PRELIMINÄR BEDÖMNING AV ÖVERSVÄMNINGS- RISKERNA LÄNGS NYLANDS OCH ÖSTRA NYLANDS KUST

NYLANDS ELY-CENTRAL ANSVARSOMRÅDET FÖR MILJÖ PRELIMINÄR BEDÖMNING AV ÖVERSVÄMNINGS- RISKERNA LÄNGS NYLANDS OCH ÖSTRA NYLANDS KUST Rapport 31004-13090 31.12.2010

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 INLEDNING...1 2 BAKGRUND...1 3 BESKRIVNING AV KUSTOMRÅDET...2 3.1 Läge...2 3.2 Havsvattenstånd...2 3.3 Markanvändning...3 3.4 Bosättning och kulturarv...7 3.5 Planläggning... 10 3.5.1 Riksomfattande mål för områdesanvändningen... 11 3.5.2 Landskapsplaner... 12 3.5.3 Generalplaner... 12 3.5.4 Detaljplaner... 13 3.5.5 Byggnadsordningar... 13 3.6 Hamnfunktioner och sjöfart... 14 3.7 Genomförda översvämningsskyddsprojekt... 14 4 HAVSÖVERSVÄMNINGAR OCH ÖVERSVÄMNINGSSKADOR... 15 4.1 Faktorer som påverkar uppkomsten av översvämningar i Östersjön... 15 4.2 Översvämningsfrekvens... 15 4.3 Tidigare översvämningar i havet... 16 4.3.1 Oktoberöversvämningen 1967... 16 4.3.2 Septemberöversvämningen 1975... 16 4.3.3 Decemberöversvämningen 1983... 16 4.3.4 Decemberöversvämningen 1986... 16 4.3.5 Novemberöversvämningen 2001... 16 4.3.6 Decemberöversvämningen 2003... 17 4.3.7 Januariöversvämningen 2005... 17 4.3.8 Decemberöversvämningen 2006... 19 4.3.9 Januariöversvämningen 2007... 19 4.4 Skador efter havsöversvämningar... 19 5 EVENTUELLA FRAMTIDA ÖVERSVÄMNINGAR OCH ÖVERSVÄMNINGSRISKER... 21 5.1 Klimatförändringens betydelse för översvämningsriskerna... 21 5.2 Annan långvarig utvecklings betydelse för översvämningsriskerna... 21 5.3 Tidigare översvämningsutredningar i kustområdet... 21 6 ANVÄNDNING AV GEOINFORMATIONSMATERIAL FÖR IDENTIFIERING AV OMRÅDEN MED ÖVERSVÄMNINGSRISK... 22 6.1 Allmänt... 22 6.2 Översvämningsriskrutor och översvämningsriskområden... 22 7 ÖVERSVÄMNINGSRISKOMRÅDEN I KUSTOMRÅDET... 23 7.1 Tillämpad översvämningshöjd vid bedömningen av översvämningsrisker... 23 7.2 Läget för objekt utsatta för översvämningsrisk... 24 7.3 Befolkning och ekonomisk verksamhet utsatta för översvämningsrisk... 25 7.4 Svårevakuerade objekt... 27 7.5 Risker för miljön vid översvämning... 28 7.6 Risker för kulturarvet vid översvämning... 28 7.7 För samhället viktiga funktioner... 30 7.7.1 Vattenförsörjning och energiproduktion... 30 7.7.2 Räddningsväsendets byggnader... 30 7.7.3 Vägförbindelser... 31 7.8 Avgränsning av översvämningsriskområden... 32

1 (34) NYLANDS ELY-CENTRAL PRELIMINÄR BEDÖMNING AV ÖVERSVÄMNINGSRISKERNA LÄNGS NYLANDS OCH ÖSTRA NYLANDS KUST 1 INLEDNING På uppdrag av Närings-, trafik- och miljöcentralen i Nyland har FCG Finnish Consulting Group Ab gjort en preliminär bedömning av översvämningsriskerna längs Nylands och Östra Nylands kust. Denna rapport utgör grund för en framställning över områden med en betydande översvämningsrisk som utarbetas vid Nylands ELY-central. Följande personer vid Nylands ELY-central har medverkat som handledare vid bedömningen: Kari Rantakokko Olli Jaakonaho Nylands ELY-central Nylands ELY-central Bedömningen har gjorts av en arbetsgrupp hos FCG Ab bestående av: Markku Vähäkäkelä Projektchef, rapportering Mikael Stening Översvämningsanalyser, sammanställning av bakgrundsmaterial Anssi Savisalo Markanvändning Kuisma Reinikainen Markanvändning, analysering av geografiskt informationsmaterial Jan Tvrdy Geografiskt informationsmaterial, analysering av geografiskt informationsmaterial 2 BAKGRUND Lagen om hantering av översvämningsrisker (620/2010) och den tillhörande förordningen (659/2010) trädde i kraft sommaren 2010. Syftet med lagen är att minska översvämningsriskerna, att förebygga och lindra ogynnsamma följder av översvämningar och att främja beredskapen för översvämningar. Ett annat syfte med lagen är att samordna översvämningsriskhanteringen och förvaltningen av avrinningsområdena i övrigt på ett sätt som tar hänsyn till hållbar användning av vattentillgångarna och behoven av skydd. Utöver vattenhushållningsåtgärderna fästs särskild uppmärksamhet vid planeringen av områdesanvändningen och styrningen av byggandet samt vid räddningsverksamheten. Hanteringen av översvämningsrisker syftar till att minska skadliga följder för människors hälsa och säkerhet. Genom lagen och förordningen verkställs Europeiska unionens översvämningsdirektiv (Direktiv om bedömning och hantering av översvämningsrisker 2007). Hanteringen av översvämningsrisker omfattar en preliminär bedömning av översvämningsriskerna, angivande av eventuella områden med betydande översvämningsrisk, utarbetande av kartor över översvämningshotade områden och översvämningsrisker samt utredning av åtgärder. Vid den preliminära översvämningsriskbedömningen (tidsgräns 22.12.2011) utreder man de områden där översvämningar kan leda till betydande skada. För dessa områden tar man sedan fram kartor som visar översvämningshotet och översvämningsriskerna (tidsgräns 22.12.2013) samt planer för översvämningsriskhanteringen (tidsgräns 22.12.2015). Kartorna över översvämningshotet anger på ett kartunderlag översvämningens omfattning och djup med en viss sannolikhet. Kartorna över översvämningsriskerna beskriver däremot de eventuella skador en översvämning av en viss storlek leder till, bl.a. antalet invånare som berörs av följderna och källor till miljöföroreningar. Riskhanteringsplanen presenterar åtgärder för att minska översvämningsriskerna. Beträffande översvämmande sjöar och vattendrag görs riskhanteringsplaner upp för avrinningsområden där det finns ett eller flera områden med betydande översvämningsrisk. Den preliminära riskbedömningen utgör en viktig grund för hanteringen av översvämningsriskerna. Närings-, trafik- och miljöcentralen (ELY) sköter i egenskap av statlig regionalförvaltningsmyndighet den preliminära bedömningen av översvämningsriskerna i avrinningsområden och kustområden. Kommunerna svarar för bedömningen av riskerna för dagvattenöversvämningar i sina respektive områden. Enligt lagen ska den preliminära riskbedömningen göras utifrån uppgifter som finns tillgängliga om inträffade översvämningar och om utvecklingen av klimat- och vattenförhållandena samtidigt som hänsyn tas till hur klimatet förändras på lång sikt. Vid bedömningen samlar man in information om in-

2 (34) träffade översvämningar och om eventuella översvämningar i framtiden samt om deras ogynnsamma följder. I samband med den preliminära bedömningen av översvämningsriskerna görs dock inte några omfattande nya utredningar utan bedömningen bygger på tillgänglig information. Den preliminära bedömningen av översvämningsrisken för sjöar och vattendrag görs per avrinningsområde och risken för översvämningar vid kusten per ELYcentral. Jord- och skogsbruksministeriet anger på framställning av närings-, trafik- och miljöcentralen områdena med betydande översvämningsrisk inom avrinningsområden och kustområden. Denna bedömningsrapport utgör den preliminära bedömningen av havsöversvämningarna längs den nyländska kusten i enlighet med lagen om bedömning och hantering av översvämningsrisker. 3 BESKRIVNING AV KUSTOMRÅDET 3.1 Läge Havsområdet längs den nyländska kusten sträcker sig mellan Hangöudd och Lovisa i södra Finland. I detta område ligger med början västerifrån följande städer och kommuner: Hangö, Raseborg, Ingå, Sjundeå, Kyrkslätt, Esbo, Helsingfors, Sibbo, Borgå och Lovisa. Sedan början av 2010 ingår Pernå och Strömfors i Lovisa. Dessutom sträcker sig stadsdelarna Västerkulla och Västersundom i Vanda in på det område som här granskas. Området har åar som mynnar ut i havet och de viktigaste är Vanda å, Borgå å och Karisån eller Svartån. Bild 1. Nylands och Östra Nylands kustområde. 3.2 Havsvattenstånd De viktigaste faktorerna som påverkar havsvattenståndet i Östersjön är vindhastigheten, lufttrycket, vattenströmningen genom de danska sunden samt isläget. Åska och kraftiga vindar kan medföra överraskande snabba svängningar i vattenståndet. I samband med de senaste tidernas åskväder har Meteorologiska institutet kunnat observera exceptionellt snabba variationer i vattenståndet och kraftiga strömmar. Också lågtryck som rör sig fort leder till förändringar i vattenståndet som lokalt kan vara både snabba och kraftiga. Vat-

3 (34) tenståndsvariationerna i grunda vikar kan vara betydligt större än vid observationsstationerna. Observationerna visar att havsvattenståndet i Finland som mest har kunnat sjunka eller stiga med mera än en halv meter under en timme. De snabbaste variationerna i havsvattenståndet kan inte observeras med mareografer som är konstruerade för att filtrera bort sådana, t.ex. vågor. Vattenståndet längs den finska kusten varierar mellan -130 cm och +200 cm. (Östersjöportalen 2010). Vågbildningen påverkas av vindens hastighet, varaktighet och stryklängd. Vid öppet vatten mäter Meteorologiska institutet våghöjden i det nyländska kustvattnet med en vågboj som finns utanför Helsingfors. Den största uppmätta betydande våghöjden på Finska viken är 5,2 m med enstaka vågor på cirka 9 m. (Östersjöportalen 2010). Havsvattenståndet längs den finska kusten mäts vid Meteorologiska institutets mareografstationer. Stationerna är sammanlagt 13 av vilka tre befinner sig utmed den nyländska kusten och längst in i Finska viken. Vid stationen utanför Helsingfors har observationer gjorts sedan 1904, utanför Hangö sedan 1887 och utanför Fredrikshamn sedan 1928. Kustområdets högsta havsvattenstånd (HW) uppmättes i januari 2005 i samband med att vinterstormen Gudrun rasade (Tabell 1). Extrem- och genomsnittsvärdena för vattenståndet uppmätta med mareograferna i Hangö, Helsingfors och Fredrikshamn anges i tabell 2. Tabell 1. De högsta observerade havsvattenstånden utanför den nyländska kusten (Östersjöportalen). OBSERVATIONSSTATION OBSERVATIONSDATUM STÖRSTA OBSERVATION (MW TEOR) STÖRSTA OBSERVATION (N 60) HANGÖ 9.1.2005 +1,32 M +1,24 M HELSINGFORS 9.1.2005 +1,51 M +1,45 M FREDRIKSHAMN 9.1.2005 +1,97 M +1,95 M Tabell 2. Havsvattenståndets extrem- och genomsnittsvärden (Havsforskningsinstitutet 7.8.2007). OBSERVATIONSSTATION HW MHW MW MNW NW HANGÖ N 60 +1,24 N 60 +0,66 N 60-0,08 N 60-0,57 N 60-0,86 HELSINGFORS N 60 +1,45 N 60 +0,83 N 60-0,06 N 60-0,69 N 60-0,98 FREDRIKSHAMN N 60 +1,95 N 60 +1,13 N 60-0,02 N 60-0,80 N 60-1,12 Det årliga medelhögvattenståndet (MHW) under observationsperioden var 0,89 m (N 60 +0,83 m) i Helsingfors och 0,74 m (N 60 +0,66 m) i Hangö. Höjdsystemet N 60 närmar sig årligen det teoretiska medelvattnet (MW teor ). 2010 är sambandet till MW-systemet för havsvattnets medelvatten (MW 2010 ) följande: +0,00 (MW 2010 ) = -0,078 (N 60 ) Hangö, - 0,057 (N 60 ) Helsingfors, -0,016 (N 60 ) Fredrikshamn. 3.3 Markanvändning Syftet med markanvändningsplaneringen är att styra områdesanvändningen och byggandet. De riksomfattande markanvändningsmålen samt landskaps-, general- och detaljplanerna bildar tillsammans systemet för markanvändningsplaneringen (Miljöministeriet 2009). Markanvändningen i kommunerna i Nylands och Östra Nylands kustområden har granskats främst med hjälp av geografisk information. Det kustområde som granskas här är enligt markanvändnings-/marktäckningsmaterialet i geodatabasen CORINE Land Cover 2000 mestadels vatten och skog samt öppna moar och bergsmarker.

4 (34) Tabell 3. Markanvändningen i kustområdets kommuner. Hela kommunens område Översvämningsområde Markanvändningsklass Corine 2000 Yta [km²] % Yta [km²] % Jordbruksmarker 1 010,6 9,0 % 78,6 25,3 % Bebyggda områden 522,2 4,6 % 37,2 12,0 % Skogar samt öppna moar och bergsmarker 3 059,3 27,2 % 139,7 45,0 % Vattenområden 6 609,4 58,7 % 42,2 13,6 % Våtmarker och öppna myrar 52,1 0,5 % 12,8 4,1 % Sammanlagt 11 253,6 100,0 % 310,5 100,0 % De mest vidsträckta bebyggda områdena längs Nylands och Östra Nylands kust är Helsingfors och Esbo, Kyrkslätts, Ingå och Hangö centrum, Ekenäs och Karis centrum i Raseborg, Nickby och Söderkulla i Sibbo, Lovisa centrum och Valkom i Lovisa och Borgå centrum och Sköldvik i Borgå. Kartorna på bilderna 2 4 visar markanvändningen i kustområdet mellan Hangö och Lovisa. Bild 2. Markanvändningen i kustområdet (Hangö Sjundeå) enligt materialet i Corine 2000.

5 (34) Bild 3. Markanvändningen i kustområdet (Kyrkslätt Sibbo) enligt materialet i Corine 2000. Bild 4. Markanvändningen i kustområdet (Borgå Lovisa) enligt materialet i Corine 2000. Kartorna på bilderna 5 7 visar Naturaområdena och naturskyddsområdena i det aktuella kustområdet.

6 (34) Bild 5. Naturaområdena och naturskyddsområdena i kustområdet (Hangö Sjundeå). Bild 6. Naturaområdena och naturskyddsområdena i kustområdet (Kyrkslätt Sibbo).

7 (34) Bild 7. Naturaområdena och naturskyddsområdena i kustområdet (Borgå Lovisa). Längs Nylands och Östra Nylands kust ligger följande naturskyddsområden som finns utmärkta på kartorna: 7 Ramsarområden * ) 102 värdefulla bergsområden 61 Naturaområden 242 områden inom ramen för naturskyddsprogram o Skyddsprogrammen för gamla skogar (26 st.) o Skyddsprogrammet för åsar (12 st.) o Skyddsprogrammet för lundar (62 st.) o Skyddsprogrammet för fågelsjöar och fågelrika havsvikar (55 st.) o Nationellt värdefulla landskapsområden (10 st.) o Utvecklingsprogrammet för nationalparker och naturreservat (1 st.) o Skyddsprogrammet för stränder (39 st.) o Skyddsprogrammet för myrar (37 st.) 679 naturskydds-/vildmarksområden * ) Ramsarkonventionen (1975) förpliktigar staterna att arbeta för skyddet av internationellt betydelsefulla våtmarker och sjöfåglar genom inrättandet av naturskyddsområden. Våtmarkerna är de mest hotade livsmiljöerna i världen. 3.4 Bosättning och kulturarv Det kustområde som hör till Nylands ELY-centrals verksamhetsområde ligger inom Hangö, Raseborgs, Ingå, Sjundeå, Kyrkslätts, Esbo, Helsingfors, Sibbo, Borgå och Lovisa kommuner. Sedan 1.1.2010 hör de tidigare kommunerna Pernå och Strömfors till Lovisa liksom även Liljendals kommun som dock ligger utanför det område som granskas här. Enligt markanvändnings-/marktäckningsmaterialet i Corine 2000 är bosättningen i området koncentrerad till Helsingfors och Esbo kustområde, längs den övriga kusten till Lovisa, Borgå, Ingå och Raseborgs centrum och Söderkulla i Sibbo samt utanför kustområdet till Kyrkslätts centrum och Karis i Raseborg.

8 (34) Befolkningsutvecklingen i kustområdet har inte granskats per avrinningsområde men befolkningsutvecklingen i kommunerna i området kan utnyttjas approximativt. I alla andra kommuner än Hangö uppskattas befolkningen öka fram till 2040. Tabell 4 visar befolkningen per kommun och en prognos fram till 2040. Tabell 4. Befolkningsmängden i kommunerna i Nylands och Östra Nylands kustområde och en utvecklingsprognos fram till 2040. Kommun Läget i slutet av 2009 (Kommunförbundet 2010) Befolkningsmängd Prognos fram till 2040 (Statistikcentralen 2009) Hangö 9 597 9 280 Raseborg 29 944 33 057 Ingå 5 609 7 911 Sjundeå 6 024 9 590 Kyrkslätt 36 509 53 133 Esbo 244 330 318 828 Helsingfors 583 350 674 253 Sibbo 18 036 26 169 Borgå 48 599 58 919 Lovisa 15 549 17 999 Sammanlagt 997 547 1 209 139 Kartorna på bilderna 8 10 visar befolkningskoncentrationen i tätorter och glesbygd i kustområdets kommuner. Bild 8. Områdesindelning och befolkningsmängd (Hangö Sjundeå) enligt uppföljningssystemet för samhällsstrukturen (YKR).

9 (34) Bild 9. Områdesindelning och befolkningsmängd (Kyrkslätt Sibbo) enligt uppföljningssystemet för samhällsstrukturen (YKR). Bild 10. Områdesindelning och befolkningsmängd (Borgå Lovisa) enligt uppföljningssystemet för samhällsstrukturen (YKR). Ett kulturlandskap är ett landskap där mänsklig påverkan syns. Man kan se hur människans verksamhet har anpassat sig till och utnyttjat naturens element, jorden och marken,

10 (34) topografin och klimatet. Befintliga fasta fornminnen utgör spår av forna generationers verksamhet. Markanvändnings- och bygglagen, naturvårdslagen och internationella konventioner och rekommendationer utgör grunden för vården och skyddet av kulturmiljön. Fornlämningarna är skyddade genom fornminneslagen. För kulturlandskapens del innebär översvämningar främst att man måste vara beredd på och anpassa sig till dem. Man kan t.ex. behöva begränsa strandbyggandet för att minimera riskerna vid översvämning. I bebyggda miljöer kan översvämningar ge problem av mångahanda slag. Medan flödet varar kan vattnet slita på byggnadernas ytor och få konstruktioner att rasa. När det sedan drar sig undan och det börjar torka upp kan dålig torkning leda till påväxt av skadliga mikroorganismer. Översvämningar i avrinningsområden kan även skada fornlämningar. Om stränderna ger efter kan fornlämningarna rasa ner i vattnet. Dessutom kan översvämningarna föra med sig jord som kan täcka in fornlämningarna. (Berghäll, J. & Pesu, M. 2008, sid. 13 22.) Med kulturmiljö avses en miljö vars särdrag visar kulturens olika skeden samt växelverkan mellan människan och naturen. En kulturmiljö består av tre delar: byggnadsarvet, kulturlandskapet och fornlämningarna. Byggnadsarvet utgörs av byggnader och bebyggda områden samt olika byggda konstruktioner som t.ex. vägar och broar. Områdets byggda kulturmiljöer visas i bild 11. Bild 11. De byggda kulturmiljöerna i Nylands och Östra Nylands kustområde. Enligt Museiverket uppgifter finns det sammanlagt 168 nationellt byggda kulturmiljöer av riksintresse i Nylands och Östra Nylands kustområde. Av dessa befinner sig 101 inom översvämningshotade områden enligt punkt 7.6 i rapporten. 3.5 Planläggning Markanvändningsplaneringen inbegriper de riksomfattande målsättningarna för områdesanvändningen, landskapsplanläggningen, generalplanläggningen och detaljplanläggningen. De riksomfattande målsättningarna ingår som en del i planeringssystemet för områdesanvändningen enligt markanvändnings- och bygglagen. Genom dessa målsättningar vill man bl.a. säkerställa att omständigheter av riksomfattande betydelse beaktas i landskapens och kommunernas planläggning samt i de statliga myndigheternas verksamhet. Utöver detta utgör målsättningarna ett instrument för förhandsstyrning i frågor om områdesanvändning som är viktiga på det nationella planet. Hänsyn ska tas till de riksomfattande

11 (34) målsättningarna för områdesanvändningen, och landskapsplaneringen, kommunernas planläggning och den statliga myndighetsverksamheten ska främja uppnåendet av dem. Landskapsplanen är en översiktlig plan över markanvändningen i landskapet eller ett delområde i det. Den fastställer principerna för områdesanvändningen och samhällsstrukturen och anger områden som är nödvändiga med tanke på landskapets utveckling. I landskapsplanen avgörs frågor om områdesanvändningen som är av intresse för hela landet, landskapet och enskilda regioner. Generalplanen är kommunens översiktliga plan över markanvändningen och den styr samtidigt detaljplanläggningen. Planen kan gälla hela kommunen eller en del av den (delgeneralplan). Detaljplanen är en detaljerad plan där områdenas kommande användning anges och där t.ex. byggnaders placering, storlek och användningsändamål anges (Miljöministeriet 2009). På alla planläggningsnivåer och vid tillståndsbeviljandet bör man vara på det klara med beslutens inverkan på översvämningsriskerna. Översvämningsriskernas inverkan på olika planläggningsnivåer behandlas bl.a. under följande rubriker (Miljöministeriet 2008a, s. 42): Landskapsplaner Översvämningskartläggningar och styrning av områdesanvändning i översvämningshotade områden Undersökning av vattenföringen i olika avrinningsområden, lösningar för områdesanvändningen i anslutning till hanteringen av dessa flöden Hantering av den näringsbelastning som ökar på grund av översvämningar med hjälp av lösningar för områdesanvändningen Uppskattningar av förberedelser för förändringar på längre sikt t.ex. i infrastrukturen Ekologiska korridorer Generalplaner Styrning av områdesanvändningen i översvämningshotade områden Beaktande av stormar i områdesreserveringar Översvämningsrutter och reservering av lokaler och områden som bromsar upp översvämningar Hantering av dagvattenmängder och miljökonsekvenser I synnerhet stranddelgeneralplanerna: byggnadernas höjdnivåer, skyddszoner Ekologiska korridorer Detaljplaner Förutsättningar för byggande: lägsta höjdnivå för byggplats och byggande (fastställandet vid sjöar och vattendrag kan vara ett omfattande arbete), förbud att förlägga översvämningskänsliga verksamheter i översvämningshotade områden Konstruktionslösningar som klarar översvämningar Tillfälliga och fasta konstruktioner för översvämningsskydd Lagrings- och specialbehandling av dagvatten Fastställande av höjdnivå för gatubyggande Planteringar och annat grönt skydd Ekologiska korridorer Utöver planerna ger även kommunernas byggordningar information om hur man får bygga på stränderna och om byggnivåerna. 3.5.1 Riksomfattande mål för områdesanvändningen I de reviderade riksomfattande målen för områdesanvändningen från 2008 nämns att man vid områdesanvändning ska beakta översvämningshotade områden som anges i myndighetsutredningar och att eftersträva förebyggande av översvämningsrisker. Nya byggnader ska inte heller placeras i områden där det finns risk för översvämning. Man kan avvika från detta endast om man med stöd av behovs- och konsekvensutredningar kan påvisa att man kan kontrollera översvämningsrisken och att byggandet är förenligt med hållbar utveckling. I målsättningarna finns även inskrivet att man i detalj- och generalplanläggningen

12 (34) ska vara beredd på tilltagande stormar, störtregn och översvämningar i tätorter. (Miljöministeriet 2008a, s. 4). 3.5.2 Landskapsplaner Inom det aktuella området finns två fastställda landskapsplaner och en fastställd etapplandskapsplan. Östra Nylands helhetslandskapsplan är fastställd 15.2.2010 (Östra Nylands förbund 2010). Östra Nylands andra etapplandskapsplan har varit anhängig sedan 28.8.2008 och målsättningarna i den godkändes 4.5.2009. Genom denna i ordningen andra etapplandskapsplan kompletteras och uppdateras Östra Nylands helhetslandskapsplan. Etapplandskapsplanens målsättningar inkluderar även en analys av översvämningshotet. Avsikten är att betydande översvämningsområden i Östra Nyland ska beaktas utifrån kartanalyser när områdesreserveringar anvisas och eventuellt genom att gränserna för översvämningshotade områden anges. Utan motiverade skäl ska man dock inte bygga nytt i översvämningshotade områden och viktiga verksamheter med risk för avsevärda miljö- eller personskador som befinner sig inom översvämningshotade områden ska beaktas (Östra Nylands förbund 2009). Nylands landskapsplan fastställdes 8.11.2006 (Nylands förbund 2007). Nylands första etapplandskapsplan fastställdes 22.6.2010. Etapplandskapsplanen kompletterar den i november 2006 fastställda landskapsplanen. Frågor som tas upp är långsiktiga områdesbehov för avfallshantering, stenmaterialförsörjning, områden för motorsport och skjutbanor, trafikdepåer och terminaler samt vidsträckta sammanhållna skogshushållningsområden (Nylands förbund 2008). Nylands andra etapplandskapsplan dvs. förberedelserna, utredningarna och strukturmodelleringen inför omarbetandet av landskapsplanen har gjorts i samarbete mellan Nylands förbund och Östra Nylands förbund sedan 2009. Revideringen av landskapsplanen avser en översyn av Nylands fastställda landskapsplan och första etapplandskapsplan och Östra Nylands helhetslandskapsplan. På grund av planens viktiga innehåll används beteckningen revidering av landskapsplanen. I om med att Nylands och Östra Nylands förbund gick samman i början av 2011 kungörs revideringen av landskapsplanen på nytt inom hela det nya området. Arbetet med planen fokuserar på regionalstrukturella frågor i anslutning till bebyggelsestrukturen och trafiken. Behovet av att i landskapsplanen ta upp översvämningshotade områden och förebyggandet av risker i samband med översvämningar kommer att behandlas utifrån resultaten i denna rapport (Nylands förbund 2010). I Östra Nylands helhetslandskapsplan har nya utvecklingsområden inte förlagts i områden med risk för översvämningar. Av utvecklingsområden som anger existerande boende, industri, annan infrastruktur eller kommunal service ligger Östersundoms tätort i Helsingfors och Valkom hamnområde i Lovisa i översvämningshotade områden. Dessutom har en stor affärsenhet anvisats till ett område i Lovisa centrum där det finns risk för översvämning (Östra Nylands förbund 2009). I Östra Nylands helhetslandskapsplan finns i kustområdet även två konsulteringszoner enligt Seveso II-direktivet. Direktivet reglerar förebyggandet av stora olyckshändelser med farliga kemikalier. Konsulteringszonerna beaktar de begränsningar industrin medför för boendet och annan markanvändning (Östra Nylands förbund 2009). I Nylands landskapsplan eller Nylands första etapplandskapsplan har nya utvecklingsområden inte förlagts till områden där det föreligger risk för översvämning. Utvecklingsområden som anger existerande boende, industri, annan infrastruktur eller kommunal service finns inte inom områden med risk för översvämning (Nylands förbund 2008 och 2010). 3.5.3 Generalplaner Inom det aktuella området finns det enligt planläggnings-geoinformationsmaterialen 44 generalplaner som har godkänts under bygglagens tid. Materialen innehåller generalplaner som har fastställts enligt den gamla bygglagen. Sålunda täcker materialet generalplanerna godkända av kommunfullmäktige före 2000 till den del områdena i dem har underställts fastställande och de har trätt i kraft. Dessutom finns det 154 generalplaner som har godkänts under markanvändnings- och bygglagens tid av vilka en är gemensam för två kom-

13 (34) muner. Materialet innehåller generalplaner godkända 2001 2010 enligt markanvändningsoch bygglagen. I generalplanerna beaktas översvämningsrisken huvudsakligen via byggordningens bestämmelser om strandbyggande. Anhängiga generalplaner i området har inte kunnat granskas eftersom material saknas. Mer detaljerad information om kommunernas planläggning och planläggningssituation lämnas av kommunerna i fråga. 3.5.4 Detaljplaner Inom det aktuella området finns sammanlagt 1 443 detaljplaneområden och 265 stranddetaljplaneområden. Planerna täcker detaljplanerna enligt markanvändnings- och bygglagen samt enligt bygglagen som gällde fram till 2000. I detaljplanerna beaktas översvämningsrisken huvudsakligen via byggnadsordningens bestämmelser om strandbyggande. Anhängiga detaljplaner i området har inte kunnat granskas eftersom material saknas. Mer detaljerad information om kommunernas planläggning och planläggningssituation lämnas av kommunerna i fråga. 3.5.5 Byggnadsordningar I kommunernas byggnadsordningar ges information och anvisningar om byggandet i strandområden. I den kan ingå t.ex. anvisningar om byggnadernas avstånd eller höjdnivå i förhållande till strandlinjen. I de aktuella kommunernas byggnadsordningar finns följande anvisningar om byggnadernas höjdnivå i förhållande till havsstrandlinjen vid medelvattenstånd: Hangö: En bostads lägsta golvnivå ska vara minst 0,5 m över högvattenståndet. Om högvattenståndet inte är känt ska den lägsta golvnivån vara minst 2 m över medelvattenståndet (Hangö stad 2001). Raseborg: En bostads lägsta golvnivå ska vara minst 1 meter över högvattenståndet. Om högvattenståndet inte är känt ska den lägsta golvnivån vara minst 2 meter över medelvattenståndet (Raseborgs stad 2010). Ingå: Vid byggande på havsstrand ska en bostads- och bastubyggnads lägsta golvyta vara minst 1 meter över högvattenståndet eller 2,5 meter över medelvattenståndet (Ingå kommun 2001). Sjundeå: Den lägsta golvnivån i andra än bastubyggnader ska vara minst en meter högre än högvattenståndet. Såvida högvattenståndet inte är känt ska den lägsta golvnivån vara minst 2,5 meter högre än medelvattenståndet (Sjundeå kommun 2001). Kyrkslätt: Vid byggande på havsstrand ska bostads- och bastubyggnads lägsta golvyta vara minst två och en halv (2,5) meter över medelvattenståndet (Kyrkslätts kommun 2008). Esbo: Byggnader får inte placeras lägre än högvattenståndet. Den lägsta golvytan i en byggnad vid havsstranden ska vara minst 3 meter över medelvattenståndet. Byggnader kan placeras på lägre höjd än så på grundval av separat utredning eller om det handlar om ekonomibyggnader av mindre värde (Esbo stad 2002). Helsingfors: Den som påbörjar ett byggprojekt inom ett strandområde ska beakta variationerna i vattenståndet med tillräckligt stor säkerhet. Ett vattenstånd på +2,30 meter uppnås en gång på 200 år utanför Helsingfors. När byggnadens höjdläge bestäms ska till den ovan nämnda vattennivån läggas en byggnadsspecifik extra höjd som beaktar vågsvallet och is som skjuts upp på stränderna. Det är bra att placera byggnader och konstruktioner som är känsliga för vattenpåverkan på en så riskfri höjd som möjligt. Mer obetydliga byggkonstruktioner kan efter värde och vattenbeständighet placeras lägre efter eget övervägande (Helsingfors stad 2000).

14 (34) Sibbo: Den lägsta golvnivån i ett bostadshus eller därmed jämförbar byggnad ska vara minst +2,6 m. Ett båtskjul med en våningsyta på högst 50 m 2 kan placeras även vid vattengränsen eller i vattenområdet. I fråga om en byggnad av mindre värde kan avvikelse från höjdnivån göras så att det lägsta golvplanets höjdnivå är minst +2,0 m (Sibbo kommun 2005). Borgå: Golvnivån för andra byggnader än båthus ska vara minst 3 m över medelvattenståndet. Av särskilda skäl kan man i fråga om bastubyggnader i mindre grad avvika från bestämmelserna om den lägsta golvnivån av särskilda skäl (Borgå stad 2008). Lovisa: Den gällande byggnadsbestämmelsen från 1992 tar inte ställning till byggnadernas höjdläge i strandområden. En ny byggnadsordning är under beredning. I den nya byggnadsordningen kommer man att ange den lägsta bygghöjden över medelvattenståndet vid byggande i strandområden. 3.6 Hamnfunktioner och sjöfart Nyland har flera handelssjöfartshamnar. Efter godsmängden är de viktigaste Hangö, Koverhar, Lappvik, Ingå, Kantvik, Västra hamnen och Nordsjö i Helsingfors, Sköldvik och Tolkis i Borgå samt Lovisa. Hamnarnas infartsleder och den 9 m djupa vinterfarleden längs Finska viken utgör stommen i farledsnätet till hamnarna. De största hamnarna är Sköldvik och Helsingfors hamnar. I Sköldvik finns Nordens största olje- och petrokemiska industriområde via vilket det 2009 transporterades sammanlagt 17,1 miljoner ton gods. Nordsjö hamn i Helsingfors som öppnades 2008 ersatte för godstrafikens del Sörnäs hamn och Västra hamnen. Persontrafiken går fortfarande över Västra hamnen. Helsingfors hamn är Finlands livligaste hamn för persontrafik. Den hade nästan 9,7 miljoner resenärer 2009. Regelbunden persontrafik går även från Hangö. 3.7 Genomförda översvämningsskyddsprojekt Hittills har endast ett fåtal projekt för att bygga översvämningsskydd genomförts inom det aktuella området. Här under presenteras ett antal exempel på planerade projekt och projekt som genomförs: Lovisa håller på att bygga en översvämningsvall av morän. Byggandet har försvårats av den svaga markbärigheten i mynningen av Lovisaån. Helsingfors har genomfört ett projekt omfattande en översvämningsvall, en översvämningsbassäng och ett pumphus i Marudd. Vallens övre yta finns på nivån N 60 +2,05 m (NN +2,10 m). Innan vallen byggdes var ett tjugotal byggnader inom området översvämningshotade. Gammelledsparkens gång- och cykelväg i Tammelund i Helsingfors har höjts och fungerar samtidigt som översvämningsskydd. Höjden har i huvudsak nivån N 60 +1,65 m +1,75 m (NN +1,70 m +1,80 m). Vid pumpverket i Hålviken på Degerö, Helsingfors har vallen höjts till nivån NN +3,0 m. I det översvämningshotade området bakom Hålvikens pumpverk finns cirka 30 byggnader. Runtomkring Fladabågen på Degerö pågår ett översvämningsskyddsprojekt. För Storfladans del omfattar översvämningsskyddskonstruktionerna ett pumpverk och en översvämningsvall med höjden N 60 +2,15 m (NN +2,20 m). För Lillfladans del har arbetet inte ännu slutförts. Inom Fladabågens översvämningshotade område ligger cirka 50 100 byggnader. För Botbyviken i Helsingfors har man utarbetat en översvämningsskyddsplan för området på Nordsjösidan. Avsikten är att bygga en cirka en kilometer lång översvämningsvall av jord med en höjd på N 60 +2,45 m (NN +2,50 m). I dagsläget finns det cirka tio enfamiljshus i det översvämningshotade området. Utgångsläget är att projektet genomförs 2011 2012.

15 (34) 4 HAVSÖVERSVÄMNINGAR OCH ÖVERSVÄMNINGSSKADOR 4.1 Faktorer som påverkar uppkomsten av översvämningar i Östersjön Risken för översvämning hänger dels ihop med kortvariga variationer i vattenståndet, dels med förändringar som sker över årtionden och århundraden. Utöver de kortvariga variationer som beror på väderfenomen har landhöjningen, stigande vattennivåer i oceanerna samt långvariga förändringar av den genomsnittliga vattenmängden i Östersjön inverkan på havsvattenståndet (Havsforskningsinstitutet 1998). För översvämning behövs vanligtvis en samverkan av flera faktorer. En del av dessa faktorer är dock beroende av varandra; om omständigheterna förändras så att en faktor förstärks kan det samtidigt försvaga en annan faktor. I januari 2005 inträffade vid Finlands sydkust en exceptionell höjning av vattenståndet som en samverkan mellan fyra olika faktorer. Dessa var en stor total vattenmängd i Östersjön, stigande vattenstånd orsakat av vindriktningen och skillnaderna i lufttryck samt den s.k. badkarseffekten. Vattenståndet vid Finska vikens kust håller sig vanligtvis högt endast under en kort tid, men 2005 varade översvämningen exceptionellt länge, cirka 10 timmar (Helsingfors stad 2008). Dessa faktorer har bedömts vara de viktigaste för översvämningshöjden i Nyland. Den totala vattenmängden i Östersjön regleras huvudsakligen av vattenomsättningen via de grunda och smala danska sunden. När vinden under en längre tid blåser från Nordsjön genom de danska sunden stiger vattenståndet i Östersjön så att det blir högre än i Nordsjön. När vattenmassorna nått Östersjön tar det sin tid innan vattennivån sjunker till den tidigare nivån. Även regnmängden och avrinningen från älvar och åar har betydelse för den totala vattenmängden, men den är dock avsevärt mindre. Den totala vattenmängden i Östersjön har bedömts medföra en förändring i vattenståndet på cirka -0,5 +0,8 m. Östersjön kan ses som en sluten bassäng, dvs. när vattennivån stiger i ena kanten sjunker den i den andra. Fenomenet går även under namnet badkarseffekten. Svängningarna kan fortgå under flera dagar och tidsintervallen mellan svängningstopparna är cirka ett dygn. Svängningarna dämpas med tiden. Vid en översvämning kan svängningen ge en skillnad på ±0,5 m i vattenståndet. De viktigaste faktorerna för kortvariga översvämningar vid havet är hårda vindar och skillnader i lufttrycket. I teorin orsakar en en millibars lufttrycksskillnad mellan områdena en skillnad på en centimeter i vattenståndet. Liksom lufttrycket gör även vindarna att vattenytan lutar. Vinden skapar även vågor och våghöjden varierar avsevärt från plats till plats. Vågsvallets inverkan beaktas ofta separat för de lägsta bygghöjderna vid platsspecifika översvämningshöjdsanalyser. Översvämningshotet i Nylands och Östra Nylands kustområde på grund av en höjning av vattenståndet beror inte omedelbart på avsmältningen av glaciärerna eftersom landhöjningen minskar betydelsen av att vattenståndet stiger. De översvämningar som kustområdet drabbas av anknyter huvudsakligen till Östersjöns vindförhållanden. Lufttrycksskillnaden mellan Atlantens olika delar har under de senaste 20 30 åren ökat och lett till att vindarna i riktning väst-öst har blivit kraftigare och pressat in mer vatten i Östersjön. Av denna anledning ligger vattnet bl.a. utanför Helsingfors oftare än förr 50 cm över det normala medelvattenståndet. (Positio 4/2008). 4.2 Översvämningsfrekvens Vattenståndshöjningen vid Finlands sydkust i januari 2005 (se punkt 4.3.7) var mycket exceptionell vad de marina fenomenen beträffar trots att stormen i fråga om vädret egentligen inte avvek från stormen i december 2004. Havsforskningsinstitutet har utifrån mareografiska observationer hittills (till 2010) beräknat översvämningsfrekvensen utanför Nylands kust enligt följande:

16 (34) Tabell 5. Beräknade översvämningsfrekvenser enligt hittills gjorda mareografiska observationer. Värdena anges i meter i N 60 höjdsystemet (Meteorologiska institutet). Frekvens (en gång/x år) (HW 1/20) (HW 1/50) (HW 1/100) (HW 1/250) (HW 1/1000) Hangö +1,03 +1,13 +1,21 +1,32 +1,47 Helsingfors +1,24 +1,34 +1,41 +1,51 +1,66 Fredrikshamn +1,67 +1,82 +1,93 +2,09 +2,32 Till exempel Helsingfors vattenstånd N 60 +1,45 m vid översvämningen 2005 upprepas enligt beräkningar som grundar sig på Havsforskningsinstitutets hittills gjorda vattenståndsobservationer cirka en gång vart 110 år. Klimatförändringens betydelse för observationerna hittills är liten. Man har bedömt att det vattenstånd (HW 1/200 ) som i genomsnitt uppnås en gång under de följande 200 åren i Helsingfors är N 60 +2,30 m. Den här bedömningen beaktar även den cirka 0,8 m höjning av medelvattenståndet som klimatförändringen eventuellt orsakar. 4.3 Tidigare översvämningar i havet 4.3.1 Oktoberöversvämningen 1967 Stormen den 18 oktober medförde svårigheter för fartyg till sjöss i synnerhet i Skärgårdshavet och på Finska viken. Enligt pressuppgifter steg havsvattenståndet högre än det gjort på 30 år: I Helsingfors N 60 +1,23 (MW teor +1,24) och i Lovisa N 60 +1,36 (MW teor +1,35). I Borgå omringade flödesvattnet bl.a. stadshuset (30 cm vatten även på kansligolvet), i Helsingfors nådde vattnet Salutorget och kajerna lades på många ställen under vatten och båtarna lossnade från sina förtöjningar. Dessutom steg havsvattnet upp på vägen mellan Helsingfors och Borgå. I Östersundom i Sibbo förekom vatten med ett djup på en halv meter längs en 40 meter lång sträcka. (stormvarningsportalen). 4.3.2 Septemberöversvämningen 1975 Vid sydväststormen den 28 september steg havsvattenståndet längs Finlands södra kust med mera än en meter över det normala vattenståndet. I Helsingfors fyllde stormen båtarna med vatten och slet av deras förtöjningar. Vinden tilltog i styrka och nådde i Nyland upp till 11 beaufort (28 32 m/s). (stormvarningsportalen). 4.3.3 Decemberöversvämningen 1983 I stormen den 31 december som tog sin början i de sydvästra sjödistrikten nådde vindstyrkan i byarna upp till 36 m/s. De sydvästliga vindarna fortgick under de första dagarna i januari på Nordsjön och Östersjön vilket höjde vattenståndet till nya rekord på sina ställen i Finska viken. I Helsingfors steg havsvattennivån som högst till N 60 +1,28 (MW teor +1,33). (stormvarningsportalen). 4.3.4 Decemberöversvämningen 1986 I vinterstormen den 6 7 december ökade vindstyrkan i de sydvästra sjödistrikten till cirka 25 m/s och i byarna till mer än 30 m/s. Havsvattnet nådde översvämningshöjder längs kusten och i Lovisa medförde vattnet som steg med mer än en meter stora ekonomiska skador. Lovisaviken svämmade på självständighetsdagen över upp till husen på västra stranden och spärrade trafiken på Strandvägen. På Såguddens båtuppläggningsplats sköljdes många båtar med bockar och allt i havet. Höjden på den tidigare byggda skyddsvallen längs strandområdet i Lovisa räckte inte till utan havsvattnet sköljde över vägen fram till husen. Inne i Finska viken upplevde Leningrad sin värsta översvämning på 16 år då floden Neva steg 2,6 meter över det normala. (stormvarningsportalen). 4.3.5 Novemberöversvämningen 2001 Den 15 16 november nåddes Finland av en storm som visade sig vara ovanligt kraftig, omfattande och långvarig. Stormen var som kraftigast på Finska viken där man på Jussarö uppmätte vindstyrkor på 26 m/s och på Bågaskär 24 m/s. Havsvattenståndet i Helsingfors satte nytt höjdrekord i november med N 60 +1,21 (MW teor +1,28). (stormvarningsportalen).

17 (34) 4.3.6 Decemberöversvämningen 2003 Det kraftiga lågtryck som drabbade södra Finland 28 29 december höjde havsvattenståndet till nästan nya rekordhöjder. I Helsingfors var havsvattenståndet som högst N 60 +1,11 (MW teor +1,17). Salutorget hotades att läggas under vatten när de högsta vågorna slog över kantstenarna. Färjan till Sveaborg hade svårigheter på grund av högvattnet och vinden. Stormen varade i två dagar och även landsväg nr 170 i korsningen vid Björnholmen i Östersundom i Sibbo täcktes med vatten så att trafiken inte kom fram. I Borgå och Lovisa steg vattennivån 170 cm högre än normalt vilket orsakade trafikproblem i synnerhet i Borgå. Polisen spärrade av trafiken på gatorna i centrum invid Borgå å och räddningsverket pumpade vatten ur källarna till flervåningshusen längs Ågatan. På Kokonvägen väster om Borgå å nådde flödesvattnet en höjd på nästan en meter. Fraktfartygen, i synnerhet i områdena utanför Hangö och Helsingfors, låg och inväntade att stormen skulle bedarra. Dessutom sköljde vattnet över hamnområdet i Borgå. (stormvarningsportalen). 4.3.7 Januariöversvämningen 2005 Vinterstormen på Östersjön den 8 9 januari medförde översvämningar i städer och byar längs den finska syd- och sydvästkusten. Vinterstormen Gudrun som nådde orkanstyrka rasade under ett veckoslut i länderna runt Östersjön. Stormen inledde sin förödelse i de norra delarna av de Brittiska öarna för att dra vidare över Danmark och södra Sverige varefter den slog till starkt på den baltiska kusten. Vindens medelhastighet var cirka 32 m/s och i byarna upp till 42 m/s. Preliminär varning om farlig storm gavs i Finland cirka 1,5 dygn tidigare. Havsvattenståndet steg på många ställen till rekordhöjder, vilket möjliggjordes av att vattenståndet redan före det var högt. Dagen innan översvämningen var vattenståndet i Helsingfors MW teor +0,80. Som högst nådde översvämningen i Helsingfors nivån N 60 +1,45 (MW teor +1,51) (Meteorologiska institutet 2010). I Hangö steg vattnet till nivån N 60 + 1,26 (MW teor +1,34). (stormvarningsportalen). Vedenkorkeus N60+cm 200 180 160 140 120 100 80 60 40 20 0 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 pvm. tammikuuta 2005 klo 0:00 Hanko Helsinki Hamina Bild 12. Havsvattennivåerna enligt N 60 -höjdsystemet uppmätta med mareograferna i Hangö, Helsingfors och Fredrikshamn i januari 2005 (Meteorologiska institutet). Det exceptionella med översvämningen i januari framgår av att Havsforskningsinstitutet gav den första översvämningsvarningen någonsin till Inrikesministeriets räddningsavdelning fredagen 7.1.2005. I varningen meddelades att en allvarlig översvämning hotar Finska viken på morgonnatten mot söndagen 9.1.2005 och att den varar i flera timmar. Utifrån varningen inleddes åtgärder vid ministeriet liksom även vid de lokala räddningsverken.

18 (34) Vedenkorkeus N 60 +cm 200 180 160 140 120 100 80 60 40 20 0 12 14 16 18 20 22 0 2 4 6 8 10 12 14 16 18 20 22 0 2 4 kellonaika Hanko Helsinki Hamina Bild 13. Översvämningstoppens utveckling mellan 8.1.2005 kl. 12.00 och 10.1.2005 kl. 4.00 (Meteorologiska institutet). Vattnet nådde bl.a. Salutorget i Helsingfors och källare i fastigheter i kuststäderna, det spärrade flera vägar och kapade bl.a. färjetrafiken till Sveaborg eftersom kajerna lades under vatten. I Lovisa var man tvungen att pumpa och att höja den nedre stadens 170 cm höga översvämningsdamm (stormvarningsportalen). I Esbo fick räddningsverket mer än 20 anmälningar om skador i anslutning till översvämningen. I frihamnen i Sörnäs skadades många nya importfordon. I huvudstadsregionen spärrade översvämningen delvis av Ring I i Otnäs och delvis även korsningen mellan Ring III och Österleden. Översvämningen hindrade även trafiken på Norra stranden och Norra Esplanaden. På Ehrenströmvägen i Brunnsparken körde bilarna genom vatten till något efter klockan tolv då gatan stängdes. Vattnet spärrade vägar längs hela kusten. (HS 10.1.2005). I Helsingfors trängde flödesvatten in i tiotals hus. Vid Salutorget vidtogs åtgärder för att förhindra vatten från att tränga in i källare. Man pumpade vatten från avloppsnätet ut i havet för att det inte via avloppen skulle tränga in i källarna. Kompasstorget i Brunnsparken var totalt under vatten liksom även kajområdet på Sveaborg där färjetrafiken avbröts. I Borgå steg vattnet upp till de nedre delarna av strandbodarna. Även Grisöns rekreationsområde och stationsområdet i Borgå var isolerade. Man var tvungen att hämta de som bodde i hus i närheten av stationen till den närbelägna vägen med båtar (HS 10.1.2005). Det höga havsvattenståndet hotade även kärnkraftverket i Lovisa som höjde beredskapen när vattennivån nådde 171 cm över det normala. Man hann dock inte köra ner kraftverket eftersom vattnet började sjunka och beredskapsläget kunde avbrytas. Om vattnet stiger två meter över normalhöjd, måste man absolut göra något åt verket, uttalade sig Timo Eurasto från Strålsäkerhetscentralen i Helsingin Sanomat. Eurasto är överinspektör över kärnkraftverkens driftkontroll. (HS 10.1.2005). Stormen som härjade över Östersjön åstadkom dock inte lika stora skador i Finland som i Danmark, Sverige och Estland. I Danmark och Sverige omkom mer än tio människor och i Estland orsakade vattnet som steg nästan 3 m allvarlig översvämning. Värst var situationen i Pärnu där en fjärdedel av gatorna låg under vatten. Läget ledde bland annat till att spaanläggningar i området måste evakueras. Dessutom blev en stor del av den estniska kusten utan el och telefoni. I de flesta städerna och landskapen blev många hus omflutna av vatten. Av skadorna efter stormen härrörde sig de största till översvämmande vatten,

19 (34) tak som gett vika, avbrutna träd och elstolpar och busskurer som fallit omkull. Skadorna uppskattades till tiotals miljoner euro. (stormvarningsportalen). 4.3.8 Decemberöversvämningen 2006 Den 14-15 december ökade vinden ute till havs till storm. Ett lågtrycksdelcentrum rörde sig över Uleåborgs län österut. På Finska viken och Norra Östersjöns östra delar hade de hårdaste stormbyarna en hastighet på 26 29 m/s. I Helsingfors nådde havsvattnet årets rekordhöjd som överskred normalnivån med något under en meter. (stormvarningsportalen). 4.3.9 Januariöversvämningen 2007 Den 14 15 januari åstadkom orkanen Per stor skadegörelse huvudsakligen i södra Sverige där vindhastigheterna steg till så mycket som 33 m/s med byar på upp till 40 m/s. På grund av det kraftiga lågtrycket gav vindarna upphov till svängningar i vattenståndet (s.k. badkarseffekt) i Östersjön med följden att havsvattnet höll sig på en hög nivå under en veckas tid även längs finska kusten. I Helsingfors steg havsvattnet momentant till den högsta nivån N 60 + 1,15 (MW teor +1,23) och i Hangö till N 60 + 0,94 (MW teor +1,02) som på bild 13. Bild 14. Havsvattenståndets höjning i Helsingfors och Hangö i januari 2007 (Havsforskningsinstitutet). 4.4 Skador efter havsöversvämningar Om man ser till Östersjön i sin helhet har Nylands och Östra Nylands kustområde klarat sig relativt bra eftersom stränderna i området är relativt höga och havsvattenståndets höjningar varit ganska måttliga. Dessutom har den årliga landhöjningen på cirka 2,1 mm på naturlig väg förbättrat strändernas förmåga att motstå översvämningar. Vinteröversvämningen 2005 är den högsta översvämning som mätts upp i östra Finska viken. Följaktligen åstadkom översvämningen även de mest påtagliga skadorna jämfört med tidigare översvämningar. Enligt uppskattning uppgick skadorna efter översvämningen i Finland 2005 till cirka 12 miljoner euro (Finlands statsråd 2010, sid. 5). Nästan i alla nyländska kuststäder resulterade flödet i att byggkonstruktioner på stränderna skadades, bl.a. fritidshus, bryggor, båthus och bojar. Vattnet svämmade över i källare i hus på stränderna runt om i Nyland. På Sveaborg orsakade översvämning stranderosion och lokala ras (Miljöministeriet 2008). I Helsingfors klarade man sig undan omfattande skador med hjälp av tillfälliga översvämningsskydd, t.ex. i närheten av Salutorget (Bild 15).

20 (34) Bild 15. Salutorget i Helsingfors får skydd av tillfälliga översvämningsvallar. (Bild: Helsingfors hamn). Cirka 400 500 importbilar i Sörnäs hamn i Helsingfors vattenskadades när en skyddsvall av sand och grus gav efter på natten. (HS 10.1.2005). Bild 16. Lagerområdet för importbilar under översvämningen 9.1.2005. (Bild: Helsingfors hamn). Januariöversvämningen 2005 ledde även till flera avbrott i vägtrafiken på låglänta vägar. Allmänna vägar behövde dock inte stängas av på grund av översvämningen. På sammantaget cirka 40 olika ställen längs vägar i Nyland och Egentliga Finland förekom störningar och avbrott med en längd på 1 2 dagar. Vattnet sköljde över vägar och stoppade trafiken då vattendjupet ökade till 0,1 0,15 meter. Efter översvämningen åtgärdades erosionsskador, släntras och vägutrustning. (Vägförvaltningen 2007).

21 (34) 5 EVENTUELLA FRAMTIDA ÖVERSVÄMNINGAR OCH ÖVER- SVÄMNINGSRISKER 5.1 Klimatförändringens betydelse för översvämningsriskerna Enligt FN:s klimatpanel IPCC:s senaste scenario (fjärde utvärderingsrapporten, IPCC 2007) uppskattas havsnivån stiga 18 59 cm fram till 2100 (som mest 17 cm mer om den accelererande avsmältningen av glaciärerna räknas med). Rapporten har kritiserats för att inte ta hänsyn till glaciärernas eventuella dynamiska förändringar. Meteorologiska institutet har gjort en omfattande litteratursökning bland vetenskapliga publicerade scenarier. Dessa varierar från en höjning på cirka 10 cm upp till 200 cm (Meteorologiska institutet 2010). Utifrån en expertbedömning är det viktade medelvärdet cirka 50 60 cm. Även tilltagande stormar ökar översvämningarna vid hav. Det finns dock inte kvantitativa resultat eller bedömningar att få om stormarnas inverkan på översvämningarna längs de finska kusterna. Om glaciärisen på Grönland skulle smälta helt skulle det leda till en höjning på 7 meter av oceanernas vattennivå. Höjningen skulle dock inte fördela sig jämnt över de olika haven bland annat för att det inverkar på tryckkraftsfältet när en stor ismassa smälter. Höjningen längs den finska kusten skulle ligga klart under 7 meter i det fall Grönlands glaciärer smälter. Dessutom är en total smältning en långsam process som kräver flera hundra år (IPCC 2007). När man ser på den finska kusten är det viktigt att ta hänsyn till landhöjningen efter istiden. I Finland stiger landet vid kusterna 30 90 cm på hundra år beroende på ort. Den största landhöjningen finns vid Kvarken, den minsta i östra Finska viken. T.ex. i Helsingfors är landhöjningen cirka 37 cm på hundra år, dvs. den angivna höjningen av oceanernas vattennivå på 10 200 cm skulle i Helsingfors resultera i något mellan en sänkning på 30 cm och en höjning på 160 cm. De rekommenderade lägsta byggnivåerna som Havsforskningsinstitutet har publicerat (1998) motsvarar inte översvämningsläget efter dagens högre scenarier (Meteorologiska institutet 2010). Enligt nuvarande scenarier är t.ex. vattenståndet för en havsöversvämning som inträffar en gång på hundra år N 60 +2,5 m år 2100 (Meteorologiska institutet 2010). När man lägger till reservmånen för vågsvallet överskrider man den nuvarande rekommenderade byggnivån med mer än 0,2 m. 5.2 Annan långvarig utvecklings betydelse för översvämningsriskerna Hur de egentliga riskerna utvecklar sig beror även på antalet riskobjekt, dvs. på byggnationen i kustområden som ligger lågt och på kommunernas befolkningsutveckling. Utvecklingen beror på styrningen av nybyggnationen och skyddet av det nuvarande byggnadsbeståndet genom olika översvämningsskyddsprojekt. För att minska risken för översvämning ska bl.a. kommunernas byggnadsordningar och andra rekommendationer om lägsta byggnivå följas. Kommunerna bör se till att deras byggnadsordningar är aktuella och även tar hänsyn till en eventuell höjning av vattennivån till följd av klimatförändringen. Vid åmynningar ska man beakta att ett högre havsvattenstånd även inverkar på vattenståndet i åar som rinner ut i havet. De viktigaste åmynningsområdena i Nyland finns vid Sjundeå å (Pickala å) som rinner upp i Vikträsk i Sjundeå, Sibbo å, Borgå å och Illby å i Borgå och Tessjöån i Lovisa. Översvämningsrisken för det nuvarande byggnadsbeståndet kan minskas genom att man bygger översvämningsvallar i kritiska områden (se punkt 3.7). 5.3 Tidigare översvämningsutredningar i kustområdet Nylands förbund har utarbetat generella översvämningskartor som täcker västra Nyland dvs. området mellan Hangö och Helsingfors. Nylands miljöcentral har för sin del låtit ta fram motsvarande kartor över översvämningshotade områden i östra Nyland som täcker området mellan Sibbo och Strömfors. Översvämningsnivån och områdestäckningen i de nämnda kartorna över översvämningshotade områden vid havet överensstämmer i huvudsak med denna utredning.

22 (34) Esbo och Helsingfors städer har låtit utarbeta bl.a. följade lokala översvämningsutredningar (på finska). - Översvämningsproblem i Esbo, 2005 - Byggnadsbeståndet och byggplatserna i översvämningshotade områden i Esbo, 2006 - Definition av översvämningsobjekt, Helsingfors stads byggnadskontor, gatu- och parkavdelningen, 2007 - Helsingfors stads översvämningsstrategi, 2009 - Översvämningsanalys av Finno och utredning av översvämningsrutter, Esbo stad, 2009 - Översvämningsskydd av Tölöviken, utredning av byggbarheten i anslutning till översvämning, Helsingfors stads stadsplaneringsverk, 2009 - Översvämningsskydd av Tölöviken, tilläggsutredning av översvämningssituationer, Helsingfors stads stadsplaneringsverk, 2009 - Objekt i Helsingfors med risk för miljöförorening vid havsöversvämningar, 2010 (Helsingfors miljöcentral) - Utredning av konsekvenserna av höjt havsvattenstånd, Helsingfors stads räddningsverk, 1993 Flödeshöjden i de utredningar Helsingfors stad har låtit göra är i huvudsak cirka +2 m vid NN-nivå, dvs. tydligt lägre än den översvämningshöjd N 60 +2,80 som presenteras för havet utanför Helsingfors i punkt 7.1 i denna rapport. I Esbo har översvämningsanalyser gjorts från medelvattenståndet upp till en översvämningshöjd på 3 m. 6 ANVÄNDNING AV GEOINFORMATIONSMATERIAL FÖR IDENTIFI- ERING AV OMRÅDEN MED ÖVERSVÄMNINGSRISK 6.1 Allmänt Finlands miljöcentral har utvecklat en geoinformationsanalys som kan användas som verktyg vid definieringen av låglänta eventuellt översvämningsexponerade områden. Ett låglänt område definieras med hjälp av en kalkyl som tar hänsyn till topografin, arealen av ovanför liggande avrinningsområden, sjörikedomen och fårans lutning. Kalkylen görs avrinningsområdesvis. Den största felkällan är den bristande exaktheten i höjdmaterialet. Med Lantmäteriverkets rutstorlek 25 m, som är den höjdmodell som vanligtvis tillämpades, är det genomsnittliga felet 1,8 m. På sina ställen användes Lantmäteriverkets mer precisa höjdmodell på 10 m där precisionen är cirka 1 m. Med hjälp av modellen kan man även uppskatta klimatförändringens inverkan på översvämningstäckta områden och identifiera flodslätter. Med hjälp av en grov översvämningstäckning identifieras eventuella områden med betydande översvämningsrisk som bör granskas mer ingående, dvs. områden för vilka det bör upprättas kartor över översvämningshotade områden och översvämningsrisker. Vid bedömningen kan man som hjälp ta miljöförvaltningens anvisning Tulvariskien kartoittaminen (Kartering av översvämningsrisker) (Alho m.fl. 2008) som presenterar objekt och områden (kartor över översvämningssårbarhet) av vikt för översvämningsriskhanteringen och där det ges verktyg för bedömningen. 6.2 Översvämningsriskrutor och översvämningsriskområden För identifieringen av betydande översvämningsriskområden kan man använda s.k. översvämningsriskrutor och översvämningsriskområden som är en anpassning av räddningsväsendets riskrutor. Som klassificeringsgrund för översvämningsrutorna tas antalet boende och våningsytan enligt registret över byggnader och lägenheter i översvämningsområdet på en 250x250 m stor ruta. Då anges de rutor där risken är störst som riskklass I och de rutor där risken är minst som riskklass IV. Ett riskområde fås när minst 10 riskrutor som hör till samma eller högre riskklass har förbindelse med varandra.

23 (34) Tabell 5. Klassificering av riskrutor efter antal boende och våningsyta Riskklass Antal boende Våningsyta [m 2 ] I > 250 eller > 10 000 II 61 250 eller 2 501 10 000 III 10 60 eller 250 2 500 IV < 10 och < 250 7 ÖVERSVÄMNINGSRISKOMRÅDEN I KUSTOMRÅDET 7.1 Tillämpad översvämningshöjd vid bedömningen av översvämningsrisker Vattennivåerna i översvämningsriskanalysen bygger på Havsforskningsinstitutetets lägsta rekommenderade byggnivåer (Havsforskningsinstitutet 1998) inklusive en minsta reservmån för vågsvallet på 30 cm. Till denna har lagts en extra höjd på 20 cm. De översvämningsnivåer som används vid översvämningsanalysen grundar sig på följande lokala värden (N 60 ): Vid mareografen i Hangö har i denna granskning tillämpats en översvämningsnivå på 2,04 m + 0,3 m + 0,2 m= 2,54 m Vid mareografen i Helsingfors har i denna granskning tillämpats en översvämningsnivå på 2,3 m + 0,3 m + 0,2 m= 2,80 m Vid mareografen i Fredrikshamn har i denna granskning tillämpats en översvämningsnivå på 2,65 m + 0,3 m + 0,2 m= 3,15 m Vattenstånden i områdena mellan de angivna punkterna har interpolerats lineärt utifrån de ovan angivna värdena. Bild 17. Havsvattenstånden i översvämningsriskanalysen. De använda nivåerna motsvarar en extrapolering av konfidensintervallet 95 % för de högsta deskriptorerna för vattennivå-frekvens som prognostiserats för 2200 med en sannolikhet på 0,1 % (frekvens ~ 1/1000a).

24 (34) Bild 18. Vattendjupen längs Nylands och Östra Nylands kust vid översvämning. 7.2 Läget för objekt utsatta för översvämningsrisk Riskobjekten i översvämningsriskkartorna över Nylands kustområde enligt punkt 6.2 presenteras på bilderna 17 19. Riskobjekten är i huvudsak tätorter, men även betydande koncentrationer av industri- och kontorsbyggnader finns med i kartorna. Bild 19. Utdrag ur översvämningsriskkartor över Hangö, Ekenäs och Höstnäs i Raseborg och Överby i Ingå.

25 (34) Bild 20. Utdrag ur översvämningsriskkartor över Sjundeå, Kyrkslätt, Esbo och Söderkulla i Sibbo. Bild 21. Utdrag ur översvämningsriskkartor över Sköldvik, Borgå, Forsby och Lovisa. 7.3 Befolkning och ekonomisk verksamhet utsatta för översvämningsrisk Översvämningsskadorna skulle på grund av den stora boendetätheten i Nylands kustområde bli stora. Byggnaderna i de översvämningshotade områdena är i huvudsak jämnt för-