Gravfältsrester och gropar i Avelsäter. RAÄ 14 och 48, Tveta socken, Säffle Kommun, Värmlands län 2014:4

Transkript

1 1 Gravfältsrester och gropar i Avelsäter RAÄ 14 och 48, Tveta socken, Säffle Kommun, Värmlands län 2014:4

2 VÄRMLANDS MUSEUM Dokumentation & samlingar Box Karlstad Tel: Fax: E-post: Värmlands Museum 2

3 Gravfältsrester och gropar i Avelsäter -RAÄ 14 och 48, Tveta socken, Säffle kommun, Värmlands län Dnr Hans Olsson Dokumentation & samlingar Värmlands Museum 3

4 Innehållsförteckning Inledning... 5 Områdesbeskrivning och fornlämningsmiljö... 5 Undersökningen... 7 Syfte... 7 Metod... 7 Naturvetenskapliga analyser Anläggningar och fyndmaterial Kantrännor till högar A A A Flatmarksgravar A A Gropar med skärvsten Stenpackningar och fundament Spridda fynd i schakten Resultat och tolkningar Resultat Diskussion och tolkningar Sammanfattning Referenser TEKNISKA OCH ADMINISTRATIVA UPPGIFTER DOKUMENTATIONSMATERIAL Bilagor

5 Inledning I september 2013 utfördes en förundersökning med efterföljande slutundersökning i och invid fornlämningarna RAÄ 14 och 48 i Avelsäter, Tveta socken. Undersökningarna föranleddes av Vattenfall Services Nordic AB nedläggning av jordkabel och placering av en transformatorstation inom fornlämningsområdena till ovan nämnda fornlämningar. Undersökningarna utfördes av personal från Värmlands Museum. Figur 1. Topografiska kartan. De undersökta fornlämningarna ligger inom det rödmarkerade området. Lantmäteriet. Ärende nr MS2005/ Områdesbeskrivning och fornlämningsmiljö Bygden i och runt Säffle tätort innehåller många lämningar från förhistorisk tid. Särskilt framträdande är lämningarna från yngre järnåldern som framför allt är synliga i området söder om Säffle. Ett flertal av lämningarna från yngre järnåldern har också undersökts arkeologiskt. Bland dessa kan nämnas gravfältet och boplatsen vid Tuva (RAÄ 92, By sn), gravar vid Bylunda (RAÄ 39, By sn) och Hotell Royal. Gravfältet och boplatsen vid Tuva kan huvudsakligen dateras till Vendeltiden, även om vissa gravar är både äldre och yngre än så. Bland de yngsta gravarna kan särskilt nämnas en treudd daterad till vikingatiden (Lundborg 1994). Delar av boplatsen kan 5

6 å andra sidan beläggas så långt tillbaks som till bronsåldern (Schedin 2000). Gravarna vid Bylunda kan inte tidsfästas närmre än yngre järnåldern. Det kan däremot de gravar som undersöktes vid Hotell Royal, gravar som kan dateras till vikingatiden. Två av högarna innehöll, förutom brandgravar, obrända skelett (Arne 1917, Säffle-tidningen 1912). Förutom gravar har även vissa boplatsundersökningar genomförts av yngre järnåldersboplatser. Bland dessa utgör en ovan nämnda boplats vid Tuva. Bygden kring Avelsäter är också mycket gammal. Om detta vittnar bland annat enstaka lösfynd från stenåldern. Från Avelsäter är känt en mejsel, en skära och en skafthålsyxa (RAÄ 53, Tveta sn). De två senare fynden vittnar om bosättning under stenålderns senare del eller bronsålderns början. Det första fyndet, mejseln, är sannolikt ännu något äldre. Själva gården Avelsäter omnämns i skrift redan 1467 i samband med att Laris i Affuerseter satt som nämndeman i Näs härad. I samma dokument omnämns även Axer från det närliggande Getebol (Nilsson 1997). Andra gårdar i närheten omnämns också från medeltidens slut. Däribland Skärsmyr (1459), Billsvik (1503) och Backa (1503) (Nilsson 1997, Ortnamnen i Värmlands län 1944). I dag består RAÄ 14 av 6 högar, medan RAÄ 48 utgörs av en hög som är mer osäker till sin karaktär. Nerskrivna uppgifter från och 40-talen vittnar dock om att det funnits betydligt fler gravar på platsen. Anders Lignell omnämner 33 större och mindre gravhögar i sin beskrivning från 1837 (Djurklou 1956). Richard Dybeck nämner också en liknande siffra, men här framgår också tydligt att gravar även funnits mycket nära Avelsäters by eftersom en av gravarna Dybeck lät undersöka legat nära byns uthus (Dybeck 1847). I slutet av 1860-talet skriver N.G Djurklou att större delen av dessa högar blivit bortodlade, men att man kan se spår efter högar på östra sidan om vägen till Dottebol. Bland annat skall två högar med stensatta kanter synts i åkern strax söder om Avelsäters by (Djurklou 1956). Möjligen kan den ena av dessa utgöras av RAÄ 48:1. Från de aktuella gravarna finns också många uppgifter om olika fynd. Richard Dybeck beskriver relativt utförligt från sina arkeologiska undersökningar av flera gravar I en grav nära byns uthus påträffades, förutom kol och brända ben, en täljstensgryta innehållande ett bryne. Liknande brynen påträffades även i andra gravar som undersöktes. I en hög längre söderut påträffades ett skelett och fynd av kopparföremål, bland annat fragment av en oval spännbuckla (Dybeck 1847) och ett likarmat spänne (Nygren 1917). Vid andra tillfällen skall man under 1800-talets första hälft funnit brända ben och ett värjfäste i en hög, medan man i den 6

7 uppodlade delen av gravfältet skall ha påträffat ett metallföremål med ritade figurer på (Djurklou 1956). Det finns också andra uppgifter om fynd. Ett av de mer spektakulära skall ha utgjorts av en människoskalle med en stridsyxa djupt inhuggen i sig (Dybeck 1847). Harald Wideen vill datera gravfältet till vikingatiden (Schyman 1958), vilket bland annat fynden av fragmenten av den ovala spännbucklan och det likarmade spännet kan tyda på. Sammantaget tyder de äldre uppgifterna på att det inom det aktuella området funnits ett betydande gravfält som kan ha sträckt sig från dagens RAÄ 14:1 och norrut ända upp till dagens bebyggelse i Avelsäters by. Undersökningen Syfte Förundersökningens syftade till att undersöka om bevarade lämningar berördes av arbetsföretaget och i så fall dokumentera dessa. Dessa skulle då beskrivas avseende: Preliminär datering Fysisk utbredning (inom kabel-/transformatorsschakten) Omfattning och sammansättning av kulturlager, anläggningar och fynd avseende karaktär, mängd komplexitet och bevarandegrad Eftersom förundersökningen resulterade i att fornlämningar påträffades som inte kunde undvikas, beslutade Länsstyrelsen om dokumentation och borttagande av dessa. Metod Förundersökningen kom att ske längs en 300 meter lång sträcka. Undersökningen påbörjades på västra sidan om vägen, nedan kallat schakt 1. Sedan grävdes motsvarande schakt öster om vägen, kallade schakt 2 och 3. Schaktens bredd var i regel 1,5 meter, djupet 0,3 meter, men schakten kom att breddas på flera platser (se figur 3). Mellan schakt 2 och 3 grävdes en större yta om 20m 2, där en transformatorstation skulle anläggas. När matjorden banats av rensades ytorna med hacka och ställvis, med skärslev på platser där fynd och/eller mörkfärgningar iakttagits vid avbaningen. Breddning av schakten skedde där anläggningar, eller misstänkta anläggningar påträffades. Breddningen var nödvändig för att klargöra 7

8 anläggningars eller misstänkta anläggningars status, form och utbredning. Breddningen skedde fram till att dessa frågor kunde besvaras på ett tillfredställande sätt. Figur 2. Schakt 2 grävs öster om vägen. I träddungen bakom maskinen skulle transformatorstationen byggas. I träddungen till höger om vägen återfinns RAÄ 14. Foto av Hans Olsson, Värmlands Museum. Fynd, schakt och anläggningar beskrevs och mättes in med totalstation. Flera anläggningar ritades även i plan- och profil i skala 1:20. I samband med detta snittades även anläggningarna och prover för makrofossilanalys samlades in. Planritningar upprättades för A1, A6- A9 och profilritningar för A3 och A4. Undersökningen dokumenterades även med hjälp av fältdagbok och digitala fotografier. Större delen av det påträffade fyndmaterialet samlades in, dock inte alla fynd. Undantag utgjordes av enstaka avslag eller brända ben som inte kunde kopplas till någon anläggning. Dessa fynd beskrevs endast och mättes in. 8

9 Figur 3. Översikt över schakt och anläggningar. Schakt 1 innehöll A1 och A2, schakt 2 A10- A12 medan huvuddelen av anläggningarna och fynden påträffades i schakt 3, A3-A9 samt A13.. Lantmäteriet. Ärende nr MS2005/

10 Naturvetenskapliga analyser Makroprover, sex stycken, har analyserats av Jens Heimdahl vid Riksantikvarieämbetet, UV-Mitt. Proverna kom från A4 (kantränna till hög), A6 (flatmarksgrav), A7 (flatmarksgrav), A8 (härd/skärvstensgrop), A9 (skärvstensgrop) och A13 (inre ränna till hög). Proverna visade sig innehålla sädeskorn, korn, hasselnötsskal och enbärskärnor (se bilaga 7). Benmaterialet, sammanlagt 12 fyndposter om cirka 264 gram, har analyserats av osteolog Leif Jonsson, Göteborg. Det identifierade benmaterialet visade sig komma från olika djur, även om människoben inte kunnat uteslutas (se bilaga 8). Fem prover har analyserats vid 14 C-laboratoriet i Uppsala. Proverna valdes i ett försök att greppa fornlämningarnas användningstid. Anläggning Material Provsvar 2 sigma Kommentar A4, kantränna till hög, N delen A6, flatmarksgrav A7, flatmarksgrav A8, härd/grop med skärvsten A13, kantränna till hög, S delen Brända ben (F15) AD Ua Brända ben Ua (F16) AD Brända ben Ua (F22) AD Hasselnötsskal Ua BC Brända ben Ua (F12) AD Provsvaren visar att platsen använts som gravplats under vendel- och vikingatiden. Provsvaren visar också på aktiviteter, sannolikt en boplats, under neolitikum i områdets södra del. Anläggningar och fyndmaterial Undersökningen ledde fram till att 13 anläggningar påträffades och av dessa undersöktes 12. Undantaget utgjordes av A2, en stenpackning som bedömdes som sentida. Denna dokumenterades enbart med inmätning, foton och beskrivning. 10

11 Kantrännor till högar Kantrännor till tre gravhögar påträffades (A3, A4 och A13). De var alla belägna i schakt 3, på andra sidan vägen och nordöst om RAÄ 14. Rännorna låg kant i kant med A4 i söder och A13 i norr. Där emellan återfanns A3. A3 A3 bedöms ha utgjort en hög med cirka 5 meters diameter. Bedömningen har gjorts utifrån kantrännans form. Endast rännans västra del framkom vid undersökningen vilket innebär att högens centrala och östra delar aldrig berördes av undersökningen. Rännan framträdde tydligt som en 0,35 0,9 meter bred och 0,14 0,28 meter djup ränna som innehöll mycket sot och kol. Innanför rännan var sanden rödbränd. Ett snitt grävdes i rännans norra del och här hittades endast en skörbränd sten och ett obränt ben (sannolikt sentida). Figur 4. A3 framrensad. I bildens mitt markerar en vit pinne F4, keramik i A13. Foto av Hans Olsson, Värmlands Museum. A4 A4 bedöms ha utgjort en hög med cirka 8 meters diameter. Endast östra delen av rännan och högen framkom vid undersökningen. Resterande delar finns sannolikt kvar under nuvarande väg. 11

12 Rännan framträdde först som en s-formad mörkfärgning (se figur 5) och det var först efter kraftig rensning som hela rännan och dess form framträdde tydligt (se figur 6). Anledningen till att så var fallet var sannolikt att rännans inre delar blivit kraftigt urlakade, vilket gjorde att dess form såg s-formad ut. Figur 5. A4 efter en första rensning. Anläggningen framträder då med en S-form. De vita pinnarna markerar fynd av brända ben. Foto Ellinor Forssell, Värmlands Museum. Efter kraftig rensning visade det sig att rännan var 0,6-1,8 meter bred (vanligen 1 m br) och 0,13-0,55 meter djup. Rännan innehöll mycket kol, men också relativt mycket sten, 0,1-0,4 meter stora. I rännans norra och södra delar, från toppen och 5 cm ner, i den gula urlakade sanden, påträffades rikligt med brända ben i den norra (F15) och den södra delen (F14). I den södra delen påträffades även 3 flintavslag i den gula sanden (F13). Längre ner i rännan fanns mycket kol, men fynd av kritpipsfragment visade samtidigt att rännans innehåll inte enbart innehöll förhistoriskt material. Innanför kantrännan fanns rester kvar efter en inre kantkedja. Denna syntes som ett knappt tiotal, upp till 0,5 meter stora, stenar samt några tydliga gropar efter stenlyft. I högens mer centrala delar påträffades även enstaka samlade stenar samt två flintavslag (F6 och F18). Den osteologiska analysen av benen visade att F14 innehöll däggdjur, medan F15 innehöll ben efter större däggdjur samt höns. Ett jordprov från 12

13 kantrännans södra del visade på enbärskärnor. Ben från norra delen av A4 (F15) har 14 C-daterats till AD. Figur 6. A4 från söder. Rännans form framträder nu bättre. De vita pinnarna markerar fynd av brända ben. Foto av Hans Olsson, Värmlands Museum. A13 A13 bedöms utgjort en hög som varit 9 meter i diameter. Kantrännan, som inte avgränsats vare sig i öst eller väst, syntes som en 0,7-1,1 m bred och 0,12 0,19 meter djup ränna innehållande kolhaltig sand. I södra delen påträffades dessutom ytterligare en ränna, innanför kantrännan. Denna ränna, som kunde följas omkring 4 meter, var 0,6-0,9 meter bred och 0,2 meter djup. Den innehöll, förutom fet gråbrun sand, även fyra rundade stenar, 0,4-0,5 meter stora. Denna inre ränna tolkas som del av en inre kantkedja. I och strax norr om den inre kantkedjan, i den gula sanden, påträffades rikligt med brända ben (F12) och enstaka ben (F21). Här hittades även sex fragment keramik (F4 och F17). Brända ben påträffades även i den norra delen av den yttre kantrännan (F20) samt mer centralt i högen (F19). Invid F19 hittades även en mindre bit flinta. Den osteologiska analysen visar att benen från F12 utgörs av ben från hund, häst och däggdjur. F19-21 gick inte att artbestämma. Jordprover från 13

14 den inre kantrännan innehöll brända enbärskärnor. Ben från F12 har 14 C-daterats till AD. Figur 7. I förgrunden syns kantrännan A4 efter undersökning samt resterna efter en inre kantkedja. I bakgrunden skymtar A3 och A13. Foto av Hans Olsson, Värmlands Museum. 14

15 Figur 8. A6 efter rensning. Foto Hans Olsson, Värmlands Museum. Flatmarksgravar Två anläggningar, A6 och A7 bedöms utgöra flatmarksgravar. A6 A6 syntes som en 11 cm stor mörkfärgning med kol och brända ben. Efter undersökning visade det sig att anläggningen var 15 cm i diameter och 28 cm djup. Anläggningen innehöll brända ben efter en hund, samt kol. Jordprover från A6 innehöll sädeskorn och korn. Brända ben från A6 har 14 C-analyserats till AD. A7 A7 syntes som en gråsvart färgning i sanden, cirka 0,4 meter i diameter, med brända ben redan i toppen. Vid avbaningen iakttogs en något skärvig sten, 10 cm lång, 6 cm bred och 3,5 cm tjock. Denna har sannolikt legat på toppen av anläggningen, en så kallad locksten, men flyttats något i samband med avbaningen. Intill A7 låg också en knacksten (F10). Anläggningen, som inte kunde avgränsas mot öster, visade sig vara 0,12 meter djup. Den osteologiska analysen från anläggningen visade att benen tillhört ett större däggdjur, oklart vilket. I övrigt framkom inga fynd. Brända ben från A7 har 14 C-analyserats till AD. 15

16 Figur 9. A7 efter rensning med brända ben till höger. Till höger om A7 syns den förmodade lockstenen samt, under den, knackstenen (F10). Foto av Hans Olsson, Värmlands Museum. Gropar med skärvsten I norra delen av schakt 2 påträffades tre anläggningar (A10-A12), gropar som alla innehöll varierande mängd skärvsten. Anläggningarnas karaktärer var diffus och inga daterande fynd påträffades i eller intill dem. A12 innehöll förutom skärvsten även 2 bitar sintrad lera. Den diffusa karaktären och avsaknaden av vägledande fynd ledde fram till att inga prover samlades in från dem. Det går därför inte heller att säga så mycket mer om dem. Klart är dock att alla tre innehöll skärvig- och skörbränd sten av tydlig förhistorisk karaktär. De innehöll mellan 5 och 17 fragment skärvsten. I samma slänt, men något längre österut och utanför förundersökningsschaktet, påträffades, i en markskada i beteshagen, ett flertal skärvstenar samt sintrad lera. Dessa senare fynd, tillsammans med A10-A12, indikerar förhistoriska aktiviteter på samma kulle som dagens by och den histioriska byn Avelsäter legat. Dessa aktiviteter kan ha varit kopplade till gravläggningar, men också till bosättningar under förhistorisk tid. Utöver ovan beskrivna gropar, påträffades ytterligare tre gropar som innehöll skärvsten. En av dessa, A5, låg i närheten av flatmarksgravarna A6 och A7, medan två, A8 och A9, låg för sig själva på en liten kulle en bit bort söderut. Samtliga låg mer eller mindre i schaktkanten vilket innebar att ingen kom att undersökas i sin helhet. 16

17 Alla tre groparna var kraftigt urlakade, men A8 var den av dem som hade karaktären av en härd då den dels var större än de andra, dels innehöll mer sot och kol. A8, i sig svåravgränsad på grund av urlakning, var cirka 1,1 meter i diameter och 0,15 meter djup. I de centrala delarna fanns ett 15-tal skärvstenar inom en yta av 0,7 meter i diameter. Utåt kanterna syntes en grågrön och svart fet färgning av sand. Anläggningens karaktär av härd gjorde att jordprov samlades in för analys. Provet visade sig innehålla såväl små mängder brända ben som hasselnötsskal, provsvar som stärker antagandet att anläggningen utgjort en härd. Hasselnötsskalen från A8 har 14 C-daterats till BC. Figur 10. A8 framrensad. Foto av Hans Olsson, Värmlands Museum. Även från A9 samlades jordprover in för analys, men i detta fall gav analysen inga egentliga resultat. A9 som låg invid A8 kunde inte avgränsas mot väster. Det parti som kom fram vid undersökningen var 0,34 meter i diameter. Anläggningen visade sig vara 0,1 meter djup och innehöll mörk sand med ställvis kol samt 4 skärvstenar. Sannolikt hör anläggningen samman med A8. A5 låg nära flatmarksgravarna A6 och A7 men var i sin karaktär mycket lik A8 och A9. Inte heller denna anläggning avgränsades helt varför endast ett 0,6x0,3 meter stort parti kom fram. Anläggningen var 0,1 meter djup och innehöll mörk sand med kolinslag samt ett tiotal skärvstenar. 17

18 Stenpackningar och fundament I schakt 1, väster om vägen påträffades två anläggningar som bedöms vara från senare tid än de övriga. Av dessa undersöktes A1. Denna visade sig utgöra en fundamentsgrop, 0,8 meter i diameter och 0,1 meter djup. I anläggningen fanns ett knappt tiotal stenar, 0,1-0,3 meter stora. I norra delen var jorden kolhaltig och innehöll enstaka skärvig sten. I A1 hittades en större bit sintrad lera (F23), men även en bit tegel samt två bitar sintrad lera på anläggningen (F24). Fyndet av tegel visar att anläggningen sannolikt är från senare historisk tid. A2 bestod av en minst 6x1 meter stor stenpackning av rundade 0,1-0,35 meter stora stenar. Anläggningen, som inte undersöktes, begränsades bara mot väst och A1. Möjligen kan A2 och A1 utgjort delar av en och samma byggnad. Spridda fynd i schakten Utöver ovan beskrivna fynd påträffades enstaka fynd som inte kunde kopplas till anläggningar. I schakt 1 påträffades exempelvis ett tiotal spridda skärvstenar, tre bitar slagg och en bit slagen kvarts. Fynden visar att förhistorisk aktivitet ägt rum i eller mycket nära det grävda schaktet, men att denna aktivitet inte avsatt fler spår i schaktet. Samma sak gäller för övrigt i schakt 2 och 3. I schakt 2 hittades enstaka brända ben efter däggdjur (F1-3), ben som inte kunde kopplas till någon annan aktivitet eller några anläggningar. 14 stycken löst liggande och spridd skärvsten påträffades även i detta schakt. I schaktet hittades även en sölja av järn som inte togs tillvara då den bedömdes vara sentida. Även i schakt 3 påträffades en del spridda fynd utan kontext. F5 och F9 bestod av två bitar slagen kvarts som ej togs tillvara. F7 utgjordes av ett bränt ben medan F11 utgörs av en bit keramik. Av de senare togs F11 tillvara. 18

19 Resultat och tolkningar Resultat För- och slutundersökningen vid Avelsäter har resulterat i fyndet och undersökningen av fem gravar. Tre av dessa har utgjorts av högar, två av flatmarksgravar. Flatmarksgravarna sticker dock ut genom att inga människoben kunnat bekräftas ifrån någon av dem, även om förekomsten av sådana inte helt kan bortses från. Fynden av gravarna bekräftar således 1800-talets uppgifter om att det skall ha legat ett betydande antal gravar söder om Avelsäters by. 14 C-dateringarna bekräftar också en datering till vikingatiden, i alla fall till stora delar. Resultaten visar också att det går att frambringa mycket information och kunskap från dessa fornlämningar, trots att de var kraftigt skadade. Helt ny kunskap är också att de inom samma område finns lämningar från mellanneolitisk tid. Dateringen av A8 visar detta och kanske kan denna anläggning och A9 och A5 kopplas samman med det tidigare kända fyndet av en flintmejsel från byn. Diskussion och tolkningar Fynden från kantrännan till A4 förbryllar. I själva rännan påträffades rikligt med kol, men också en hel del sten (se figur 7). Detta material tolkas ha hamnat i rännan i samband med att området odlades upp på 1800-talet. Sannolikt brände man av och röjde ytan innan man började plöja och odla. Ursprungligen bör rännan inte innehållit något utan ha varit just en ränna som omslutit högen. Vad som också kan styrka att materialet hamnat där under 1800-talet är fyndet av ett kritpipsfragment i botten av den södra delen av rännan. Stenarna i rännan tolkas vara resterna av en inre stenkonstruktion, sannolikt del av den inre stenkrets som fortfarande var intakt till delar. Det märkliga är att fynden av de brända benen (F14 och F15) och tre av flintavslagen (F13), alla påträffades i rännans övre del, i ljus sand ovan kolet och stenarna. Man skulle kunna argumentera för att de hamnat där i samband med att man plöjt ner högarna under talet, en andra omgång av markarbeten och förstörelse av högarna. Möjligen är det på det viset. Vad som kvarstår att förklara är varför benen ligger överst i rännan och varför det finns två mycket och avgränsade koncentrationer av ben, en i norr och en i söder. Man skulle förmoda att resultatet av en plogs arbete inte skulle se ut på det sättet utan att benen skulle ligga mer spridda. En annan fråga är varför det saknas människoben i materialet. 19

20 En helt annan förklaring är att kolet och stenarna visserligen är resultatet av sentida aktiviteter, men att benen kommer från depositioner av brända djurben som ägt rum utanför själva högen. Det skulle kunna förklara det faktum att det finns två tydliga koncentrationer av ben (F14 och F15). Tyvärr har vi inte kunnat svara på eller närmare reda ut detta fenomen. En annan fråga rör A6 och A7. Den osteologiska analysen innebar att inga människoben kunde identifieras i någon av dem. I A6 framkom dock hundben. Är detta en hundbegravning? Att det var vanligt att begrava djur under yngre järnåldern är ett känt faktum. Från Värmland har vi bland annat goda exempel från gravfältet vid Tuva i Säffle (Lundborg 1994). I fallet A6 tyder det mesta på att det rör sig om en helt egen begravning. Sett till A6 konstruktion skulle man kunna misstänka att det faktiskt är en hundbegravning. På så sätt att graven är mycket liten och närmast kan liknas med ett rakt rör ner i marken. Graven innehöll för övrigt inga fynd. Rena hundbegravningar från yngre järnåldern tycks inte vara särskilt vanliga, även om sådana finns omnämnda i arkeologisk litteratur (Jennbert 2003, s.140f). Vad som skulle kunna tala mot hundbegravning är förekomsten av sädeskorn i A6 fyllning, men å andra sidan kan de kanske representera hemmet och gården, liksom den döda hunden en gång var del av hemmet? Från A7 har vi inga fynd av vare sig föremål eller makrofossiler och här har osteologen inte heller kunnat identifiera benen närmre. Då A7 inte kunde avgränsas helt finns möjligheten att anläggningen i själva verket är en del av en större anläggning utanför schaktet. 20

21 Figur 11. På kullen vid grävmaskinen påträffades A8 och A9. I förgrunden syns A4. Foto av Värmlands Museum. Anläggning 8 visade sig tillhöra mellanneolitisk tid. Sannolikt tillhör även A9 denna period. Anläggningarna låg på en egen liten kulle omkring 70 meter från gravarna. A5 som låg betydligt närmre gravarna, nära flatmarksgravana A6 och A7, skulle också kunna tillhöra neolitisk tid. Detta eftersom den mycket liknade A8 och A9, både till sitt skärvstensmaterial och genom att ha en mycket kraftigt urlakad fyllning. Intressant är också att man någonstans i byn skall ha funnit en flintmejsel, en mejsel som skulle kunna vara samtida. Fyndplatsen för mejsel skulle mycket väl kunna ha varit någonstans i närheten av A8 och A9. Sammanfattning I september 2013 utförde personal från Värmlands Museum en förundersökning med påföljande slutundersökning av fornlämningar i Avelsäter, Tveta socken, Säffle kommun, Värmland. Vid denna påträffades och dokumenterades 13 anläggningar. Fem av dessa utgjordes av skadade gravar från vendel- och vikingatiden. Tre av gravarna har utgjorts av högar medan de andra bestod av flatmarksgravar. Sex anläggningar bestod av gropar och/eller härdar med skärvsten, varav en daterats till mellanneolitikum. Tre av anläggningarna i områdets södra del bedöms vara 21

22 från denna period, medan de tre andra, i områdets norra del inte daterats eller bedömts avseende ålder. Dessutom påträffades två anläggningar som inte bedömdes utgöra fornlämning utan vara delar av mer sentida bebyggelse. Referenser Arne, T.J Bidrag till Värmlands förhistoria. Fornvännen. Djurklou, Nils Gabriel Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi. Värmland förr och nu. Karlstad. Dybeck, Richard Berättelse om anställda gräfningar i swenska grafminnesmärken. Runa. Jennbert, Kristina Animal graves. Dog, horse and bear. Current swedish archaeology. Vol 11. The swedish archaeological society. Lantmäteriakt LMS akt R79:r1:267. Geometrisk karta över Avelsäter Nilsson, Halvar De värmländska medeltidsbreven. Uppsala. Nygren, Ernst Värmlands fornminnen. En bok om Värmland av värmlänningar 1. Uppsala. Ortnamnen I Värmlands län Del XI Näs härad. Uppsala. Riksantikvarieämbetets fornminnesregister (FMIS). Schyman, Iwan Värmlandsnäs. Från forntid till nutid. II. Säffle. Säffle-tidningen. 12 april TEKNISKA OCH ADMINISTRATIVA UPPGIFTER Länsstyrelsen diarienummer: Värmlands Museums diarienummer: Län: Värmland. Landskap: Värmland. Kommun: Säffle. Socken: Tveta. Undersökningsperiod: (förundersökning) och (slutundersökning). Personal: Ellinor Forssell, Hans Olsson (ansvarig) och Björn Wallbom ( ). 22

23 Undersökt yta: Cirka 504m 2. Ekonomiskt kartblad: 10C1f. Inmätning: Totalstation. Osteologisk analys: Leif Jonsson, Göteborg. Makrofossilanalys: Jens Heimdahl, Riksantikvarieämbetet UV-Mitt. 14 C-analys: Tandemlaboratoriet, Uppsala universitet. Godkänd av Länsstyrelsen: DOKUMENTATIONSMATERIAL Fältdagbok, digitala inmätningsfiler och fotografier och handritade plan- och profilritningar i skala 1:20. 23

24 Bilagor Figur 12. Planritning över schakt 1 och 2 med anläggningar och fynd markerade. Lantmäteriet. Ärende nr MS2005/

25 Figur 13. Planritning över delar av schakt 3 med kantrännorna A3, A4 och A13 samt fynd. Lantmäteriet. Ärende nr MS2005/

26 Figur 14. Planritning över södra delen av schakt 3 med anläggningar och fynd. Lantmäteriet. Ärende nr MS2005/

27 Figur 15. Plan- och profilritningar över några av anläggningarna som undersöktes. 27

28 Fnr Sakord Material Kontext Antal 1 Brända ben 2 Brända ben 3 Brända ben Antal Schakt Övrigt Vikt/g fragment Ben Låg samlade i en kolfläck som var ca 0,1 m diam Ben Ben Löst liggande i matjorden vid kopparledning 4 Kärl Keramik A13 S del I rännan vid rensning. 5 Avslag Kvarts Ej tillvaratagen 6 Avslag Flinta A4, centralt 7 Brända ben 8 Brända ben Ben Löst liggande. Ej tillvaratagen. Ben Löst liggande men sannolikt från A7. 9 Avslag Kvarts Ej tillvaratagen 10 Knacksten Bergart A Låg invid A7. 11 Kärl Keramik Löst liggande i sanden 12 Brända ben Ben A13, S del 13 Avslag Flinta A4, S del 14 Brända ben 15 Brända ben Ben Ben A4, S del A4, N del I grop för 179 kantränna och i sanden innanför den samma Hittade i den gula sanden i rännan. 2 är brända Hittade i den gula sanden i rännan i högens S del. 3 Hittade i gula sanden i rännans N del 33 28

29 Fnr Sakord Material Kontext Antal 16 Brända ben Antal Schakt Övrigt Vikt/g fragment Ben A6 3 I fyllningen 6 med kol i flatmarksgrav. 17 Kärl Keramik A13, S del 18 Avslag Flinta A4, centralt 19 Brända ben 20 Brända ben 21 Brända ben 22 Brända ben 23 Sintrad lera 24 Sintrad lera Ben A13, centralt Ben Ben A13, N del A13, S del 1 5 Två bitar har passning. Hittade i grop för inre kantkedja och innanför den samma Bränt. Hittat i sanden I sanden I kantrännans N del I N kanten av kantrännans S del. Ben A7 3 Flatmarksgrav 42 Lera A Botten av ugnsvägg? Lera A Rensfynd vid A1. 29

30 Anlnr Anltyp Storlek och djup 1 Fundament 0,8 m diam och 0,1 m dj 2 Stenpackning 6x1 m (N-S) 3 Kantränna till hög Anläggningar Fyllning Fynd Övrigt 0,1-0,3 m st stenar F23-24 N delen innehöll mycket kolhaltig sandjord i en smal remsa om 0,6x0,3 m st. 0,1-0,35 m st stenar 0,35-0,9 Kol, mörkbrun sand m br och 0,14-0,28 m dj Ej avgränsad i N, S och Ö. Kan vara del av byggnad där även A1 ingått. Ej avgränsad i Ö. Innanför kantrännan var mycket rödbränd sand. 4 Kantränna till hög 5 Grop 0,6x0,3 m (N-S) och 0,1 m dj 0,6-1,8 Överst gul sand, m br annars mycket sot (vanligen och kol 1 m br) och 0,13-0,55 m dj Sand med inslag av kol. Skärvsten Utifrån kantrännans form beräknas högen varit 5 m diam. F6, Ej avgränsad i 13,14,15 V. I rännan, och 18 särskilt i N och S, finns 0,1-0,3 m st stenar. Utifrån kantrännans form beräknas högen varit 8 m diam. Ej avgränsad i V. Ö delen totalgrävd. 30

31 Anlnr Anltyp Storlek och djup 6 Flatmarksgrav 0,15 m diam och 0,28 m dj 7 Flatmarksgrav 0,4 m diam och 0,12 m dj 8 Härd? 1,1 m diam och 0,15 m dj Anläggningar Fyllning Fynd Övrigt Kolhaltig sand F16 Totalgrävd. Grå, svart sandjord F22 Grågrön, fet svart sand och skärvsten Ej avgränsad i Ö. På eller precis intill hittades en "locksten", skärvstig, 10 cm l, 6 cm br och 3,5 cm tj. Mycket svåravgränsad i plan och profil pga kraftig urlakning. Ca 15 skärvstenar koncentrerade till en 0,7 m diam stor yta centralt. 9 Grop 0,34 m diam och 0,1 m dj 10 Grop 1,2x0,85 m (NV- SÖ) och 0,17 m dj 11 Grop 1,2x0,7 m (N-S) och 0,2 m dj Mörk sand med ställvis kol och 4 skärvstenar Brun sand med ställvis kol och 13 skärvstensfragment Brun sand med ställvis kol och 5 skärvstenar Kan vara urlakad härd Ej avgränsad i V S delen snittad. N delen snittad 31

32 Anlnr Anltyp Storlek och djup 12 Grop 0,9 m diam och 0,12 m dj 13 Kantränna till hög Anläggningar Fyllning Fynd Övrigt Mörkbrun sand med ställvis kol och 17 skärvstenar 0,7-1,1 m br och 0,12-0,19 m dj Kolhaltig sand F4,20 och 21 S delen snittad Ej avgränsad i Ö och V. Utifrån kantrännans form beräknas högen varit 9 m diam. 32

33 Makroskopisk analys av jordprover från Tveta sn, RAÄ 14, Värmland Jens Heimdahl, Riksantikvarieämbetet UV Mitt, Bakgrund och syfte Under den arkeologiska undersökningen av ett överplöjt vikingatida gravfält i Tveta socken RAÄ 14, Värmland, togs sex jordprover ur olika anläggningar. Syftet med de makroskopiska analyserna av jorden var att utröna om innehållet kan tillföra något om gravarnas innehåll och kanske tillföra någon information kring begravningsprocesserna och ritualerna kring dessa. Vid underöskningen påträffades kantrännor till tre högar (A4 och 13 provtogs), två flatmarksgravar (A6 och 7), samt härdrester med skärvsten, varav två provtogs (A8 och 9). Undersökningen utfördes under september och proverna har analyserats under oktober Metod Provtagningen utfördes av arkeologen under den pågående undersökningen. Proverna innehöll torrvolymer på omkring 1-3 liter. Jordproverna våtsiktades och floterades enligt metod beskriven av Wasylikowa (1986). Det finare minerogena materialet samt förkolnade och färska växtrester dekanterades under kontinuerlig vattentillförsel och våtsiktades genom en maskvidd på 0,25 mm. Efter floteringen förvarades provet i vatten till dess de analyserades. Identifieringen av materialet skedde under ett stereomikroskop med gångers förstoring. Den makroskopiska analysen har främst behandlat växtmakrofossil (som inte är ved eller träkol), men även puppor, fekalier, smältor, slagg, ben mm har eftersökts. Källkritiska aspekter Proverna är tagna i en biologiskt aktiva markhorisonter och innehöll färska (recenta) växtrester från markförna i form av rottrådar och färsk fröbank (främst pyramidsuga). Den provtagna jorden är att betrakta som påverkad av biologisk aktivitet (bioturbation), d.v.s. färskt biologiskt material har av marklevande organismer kontinuerligt förts ner och blandats med de äldre arkeologiska lämningarna. Därför är det rimligt att bara knyta förkolnat botaniskt material till den arkeologiska lämningen. De ickeförkolnade växtmakrofossil som hittades i proverna kan visserligen vara spår efter äldre växtsamhällen, men de kan inte särskiljas från de yngre växtresterna i den moderna fröbanken och därför har generellt ingen hänsyn till detta material tagits i tolkandet av de arkeologiska lämningarna, utan endast i tolkandet av de postdepositionella processer som påverkat lämningarna i efterhand. Resultat I bifogade tabell har en del av materialet (det som inte är förkolnade fröer och frukter) kvantifierats enligt en grov relativ skala om 1-3 punkter, där 1 punkt innebär förekomst av enstaka (ca 1-5 st) fragment i hela provet. 2 punkter innebär att materialet är vanligt att det i stort sett hittas i alla genomletningar av de subsamplingar som görs. 3 punkter innebär att materialet är så vanligt att 33

34 de kan sägas vara ett av de dominerande materialen i provet och man hittar det var man än tittar. Tveta RÄA 14 A Förkolnade vedartade växter Kontextbeskrivning Kollager i kantränna Flatmarksgrav Flatmarksgrav Skärvstensgrop Skärvstensgrop Kantränna till hög Träkol (g) Pinnar/kvistar Förkolnade granbarr Förkolnade örtartade växter Förkolnade örtdelar Oförkolnade växtrester Träfragment Anemalier Brända ben Förkolnad frukt/frö, sv. lat. Sädeskorn (oidentifierat) Cerealiea indet. 2 Hasselnötsskal Corylus avelana 2 Korn (ospec.) Hordeum vulgare 1 Enbärskärna Juniperus communis 7 1 Analys och diskussion Gravfält och anläggningar på dessa är särskilt intressanta ur arkeobotanisk synvinkel, eftersom sådana analyser inte alltid utförs i dessa miljöer och informationen som fås fram bidrar till ett relativt okänt forskningsfält. I en av flatmarksgravarna (A6), och i en av skärvstensgroparna (A8) hittades tydliga spår av förkolnad mat i form av sädeskorn och hasselnöt alltså vegetabiliska matrester. Liknande fynd i gravsammanhang tolkas som rester av offerhandlingar antingen brännoffer av vegetabilier, eller av rester av kommunionsoffer (spår av måltider som tillrätts och intagits i de dödas eller gudars närvaro). När det kommer till tolkningen av gravar med kremerade människor så är vanlig illustration att olika gravgåvor kan ha lagts med den döde på kremeringsbålet och därefter kommit att hamna tillsammans med de brända benen, men detta är en tolkning jag inte finner rimlig. Man måste minnas att kremering av människor kräver en het och långvarig brand, medan fökolning av säd förutsätter en låg, och inte alltför långvarig temperatur. Finner man förkolnad säd tillsammans med brända människoben, som i fallet A6 är det rimligare att tolka det som spår av minst två brandhändelser: Ett gravbål, och ett efterföljande mindre offerbål där bl.a. spannmål bränts (man kan t.ex. också tänka sig att man symboliskt bestrött det efterglödande gravbålet med säd). Om själva kremeringen innefattat brännande av vegetabiliska offergåvor så måste 34

35 dessa annars ha ramlat ur elden för att klara sig. Kremeringsbålets storlek, tidsrymd och syfte gör det till en föga trolig plats för bevarande av ömtåligare vegetabilier som spannmål och örtartade fragment av den typ vi hittar i A6. Mat i gravar kan också tolkas som spår av måltider som intagits som kommunionsoffer på gravfältet, och det är möjligt att skärvstensgroparna på platsen kan utgöra rester av kokgropar i vilka man tillagat sådana måltider, t.ex. i fråga om A8. Det är värt att notera att denna anläggning också innehöll brända ben, vilket i detta fall skulle kunna vara rester av tillagat kött på platsen. I kantrännorna till de två undersökta högarna A4 och A13 påträffades förkolnade enbärskärnor, och förkolnade granbarr. Identiska fynd har gjorts på järnåldersgravar i Nibble i Uppland (Heimdahl 2011). Spåren innebär att man eldat gran- och enris på högarna, och innan de daterades tolkades det som att detta kunde ha skett med viss rituell innebörd, då denna typ av ris avger mycket rök. Dateringarna visade dock att detta material, på samtliga gravar där de återfanns daterades till 1500-talets mitt och snarare representerade en avbränninga av marken inför att den röjts för odling. Man hade då valt att släpa riset till högarna och bränna det där. I detta fall känner vi inte till hur gammalt riset är och därför bör vi vara försiktig med tolkningen. Brännandet av riset skulle både kunna vara spår av en rituell handling och den röjningsfas inför odlingen som senare skulle leda till högarnas förstörande. Referenser Heimdahl, J. 2011: De dödas skörd. Arkeobotaniska funderingar kring sakralt och profant. I: Artursson, M., Karlenby, L. & Larsson, F., Nibble en bronsåldersmiljö i Uppland. Riksantikvarieämbetet. Wasylikowa, K., 1986: Analysis of fossil fruits and seeds. I Berglund, B. E. (ed.): Handbook of Holocene Palaeoecology and Palaeohydrology. John Wiley & Sons Ltd

36 Rapport Osteologi Leif Jonsson LJ-Osteology Brända ben från Tveta socken i Värmland Undersökningen omfattar ben från följande fyndenheter: RAÄ 48 F1. Löst liggande ben, schakt 2. F2. Löst liggande ben, schakt 2. F3. Löst liggande ben, schakt 2. RAÄ 14 F8. Löst liggande ben, schakt 3. Sannolikt från flatmarksgraven A7 (F 22). F12. Spridda ben i A13 S del. Innanför kantkedja och i den samma. F14. Spridda ben i A4 S del. I toppen av kantränna. F15. Spridda ben i A4 N del. I toppen av kantränna. F16. Flatmarksgrav A6. F19. A13, centralt. F20. A13, N delen av kantränna. F21. S delen av kantränna. F22. Flatmarksgrav, A7. Benen var mestadels fullständigt brända. Identifieringen baseras dels på yttre form, dels på ytstruktur hos diafysers märghålor, dels på grovleken hos så kallade Haverska kanaler, mikroskopiska blodkärl i kompakt benvävnad (här mest granskad i diafysfragment). Människa har i regel grövre Haverska kanaler än andra terrestriska däggdjur och skrovliga insidor hos diafysernas märghålor medan t ex nöt, svin, får och hund har släta insidor (även häst har skrovliga insidor men skiljs från människa på tunna Haverska kanaler). Resultat Inga säkra identifikationer till människa men närvaro av människoben kan inte uteslutas helt. Det generella intrycket är att materialet har karaktären av brandgravsinnehåll (ben av hund, höns?, fotben av häst). Benrika gravar från yngre järnålder har ofta flera djur och människobenen kan där utgöra bara en mindre del av hela materialet. Anmärkningsvärt här är att inga kraniefragment av människa påträffats fastän de är relativt lätta att identifiera. Frånvaron av dåligt brända ben av större däggdjur (t ex häst) kan tyda på att hela kroppar av större djur inte lagts med på kremationsbålet. F1 Däggdjur: 1 obestämt fragment, 0,1 g. F2 36

37 Däggdjur: 1 obestämt fragment, 0,1 g. F3 Däggdjur: 6 obestämda fragment, 0,4 g. F8 Däggdjur: 1 obestämt fragment, 0,2 g. F12 0,2 liter, 179 g, mestadels fullständigt förbrända fragment, max 46 mm, i medeltal 20 mm stora, vita (få gråaktiga) utan sot. Från fyndet har följande ben identifierats: Hund: 2 kraniefragment (alveol till övre molar 1 på vänster sida, höger okben), 2 svanskotor med fasta epifyser, ledfragment av vänster skulderblad, distal led av överarmsben, bakre del av vänster hälben med fastvuxen epifys, vristben (vänster tarsale3), samt 11 diafysfragment som i storlek bedöms kunna höra till den aktuella hunden, 9,6 g. Hunden bedöms som mindre till medelstor. Hund?: 1 skalltaksfragment, 2 tandrötter, 0,8 g. Häst: 1 diafysfragment av mellanfotsben, 1 senben från leden mellanfot/första tåled, 7,7 g. Däggdjur: 5 fragment av spongiös vävnad, sannolikt av ett ungt djur, 2,6 g. Obestämda fragment: Mest diafysdelar men även delar med spongiöst inre. Relativt tunna Haverska kanaler. Flera diafysfragment med osteoner som i benets yttre del är ordnade i koncentriska lager likt årsringar (ses ofta i skenbenens nedre del hos större och medelstora djur). Diafysdelar med skrovliga insidor (märghålan) vilket är vanligt hos människa och häst. Inga säkra människofragment har påvisats men det kan inte uteslutas att människoben trots allt finns i fyndet. F14 Däggdjur: 18 fragment, 2,4 g. F 15 0,05 liter, 33 g, gråvita med inslag av rost. Identifierade ben: Större däggdjur: 3 fragment av vristben?, 1 revben, 4,0 g. Hönsfågel: 1 ledfragment av skulderblad, 0,1 g. F16 0,01 liter, 6 g, gråvita. Identifierade ben: Hund: 1 svanskota med fasta epifyser, 4 revben, 1 vänster språngben, 1 kloled, samt 4 diafysfragment som i storlek bedöms kunna höra till hunden, 2,0 g. Hunden bedöms som medelstor. F19 Obestämt: 1 fragment, 0,2 g. 1 bit flinta. 37

38 F20 Däggdjur: 5 fragment, 0,3 g. F21 Däggdjur: 1 fragment, 0,1 g. F22 0,05 liter, 42 g, max 30 mm, i medeltal 15 mm stora fragment, gråvita med inslag av rostfärg, utan sot. Större däggdjur?: mest diafysfragment samt revben/kotor?. Relativt tunna Haverska kanaler. 38