Yttrande över förslag till föreskrifter om uppgifter om koder för funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga

Transkript

1 1 Sundbyberg 28 jan 2015 Dnr: af- 2015/ Vår referens: Mikael Klein Mottagare: Arbetsförmedlingen Yttrande över förslag till föreskrifter om uppgifter om koder för funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga Handikappförbunden Handikappförbunden är en samarbetsorganisation för 37 funktionshinderförbund som tillsammans representerar ca människor. Vårt mål är ett samhälle för alla. Vårt intressepolitiska arbete grundar sig på mänskliga rättigheter. Handikappförbunden har av resursskäl sällan utrymme att avge yttrande på föreskrifter, vägledningar, allmänna råd med mera som utfärdas av enskilda myndigheter. Vi har ändå prioriterat att sammanfatta våra synpunkter på Arbetsförmedlingens förslag om föreskrifter av kodning, eftersom det är en fråga och hantering som vi under lång tid haft synpunkter på. Trots den korta remisstiden har vi fått in synpunkter från några av våra medlemsförbund, däribland Migränförbundet, Riksförbundet Attention och FUB, För barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning.

2 2 Sammanfattning Handikappförbunden ser positivt på att Arbetsförmedlingen ser över föreskrifterna om koder för funktionsnedsättningar, men vi hade önskat att myndigheten tog tillfället i akt att göra en grundligare utvärdering och analys av koderna och deras tillämpning. Ett flertal statliga utredningar har påpekat olika problem med kodningen, den långa tiden från inskrivning till kodning, deras träffsäkerhet hos målgruppen, deras relevans för myndighetens insatser. Det finns också en diskussion om integritetsproblem och ifall kodningen är en bra utgångspunkt för arbetsmarknadsinsatser som ska ta fasta på den arbetssökandes tillgångar och resurser, inte begränsningar. Kodernas träffsäkerhet och relevans för adekvata stödåtgärder Arbetsförmedlingen tillämpar sedan länge ordningen med en individuell kod för vilken typ av funktionsnedsättning en arbetssökande har. Koden är en förutsättning för att få tillgång till något av de arbetsmarknadspolitiska stöd som erbjuds arbetssökande med funktionsnedsättning. Vi menar att typen av funktionsnedsättning hos en individ har en begränsad relevans för vilka arbetsmarknadspolitiska stöd som en arbetssökande behöver. Den långa tiden för en arbetssökande att få sin kod, 270 dagar (i genomsnitt år 2011), som alltså innebär tillgång till olika stöd, är på tok för lång. Trots Arbetsförmedlingens strävan att korta ned tiden för kodning, bland annat definierad i myndighetens etappmål under tiden för den Nationella handlingsplanen för handikappolitiken åren , är den enligt FunkA 1 -utredningen ökande. Det är fullständigt orimligt att de adekvata insatserna inte kan erbjudas tidigare. För de allra flesta arbetssökande torde det vara möjligt att identifiera ett behov av stödinsatser redan vid det första inskrivningstillfället. Den så kallade Lönebidragsutredningen 2 granskade själva processen för kodning, och gav bilden av att kodningen skedde rätt godtyckligt, ofta som en slags sista utväg när en rad andra insatser redan prövats. Vi befarar att den hanteringen lever kvar och är inte ändamålsenligt med syftet för de arbetsmarknadspolitiska stöden för personer med funktionsnedsättning. 1 Sänkta trösklar, högt i tak, SOU 2012:31 2 Arbetskraft, SOU 2003:95

3 3 I FunkA-utredningen påvisas också att arbetssökande som borde vara föremål för kodning, fångas upp av andra generella insatser som är reglerade av striktare tidsgränser, innan en kodning kunnat fastställas. Det är visserligen positivt när arbetssökande med funktionsnedsättning kan få stöd i andra, generella åtgärder, men risken är uppenbar att man missar behov av olika stöd som skulle förbättra enskildas förutsättningar. Vikten av funktionshindersspecifik kompetens Trots Arbetsförmedlingens kodning av olika typer av funktionsnedsättningar, så är vi oroade för att den fördjupade kunskapen kring olika typer av funktionsnedsättningar sedan en längre tid försvagats inom myndighetens organisation. Inte minst rörande hjälpmedelhantering finns ett uppenbart behov av att ha specialistfunktioner som kan hålla sig uppdaterade i utvecklingen av nya hjälpmedel. Arbetsförmedlingen har medvetet satsat på att utvecklas mot en generell organisation, varje arbetsförmedlare ska kunna handlägga alla sökande. Vi stöder principen om att alla arbetssökande har samma ingång till myndigheten, men det är naivt att tro att alla handläggare ska kunna erbjuda fullgod hjälp när de arbetssökandes förutsättningar varierar kraftigt. En organisation med generalister i första ledet måste säkerställa att det finns specialister att tillgå. Här upplever vi att utvecklingen gått bakåt, de särskilda kompetenscenter som tidigare funnits inom AMS 3 har i den nya myndigheten försvunnit eller försvagats. Flera av våra medlemsförbund har påtalat att specialistkunskapen om deras specifika funktionsnedsättning försvagats. FunkA-utredningen redogör för internationella erfarenheter av olika länders lösningar för att få fler personer med funktionsnedsättning i jobb. Samarbetsorganisationen OECD som utvärderar och jämför olika länders insatser, konstaterar att särskilda resurser måste riktas till personer med funktionsnedsättning som annars riskerar långa tider i arbetslöshet. Om det inte finns tillräckligt med personal som har kompetens inom funktionshinderområdet kommer länderna att 3 AMS, Arbetsmarknadsstyrelsen, slogs samman med de lokala länsarbetsnämnderna 2007, när enhetsmyndigheten Arbetsförmedlingen bildades.

4 4 misslyckas med uppgiften att ge rätt stöd till rätt person och i rätt omfattning. (SOU 2012:31, kap 3.4) I samma kapitel redogörs för att Danmark har löst detta genom att det vid varje arbetsförmedling finns en kontaktperson som är specialiserad på att arbeta med personer som har funktionsnedsättning. Ett specialcenter finns också i varje kommun där kompetens inom funktionshinderområdet är samlat. OECD menar att det är exempel på hur mainstreaming kan behållas samtidigt som varje arbetsförmedling kan erbjuda särskilda lösningar. Synpunkter på föreslagna koder I de föreslagna föreskrifterna återfinns fortfarande en kod för missbruks- och beroendeproblematik, vilket skiljer sig från Socialstyrelsens definitioner av funktionsnedsättningar. Det är otvivelaktigt så att missbruk är en faktor som påverkar arbetsförmågan och möjligheten att hitta jobb. Likaså finns en rad olika faktorer som är avgörande att beakta för arbetsförmedlingen, t.ex. hemlöshet, bristande språkkunskap, kriminalitet etc. Vi ifrågasätter dock starkt att missbruks- och beroendeproblematik i kodningen definieras som funktionsnedsättning och ger tillgång till de särskilda arbetsmarknadspolitiska program som är inrättade just för arbetssökande med funktionsnedsättningar. Migränförbundet ser positivt på att den kod 51 Kronisk migrän, införs, och att den sorteras in med andra somatiskt relaterade funktionsnedsättningar. FUB tillstyrker i stora delar förslaget till nya föreskrifter och menar att personer med utvecklingsstörning ofta har behov av stöd att förstå de rättigheter och skyldigheter de har som arbetssökande, och att kodningen är ett sätt att tillförsäkra det stödet. FUB menar att den föreslagna benämningen generellt nedsatt inlärningsförmåga hade kunnat göras tydligare, exempelvis nedsatt kognitiv förmåga. Riksförbundet Attention pekar på problem med varaktighet och begreppet omfattande i kodningen av psykisk funktionsnedsättning, som varken behöver vara varaktigt eller omfattande för att ändå påverka den enskildes arbetsförmåga på ett allvarligt sätt. Riksförbundet Attention är också tveksamma till den indelning av psykisk ohälsa som görs och ifall de täcker de svårigheter som finns

5 5 bland deras medlemsgrupper? Vissa diagnoser hamnar dessutom inom flera koder. Exempelvis kan ADHD ibland innebära en inlärningssvårighet, men det är också en specifik kognitiv funktionsnedsättning och, enligt Socialstyrelsens definition, en psykisk funktionsnedsättning. Förbundet tycker att sammanblandningen av begrepp är problematisk. Med vänlig hälsning Handikappförbunden