1/5 Pensionärsförbundets 40-årsjubileum, Korsholm 30.11.2012. Bästa Pensionärer Det är en stor ära och glädje för mig att få hålla tal i samband med Pensionärsförbundets 40- årsjubileum. Pensionärernas frågor är något som ligger mig väldigt nära hjärtat och pensionärernas rättigheter är något jag förespråkar, så fort tillfälle ges. Rubriken för mitt tal idag är aktuella frågor inom politiken. Den senaste hösten kan vi konstatera att pensionsärenden varit mycket på tapeten, inte minst i rikspolitiken. Vi riksdagsledamöter har haft livliga debatter om bland annat äldreomsorgslagen och beskattningen av pensionärer med högre inkomster. På det lokala planet har kommun och strukturreformen höjt tongångarna bland politiker. Tyvärr är inte alla riksdagsledamöter intresserade av frågor som berör pensionärernas situation. Även i vår riksdagsgrupp finns det de som inte är så glada, när jag pratar om pensioner och pensionärerna. Delvis beror detta på att det är ett väldigt komplicerat och mångfacetterat ämne, som man måste vara väl insatt i, för att våga uttala sig om. Delvis beror det också på ens kontaktnät, om du inte har ett kontaktnät med experter som du kan diskutera och bolla idéer med, då blir pensionsfrågorna än mer svåra att greppa. Som tur är har jag byggt upp ett rikt kontaktnät genom åren. Men jag har valt, tvärtom mot vad många av era ledare anser, att tala om pengar när det gäller pensionärer. Jag vet att aktiviteter, resor, åldringsvård och sjukvård är mycket viktiga saker för pensionärer, men jag har valt att prata om det jag kan, och det är pensionärernas pensioner. Det finns säkert många som kan de andra sakerna bättre än mig, och därför är det bäst att skomakaren håller sig vid sin läst, som man brukar säga. Många kanske frågar varför jag valt att engagera mig i pensionärernas inkomster. Svaret är för att jag anser att pensionärerna blivit styvmoderligt behandlade av övermakten. Den andra orsaken är för att jag har ett förflutet i ett arbetspensionsbolags styrelse och förvaltningsråd och avslutningsvis för att jag har suttit i de största arbetsgivarorganisationerna i Finland. Där har jag fått lära mig hur intressebevakning går till på hög nivå. Låt mig säga att vi i Finland lever i ett demokratiskt samhälle, vilket betyder att vi företräds av olika organisationer som för vår talan. Så är det också med pensionärsorganisationerna, men något som liknar ett fackförbund, som skulle prioritera pensionerna och arbeta för pensionärernas inbesparade pensioner och hur dessa pengar fördelas, har jag inte sett så mycket av. Vi har pensionärsorganisationer inom partierna, vi har organisationer som står nära de olika partierna och vi har fackföreningar som säger sig företräda sina före detta medlemmar, som nu är pensionärer. Skaran är brokig men den organisation som måste till för att ta tag i pensionärernas ekonomi måste vara totalt partipolitiskt obunden. Dess enda uppgift skulle vara att företräda pensionärerna i alla förhandlingar som berör pensionärernas inkomst. Jag vet inte om det finns någon annan grupp människor än pensionärer som inte har riktiga juridiska förhandlare som förhandlar med statsmakten och berörda partner om sina utkomster. Den snälle väntar på vad som skall falla från den rikes bord. I dagens hårda värld går inte detta, utan det resulterar i att man blir utan. Arbetspensionens försämring i förhållande till löneindex har under åren visar tydligt att allt inte står rätt till. Alla har vi betalt folkpension, men den blir bara mindre och mindre och de flesta av oss får ingenting av de inbesparade medlen.
2/5 Som exempel kan vi ta arbetslöshetspensionen, säkert en välbehövlig åtgärd när den togs i bruk. Det enda problemet med den var att man glömde finansera den. För att finansiera detta togs pengarna, det vill säga 30 miljarder, från arbetslöshetsfonderna och inte från arbetslöshetskassorna. Detta helt enkelt för att om man skulle ha tagit detta från arbetslöshetskassorna så skulle staten ha betalat 60 % av utgifterna. Alltså man valde att ta av de inbesparade arbetspensionspengarna, så kom staten undan att betala. Denna utbetalning tar slut i år. Som jag redan nämnde har pensionärerna och deras ärenden varit på tapeten många gånger under denna höst, ja under hela det gångna året egentligen. Diskussionen om äldreomsorgslagen var en långkörare och debatten var stundvis häftig i riksdagen, men saken löste sig genom kompromiss. Den främsta stötestenen var när minister Maria Guzenina-Richardson förespråkade ett minimivårdarantal på 0,7. Detta skulle ha inneburit en höjning av den rådande rekommendationen på 0,5 eller 5 vårdare per 10 personer. Det hade naturligtvis varit behjärtansvärt att gå på ministerns förslag, men det fanns varken pengar eller personal till en så radikal förhöjning. Nu löstes detta så att den rådande rekommendationen kommer i princip att fortsätta gälla till år 2015, genom att kommunerna får tid på sig fram till detta år att uppfylla kravet på 0,5 vårdare. I början av 2015 kommer statsrådet att ge en förordning och om inte antalet minimivårdare uppfyllts innan förordningen träder i kraft, kommer statsrådet att ta till kraftigare åtgärder och utfärda bestämmelser om minimiantalet vårdare. För tillfället är det ungefär 10 % av de finländska kommunerna, som inte uppfyller kravet på 0,5. Glädjande nog är min egen kommun, Korsholm, en av dem som redan uppfyller kravet. I samband med höstens budgetria i riksdagen fick pensionärerna goda nyheter. I budgeten bestämdes det att för år 2013 kommer man att reservera ytterligare 10 miljoner för tjänster för äldre, utöver de 23 miljoner, som redan hade lovats. Under hela ramperioden är det sammanlagda beloppet 82 miljoner euro. Förutom de tio miljonerna, som ges till äldreomsorgen kommer ytterligare 10 miljoner att ges till stödtjänsterna inom närvården. Detta är en tilläggssumma som jag är väldigt glad över, närståendevårdarna, jordens änglar som jag brukar kalla dem, kan inte få tack nog. Vi hoppas nu att detta underlättar situationen, så att närståendevårdarna också kan få en ledig dag ibland, och veta att den som de hjälper ändå får god vård och är i trygga händer. Social- och hälsovårdsministeriet kommer också att utarbeta en kvalitetsrekommendation för hemvården, som utvärderas före slutet av år 2014. Olika kvalitetsmätare för vårdkvalitet och vårdtyngd skall också utvecklas, vilket borde leda till goda effekter på sikt. Under hösten har det dock också kommit negativa nyheter för pensionärerna. Regeringen har gett ett förslag till riksdagen om förändring av inkomstskattelagen gällande pensionärerna. I praktiken innebär förslaget att årliga pensionsinkomster, som överstiger 45 000 euro åläggs en skatt på 6 %. Detta skulle inbringa staten inkomster på cirka 50 miljoner euro från pensionärerna. Denna skatt skulle gälla endast pensionärerna, löntagarna skulle börja betala den förhöjda skatten först från och med 100 000 euros årsinkomst. Detta är enligt mig helt oacceptabelt, för mig är det inte pengarna utan att man ställer folkgrupper mot varandra på detta vis. Därför har jag också ställt ett skriftligt spörsmål till minister Jutta Urpilainen gällande denna orättvisa. I Urpilainens svar framkom det att motiveringen till denna skatteändring är att minska den nuvarande skillnaden mellan skattesatsen för pensionsinkomst och löneinkomst. Målet
3/5 är att samla in skatteinkomster av dem som har en hög skattebetalningsförmåga. Genom att minska skillnaderna i skattegrad mellan löntagare och pensionärer, hoppas man på att detta skall sporra äldre personer att stanna kvar i arbetslivet. Man vill också trygga att tilläggsskatten på pensionsinkomsten betalas först på en skattenivå där skattegraden för en löntagare, som inte har fyllt 53 år, även är högre än pensionsinkomstens skattegrad. Som ni märker var svaret väldigt allmänt och tyvärr rätt intetsägande. Ett annat skriftligt spörsmål, som jag ställt under hösten berörde hjälpmedel för litet äldre personer med stor kunskap och kapacitet, som skulle vilja fortsätta arbeta trots vissa fysiska svårigheter. Minister Risikko besvarade frågan på följande vis; regeringsprogrammet har som mål att förbättra partiellt arbetsföras och svårsysselsattas möjligheter till arbete och rehabilitering. För att förverkliga detta har man tillsatt en expertgrupp vars lösning skall stå till social- och hälsovårdsministeriets förfogande senast idag det vill säga den 30.11.2012. Vi väntar alltså på denna utredning och hoppas att den ger oss något konkret. En annan sak som varit brännande aktuell i riksdagen, under året som gått, är förstås kommunreformen. Målet med denna reform är, som vi alla säkert vet vid det här laget, starka kommuner som har resurser att upprätthålla en god service för invånarna. Tanken är den att man skall tänka på regionens bästa, så att de nya kommunerna bildar större enheter som är livskraftiga, enhetliga och välfungerande. Grunden för hur reformen genomförs utgör de nuvarande kommunernas befolkningsmängd, arbetstillfällen i den egna kommunen, antalet pendlare, samhällsstruktur och den finansiella situationen i kommunen. Om en kommun av någon orsak inte skulle vara en del av en utredning, så förutsätts det ändå att kommunen själv utreder hur kommunen skall upprätthålla sin ägna service, eller hur en sammanslagning skulle påverka kommunen, den ekonomiska situationen i regionen, invånarnas påverkningsmöjligheter, hur närdemokratin förverkligas samt vilka fördelar eller nackdelar en kommunsammanslagning skulle medföra. Utredningsområdet bör bestå av minst 20 000 invånare. Enligt statistik från år 2011 finns idag 264 kommuner i Finland, som inte uppfyller detta krav. Vad gäller språket skall såväl svenska som finska garanteras. Även om ett språk är i minoritetsläge, skall kommunen ändå göras tvåspråkig om kommunen efter sammanslagningen har befolkning som pratar svenska och finska. En kommun kan endast välja att inte delta i en utredning om detta kan anses hota områdets särdrag. Detta skall dock också ses ur utredningsområdets perspektiv, skulle detta förhindra utredningsområdets övriga kommuner att skapa en fungerande helhet måste detta tas i beaktande. Vid behov kan också ministeriet tillsätta en utredningsman, om tillräckliga problem uppstår. Tidtabellen för kommunreformen är den att kommunerna skall göra en sammangångsutredning till den första april 2014. Redan den 30 november 2013 skall dock kommunerna meddela med vilka kommuner de utreder en sammangång. De kommuner som har ett samgångsförslag klart till den 1 april 2014 kan dessutom få en morotspeng, istället för de statsandelar som på sikt kommer att falla bort. Det blir inte några tvångssammanslagningar, sådana har jag aldrig trott på. Men däremot är jag väldigt rädd att de kommuner, som inte uppfyller regeringens kriterier på hur en framtida kommun skall se ut, kommer att få det svårt att få olika statsbidrag. Kraven kan bli att det är endast de som uppfyller kriterierna som berörs. Det kan betyda alla kommuner kan förbli självständiga om de så vill, men det kommer att bero på, hur mycket skatt man önskar ta ut av kommuninvånarna. Det är denna verklighet, som jag som fullmäktigeordförande i Korsholm, försökt förmedla. Jag har
4/5 förespråkat framförhållning, för att först se vilken nytta en eventuell kommunsammanslagning kunde ge. Den kommunmodell som tilltalat mig mest är från Korsnäs till Vörå, med Vasa som motor. SFPmajoriteten i Korsholm har besvarat detta med ett orubbligt nej och åter nej. Detta trots att vi själva i fullmäktige tagit ett enhälligt beslut om att gå med i en av finansministeriet ledd utredning. Beslutet upprepades några dagar efter kommunalvalet. Då var man åter redo att inleda bland annat kommunstrukturförhandlingar. Man kan alltså vinna ett val på många sätt. Denna taktik är inte mitt parti ensam om, den lär ha praktiserats bland alla andra partier på landsorten. Nu statuerar man i Korsholm och även på ett annat håll i Östrebotten exempel, för att visa riksdagsgruppen och partiet hur det går för deras riksdagsmän på lokal nivå, om vi följer partiets linje och regeringsprogrammet. Kort kan man säga att det kallas för utfrysning, på grund av en persons åsikter. För mig personligen är inte detta ett problem, jag har fått inskrivet upp till 70 % av det jag talade för i riksdagsvalkampanjen i vårt regeringsprogram, så jag övervakar nu att det blir lagar av dessa. Eftersom jag inte tummar på sanningen i politiken, och vägrar att tala mot bättre vetande, får jag stå mitt kast. Fortsättningsvis tror jag att ärlighet varar längst och att man inte kan ha en åsikt på hemmaplan och en annan i Helsingfors. Likaledes kan man inte ha en åsikt i kommunalvalsreklam och följande vecka ta ett beslut som går tvärtemot vad man sagt i reklamen. Sådant hör till den mörkare sidan av politiken. Inom inkommande åren får ni se, vårt lands ekonomi klarar inte de nuvarande kommunstrukturerna. Det måste bli mindre lokalpolitiker, med mera ansvar och mera makt åt de som fortsätter. Mindre kommunal byråkratin, och mera folk i omsorgen, sjukhusen och skolan. Avslutningsvis vill jag återknyta med det jag började med. Hur skall pensionärerna få tillräckligt med makt, för att få sin röst hörd, är frågan som ännu återstår. Vi vet alla vilka medel som arbetsmarknadsparterna använder sig av. Det är strejker och lockouter, men dessa medel har inte pensionärerna. Men ni har ändå ett annat medel, ni är många och tillsammans utgör ni den absolut största gruppen i samhället. Alla hör på er, men endast före val, nu behövs medel och då måste ni sluta er samman och tala med en mun. Ni är hjärtligt välkomna till riksdagen och berätta om era åsikter, men jag tror inte det leder verkligt långt när det gäller pensionerna. Det vapen universitetsstuderandena använde sig av i samband med det senaste valet var utmärkt och något vi alla kunde lära oss av. Varje riksdagskandidat fick svara på frågor och de som svarade ja till de studerandes krav blev fotograferade med en nummerskylt, vilket gjorde det lätt att stå utanför ständerhuset och kräva indexbindningar av studiepengen. Pensionärerna måste också ha kreativa lösningar på hur situationen kan förbättras. Jag tror att alternativen för hur situationen kan förbättras är många och de behöver inte alltid vara så svåra, eller ekonomiskt krävande, utan det rör sig ofta om en så enkel sak som engagemang. Med dessa ord vill jag uppmuntra alla pensionärer som är här idag till engagemang och att arbeta aktivt för att få sin röst hörd. Även om vi är litet äldre, behöver vi inte bli bortglömda för det. Det viktigaste är nu att få pensionärernas röst hörd i de organ där frågor som behandlar pensionärerna diskuteras. I dessa organ måste pensionärerna höras, eller pensionärernas representanter. Detta är en av de viktigaste, om inte den viktigaste, frågan på agendan som borde intressera alla pensionärer. Själv håller jag på med ett lagförslag som skulle ge arbetspensionärerna eller dess företrädare plats i arbetspensionsbolagens förvaltningsråd, och varför inte sedan i dess styrelse. Någonstans måste det börjas.
Jag gratulerar Svenska Pensionärsförbundet till dess 40-årsjubileum och jag hoppas på många år av minst lika hårt arbete för pensionärernas rättigheter också i framtiden! 5/5