PROGRAMME NOTES Emil Sjögren A Late-Romantic Soundscape Around 1900, Emil Sjögren (1853 1918) was regarded as the most prominent among Swedish composers, although his output was limited to small-scale forms: lieder, choral works, chamber music (in particular violin sonatas), and works for piano and organ. Among his contemporaries, he was praised above all for his melodic invention and his highly personal treatment of harmony. Sjögren often performed in public as a pianist in his own works. His main profession as a performing musician was, however, as an organist. In 1874, he graduated as an organist from the conservatory of the Royal Swedish Academy of Music. In 1879 80 he continued his studies in Berlin, where his composition professor was Friedrich Kiel, a respected composer of a rather conservative stamp, whose teaching laid an emphasis on classical counterpoint. Here he also studied organ with Carl August Haupt, a leading German organist, especially famous for his Bach interpretation. The Prelude and Fugue in G minor, Op. 4 (only the Prelude is played at this concert), composed in 1880, is Sjögren s first published organ work. It is clearly a fruit of his Berlin studies of Bach and counterpoint, and therefore in many respects very different from his later compositions. The Prelude opens with a motive in running semiquavers, initially in imitation over a pedal point. The continuous movement is only interrupted a few times by short chordal episodes on the second manual. Following the older German tradition of Bach playing, Sjögren indicates Fullt verk (full organ) for the whole piece (and also for the Fugue), the only registration indications found in his organ works. Sjögren s most popular organ compositions are the Legender ( Legends ), Op. 46, composed 1905 06, a collection of 24 small pieces in all major and minor keys. All of them are meditative in character, in moderate to slow tempi and using a limited dynamic range; the most frequent dynamic indications are p and pp. Although preserved sketches show that the pieces were carefully worked out and sometimes revised, they have often been associated with Sjögren s exceptional skill as an improviser at the organ; from 1890, when he was appointed organist at the new St. John s Church in the Stockholm city centre, it became a habit with music lovers to attend the services at the church, in order to hear Sjögren ; this especially applied to the Sunday evening services, in which Sjögren s postludes could extend to half an hour, if he felt particularly inspired.
The Prelude and Fugue in D minor, Op. 39, from 1904, is originally a work for piano solo. The sombre Prelude opens with a rising minor sixth leap followed by a stepwise descent, a motif which permeates the entire piece. In the later part or the Prelude, the music becomes more dramatic with the introduction of semiquaver triplets. The Fugue subject consists of three motives, all of which are important in the further development of the piece: a rising, then falling scale within a fourth interval, then a series of leaps in dotted rhythm, and finally quaver triplets in stepwise movement. Beginning very quietly, the fugue develops towards a powerful climax. The best known of Sjögren s larger organ works is the Prelude and Fugue in A minor, op. 49. Composed in 1907, it is a mature work, where the composer s personal style is fully developed. The work was premiered in Salle Gaveau, Paris, in 1908, by the famous organ virtuoso and composer Alexandre Guilmant. The Prelude, mainly lyrical in mood, opens with a short pedal motive, a kind of cadence, followed by a piano motive in the treble, in stepwise movement with a chromatic accompaniment. These two motives, especially the first, form the basis of much of the musical development in the piece. A third, cantabile, motive of a questionanswer type appears later in the Prelude. The authoritative, rhythmically varied theme of the Fugue is developed in traditional counterpoint, though alternating with lyrical episodes unrelated to the theme. Towards the end, a quick movement is introduced, and a dramatic crescendo culminates in a final statement of the theme, in A major. The work concludes, however, with a quiet reminiscence of the prelude. After Sjögren s death, his widow discovered sketches for a Prelude and Fugue in C major hidden in his grand piano. Sjögren, who worked on the piece between 1908 and 1914, left both movements unfinished, for unknown reasons. The work nevertheless appeared in print two years after the composer s death, with endings composed by Otto Olsson (1879 1964), Sjögren s colleague and former protegé. Since the sketches do not give a clear idea of how Sjögren actually intended to conclude the work, alternative endings of the fugue have been suggested. In today s concert, the fugue is played with an ending by the organist Jan H. Börjesson (b. 1969). Unlike the A minor piece, the C major Prelude starts off on a powerful, almost pompous note, with a short pedal solo, followed by the same motive in full chords, now in E-flat major. The
fugue theme opens, like the prelude, with a falling fourth leap. Similarly to the D minor Prelude and Fugue for piano, Sjögren combines even quavers with dotted rhythms and (later on) triplets. The ending played here makes ample use of the triplet movement, which leads up to a stretto and a massive conclusion, taken from the opening of the piece. Sverker Jullander
PROGRAMKOMMENTAR Emil Sjögren en senromantisk klangvärld Under åren kring sekelskiftet 1900 ansågs Emil Sjögren vara den främste bland svenska tonsättare, trots att hans produktion begränsade sig till mindre former: romanser, körverk, kammarmusik (i synnerhet violinsonater) och verk för piano och orgel. Av sina samtida prisades han särskilt för sin melodiska uppfinningsrikedom och sin mycket personliga harmonik. Sjögren framträdde ofta som pianist i egna verk. Som utövande musiker var han dock huvudsakligen organist. 1874 avlade han organistexamen vid Musikaliska akademiens musikkonservatorium och 1879 80 fortsatte han sina studier i Berlin, där hans kompositionsprofessor var Friedrich Kiel, en respekterad tonsättare av tämligen konservativt märke, vars undervisning lade stor vikt vid klassisk kontrapunkt. Här studerade han också orgel för Carl August Haupt, en ledande tysk organist, särskilt känd som Bachtolkare. Preludium och fuga g-moll, op. 4, (endast preludiet spelas vid denna konsert), från 1880, är Sjögrens första tryckta orgelkomposition. Det är uppenbart en frukt av hans Berlinstudier i Bach och kontrapunkt och är därför i flera avseenden mycket olikt hans senare kompositioner. Preludiet inleds med ett motiv i sextondelsrörelse, till att börja med i imitation över en orgelpunkt. Den kontinuerliga rörelsen avbryts bara några gånger av korta ackordiska episoder på andra manualen. I linje med den äldre tyska traditionen för Bach-spel, anger Sjögren Fullt verk för hela stycket (så även för fugan), de enda registreringsanvisningar som återfinns i hans orgelmusik. Sjögrens mest omtyckta orgelkompositioner är Legender, komponerade 1905 06, en samling med 24 små stycken i alla dur- och molltonarter. Alla styckena har en meditativ karaktär, med måttligt eller långsamt tempo och begränsad dynamisk spännvidd; de vanligaste nyansbeteckningarna är p och pp. Även om bevarade skisser visar att styckena var omsorgsfullt utarbetade och ibland reviderade, så har de ofta förknippats med Sjögrens enastående färdigheter som orgelimprovisatör; från 1890, när han utnämndes till organist i den nya Johannes kyrka i centrala Stockholm, tog många musikälskare för vana att bevista gudstjänsterna i kyrkan, för att höra Sjögren ; detta gällde framför allt aftonsången, där Sjögrens postludier kunde vara halvtimmeslånga, om han kände sig särskilt inspirerad. Preludium och fuga d-moll, op. 39, från 1904, är ursprungligen ett pianoverk. Det dystra preludiet inleds med ett stigande sextsprång följt av en stegvis sjunkande rörelse; detta motiv genomgår hela stsycket. I preludiets senare del blir musiken mer dramatisk, då rörelser i sextondelstrioler tillkommer. Fugatemat består av tre motiv, som alla har en viktig roll i styckets fortsatta utveckling: en stigande och fallande skala inom ett kvartintervall, därefter en följd av språngvisa rörelser i punkterad rytm, och avslutningsvis åttondelstrioler i stegvis rörelse. Fugan börjar mycket återhållet
men utvecklas efterhand mot en kraftfull klimax. Det mest kända av Sjögrens större orgelverk är Preludium och fuga a-moll, op. 49, som komponerades 1907. Det är ett moget verk, där tonsättarens personliga stil är fullt utvecklad. Verket uruppfördes 1908 i Salle Gaveau, Paris, av den berömde orgelvirtuosen och tonsättaren Alexandre Guilmant. Preludiet har huvudsakligen en lyrisk karaktär. Det inleds med ett kort pedalmotiv, ett slags kadens, som följs av ett diskantmotiv i pianonyans i stegvis rörelse, ackompanjerat av kromatiska rörelser. På dessa två motiv, i synnerhet det första, baserar sig mycket av styckets tematiska utveckling. Ett tredje, sångbart motiv av typen fråga-svar, införs senare i preludiet. Fugans auktoritativa, rytmiskt varierade tema utvecklas i traditionell kontrapunkt, men alternerar med lyriska episoder utan samband med temat. Mot slutet införs en snabb rörelse och ett dramatiskt crescendo kulminerar i en sista temainsats, i A-dur. Verket avslutas dock stillsamt med återklanger av preludiets inledning. Efter Sjögrens död upptäckte hans änka skisser till ett Preludium och fuga i C-dur gömda i hans flygel. Sjögren, som arbetade med detta verk från 1908 till 1914, lämnade av okända skäl båda satserna ofullbordade. Ändå utgavs verket i tryck två år efter tonsättarens dåd, med avslutningar av Otto Olsson (1879 1964), Sjögrens kollega och tidigare protegé. Eftersom skisserna inte ger någon klar uppfattning om hur Sjögren egentligen tänkte sig verkets avslutning, så har alternativa avslutningar av fugan föreslagits. Vid dagens konsert spelas fugan med en avslutning av organisten Jan H. Börjesson (f. 1969). Till skillnad från a-mollstycket inleds C-durpreludiet kraftfullt, nästan pompöst, med ett kort pedalsolo som följs av samma motiv i massiva ackord, nu i Ess-dur. Fugatemat inleds, liksom preludiet, med ett fallande kvartsprång. Liksom i preludiet och fugan i d-moll för piano, kombinerar Sjögren här jämna åttondelar med punkterade rytmer och (senare) trioler. Den avslutning som här spelas använder sig i stor utsträckning av triolrörelser, som leder fram till en trångföring och en kraftfull avslutning, hämtad från styckets början. Sverker Jullander