En rapport av Örjan Appelqvist, Kenneth Hermele och Rolf van Dorp Medlemmar i Attac Sveriges vetenskapliga nätverk Maj 2001
1. Inledning...3 2. Pengar kan vara mycket olika ting...4 3. Tobins förslag och valutahandelns utveckling...5 3.1. Obalans I: varuhandel vs valutahandel...6 3.2. Obalans II: valutabeslutens storlek vs utrymme för eftertanke...6 3.3. Obalans III: valutahandelns omsättning vs centralbankernas resurser...7 3.4. Obalans IV: valutatransaktionernas storlek vs underliggande säkerheter...7 3.5. Sammanfattningsvis...7 4. Hur har den svenska debatten löpt?...9 4.1. Missuppfattning av Tobinskattens syfte...11 4.2. Storleken har betydelse...11 4.3. Har vi inte haft några valutakriser?...12 4.4. Är kortsiktiga valutahandel riskspridning eller spekulation?...13 4.5. Svårdefinierbar, osäker, krånglig och ogenomförbar?...14 5. Valutahandelns roll i en social marknadsekonomi...15 5.1. Det är dags att politikerna tar initiativet...16 5.2. Kan Sverige ta några initiativ?...17
Inledning I Attac Sveriges programförklaring betonas införande av en s.k. Tobinskatt och avskaffandet av skatteparadis som en av de tre prioriterade frågor. Med programförklaringens ord: Tobinskatten utgör en del av ett sant globalt och antispekulativt synsätt. Pengarna skulle kunna gå till genom utvecklingen försvagade grupper, till finansiering av utbildnings-, hälso- och sjukvårdsinsatser i fattigare länder och för att främja en hållbar utveckling. Och inte minst: Genomförandet av en Tobinskatt skulle innebära att de demokratiska institutionerna återtar initiativet. Tobinskatten är en symbol för att en annan färdriktning är möjlig. Hur långt har då debatten hunnit i denna fråga under de gångna månaderna, och hur skall den föras vidare? Det är de frågor vi vill ta upp i denna rapport, som har ett dubbelt syfte: att bemöta den mer tekniskt inriktade kritik som riktats mot förslaget om skatt på valutatransaktioner, och att peka på de mått och steg vi anser nödvändiga från ansvariga politiker för att föra frågan vidare. En av de glädjande effekter vi redan nu kan konstatera - bl.a. som en följd av Attacs arbete - är att frågan om nyliberalismens och den ohämmade valutaspekulationens effekter på världsekonomin och människors levnadsbetingelser nu förs på ett helt nytt sätt, inte bara människor emellan utan även i tidningsspalter och parlamentariska sammanhang. För att den forsatta diskussionen skall få sitt rätta perspektiv vill vi inleda med att påminna om bakgrunden till förslaget om en Tobinsskatt och de stora underliggande problemen som behöver tacklas.
2. Pengar kan vara mycket olika ting Det brukar framhållas att lån är en naturlig del av ett lands sätt att skaffa kapital. Så gjorde Sverige när vi på 1800-talet byggde stambanorna, den tidens viktigaste infrastruktur. Men det är stor skillnad på långsiktiga kapitalplaceringar och lån för bestämda investeringsbehov å ena sidan, och lån som inte används produktivt och placeringar som vimsigt flyttar från en marknad till en annan i jakt på minimala räntedifferenser eller kursförändringar å andra sidan. Under 1980-talet kunde vi se en av följderna av en utlåning som inte följt normala försiktighetsregler och som inte heller använts till produktiva investeringar. Många länder i tredje världen gick i konkurs och ställde in sina betalningar. Penningflödet netto (d.v.s. när vi kvittar tillflödet av lån, bistånd och utländska investeringar mot utflödet av räntor, amorteringar, vinsthemtagningar och royaltybetalningar) blev negativt för tredje världen som en helhet. Syd gav under några år på 1980-talet bistånd till Nord. Men problemet är inte bara riktningen på penningflödena. Lika viktigt är storleken och rörligheten på de penningmängder som flyttas mellan olika marknader och länder. Under 1990-talet har en överlikvid finans- och kapitalmarknad resulterat i den ena krisen efter den andra. Detta har skett som en följd av ett positivt nettoinflöde till länderna i Syd - men ett nettoinflöde som inte kan jämföras med de lån Sverige tog och använde produktivt. I stället handlar det om allt för mycket pengar som nervöst överreagerar på minsta impuls. Nittiotalet blev osäkerhetens årtionde. Ett finansiellt system som skulle kunna handla om att säkra företagens framtida aktiviteter och minska riskerna har lett till en absurd spekulation i osäkerhet. Det är inte första gången vi står inför den situationen.
3. Tobins förslag och valutahandelns utveckling Det är nu tjugotre år sedan amerikanske nobelpristagaren James A Tobin i Eastern Economic Journal presenterade sitt förslag om en skatt på valutatransaktioner. 1 Förslaget var föranlett av att Bretton Woodssystemets fast eller halvfast reglerade valutakurser brutit samman sedan USA sagt upp sin förpliktelse att lösa in dollar mot guld. Resultatet blev kraftiga valutasvängningar mellan de större världsvalutorna under 1970-talet. Syftet med skatten var enligt Tobin själv dels att växelkurserna skulle återspegla långsiktiga fundamenta i högre grad än kortsiktiga förväntningar och risker, dels att öka det nationella politiska systemets autonomi. Med andra ord: Dels att minska de kortsiktiga affärernas dominans i valutahandeln och dela att öka det politiska handlingsutrymmet för regeringar och centralbanker. Sedan dess har det problem han pekade på, som vi ska se nedan, ökat kraftigt i omfattning. Tobin föreslog att all valutaväxling skulle beläggas med en låg avgift en Tobinskatt säger vi i dag oavsett vad växlingen avsåg. Därmed skulle skatten automatiskt skilja ut och straffa kortsiktiga och mer spekulativa placeringar, där växlingarna sker ofta, medan mer långsiktiga placeringar som investeringar i producerande företag och vanlig varuhandel och turism bara skulle beröras minimalt. I det senare fallet sker ju växlingarna bara en gång eller med långa mellanrum och en låg avgift Tobin tänkte sig till att börja med en avgift på en procent, men i dag talar de flesta förespråkare om 0,01-0,2 procent antogs inte bromsa sådana växlingar. Därmed låter Tobinskatten marknadsaktörerna själva bestämma om de kommer drabbas hårt eller obetydligt av skatten. Tobin ville således inte stoppa all valutahandel. Valutahandel fyller en viktig roll, för att förse internationellt verkande företag med den likviditet som krävs för en smidigt fungerande varuhandel, liksom för att möjliggöra resor, direktinvesteringar mm. Det är därför inget oroande om denna valutahandel överstiger varuhandelns omsättning. Valutahandeln fungerade också från 1970-talet som en riskförsäkring för export- och importföretagen. Men utvecklingen har sedan dess karaktäriserats av en rad växande obalanser i detta samspel.
3.1. Obalans I: varuhandel vs valutahandel Under 1970-talet var valutahandelns omsättning tre gånger större än varuhandelns en relation som inte var inte utan problem men ändå hanterlig. Under den efterföljande tiden, präglad av omfattande avregleringar inom finanssektorn (försäkringsbolag, investmentfonder, banker), IT:s utveckling och framväxten av allt mer komplicerade och svårgenomträngliga finansiella instrument, har valutahandeln vuxit mångfalt snabbare än varuhandeln. Detta har radikalt förändrat valutahandelns förutsättningar. Fortfarande talar man i de gamla teorierna om att valutakursen i grunden bygger på ekonomiska fundamenta i form av utrikeshandelsbalans, inflationsutveckling, offentliga finanser etc. Men detta är på många sätt förlegat i en situation där den helt övervägande delen av handeln handlar om kortsiktiga placeringar på jakt efter små kurs- eller räntedifferenser. Valutaomsättningen i världen ökade mellan 1977 och 1998 från 4.600 miljarder dollar/år till 373.000 miljarder dollar/år. 2 Världshandeln har under samma period också ökat avsevärt: den samlade exporten av varor och tjänster uppgick 1977 till 1.300 miljarder dollar medan den 1998 stigit till 7.000 miljarder dollar. 3 Det betyder en kraftfull förskjutning av proportionerna i de internationella ekonomiska transaktionerna: varuhandelns andel av valutahandeln minskade från 28 procent till 2 procent och valutahandelns omfattning är således idag ungefär femtio gånger större än varuhandelns. 3.2. Obalans II: valutabeslutens storlek vs utrymme för eftertanke I dag arbetar 81 procent av all valutahandel med kortare tidshorisont än en vecka. 4 På OTCmarknaden, en av de viktigare i detta sammanhang, noteras priser tjugo gånger i minuten och enskilda affärer kan vara i storleksordningen 200-500 miljoner dollar. 5 För aktörer på valutamarknaden är det i mycket stor utsträckning andra aktörers förväntningar eller för tillfället förhärskande konventioner - som styr besluten. J M Keynes beteckning av valutahandeln som en skönhetstävling har förverkligats i en utsträckning som han själv nog aldrig kunnat drömma om. 2 Central Bank Survey of Foreign Exchange and Derivatives Market Activity 1998 (Basel 1999). Se även www.bis.org. 3 WTO:s årsbok 1999, International Trade Statistics, se även www.wto.org. 4 BIS statistik, se ovan not 2.
3.3. Obalans III: valutahandelns omsättning vs centralbankernas resurser Valutahandelns utveckling har lett till ytterligare en obalans: centralbankernas har trots växande reserver allt mindre möjligheter att motverka skadliga utvecklingsförlopp. Dessa reserver motsvarade 1977 16 dagars valutaomsättning, 18 år senare var en enda dags omsättning lika stor som dessa samlade reserver. 6 Om vi inskränker oss till de sex viktigaste centralbankerna, mellan vilka en snabb samordning är möjlig, så är underläget ännu större: 1998 var valutahandelns dagsomsättning fyra gånger så stor som dessa reserver. 7 Underläget för politisk styrning av valutahandeln har alltså ökat drastiskt. 3.4. Obalans IV: valutatransaktionernas storlek vs underliggande säkerheter Till detta kommer ytterligare en obalans den som gäller valutahandelns aktörer själva. I takt med att allt mer sinnrika instrument tillkommit, och dessa handlas i allt större volymer, har det uppstått en obalans mellan de kreditrisker aktörerna tar och deras underliggande egna kapital. Säkerheterna består ofta av kollaterala och inbördes beroende säkerheter. När USAfonden LTCM stod inför kollaps 1998 hade den egna tillgångar på fem miljarder dollar medan de utestående positionerna (kreditriskerna) uppgick till 1.200 miljarder dollar. 8 Denna obalans har ökat banksystemets sårbarhet och beroende av skydd från offentliga institutioner. 3.5. Sammanfattningsvis I den bästa av världar, med en perfekt fungerande marknad borde inte valutahandelns snabba tillväxt vara ett problem. Handel handlar om riskspridning, och med en hög grad av likviditet kan anpassningar ske sekundsnabbt. Problemet är att de extremt kortsiktiga affärernas dominans gjort att snabbheten lika ofta är orsaken till problem som en väg ut ur dem. Det handlar om det som ekonomer brukar kalla marknadsmisslyckanden. Den ökade handelsvolymen och avregleringarna inom finanssektorn har i realiteten inte lett till någon ökad stabilitet. En genomgång utförd inom Världsbanken visar att inte mindre än 114 bankoch finanskriser drabbat denna sektor under åren 1980-1998. 9 Som ett uttryck för denna instabilitet kan vi utan tvekan se den rad av valutakriser som präglat 1990-talet och som allt jämt fortsätter. Inte så att varje valutaanpassning skulle vara felaktig eller utan inhemsk orsak: 6 Bird & Rajan (2001). 7 Pempel, T. J., International Finance and Asian regionalism, Pacific Review 1/2000. 8 IMF:s årsbok 1999, Internaional Capital Markets, se även www.imf.org.
också Asienkriserna hade sin upprinnelse i specifika inhemska problem. Men genom sin massiva omfattning och snabbhet kom valutastormarna att omöjliggöra en rimlig marknadsjustering. I stället fick vi kumulativa förlopp mot extremlägen vilka i sin tur på ett avgörande sätt kom ödelägga stora delar av ekonomierna. Det andra grundproblemet med dagens valutahandel är alltså att den i alltför liten utsträckning fungerar som en marknad. I alltför hög grad är den endast ett kasino som bygger på andra aktörers förväntningar. Och för ett kasino är inte jämviktslägen det naturliga utan fallenheten för överslag.
4. Hur har den svenska debatten löpt? Vi sade inledningsvis att ett av de resultat Attac Sverige redan uppnått är att Tobinskatten har blivit ett begrepp som är allmänt känt. Diskussionerna om valutaspekulationens och den ojämna globaliseringens problem har förts ut till bred debatt, inte bara på hemsidor och överfyllda möteslokaler utan även till tidningsspalter och riksdagsdebatter. Debatten har under hand förskjutits från illa underbyggda farhågor om protektionism och globaliseringsmotstånd till en mer seriöst inriktad diskussion om den finansiella ekonomins funktion och problem. Det har också varit märkbart att frågan om en Tobinskatt vunnit alltmer anklang bland politiker. Inte mindre än 80 svenska riksdagsledamöter och EU-parlamentariker har anslutit sig till det internationella upprop för införande av en Tobinskatt (World Parliamentarian Call for a Tobin Tax). (Totalt stöds uppropet nu av 618 parlamentariker.) 10 Ett antal motioner om Tobinskatter är för närvarande också föremål för behandling i den svenska riksdagen. 11 Detta vidgade opinionsmässiga och politiska stöd för idén har föranlett företrädare från bankindustrin att gå in i debatten. I mars publicerades dess europeiska samarbetsorganisation FBE ett uttalande i vilket Tobinskatten avvisades som en felaktig lösning på i och för sig reella problem. 12 Från svensk sida deltog SEB:s chefsekonom Klas Eklund i detta uttalande. I samband med den offentlig utfrågning angående Tobinskatten riksdagens Finansutskott ordnade den 3 april vidareutvecklade Klas Eklund FBE:s synpunkter i betydligt mer kategorisk form. Med anledning av den centrala roll bankerna spelar i valutahandeln finns det anledning att närmare granska de påståenden som SEB:s chefsekonom gjorde under denna utfrågning. (Utfrågningen kommer att publiceras i Finansutskottets yttrande över motioner som tar upp Tobinskatten; den version av Eklunds föredrag som Timbro publicerat 13 under rubriken Tobinskatten : ett medel söker sitt mål - samma titel som på Eklunds skriftliga anförande inför utskottet - skiljer sig inte i något väsentligt avseende från vad Eklund sa i Riksdagen. Det är från riksdagsanförandet vi citerar i det följande.) 10 Se WPCTT:s hemsida på http://tobintaxcall.free.fr. 11 Finansutskottes behandling av motioner i frågan från (s), (v) och (mp) har resulterat i ett majoritetsyttrande där frågan om bl.a. Tobinskatten hänskjutits för vidare behandling av Globaliseringskommissionen. 12 FBE, A tax on foreign exchange transactions: a false solution to the challenges posed by the financial markets (Bryssel, mars 2001).
Klas Eklunds tes är att Tobinskatten är ett medel som söker sitt mål, med andra ord en av ideologiska skäl eftersträvad reglering som söker ett mål (minskad volatilitet inom valutahandeln) snarast som en förevändning. För det första vänder sig Eklund mot att den kortsiktiga valutahandeln skulle vara speciellt spekulativ, den handlar enligt honom istället om att undvika och sprida risk, inte att ta på sig mer. Att Tobinskatten skulle få störst effekt på kortsiktiga affärer är därför enligt detta synsätt inte alls någon garanti för att den skulle slå mot just spekulanterna. För det andra menar Eklund att Tobinskatten inte uppnår sitt huvudmål att reducera volatiliteten på valutamarknader. Han utgår här från att Tobinskattens effekt skulle vara att reducera dagsomsättningen på valutahandeln, men menar att det inte alls är säkert att volatiliteten skulle minska bara för att valutaomsättningen minskar. Huvudargumentet här är en empiriskt undersökning enligt vilken volatiliteten mätt i rörelser mellan de stora valutorna överhuvudtaget inte ökat sedan 1970-talet, trots att valutahandelns volym mångfaldigats. Empirin visar enligt Eklund att valutarörelserna inte tycks hänga samman med transaktionsvolymen på valutamarknader. Om något kan man argumentera för det motsatta Valutahandelns omfattning är för Eklund överhuvutaget inte något problem. Den avreglerade valutahandeln i dag är istället en djup och likvid marknad där transaktionsvolymen i sig lika mycket tycks minska svängningarna som öka dem. Eklund lägger därefter till detta resonemang en rad argument varför Tobinskatten är svår att definiera, omöjlig att indriva, ogenomförbar, osäker och krånglig. Grovt uppskattat kan man säga att en tredjedel av Eklunds argumentation är sakliga missuppfattningar, en tredjedel är korrekta men irrelevanta påståenden och en tredjedel utgörs av relevanta frågeställningar som dock avfärdas istället för att diskuteras. Analytiskt präglas Eklunds föredrag förutom avsaknaden av problematiserande bakgrund av: en missuppfattning kring Tobinskattens syfte en snäv och förenklad empirisk presentation av valutavolatilitetens utveckling som underskattar problemet en ovilja att förstå vari den spekulativa karaktären av den kortsiktiga valutahandeln består.
4.1. Missuppfattning av Tobinskattens syfte När man kritiserar ett förslag för att vara ineffektivt är det givetvis avgörande att man rätt uppfattat vari dess syfte består. Det är ju i relation till syftet som effekterna bedöms. Tobin själv presenterade som vi nämnt syftet med skatten som att minska de kortsiktiga affärernas övervikt och öka den nationella politikens handlingsmarginaler. 14 Genom att kasta grus i maskineriet i en alltför friktionsfritt fungerande valutahandel ska handelsvolymer dämpas, framförallt den kortsiktiga handeln. Genom att kortsiktigheten i valutahandeln dämpas ska utrymmet för politiska motåtgärder vid kumulativa förlopp öka. Det är alltså i denna politiska bemärkelse som möjligheterna att begränsa volatiliteten skulle öka. Varken Tobin eller någon annan har påstått att en valutaskatt rent automatiskt skulle innebära sänkt volatilitet. I hur hög grad det blir en sådan effekt är beroende bl.a. av valutahandelns proportioner, dess relationer till centralbanksreserver och valutaskattens nivå. Eklund ifrågasätter inte att Tobinskatten skulle leda till en lägre omsättning valutahandel. Konsekvensen av detta är en ökad relativ tyngd för centralbanksreserverna. Att Tobinskatten skulle vidga den offentliga politikens handlingsutrymme, både nationellt och internationellt, är ett argument som Eklund överhuvudtaget inte försöker bestrida. Kanske håller han t.o.m. med om det - och kanske är det just detta han fruktar. 4.2. Storleken har betydelse Även om en minskad handelsvolym alltså inte automatiskt leder till en minskad överrörlighet, blir konsekvenserna av en sådan minskning avgörande för de länder som drabbas av svängningarna. Den var just den enorma omfattningen av valutaflödet från exempelvis Thailand omkastningen i valutaflödena motsvarade 14 procent av landets BNP - som gjorde att de sociala följderna blev så dramatiska. 15 Storleken har betydelse även på ett annat sätt: det är sant, som Eklund säger, att en valutaskatt kan leda till större ryckighet förorsakad av en mycket kraftig nedgång i omsättningsvolymerna. Med den Tobinskatt som nu diskuteras, och som kanske skulle medföra en halvering av volymerna, skulle dock valutamarknaderna fortfarande ha all den likviditet en god marknadsfunktion behöver. 14 Se not 5 ovan. Artikeln återfinns i sin helhet i Berge, U., m. fl., Tobinskatten (Agora, 2001). 15 Eatwell J & Taylor L Global Finance at Risk The Case for International Regulation (2000)
4.3. Har vi inte haft några valutakriser? Det mest uppseendeväckande i Eklunds argumentation är påståendet att volatiliteten på valutamarknaderna överhuvudtaget inte har ökat sedan 1970-talet. Det är viktigt för motståndare till politisk styrning av marknaden att hävda att valutahandelns explosionsartade ökning inte i sig inneburit någon försämring av dess marknadsfunktion. För människor utanför bankvärlden, som sett raden av valutakriser under 1990-talet, framstår detta onekligen som ett överraskande påstående. Den senaste tiden har dessutom inneburit stora kast från en dag till annan på världens aktiemarknader. Skulle alltså inte de kortsiktiga svängningarna i såväl valutor som börskurser ha ökat sedan 1970-talet? Eklunds slutsats bygger på nio värden under tre olika decennier uttagna ur en studie från Finlands finansdepartement, med en genomgång av valutarörligheten, mätt i månadsstatistik, de stora valutorna emellan. 16 Det gör att ingen av 1990-talets valutakrisländer kommer med i underlaget. Att diskutera valutahandelns förhållanden utan att beröra vad som skett i Sverige, Mexiko, Thailand, Indonesien, Sydkorea, Ryssland, Brasilien, Argentina eller Turkiet förefaller minst sagt omdömeslöst. En av avigsidorna med den ohämmade valutahandeln är just att den gör sekundära ekonomier utsatta, oskyddade och utsatta för ett deflationistiskt tryck. Det förefaller tyvärr som Eklund i sin iver att motbevisa behovet av ingrepp mot den kortsiktiga valutahandeln använder sig av en undersökning som klart skönmålar läget vad gäller valutasystemets stabilitet. Det finns här anledning att t ex påminna SEB:s chefsekonom hur skattebetalarna efter den för svensk del förödande valutakrisen 1992 fick rycka in och hjälpa hans egen bank, liksom andras, från kollaps. För det andra är det tveksamt om de nio diagram Eklund presenterar verkligen styrker hans påståenden om valutarörligheten. Oss synes de snarare visa hur den tenderat att ökat också de stora valutorna emellan. Det går i och för sig att till viss del fånga volatiliteten med månadsstatistik, men mer rigoröst bör den mätas genom dagsstatistiken. Det är ofta de extremt korta rörelserna som bäst visar graden av instabilitet. Dessutom måste någon form av anknytning till omvärldsfaktorer diskuteras. En mer detaljerad volatilitetsstudie har gjorts av en av de undertecknade, där den genomsnittliga dagsvolatiliten under tvåmånadersperioder
undersökts och hela tidsspannet från 1971 till 2000 indelats i treårsperioder. 17 Denna undersökning visar att 1970-talets volatilitet, de stora valutorna emellan, var av mycket växlande karaktär. Perioder av hög volatilitet var starkt förknippade med politiska händelser (Bretton Woodssystemets upplösning, Yom Kippur-kriget och oljeprischockerna). den kortsiktiga volatiliteten, också de stora valutorna emellan, stigit kraftigt sedan 80- talet. Som denna rapport konstaterar behövs en noggrannare forskning och hypotesprövning om faktorerna bakom valutavolatiliteten ska diskuteras. Det behövs en mer utförlig modell där överrörligheten studeras helt och i vid mening. Våra preliminära resultat tyder snarast på att valutarörligheten samvarierat med de ökade handelsvolymerna. Att säga att detta samband föreligger är inte samma sak som att säga att volymökningen skulle ha orsakat den ökade rörligheten. Valutakriserna har måhända inte orsakats av valutahandelns omsättning. Men att inte erkänna att handelsvolymerna i sig bidragit till de extremlägen som uppkommit vid valutakriser är att vägra böja sig för fakta. Att bortse från valutakriser och kortsiktig volatilitet när man diskuterar valutahandelns volatilitetsproblem är knappast rimlig. 4.4. Är kortsiktiga valutahandel riskspridning eller spekulation? Som vi nämnt har 81 procent av valutahandeln ett tidsperspektiv på mindre än en vecka. Av alla affärer är 40 procent än mer kortsiktiga med rörelsen in och ut ur en valuta avslutad på mindre än två dagar. 18 Inom bankvärlden talar man om hot potatoes - man har köpt på sig en risk och det gäller att snabbt bli av med den, helst med någon avans på vägen. Eklund är upprörd över att man kallar detta spekulation: syftet också för de korta affärerna är normalt att undvika och sprida risk, inte att ta på sig mer. Ja, så kan man ju säga i säljledet: det gäller att bli av med en het potatis. Men varför köper man den då? Är det inte i förhoppning om att gå med vinst på affären? En chansning som bygger på osäkerheten i situationen? Riskspridning och spekulation är helt enkelt två sidor av samma mynt. Vad man kan säga är att de två sidorna är mer eller mindre dominerande, beroende på transaktionens karaktär. 17 Rapporten som helhet, Eklunds Mål söker sitt Medel, kommer att finnas tillgänglig på Attac Sveriges hemsida www.attac.nu som bilaga 1. till denna rapport.
Om Eklunds lillasyster för att välja hans eget exempel - satt pengar i en pensionsfond i USA, är detta mer av riskspridning om hon väljer att ha dem kvar där tills pensionen ska tas ut än om hon flyttar på sina pengar dagligen. Hon är litet mer garderad för att ha råd med utlandsresor oavsett hur kronan utvecklas. Men poängen är att det inte är Eklunds lillasyster ensam som bestämmer: om hennes USA-fond väljer att valutasäkra pensionen genom att dag-för-dag handla med fondens pengar så är denna typ av affärer mer av karaktären spekulation. Och därmed blir lillasysters pengar något mer spekulativa än hon förmodligen avsett. Det som skiljer långa investeringar från korta dag-för-dag affärer är vad som är affärens fundamenta. I det förra fallet kan det sägas mer vara en bedömning av valutans underlag: olika aspekter av landets ekonomi och finanser. Det är dessa fundamenta som valutakursernas utveckling enligt teorin skulle avspegla om valutahandeln var en optimalt fungerande marknad. Dag-för-dag-transaktionerna styrs däremot i det närmaste uteslutande av aktörernas marknadsförväntningar. Här är det psykologi och insiderkunnande som är avgörande. Det är just detta som gör denna handel så spekulativ och riskfylld. Att bortse från dessa förhållanden förefaller vara en närmast institutionellt styrd blindhet - eller mer rakt uttryckt: en partsinlaga från intressen som tjänar på valutaspekulationen. 4.5. Svårdefinierbar, osäker, krånglig och ogenomförbar? Med tanke på Eklunds avfärdande av såväl de underliggande problemen som behovet av åtgärder mot kortsiktig valutaspekulation är det knappast förvånande att han inte ägnar den livaktiga diskussion som pågår om Tobinskattens tekniska förutsättningar mer än ett par avfärdande retoriska frågor. Eklunds hypotiserade problem att skilja på spekulation och placering, att i lagtext separera goda från onda valutahandlare bottnar därmed i ett tankefel. Tobinskatten ska gälla alla internationella valutatransaktioner oavsett karaktär. Det är genom att dess skattesats sätts lågt som den blir dämpande på kortsiktiga transaktioner utan att hämma normala investeringsflöden och varuhandel.
5. Valutahandelns roll i en social marknadsekonomi En väl fungerande marknadsekonomi består av ett stort antal relativt åtskilda marknader (arbetsmarknader, produktmarknader, kapitalmarknader) där valutahandeln har stor betydelse för att denna koppling ska bli optimal ur den mänskliga utvecklingens synvinkel. Valutahandelns snabba tillväxt handlar delvis om handel med fiktiva värden, men har inte desto mindre betydelse för den reala ekonomins kretslopp. På det allmänna planet kan vi konstatera att den finansiella handelns tillväxt och ökade utrymme skett till priset av investeringar och konsumtion, i synnerhet i områden där inte snabb lönsamhet kan garanteras. Det senaste årtiondet har vi sett en tendens till avtagande ekonomisk tillväxt och till höga realräntor. För att skydda sig mot valutaattacker har nationella ekonomier tenderat att eftersträva budgetöverskott och nedpressning av statsskulden. Detta har inneburit en åtstramning av såväl privat som offentlig konsumtion. Vi har också sett en tendens tillhögre räntor hos svagare ekonomiska valutor, vilket hämmat utvecklingen i stora delar av tredje världen. Valutahandeln förorsakar härvidlag andra samhällssektorer en förlust, en negativ externalitet på ekonomspråk, som den hittills inte behövt betala för. Genom sin massiva omfattning och snabbhet är den dessutom en bidragande orsak till de kostsamma marknadsmisslyckanden som skett i samband med valutakriserna. Den extremt kortsiktiga delen av valutahandeln utövar alltså i två avseenden en negativ inverkan på världsekonomins marknadsfunktioner: dels utövar den en snedvridande, nedtryckande inverkan på övriga marknader, dels tenderar den att fungera som kasino, snarare än som en optimal valutamarknad. Det är därför på sin plats att ställa två motfrågor till dem som motsätter sig nya styrmedel i den internationella marknadsekonomin: Varför skall inte valutahandeln betala de kostnader den förorsakar övriga marknader? Varför motsätter ni er åtgärder för att återupprätta en sunt fungerande valutamarknad?
5.1. Det är dags att politikerna tar initiativet Det finns ingen anledning för politiker (eller centralbanksansvariga) att låta en partsinlaga från bankvärlden bli sista ordet i denna debatt. De privata bankerna vill gärna få oss att tro att valutahandelns risker bäst handhas genom självsanering bankerna emellan. En sådan har också påbörjats inom Financial Stability Forum och Bank for International Settlements i Basel, IMF och Världsbanken. 19 Här handlar det framför allt om skärpta regler, bättre och öppnare information, kontroll av skatteparadisens affärer och ökade krav på säkerhet hos banker och andra finansinstitutioner. För att minska risken för dolda spekulationsaffärer, likt dem det tidigare nämnda LTCM sysslade med, har den s.k. G10-gruppen, där också Sverige ingår, utvecklat ett system för standardiserad kontoföring av internationella finansiella transaktioner (SACS) som skall göra dessa mer genomskinliga. 20 Allt detta är bra och välkommet, men det ersätter inte behovet att åtgärda problemen innan de uppstår, det vill säga att försöka stämma finansflödet innan det blivit en förödande svallvåg. De självsanerande åtgärderna är således nödvändiga men otillräckliga. Och om vi inte lyckas förebygga nya allvarliga kriser vet vi, inte minst av svensk erfarenhet, att det är de offentliga finanserna som får rycka in som räddare i nöden när den privata finansiella sektorn råkar illa ut. Därför är det också givet att det är politikernas ansvar och också bör ligga i deras intresse - att nu föra frågan vidare. Förutom de åtgärder som redan diskuteras inom banksfärens egna organ, finns det nu två huvudområden som behöver drivas vidare: 1) En ny internationell finansiell arkitektur behövs En möjlighet som behöver undersökas är om en ny institution bör skapas, med vida övervakande och reglerande befogenheter när det gäller internationell finansiell utveckling, en World Finance Authority. Till de regleringsinstrument en sådan institution bör ha att arbeta med hör otvivelaktigt en eller annan form för en Tobinskatt. Motståndet mot en sådan ny institution är stort. En WFA skulle begränsa friheten för den bankvärld som nu är främsta aktör och på kort sikt vinnare i dagens ohämmade valutahandel. Den skulle också vara en 19 Se FSF:s hemsida, www.fsforum.org. 20 Förslaget finns presenterat på BIS s hemsida, www.bis.org.
institution med ett mer övergripande ansvar än IMF, som hittills kunnat sätta den ideologiska dagordningen i många länder - trots att kritiken mot IMF vuxit sig allt starkare, för att dess recept ofta förvärrar krisförlopp snarare än kurerar dem. 2) Kan EU gå före? En Tobinskatt måste tillämpas globalt för att få full effekt på valutatahandeln. Här räcker det med att nå de fyra viktigaste valutorna och handelsplatserna: dollar, yen, pundet och euron respektive London, New York, Tokyo och Frankfurt. Men det bör också undersökas om inte EU som helhet skulle kunna börja med att införa en sådan skatt. Skulle verkligen valutahandeln och börsverksamheten överge sin favoritort London för att undvika en sådan låg skatt? Finns det kanske möjligheter att tvinga dem kvar, ungefär som OECD diskuterar att tvinga skatteparadisen att redovisa sina verksamheter som villkor för att överhuvudtaget få agera på de öppna och genomlysta stora marknaderna? 5.2. Kan Sverige ta några initiativ? Vi uppmanar den svenska regeringen att ta initiativ för att på allvar föra upp den sistnämnda frågan på dagordningen inför EU-toppmötet i Göteborg. Det måste komma tillstånd en samlad diskussion om det problem som valutahandelns nuvarande måttlöshet utgör för världsekonomins stabilitet och hälsa - en utredning som inriktas på att ge förslag till teknisk utformning av olika typer av transaktionsskatter m.m. En sådan utredning skulle också ligga helt i linje med de allmänna direktiv som den belgiska regeringen presenterat inför sin period som ordförandeland. En sådan utredning och dess resultat måste därefter föras ut till bredast möjliga medborgerliga diskussion inom Europeiska Unionens medlemsländer. Sverige har en viktig roll att spela i fortsatta internationella diskussioner om hur spekulationskapitalet ska kunna tyglas. Sverige är medlem i en rad internationella organisationer som alla har bäring på dessa frågor (BIS, Tio-gruppen, IMF och Världsbanken). I alla dessa fora bör svenska representanter verka för att kraftfulla åtgärder tas för en förnuftiga reglering av valutahandeln och världsekonomin. Örjan Appelqvist, Kenneth Hermele och Rolf van Dorp