VATTENKASTNINGSBESVÄR HOS MÄN SOM SÖKER PRIMÄRVÅRDEN Katrin Roslund Sundh ST-läkare vid Askersunds vårdcentral Örebro Läns Landsting 2013
BAKGRUND Allmänläkare möter ofta män med vattenkastningsbesvär. Ofta söker patienten för något helt annat, men frågan om vattenkastningen kommer ändå ofta upp. Ibland på en direkt fråga från läkaren, men ofta då patienten med handen på dörrhandtaget tar upp sina problem i slutet av konsultationen. Enligt min kliniska erfarenhet söker sällan patienten exklusivt för vattenkastningsbesvären om de inte orsakat en infektion eller en akut urinstämma. Ibland döljer sig problemen bakom sömnstörningar och/eller dagtrötthet. Hos den äldre mannen kan frågan aktualiseras då han skadat sig vid ett fall i hemmet/på boendet på väg till eller från toaletten (1 och 2). Andra upplever sina besvär socialt problematiska då man t ex ständigt måste hålla reda på var närmaste toalett finns (3). Oro för ett försämrat samliv är en annan aspekt (4). Min erfarenhet är att patienter inte alltid är så kunniga vad gäller sina kroppsliga funktioner som jag tidigare trott. Vad som är normalt åldrande och vad som ska ses som symptom på sjukdom är inte heller självklart. Besvären utvecklas successivt och patienten vänjer sig och står ut länge innan man kontaktar sjukvården. Ofta finns en oro för att en cancer ska uppdagas. I vissa fall tycks just det leda till att man inte söker hjälp vilket ju kan synas motsägelsefullt. Någon i släkten/bekantskapskretsen kan ha haft dåliga erfarenheter. Kunskapen om aktuella behandlingsmetoder är sannolikt inte så spridd hos allmänheten. Patienten hyser farhågor och har förväntningar inför ett läkarbesök som vi i vården kanske inte alltid har kännedom om (4,5). En ny SBU-rapport kom i september 2011 rörande godartad prostataförstoring med avflödeshinder (6). Den är mycket omfattande, men det område jag valt att ytligt beforska tas upp i kapitel 7. Fokus ligger på livskvaliteten hos drabbade män och deras närstående och frågor kring deras sociala liv inklusive samliv. En siffra som nämns i SBU-rapporten är att 77 % upplever att deras relation till partnern påverkas negativt av sjukdomen. Närstående i sin tur beskriver oro för cancer samt oro inför ev. operation. Endast 41 % av män med höga poäng vid användning av IPSS (7) hade själva sökt hjälp. Det vore intressant att ta reda på varför det är så. SYFTE Avsikten var att i intervjuform samla in information om problemområdet vattenkastningsbesvär hos män från en utvald patientgrupp för att ta reda på vilka faktorer och frågor som bekymrar dessa män mest. MATERIAL OCH METOD Ett intervjuformulär har utformats och använts vid intervjuer av 13 män som remitterats till Urologkliniken på USÖ från primärvården. Det visade sig mest praktiskt att fånga patienterna där och intervjua dem i direkt anslutning till ett nybesök hos urologspecialist. Efter besöket, men inte alla gånger samma dag. Jag har hämtat patienterna från listor på kallade patienter där kontaktorsak angetts som LUTS, nybesök. Har vidare kontaktat alla i turordning på mottagningslistan och patient som avstått har noterats som bortfall (consequtive patients). Jag har intervjuat män som hade tid hos specialist mellan 21 maj 29 juni 2012. Avbröt när 13 intervjuer genomförts. Jag har inte läst i patientjournalerna mer än för att notera födelseår och bostadsort. Inget urval baserat på ålder har gjorts.
Inför besöket hade samtliga patienter fyllt i ett IPSS-formulär och jag redovisar de svaren. Bifogar formuläret (bilaga 1). -Jag presenterade mitt projekt skriftligen (bilaga 2) så att patienten kunde välja att delta eller avstå. Hos mig fick patienterna inledningsvis fylla i Hälsoenkäten EQ-5D (bilaga 3). I originalversionen används VAS-skalan där patienten får skatta sin hälsa. Jag bad dessutom patienterna att på en likadan VAS-skala skatta sin livskvalitet. Därefter följde själva intervjun: Intervjuformuläret består av en del där frågorna besvaras med färdigformulerade alternativ där jag som intervjuare väljer det mest tillämpliga svaret/svaren. I vissa fall är sista svarsalternativet till frågan Annat: där patientens fritt formulerade svar noteras. Även några mer öppna frågor finns där intervjupersonen också formulerar sig fritt. Man ombeds också ha synpunkter på intervjuns utformning och innehåll. Slutligen noteras annat väsentligt som patienten tog upp. Intervjuformuläret (bilaga 4). Patienterna: Födelseår: 1931 1967, median 1942 (hälften 40-talister). Uppgiven utbildningsnivå: 4 - grundskola, 2 - gymnasium, 5 högskola, 1 annat Bostadsort: Stor stad 7, mindre stad 3, landet - 3
RESULTAT Svaren i IPSS och EQ-5D redovisas som figur 1 och 2. Intervjusvaren redovisas i text och i tillämpliga fall i diagramform nedan: Figur 1 Bästa tänkbara tillstånd 1 0 0 9 0 8 0 7 0 6 0 5 0 4 0 3 0 2 0 1 0 0 Sämsta tänkbara tillstånd
Figur 2 Figur 3
Bland de som sökte tidigast hade några fått akuta besvär i form av urinstämma eller urinvägsinfektion och någon tyckte att nattsömnen blev oacceptabelt störd, annars dröjde samtliga länge med att söka. I något fall har en enträgen vädjan från anhörig fått patient att söka hjälp. En närståendes sjukdom har också spelat roll i vissa fall. Det mest förekommande svaret på varför man dröjt att söka vård är att patient sett symptomen som ett utslag av normalt åldrande och de trodde att det inte fanns så mycket att göra åt saken. Någon avstod läkarkontakt av rädsla att få ett cancerbesked. Ytterligare någon kände rädsla och obehag inför undersökningssituationen. I tron att operation var enda möjliga behandlingen avstod andra att söka på grund av rädsla för vad det skulle innebära. Någon angav att man tänkt att besvären tillfälligt försämrats och att det skulle bli bättre av sig självt. Ofta var en akut försämring skälet till att en läkarkontakt togs, men flertalet angav att man sökte i samband med annan sjuklighet och då anger alla utom en intervjuad att deras problem togs på allvar och att de erbjöds adekvat hjälp inom rimlig tid och remiss till urolog. Samtliga fick på vårdcentralen frågan om nattsömnen blivit störd, men endast ett par av männen hade fått frågor kring samlivet. Flertalet män jag talade med anser att vattenkastningsbesvär inte är något män diskuterar sinsemellan annat än i skämtsamma ordalag. Ett fåtal anger att de har nära manliga vänner som de diskuterar den här typen av saker med. Den information de har kommer främst från olika media. Dock upplever de den som bristfällig och inte i alla stycken korrekt utan att man först i samband med besöket på urologkliniken fått adekvat info. Figur 5
Figur 6 Figur 7 Samtliga uttrycker att lättillgänglig och adekvat information kunde ha fått de att söka hjälp tidigare. De flesta uttrycker att de får stor förståelse från sin partner.
Ingen hade något särskilt att anföra gällande själva intervjun utan tycker frågor och svarsalternativ var adekvata. Samtliga intervjuade tycker dock att det är angeläget att det kommer till stånd bättre info till män i åldersgruppen. Man efterlyser kontinuitet i läkarkontakten för äldre samt att någon form av screening eller standardiserad info borde gå ut till män i åldrar där vattenkastningsbesvär börjar bli alltmer utbredda. DISKUSSION Jag har intervjuat ett relativt litet antal män kring problematiken men tycker ändå att jag fått en bra inblick i hur männen upplevt sin hälsa och sin livskvalitet. Kanske inget så revolutionerande som har kommit fram, men en del saker har ändå kommit att belysas lite bättre. En sak som kan konstateras är att det inte tycks finnas ett direkt samband mellan poängscore i IPSS och när i tid man sökt hjälp utan att andra saker också påverkat. Samtliga beskriver betydande coping och att det trots påtagliga och mer eller mindre handikappande problem dröjt innan man valt att söka hjälp. Man har skaffat kunskap om var alla offentliga toaletter finns, har kisseflaska med på bilresor. Man undviker bussresor och sociala situationer där man inte känner sig trygg med att alltid ha tillgång till toalett. Samtliga beskriver att nattsömnen störs av nattliga toalettbesök och lust och förmåga till sexuellt samliv har också påverkats betydligt. Det känns olyckligt att så många beskriver att de uppfattat sina besvär som normalt åldrande (6). Jag har inte haft någon kontrollgrupp med män utan LUTS-problematik, men i mina källor (1,3,7) finns hänvisning till resultat som säger att män med LUTS redovisar en klart sämre livskvalitet än andra män. Är detta ett generationsproblem? Kommer framtidens män 50+ bli bättre på att söka hjälp? Kan teknikens landvinningar som Internet och andra sociala fora leda till mer kunskap i befolkningen eller drunknar kanske korrekt info i mängden? Är det kanske så att men will be men och även i framtiden vara obenägna att söka hjälp för den här typen av problem. I diskussion med kollegor får jag känslan att det finns en medvetenhet om att man som läkare glömmer att aktivt och detaljerat fråga om vattenkastningen. Att det just är den där frågan som patienten tar upp i slutet av konsultationen. Att det heller inte är självklart hur man bäst handlägger dessa patienter. Kollegorna gör olika vad gäller vilket/vilka läkemedel man ordinerar och i vilka fall man väljer att remittera till urolog. Hur följer man upp dessa patienter? Hur är compliance hos patienterna om man endast erbjuder ett läkemedel som först har fullgod effekt efter ½-1 års behandling? Min personliga reflektion är att man borde synliggöra och avdramatisera problemen och INFORMERA MERA om att många är drabbade. Att det finns hjälp att få och att man kan sätta in läkemedel innan påverkan på livskvaliteten hunnit bli alltför stor. Männen jag intervjuade informerades om min tanke att ta fram något slags enkel folder eller plansch avsedd för väntrum och patienttoaletter. Samtliga var positiva till en enklare info med hänvisning till VAR man kunde läsa mer och NÄR man borde söka hjälp. Förhoppningsvis ett projekt för framtiden? Bland mina källor (7) efterlyses fler kvalitativa studier för att ytterligare beforska detta område.
SAMMANFATTNING/KONKLUSION LUTS tycks vara en diagnos som hamnar i skymundan. Det innebär onödigt lidande för en stor grupp män. En ökad kunskap hos befolkningen och en mer aktiv allmänläkarkår skulle förhoppningsvis kunna tidigarelägga diagnos och behandling. REFERENSER 1. Kiviniemi K, Suominen T. 'Going to the bathroom four or five times a night...': seven men talk about their experiences of benign prostatic hyperplasia and the perioperative period. J Clin Nurs 1999;8(5):542-9. 2. Parsons JK, Mougey J, Lambert L, Wilt TJ, Fink HA, Garzotto M, et al. Lower urinary tract symptoms increase the risk of falls in older men. BJU Int 2009;104(1):63-8. 3. Gunnarsson J, Lundin M. Benign prostatahyperplasi: Upplevelser och livskvalitet hos män med benign prostatahyperplasi - en systematisk litteraturstudie. Examensarbete i omvårdnad nivå 61-90p Sjuksköterskeprogrammet. Malmö: Malmö Högskola; 2009. 4. Aslan G, Cavus E, Karas H, Oner O, Duran F, Esen A. Association between lower urinary tract symptoms and erectile dysfunction. Arch Androl 2006;52(3):155-62. 5. Wareing M. Lower urinary tract symptoms: a hermeneutic phenomenological study into men's lived experience. J Clin Nurs 2005;14(2):239-46. 6. SBU-rapporten Benign prostatahyperplasi med avflödeshinder publicerad i sept 2011. 7. el Din KE, Koch WF, de Wildt MJ, Kiemeney LA, Debuyne FM, de la Rosette JJ. Reliability of the International Prostate Symptom Score in the assessment of patients with lowe urinary tract symptoms and/or benign prostate hyperplasia. J Urol 1996, 155 : 1959-64.