Våld i offentlig miljö

Kriminologiska institutionen Våld i offentlig miljö En kvalitativ studie om män som brottsoffer Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi, kandidatkurs (30 hp) Vårterminen 2015 Miriam Kyrning

Sammanfattning Syftet med denna uppsats är att undersöka hur representanter från rättsväsendet, sjukvården och Brottsofferjouren diskuterar kring män som offer för våld i offentlig miljö. Den tidigare forskning som presenteras i uppsatsen är uppdelad i två avsnitt: traditionell viktimologi och män som brottsoffer. Det teoretiska ramverket utgörs av en kombination av kritisk viktimologi och genusteoretiskt perspektiv. Materialet utgår från sex semistrukturerade intervjuer med två poliser, ett målsägandebiträde, två samtalsstödjare från Brottsofferjouren och en representant från Antivåldsgruppen från Södersjukhuset. Analysmetoden är en kvalitativ tematisk innehållsanalys som utgörs av sex stycken teman, dessa teman är: synen på våld i offentlig miljö, uppfattningen män som brottsoffer, uppfattningen om stöd och hjälp till manliga brottsoffer, våldets konsekvenser, alkohol och skuld och tankar om förändringar och förbättringar. Resultatet av analysen visar att synen på våld i offentlig miljö är ytterst varierande beroende på vilken av intervjupersonerna man talar med. Våldet beskrivs av intervjupersonerna som allt ifrån inget större problem till ett folkhälsoproblem. Att brottsoffren är män har en betydande roll när det kommer till att ansöka om hjälp men också tillgången på den hjälp som finns att tillgå. Tankar om förbättringar och förändringar skiljer sig också mycket åt där representanterna från polisen har mer tekniska lösningar för att förhindra våld i offentlig miljö medan målsägandebiträdet önskar att brottsoffrets ska betraktas mer könsneutralt.

Innehåll 1. Inledning... 1 1.1 Förförståelse... 2 1.2 Syfte... 2 1.3 Våld i offentlig miljö... 2 1.4 Antivåldsgruppen... 3 1.5 Disposition... 3 2. Tidigare forskning... 3 2.1 Traditionell viktimologi... 3 2.2 Män som brottsoffer... 4 3. Teoretiskt ramverk... 5 3.1 Kritisk viktimologi... 5 3.2 Genusteoretiskt perspektiv... 6 4. Metod... 7 4:1 Semistrukturerade intervjuer... 7 4.2 Urval... 8 4.3 Genomförande... 9 4.4 Transkribering... 9 4.5 Val av analys... 10 4.6 Generalisering... 10 4.7 Reliabilitet och validitet... 11 4.8 Etiska aspekter... 12 5. Resultat och analys... 13 5.1 Synen på våld i offentlig miljö... 13 5.2 Uppfattningen om män som brottsoffer... 17 5.3 Uppfattning om stöd och hjälp till manliga brottsoffer... 20 5.4 Våldets konsekvenser... 24 5.5 Alkohol och skuld... 25 5.6 Tankar om förändringar och förbättringar... 27 6. Avslutande diskussion... 29 Litteratur... 31 Bilagor... 34

1. Inledning Offentlig miljö är den plats där det är vanligast att bli utsatt för misshandel (Brå 2015). För mer än hälften av de som drabbas är gärningspersonerna okända (ibid.). År 2014 polisanmäldes 15 100 misshandelsfall där gärningspersonerna var okända för de drabbade (ibid.). Samtidigt är det känt att många utsatta väljer att inte anmäla. Den som blir utsatt för misshandel får många gånger men för resten av livet. De fysiska skadorna kanske läker men den psykiska påfrestningen är många gånger värre. Att förlora tilliten till sig själv och andra människor är en vanlig beskrivning av offerskapet (Nilsson 2003:12). Inom svensk politik råder konsensus gällande frågor kring brottsoffer (Tham 2011:26). Att samhället ska hjälpa och stötta brottsoffer är följaktligen något de etablerade partierna ställer sig bakom. Men frivilligorganisationer som Stiftelsen Tryggare Sverige, Brottsofferjourernas Riksförbund och ROKS har under bara några år etablerat sig i samhället. Dessa organisationers intresse ligger i att skydda brottsoffers rättigheter och att synliggöra deras behov. Att dessa organisationer har blivit välkända skulle kunna tolkas som ett misslyckande från statens sida. Men att tala om brottsoffer som grupp kan te sig problematiskt, olika sorters brott ger olika brottsoffer(niemi 2011:68). Vissa brottsoffer får mer legitim status som offer då de i samhällets ögon betraktas som mer idealiska offer (Christie 2001:47). Män som gärningspersoner är mycket vanligt förekommande, både i statistiken och i medias bild av gärningspersoner. Män som utsatts för våld är inte en lika vanlig bild (Åkerström 2007:438). Men för att kunna få samhälleligt stöd krävs det att utsatta grupper nått status som offer (Leyman i Nilsson 2003:13). Efter att ha blivit utsatt för ett brott är det naturligtvis mycket individuellt vad man behöver som brottsoffer för att återhämta sig. Reaktionerna på att bli utsatt för brott kan vara mycket varierande. Och olika brott ger också mycket olika reaktioner. År 1985 antogs FN:s deklaration om grundläggande rättsprinciper för offer för brott och maktmissbruk (Brottsoffermyndigheten 2015). De fyra grundläggande principerna som ska gälla för brottsoffer utgör en standard för vad brottsoffer ska kunna kräva av samhället. Dessa huvudprinciper är; ersättning från gärningsmannen, ersättning från staten, rätt till nödvändig 1

materiell, medicinsk, psykisk och social hjälp av frivilliga eller offentliga organ, tillgång till den egna processen och rättvis behandling (ibid.). 1.1 Förförståelse Jag arbetar sen några månader tillbaka ideellt som brottsofferstödjare på en av Stockholms Brottsofferjourer. Under denna tid har jag kommit i kontakt med bland annat manliga brottsoffer som utsatts för våld i offentlig miljö. Det är ofta förekommande brott, men det samhälleliga stödet synes vara i princip obefintligt. Samtidigt finns ett etablerat nätverk av kvinnojourer, vilket för övrigt kanske inte är tillräckligt för att täcka behovet. I en värld där männen vanligtvis är priviligierade, med högre löner, bättre sjukvård med mer, så är min uppfattning att bland brottsoffer är manliga brottsoffer inte prioriterade. Jag är intresserad av hur andra som kommer i kontakt med brottsoffer ser på denna situation. 1.2 Syfte Syftet med denna uppsats är att undersöka hur representanter från rättsväsendet, sjukvården och Brottsofferjouren diskuterar kring mäns offerstatus när det gäller våld i offentlig miljö. Samt hur de diskuterar kring den hjälp som finns att tillgå i denna situation. Jag fokuserar på hur dessa representanter talar om män som grupp och gör inte själv några distinktioner gällande klass eller etnicitet. 1.3 Våld i offentlig miljö Våld i offentlig miljö brukar även lite slarvigt benämnas som gatuvåld. Gatuvåld är vanligtvis associerat med våld i krogmiljöer på nattetid. När jag i denna studie använder uttrycket våld i offentlig miljö menas allt våld som sker utanför hemmet. Jag har använt mig av WHO:s världshälsoorganisations definition av våld som är: Att uppsåtligt bruka eller hota att bruka makt eller fysisk styrka mot sin egen person, mot en annan människa, en grupp människor, en gemenskap eller ett samhälle, med följd eller tämligen sannolik följd att någon dör eller att det uppstår kroppsskada, psykisk skada, skador i den känslomässiga utvecklingen eller funktionshinder (WHO 2015). Våld kan ta olika uttryck, bland annat fysiskt våld som innebär oönskad fysisk beröring och fysisk handling som orsakar fysisk smärta. Sexuellt våld innebär att någon blir tvingad att delta eller se på sexuella handlingar mot sin vilja eller i oförenlighet med sin egen mognad. 2

Psykiskt våld innebär kränkningar med ord eller handlingar som riktar sig till den närståendes person, egendom eller människovärde (WHO 2015). 1.4 Antivåldsgruppen I detta avsnitt följer en kort beskrivning om Antivåldsgruppen på Södersjukhuset eftersom en av intervjupersonerna representerar denna grupp. Antivåldsgruppen på Södersjukhusen startades år 1987 och deras arbete går ut på att föreläsa internt och externt om våldets konsekvenser. De har tagit fram ett handlingsprogram för patienter som utsatts för våld i nära relation, våld i offentlig miljö, sexuella övergrepp och våldtäkter. Antivåldsgruppen medverkar också i konsekvensprogrammet där de konfronterar ungdomar i riskzonen samt redan dömda gärningspersoner, med våldets konsekvenser. De ger också brottsförebyggande föreläsningar i skolor, vid konferenser och på arbetsplatser. Antivåldsgruppen består av flera sjuk- och undersköterskor, en disputerad viktimolog, en docent och en specialistläkare inom allmänkirurgi (Södersjukhuset 2015). 1.5 Disposition I kommande avsnitt presenteras tidigare forskning inom ämnet, denna är uppdelad i två avsnitt, traditionell viktimologi, samt män som brottsoffer. I avsnittet efter det presenteras teoretiskt ramverk, som är en kombination av kritisk viktimologi och genusteoretiskt perspektiv. Därefter redogörs för vald metod, genomförande, transkribering, generalisering, reliabilitet och validitet samt etiska aspekter. I uppsatsens sista del presenteras resultat och analys, avslutande diskussion samt förslag till framtida forskning. 2. Tidigare forskning 2.1 Traditionell viktimologi Viktimologi, det vill säga den del av kriminologin som behandlar frågor om utsatthet för brott, är en förhållandevis ny vetenskap. Fredric Werthram var i slutet på 1940-talet den första som använde termen viktimologi (Nilsson 2003:27). Inom kriminologin har fokus tidigare uteslutande varit på gärningspersoner där de flesta gärningspersonerna också varit män, kvinnorna blev aktuella först när fokus riktades på brottsoffer (Niemi 2011:67). Således blev den feministiska forskningens uppdrag inom kriminologin att synliggöra kvinnor som utsatts för våldsbrott (ibid.). Viktimologisk forskning har sen dess till största del fokuserat på kvinnor 3

och barn som brottsoffer (Tham 2011:29). Bo Nilsson (2003) har gjort en studie i offerskap och vad det innebär att vara brottsoffer. Där problematiseras de etablerade föreställningarna om vad offerskap är och bör vara. Nilsson (2003:121) menar att vara offer associeras till något maktlöst och passivt. Vidare diskuteras huruvida begreppet offer istället bör bytas ut till överlevare eftersom det begreppet skulle ge en mer verklig bild av hur det är att vara utsatt för ett brott, att det ofta är svårt att bli helt återställd (ibid.). Christian Diesen (2011) skriver i en artikel Brottsoffret och den terapeutiska juridiken om vilken svag roll brottsoffret har i brottsprocessen. För att förstärka brottsoffrens roll och det stöd de är i behov av anser Diesen (2011:312) att brottsprocessen är i behov av terapeutisk juridik. Detta innebär att man ser juridiken som ett terapeutiskt verktyg som kan fungera för den enskilda individen genom att rättens aktörer försöker minimera de eventuella skador ett brottsmål skapar som exempelvis sekundär traumatisering och viktimisering. Ur ett makroperspektiv kan terapeutisk juridik användas för att utvärdera om en viss lagstiftning uppfyller sin funktion (Diesen 2011:312). Den terapeutiska juridikens vill skapa ett större utrymme för brottsoffret i brottsprocessen, och ge brottsoffret mer inflytande över handläggningen av ett brottsmål (Diesen 2011:319). 2.2 Män som brottsoffer Klara Hradilova Selin & Olle Westerlund (2011) har med hjälp av statistiskt material och fokusgruppsintervjuer undersökt män och kvinnor som utsatts för relationsvåld. De studerar hur förtroendet för rättsväsendet ser ut, problematiken med socialtjänst om det finns barn inblandade och vikten av frivilligorganisationers stöd och information (Hradilova Selin & Westerlund 2011:99). Det visar sig där att männen har ett mycket lågt förtroende både för socialtjänst men också för rättsväsendet (ibid.). Hradilova Selin & Westerlund (2011:101) beskriver också problematiken med att män är otypiska brottsoffer och att samhället måste bemöta dem på ett bättre sätt. Författarna anser att det är bekymmersamt att det finns så lite forskning om män som brottsoffer (Hradilova Selin & Westerlund 2011:81). Af Sandeberg & Ljungwald (2012) lyfter fram hur den största gruppen som söker stöd hos Brottsofferjouren är män som utsatts för misshandel, forskning visar också att fler män än kvinnor utsätts för misshandel. Trots detta har Brottsofferjourernas Riksförbund främst riktat sina insatser mot kvinnor som utsatts för våld i nära relation och unga brottsoffer, även fast att de har alla brottsoffer som målgrupp (Af Sandeberg & Ljungwald 2012:317). Veronika Burcar (2005) har synliggjort unga män som brottsoffer för rån och misshandel i sin avhandling Gestaltningar av offererfarenheter. Burcar (2005:21) diskuterar hur begreppen 4

maskulinitet och offerskap utgör en mycket svår kombination, att män ska vara på ett visst sätt medan offer förväntas vara en direkt motsats till det som maskulinitet förknippas med. Burcar (2005:161) beskriver hur män som brottsoffer kan skapa kaos i vår föreställningsvärld och äventyra den generella brottsofferdiskursen. De unga männen som intervjuas har en motstridighet till sitt eget offerskap, de har svårt att relatera till de egna föreställningarna kring hur brottsoffer ska vara (Burcar 2005:163). Det finns etablerade normer i samhället som innebär att man som man ska vara tuff och bita ihop efter ett brott (Burcar 2005:131). Burcar diskuterar kring de unga männens förtroende för rättsväsendet och benägenheten att polisanmäla de brott som de blivit utsatta för. Det visar sig att polisanmäla inte är något givet utan det kanske görs efter övertalning och eftertanke (ibid.). Malin Åkerström (2001) har skrivit Coola offer, unga mäns balansering av brottsofferidentiteten. Där analyseras materialet återigen från Burcars avhandling. Åkerström drar slutsatsen att de unga männen som utsatts för rån och misshandel utvecklar en taktik för att balansera identiteten som offer och ung man. Detta uttrycks med negligeringar när de unga männen talar om brottshändelserna och med av skratt och ironi för att kompensera offeridentiteten (Åkerström 2007:453). Anna Rypi (2012) har i sin studie Tre unga mäns omvändelseberättelser beskrivit hur tre unga män med invandrarbakgrund som utsatts för våld förändrade det egna våldsamma beteendet efter brottsoffererfarenheten. Rypi (2012:219) menar att de tre unga männen är att betrakta som icke idealiska offer eftersom de även är potentiella gärningspersoner. Männen framhäver sina styrkor och framsteg i berättelserna och tonar ner begränsningar och svagheter. Rypi (2012:220) anser att männens strategier och berättelser kring sitt offerskap är anpassade till samhällets normer kring maskulinitet och våld. 3. Teoretiskt ramverk Det teoretiska ramverk som använts i denna uppsats är en kombination av genusteoretiskt perspektiv och kritisk viktimologi. Genom att använda dessa perspektiv är förhoppningen att uppmärksamma subtila former för social dominans och genus. 3.1 Kritisk viktimologi Med kritisk viktimologi ifrågasätts vem som har makt att definiera vilka begrepp som blir centrala inom viktimologin (Dignan 2005:32). Vad som betraktas som en brottslig händelse och vem som har rätt till en offerstatus är ingenting som är givet, utan påverkas av de i samhället som innehar maktpositioner. Om en kvinna misshandlas av sin make i hemmet, är 5

det i Sverige idag för dem allra flesta självklart att det är ett brott som skett. Men när en anställd inom äldrevården utsätts för våld utav en boende är det inte lika självklart att ett brott har begåtts (Wikman 2012:29). Normerna i samhället påverkar om man ser på sin utsatthet som något naturligt eller något kriminellt som är anmälningsvärt (ibid.). Den kritiska viktimologin har uppmärksammat hur känsligt samhället är för historiska och kulturella kontexter i skapandet av viktimologiska metoder (Dignan 2005:35). Begreppet offer är både omstritt och har genom tiderna varit långt ifrån ett universellt begrepp (ibid.). Ett av den kritiska viktimologins uppdrag är att ifrågasätta liberala och konservativa krafter (Nilsson 2003:30). Enligt forskaren Bo Nilsson (2003:26) har konservativa partier utnyttjat debatten om brottsoffer för att införa hårdare straff. Med kritisk teori uppmärksammas bland annat hur ideologier okritiskt tas för givna och reproduceras i forskning (Alvesson & Sköldberg 2008:322) En stor del av den feministiska forskningen, som har varit drivande i viktimologisk forskning, särskilt inom sexualbrott, har framställt offret som kvinna och gärningspersonen som man (Walklate 2007:52). Detta är något som speglar den större delen av den viktimologiska forskningen (ibid.). Föreställningen om det oskuldsfulla brottsoffret handlar mycket om samhällets bild om att vara värdig en offerstatus (Walklate 2007:53). Den norske kriminologen Nils Christies (2001) teori om det idealiska offret är numera välkänd. Christie (2001:57) har listat de kriterier som ett brottsoffer måste uppfylla för att samhället ska betrakta denne som ett idealiskt offer. Christie menar att verkliga offer inte nödvändigtvis uppfyller de kriterier som idealiska offer måste uppnå men att det endast är idealiska offer som får en legitim offerstatus. Det idealiska offrets egenskaper är att offret är svagt, det är involverad i en respektabel aktivitet, offret är på väg till en plats som denne inte kan förebrås för, gärningspersonen är större och starkare än offret och har ingen personlig relation till offret (Christie 2001:48). Det finns en mycket stor risk att brottsoffer inte uppfyller kriterierna för det ideala offret och effekterna av det blir således att dessa brottsoffer får svårare att få samhälleligt stöd (Christie 2001:49). Kritisk viktimologi ska ifrågasätta och utmana begreppet offer och under vilka omständigheter begreppet blir applicerbart (Walklate 2007:50). Samhället skapar gärna en distinktion mellan offer och gärningsperson och det blir mycket problematiskt när denna distinktion inte är tillräckligt tydlig (ibid.). 3.2 Genusteoretiskt perspektiv Inom samhällsvetenskap existerar en mängd fenomen som skulle kunna sägas vara socialt konstruerade (Sohlberg & Sohlberg 2011:254). En distinktion brukar göras mellan det 6

biologiska och det sociala könet, genus. Genus är således ett exempel på en social konstruktion. Att utföra genus handlar främst om att skapa en åtskillnad mellan män och kvinnor och flickor och pojkar i sociala sammanhang (Karlsson & Pettersson 2003:3). Det är viktigt att framhålla att det inte är biologiska skillnader som utgör skillnaderna mellan män och kvinnor och pojkar och flickor utan tolkningar av dessa (Gothlin 1999:5). Hur män och kvinnor beter sig är således något inlärt, en process som börjar i mycket tidig ålder. Genom att tillskriva män egenskaper som överordnad, aktiv, stark, rationell, sexuellt begär riktad mot kvinnor, åtrådd av kvinnor samtidigt som kvinnor tillskrivs med det motsatta; underordnad, passiv, svag, irrationell, sexuellt begär riktad mot män, åtrådd av män (Pettersson 2003:142) skapas genus. Normer om maskulinitet och femininitet skapar skillnader mellan grupper av människor. Detta har lett till en mängd begräsningar för både män och kvinnor. Ett offer är något som tillskrivs passivitet (Nilsson 2003:121) vilket då kan förknippas med femininitet. Detta kan göra att det svårare för ett samhälle att acceptera män som brottsoffer. Att brottsofferdiskursen utgår från ett kvinnligt offer (Burcar 2005:164) är ett resultat av en konservativ offersyn. Föreställningar om maskulinitet och femininet varierar över tid, men detta sker inte av slumpen utan det är maktrelationer som definierar gränserna mellan könen (Forsberg & Grenholm 2005:19). Den rådande genusordningen hänger samman med många olika samhällsproblem (Jacobsen & Sundgren Grinups 2005:25). Genus är något som genomsyrar alla samhällen i mer eller mindre utsträckning (Gothlin 1999:6). Genus är också ett sätt genom vilket makt uttrycks, förmedlas, betecknas, konstitueras och reproduceras (ibid.). 4. Metod 4:1 Semistrukturerade intervjuer För att få kunskap om hur samhällets olika instanser diskuterar och förhåller sig till de våldsdrabbade männens behov har jag genomfört semistrukturerade intervjuer med två poliser, en representant från Antivåldsgruppen på Södersjukhuset, ett målsägandebiträde och två brottsofferstödjare. För att skapa en bild av hur ett grundläggande hjälpsystem bör se ut, har jag använt mig av FN:s brottsofferdeklaration som mall vid intervjufrågorna, som handlar om stödet som finns att tillgå för de utsatta männen. De fyra grundläggande principerna i FN:s brottsofferdeklaration är tillgång till rättvisa och rättvisbehandling, rätt till ersättning 7

från gärningsperson eller tredje person, rätt till kompensation från staten, men även materiell, medicinsk, psykisk och social hjälp. Anledningen till att så olika yrkeskategorier intervjuades var för att kunna förstå hur FN:s brottsofferdeklaration tillgodoses enligt deras uppfattning. En polis har förmodligen inte alls lika stor kunskap om huruvida en brottsdrabbad får tillgång till medicinsk och psykiatrisk vård som en person som arbetar inom sjukvården. Men en polis och ett målsägandebiträde har en annan förståelse för huruvida brottsdrabbade får tillgång till rättvisa och rättvis behandling. Olika yrkesgrupper konstruerar kunskap på olika sätt (Kvale & Brinkman 2014:305). Men att intervjua olika yrkeskategorier ställer stora krav på intervjuaren, jag försökte till exempel sätta mig in i många av de begrepp som förekommer inom de olika yrkesgrupperna. Delvis för att få en bättre förståelse för vad som sades men också för att intervjupersonerna skulle få ett ökat förtroende för min kompetens som intervjuare. Intervjuformen är av konstruktivistisk art, det vill säga intervjupersonen och intervjuaren producerar kunskap tillsammans (Kvale & Brinkman 2014:188). Genom att använda intervjuer som metod kan man åstadkomma täta skildringar av situerad kunskap (Kvale & Brinkman 2014:362). Jag hade inte kunna ta del av den kunskap som intervjupersonerna besitter genom exempelvis statistik. Med semistrukturerad intervju finns möjlighet att ställa många öppna frågor men även styra intervjupersonen mot nästa fråga ifall svaren blir för långa eller irrelevanta (Kvale & Brinkman 2014:177). Kvalitativa intervjuer som metod har fått utstå en del kritik, bland annat att de inte är vetenskapliga utan bara speglar sunt förnuft, att de är subjektiva, inte trovärdiga (Kvale & Brinkman 2014:210) är bara några exempel. När man använder sig av en metod som har kritiserats ställer det högre krav på den person som genomför intervjun att vara så tydlig som möjligt för att undersökningen ska få en god reliabilitet. 4.2 Urval Totalt intervjuades sex personer varav två poliser, ett målsägandebiträde, en representant från Antivåldsgruppen och två brottsofferstödjare från Brottsofferjouren. Tanken var från början att även genomföra intervjuer med representanter från socialtjänsten men tyvärr var det ingen som hade möjlighet att medverka. Urvalet har delvis gjorts med bekvämlighetsurval och dels med snöbollsurval. Bekvämlighetsurval innebär att urvalet består av personer som för tillfället finns tillgängliga för forskaren (Bryman 2008:194). I denna studie baseras 8

bekvämlighetsurvalet på kontakter som funnits tillgängliga för mig i egenskap som brottsofferstödjare inom Brottsofferjouren. Snöbollsurval innebär att forskaren till en början får kontakt med ett mindre antal människor som är relevanta för forskningsämnet och därefter använder dessa för att få kontakt med ytterligare intervjupersoner (Bryman 2008:196). 4.3 Genomförande Jag började med att kontakta en poliskommissarie som ville delta i en intervju. Några dagar efter intervjun kontaktade jag honom återigen och frågade om han kände till några kollegor som kunde tänka sig att bli intervjuade. På så sätt kom jag i kontakt med min andra intervjuperson som då ringde upp och sa att även han ville medverka vid en intervju. Därefter kontaktade jag Antivåldsgruppen och en anställd därifrån var intresserad av att delta vid en intervju. Jag mejlade ut till Brottsofferjourens samordnare i Stockholm och förklarade att jag var intresserad av att intervjua brottsofferstödjare och på det viset kom jag i kontakt med två brottsofferstödjare som arbetat under många år inom Brottsofferjouren och som hade en del att berätta om den typ av brottsoffer som uppsatsen gällde. Jag kontaktade även ett målsägandebiträde som har stor erfarenhet av många olika sorters brottsoffer. Målsägandebiträdet arbetar till en viss del tillsammans med Brottsofferjouren och hade också möjlighet att delta i en intervju. Intervjuerna varade mellan 45 och 90 minuter. En intervju är både en verbal kommunikation men även en förkroppsligad kommunikation (Kvale & Brinkman 2014:131). Det var således ett medvetet val att genomföra intervjuerna ansikte mot ansikte. Vilken plats en intervju genomförs på har förmodligen en betydande roll för huruvida intervjupersonen känner sig bekväm (Kvale & Brinkman 2014:137) i den yrkesroll den representerar. Samtliga intervjuer genomfördes på intervjupersonernas arbetsplatser, med undantag från intervjun med en av representanterna från Brottsofferjouren som genomfördes hemma hos henne. För mig som intervjuare var det också av intresse att ta del av den fysiska miljön, eftersom dessa gav en inblick i intervjupersonernas arbetsmiljöer. 4.4 Transkribering Intervjuerna spelades in för att sedan transkriberas. Inspelningen skedde med hjälp av min mobiltelefon och i vissa intervjuer verkade telefonen (som oftast låg mitt på bordet mellan mig och intervjupersonerna) som ett störande moment. Jag uppmärksammade att en av polismännen bad om ursäkt och nickade mot telefonen när han svor. Representanterna från Brottsofferjouren sneglade nervöst på telefonen ett antal gånger under intervjun. Detta fick 9

mig att fundera på om inspelningen hade en återhållande effekt på vissa av intervjupersonerna. Men att inte spela in var inget alternativ eftersom det hade lett till att jag inte kunnat lyssna lika aktivt och kanske inte kunnat ställa uppföljande frågor. Utskrifterna från intervjuerna tenderar också att bli en hård kärna i intervjuprojektet (Kvale & Brinkman 2014:217). Transkriberingarna har varit en mycket tidsödande process och lett till många sidor att gå igenom. Men transkriberingarna utgör också en start på den analytiska processen (Kvale & Brinkman 2014:220). Vid transkriberingarna av intervjuerna har jag försökt att återge exakt vad som sades, det är inte bara viktigt vad man har sagt utan också hur man har sagt det (Bryman 2008:450). Därför har betoningar markerats med understrykningar och längre pauser har angivits med (paus) och skratt och suckar har också skrivits ut som (skratt) och (suck). Jag ställdes inför några standardval där jag beslöt mig för att utesluta upprepande mm och öh för att det skulle bli ett bättre flyt i texterna. 4.5 Val av analys Transkriberingarna har sedan analyseras med hjälp av kvalitativ tematisk innehållsanalys. Med kvalitativ innehållsanalys kan man med fördel inrikta sig på jämförelser av olika attityder och innebörder (Bryman 2008:529), vilket lämpade sig bra i denna studie då den innehåller material från intervjupersoner från olika yrkesgrupper. De teman som valts är ett resultat av noggrann närläsning av transkriberingarna. Valet av teman gjordes med hjälp av det ramverk som Ryan & Bernard listat (Bryman 2008:529). Detta ramverk består av repetitioner, det vill säga återkommande teman, övergångar -hur teman förändras under intervjuerna, likheter och skillnader hur intervjupersonerna diskuterar ett tema på olika sätt och hur de skiljer sig ifrån varandra på bestämda sätt, saknade data vad intervjupersonerna inte diskuterar (ibid.). 4.6 Generalisering Resultaten i denna intervjustudie är inte generaliserbara i den mån att intervjupersonernas erfarenheter och åsikter är representativa för alla som arbetar inom den yrkesgrupp eller frivilligorganisation som intervjupersonerna tillhör. Men jag anser ändå att resultaten ger en bild av olika yrkesgruppers sätt att resonera kring män som offer för våld i offentlig miljö. Tanken med kvalitativa studier är att resultaten istället kan generaliseras till teori (Bryman 2008:369). Att man kan överföra den kunskap som produceras i studien till andra relevanta 10

kontexter (Kvale & Brinkman 2014:311). På så sätt hoppas jag med denna studie kunna bidra till att fler studier i liknande ämne görs. 4.7 Reliabilitet och validitet När reliabiliteten, det vill säga tillförlitligheten i forskningsresultaten diskuteras, menas om resultatet kan reproduceras av andra forskare vid andra tidpunkter (Kvale & Brinkman 2014:295). En annan person ska kunna ställa samma frågor utan att intervjupersonen ändrar sina svar (ibid.). I denna studie kan samtliga av intervjupersonerna, bortsett från representanterna från Brottsofferjouren, klassas som eliter, det vill säga personer som innehar maktpositioner och som är vana vid att bli intervjuade om sina åsikter inom det ämnesområde de arbetar inom (Kvale & Brinkman 2014:187). Intervjudeltagarna från Brottsofferjouren kan ha intagit en annorlunda ställning till mig som intervjuare på grund av min bakgrund inom Brottsofferjouren. Detta kan ha lett till att intervjusituationen med intervjupersonerna från Brottsofferjouren känt sig mer bekväm med mig som intervjuare eftersom de eventuellt betraktade mig som en person med likande värderingar. Men det skulle också kunna haft en hämmande inverkan i sina uttalanden om de var av den uppfattningen att de behövde uttrycka sig korrekt för att de representerade Brottsofferjouren. Vid intervjuer diskuteras reliabiliteten speciellt i relation till ledande frågor (Kvale & Brinkman 2014:295). För att undvika ledande frågor har stor möda lagts på arbetet med intervjuguiden. Uppföljande frågor har naturligtvis uppstått, men dessa har varit i likhet med; Kan du berätta mer om det, eller jaha? Validiteten, giltigheten eller styrkan i ett yttrande (Kvale & Brinkman 2014:296) innebär att man undersöker det man tror sig undersöka (Kvale & Brinkman 2014:300). Vid intervjuer som metod kan frågan om validitet uppstå genom huruvida intervjupersonen säger sanningen om olika händelser (Kvale & Brinkman 2014:301). Detta kan besvaras med att intervjupersonen kanske inte säger sanningen om ämnet i fråga men svaret kanske ändå ger uttryck åt sanningen om intervjupersonens uppfattning om sig själv (ibid.). Validitet som många gånger är anpassad till kvantitativ inriktning, där validitet översätts med; mäter man det man säger sig mäta (Kvale & Brinkman 2014:296) kan vara svår att applicera på kvalitativ forskning. Enligt Bryman (2008:354) kan man använda alternativa kriterier till kvalitativ metod. Validitet kan då översättas till trovärdighet och överförbarhet, dessa ska motsvara intern validitet och extern validitet (ibid.). Undersökningens trovärdighet har jag försökt säkerställa genom att utföra intervjuerna och analysen i enlighet med de regler som finns. Och 11

den externa validiteten som översätts till överförbarhet innebär inom kvalitativ forskning att producera täta beskrivningar av de personer som studerats (Bryman 2008:355). För att säkerställa validiteten har validitetskontroll gjorts under hela processen i denna uppsats. Det innebär att forskaren applicerar en kritisk syn på analysen för att motverka selektiv perception och snedvriden tolkning (Kvale & Brinkman 2014:298). För mig som intervjuare, med bakgrund inom Brottsofferjouren har det varit av särskild vikt att inte tolka intervjupersonerna från Brottsofferjourens uppfattningar som mer valida än de övriga intervjudeltagarnas. Däremot påverkas mina tolkningar av min förförståelse. Utan viss förförståelse blir det mycket svårt, för att inte säga omöjligt att göra några tolkningar (Bergström & Boréus 2012:31). Vår uppfattning av samhället, i vilka sociala sammanhang vi rör oss och vårt språk påverkar vår förståelse (ibid.) och hur vi tolkar olika situationer. Min förförståelse har således påverkat även resultatet i denna studie. 4.8 Etiska aspekter Att etiska principer har säkerställts är grundläggande för god forskning. Vetenskapsrådet har fastställt fyra huvudkrav i Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning (2002). De huvudkrav som finns är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Informationskravet innebär att de som är berörda av undersökningen ska informeras om forskningens huvudsakliga syfte (Vetenskapsrådet 2002:7). Detta har tillgodosetts vid den första kontakten med intervjupersonerna men även ännu en gång vid intervjutillfället. Däremot informerade jag inte intervjupersonerna om det genusteoretiska perspektivet som valts som teoretiskt ramverk i kombination med kritisk viktimologi. Delvis för att det inte stod klart förrän jag hade slutfört nästan alla intervjuer att genus hade en sådan betydande roll i vad som sades under intervjuerna men också för att det kanske hade hämmat intervjupersonerna i deras uttryck. Samtyckeskravet som går ut på att intervjupersonerna frivilligt deltar i undersökningen och själva beslutar om hur länge de vill delta har också tillgodosetts på det sättet att jag vid början av varje intervju förklarade att intervjupersonerna var fria att avbryta intervjun när de helst önskade. Konfendtialitetskravet, vilket innebär att uppgifter om intervjupersonerna skall förvaras på en plats där inte obehöriga kan ta del av dem (Vetenskapsrådet 2002:12) har uppfyllts. Vid transkriberingarna raderades även namn och orter som intervjupersonerna talade om för att säkerställa intervjupersonernas anonymitet. Att de insamlade uppgifterna endast används för forskningsändamål innebär att nyttjandekravet tillgodoses 12

(Vetenskapsrådet 2002:14). De uppgifter som samlats in vid intervjutillfällena har således endast använts till denna uppsats. 5. Resultat och analys Efter genomgång och närläsning av transkriberingarna kunde jag urskilja teman som var återkommande under intervjuerna. Dessa teman som presenteras nedan är: synen på våld i offentlig miljö, uppfattningen om män som brottsoffer, uppfattningen om stöd och hjälp till manliga brottsoffer, våldets konsekvenser, alkohol och skuld och tankar om förändringar och förbättringar. 5.1 Synen på våld i offentlig miljö Synen på våld i offentlig miljö varierade väldigt mycket bland intervjupersonerna. Representanterna från poliserna gav en liknande bild. Representanten från Antivåldsgruppens uppfattning om våld i offentlig miljö skiljde sig mest från de övriga intervjupersonerna men hade en del likheter med representanterna från Brottsofferjouren och målsägandebiträdet. Under intervjun med en av representanterna från polisen gav han uttryck för att offentligt våld idag inte är något större problem eftersom det enligt honom var betydligt värre förut. Enligt denna representant är det rätt lugnt ute nuförtiden. Det slåss en del, men de här rallarslagsmålen som jag var med om mycket på 90-talet när jag jobbade inne i city för många år sedan och det var krogkommissioner varje helg och man jobbade 21-07och då hade hand om x antal misshandlar varje pass, hur många som helst egentligen - Representant från polisen Sättet som denne representant från polisen talade om våld i offentlig miljö kunde på många sätt tolkas som negligerande. Men när han senare kom in på andra brottsoffer, som offer för bostadsinbrott så ändrades tonen markant och där gav representanten från polisen ett mycket empatiskt intryck när denne talade om vilken skada de som drabbats av bostadsinbrott får lida. Det är det värsta som kan hända alltså! Att nån går in i ens hem och tagit, rotat i ens grejer. Det är bland det värsta man kan vara med om Representant från polisen Walklate (2007:53) menar att det är viktigt att offerbilden är klar och tydlig för att kunna avgöra om huruvida en person förtjänar en offerstatus. Utifrån den här representanten från polisens beskrivning tolkar jag det som att vid ett bostadsinbrott är det betydligt enklare för polisen att identifiera uppenbara offer medan det kanske inte alltid är lika självklart att 13

urskilja vem som är offer och vem som är gärningsperson när det gäller våld i offentlig miljö. När en brottsskildring handlar om interaktion riskeras offertillskrivningen och parterna kan ses som deltagare i ett samspel (Åkerström 2007:433). Under intervjun med representanterna från poliserna blev min tolkning att den bild representanterna från polisen har om offentligt våld, till stor del består av onyktra män som mer eller mindre är ute efter att slåss med varandra, att det skulle vara rena slagsmål, det vill säga inga misshandelsfall. De är ju på jakt efter varandra höll jag på att säga. Det ligger någonting i luften - Representant från polisen Vid många tillfällen använde flera av intervjupersonerna sig av begreppet slagsmål. Begreppet slagsmål syftar på att det är två delaktiga parter i akten, att det är något mindre allvarsamt än misshandel (Burcar 2005:76). Detta skulle också kunna jämföras med hur mäns våld mot kvinnor historiskt har beskrivits som lägenhetsbråk, som något neutralt mellan jämbördiga parter. Att interagera i våldshandlingarna kan även ligga i linje med en manlighetsprestation (Åkerström 2007:433). Så möjligen är representanten från polisens tolkning av våld i offentlig miljö också ett sätt att reproducera föreställningar om manlighet, att tolka en händelse som slagsmål istället för att se händelsen i enlighet med lagen om misshandel. Den andra representanten från polisen syftade på att många onödiga anmälningar kommer in till polisen till följd av det offentliga våldet. Och då menar jag på att, det har jag kollat med en kollega också, att anmälningsbenägenheten är högre idag än när jag jobbade ute som mest. Man anmäler allting, man anmäler nästan för mycket alltså, tjafs, grejer man ska ha sin rättighet att göra en polisanmälan - Representant från polisen Att de båda poliserna anser att det är för många som polisanmäler våld i offentlig miljö kan tolkas som att de anser att mycket av det våld som sker inte är så pass allvarligt att det är värt att anmäla. Frågan om vem som är ett värdigt offer blir tydlig i det här citatet från representanten från polisen. Att utsatta personer polisanmäler och hävdar sina rättigheter som brottsoffer betyder inte att de automatiskt får rätt till dessa. Med utgångspunkt i Walklates (2007:44) resonemang går detta att tolka som att det viktiga är att de som innehar maktpositioner anser att de utsatta förtjänar en offerstatus. Båda representanterna från Brottsofferjouren var däremot av den inställningen att det är en självklarhet att de som utsatts för våld i offentlig miljö bör göra en polisanmälning. En av 14

representanterna från Brottsofferjouren menar att flera av de män hon kommer i kontakt med många gånger inte är medvetna om att de har blivit utsatta för ett brott, och att det är polisen som antingen åker förbi eller blir tillkallad som tar upp en anmälan. Burcar (2005:142) menar också att det inte var någon självklarhet att polisanmäla för de brottsdrabbade unga männen, utan något som många gjorde efter övertalning av föräldrar eller vänner. Men att det blev en moralisk handling att göra det rätta när beslutet om att anmäla till sluts togs (ibid.). Enligt citatet nedan tolkade jag det som att den här representanten från Brottsofferjouren var av den uppfattningen att det var vanligt att unga män inte alltid utgick från att misshandeln var något kriminellt. Det är knappt att de själva är medvetna om att det här faktiskt är ett brott som du varit utsatt för och då är det några andra som kan göra anmälan och då har polisen varit de som gjort det - Representant från Brottsofferjouren När jag vid intervjuerna med representanterna från poliserna försökte styra in frågorna till situationer där männen blivit utsatta av personer som för dem själva var okända, så blev svaren från representanterna från polisen ändå till stor del orsaksinriktade och fokuserade mest på gärningspersonerna. Det är kanske förståeligt med tanke på att polisernas fokus främst är riktade mot gärningspersonerna. Men det är även en stor del av polisens arbetsuppgifter att ta hand om brottsoffer (RPS Rapport 2001:1). Är det bara att slå ner nån då är det nån som har ett våldskapital och tycker att det är ballt liksom att nu har vi slagit ner den och den. De är sjuka som ska ut och märka lite folk liksom -Representant från polisen När jag frågade en av representanterna från polisen hur brottsofferstödet från polisen såg ut vid bemötandet av personer som utsatts för våld i offentlig miljö, gav denne uttryck för att det var svårt att finna ett riktigt offer när det handlade om våld i offentlig miljö. Och är man ute och det är två som har slagit varandra, motanmäler varandra. Vem ska man då stötta liksom? Det är ju mer att man separerar dem Representant från polisen Problematiken enligt den andra representanten från polisen är när andra drabbas av våldet. Jag tolkade detta som att det här var något som denna polis tyckte var mycket upprörande. Om en person som inte kände gärningsmannen och inte hade provocerat på något sätt, ändå blev misshandlad så blev detta brottsoffer ett värdigt offer (Walklate 2007:53). För att bli värdig en offerstatus måste det gå att bevisa att de våldskadade männen inte var ute efter att provocera eller slåss. 15

Problemet tycker jag är de som kommer till krogen för att faktiskt ha en trevlig kväll och bara sitta och ta en öl med kompisarna, att de blir utsatta är inte okej, för de har ju inget ont uppsåt, och dem är det ju naturligtvis synd om. Representant från polisen Båda representanterna från Brottsofferjourens uppfattning om våld i offentlig miljö var att det var ett stort problem och som skedde mycket ofta. Vid frågan om en av representanterna från Brottsofferjouren kunde minnas det första samtalet med en man som utsatts för våld i offentlig miljö, blev svaret att detta var omöjligt. Jag tolkade intervjupersonens svar som att samtalen med män som blivit utsatta för våld i offentlig miljö var så vanligt förekommande att det var svårt att minnas många av de som hon hade talat med. Detta skulle kunna tolkas som att de brottsutsatta männen har en brottsofferstatus. Våld i offentlig miljö, ja det har ju varit, det är ju hela tiden nästan! Representant från Brottsofferjouren Den andra representanten från Brottsofferjouren berättade också att många av de ärenden som kommer in till Brottsofferjouren handlar om män som blivit utsatta för våld i offentlig miljö. Ett av hennes första samtal var till en man som utsatts för ett överfall av två okända män. Representanten från Antivåldsgruppen menade att våld i offentlig miljö är ett stort folkhälsoproblem. Jag tolkade det som att representanten från Antivåldsgruppen ansåg att för mycket ansvar lades på frivilligorganisationer, när det egentligen skulle behövas en större insats från staten. Vi ser våldskadade som ett stort folkhälsoproblem helt enkelt och där samhället kanske borde gå i bräschen, men just nu är det ju framförallt frivilligorganisationer, allt som är gratis är ju väldigt attraktivt i det här landet. Det innebär ju inte att det alltid är helt professionellt Representanten från Antivåldsgruppen Mäns utsatthet för våldtäkt av andra män var något som representanten från Antivåldsgruppen ville att samhället skulle uppmärksamma mer. Det handlar enligt representanten från Antivåldsgruppen om heterosexuella män som utsätter andra heterosexuella män för våldtäkter för att utöva makt, för att straffa eller för mobbningsskäl. Och där finns enligt representanten från Antivåldsgruppen, en stor brist på hjälp för de utsatta. För flickor och kvinnor som utsätts för våldtäkter finns en speciell avdelning där experter inom området arbetar. Det finns psykologer och andra beteendevetare och besöket är kostnadsfritt. Medan pojkar och män som utsätts för våldtäkt vårdas på den vanliga akutmottagningen, där det kostar 400 kronor för de drabbade. Dessutom möts de utsatta pojkarna och männen av 16

attityder som inte alls är gynnande för de drabbade, enligt representanten från Antivåldsgruppen. Jag säger inte att de blir felbehandlade men det blir inte rätt omhändertagande om man inte kan utbilda alla och påverka deras attityder Representant från Antivåldsgruppen Men nu efter tio år så har Södersjukhuset fått resurser att bygga ut Akutmottagningen för våldtagna kvinnor med ytterligare en liten enhet där man ska kunna ta emot män och pojkar som har blivit utsatta för våldtäkt eller sexuellt utnyttjade. Och då byts också namnet ut till Akutmottagning för sexuellt våldsutsatta. Att synen på våld i offentlig miljö är så varierande bland intervjupersonerna kan te sig aningen märkligt, de är trots allt representanter från samma stad. Att poliserna som representerar en mansdominerad yrkesgrupp, får naturligtvis en del av de värderingar som återfinns inom den yrkeskategorin (Lander 2014:86). Detta kan vara en anledning till att våld som sker mellan män betraktas som något som är på bådas villkor. Det skulle också kunna vara en kombination med att poliserna ofta kommer i kontakt med många stammisar som bråkat med varandra och våldet inte uppfattas som så allvarligt. Intervjupersonerna tar del av så olika områden av de våldsskadade männens utsatthet och kommer in i olika skeenden så det är i sig förståeligt att de har olika uppfattningar om våld i offentlig miljö. Målsägandebiträdets syn på våld i offentlig miljö behandlas i temat alkohol och skuld. 5.2 Uppfattningen om män som brottsoffer De egenskaper som förknippas med maskulinitet stämmer mycket bra in med vad man kan betrakta som en idealisk gärningsperson och mycket dåligt med de egenskaper ett idealiskt offer bör ha (Burcar 2005:20). Egenskaper som betraktas som typiskt feminina som exempelvis passiv och svag (Pettersson 2003:142) benämns samtidigt som det idealiska offrets egenskaper (Christie 2001:48). Detta kan det vara problematiskt för både för de brottsutsatta männen men också för de aktörer som kommer i kontakt med dessa män, att betrakta dem som fullvärdiga offer. Representanter från samtalsbetonad stödverksamhet uttrycker också i Burcars (2005:90) avhandling om unga mäns svårigheter att berätta om sina känslomässiga upplevelser. Svårigheten att be om stöd skulle kunna förklaras med av att man som man förväntas inneha maskulina egenskaper som styrka exempelvis (Pettersson 2003:142). Att då erkänna att man behöver hjälp går emot maskulinitetsnormen om att vara stark och överordnad. En av representanterna från Brottsofferjouren uppgav att det finns en 17

skam bland de manliga brottsoffren som hon inte märkt av bland kvinnliga brottsoffer. Det handlar enligt henne om svårigheten att förstå varför man inte kunde försvara sig. Fortfarande lite det här, men jag är ju man, jag borde väl kunna försvara mig! Alltså de får dåligt samvete för att de blivit överfallna helt enkelt, vilket nästan är den största biten att ta ur dem - Representant från Brottsofferjouren Representanten från Brottsofferjouren upplevde att den svåraste utmaningen med att stötta brottsutsatta män var att få dem att förstå att de inte hade kunnat agera på något annat sätt än de gjorde vid tillfället de utsattes för våldet. Detta skulle kunna tolkas som att normer om maskulinitet i denna situation försvårar självbilden för de män som utsatts för våld, eftersom dessa normer leder till orimliga föreställningar om att män ska kunna försvara sig när de blir utsatta. Jag tolkade det som att det fanns en uppgivenhet hos den andra representanten från Brottsofferjouren när hon talade om de manliga brottsoffren. De brottsutsatta männen vill ha stöd men har svårt att be om det, enligt henne. Man förstår att de vill egentligen men de har svårt att ta det där egna initiativet tror jag. Det finns något inbyggt motstånd där, de tappar lite av sin fasad. Att de är sårbara och så, de har blivit offer, det gillar de inte alls nej Representant från Brottsofferjouren Detta kan jämföras med Burcars (2005:111) studie där det framgår att omgivningens förväntningar på en man som utsatts för brott är att han bör kunna ta mer än en kvinna som utsätts för samma händelse, att manlighet är den urskiljande faktorn. Målsägandebiträdet gav också uttryck för att killar många gånger försökte föreställa sig tuffa, kanske för att kompensera att de var brottsoffer. För där är en grej som jag känner att unga killar, som är vanliga brottsoffer idag, de är ju lite macho och lite tuffa och vill inte erkänna att de tycker att det är jobbigt och de säger ju nej att de vill inte ha något målsägandebiträde, jag behöver ingen hjälp eller jag behöver inget stöd. Och det är lite tragiskt för jag tror de behöver det. - Målsägandebiträdet Målsägandebiträdet citat kan tolkas som att oberoende av det faktum att unga män är en mycket vanligt förekommande grupp bland brottsoffer så har de svårt att se sig själva som offer genom att inte acceptera den hjälp som erbjuds, i detta fall ett målsägandebiträde. Denna syn på manliga brottsoffer delas också av en av representanterna från Brottsofferjouren. 18

Det är enligt en av representanterna från polisen fler kvinnor än män som tackar ja till att bli kontaktad av Brottsofferjouren när polisen erbjuder brottsdrabbade att bli uppringda av Brottsofferjouren. Trots att den tidigare forskningen visar att fler män än kvinnor blir utsatta för brott (Af Sandeberg & Ljungwald 2012:328). Enligt en av brottsofferstödjarna är det för att männen enligt dem själva inte behöver bearbeta sina upplevelser på samma sätt som kvinnor. De ska vara lite macho, du vet, de ska inte behöva prata om känslor och att de känner sig så och så och så. Och män har ju någon inbyggd motvilja mot att söka den här hjälpen egentligen. Jag tycker mest att det är vi som ringer dem. Men när vi får tag i dem så är det som att då går det bra, då vill de prata -Representant från Brottsofferjouren Här kan paralleller dras till Burcars (2005:163) studie där de unga männen har svårt att se sig själva som brottsoffer, att situationen de befinner sig i präglas av en sorts ambivalens. Männen kan i många fall acceptera en offerstatus men vill inte betrakta sig själva som brottsoffer (ibid.). När frågan om män hade samma möjligheter till stöd som kvinnor efter utsatthet för brott så uppgav en av representanterna från polisen att det hade de, men att det möjligtvis är svårare för de brottsutsatta männen att be om hjälp beroende på hur situationen såg ut vid tillfället då brottet skedde. Objektivt har de ju det, men frågan är om man som man efter att ha blivit nedslagen av ett gäng tjejer, vågar man då ställa sig upp; jag blev nedslagen av några tjejer här och jag vill ha hjälp, brottsofferstöd liksom - Representant från polisen Uppfattningen om att maskulinitet förknippas med styrka och aktivitet samt att femininitet förknippas med passivitet och svaghet (Pettersson 2003:142) blir mycket tydligt här. Att utmana normativa föreställningar om maskulinitet och femininitet är däremot något som en av representanterna från polisen antyder att de försöker göra inom hans kår. Men det finns enligt representanten från polisen vissa grupper i samhället som har svårare än andra att arbeta mot maskulinitetsföreställningar som innebär att man som man ska vara på ett speciellt sätt, där exempelvis våldshandlingar inte är så tabubelagt. Det där stålmanssyndromet måste vi jobba bort och det har vi (polisen) kommit ganska långt med. Nästa steg är gemene man, det kan vara knegaren som har en liten firma och lite byggjobbare, lite attityder om man får vara fördomsfull, krökar till någonstans kommer till jobbet och; jag fick stryk av två fjortonåringar här liksom, en krallig gubbe, hur ska vi nå dem? Representant från polisen 19