen och Janne Linder, Jordbruksverket. Energi: Lars Törner, Odling i Balans. Faktagranskare: Pål Börjesson, Lunds universitet och Magnus Stadig, SIK. Markpackning: Thomas Nordström, Danisco Sugar AB, Tomas Rydberg, SLU, Lars Törner, Odling i Balans. Ansvarig utgivare: Redaktör: Internet: Prenumeration och lösnummer: Prenumerationspris: Tryck: SLU Reproenheten, Uppsala, 2001 ISSN 1403-1744 SLU Britta Fagerberg, SLU, JLT-fakulteten, Box 7070, 750 07 UPPSALA David Stephansson, SLU Informationsavdelningen, Box 7077, 750 07 UPPSALA Telefon: 018-67 14 92 Telefax: 018-67 35 20 E-post: David.Stephansson@info.slu.se www.slu.se/forskning/fakta/ SLU Publikationstjänst, Box 7075, 750 07 UPPSALA Telefon: 018-67 11 00 Telefax: 018-67 35 00 Publikationstjanst@slu.se 372 kronor + moms