Vatten och vattenrening Pär Leijonhufvud 1 2017 1 par@borealbushcraft.org, http://borealbushcraft.se/
Innehåll Inledning 1 Behovet av vatten.................................... 1 Förorenat vatten är livsfarligt.............................. 1 Föroreningar i dricksvatten 1 Bakterier......................................... 2 Virus........................................... 2 Parasiter......................................... 2 Vattenrening 3 Förfiltrering....................................... 4 Rening.......................................... 4 Kokning......................................... 5 Filter........................................... 5 Ultraviolet strålning (UV-ljus)............................. 6 Kemiska metoder.................................... 6 Viktigt att tänka på vid kemisk rening......................... 8 Sammanfattning 8
Sammanfattning Målsättning Att ge en överblick av både behovet av vattenrening i samband med friluftsliv och en jämförande översikt över förekommande reningsmetoder. Patogena organismer Patogena organismer, m.a.o. de som orsakar sjukdom, förekommer i ytvatten, och riskerna för smitta i samband med friluftsliv är en realitet. Om man blir smittad är den normala konsekvensen en mer eller mindre kraftig diaree, vilken både är obehaglig och kan leda till uttorking och därmed vara potentiellt livshotande. I svenska ytvatten bland annat Cryptosporidium, Giardia och E. coli som alla kan ge upphov till magsjuka. Reningsmetoder Rening kan ske med olika metoder, bäst för friluftslivet är kokning, filtrering med ett ändamålsenligt filter samt rening med klordioxid. Om bränsle finns är kokning förstahandsvalet, annars är filter följt av kenmisk rening med klordioxid de bästa alternativen. Slutsats Det föreligger ett reellt behov av vattenrening i Sverige, men de korrekt använda reningsmetoder kan man undvika vattenburna patogener.
Vatten Pär Leijonhufvud 1(11) Inledning Behovet av vatten Man brukar säga att en människa behöver ca 2,5 l vatten per dygn. Detta stämmer tämligen väl, men bar bör hålla i minnet att: man i det räknar allt vatten, både det i flytande form och det som finns i maten. om det är varmt, man anstränger sig hårt, etc så går det åt mer vatten, i vissa fall mycket mer. man producerar en del vatten via metabolismen. Normalt uppgår detta dock till några få deciliter/dygn för människa. Utan vatten klarar man sig endast en kort period, i normal svensk miljö kanske som mest 3 4 dagar utan drastiskt sänkt prestationsförmåga[1]. Men även vid måttlig vätskebrist har man en klart sänkt kapacitet, och riskerar livshotande skador efter bara några dygn. Det finns dock flera dokumenterade fall med individer som gått över 10 dygn utan vätska och överlevt. Förorenat vatten är livsfarligt Vatten är nödvändigt, en i övrigt frisk människa kan klara sig minst 40 dygn utan mat [2], men utan vatten överlevar man endast 1 2 veckor. Samtidigt kan förorenat vatten i sig orsaka livshotande sjukdomar: en kraftig diarré är livshotande, och vissa vattenburna sjukdomar är på andra sätt livsfarliga eller kan ge livslånga men[3]. Detta skapar ett dilemma: om man inte dricker riskerar man livet, men om man dricker förorenat vatten riskerar man också livet. Samtidigt finns det inget sätt att med hjälp av syn, smak eller lukt avgöra om vatten är förorenat. Lösningen på dilemmat är att rena vatten för att försäkra sig om att man kan dricka det utan risk. Av detta skäl rekommenderar t.ex. Union Internationale des Associations d Alpinisme Medical Commission keramiska vattenfilter för vattenrening (delvis då kokning kräver bränsle som kan vara en bristvara under vissa förhållanden) [4]. Globalt är förorenat vatten ett stort problem, enligt en FN-rapport avled 842000 personer år 2012 av förorenat vatten[5]: sjukdommar som t.ex. kolera skördar årligen många offer, och en rapport från WHO uppskattar att 4% av alla dödsfall globalt orsakas av förorenat vatten[6]. Föroreningar i dricksvatten Man kan i huvudsak dela in föroreningar i två huvudgrupper: levande organismer och ickelevande. De senare är oftast orsakade av utsläpp av t.ex. tungmetaller, besprutning med gifter, radioaktiva utsläpp, osv, men dessa är normalt inget man behöver oroa sig för, i alla fall inte i naturområden i Sverige 1, även om gruvdrift kan leda till lokalt förhöjda värden och att man 1 De halter av kvicksilver, kadmium, dioxin, PCB, etc vi har är i normalfallet endast skadliga på längre sikt; enstaka exponering för de aktuella halterna har ingen akut skaderisk.
Vatten Pär Leijonhufvud 2(11) ha en viss uppmärksamhet på den typen av risker. I vissa fall kan dessa ge upphov till smakförändringar i vattnet. De levande föroreningarna (m.a.o. patogena organismer) är däremot mycket vanligare, men även lättare att skydda sig mot. I varje liter vatten finns det upp till miljoner bakterier och tio gånger så mycket virus, men i princip alla dessa är totalt ofarliga för människor: det är endast vissa arter som man måste skydda sig mot. Halterna liksom sammansättningen varierar mycket kraftigt (både för olika källor och över tid, och normalt mäts bara ett fåtal indikatorarter[7]. En studie i svenska ytvattenkällor visa på variation på mellan <2 och >1600 koliforma bakterier per 100 ml vatten (sjöar, åar och bäckar)[8]: det förra skulle klassas som tjänligt, det senare med god marginal som otjänligt. Samtidigt som riskerna finns, så skall man hålla i minnet att nästan allt vatten i Sverige är drickbart direkt ur bäckar, åar och sjöar, i alla fall så länge man använder sunt förnuft. Det finns däremot inget fältmässigt sätt att avgöra om ett visst vattendrag är drickbart eller inte: strömmande vatten, ovanför begyggelse eller boskap, brist på smittokällor (kadaver, spillning, etc) uppströms är positiva indiktorer, men ingen garanti. Mätningar i t.ex. Jämtlandsfjällen har visat att vatten som vid en första anblick ser bra ut visat sig innehålla höga halter av E. colibakterier[9, 10] Bakterier Bakterier i vattnet kommer ofta från avföring, från människa eller djur. Vanligast är kanske Escherichia coli som kan orsaka diarré och blödningar i tarmarna men andra som Salmonella och Vibro cholera, som orsakar salmonella respektive kolera, är inte heller ovanliga i vissa delar av världen. Bakterier är i allmänet mycket små (0,2 0,5 µm), varför mekaniska filter måste ha en porstorlek som understiger 0,2 µm. Virus Sjukdomsalstrande virus är sällsynt i vatten som inte smittats av människor (m.a.o. vatten nära bebyggelse), och vanligast är då hepatiterna (A och E), noro- och rotavirus [11] samt i ett fåtal områden utanför Sverige även polio. Virus är små (0,03 µm), och kan därför inte filtreras bort med normala filtersystem, även om vissa har så pass små porer att de troligen ger ett åtminstone partiellt skydd mot virus. För att inaktivera virus gäller därför i allmänhet antingen kemisk rening eller kokning. Parasiter Med parasiter menar man djur, antingen encelliga eller flercelliga, som kräver ett värddjur för sin överlevnad. De kanske vanligaste sjukdomsalstrande i svenska vatten är protozoerna Giardia och Cryptosporidium. Dessa orsakar olika former av magsjuka, och kan i vissa fall ge kroniska besvär. För båda dessa gäller att det räcker med små mängder (en enda Girdia amöba kan räcka för att orsaka en svårt infektion).
Vatten Pär Leijonhufvud 3(11) Både Giardia och Cryptosporidium är sporbildande organismer, med andra ord bildar de utanför värdorganismen sporer (Giardia bildar cystor medan Cryptosporidium bildar oocystor)[12, 13]. Dessa är generellt sett mycket mer resistenta mot kemikalier (särskilt klor) än de skulle vara i sin aktiva form (m.a.o. inne i en värdorganism)[14]. Dessa sporer har även förmågan att överleva länge i vatten (även kallt vatten) och kan därför vara aktuella året runt: sporer av Cryptosporidium överlever flera månader i kallt vatten, medan Giardia dock endast överlever några veckor[11]. Allmänt sett kan man säga att båda sprids via avloppsvatten (via humana fekalier), medan gödsel och avrinning från betesmark främst kan sprida Cryptosporidium[12]. Båda dessa parasiter förekommer i svenskt ytvatten: i vattenprover tagna 2003 2008 innehöll 4% Giardia och 11,5% Cryptosporidium[15] vilket innebär att det föreligger en klar risk att smittas av dessa i samband med friluftsliv. Cryptosporidium Den vanligaste arten av Cryptosporidium i Sverige är C. parve men även Cryptosporidium hominis förekommer (det är endast dessa arter av Cryptosporidium som kan infektera människa)[12]. I Sverige smittades år 2015 totalt 527 människor med Cryptosporidium, de flesta (313) av dessa inom Sverige. Av dessa smittades 38 via vatten (majoriteten var via djur eller mat), medan man i över hälften av fallen kunde man inte spåra smittkällan [16]. Antalet smittade varierar mellan åren, troligtvis p.g.a. att kontaminerat kranvatten ger många smittade vid ett och samma tillfälle. Det finns annolikt även ett mörkertal p.g.a. att många magsjuketillfällen inte kommer primärvården till känna, eller att denna korrekt diagnostiserar orsaken. På grund av klimatförändringarna finns det stor risk att åtminstone Cryptosporidium blir vanligare i svenska vattne i framtiden. Symptom på Cryptosporidium-infektion är vattnig diarré och krampaktiga buksmärtor [3]. Giardia Människor kan smittas av Giardia intestinalis (alternativa namn i litteraturen är G. intestinalis och G. doudenalis), och antalet är tämligen konstant över tid (ca 100 smittade i Sverige, och ca 1000 utomlands smittade). En stor del av dessa fall (ca 50% rör barn under 10 års ålder [17]. Giardia ger normalt buksmärtor och diarréer[3]. Vattenrening När man skall rena vatten finns det tre typer av tekniker: 1. Kokning. 2. Kemiska, där man tillsätter en kemikalie som minskar halten skadliga organismer. 3. Filtrering, där man med ett filter skiljer de skadliga organismerna från vattnet.
Vatten Pär Leijonhufvud 4(11) Alla dessa har sina egna för och nackdelar, men i en överlevnadssituation torde kokningen vara den enda som är möjlig om man inte redan har med sig utrustningen för att använda någon av de övriga. I och med att medvetenheten om riskerna ökar ökar även användningen av vattenrening i Sverige. Studier på vandrare har visat att och bristfällig och sporadisk vattenrening medör en högre risk för diaree i amband med friluftsliv[18]. Förfiltrering Om vattnet är smutsigt (m.a.o. om man kan se att det är missfärgat eller innehåller suspenderade partiklar) kan det vara bra om man först renar det från större partiklar (sand, insekter, lera, osv) genom att antingen låta det stå och sedan dekantera, grovfiltrera genom t.ex. tyg eller med hjälp av flockulation. fördelarna med detta är flerfaldigt: Kemiska metoder blir mindre effektiva om det finns lösa partiklar i vattnet. Vattenfilter är känsliga för att sättas igen av partikulära föroreningar, och håller därmed längre om man förfilterar. Det blir estetiskt mer tilltalande, och smaken kan i vissa fall även förbättras. Viktigt att notera är att en förfiltrering inte renar bort sjukdomsalstrande organismer, utan gör bara vattnet mer aptitligt och lättare att rena i nästa steg. Olika metoder är Sedimentering Om man låter vattnet stå i minst en timme och sedan försiktigt häller av vattnet blir man av med kanske främst sand och lera. Flockulering Om man tillsätter en knivsudd bakpulver eller fin vit aska till en liter vatten, rör om i någon minut och sedan då och då under ytterligare fem minuter bildas ett så kallat "flock", som binder 50 95% av alla mikroorganismer, tungmetaller och vissa mineraler. Om man sedan filtrerar vattnet genom t.ex. en snusnäsduk blir man av med detta[19]. Tygfilter En s.k. "Millbank bag" är en påse i tät kanvas. Om man blötlägger denna ordentligt (minst 5 minuter), fyller den med vatten och låter den första delen rinna av (m.a.o. vattnet på utsidan) renar man förvånansvärt effektivt bort sand, insekter, pollen, lera, osv. Det är möjligt att improvisera ett tygfilter med t.ex. flera lager ordinärt bommulstyg. Kaffefilter Ett vanligt kaffefilter tar i princip bara bort förhållandevis stora partiklar, men detta kan vara användbart i vissa fall. Kom ihåg att inget av dessa är tillräckligt för att rena förorenat vatten utan måste följas av ett riktigt reningssteg! Rening Dessa metoder är, mer eller mindre, metoder som man rena bort alla sjukdomsalstrande organismer i vattnet under förutsättning att man använder dem på rätt sätt!.
Vatten Pär Leijonhufvud 5(11) Kokning Olika organismer är olika känsliga för temperatur, och de flesta börjar dö redan vid 55 C, men vid den temperaturen kan det krävas tiotals minuter för att bli av med vissa organismer, se tabell 1. Om man däremot kokar vattnet får man dels en snabbare effekt då vatten uppnår en högre temperatur, och dels en tidseffekt i och med att det i normalfallet tar några minuter att gå från 55 C (den temperatur där patogener börjar inaktiveras) till 100 C. Men då krävs att vattnet faktiskt stormkokar (stora bubblor), om man vill vara på den säkra sidan kan man låta vattnet koka i någon minut. Se tabell 1 för mer information om koktider och inaktivering av olika patogena organismer. Det finns ett fåtal organismer som klarar kokning, men dessa är inget hälsoproblem. Organism Temperatur Tid Giardia 55 C 5 min 70 C 10 min Cryptosporidium 64 C 2 min 72 C 1 min Escherichia coli 60 C 10 min 65 C 3 min Vibrio cholerae 60 C 10 min 100 C 10 s Virus (magsjukeorsakande) 56 60 C 20 40 min 70 C 1 min Heptatit A virus 98 C 1 min Tabell 1: Tid och temperatur som krävs för inaktivering av olika patogena organismer. Efter Backer 2002[19]. Filter På marknaden finns idag ett antal filter som renar vatten snabbt och effektivt[4], men de flesta av dessa klarar i allmänhet inte av att ta bort virus (dessa är för små: använd klor, antingen ensamt eller i kombination med ett filter för att oskadliggöra dessa, se på sidan 2). Om ett filter har porer mindre än 0,2 microm klarar det att rena alla förekommande bakterier och parasiter. De flesta filter är mycket känsliga för vatten med partiklar (sand, lera, plankton). Man bör därför helst förfiltrera (läs om detta på föregående sida) vattnet för att öka livslängden på filtret. De flesta filter är mycket känsliga för frysning, och även ovarsam behandling kan leda till att filtret skadas och blir oanvändbart. Om du använder ett filter Under förhållanden där temperaturen kan förväntas gå under 0 C bör man därför antingen tillse att filtret inte får möjlighet att frysa (m.a.o. förvara det innanför kläderna) eller överväga alternativa reningsmetoder. Ett filter, i motsats till de flesta former av kemisk rening, ger inget kvarvarande skydd mot kontamination. Detta gäller även rening med UV-ljus.
Vatten Pär Leijonhufvud 6(11) Figur 1: Rening av vatten med ett vattenfilter (MSR Guardian). Varning för improviserade vattenfilter I många överlevnadsböcker finns instruktioner för tillverkning av ett improviserat vattenfilter bestående av kol, torv och vitmossa[20, 21]. Detta filter togs fram för att rena bort t.ex. kemiska stridsmedel eller radioaktivt nedfall, och var aldrig avsett att rena bort patogener. Senare studier har visat att det ger en mycket bristfällig rening av vattnet, och i vissa fall till och med ökar halten av patogena organismer[8]. Detta filter bör därför aldrig användas! Ultraviolet strålning (UV-ljus) UV-ljus har använts för att desinficera dricksvatten i vattenreningsanläggningar under lång tid, men först under de senaste decennierna har det varit praktiskt möjligt för friluftslivet att använda UV-ljus. Eftersom partiklar riskerar att fungera som sköld mot strålningen för vatten förfiltreras om det inte är mycket klart. [19, 22] Kemiska metoder Olika ämnen, främst halogener (klor eller jod) eller ozon (O3 ) tillsätts till vattnet för att oskadliggöra olika patogena organismer. De vanligaste metoderna går ut på att man tillsätter klor2 eller jod till vattnet och sedan låter en viss tid gå (tiden varierar med produkt, läs på förpackningen, men är normalt mellan 9 och 60 minuter, se dock nedan om Cryptosporidium). Med metoder som använder klor bör man förfiltrera vatten som är grumligt, särskilt om det rör sig om större mängder organiskt materiel: annars riskerar man att halogenen istället reagerar med ämnen i dessa och därmed inaktiveras innan det kan oskadliggöra patogena organismer. Jodbaserade preparat Jod är effektivt, men bör inte användas mer än 30 dagar, och inte heller av de med kända sköldkörtelproblem (antingen själva eller i släkten). Gravida kvinnor och barn skall också undvika 2 Klor förekommer i detta sammanhang i olika föreningar, där klordioxid allmänt anses vara den mest effektiva.
Vatten Pär Leijonhufvud 7(11) jod. Det finns även individer med allergiska reaktioner mot jod, och dessa skall givetvis inte heller använda jod-baserade vattenreningsprodukter. Jod är i de normalt aktuella koncentrationerna relativt dåligt på att oskadliggöra cystor av Cryptosporidium[23, 24, 25, 26], även om effektiviteten är större än för vissa klorpreparat. Man bör därför vara uppmärksam på att uppnå korrekt dosering vid användning, och i många fall rekommenderas en filtrering som först tar bort cystor innan jodprodukten används för att rena bort t.ex. virus eller kvarvarande bakterier[23]. Jod ger en kraftig bismak till vattnet: många som använder det tillsätter t.ex. askorbinsyra (Cvitamin) för att ta bort smaken. Det är viktigt att endast tillsätta askorbinsyran efter det att joden haft tid att verka, eftersom denna förhindrar jodens antimikrobiella effekt då det bildar ett komplex med askorbinsyra. Av hälsoskäl avråder man dock numera i Sverige generellt från att använda jod-baserade preparat. Det finns ett antal olika produkter baserade på jod på marknaden, med både olika effekt och olika mängd studier/erfarenhet, och om man väljer en jobbaserad produkt bör man kontrollera dess effektivitet både mot E. coli, Cryptosporidium och Giardia[27, 24]. Klorbaserade preparat Beroende på kemin är klorbaserade produkter olika effektiva mot olika patogener, särskilt Cryptosporidium anses vara högresitent mot vissa former av klor (t.ex. i form av hypoklorit). Mot parasiter anses klordioxid vara den bästa produkten, men för att uppnå ett gott skydd bör man ha en lång kontakttid (2 15 h vid låga temperaturer). Klor ger ett gott skydd mot virus, och bör därmed övervägas i områden där mänsklig avföring kan misstänkas vara en viktig källa till kontamination av dricksvatten. Klordioxid är en produkt som är effektiv mot de flesta vattenburna patogener. Klordioxid är dock inte en kemiskt stabil produkt (I ren form är den explosiv), varför de preparat som innehåller det oftast har en kort hållbarhet (månader). Kontrollera även tillverkarens rekommendationer vad gäller dosering och kontakttid vid den aktuella vattentemperaturen[23, 28, 29]. Klorin I många källor anges att klorbaserade blekmedel som normalt innehåller 5 6% natriumhypoklorit är effektiva för att rena vatten. Dock rekommenderas detta inte då det finns flera problem med detta: blekmedel innehåller normalt klor i formen av hypoklorit, som har mycket låg effekt mot parasiter som Cryptosporidium. dessa är känsliga för omskakning, mängden klor i flaskan kan minska avsevärt om den skakas och får reagera med luftens syre under en längre tid, t.ex. i en ryggsäck under vandring. Inte alla blekmedel innehåller hypoklorit, varför det finns en avsevärd förväxlingsrisk. Av dessa skäl avråder jag från att förlita sig på dessa utom i absoluta nödfall. I sådana fall är den rekommenderade doseringen 2 droppar per liter och en kontakttid på minst 30 minuter (vid 15 C, dubbla tiden vid lägre temperaturer)[23].
Vatten Pär Leijonhufvud 8(11) Silver Ett antal produkter på marknaden innehåller silver, då silver kan ge biverkningar avråds i allmänt från användning av dessa[30]. Ozon Ozon anses vara effektivt mot patogener i vatten, men reningssystemet är beroende av batterier för att generera ozon. För att effektivt oskadliggöra Cryptosporidium krävs en mycket lång kontakttid (4 h enligt vissa källor)[23]. Viktigt att tänka på vid kemisk rening 1. Om vattnet är smutsigt (lera, sand) går det åt mer: använd dubbla dosen. Eller förfiltrera, läs mer om det på sidan 4. 2. Om det är kallt tar det längre tid: fyrdubbla tiden om temperaturen sjunker från 25 C till 5 C. För att undvika onödig exponering för klorföreningar är det bättre att öka tiden snarare än att öka dosen. 3. System med ozon och klordioxid fungerar bra mot Cryptosporidium, vilket inte andra typer av klorpreparat gör. Dock kan långa kontakttider krävas, särskilt med grumligt och/eller kallt vatten. 4. Om vatten som renats med klor inte har en märkbar klordoft bör man upprepa reningen med en ny dos. 5. Små barn, gravida och de med sköldkörtelproblem bör vara restriktiva med jod. Sammanfattning Patogena organismer förekommer i ytvatten, och riskerna för smitta i samband med friluftsliv är en realitet. Om man blir smittad är den normala konsekvensen en mer eller mindre kraftig diaree, vilken både är obehaglig och kan leda till uttorking och därmed vara potentiellt livshotande. Rening kan ske med olika metoder, bäst för friluftslivet är kokning filtrering med ett ändamålsenligt filter rening med klordioxid Om dessa metoder används korrekt kan man räkna med att i princip allt ytvatten i sverige (och även utomlands) är fullt drickbart.
Vatten Pär Leijonhufvud 9(11) Källor [1] Adolph EF. Tolerance to heat and dehydration in several species of mammals. American Journal of Physiology Legacy Content. 1947;151(2):564 575. [2] Ståhle L. Vitamin B1 store is decisive for survival of human beings without food. Läkartidningen. 2012;109(11):528. [3] Radwin MA. Gastrointestinal disorders. In: Wilkerson JA, Moore EE, Zafren K, editors. Medicine for Mountainering & Other Wilderness Activities. 6th ed. The Mountaineers Books; 2010. p. 179 198. [4] Köpper TEAH, Schöffl V, Milledge JS. Water disinfection in the mountains state of the art recommendation paper of the Union Internationale des Associations d Alpinisme Medical Commission. Travel Medicine and Infectious Disease. 2009;7(1):7 14. [5] UN. Mortality and burden of disease from water and sanitation; 2018. Retrievd 2018-04- 03. Available from: http://www.who.int/gho/phe/water_sanitation/burden/en/. [6] Prüss A, Kay D, Fewtrell L, Bartram J. Estimating the burden of disease from water, sanitation, and hygiene at a global level. Environmental health perspectives. 2002;110(5):537. [7] Jamieson R, Gordon R, Joy D, Lee H. Assessing microbial pollution of rural surface waters: A review of current watershed scale modeling approaches. Agricultural Water Management. 2004;70(1):1 17. Available from: http://www.sciencedirect.com/science/ article/pii/s0378377404001477. [8] Urhagen S. Home made peat filters: A means of eliminating harmful bacteria from water?; 2002. Dissertation. Available from: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:hh: diva-10717. [9] Selander M. Höga Ecolihalter i fjällvattendrag; 2017. Retrieved 2017-10-09. Available from: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jamtland/hoga-ecolihalter-i-fjallen. [10] Jonsson A, Agerberg S. Modelling of E. coli transport in an oligotrophic river in northern Scandinavia. Ecological Modelling. 2015;306:145 151. Special Issue: Ecological Modelling for Ecosystem Sustainability: Selected papers presented at the 19th {ISEM} Conference, 28-31 October 2013, Toulouse, France. Available from: http: //www.sciencedirect.com/science/article/pii/s0304380014004906. [11] Hällqvist E. Patogener i svenskt dricksvatten. Uppsala universitet: Institutionen för biologisk grundutbildning. 2010;. [12] Smittskyddsinstitutet. Cryptosporidium och Giardia - rekommendationer om åtgärder för att minska risken för vattenburen smitta. Smittskyddsinstitutet; 2012. Available from: https://www.folkhalsomyndigheten.se/pagefiles/12883/ cryptosporidium-giardia-rekommendationer-atgarder-minska-vattenburen-smitta.pdf. [13] Ruffell KM, Rennecker JL, Mariñas BJ. Inactivation of Cryptosporidium parvum oocysts with chlorine dioxide. Water Research. 2000;34(3):868 876.
Vatten Pär Leijonhufvud 10(11) [14] Jarroll EL, Hoff JC, Meyer EA. Giardia and Giardiasis: Biology, Pathogenesis, and Epidemiology. In: Erlandsen SL, Meyer EA, editors. Giardia and Giardiasis: Biology, Pathogenesis, and Epidemiology. Boston, MA: Springer US; 1984. p. 311 328. Available from: http://dx.doi.org/10.1007/978-1-4899-0594-9_18. [15] Folkhälsomyndigheten. Giardia och Cryptosporidium i svenska ytvattentäkter. Folkhälsomyndigheten; 2011. Available from: https: //www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/g/ Giardia-och-Cryptosporidium-i-svenska-ytvattentakter/. [16] Folkhälsomyndigheten. Cryptosporidiuminfektion under 2015; 2016. Available from: https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/ statistikdatabaser-och-visualisering/sjukdomsstatistik/cryptosporidiuminfektion/ arsrapporter-och-kommentarer/2015/. [17] Folkhälsomyndigheten. Giardiainfektion under 2015; 2016. Retrieved 2017-05-06. Available from: https://www.folkhalsomyndigheten.se/ folkhalsorapportering-statistik/statistikdatabaser-och-visualisering/sjukdomsstatistik/ giardiainfektion/arsrapporter-och-kommentarer/2015/. [18] Boulware DR, Forgey WW, II WJM. Medical risks of wilderness hiking. The American Journal of Medicine. 2003;114(4):288 293. [19] Backer H. Water Disinfection for International and Wilderness Travelers. Clinical Infectious Diseases. 2002;34(3):355 364. [20] Fält L, Källman S, Sepp H. Överleva på naturens villkor: handbok för säkerhet i vildmarken. ICA; 1986. [21] Armén. Handbok Överlevnad. Svenska Armén; 1988. [22] Timmermann LF, Ritter K, Hillebrandt D, Küpper T. Drinking water treatment with ultraviolet light for travelers Evaluation of a mobile lightweight system. Travel Medicine and Infectious Disease. 2015;13(6):466 474. [23] Wilkerson JA. Sanitation, arthropod avoidance, and water disinfection. In: Wilkerson JA, Moore EE, Zafren K, editors. Medicine for Mountainering & Other Wilderness Activities. 6th ed. The Mountaineers Books; 2010. p. 61 72. [24] Clarke S, Bettin W. Iodine Disinfection in the Use of Individual Water Purification Devices. DTIC Document; 2006. [25] Fraker LD, Gentile DA, Krivoy D, Condon M, Backer HD. Giardia cyst inactivation by iodine. Journal of Wilderness Medicine. 1992;3(4):351 357. [26] Gerba CP, Johnson DC, Hasan MN. Efficacy of iodine water purification tablets against Cryptosporidium oocysts and Giardia cysts. Wilderness & environmental medicine. 1997;8(2):96 100. [27] Heiner JD, Hile DC, Demons ST, Wedmore IS. 10% Povidone-Iodine May Be a Practical Field Water Disinfectant. Wilderness & Environmental Medicine. 2010;21(4):332 336.
Vatten Pär Leijonhufvud 11(11) [28] Clarke S, Bettin W. Chlorine Dioxide Disinfection in the Use of Individual Water Purification Devices. DTIC Document; 2006. [29] Peeters JE, Mazas EA, Masschelein WJ, de Maturana IVM, Debacker E. Effect of disinfection of drinking water with ozone or chlorine dioxide on survival of Cryptosporidium parvum oocysts. Applied and environmental microbiology. 1989;55(6):1519 1522. [30] Sütterlin S. Aspects of Bacterial Resistance to Silver. Acta Universitatis Upsaliensis; 2015.