Reserapport från Kenya Gödsel ingen skitsak Odla ditt frö själv

Transkript

1 Tidskrift för Förbundet organisk-biologisk odling Årgång 29 Nummer 2/2006 Reserapport från Kenya Gödsel ingen skitsak Odla ditt frö själv Göran Greider i Hagen Marie prisad i Paris Pimpinellrosor Nytt från KRAV Förbundsstämman

2 Ledare Ringblomma, foto: Lars Forslin Medvind för ekoodlat som myndigheterna trodde att jordbruksutveckling endast kunde ske med hjälp av kemiska medel och konstgödsel. När regeringen nu vill öka andelen ekologiskt odlat gör man det ur ett enda perspektiv, nämligen att ekoodling är bra för miljön och naturen. Ännu är det en bit kvar innan man vågar erkänna att även människan mår bra av ekolo- giska produkter, att våra kroppar trivs bäst utan gifter och kemikalier och att vi behöver en frisk natur för att må bra i våra sinnen. Jag väntar fortfarande med spänning på vad regeringen sätter upp för mål när man inser att även män- niskan är en del av naturen. Vi har fått många positiva reaktioner på förra numret av Odlaren och vi hoppas att även detta nummer ska ge er intressant läsning. Följ gärna med på en resa till Kenya där förutsättningarna för odling skiljer sig mycket från vårt nordliga land. Vi bjuder också på en fyllig artikel om göds- ling och så ni får möta författaren och chefredaktören Göran Greider och ta del av hans tankar kring trädgård och odling. Som tidigare blir det en del om örter, nya böcker och små tips som vi hoppas kan vara till nytta i trädgårds- landet. Ni är som vanligt välkomna att höra av er med kom- mentarer om tidningen eller frågor till frågespalten. Ha en riktigt trevlig odlingssommar! Karin Jansson ör en odlare är våren årets mest intensiva tid. På kort tid ska landen göras klara för sådd och alla Fde där spännande fröerna som man sneglat på i frökataloger under vintern ska nu äntligen komma ned i jorden. För södra Sveriges del har dock våren låtit vänta på sig, snön låg kvar rekordlänge och därefter följde kyla och regn innan våren äntligen tog fart. Som tur var fanns det annat att bli glad över under tiden man väntade på att jorden skulle torka upp. Regeringen har äntligen förstått värdet av ekologiskt odlat och satt upp nya mål för sin jordbrukspolitik. Enligt ett förslag till riksdagen ska 20 procent av åkermarken i Sverige vara ekologiskt odlad och certifierad år Man vill också öka andelen ekologiska livsmedel i offentlig sektor till 25 procent. I ett pressmeddelande säger Jordbruksminister Ann-Christin Nykvist att hon vill satsa på att få fler ekologiska produkter i butikshyllorna eftersom det bidrar till ett uthålligt samhälle. Visst är det trevligt att politiker och myndigheter idag arbetar för det som en gång benämndes alternativt och flummigt. Att odla och äta produkter som bidrar till att jordar och miljön bevaras kan dock aldrig vara flummigt utan är i högsta grad intelligent och omtänksamt. När jag nu läser om regeringens mål slår det mig att detta erkännande av ekoodling hade varit omöjligt om inte engagerade pionjärer och idealister drivit de här idéerna under de årtionden 2

3 Innehåll FÖRBUNDET ORGANISK- BIOLOGISK ODLING FOBO FOBO:s Kansli Sörängsvägen 63, NÄSSJÖ E-post: Mobil: Postgiro: Webb: Förbundet organisk-biologisk odling är politiskt och religiöst fristående. Syftet är att sprida organisk-biologisk odling i Sverige. PRENUMERATION OCH MEDLEMSKAP Medlemskap inkl. Odlaren: enskild medlem 250 kr, ungdomar (under 20 år) 100 kr, familj 290 kr. Enbart prenumeration: 275 kr. FÖRBUNDSSTYRELSEN Ordförande Birger Zakariasson, Munkbergsvägen 1, Piteå Tel: , e-post: birger.zakariasson@spray.se Sekreterare Sven-Åke Svensson, Castmansväg 158, Eksjö Tel: e-post: sven-ake.svensson@ebox.tninet.se Kassör Bo Lagerstedt, Sörängsvägen 63, Nässjö Tel: , e-post: bolagerstedt@telia.com Ledamöter Ola Johansson, Klunkens Backe 7, 3 tr, Kalmar Tel: , e-post: vegchefola@swipnet.se Stig Persson, Haglundsvägen 9, Jarvsö Tel: Börje Remstam, Ryningsberg, Trantorp, Husby- Rekarne Tel: Marita Nilsson, Klockaregård, Reftele Tel: LOKALAVDELNINGAR Lokalavdelningar och kontaktpersoner hittar du på förbundets webbplats: 4 Kenya 12 Gödsling 16 Pimpinellrosor 24 Fröodling TIDNINGEN ODLAREN Tidningen Odlaren är en medlemstidning. för Förbundet organisk-biologisk odling och kommer med 4 nummer per år. Ansvarig utgivare är Birger Zakariasson. REDAKTION Redaktör Karin Jansson, Iliongränden M 200, Lund Tel: , e-post: odlaren@kagus.nu Layout Lars Forslin, Slaggvägen 6, Bromma Tel: , e-post: odlaren@monarda.se Manus Odlaren utkommer med 4 nummer per år: l. vår manus senast 15 februari 2. sommar manus senast 15 maj 3. höst manus senast 21 augusti 4. vinter manus senast 13 november ANNONSER Prislista på Manus skickas till odlaren@monarda.se TRYCK Federativ tryckeri AB Upplaga: exemplar ISSN: Omslagsbild: nyskördade rädisor, foto: Karin Jansson I Odlaren nummer 2/ Reportage från Kenya 8 Porträtt: Göran Greider 10 Frågespalt 12 Gödsel ingen skitsak 16 Pimpinellrosor 18 FOBO-odlare prisad 20 Örter: fänkål 21 Fäbodfilm 22 Nya böcker 24 Odla eget frö 27 Notiser 28 KRAV under förändring 29 Trädgårdsmässan 30 Förbundsstämman 31 Styrelsen informerar 32 Betraktelse: kålfjäril 3

4 Rapport från en resa till Kenya På bordet står också öl, läsk och cola. För även om det är långt till civilisationen, i alla fall en dagsresa med bil till Nairobi, har moderniteter som mobiltelefoner och färgglada amerikanska drycker nått fram och blivit en självklar del av livet även på den fattiga landsbygden. Efter maten beundrar familjens söner jee- pen vi kommit i och efter ett tag dyker fler personer från byn upp. De har hört talas om besöket och börjar en konversation med oss på engelska. Kan vi kanske ordna en brevvän i Sverige? Eller ännu hellre, en möjlighet för dem att komma till Europa och stu- dera? em skulle vilja äta bönor, kål och majsgröt varje dag? Kanske varierad med kokbanan och någon enstaka gång Ven seg höna? Frågan dyker upp när jag sitter i en lerhydda långt ute på den kenyanska landsbygden och blir bjuden på en traditionell middag. Frun i huset har ställt fram en enorm kastrull med bönor, faktiskt ganska likt våra bruna bönor men mindre sött, hon har kokat bananer och dessutom fräst ihop kål och tomater till en röra. Måltiden mättar bra efter en lång resdag, men tanken på att äta samma mat varje dag de dagar det över huvud taget finns någon att äta känns inte speciellt lockande. 4

5 & Bland bananer, bittra blad oändliga majsfält Text & foto: Karin Jansson Kenyaner älskar gröna blad och äter båda vilda och odlade varianter. Bland favoriterna finns amarant, sukama wiki, spider herb och nattskatta. Samtidigt som de unga kenyanerna uttrycker sin längtan efter våra moderniteter ser jag mig omkring. Hyddan vi besöker ligger på sluttningarna av Mount Elgon, på gränsen mellan Kenya och Uganda. Runt omkring breder små jordbruk ut sig, allt är grönt och lummigt men här och där stiger den röda jorden fram. Vi befinner oss högt upp, kanske 2000 meter över havet, luften är klar men ändå varm som en svensk högsommardag. Och så tystnaden. Naturen känns orörd och kraftfull samtidigt som den gör mig lugn. Här skulle jag kunna leva som självförsörjare, en tillvaro totalt utan stress och måsten, med möjlighet att odla sin mat året om. Utland Men för kenyanen är detta ingen lugn tillvaro. På några decennier har befolkningen i landet flerdubblats. Efter att flera gånger ha delat upp de små jordlotterna på sönerna går det idag inte längre att dela dem mer. När barnen blir för många får man helt enkelt flytta in till en stad för att försöka hitta ett arbete där, något som tyvärr innebär att de enda försörjningsmöjligheterna för många blir kriminalitet och prostitution. Den snabba folkökningen ställer stora krav på jordbruket som nu har många munnar att mätta. De stora plantager som engelsmännen skapade i början av 1900-talet är numera i stort sett borta och jorden används istället till produktion av majs, vete och grönsaker. På vissa håll ser man större jordbruk med traktorer men i huvudsak odlas fortfarande landet med hacka, ett arbete som mest sköts av kvinnorna. Nordiska biståndsorganisationer har varit mycket aktiva i området och några dagar senare besöker vi en av dem, Vi-skogen i Kitale. Från början handlade projektet om att plantera träd för att hindra jorderosion, men idag jobbar man mest med utbildning för att få bönderna att själva ta hand om jorden på bästa sätt. På centret i Kitale har man byggt upp en visningsträdgård för att inspirera bönderna att lägga om sina odlingar till agroforestry, en odlingsmetod där man samplanterar träd och andra grödor. För att undvika jordförstörelse föreslår man att träd ska odlas på åkrarna i rader med 8 meters mellanrum. Träden håller kvar jorden, ger skugga och kan så småningom användas till ved. Eftersom matlagningen fortfarande sker över öppen eld går det åt mycket ved i en kenyansk familj och nedhuggningen av träd har starkt bidragit till jordflykten. På Vi-skogen lär man kvinnorna att plantera det kvävefixerande trädet Sesbania Sesban som både förbättrar jorden och på sikt ger ved. Vi kallar det women's tree, säger vår guide på Vi-skogen, Rael Koech. Eftersom det inte blir så stort får kvinnorna behålla det till ved, de större träden tar männen till virke, förklarar hon. Till jorderosionen bidrar även boskapen som ofta får vandra omkring och äta vad de hittar. På Vi-skogen föreslår man odling av en buske, Caliandra, som med sitt stora lövverk ger bra foder till korna. 100 meter Caliandra föder en ko och hindrar effektivt avbetningen. I stället för att låta korna gå fria lär man bönderna att bygga ett liten inhägnad och skörda Caliandra och majsblast till dem. Systemet gör det också lättare att ta tillvara på gödseln och använda den i odlingen. På Vi-skogens center lär man även ut kompostering. Något som är så självklart för oss är ännu ganska okänt i Kenya och många bränner helt enkelt halmen efter majs och vete för att få åkern fri igen. Lite avundsjuk blir jag när jag hör att en komposthög med grov blast, grenar och ogräs blir fin jord på två månader. För många bönder i västra Kenya har Vi-skogens projekt lett till ökat välstånd och möjlighet att försörja familjen. De har lärt sig att dra upp träd från egna frön, ta ut två skördar om året, hägna in korna och odla flera sorters frukter vilket ger stora skördar och bra vitaminer till barnen. För den vanlige bonden är dock fortfarande årets skörd av majs det som skiljer mellan liv och död. Finns det ingen annan mat så kan man i alla fall få en tallrik ugali, en fast majsgröt som inte smakar mycket. Gröten äts till allt, ungefär som potatis har använts i vårt land. När jag besöker en större fröfirma i Kitale ser jag att majsen som säljs som utsäde är röd. Jag antar att det betyder att den är betad, alltså behandlad med gift för att undvika angrepp av insekter och fåglar. Det verkar också vara enbart F1-hybrider som säljs, vilket naturligtvis gör bönderna beroende av köpt utsäde. 7 5

6 Utland Vulkanen Longonot, 2886 meter över havet. Longonot lär ha haft ett utbrott på talet och det kommer fortfarande ut rök här och var. I förgrunden mangold och Sukama wiki, kenyanernas favoritgrönsak som påminner om grönkål. Blandningen av fruktträd, bärbuskar och perenna ätliga örter och blommor skapar både en funktionell och vacker trädgård. Även om man ser en del små traktorer som plöjer de större fälten verkar fortfarande majssådden ske för hand, ofta med tre personer i rad. Först går en kvinna med en hacka och gör ett hål. Därefter kommer någon som stoppar ned konstgödsel, ett par korn i varje hål. Sist kommer en kvinna med själva majsen. Det ser tungt ut att så ett stort fält för hand, men jag påminner mig om att det egentligen inte är länge sedan som jorden brukades på det här sättet även i Sverige. Skörden av majs är helt beroende av vädret eftersom konstbevattning knappast existerar i landet. Majsen sås precis före regnperioden på våren och det gäller att pricka in vädret rätt om man ska få någon skörd. Under våren infaller the long rains, en period av dagliga skyfall som ger majsen en god start. Under hösten faller de korta regnen vilket gör det möjligt att ta ut två skördar om året. På Vi-skogen lär man till exempel ut att odla sötpotatis efter majsen istället för att låta jorden ligga i träda som man ofta gjort tidigare. Traditionellt äter kenyanerna mycket gröna blad. Underligt nog föredrar de beska växter och en av favoriterna är black nightshade, nattskatta. Örten växer även vilt i Sverige, men vår variant har svarta bär och är giftig. En kväll när mörkret redan fallit och syrsorna spelar ihärdigt blir vi bjudna på nattskattan. Bladen har kokats med lök, tomat och lite mjölk. Det smakar beskt men rätten går ned, framför allt med tanke på de stora mängder järn, protein, vitaminer och antioxidanter som bladen innehåller. Hm, säger vår kenyanske värd och ser lite besviken ut, it could have been more bitter. Hur förkärleken till bitter mat har vuxit fram vet jag inte, men den har säkerligen bidragit till att landet har kunnat försörja sin befolkning. Traditionellt har man plockat flera hundra sorters blad vilket varit ett mycket viktigt tillskott i mathållning som annars mest bestått av stärkelserik mat som majs. Kenyanerna äter även med förtjusning de gröna bladen eller blasten av många grönsaker där vi använder frukt eller bönor. Pumpa odlas därför både för blad och frukt och även bönorna (cow peas) plockas på sina blad. I takt med att läskedryckerna drar in över landet försvinner den gamla kunskapen och i stället för de traditionella bladen som nattskatta, amarant och spider herb odlas allt mer sallat och vitkål. I och för sig bra grönsaker men inte alls så näringstäta som de vilda bladen. Hälsa alla och tacka för hjälpen Mest odlad och uppskattad som grönsak är dock en gammal kålform, sukuma wiki, på engelska collards. Kålen växer som grönkål men bladen liknar mer vitkål. Eftersom nya blad snabbt växer fram när man skördat är växten mycket populär och man ser den odlad praktiskt taget över hela landet. Wiki (swahili) kommer från engelskans week och vi hörde flera olika förklaringar på namnet. En del menade att det kom ifrån att plantan kan skördas varje vecka, andra hävdade att det hade att göra med att man i slutet av månaden när pengarna tryter får äta sukuma wiki en hel vecka. Trots att ekvatorn går rakt genom Kenya är klimatet inte så hett som man skulle kunna befara. Stora delar av de bebodda områdena är höglänt terräng och temperaturen håller sig ofta kring 25 grader, en behaglig värme för en svensk. På högre höjder blir klimatet något kärvare och där trivs växter som potatis och morötter. I andra delar av landet är jorden svart och lämpar sig väl för odling av vete. De olika klimattyperna ger kenyanerna möjlighet att odla det mesta från tropiska växter till sådant som egentligen trivs i mer tempererade områden. Med en yta ungefär som Frankrikes och möjlighet till två, tre skördar per år har landet bra förutsättningar 6

7 Utland att försörja sin befolkning på drygt 30 miljoner. Men när vädret trilskas och regnet inte faller som man tänkt sig blir det snabbt ont om mat. Ibland får man nöja sig med ett mål om dagen, om ens det. Medan vi i Sverige diskuterar vad som kan göras för att minska antalet överviktiga barn lagar de kenyanska kvinnorna majsgröt till sina barn och hoppas att mjölet ska räcka till nästa skörd. Trots allt bistånd blir problemen värre. Under senare år har Kenya tvingats öppna sina gränser för livsmedelsimport, något som fått EU och USA att sälja sitt jordbruksöverskott till dumpade priser. Västerlandets moderniserade jordbruk med subventioner kan framställa livsmedel till priser som de kenyanska bönderna inte kan konkurrera med och därmed minskar möjligheten för småbönderna att sälja en del av sina grödor och få in pengar till sådant man inte kan producera själv. Balansen mellan de rika och fattiga länderna förefaller just nu att tippa ännu längre ned till nackdel för de forna kolonierna som inte ens längre ges möjlighet att försörja sig själva. För några har dock tillvaron blivit drägligare genom biståndsprojekten. När vi besöker bonden Abraham som i tio år utvecklat sitt småbruk efter Vi-skogens principer blir han rörd när han hör att vi kommer från Sverige. Hälsa alla och tacka för hjälpen, säger han. Han lyckas på sin lilla lott på några hektar försörja familjen och också odla för avsalu. Istället för en naken åker som bränns av solen har han förvandlat sin odlingsmark till en bördig trädgård med frukträd, te-buskar, grönsaker och biodling. Hans gård är ett bra exempel på att kunskap och arbete kan öka levnadsstandarden samtidigt som jordens bördighet förbättras. Efter tre veckors rundresa i Kenya är jag åter hemma i Sverige. Minnet av den röda jorden, den tropiska grönskan, savannen med alla djur och kvinnornas envisa hackande på åkrarna dröjer sig kvar. I en lokal rättvisebutik hittar jag ekologiskt te från Kenya, kanske är det odlat av någon av de bönder jag träffade där nere? Jag påminns om att steget mellan Sverige och Afrika trots allt inte är så långt och att mina inköp här faktiskt kan påverka tillvaron för småbönder i Kenya. Småskalig ekologisk odling är troligtvis den mest skonsamma formen för jordbruk oavsett var i världen den sker och kanske den enda möjligheten för en hållbar Överst t.v.: Uppdragning av kålplantor. Solen står rakt över Kenya och utveckling. Att handla ekologiskt är något av det bästa vi kan göra de späda plantorna måste därför skyddas av ett tak. för en bättre värld och för att bönder som Abraham ska kunna fortsätta att försörja sina barnrika familjer. organiskt avfall. Först hackas massan med en panga, en stor machete. Överst och mitten: På Vi-skogen lär man bönderna att kompostera ekomposten blir fin jord på två månader i den afrikanska hettan. Nederst: Den mesta matlagningen sker fortfarande över öppen eld. Läs gärna mer på och hitta en lokal butik. Veden som går åt bidrar till att träden huggs ned redan som små vilket ökar erosionen. 7

8 Salig av ekologisk potatis Text: Karin Jansson Göran Greider, f är författare, poet och samhällsdebattör. Greider är uppvuxen i Vingåker. Debuterade 1981 och har gett ut ett antal diktsamlingar. Har också skrivit en rad fackböcker. Är sedan våren 1999 politisk chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten. I boken Hagen tar författaren, chefredaktören och debattören Göran Greider med sina läsare till sin gård i Västerdalarna. I krönikans form berättar han om dammbyggen, komposter och äppelträd betraktelser som också snuddar vid stora frågor som globalisering, miljöpolitik och ekologisk mångfald. Odlaren ringde upp Göran Greider för att få veta mer om hans intresse för trädgård och odling. 8

9 är chefredaktören för Dala-demokraten, Göran Greider, syns i TV-rutan brukar det handla om politik Noch aktuella frågor. Men sedan några år har även ett annat intresse börjat rota sig köpte Göran Greider och hans familj en gård i Västerdalarna i närheten av Dala-Floda och den kände vänsterdebattören började plötsligt skriva krönikor i Dala-demokraten om kompost, riddarsporrar och ekologisk potatis. Krönikorna blev så populära att de nu finns i bokform, Hagen betraktelser från en by på Ordfronts förlag. Varifrån kommer då hans intresse för odling och trädgård? Jag är uppvuxen i Vingåker i Sörmland och min far höll på en del i trädgården. Men när det gäller odling tänker jag framför allt på min farfar som hade en stor nyttoodling med fruktträd, bärbuskar och grönsaker. Jag minns att vi en gång som barn lekte i hallonsnåren och slängde bär på varandra då blev farfar ursinnig. Det som växte där var helt enkelt viktigt för försörjningen. Sedan dess har det gått en hel del år och trädgårdsintresset har legat i dvala. Efter att en tid ha pendlat från Stockholm till sitt arbete i Falun bestämde Göran Greider för några år sedan att i alla fall under sommarhalvåret bo i Dalarna och valet föll på en liten by längs Dalälven. Gården består av ett stort boningshus, ängslada, loge, härbre och naturligtvis en trädgård. Här har Göran Greider börjat gräva och plantera och uppleva både glädje och den vedermöda som hör till trädgårdsodling. Det är nog typiskt att man börjar intressera sig för trädgård i medelåldern, när man är ung vill man helt enkelt inte gräva. Men när jag går på de stora trädgårdsmässorna tycker jag att intresset börjat få perverterade drag. Där ser man mest maskiner, kemiska medel för ogräsbekämpning, gräsklippare som spyr ut ångor och medel mot mossa i gräsmattan. Folk verkar inte vilja arbeta i trädgården utan bara få allt klart med en gång. Och så vill de gärna ha växter som egentligen inte fungerar i den egna växtzonen. Istället vill han slå ett slag för lokala sorter som under generationer anpassats till sin miljö. Man bör utgå från det som redan växer i trakten. Det är bättre att få en stormhatt från grannen än att köpa den på en plantskola. Han är också glad att han ställt undan motorgräsklipparen. Att köpa en handgräsklippare är det bästa jag gjort! Om alla i västvärlden gjorde det skulle vi spara enorma resurser. Mindre bensin skulle gå åt och folk skulle dessutom få en massa motion. Att bo delar av året i Hagen har för Göran Greider inneburit att han blivit glesbygdsbo. I boken Hagen finns en hel del funderingar kring landsbygden och dess framtid. Landsbygd som ligger nära tätorter kommer nog att överleva. Men även om det bor folk här så finns det ju inga jobb och alla måste pendla. Det bidrar till att landsbygden känns ödslig. Det är som om det finns ett stort vemod på landsbygden man ser det i varenda rabatt. Och visst funderar man på hur länge bönderna kommer att orka hålla igång. Det blir värre för landsbygden långt från städer. Västerbottens inland ligger nästan i dvala. Vi får väl hoppas på växthuseffekten för varmare klimat, säger Göran Greider med ett skratt. Trots utarmningen av landsbygden är han inte kritisk till den process som omvandlade Sverige till ett industriland. Visst är det lätt att vara efterklok och se att man gick för långt i urbaniseringen. Men när man stod mitt i den processen kändes det rätt och det fanns också en stark längtan bort från fattigdom. När man drivit utvecklingen så långt mot storskalighet som man gjort idag börjar människor längta tillbaka. Folk gillar helt enkelt att odla och ha blommor. Och när det gäller semester så ser man att folk längtar tillbaka till närmast föregående historiska epok och vill bo i en liten röd stuga på landet. Porträtt Chefredaktören för Dala-demokraten och författaren Göran Greider har blivit medelålders och trädgårdsintresserad. I sin bok Hagen berättar han om odlandets vedermödor men låter också sina betraktelser ta upp viktiga frågor om miljöpolitik, landsbygdens framtid och ekoodling. Däremot är han kritisk till miljörörelsen som mer eller mindre tystnat. Jag tror att man måste ha utopier för att komma framåt. Idag har miljörörelsen istället accepterat kommersialismen och hoppas på att marknadskrafterna ska producera gröna varor. Det blir många fina miljömål men mindre uträttat. Jag har sett hur det blivit inom skogsbruket. Man började på 80-talet att jobba med gröna bokslut men det är mest prat i skogen skövlas det precis som förut. Om det ska bli krut i miljörörelsen måste den också innehålla en kritik mot kapitalismen. I Hagen föreslår han själv en radikal lösning på skogsbruket: Plantera skog på virkesåkrar och låt en del av skogen verkligen vara urskog. Det har slagit mig att när man går i en välskött modern skog är alla träd lika stora. Faktiskt hittar jag fler individuella träd i den lilla Årstaskogen i Stockholm än här i Dalarna. Det kanske inte är så realistiskt med virkesåkrar men när det gäller jordbruket är det ju den väg vi gått. Det är egentligen lika onaturligt att ha stora sädesfält med bara en gröda men människor har ändå accepterat det. Göran Greider berättar att han själv föredrar ekologiskt odlat och att han oroas av utvecklingen av lågprisbutiker där kvalitet fått ge vika för pris. 7 Jag försöker så gott det går att köpa ekologiskt och lokalt pro- 9

10 ducerat. Det är ett enormt slöseri med långa transporter av matvaror över jordklotet - det vore bra med skatteregler som gynnade det inhemska jordbruket. I byn Hagen bor också den ekologiske bonden Trygve Wålstedt och den som äter hans färskpotatis får enligt Greider ett saligt uttryck i ögonen. Det är viktigt med avantgardister, folk som går i spetsen och driver nya idéer. Trygve är en fascinerande bonde som älskar sina jordar. I kanten av åkrarna lämnar han alltid en bård där blommor och örter får växa fritt det märks att han är ömsint mot naturen. Jag försöker köpa hans produkter i affärerna och i hans egen gårdsbutik. Göran räknar med att tillbringa allt mer tid i Hagen. Just nu jobbar han med att gräva en damm som han hoppas ska bidra till en förbättring av mikroklimatet i trädgården. Vi ligger i växtzon 5 men Hagen är ett köldhål så egentligen blir det nästan zon 6. Förhoppningsvis kan dammen förbättra klimatet eller så blir det en stor myggodling, skrockar Göran Greider. Ett annat projekt är att plantera äppelträd. Från hans hembygd i Vingåker kommer äpplet Sävstaholm och med stor kärlek har han planterat ett exemplar av sorten. Det är en kul grej att ha ett träd från hembygden och Sävstaholm är ju en härdig sort. Det ser ut att ha överlevt vintern men riktigt säker kan man inte vara. Förra året var det två kart på gång men så kom det en tromb och tog dem med sig. Att en tromb förstör äppleskörden är kanske inte precis det Vad är kompost? Svar: den exakta skärningspunkten mellan liv och död. Här bildas Jord. Det är, för mig, en sällsam känsla att under den stora högen med löv och gräs plötsligt finna den allra luckraste jord, fuktig, ändå lätt och flygande. Tiotusen döda löv och hundratusen halshuggna grässtrån bygger nytt liv och det är i slutändan svårt att förstå. Hur planeten Jorden bildades för fyra miljarder år sedan, känns betydligt mindre intressant än hur den lilla jorden uppstår varje år, ja varje dag. (Hagen, Göran Greider) man väntar sig. Men det är just det oväntade som är tjusningen med trädgård, menar Göran Greider. Det är inte alltid som det man trodde skulle växa bra verkligen överlever men istället är det en annan planta som sticker upp. När man odlar blir inget som man tänkt sig. Frågespalt z Skicka gärna in frågor om trädgård, odling, ekologi, livsmedel m.m. till odlaren@kagus.nu Vad kan man lägga i komposten? Fråga: Är det verkligen miljövänligt att använda tidningspapper i komposten med tanke på gifter i trycksvärtan? Efter artikeln om maskkompost i förra numret har en läsare hört av sig och undrat över vad man egentligen kan stoppa i sin kompost. Svar: Förr användes tungmetaller som färgpigment i tryckfärg vilket gjorde att tidningar och trycksaker var klart olämpliga för kompostering. Bland annat tryckte man med kromgult (blykromat) och kadmiumrött (kadmiumselenid) och den svarta färgen kom från avfallsprodukter från mineraloljeindustrin. För cirka 25 år sedan gick tryckerier över till giftfria färger. Att använda tidningspapper från en dagstidning i komposten kan därför idag anses riskfritt om man vill hålla sina odlingar så fria som möjligt från tungmetaller. Som bas för färgen används numera rena mineraloljor vilka inte innehåller några farliga ämnen för miljön. En diskussion finns inom branschen att gå över på vegetabiliska oljor som raps och soja och tekniken prövas redan på en del tryckerier. Någon större vinst för miljön ser man dock inte att de vegetabiliska oljorna ger så länge framställningen av oljeväxter kräver fossila bränslen. Att använda tidningspapper tillför alltså inte komposten några farliga ämnen. Det går också bra att använda hushållspapper, oblekta servetter, papperspåsar, äggkartonger, pappersnäsdukar och kaffefilter. Däremot bör man inte stoppa ned papper som är vaxat, färgat eller plastat. Annat som man bör undvika i komposten är kemikalier, läkemedel, dammsugarpåsar (kan innehålla bly), cigaretter, plast, metall, glas och gummi. De flesta som propagerar för kompostering av hushållsavfall anser också att man kan lägga även konventionellt odlade produkter, till exempel skal från besprutad frukt, i komposten. Dels ser man det organiska materialet som en resurs som bör återföras till jorden, dels bidrar komposteringsprocessen till en snabb nedbrytning av bekämpningsmedel. För den som vill ha en absolut giftfri kompost gäller dock att man får undvika konventionella produkter och enbart lägga ned sådant som är miljövänligt framställt. Ett alternativ är att ha två komposter, en renare som man använder till odling och en kompost som man kan lägga på prydnadsväxterna. Oavsett vad man väljer är det ändå intressant att många frågar sig vad man bör lägga i komposten. Produkter som man kan tänka sig att äta själv vill många inte ge till sina kompostmaskar eller sin odlingsjord. Kanske borde man också tänka om när det gäller vad man själv stoppar i munnen? Karin J 10

11 Alla känner till att man måste gödsla för att det ska växa bra. Men hur ska man gödsla? Med vad, och hur mycket? Frågorna brukar hopa sig när det drar ihop sig till vårbruk. Vi reder ut begreppen åt dig. Text: Lars Forslin Gödsel ingen skitsak Foto: Karin Jansson Om man tar en promenad i ett koloniträdgårdsområde på sensommaren ser man att det varierar rejält hur kolonisterna har lyckats med sina odlingar. På många lotter prunkar det och växer alldeles fantastiskt, medan det på andra håll ser ganska trist ut. Man kan se taniga små vitkålsplantor, bleka i färgen, som det aldrig bidde något av; purjolökar smala som blyertspennor och broccoliplantor i dvärgstorlek med gulnade blad och huvuden stora som enkronor. Varför är det sådan skillnad? Vad har de som lyckats med sin odling gjort som de andra inte har gjort? Eller beror skillnaden på något diffust som gröna fingrar? Tja, troligen ligger mycket av förklaringen till det blygsamma odlingsresultatet i gödslingen, eller snarare bristen på gödsling. Vi har kanske i dagens moderna samhälle avlägsnat oss så pass mycket från våra lantliga rötter att vi glömt bort vikten av att gödsla. Vi har heller inga medfödda begrepp längre om hur det ska gå till och vilka kvantiteter som behövs. Dessutom har de senaste årens miljödebatt om näringsläckage från åkrar till hav, fått gödslingen att framstå i något suspekt dager. Det har blivit något av ett miljöbrott att gödsla. Många överger konstgödseln av miljöskäl, men glömmer kanske att den måste ersättas med något annat. Man gödslar helt enkelt inte eller så gödslar man alldeles för lite. Om man gödslar på rätt sätt behöver man inte ha dåligt samvete för miljön, dessutom är det de stora arealerna av jordbruksmark som ger miljöproblemen, våra trädgårdar är i sammanhanget försumbara. Det finns två skolor när det gäller gödsling den kemiska och den biologiska. Den kemiska skolan bortser från att jorden är levande. Man tillsätter helt enkelt de näringsämnen som fattas i form av kemiska salter det vi i dagligt tal kallar konstgödsel. I den biologiska skolan är man medveten om att matjorden innehåller mängder av liv, som, om det sköts om på rätt sätt, väsentligt bidrar till odlingsresultatet. Man försöker alltså samarbeta med jorden och stärka jordens naturliga processer för att öka dess alstringskraft. Om du går in för den biologiska linjen kommer jorden in i en positiv spiral. Jorden blir bara bättre och bättre och du behöver så småningom inte hålla på att gödsla så kraftigt längre. Kör du den kemiska linjen så förstörs jordens naturliga förutsättningar och du måste tillsätta mer och mer av gödsel och gifter för att få samma skörd en nedåtgående spiral. De råd vi ger här i Odlaren är förstås för dig som vill följa den biologiska linjen. Du kommer att få en jord som bara blir mer och mer lättbrukad och där avkastningen ökar istället för minskar. Troligen får du samtidigt de där gröna fingrarna, som egentligen är ett annat ord för att man har en känsla för jorden och hur den ska skötas. Gödsla jorden inte växterna Den kemiska syn på jord och gödsling som växte fram i början på förra seklet parallellt med industrialismen, var naturligtvis ett barn av sin tid. Man hade kommit längre inom kemin än inom biologin och vetenskapen var fascinerad av vad den kunde uträtta. Man kom på att man kunde analysera vilka ämnen som fanns tillgängliga i marken och om det visade sig vara för lite för växtens behov så kunde man tillsätta näringen i form av enkla salter. Om jordens liv visste man inte mycket. De biologiska processerna i jorden är betydligt mer svårfångade och komplexa än de kemiska. Den enkla kemiska metoden passade bra i en tid när jordbruket skulle industrialiseras och arbetskraft frigöras från landsbygden in till städernas fabriker. 7 11

12 Gödsling Karaktäristiskt för kemijordbruket är att man gödslar växten man ser att det fattas ett näringsämne i markvätskan, och så tillsätter man det. Det innebär stora risker för utlakning av näring till vattendrag och hav, eftersom salterna man tillför är lättlösliga i vatten. I det biologiska jordbruket har man en annan tankemodell man tänker sig att man i första hand gödslar jorden. När man gödslar jorden försöker man bygga upp dess innehåll av humus. Humus är nedbrutet organiskt material, i dagligt tal mull. Humus har förmågan att leverera växtnäring i takt med växtens behov. Vårt mål som biologiska odlare blir alltså att bygga upp jordens bördighet genom att öka innehållet av humus. Vi får då en bank av växtnäring som växterna kan tulla på efterhand. Humusens goda verkningar är komplexa och griper in i varandra på en mängd hemlighetsfulla sätt. De låter sig inte analyseras på några få rader, men kanske detta citat av den legendariske odlaren och självhushållaren John Seymour kan ge en bild av vad det handlar om: Man förstår lätt att en av de viktigaste uppgifterna man har som odlare är att öka jordens humusinnehåll. Jordar från den tyngsta lerjord till den lättaste sandjord kan förbättras och göras bördiga genom att man tillför tillräckliga mängder humus. Det finns ingen jord som inte förbättras av att man ger den humus, och det finns ingen gröda som inte ger bättre skördar när man ökar jordens humusinnehåll. Kväve det viktigaste näringsämnet Kväve, på kemispråk N, skiljer sig från alla andra växtnäringsämnen genom att det kommer från luften från början och inte från jorden. Luften vi andas innehåller mer än två tredjedelar kvävgas. Tyvärr kan inte växterna ta upp kväve ur luften på samma sätt som de tar upp syre och kol ur den. Växterna kan bara ta upp kväve ur marken som olika nedbrytningsprodukter från organiskt material det vi kallar för gödsel. Kväve är livsviktigt för alla levande organismer eftersom det behövs för att bilda proteiner. Proteiner behövs för att bilda vävnad hos både djur och växter. Djuren skaffar sig kväve genom att äta växter. Kvävet frigörs sedan vid nedbrytningen av döda djur och växter och kan åter tas upp av växtrötterna. Man kan säga att det råder en kamp om kvävet i naturen. Det är oftast det näringsämne som sätter gränsen för tillväxt hos växterna. Tillför man kväve finns det alltså goda chanser att det växer bättre. Man kan fråga sig vem som plockar ner kvävet från luften till jorden från början? Jo, det sker genom små mikroorganismers flitiga arbete. Bakterier och blågröna alger som finns i en levande jord sköter om detta, men det räcker oftast inte för att kulturväxterna ska kunna få allt kväve de behöver därifrån. Därför behöver vi gödsla. Förutom kväve behöver växterna rikligt med fosfor (P) och kalium (K). Man behöver dock sällan bekymra sig om halterna av dessa ämnen om man gödslar med organiska gödselmedel som huvudsakligen kommer från växtriket. De förekommer i rätt proportioner i växtavfall, kompost och stallgödsel ganska naturligt eftersom det kommer från växter och ska bli nya växter. I rent animaliska gödselmedel som blodmjöl och köttmjöl, är kväveinnehållet oproportionerligt stort i förhållande till fosfor och kalium. Använder man sådan gödsel ska man vara försiktig eftersom det lätt kan bli för mycket kväve. Överdriven gödsling med kväve leder till allt för frodig växt. Man får en obalanserad tillväxt där blad och stjälkar blir överdrivet stora och långa på bekostnad av fruktsättning och mognad. Plantorna blir lösa i växten och faller lätt offer för angrepp av svampar och insekter. Risken för obalanserad gödsling minskar avsevärt om vi jobbar på att mata jorden istället för växterna. Om vi kontinuerligt tillför humus till jorden så frigörs lagom med balanserad näring i rätt takt. Kompost Hur ska jag då bära mig åt i praktiken för att mata jorden? Hur tillför jag organiskt material? Ja teoretiskt sett är det bara att gräva ner allt organiskt material vi får tag på löv, gräsklipp, fiskrens, potatisskal, kodynga etc. Maskarna, bakterier och svampar tar hand om detta och förvandlar det till humus. I praktiken finns det vissa problem med att göra på det här sättet: spridningen blir ojämn och det kan vara svårt att bruka jorden om det är en massa osmält avfall i den. Dessutom kan det bli näringsunderskott på vissa fläckar och överskott på andra. Nedbrytningen kan också ta lång tid, flera år i värsta fall, innan näringen är frigjord och tillgänglig för grödan. Vi vill alltså att det organiska material vi tillför ska vara väl nedbrutet så att det lätt kan spridas och så att näringen är snabbt tillgänglig för växterna. För detta använder vi en lika enkel som genial uppfinning komposten. En kompost är helt enkelt en koncentration av organiskt material. Där koncentreras och intensifieras även nedbrytningsprocesserna så att allt går på en bråkdel av den tid det skulle ta om man bara spred ut materialet på jordytan. Vad som händer när du lägger ÏHumus skapar en smulig, stabil och lättbearbetad struktur smulstruktur som tillåter vatten att sippra ner genom jorden istället för att rinna av på ytan. Smulstrukturen ökar också jordens innehåll av luft den blir varmare och rotvänligare. ÏHumus ökar jordens vattenhållande förmåga, jorden fungerar som en svamp. ÏHumus minskar erosion (jordflykt) orsakad av vatten och vind. ÏHumus ger näring åt daggmaskar och andra nyttiga organismer. ÏHumus innehåller alla för växterna nödvändiga näringsämnen. ÏHumus fungerar som en buffert för kemiska förändringar (t.ex. ph-värde). ÏHumus håller olika former av kväve i för växterna lätt tillgänglig form. ÏHumus hindrar utlakning av näringsämnen från jorden. ÏHumus bildar milda syror som frigör näringsämnen från mineralen i jorden. 12

13 olika sorters organiskt material i en hög, är att nedbrytningsorganismerna, maskar, bakterier och svampar, förökar sig med en rasande fart och högen blir varm av deras kroppsvärme. Man säger att den tar värme eller brinner. Vi får redan efter några veckor eller månader ut en väldoftande, brun, smulig massa som är lätt att sprida och som innehåller växtnäringsämnen snabbt tillgängliga för grödan. Förutsättningarna för att det ska gå så här snabbt och lätt för komposten att omsätta materialet till växtnäring är att det finns tillräckligt med kväve i materialet. Kvävet behövs för att mikroorganismerna ska kunna föröka sig, de bygger helt enkelt in det i sina kroppar som proteiner. Om en komposthög består främst av kvävefattigt material som löv, kvistar och halm, så kan nedbrytningen ta lång tid, flera år kanske. Slutprodukten blir heller inte särskilt näringsrik. Konsten med att lägga en kompost är att blanda i rätt ingredienser i rätt mängd. Kvävefattiga material är alla växtdelar som är bruna, torra och hårda, som just löv, kvistar, torrt gräs (halm), och sågspån. Kväverikt är allt grönt material som färskt gräs (även hö), grönsaksrens, blast m.m. Allt animaliskt avfall som slakteriavfall och fiskrens är mycket kväverikt, liksom dynga från djur. I en kompost kan man blanda material av alla sorter och använder man mycket kvävefattigt material så måste man kompensera det med kväverikt material. Man märker att komposten fungerar som den ska när den snabbt blir varm efter att man lagt ihop den. Det tar bara någon dag så är processen igång. Om man har för mycket kväverikt material i komposten så börjar den lukta dynga efter ett tag. Det beror på att det är för lite fibrer i komposten, nedbrytningen av det kväverika materialet går fort och det hela sjunker ihop till en klump där ingen luft får tillträde. Omsättningen fortsätter fast med organismer som använder svavel istället för syre i sina livsprocesser därför börjar det lukta illa. Kodynga luktar på samma sätt och det är ju egentligen en slags kompost av gräs och spannmål som produceras under syrefria förhållanden i kons mage. Om du råkar ut för något av de här problemen när du komposterar så får du lägga om högen och blanda i det som fattas. Går det för långsamt måste du lägga i kväverikt material och börjar det lukta illa så måste du lägga i kvävefattigt material. Det där får du en känsla för efterhand. När nedbrytningen är färdig efter några veckor till någon månad, börjar komposten att svalna. Mikroorganismerna har gjort sitt och dör av. Kvävet i deras kroppar blir då åter tillgängligt för växterna när du sprider ut det färdigsmälta organiska materialet på din odling. För balanserad kompost gäller att du kan sprida ut allt du händelsevis har tillgängligt. Om du är osäker på näringsinnehållet i din kompost är det bättre att sprida lite grand varje år. Då minskar man risken för över- eller undergödsling. Hur det än är så blir inte komposten hundraprocentigt nedbruten i högen, utan nedbrytningen fortsätter i jorden. Om då materialet är kvävefattigt så kommer bakterierna att ta av det kväve som finns i jorden till sin förökning. Du får tillbaks kvävet när bakterierna är klara, men det kan ta flera säsonger i värsta fall. En giva som är ganska säker kan ligga på kg per m och år. Det motsvarar ungefär ett lager på 3-6 cm. Om du har en näringsrik och bra kompost och vill drastiskt höja bördigheten på din jord är det inte fel att lägga ett ton på samma yta. Det motsvarar ungefärligen ett lager på cm över hela ytan. Oftast är det säkrast att bygga upp jordens bördighet sakta men säkert, men om jorden är hopplös kanske du inte har något annat val än en massiv insats. Det finns ingen jord som inte förbättras av att man ger den humus, och det finns ingen gröda som inte ger bättre skördar när man ökar jordens humusinnehåll. John Seymour Stallgödsel Dynga är en utmärkt näringskälla, det vet ju alla. Den är ju så klassisk att den blivit synonym med ordet gödsel. Jag föredrar orden stallgödsel eller dynga för att skilja den från gödsel i allmänhet. Man kan säga att stallgödsel är en sorts kompost i den meningen att det är nedbrutet organiskt material. Man kan jämföra färsk kogödsel med en kompost med allt för mycket kväve den luktar också dynga. I en sådan färsk gödsel är kvävet ganska flyktigt så vi behöver binda det på något sätt. Det gör vi genom att blanda den med något kvävefattigt material i en kompost. Vad som händer då är att bakterierna kan förbruka kvävet till sin förökning samtidigt som de bryter ner det kvävefattiga (men kolrika) inblandningsmaterialet. Kvävet binds alltså till mikroorganismerna vilka samtidigt bryter ner inblandningsmaterialet till humus. Det här känner ju alla bönder till och man har i alla tider strött halm eller torv under korna i lagården. Halmen/torven är näringsfattig och tjänar som mat åt de mikroorganismer som bygger in kvävet i sina kroppar. På så sätt så förhindrar man att värdefullt kväve försvinner upp i luften i gasform. Om man köper stallgödsel från en bonde så får man den troligen med halm eller torv iblandad. Det är utmärkt och i så fall är det bara att kasta upp den luftigt i en hög (om inte bonden gör det med sin dyngspridare). Om strömängden är tillräcklig kommer högen att ta värme omgående, annars får man blanda i halm, torv eller löv själv. Idag blir det dock allt svårare att få tag på kogödsel med halm eller torvströ. I moderna lagårdar samlas oftast urin och gödsel ihop utan strö och samlas i en gödselbrunn i flytande form. Samma sak är det med svingödsel. Det fungerar ju inte för oss trädgårdsodlare. Räddningen kan vara om bonden har djur i lösdrift på en tjock halmbädd. Det är suveränt bra eftersom halmen suger upp även all urin till sista droppen. Urinen är i verkligheten det allra mest näringsrika i stallgödseln och man får en ypperlig kompost av dessa halmbäddar. Urin innehåller också stora mängder kalium som många grönsaker är storförbrukare av. Bor man i en tätort kan man vara hänvisad till hästgödsel från de ridskolor eller travbanor som finns i närheten. Här stöter man på ett stort problem sågspån. Eftersom travbanorna inte har någon tillgång till halm köper de in sågspån och sågspån är oerhört näringsfattigt, mycket näringsfattigare än halm. Det går alltså åt mera kväve för spånets nedbrytning än för halmens. Det kan faktiskt vara så att det går åt mer kväve än vad gödseln själv innehåller, eftersom hästägare är så måna om att hålla rent åt sina älsklingar att de lägger på enorma mängder strö. Om du lägger på sådan hästgödsel på ditt land kan det alltså bli fråga om ren missväxt eftersom nedbrytningsorganismerna tar kväve ifrån marken. Beroende på hur mycket man lagt på kan det ta flera år innan balansen är återställd. Du kan naturligtvis balansera upp en sådan kvävebrist med till exempel pelleterad hönsgödsel, som är kväverik och lätt att sprida. Det bästa är ändå att låta den spånrika gödseln ligga i en kompost tills den är fullständigt nedbruten och sedan bara ge små mängder i taget av den, samt komplettera med torkad hönsgödsel. Gödsling 7 13

14 Gödsling Alltför färsk spånblandad gödsel är inte nyttigt för jorden även därför att färskt barrspån innehåller växtfientliga ämnen som fenoler. De bryts ned i en kompost. Är det då någon vits med att använda spånrik hästgödsel? Ja, väl nedbruten spånrik gödsel innehåller ju mycket organiskt material, om än inte särskilt näringsrikt sådant. Organiskt material är alltid välgörande för jordstrukturen och bidrar till ökad luftighet i jorden och gör den mer vattenhållande och mer lättbrukad. Om man kan komplettera den med någon annan, mer näringsrik gödsel i komposten eller direkt i landet så kan man mycket väl använda den. Man ska dock inte betala särskilt mycket för sådan spånrik gödsel, den är ju också oftast ett kvittblivningsproblem för travbanorna. Ett sätt att använda den spånrika hästgödseln är att använda den som strö i sin hushållskompost. I en sådan behöver man oftast något torrt och kvävefattigt material som kan suga upp fukten och skapa lagom luftiga förhållanden. Organisk handelsgödsel Om du nu inte har tillgång till vare sig kompost eller stallgödsel, utan är hänvisad till trädgårdscentrets utbud av gödsel i påse vad väljer du då? Det finns i stort sett två olika sorters naturgödsel att välja på kogödsel och hönsgödsel. Kogödseln brukar vara komposterad (det är flytgödsel som blandats med torv och lagts i kompost). Hönsgödseln är torkad och kornad. Det finns även komposterad hönsgödsel som är torkad (då innehåller den mindre kväve 2,5 %). Hönsgödseln är klart näringsrikast av de två. Det beror på att höns och kycklingar äter ett betydligt proteinrikare (mer kväve) foder än nötkreatur. I naturen äter höns mycket animalisk föda maskar och insekter, tillsammans med frön och lite gröna blad det är mycket mer koncentrerad näring än det gräs som korna äter. Gödselfabrikanterna gör det verkligen inte lätt för kunden att välja gödsel. Vissa fabrikanter anger innehållet i liter, medan näringsinnehållet anges i viktsprocent. I andra fall anges näringsinnehållet i gram per 100 gram. Det är ju också viktsprocent, men varför krångla till det? Många har vant sig från konstgödseln vid att värdena för NPK anges i viktsprocent, t.ex Hönsgödsel skulle på samma sätt kunna anges till och kogödsel 0,5-0,1-0,6. I ytterligare andra fall anger man näringsinnehållet i gram per kubikmeter. Som kund får man jobba hårt för att få grepp om detta, därför har vi räknat på vilken gödsel som ger mest växtnäring för pengarna: Kostnad per kilo kväve Hur mycket ska jag köpa hem? Det kan vara svårt att veta när man står där och ska handla gödsel. Det beror förstås på vad man ska odla. För enkelhetens skull har vi delat in grödorna i två grupper krävande och mindre krävande. I den krävande gruppen finns de flesta kålsorter som vitkål, blomkål och broccoli, samt purjo och rotselleri. Enligt officiella gödslingsrekommendationer 2 behöver de ungefär 2-3 kg N per 100 m. Har man en bördig jord så räcker det gott och väl med den lägre siffran. Här räknar vi på den. För en mager jord (sandjord) kan man behöva öka dosen, speciellt innan man fått upp bördigheten. Gödslingskostnad näringskrävande gröda I den mindre krävande gruppen hittar vi de flesta rotfrukter som morot, palsternacka och rödbeta, samt potatis, lök, sallat, smågurka m.m. (Kålrot passar också in här, men den brukar man av växtföljdsskäl odla med övriga kålväxter.) Sommarblommor pas- 2 sar också in här. Här rekommenderar man 1-1,5 kg N per 100 m. Vi räknar på den lägre siffran. För mager jord, lägg till 50 %. Gödslingskostnad mindre krävande gröda Sammanfattningsvis kan man säga att hönsgödsel är det billigaste sett till växtnäringsinnehållet. Kogödseln ger mer av långsiktig gödselverkan och mullämnen. I många fall kan en kombination av kogödsel och hönsgödsel vara det bästa. Man kan behöva lägga på hönsgödseln i omgångar eftersom den är ganska lättlöslig och tvättas ur vid regn och bevattning. Hönsgödseln kan också vara bra att komplettera sin kompost med, åtminstone till en början innan man har byggt upp en bördighet i jorden. Alternativa vägar att hitta växtnäring Lantbruket kan bidra med växtnäring inte bara som stallgödsel. Det cirkulerar stora mängder växtnäring på en gård och det finns flera näringskällor. Ofta får bönder ensilage eller hö förstört p.g.a. dåligt skördeväder. De måste ändå köra bort det ifrån åkern. Passa på att köpa en rundbal eller två så har du material till en jättekompost som kan ge dig växtnäring i flera år. Köper du också en rundbal halm så har du kvävefattigt material att blanda grönmassan med. *Priset varierar normalt mellan kr på olika inköpsställen. Vi räknar lågt här. ** Varierar mellan 0,25 och 0,5 %. Vissa fabrikanter förstärker kogödseln med extra hönsgödsel eftersom den annars skulle bli väldigt näringsfattig. Priset varierar kr. Vi räknar lågt här. Kvävet i hönsgödsel kostar alltså ca 150 kr/kg medan kväve från kogödsel kostar mellan kr/kg. Man ska lägga in i jämförelsen att kogödseln innehåller gott om mullbildande ämnen i form av torv, medan hönsgödseln knappast ger någon jordförbättring. Torv kan man dock köpa billigt separat (eller använda gratis löv). För cirka 80 kronor får man 150 liter torvmull, som då dessutom kan vara grundgödslad och kalkad. Ofta kan man köpa 400- liters balar av torv för obetydligt högre pris. Om man får tag på kogödsel till extrapris kan det vara ett prisvärt alternativ om den har en kvävehalt på 0,5 %. Ofta säljs kogödsel som kampanjvara på våren till 4 för 100-pris. Då blir priset för 1 kg N 250 kronor. Vitkål är en krävande gröda 14

15 Rödklöver är en utmärkt gröngödslingsgröda. En rödklöverodling (vall) kan ligga i flera år och ger stora mängder grönmassa samtidigt som den förbättrar och gödslar jorden där den växer. Av grönmassan kan du få en fin kompost tillsammans med löv eller halm, eller så använder du den till marktäckning (ytkompost) mellan dina grönsaksrader. Foto: Lars Forslin Du kan också använda grönmassan till marktäckning mellan raderna. Det är snabbverkande näring och man får vara lite försiktig så att det inte blir för mycket kväve. Du kan också odla din grönmassa själv. Avsätt en fjärde- eller femtedel av din odlingsyta till en klöveräng. Så in röd- och vitklöver och kanske lite timotej. Du slår ytan en eller två gånger med lie på en sommar. Grönmassan du får är ypperlig för marktäckning eller så blandar du till en härlig kompost med den och halm eller löv. Du kan skörda i ett eller flera år på din klöveräng. När du sedan gräver ned klövergrödan kommer massor av kväve som finns på klöverns rötter i form av knölar av kvävefixerande bakterier, att komma jorden tillgodo. Då är det lämpligt att odla krävande grödor som kål där. På detta sätt får du också en längre växtföljd och därmed mindre problem med växtsjukdomar. Mikronäringsämnen N, P och K kväve, fosfor och kalium är de tre näringsämnen som växterna behöver stora mängder av. Man kallar dem makronäringsämnen. Men det finns också andra ämnen som behövs, fast i betydligt mindre mängd. Om N, P och K behövs i kilovis per m, så behövs dessa ämnen i hektovis. Det är till exempel järn, svavel, kalcium och magnesium. Det finns också en mängd ämnen 2 som endast behövs i bråkdelar av gram per 100 m. De här ämnena kallar man mikronäringsämnen. Ett exempel på ett sådant ämne är bor. Om det inte finns i jorden kan dina rödbetor bli svarta inuti, kålrötterna och sellerin bruna inuti och morötterna spruckna. Normalt sett så finns alla dessa mikronäringsämnen i naturgödsel. Men om jorden är extremt fattig på ett visst ämne, vilket Dyr näring men mycket humus inte alls är ovanligt när det gäller just bor, så måste det tillföras. Ett bra sätt att göra det är med olika algprodukter. I havsvattnet finns ju alla grundämnen lösta och algerna tar upp dem. Människan har i alla tider känt till algernas goda gödselegenskaper och man samlade förr ofta upp tång efter stränderna. Man kan ju också se med vilken frodighet det växer i tångvallar längs havet. Billigare näring men lite humus En populär produkt är algomin, som just är baserad på alger. Den ekologiska varianten är det rena algmjölet som är mycket värdefullt just ur mikronäringssynpunkt. Innehållet av makronäringsämnen är försumbart, däremot innehåller det rikligt med kalk Det finns också andra varianter av algomin med tillsatt konstgödsel men det känns som ett marknadsföringstrick för att få konstgödseln att se nyttig ut och att kunna sälja den dyrt. m 15

16 Pimpinellrosor härdiga och vackra Text & foto: Lars Forslin bland hör man trädgårdsägare beklaga sig över att det inte finns några rosor som är härdiga. Många tycker att de får byta ut sina rosbuskar efter något år och börjar tappa sugen när det gäller rosodling. Då Ikan svaret vara pimpinellrosor; anspråkslösa, rikblommande och väldoftande buskrosor. Några av dem är faktiskt bland de härdigaste buskarna alla kategorier. Med pimpinellrosor får man en överdådig inledning av rossäsongen. De hör till de allra tidigaste och mest rikblommande rosorna, och blommar i södra Sverige under första delen av juni. I Norrland ungefär från midsommar och några veckor framåt. När blomningen börjar och hur länge den varar beror förstås på vädret och kan slå på någon vecka hit eller dit. Sorterna är också något olika i tidighet. Man kanske kan tycka att blomningstiden verkar alltför kort ja, men den svenska sommaren är kort men intensiv, precis som pimpinellrosens blomning. I kombination med de ljusa försommarnätterna i Norden blir pimpinellrosens explosion av blommor förtrollande och helt betagande. Pimpinellrosen är kongenial med vårt klimat och förstärker försommarupplevelsen av slösande ljus, blomning och doft. Förnöjsamma rosor Pimpinellrosornas essens är härdighet och anspråkslöshet och de är som gjorda för naturtomter i kärva lägen. Fritidshuset i fjällvärlden eller i kustbandet, där det kan vara svårt att få något att växa i den magra jordmånen, där har pimpinellrosen sin naturliga hemvist och blommar överflödande rikt trots de spartanska förhållandena. Vid gamla torp och gårdar är pimpinellrosen självskriven; den ger blomsterprakt utan att verka prålig och smälter in väl i allmogemiljö. Den använder inga stora gester utan gnetar på i det tysta, anpassar sig till de förhållanden som ges, sprider sig så sakteliga och bildar snår och buskage, anpassade till terrängen. Självklart kan och bör man använda pimpinellrosor även vid modern bebyggelse. På naturtomter är de utmärkta; vid norrväggar blommar de förnöjt. Tack vare sin förnöjsamhet och genom att de lätt förökas genom rotskott, har pimpinellrosor blivit väl spridda, inte minst i Norrland. Främst är det den halvfyllda vita formen som ofta kallas Finlands vita ros, men även Poppius, en halvfylld rosa sort, bägge med gamla anor. Bägge dessa sorter anses härdiga i zon 8, det vill säga strax nedanför kalfjället. 16

17 Här blommar en Prairie Dawn villigt i ett norrläge i ett sydnorrländskt fiskeläges magra, stenbundna jord. Nedan t.v: Plena eller Finlands vita ros är härdig, anspråkslös och blomvillig. Passar utmärkt i allmogemiljö liksom den lite mer storvuxna Poppius, nedan t.h. Till vänster: Aïcha, en av de vackraste och rikligast blommande pimpinellsorterna. Gammaldags pimpinellrosor Förädlingen av pimpinellrosor började 1793, då de skotska trädgårdsmästarbröderna Brown började arbeta med några plantor som de hade funnit i naturen. På några decennier hade Browns och andra fått fram över tvåhundra sorter, varav ett 10-tal med fyllda blommor. I Storbritannien går dessa gamla sorter av pimpinellrosor under beteckningen Burnet roses (Burnet är engelska för pimpinell, vars blad rosens liknar). Burnet-rosorna är samtliga mycket härdiga, minst till zon 6. De är täta och ganska kompakta, 1-2 meter höga och har friskt mörkgrönt bladverk. De står de vilda pimpinellrosorna nära liksom Plena och Poppius. De hittills nämnda sorterna är engångsblommande, men det finns ett lysande undantag: 1838 fann en trädgårdsmästare Lee en planta i en trädgård i Stanwell, som han förökade. Det var Stanwell Perpetual, ett mästerverk som ingen kan ta åt sig äran av eftersom det är en spontan korsning, troligen mellan en Burnet-ros och en höstdamascenerros, från vilken remonteringen och den starka doften kommer. Evighetsblommaren från Stanwell har på senare år fått en position som en av de allra populäraste gammaldags rosorna i Sverige. Modernare pimpinellrosor Under 1900-talet har några förädlare arbetat vidare med pimpinellrosor och korsat dem med moderna rosor. Dessa sorter är i allmänhet inte lika härdiga och kräver bättre jord och läge för att trivas bra. Blommorna är större och vissa remonterar (återblommar). Mest känd är kanske Frühlings-serien som Kordes i Tyskland korsade fram under 20- och 30-talen. De bästa och vanligaste sorterna är Frühlingsduft och Frühlingsgold, men det finns ytterligare några som ibland kan finnas i handeln. Från Danmark kommer Aïcha, en förädling av Valdemar Pedersen som kom i mitten av 60-talet. Den har helt befogat blivit mycket populär på senare år. Den har en helt vidunderlig blomning i olika guldgula nyanser. Remonterar något. Zon 6. På Morden Experimental Farm i Kanada har man tagit fram många härdiga buskrosor, man har dock inte arbetat så mycket med pimpinellrosor, utan mer med vresros och inhemska arter. Därifrån kom 1959 i alla fall Prairie Dawn, en remonterande, härdig, röd buskros med pimpinellblod. Den räknas som den härdigaste moderna (remonternade) buskrosen och är klart odlingsvärd i norrlandsklimat. 17

18 Marie vann Fick 5000 euro och en resa Stanwell Perpetual är härdig och blommar länge. Doftar också starkt. Plantering och skötsel Om man kan få tag på rotäkta plantor av pimpinellrosor så är det att föredra. Okulerade exemplar skjuter ibland vildskott som kan vara svåra att få bukt med. Dessutom växer alla pimpinellrosor bra på egen rot. Egen rot medger ju också att du själv enkelt kan föröka plantan och ge bort rotskott till vänner och bekanta. För de högsta zonerna är det nödvändigt med rotäkta plantor eftersom inga grundstammar är härdiga i zon 7-8. Om endast okulerade plantor står till buds så bör de planteras djupt, med okuleringsstället väl under jord. Särskilt viktigt i hårdare klimat. Har man tur kan ädelsorten själv skicka ut rötter så småningom och bli rotäkta. Pimpinellrosor ska beskäras försiktigt. Oftast behöver man inte göra någonting alls; vill man kan man putsa lätt för att forma dem. Man kan gallra försiktigt med några års mellanrum. Ett radikalt men enkelt sätt att föryngra vildtyperna kan vara att meja ner hela beståndet med många års mellanrum. Då får man förstås ingen blomning det året. De vilda pimpinellrosorna behöver knappast gödslas annat än om det är extremt magert. Remonterande och modernare sorter bör man gödsla lite varje år. De behöver också vattnas under torra perioder, vilket vildtyperna klarar sig utan. Pimpinellrosen, Rosa pimpinellifolia (synonym R. spinosissima), växer vild på magra, utsatta platser som sandiga kustavsnitt och i bergstrakter. Ett gammalt svenskt/danskt namn är klittros vilket också syftar på sanddyner längs kusten. I Sverige växer pimpinellrosen vild på någon enstaka plats på västkusten; i Danmark är den vanligare, särskilt på Jylland, men den finns även på Island och vid Norges sydkust samt på Brittiska öarna. + en som har vägarna förbi Nässjö bör passa på och ta sig en titt på Marie Johanssons odlingar i DHattsjöhult. På 2000 kvadratmeter odlar hon grönsaker och blommor allt enligt de organisk-biologiska principerna utan djupgrävning, konstgödsel och kemiska medel men med organisk marktäckning. Hennes insats för ekologisk odling i kombination med projekt för barn har i våras belönats med första pris i den svenska delen av tävlingen Terre de Femmes kvinnornas jord. Äventyret som för Marie slutade med tre dagar i Paris på lyxhotell började med att hon en dag i höstas läste en tidningsartikel om Terre de Femmes. Jag blev intresserad och anmälde mig till tävlingen. I min ansökan skrev jag om mina odlingar och projektet med skolbarnen i kommunen som samtliga får besöka vår gård. De får hjälpa till och mjölka kor, smaka på grönsaker i landet och se hur en gård fungerar. Det blir uppemot 500 barn som kommer hit varje år, berättar Marie. Text: Karin Jansson, foto: Marie Johansson Efter att hon skickat in ansökan föll tävlingen i glömska och det var inte förrän i januari i år som hon återigen blev påmind. Jag var inne i en affär i Nässjö när det ringde. Då fick jag veta att jag vunnit första pris i tävlingen, 5000 euro. Sedan fick jag ta fram en stol och sätta mig för jag fick också besked om att jag skulle åka till Paris och delta i den internationella delen av tävlingen. Terre de Femmes är en tävling för kvinnor som gör insatser på miljöns område. Bakom arrangemanget står kosmetikaföretaget Yves Rocher, Franska institutet och företag inom mediabranschen. För Sveriges del är det Hemmets Journal som bidrar. Priset för bästa bidrag i Sverige delades ut vid en festlig middag i februari på Sofiero slott. Den 6 mars bar det sedan av till Paris. Själva priset skulle delas ut på kvinnodagen den 8 mars men vi åkte ned två dagar innan. Jag hade fem personer med mig som tog hand om mig under de här dagarna. Det var ett fullspäckat 18

19 franskt miljöpris till Paris för sin visningsträdgård Till vänster: Maries trädgård prunkar av blommor och grönsaker odlade enligt organisk-biologiska principer. Ovan: Marie i ett förtroligt samtal med sin tupp vid den vackra trädgårdsdammen. schema med fotografering, fina middagar med gåslever och sniglar, sightseeing i Paris och båttur på Seine. Marie beskriver vistelsen i Paris som en stor upplevelse eftersom hon som lantbrukare sällan har möjlighet att komma iväg på några längre resor. Det var också trevligt att knyta kontakter med kvinnor från andra länder som engagerar sig för miljö och natur. Tävlingsdeltagarna kom från USA, Canada, Ryssland och europeiska länder. Min engelska är lite knagglig men det gick bra ändå att göra sig förstådd. Prisutdelningen den 8 mars ägde rum på Franska Institutet. Man hade sagt till oss innan att det inte skulle bli en så märkvärdig tillställning. Men det var väldigt pampigt inne på institutet och jag blev nervös bara jag klev in över trösklarna. Internationell vinnare blev den ryska deltagaren. Hon jobbar med ett miljöprojekt för barn där man lär ut om naturen men också rensar upp stränder. Det kändes verkligen rätt att hon fick priset och att pengarna, euro, gick någonstans där de gör nytta. Hon jobbar ihop med ett tjugotal andra lärare och de kallar sitt projekt för miljömaraton. De lär ut om miljö och natur till barnen och har också plockat upp över 70 ton skräp från stränder. Pristagerskan var så lycklig och hon berättade att hon aldrig tidigare fått något erkännande för det här arbetet. Dagen efter prisutdelningen kom Marie Johansson trött men lycklig hem till Nässjö med tåget. Vid perrongen väntade några representanter från Vuxenskolan och Centerpartiet. Jag kände igen dem och hälsade. Sedan gick det upp för mig att de var en mottagningskommitté för mig det var hemskt roligt och inget jag hade förväntat mig. Sedan dess har Marie fått ta emot många gratulationer och hon har också blivit omskriven både i lokalpressen och i Hemmets Journal. Men hemma på gården i Hattsjöhult fortsätter det mesta som vanligt. Tillsammans med sin man Ronnie driver Marie vidare sitt Krav-godkända jordbruk med mjölkkor och grönsaksodling. Till höger: I Paris utanför Yves Rocher, kosmetikföretaget som instiftat miljöpriset för kvinnor. Förutom Marie till vänster, syns Meta Andersson, redaktionschef på Hemmets Journal i mitten och Sara Bertram från Yves Rocher i Sverige. Vi kommer även i år att ha visningsträdgård och ta emot skolbarn. Det känns viktigt att sprida idéerna om organisk-biologisk odling och vi hoppas också kunna utvidga verksamheten och syssla med någon typ av grön rehabilitering. Marie berättar att hon märker ett ökande trädgårdsintresse hos besökarna och att många blir nyfikna på att odla med marktäckning. För mig är det här den mest naturliga metoden för odling och dessutom innebär det att jag kan sköta en stor areal själv, det skulle jag inte klara om vi grävde upp jorden. Jag märker också att jorden blir bättre och bättre för varje år som vi marktäcker. Har då äventyret i Paris gett henne några nya impulser? Jag har bestämt mig för att börja på en kurs i engelska för att fräscha upp kunskaperna. Det kan behövas om jag ska kunna skriva till deltagarna från Tyskland och USA som jag fick bra kontakt med. Jag hoppas också på att kvinnan från Tyskland kommer och hälsar på oss på gården. Länktips Terre de femmes har en hemsida där man kan läsa mer om tävlingen: Tyvärr är allt på franska. Om man klickar till höger under les lauréates (pristagare) och sedan på Suéde (Sverige) kan man se ett foto och få en kortare text om Maries projekt. Mer om gården i Hattsjöhult kan man läsa på länsstyrelsen i Jönköpings läns hemsida: Klicka dig fram till ekologiskt jordbruk och visningsgårdar eller sök på Hattsjöhult. m 19

20 Örter Fänkål mer än bara brödkrydda Fänkålen är en användbar kryddväxt som fler borde prova på att odla.- Blommorna och fröna kommer andra året och plantan kan behöva vintertäckning för att klara sig säkert. Till höger: Fänkål finns även som grönsak, knölfänkål. Den odlas som ettårig. Den ätliga delen består av de uppsvällda bladfästena och fänkålen är en uppskattad grönsak, framför allt i Italien, dess hemland. Foton: Lars Forslin änkål är en krydda som många har i köket men som man inte lika ofta ser i kryddlanden. Varför inte prova på Fatt odla denna ståtliga aromatiska ört som används både som krydda, grönsak och medicinalväxt? Det finns många skrönor omkring fänkål, Foeniculum vulgare. Romaren Plinius berättar till exempel att ömsande ormar inte kan se förrän de gnidit sig mot fänkål, något som gett örten ett rykte om sig att vara bra mot dålig syn och grå starr. Redan tidigare hade egypterna varit så förtjusta i fänkål att den blivit omskriven på papyrusrullar som senare blivit funna vid kungagravar. På medeltiden ansågs fänkål skydda mot onda andar och smådjävlar och man hängde därför upp den över dörrar eller bar den i påsar om halsen. Även Shakespeare intresserade sig för fänkål och hävdar i Hamlet att örten är ett sanningsorakel. De flesta tror att fänkål härstammar från Medelhavsområdet och spridits vidare över världen med romarna och arabiska handelsmän. Örten är också känd inom indisk och kinesisk läkekonst. Namnet fänkål kommer ursprungligen från det latinska namnet, Foeniculum, från fenum som betyder hö. Örten luktar dock mycket mer än hö och det som ger den anisliknande doften är den för att dämpa hungerkänslor. eteriska oljan anethol (aniskamfer). Lukten kommer fram om man rör vid bladen. Fänkål är egentligen en flerårig ört men den har svårt att övervintra i vårt klimat. Örten har djupgående rot, ihålig stjälk och fjäderlika vippor och blommar med gula blommor i juli och augusti. Fänkålen kan bli närmare två meter hög och behöver därför rejält med plats, ofta passar den i bakkanten på en rabatt. Till utseendet är den lik dill men frukterna är mer äggformiga och den har längre bladskivor än dill. Det är också lätt att känna igen fänkålen på doften. I Sverige kan man odla fänkål från frö eller köpa färdiga plantor. Dra gärna upp plantorna i en drivbänk och sätt ut dem på sommaren eller så lite senare direkt på växtplatsen. Fänkål trivs i ett varmt läge i mullrik jord. Den bör inte planteras nära dill eftersom det då finns risk för korspollinering. Blad kan skördas hela sommaren och används till sallad, fiskrätter och soppa. Även stjälkarna kan skördas och anrättas som sparris. Om man täcker plantan på hösten ökar chansen att den ska klara vintern. Det finns även en bronsfärgad variant som är mycket dekorativ i rabatten. Den övervintrar lättare än den gröna och kan odlas som perenn i södra Sverige. Fänkålen blommar vanligtvis inte förrän andra året. Frön skördas på hösten enklast genom att man klipper av stjälkarna när fröhusen börjar gulna. Stjälkarna kan sedan hängas upp och ned i en papperskasse som efter hand samlar upp fröna när de faller. Fänkålsfrön passar bra i brödbak men anses också mycket goda i fiskrätter. Fänkål är flitigt använd inom naturmedicinen. Fröna har kramplösande egenskaper och anses befrämja matsmältningen, minska gasbildning och hjälpa vid magknip. De kan också tuggas för att förbättra andedräkten och förr i tiden åt man fänkålsfrön Örten kan även användas mot hosta eftersom den eteriska oljan är slemlösande. Den anses också inflammationshämmande, desinficerande och öka mjölkbildningen hos ammande mödrar. Ekologiska fröer för hemträdgården och yrkesodlaren. Återförsäljare för Kings Seeds, Suffolk Herbs och Graines Baumaux. Hugins väg 7 B Nacka Tel Karin Jansson Kitchen Garden FRÖER AV HÖGSTA KVALITET 20