Rätten till familjeliv - om umgänge mellan barn och mor- och farföräldrar

JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet Rätten till familjeliv - om umgänge mellan barn och mor- och farföräldrar Emelie Köhrning Examensarbete i familjerätt, 30 hp Examinator: Laura Carlson Stockholm, Höstterminen 2017

Abstract Article 8.1 of the convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms (ECHR) statues that every person has a right to respect for his or hers private and family life. This right includes both children and adults. The contact between children and grandparents is therefore included. However, this right is not absolute, restrictions can be made by law. According to Swedish family law children are entitled to contact with grandparents. Before such a decision is being made, the child s need of such contact is to be taken into consideration. The legislative history to the Swedish family law statues that continuous contact with the older generation is of great importance. It can provide valuable security, especially if the parents separate or one of them dies. But also in other situations, a child may have a strong need of contact with a close relative [translation by author]. The legislator s intention is therefore evident; children are in need of contact with grandparents. I will examine what right to contact children have with grandparents according to Swedish legislation and whether this right is consistent with the right to respect for family life as stated in article 8.1 ECHR. The drawn conclusion is that the purpose and wording of the Swedish legislation appears to harmonize with children and grandparents right to family life. However, the legislation seems to lack the dignity that may be required. Practically, this leads to difficulties to administer the law in a way that provides children and grandparents right to family life. The application of the legal rule best the interest of the child is not defined in the law and may contribute to undesirable results. In order for the legislation to comply with article 8.1 ECHR, the procedure within the social welfare must be simplified. This must not necessarily be accomplished by giving grandparents a right to litigate without the help from the social welfare. Instead the starting point should be the strive to strengthen children s legal status when it comes to contact with grandparents. For this argument, French legislation is a source of inspiration. As for grandparents on the other hand, the ability to appeal the decision of the social welfare not to take legal action regarding contact with a grandchild would result in a more legally secure operation.

Sammanfattning Artikel 8.1 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) stadgar att var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv. Rätten omfattar såväl vuxna som barn och skyddar således umgänge mellan barn och mor- och farföräldrar. Rätten är dock inte absolut utan begränsningar får ske med stöd i lag. Enligt svensk familjerättslagstiftning är det barns behov av umgänge med mor- eller farföräldrar som ska beaktas innan ett beslut om sådant umgänge fattas. Av förarbetena till umgängesregleringen avseende mor- och farföräldrar anges att [e]n kontinuerlig kontakt med den äldre generationen är av stor betydelse. Den kan ge en värdefull trygghet, inte minst om föräldrarna separerar eller en av dem dör. Men också i andra fall kan ett barn ha ett starkt behov av umgänge med en närstående. Lagstiftarens intention torde därmed klar; barn ska få umgås med sina mor- och farföräldrar. Syftet med framställningen har varit att närmare undersöka huruvida den svenska umgängesregleringen avseende barn och mor- och farföräldrar överensstämmer med rätten till familjeliv enligt artikel 8.1 EKMR. Slutsatsen som dras är att den svenska umgängesregleringen till sitt syfte och ordalydelse ter sig överensstämma med rätten till familjeliv, men att regleringen saknar digniteten som kan krävas och att tillämpningen av aktuella rättsregler kan leda till att barn på ett illegitimt sätt förvägras umgänge med mor- och farföräldrar. Tillämpningen av ett odefinierat barnets bästa anges vara en bidragande faktor. För att umgängesregleringen avseende barn och mor- och farföräldrar ska överensstämma med artikel 8.1 EKMR krävs att gällande rätts komplexa förfarande för att få till stånd sådant umgänge förenklas. Det sagda måste nödvändigtvis inte ske genom att tillerkänna mor- och farföräldrar talerätt och ge dem en rätt att på egen hand initiera en sådan talan i domstol utan hjälp av socialnämnden. Diskussionen som i stället bör föras är i vilken mån barns rätt till sådant umgänge kan förstärkas i lagstiftningen. Som stöd för argumentet har fransk lagstiftning utgjort en inspirationskälla. Vad gäller mor- och farföräldrars talan hade däremot möjligheten att överklaga en socialnämnds beslut att inte väcka talerätt om umgänge i domstol lett till en säkrare rättstillämpning.

Innehållsförteckning Förkortningar... 1 1 Inledning... 1 1.1 Bakgrund... 2 1.2 Syfte och frågeställning... 3 1.3 Metod och material... 4 1.3.1 Rättsdogmatisk metod... 4 1.3.2 Komparativ metod... 5 1.4 Avgränsningar... 6 1.5 Disposition... 7 2 Utgångspunkter ur ett internationellt perspektiv... 8 2.1 Rätten till familjeliv... 8 2.2 Barnperspektivet enligt barnkonventionen... 9 2.2.1 Artikel 3 Principen om barnets bästa... 10 2.2.2 Artikel 12 Barns rätt att komma till tals... 12 3 Umgänge enligt föräldrabalken... 14 3.1 Inledning... 14 3.1.1 Umgänge barnets rätt... 14 3.1.2 Barnets bästa vid frågor om umgänge... 15 3.2 Barns umgänge med föräldrar... 17 3.2.1 Inledning... 17 3.2.2 Föräldrars gemensamma ansvar och upplysningsskyldighet... 18 3.3 Barns umgänge med mor- och farföräldrar... 20 3.3.1 Barns umgänge med mor- och farföräldrar vårdnadshavares ansvar... 20 3.3.2 Socialnämndens utredningsansvar... 21 3.3.3 Mor- och farföräldrars partsställning och rätt till insyn... 22 4 Talerätt vid frågor om umgänge... 24 4.1 Talerätt vid umgänge med en förälder... 24 4.1.1 Föräldrars talerätt... 24 4.1.2 Socialnämndens möjlighet att väcka talan... 25 4.2 Talerätt vid umgänge med mor- och farföräldrar... 26 4.2.1 Historisk tillbakablick... 26 4.2.2 Socialnämndens talerätt en exklusiv rätt... 27 4.2.3 Mor- och farföräldrars bristande klagorätt... 29 4.3 Barns rätt att komma till tals... 31 4.3.1 Inledning... 31

4.3.2 Barns rätt att komma till tals i förhållande till talerätt... 32 4.3.2.1 Skillnader i praktiken... 32 4.3.2.2 Vem ansvarar för att barns åsikter förs in i processen?... 33 4.3.2.3 Vårdnadshavarens bestämmanderätt och motstående intresse... 34 5 Mål nr T 763 10... 36 5.1 Bakgrund till målet... 36 5.2 Domstolsförfarandet... 37 5.3 Kommentar... 38 6 En komparativ studie... 39 6.1 Tyskland... 39 6.1.1 Lagstiftning om umgänge med mor- och farföräldrar... 39 6.1.2 Talerätt... 40 6.2 Frankrike... 41 6.2.1 Lagstiftning om umgänge med mor- och farföräldrar... 41 6.2.2 Talerätt... 42 7 Analys... 43 7.1 Gällande rätts förenlighet med rätten till familjeliv... 43 7.2 Umgänge en eller flera rättighetsbärare?... 44 7.3 Socialnämnden som ensam beslutsfattare... 45 7.3.1 Tillämpningen av ett odefinierat barnets bästa... 45 7.3.2 Vårdnadshavarens inflytande och bestämmanderätt... 46 7.3.3 Avsaknaden av överklagbara beslut... 48 7.4 Tyskland och Frankrike föregångsländer?... 50 7.4.1 Umgängesrätt för mor- och farföräldrar... 51 7.4.2 En starkare umgängesrätt för barn... 51 7.4.3 Ett införande av talerätt för mor- och farföräldrar i svensk rätt... 52 7.5 Slutord... 53 Källförteckning... 55

Förkortningar Barnrättskommittén FN:s kommitté för barnets rättigheter BK/Barnkonventionen Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Europadomstolen Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna FB Föräldrabalk (1949:381) HD Högsta domstolen JO Justitieombudsmannen NJA Nytt juridiskt arkiv Prop. Proposition SoL Socialtjänstlagen (2001:453) SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning 1

1 Inledning 1.1 Bakgrund Den svenska familjerättslagstiftningen är under ständig förändring men att lagstiftning rörande barn ska utgå från vad som är barnets bästa har sedan länge varit beständig. En av flera utgångspunkter vid bedömningen av vad som är barnets bästa är att barn har rätt till en god kontakt med båda sina föräldrar, även den förälder barnet inte bor med. 1 Vad gäller barns umgänge med andra än föräldrar infördes 1983 en bestämmelse som möjliggjorde för barn att få till stånd ett reglerat umgänge med någon annan som stod barnet särskilt nära, däribland mor och farföräldrar. Syftet med reformen var att stärka barnperspektivet och barns behov av en nära kontakt med andra än föräldrar skulle noga understrykas i lagtexten. I första hand föreslogs att barn skulle få en lagstadgad umgängesrätt dels med de som tidigare haft vårdnad om barnet, dels med en avliden förälders släktingar. I andra hand föreslogs en lagstadgad umgängesrätt för barn med andra personer som barnet har en nära anknytning till, ett förslag som senare antogs och infördes i 6 kap. 15 föräldrabalken (1949:381) (FB). Bestämmelsen skulle komma att medföra ett ansvar för barnets vårdnadshavare att så långt som möjligt tillgodose barnets behov av kontakt med någon annan som barnet står särskilt nära. Däremot ansågs det mindre lämpligt att närståendekretsen tillerkändes talerätt i umgängesmål med barnbarn, varför talerätten anförtroddes socialnämnden. 2 Vikten av barns kontinuerliga kontakt med mor- och farföräldrar togs på nytt upp i samband med 2006 års vårdnadsreform. I utredningen framhölls att [e]n kontinuerlig kontakt med den äldre generationen är av stor betydelse. Den kan ge en värdefull trygghet, inte minst om föräldrarna separerar eller en av dem dör. Men också i andra fall kan ett barn ha ett starkt behov av umgänge med en närstående. 3 Motiveringen ledde till den nuvarande lydelsen i 6 kap. 15 a 2 st. FB vilken stadgar att domstolen på talan av socialnämnden får besluta om umgänge mellan barn och mor- och farföräldrar. Innan socialnämnden väcker en sådan talan ska nämnden särskilt beakta barnets behov av umgänge med mor- och farföräldrar. Bestämmelsen är den enda i föräldrabalken som reglerar mor- och farföräldrars möjlighet att få ett umgänge med barnbarn reglerat och som framgår av bestämmelsen är det endast 1 Singer, Anna, Barnets bästa: om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, 6 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2012, s. 135 (nedan Singer, 2012). 2 Prop. 1981/82:168 Om vårdnad och umgänge m.m., s. 42 f. 3 Prop. 2005/06:99 Nya vårdnadsregler, s. 57. 2

socialnämnden som kan besluta om talan om umgänge ska föras i domstol, inte mor- och farföräldrarna själva. Umgänge är inte enbart erkänt i den svenska rättsordningen utan även i internationell rätt. Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) har en särskilt stark ställning i svensk rätt eftersom den utgör lag. 4 Av central betydelse när det kommer till umgängesfrågor är artikel 8.1 EKMR vilken tillerkänner varje individ en rätt till familjeliv. Utgångspunkten i artikel 8.1 är att barn ska ha rätt till familjeliv samtidigt som artikeln medger att föräldrar och mor- och farföräldrar ska ha rätt till familjeliv. I stora drag innebär således rätten till familjeliv att barn har rätt till kontakt med föräldrar och mor- och farföräldrar på samma sätt som föräldrar och mor- och farföräldrar har rätt till kontakt med ett barn. Det är oundvikligt att regleringen leder till oklarheter i den nationella rättstillämpningen. Med tanke på att skilsmässor blir allt vanligare och familjekonstellationer ser annorlunda ut i dag än när bestämmelsen infördes, och barns kontakt med andra än föräldrar vidgas, utgör mor- och farföräldrar ytterst viktiga personer i barns liv. Av denna anledning är det viktigt att klargöra för vilka möjligheter det enligt gällande rätt finns för barn och mor- och farföräldrar att umgås med varandra. 1.2 Syfte och frågeställning Det huvudsakliga syftet med framställningen är att utreda rättsläget kring barns umgängesrätt med mor- och farföräldrar och huruvida gällande rätt är förenlig med artikel 8.1 EKMR om rätten till familjeliv. Syftet med framställningen är även att jämföra den svenska rätten med hur liknande situationer hanteras i tysk och fransk rätt och om det utifrån det går att importera problemlösningar som där har visat sig effektiva. För att uppnå syftet med framställningen kommer följande frågeställningar särskilt att behandlas: Vad är gällande rätt avseende barns umgänge med mor- och farföräldrar? Är gällande rätt angående barns umgänge med mor- och farföräldrar förenlig med rätten till familjeliv enligt artikel 8.1 EKMR? Hur har tysk och fransk rättsordning hanterat umgängesfrågan med mor- och farföräldrar? 4 Se lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 3

1.3 Metod och material 1.3.1 Rättsdogmatisk metod I framställningen har frågeställningar och syfte behandlats med en rättsdogmatisk metod, vars huvudsakliga syfte utgör att fastställa gällande rätt (de lege lata). 5 Den rättsdogmatiska metoden har även till syfte att med hjälp av de traditionella rättskällorna lagstiftning och annan bindande författning, lagförarbeten, prejudikat och juridisk doktrin söka lösningen på en rättslig problemformulering. 6 Det ska nämnas att rättskällorna i nämnd ordning är auktoritativa. 7 Lagstiftning och prejudikat ska uppfattas i vidsträckt mening på så sätt att det inbegriper även material på europarättslig och unionsrättlig nivå, vilket medför att även avgöranden från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) får beaktas. 8 Det har i doktrin diskuterats i vilken mån det enligt rättsdogmatisk metod är möjligt att föra en kritisk diskussion, apropå kravet på auktoritativa rättskällor. 9 Kleineman menar att en sådan tillämpning av den rättsdogmatiska metoden är möjlig och att det utifrån slutsatserna som dragits om innehållet i gällande rätt går att påvisa att rättsläget är otillfredsställande och på ett eller annat sätt bör ändras. Det sagda omnämner Kleineman som en kritisk rättsdogmatisk forskning. 10 En diskussion utifrån ett kritiskt rättsdogmatiskt forskningsperspektiv kommer att föras i framställningens avslutande del. De traditionella rättskällorna kommer till största del att tillämpas i de inledande avsnitten för att utröna vad som utgör gällande rätt. Barns umgängesrätt med mor- och farföräldrar regleras huvudsakligen i lag. Vid eftersökningen till framställningen uppdagades att rättspraxis på området är begränsat och frågan har aldrig varit uppe för prövning hos Högsta domstolen (HD). Prejudikatvärdet på domarna som presenteras i framställningen väger enligt den rättsdogmatiska metodens auktoritativa rättskällelära inte lika tungt som ett avgörande från HD skulle ha gjort, vilket medför att avgörandena har behandlats med viss försiktighet. 11 Av denna anledning har lagstiftning och framför allt dess förarbeten fått spela en avgörande roll för fastställelsen av gällande rätt. 5 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: Ämne, material, metod och argumentation, 3 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2015, s. 43 (nedan Sandgren, 2015). 6 Kleineman, Jan, Rättsdogmatisk metod, Juridisk metodlära, 1 uppl., (red. Korling, Fredric & Zamboni, Mauro), Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 21 (nedan Kleineman, 2013). 7 Olsen, Lena, Rättsvetenskapliga perspektiv, SvJT 2004 s. 118 f. (nedan Olsen, SvJT 2004). 8 Sandgren, 2015 s. 43. 9 Olsen, SvJT 2004 s. 119. 10 Kleineman, 2013, s. 39. 11 Ibid., s. 32. 4

I framställningen har även rättspraxis från Europadomstolen beaktats. Enligt den rättsdogmatiska metoden ska Europadomstolens avgöranden väga tungt, trots att Europadomstolen inte ska betraktas som en överinstans till nationella domstolar. 12 Det sagda bekräftas även i svensk rättspraxis. 13 De avgöranden från Europadomstolen som presenteras i framställningen har nämnts i förarbetena till föräldrabalkens umgängesreglering samt i relevant litteratur i form av Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis. Vad gäller förarbeten till EKMR har de konstaterats ha en liten betydelse som tolkningsdatum, varför förarbeten till EKMR inte kommer att behandlas i framställningen. 14 Den juridiska doktrinen har använts främst för att söka utröna gällande rätt men även för att upplysa om vilka eventuella problem regleringen avseende umgänge mellan barn och moroch farföräldrar medför. Vad gäller doktrin som rättskälla har anförts att det centrala inte är vem som har sagt vad utan i stället är det den inre logiken i analysen som ska få den avgörande rollen för doktrinens ställning som rättskälla. 15 Utöver doktrin har även publikationer och allmänna råd från Socialstyrelsen beaktats, då dessa ofta utgör god vägledning för hur relevanta lagregler behandlas och tillämpas i praktiken. Slutligen har även beslut av Justitieombudsmannen (JO) betraktats som relevanta för framställningen. Som rättskälla är JO:s beslut i ett tillsynsärende inte rättsligt bindande och myndigheten som mottar kritiken är inte juridiskt skyldig att rätta sig efter uttalandet. Däremot utgör JO:s beslut god vägledning för hur vissa rättsfrågor bör hanteras i rättstillämpningen. 1.3.2 Komparativ metod Utöver den rättsdogmatiska metoden präglas framställningen av den komparativa metoden, vilken utgör en form av rättsdogmatik. 16 En viktig del av metoden handlar om att söka förstå likheter och skillnader mellan olika rättssystem. 17 I framställningen kommer den svenska umgängesregleringen gällande barn och mor- och farföräldrar att jämföras med motsvarande rättsregler i Tyskland och Frankrike för att närmare undersöka hur respektive länder valt att behandla frågan om barns umgänge med mor- och farföräldrar. 18 Syftet med jämförelsen är att 12 Kleineman, 2013, s. 33. 13 Se till exempel NJA 2013 s. 502. 14 Ehrenkrona, Carl Henrik, lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1 juli 2017, Karnov), kommentaren till 1 konventionslagen. 15 Kleineman, 2013, s. 33. 16 Ibid., s 40. 17 Valguarnera, Filippo, Den komparativa metoden, Juridisk metodlära, 1 uppl., (red. Korling, Fredric & Zamboni, Mauro), Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 141 (nedan Valguarnera, 2013). 18 Kleineman, 2013, s. 41. 5

kasta ljus över svensk rätt och utifrån tysk och fransk lagstiftning peka på centrala argument som kan tänkas överföras på svensk lagstiftning. Framställningen kommer att bedrivas genom en så kallad case-studie, enligt vilken framställningen kommer att utgå från en konkret tillämpningsproblematik. 19 Den komparativa metoden kommer att fungera som en argumentationsbank och utgå från ett begränsat underlag. Juridisk doktrin har beskrivits som den komparativa metodens vetenskapliga modell, vilket innebär att doktrinen ämnar beskriva och systematisera rätten utifrån ett externt perspektiv för att skapa en gemensam begreppsbild. 20 Med anledning av att den komparativa delen enbart syftar till att kasta ljus över svensk rätt saknas anledning att bearbeta tysk och fransk lagstiftning på ett vedertaget sätt med beaktande av rättskällereglerna i ländernas respektive rättsordning. 21 Juridisk doktrin har därmed spelat en avgörande roll för den komparativa framställningen och urvalet av lagreglerna som presenteras med tillhörande kommentarer har skett med utgångspunkt i European Family Law in Action (volym tre), redigerad av Boele-Woelke, Braat och Curry-Sumner. Verket består av ett frågeformulär där diverse representanter från europeiska länder givits möjligheten att besvara frågor på hur familjerättslagstiftningen i deras respektive land är uppbyggd. 1.4 Avgränsningar Även om umgängesregleringen är mångfacetterad fokuserar framställningen huvudsakligen på barns umgänge med mor- och farföräldrar. För att på ett pedagogiskt sätt redogöra för umgängesregleringen i svensk rätt kommer dock rättsreglerna kring barns umgänge med föräldrar även att spela en avgörande roll. Paralleller mellan de olika umgängesrätterna kommer nämligen att dras. Barns umgänge med andra som kan tänkas stå barnet särskilt nära kommer inte att vara föremål för utredningen. Det ska dock nämnas att den svenska regleringen rörande barns umgänge med mor- och farföräldrar även omfattar andra som står barnet särskilt nära, men för att behålla framställningen koncis omnämns endast mor- och farföräldrar. Utöver EKMR är även FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen (BK), av betydelse för barns rättigheter. Barnkonventionen reglerar uteslutande barns rättigheter men endast relevanta artiklar avseende umgänge kommer att behandlas i framställningen. Andra artiklar som inte avser umgänge men som omfattas av det så kallade barnperspektivet kommer inte att behandlas. Den eventuella inkorporeringen av barnkonventionen som 2017 föreslogs 19 Kleineman, 2013, s. 41 ff. 20 Valguarnera, 2013, s. 164 f. 21 Sandgren, 2015, s. 54. 6

genom SOU 2016:19 kommer att nämnas men vilka konsekvenser en inkorporering kan tänkas medföra för barnets rättsliga ställning kommer inte att behandlas. Den komparativa studien kommer endast att behandla Tysklands och Frankrikes familjerättslagstiftning. Länderna har utvalts med anledning av att de i eftersökningen till framställningen särskilt omnämnts som föregångsländer avseende barns umgänge med moroch farföräldrar. En jämförelse med andra länders rättsordningar har därmed bedömts som överflödig. Endast barns umgänge med mor- och farföräldrar kommer att vara föremål för studien, varför barns umgänge med föräldrar och andra närstående kommer att utelämnas. Avgränsningen har skett i syfte att behålla framställningen koncentrerad enbart på umgänge mellan barn och mor- och farföräldrar. 1.5 Disposition Inledningsvis behandlas frågan om huruvida ett umgänge mellan barn och mor- och farföräldrar kan anses utgöra en mänsklig rättighet i konventionsrättslig mening. Därefter genomgås internationell lagstiftning rörande barns rättigheter och dess rättsliga ställning. Anledningen är att i ett tidigt skede klargöra vilka rättigheter barn har i förhållande till ett umgänge. Från och med kapitel 3 redogörs i en deskriptiv del för umgängesrätten enligt svensk lagstiftning. Både barns umgänge med föräldrar och mor- och farföräldrar kommer att presenteras för att ge läsaren en överskådlig bild av umgängesregleringen. I samband med presentationen av umgängesregleringen behandlas även relevant rättspraxis. Av kapitel 6 följer en komparativ studie där tysk och fransk familjerättslagstiftning avseende barns umgänge med mor- och farföräldrar på ett övergripande plan behandlas. I det avslutande kapitlet analyseras umgängesregleringen avseende barn och mor- och farföräldrars förenlighet med rätten till familjeliv, lagreglernas tillämpningsproblematik i svensk rätt, huruvida Tyskland och Frankrike utgör föregångsländer samt om andra synpunkter går att framföra på det rådande rättsläget. 7

2 Utgångspunkter ur ett internationellt perspektiv 2.1 Rätten till familjeliv EKMR undertecknades av medlemmarna i Europarådet 1950 och är sedan 1995 inkorporerad i svensk rätt. De till konventionen anslutna staterna är skyldiga att följa konventionens artiklar. I det fall medborgare i en konventionsstat anser att staten inte uppfyller konventionens krav kan de vända sig till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) och få sin sak prövad. Europadomstolen fungerar som ett yttersta organ för att tillförsäkra människors rättigheter enligt konventionen. 22 Av central betydelse för framställningen är artikel 8.1 EKMR som reglerar varje individs rätt till familjeliv. I artikeln anges att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Lagstiftning gällande vårdnad, boende och umgänge faller inom tillämpningsområdet för artikel 8.1 EKMR. Detsamma gäller avgöranden i sådana frågor som meddelats av nationella domstolar eller myndigheter. 23 Primärt medför artikel 8.1 EKMR en skyldighet för konventionsstaterna att avhålla sig från ingrepp i den enskildes privat- och familjeliv, men artikeln ålägger även staterna att vidta positiva åtgärder som skyddar den privata sfären. 24 EKMR är avsedd att tillämpas genom att medlemsstaterna säkerställer att deras lagstiftning överensstämmer med konventionens krav samt genom att deras domstolar och myndigheter beaktar konventionens krav i sin rättstillämpning, också kallad den konventionsrättsliga subsidiaritetsprincipen. 25 Begränsningar av rätten till familjeliv får dock ske i lag under förutsättning att de tjänar ett legitimt ändamål och står i rimlig proportion till detta ändamål. På området råder ett proportionalitetskrav och begränsningarna får inte vara så långtgående att de urholkar det vitala i den av artikeln garanterade rättigheten. Konventionsstaterna har en viss frihet ( margin of appreciation ) att avgöra om en inskränkning är nödvändig, men staten har alltid proportionalitetskravet att förhålla sig till och Europadomstolen är det organ som övervakar om så är fallet. 26 22 Bernitz, Ulf & Kjellgren, Anders, Europarättens grunder, 5 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2014, s. 147 ff. (nedan Bernitz & Kjellgren, 2014). 23 SOU 2005:43, Vårdnad Boende Umgänge. Barnets bästa, föräldrars ansvar, s. 648 och Danelius, 2015, s. 403. 24 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis; en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 5 uppl., Norstedts Juridik, 2015, s. 365 (nedan Danelius, 2015). 25 Bernitz & Kjellgren, 2014, s. 148 f. 26 Danelius, 2015, s. 370. 8

Vad gäller umgänge skyddar artikel 8.1 EKMR både barns och föräldrars rätt till familjeliv och artikeln erkänner därmed parternas rätt till umgänge med varandra. Något uttryckligt skydd för just barnets rätt till umgänge ges dock inte genom artikeln, varför frågan som bör ställas är hur barns rätt till umgänge ska förhålla sig i relation till föräldrars rätt. Frågan har i flertalet fall varit uppe för prövning i Europadomstolen, vilken har betonat att en avvägning mellan barns och föräldrars intressen måste ske, särskilt när det kommer till barns intressen som, beroende på karaktären, kan väga tyngre än föräldrars. 27 En relevant fråga för framställningen är huruvida mor- och farföräldrar innefattas av skyddet i artikel 8.1 EKMR då det av artikelns ordalydelse inte framgår hur långt begreppet familjeliv ska sträcka sig. I fallet Scozzari och Giunta mot Italien, dom den 13 juli 2000, ansökan nr 39221/98 och 41963/98, uttalade Europadomstolen att begreppet familjeliv åtminstone ska inkludera nära släktingar, såsom exempelvis mor- och farföräldrar, eftersom dessa släktingar kan utgöra en stor del av familjelivet. Vidare anförde Europadomstolen att med respekt för familjelivet avses en skyldighet för konventionsstaterna att agera på ett sätt som tillåter att dessa band utvecklas normalt. Europadomstolens ovan nämnda praxis bekräftar att umgänge mellan barn och mor- och farföräldrar utgör en mänsklig rättighet, varför det för diskursen är intressant att utreda huruvida den svenska lagstiftningen gällande barns umgänge med mor- och farföräldrar överensstämmer med de krav som ställs på konventionsstaternas tillämpning av artikel 8.1 EKMR. Även om artikel 8.1 EKMR skyddar rätten till familjeliv innebär det inte nödvändigtvis att det finns en ovillkorlig rätt till umgänge för alla som ingår i en familjegemenskap. Europadomstolen har enbart bekräftat att relationen mellan barn och mor- och farföräldrar omfattas av artikel 8.1 EKMR men inte huruvida rätten ska vara ömsesidig. 2.2 Barnperspektivet enligt barnkonventionen Sverige ratificerade barnkonventionen år 1990. 28 Sedan dess har Sverige varit folkrättsligt bundet att genomföra de åtaganden konventionens artiklar innebär för att söka uppfylla konventionens övergripande syfte, nämligen att skydda, tillgodose och stärka barns mänskliga rättigheter i alla samhällen. 29 Det kan emellertid inte riktas några sanktioner mot en specifik 27 Singer, Anna, Umgängesrätter, Familjerättsliga studier: vänbok till Åke Saldeen (red. Jareborg, Nils), Iustus Förlag, Uppsala, 2003, s. 211 (nedan Singer, 2003). 28 Se prop. 1989/90:107 Om godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter. 29 Thorburn Stern, Rebecca, Sverige och FN:s konvention om barnets rättigheter reflektioner kring en eventuell inkorporering i svensk rätt, Barnrätt: en antologi (red. Cederborg, Ann-Christin & Warnling- Nerep, Wiweka), Norstedts Juridik, Stockholm, 2014, s. 408 f. (nedan Thorburn Stern, 2014) 9

konventionsstat för brott mot barnkonventionen. I stället stadgas i konventionens artikel 43 att FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) har att granska de framsteg som gjorts av konventionsstaterna i fråga om förverkligandet av skyldigheter enligt denna konvention. 30 I dagsläget har inte barnkonventionen ställning som lag i Sverige men under 2017 har genom SOU 2016:19 föreslagits att barnkonventionen från och med 1 januari 2020 inkorporeras i svensk rätt och därmed får ställning som lag. 31 En inkorporering av barnkonventionen skulle innebära att konventionen blir en nationell rättskälla och således direkt tillämplig i nationell domstol. 32 Trots att barnkonventionen inte utgör lag i Sverige är den icke desto mindre en del av rättssystemet och ska genomsyra utformningen och tolkningen av både nationella grundprinciper och specifika regleringar. 33 Nedan följer en presentation av hur det så kallade barnperspektivet ska tolkas enligt barnkonventionen. 2.2.1 Artikel 3 Principen om barnets bästa Att applicera ett barnperspektiv innebär i stora drag att sätta barnet i fokus men begreppet barnets bästa är i sig inte nytt. Redan i 1959 års Deklaration om barns rättigheter (punkt 2) och i Konventionen om avskaffandet av all slags diskriminering av kvinnor (artikel 5 b och artikel 16.1 d) omnämns barnets bästa. Även i regionala instrument samt i nationella och internationella lagar användes begreppet, men med barnkonventionen kom principen att få en bredare innebörd och tillämpning. 34 Artikel 3 BK benämns ofta som konventionens kärnartikel 35 och tar främst sikte på åtgärder vidtagna av det offentliga inom den rättsliga sfären, vilket är rimligt med tanke på att barnkonventionen endast är rättsligt bindande för stater och inte för enskilda individer. Artikeln stadgar att: Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska barnets bästa komma i främsta rummet. 30 Schiratzki, Johanna, Barnrättens grunder, 6 uppl., Studentlitteratur, Lund, 2017, s. 48 (nedan Schiratzki, 2017) 31 SOU 2016:19. Barnkonventionen blir svensk lag. 32 Jfr dock NJA 2013 s. 1241 där Högsta domstolen grundande sitt avgörande på barnkonventionens artikel 3, trots att barnkonventionen inte är inkorporerad i svensk rätt. 33 Thorburn Stern, 2014, s. 411. 34 SOU 2016:19 s. 101 och FN:s barnrättskommitté allmän kommentar nr 14 (2013), Om barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet, s. 4 (nedan Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14). 35 Thorburn Stern, 2014, s. 412. 10

Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, md hänsyn taken till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet, och ska för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder. Konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal, och lämplighet samt behörig tillsyn. Frågan vad som ska anses utgöra barnets bästa var inte föremål för diskussion under utarbetandet av barnkonventionen och begreppet är komplext. Innebörden måste avgöras från fall till fall och ska justeras och definieras individuellt utifrån det berörda barnets aktuella situation. 36 Barnrättskommittén har uttalat att begreppet barnets bästa ska bestå av tre olika aspekter: I. En materiell rättighet: En rättighet för barnet att i beslut som rör barnet få sitt bästa bedömt och satt i främsta rummet när olika intressen står mot varandra. Barnet ska även försäkras om att denna rättighet alltid tillämpas när ett beslut ska fattas som riktar sig mot ett enskilt barn, en grupp av barn eller barn i allmänhet. Artikel 3.1 ska vara direkt tillämplig och kunna åberopas i domstol. II. En grundläggande rättslig tolkningsprincip: Om en nationell rättsregel är öppen för flertalet tolkningar ska den tolkning som på det mest fördelaktiga sättet tillgodoser barnets bästa ha företräde. III. Ett tillvägagångsätt: När barnet kommer att påverkas av ett beslut är det av vikt att beslutsprocessen innehåller en utvärdering av både positiva och negativa konsekvenser som beslutet kan tänkas leda till. Bedömning och fastställande av barnets bästa kräver en rättssäker tillämpning av lagstiftningen. Därutöver måste beslutsmotiveringen innehålla uttryckliga resonemang som visar att hänsyn har tagits till barnets bästa. Detta innebär att konventionsstaterna i ett beslut ska förklara vad som har ansetts vara för 36 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14, s. 10. 11

barnets bästa, vilka kriterier detta grundats på, samt hur barnets egna intressen vägts mot andra hänsynstaganden. 37 Principen om barnets bästa uttrycker både en individuell och en kollektiv rättighet, vilket innebär att barnets bästa ska sättas i främsta rummet när det gäller såväl ett enskilt barn som åtgärder som rör en grupp av barn. 38 Barnrättskommittén betonar att barnets rätt att få komma till tals är en särskilt viktig del och det faktum att barnet är litet eller i en särskilt utsatt situation ska inte frånta barnet rätten att uttrycka sina åsikter. 39 Barnrättskommittén har för att tydliggöra begreppet ytterligare fastslagit att hänsyn måste tas till följande faktorer vid bedömningen av barnets bästa: barnets åsikter och identitet, bevarandet av familjemiljön och upprätthållandet av relationer, omsorg, skydd och säkerhet, utsatthet, rätt till hälsa och utbildning. I bevarandet av familjemiljön ingår att bevara barnets band utöver kärnfamiljen. Till exempel ska det gälla moroch farföräldrar, far- och morbröder, fastrar och mostrar, men även vänner och skola. Banden är särskilt viktiga att bevara om föräldrarna är separerade och bor på olika platser. 40 2.2.2 Artikel 12 Barns rätt att komma till tals En annan av barnkonventionens grundläggande principer är att barn ska ha rätt att bli hörda och tagna på allvar. Det innebär att artikeln inte enbart fastställer en rättighet i sig, utan att den är relevant för alla aspekter och tolkningar av resterande artiklar vid genomförandet av barnkonventionen. 41 Artikel 12 BK stadgar: Konventionsstaterna ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. För detta ändamål ska barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den 37 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14, s. 5. 38 Ibid., s. 9. 39 SOU 2016:19 s. 101 ff. 40 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14, s. 14 ff. 41 FN:s barnrättskommitté allmän kommentar nr 12 (2009), Barnets rätt att bli hörd, s. 5 (nedan Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 12). 12

nationella lagstiftningens procedurregler, i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet. Barns rätt att komma till tals medför en juridisk skyldighet för konventionsstaterna att erkänna och säkerställa att rätten kommer till uttryck i rättstillämpningen. 42 Artikeln består av två delar. Den första delen medför en allmän rätt för barn att komma till tals i alla frågor som rör barnet och den andra delen medför en särskild rätt att få höras i myndighetsförfaranden som rör barnet. Artikel 12 BK understryker barns ställning som enskilda individer med egna mänskliga rättigheter, åsikter och känslor. 43 Barn har enligt artikeln inte bara en rätt att bli hörd, utan även en rätt att avstå från att uttrycka sina åsikter. Det ska för barn vara ett val att uttrycka sina åsikter, inte en skyldighet. Däremot är konventionsstaten skyldig att säkerställa att den information och de råd som behövs för att fatta ett beslut i frågan når barnet. Av artikelns andra stycke framgår att barnet ska vara i stånd att bilda egna åsikter. Barnrättskommittén har betonat att det med artikel 12 inte ska tillkomma en nedre åldersgräns för barnets rätt att uttrycka sina åsikter. När det kommer till små barn kräver ett fullständigt genomförande av artikel 12 att annan kommunikation än verbal erkänns och respekteras. Icke-verbal kommunikation kan till exempel utgöra kroppsspråk, ansiktsuttryck och teckningar barn använder sig av för att uttrycka sina val och preferenser. 44 42 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 12, s. 7. 43 Förhållningssättet framgår även av artikel 13 (barnets rätt till yttrandefrihet), artikel 14 (barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet) samt artikel 15 (barnets föreningsfrihet). 44 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 12, s. 7 f. 13

3 Umgänge enligt föräldrabalken 3.1 Inledning 3.1.1 Umgänge barnets rätt Det rättsliga förhållandet avseende barns umgänge regleras i svensk rätt i föräldrabalken. Ett barns kontakt med en förälder som barnet inte bor tillsammans med anses i svensk familjerätt vara ett av barnets mest skyddsvärda intressen. 45 Den ursprungliga regleringen utgick dock från att det var en förälders intresse av umgänge med barn som skulle skyddas, och inte tvärtom. Den första bestämmelsen rörande föräldrars umgänge med barn infördes i 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning. Syftet med införandet var att förhindra att en förälder som inte hade vårdnaden över ett barn ogrundat berövades umgänge med barnet. 46 Bestämmelsen överfördes sedermera till 1949 års föräldrabalk där det slogs fast att fader eller moder som är skild från vårdnaden, må ej betagas rätt till umgänge med barnet, med mindre särskilda omständigheter föranleda därtill. En stark syn om föräldern som barnets överhuvud rådde fortfarande. Vad gäller barns intresse av umgänge dröjde det fram till slutet på 1970-talet innan det på allvar började uppmärksammas. 47 1983 infördes den första bestämmelsen i föräldrabalken som uttryckligen erkände barns intresse av umgänge med en förälder. I samband med det infördes även en möjlighet för barn att umgås med andra än barnets föräldrar som stod barnet särskilt nära. 48 Lagändringarna gjordes i syfte att stärka barnets rättsliga ställning och genom lagändringarna betonades särskilt att det var barnet som hade rätt till umgänge, och inte någon annan. 49 I dag är det barn som enligt 6 kap. 15 1 st. FB har rätt till umgänge med en förälder. Genom bestämmelsen har markerats att det är barnets intressen och behov som ska vara avgörande och det anses vara av stor vikt att barnet får hålla kontakt med en förälder även efter en separation för att förebygga känslor av övergivenhet hos barnet. Umgängesrätten ska fungera som ett skydd för barnet och den redan utvecklade känslomässiga relationen barnet har med 45 Singer, 2012, s. 135. 46 Ibid. 47 Singer, 2003 s. 213. 48 SOU 2005:43 s. 98. 49 Singer, 2012, s. 137 och prop. 2005/06:99 s. 55 f. 14

vuxna i sin närhet. Genom umgänge anses barn kunna bibehålla en förmåga avseende tillit och förtroende för andra människor. Umgängesrätten handlar således inte bara om att få vara tillsammans med en förälder, utan den handlar i grunden om att skapa goda förutsättningar för en bra uppväxt. 50 3.1.2 Barnets bästa vid frågor om umgänge För att skapa en djupare förståelse kring umgängesregleringens uppbyggnad är det viktigt att inledningsvis redogöra för grundsynen bakom all reglering som rör barn, att ett barnperspektiv ska finnas på alla beslut som rör barn. Synsättet har sin grund i barnkonventionens grundläggande princip om barnets bästa, artikel 3 BK. I föräldrabalken stadgas principen om barnets bästa i 6 kap. 2 a FB. 51 Begreppet har i svensk lagstiftning givits formuleringen att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. 52 Barnets bästa ska komma till uttryck vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om åtgärden vidtas av offentliga organ eller av privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. 53 Vad som ska anses vara barnets bästa anges inte närmare i lagen, men i förarbetena understryks att barnets bästa måste avgöras utifrån en in casu bedömning som ska bygga på kunskap och beprövad erfarenhet i kombination med att barnet självt får komma till tals. Hänsyn ska då tas till barnets ålder och mognad, 6 kap. 2 a 3 st. FB. Vidare ska hänsyn tas till barns fysiska och psykiska välbefinnande och utveckling, där både långsiktiga och kortsiktiga effekter bör beaktas. Att ha ett barnperspektiv innebär dels att beslutsfattaren ska försöka förstå barnet och ta reda på hur barnet uppfattar sin situation, och dels att analysera vilka följder olika beslutsalternativ kan tänkas få för barnet. 54 Av barnkonventionens engelska originaltext framgår att barnets bästa ska vara a primary consideration, och inte den mer slående lydelsen the primary consideration. Schiratzki menar att den engelska lydelsen därmed medger att en avvägning görs mellan barnets bästa och andra intressen. Däremot menar Schiratzki att den svenska översättningen barnets bästa i [det] främsta rummet inte återspeglar den engelska originaltexten och att en avvägning ska göras mellan barnets bästa och andra intressen är enligt Schiratzki inte helt lätt att utläsa ur den 50 Singer, 2003 s. 214 f. 51 Principen om barnets bästa framgår även av bland annat 1 kap. 2 1 st. SoL. 52 Sjösten, Mats, Vårdnad, boende och umgänge, 4 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2014, s. 42 (nedan Sjösten, 2014). 53 Prop. 2005/06:99 s. 38. 54 Prop. 1997/98:7 Vårdnad, boende och umgänge, s. 39 & 104. 15

svenska översättningen. 55 Av vikt är dock att barnets åsikter tillvaratas och att barnet respekteras som en egen individ. Detta medför inte per automatiskt att det alltid är barnets åsikter som ska väga tyngst. I slutändan är det beslutsfattaren som utifrån sina kunskaper och erfarenheter måste fatta ett beslut och ta ansvar för det. 56 6 kap. 2 a FB ger viss vägledning kring vilka aspekter som särskilt ska beaktas vid bedömningen om vad som utgör barnets bästa. Barns rätt till en nära och god kontakt med båda föräldrarna utgör ett exempel på en sådan faktor. Vidare ska domstolen och socialnämnden innan beslut om umgänge fattas fästa avseende särskilt vid risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, 6 kap. 2 a 2 st. 1 p. FB. Liksom paragrafens första stycke gäller bestämmelsen vid samtliga avgöranden om umgänge, det vill säga även beslut som involverar mor- och farföräldrar. 57 Bestämmelsen tar sikte på risken för att barnet kan komma att fara illa. I beslut om umgänge måste sålunda en riskbedömning göras, vilken ska grunda sig bland annat på tidigare inträffade händelser och andra faktiska omständigheter. 58 Exempel på beaktansvärda omständigheter utgör misshandel eller sexuella förgripelser, förälderns attityd till våld, hot om våld, missbruksproblematik och psykisk sjukdom. 59 Påståenden om övergrepp i umgängesmål ska beaktas av domstolen oavsett om en förundersökning hos polisen lagts ned eller inte. 60 Med andra ord måste brott inte vara styrkt för att domstolen ska neka ett umgänge grundat på sådana påståenden. Det faktum att det saknas möjlighet att objektivt fastställa vad som utgör barnets bästa innebär att det främst blir domstolens respektive socialnämndens bedömningar, antaganden och uppfattningar som blir avgörande. 61 Det är därför viktigt att domstolen och socialnämnden tydligt redovisar och för ett uttryckligt resonemang kring barnets bästa i det enskilda fallet så att begreppet inte används slentrianmässigt. Lagtekniskt har det dock inte ansetts lämpligt att införa bestämmelser som anger hur domar och beslut i fråga om umgänge ska motiveras då det enskilda barnets intressen inte nödvändigtvis speglar ett annat barns intressen. 62 55 Schiratzki, 2017, s. 37 f. 56 Schiratzki, 2017, s. 38 f. 57 Sjösten, 2014, s. 46. 58 Walin, Gösta, Vängby, Staffan & Singer, Anna, Föräldrabalken (23 maj 2017), Zeteo, kommentaren till 6 kap. 2 a 2 st. 1 p. FB (nedan Walin m.fl., 2017). 59 Prop. 1992/93:139. Om olovligt bortförande och andra övergrepp mot barn, s. 38. 60 Walin m.fl., 2017, kommentaren till 6 kap. 2 a 2 st. 1 p. FB. 61 Ibid., s. 104 f. 62 Prop. 2005/06:99 s. 40. 16

3.2 Barns umgänge med föräldrar 3.2.1 Inledning Svensk familjerätt utgår som huvudregel från den bestående kärnfamiljen; att barn lever med båda sina föräldrar. Verkligheten visar dock att så inte alltid är fallet. Den historiska utvecklingen visar att synen på umgänge har förändrats till att reglerna i dag syftar till att tillgodose barns rätt till umgänge med föräldrar, och inte föräldrars rätt till umgänge med barn. 63 Barns umgängesrätt med föräldrar framgår av 6 kap. 15 FB och lagrummets första stycke stadgar att barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med. Umgänget kan ske genom att barnet och föräldern träffar varandra eller genom att de har annan kontakt. För det fall föräldrar separerar har således barn enligt 6 kap. 15 1 st. FB rätt att umgås med den förälder som barnet inte bor tillsammans med. Eftersom umgänge enbart är till för barn finns det ingen plikt för barn att umgås med en förälder och det finns med andra ord ingen ovillkorlig rätt för föräldrar att umgås med sina barn. 64 Viktigt att erinra om är att det, på samma sätt som att det saknas en ovillkorlig rätt för föräldrar att umgås med sina barn, inte heller finns någon absolut skyldighet för föräldrar att utöva umgänge med barn. 65 Några sanktioner kan inte riktas mot en förälder som vägrar umgänge med ett barn annat än att det kan påverka den vägrande förälderns rättsliga ställning negativt i en eventuell vårdnadstvist. 66 Utgångspunkten i vårdnadstvister är att den förälder som på bästa sätt kan antas främja ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern ska anförtros vårdnaden. Domstolen anförtror därför inte vanligtvis vårdnaden till en förälder som motarbetar ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern. Umgängessabotage kan leda till att en redan beslutad vårdnadsfråga omprövas. 67 Utgångspunkten i mål om umgänge är som ovan konstaterats att beslut ska fattas utifrån vad som är barnets bästa, 6 kap. 2 a FB. Av paragrafens andra stycke framgår att vid bedömningen av vad som är barnets bästa ska särskilt avseende fästas vid barnets behov av en god och nära kontakt med båda föräldrarna. Det sagda framgår även av artikel 9 BK, vilken föreskriver en rätt för barn att inte skiljas från sina föräldrar mot deras vilja, utom när det är det 63 Singer, 2012, s. 136. 64 Walin m.fl., 2017, kommentaren till 6 kap. 15 FB. 65 SOU 1979:63. Barnets rätt. 2, Om föräldraansvar m.m., s. 81 f. och prop. 1981/82:168 s. 43 f. 66 Singer, 2012, s.136. 67 Walin m.fl., 2017, kommentaren till 6 kap. 2 a 2 st. 2 p. FB 17

bästa för barnet. Även om behovet av en god och nära kontakt med båda föräldrarna utgör utgångspunkten innebär det inte att ett umgänge alltid är det bästa för barnet. Ibland kan det bästa för barnet vara att vänta med umgänge till dess att barnet nått en mogen ålder och i vissa fall kan det bästa för barnet vara att något umgänge med en förälder över huvud taget inte äger rum. Hänsyn ska som ovan nämnts tas till om umgänget med en förälder på något sätt kan vara riskfyllt för barnet. Har en förälder tidigare gjort sig skyldig till övergrepp mot barnet eller mot den andra föräldern kan ett umgänge för barnet vara direkt skadligt. I sådana fall torde bedömningen av vad som är barnets bästa leda till att ett umgänge med den föräldern inte ska äga rum. 68 När det talas om umgänge är det inte enbart en fysisk kontakt som åsyftas. Av 6 kap. 15 1 st. FB framgår att umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med även gäller annan kontakt, exempelvis genom brev eller telefon. Möjligheten till sådant umgänge infördes genom 2006 års lagreform. 69 Umgänge genom annan kontakt bör bara i undantagsfall användas som ett sätt att åstadkomma kontakt när ett umgänge inte kan komma till stånd på vanligt vis. Så kan vara fallet om en förälder sedan länge inte har haft någon kontakt med barnet eller om en förälder har begränsad rörelsefrihet, till exempel på grund av långvarig sjukhusvistelse. 70 Möjligheten till umgänge genom annan kontakt gäller enbart barns kontakt med föräldrar och således omfattas inte mor- och farföräldrar av bestämmelsen. 3.2.2 Föräldrars gemensamma ansvar och upplysningsskyldighet Oberoende av föräldrarnas vårdnadssituation, gemensam eller ensam, föreskriver 6 kap. 15 2 st. FB ett gemensamt ansvar för föräldrarna att så långt som möjligt tillgodose barnets behov av umgänge med dem båda. Genom bestämmelsen understryks att den förälder barnet inte bor tillsammans med har ett uttryckligt ansvar för att barnets umgänge med honom eller henne tillgodoses. 71 I sammanhanget ska även artikel 18 BK nämnas, av vilken det framgår att barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Att föräldrar samarbetar för att främja ett umgänge som rör ett gemensamt barn är därmed av största vikt. Om en förälder vägrar att samarbeta för att tillgodose barns behov av umgänge med båda föräldrarna kan den andra föräldern vända sig till socialnämnden för att söka få umgänget reglerat. I ett första skede uppmanar socialnämnden föräldrar att försöka lösa umgängesfrågor 68 Walin m.fl., 2017, kommentaren till 6 kap. 15 1 st. FB. 69 Prop. 2005/06:99 s. 54 f. 70 Sjösten, 2014, s. 113 f. 71 Ibid., s. 111. 18