Lägesbeskrivning från tio kommuner, tre månader efter tsunamin. Delrapportering av ett regeringsuppdrag

Transkript

1 Lägesbeskrivning från tio kommuner, tre månader efter tsunamin Delrapportering av ett regeringsuppdrag

2 Socialstyrelsen klassificerar sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är en Lägesbeskrivning. Det innebär att den innehåller redovisning och analys av kartläggningar och andra former av uppföljning av lagstiftning, verksamheter, resurser m.m. som kommuner, landsting och enskilda huvudmän bedriver inom hälso- och sjukvård, socialtjänst, hälsoskydd och smittskydd. Den kan utgöra underlag för myndighetens ställningstaganden och ingå som en del i större uppföljningar och utvärderingar av t.ex. reformer och fördelning av stimulansmedel. Socialstyrelsen svarar för innehåll och slutsatser. Artikelnr Sättning Anna Johansson Publicerad april

3 Förord Socialstyrelsen har ett tvåårigt regeringsuppdrag att följa socialtjänstens arbete, med anledning av naturkatastrofen i Sydostasien i december 2004, utifrån ett antal olika aspekter. Här följer den första delrapporten. Delrapporten bygger på ett intervjumaterial från tio kommuner. Därutöver har Socialstyrelsen haft tillgång till fem sammanställningar av länsstyrelsernas enkätsvar om socialtjänstens arbete i samband med naturkatastrofen (Dnr 1065/2005). Vidare har Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen fungerat som kanal för informationsutbyte. Karin Bodell har ansvarat för uppdragets första del och skrivit föreliggande delrapport. Samråd kring uppdraget har skett med Gunnel Torstensson och Birgit Zetterberg-Randén, vid Socialstyrelsens enhet för krisberedskap. I intervjuerna har Helena Linde och Ann-Jeanette Eriksson, vid Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen, samt Gunnel Torstensson medverkat. Åsa Börjesson Avdelningschef 3

4 4

5 Innehåll Förord 3 Innehåll 5 Sammanfattning 7 Uppdraget 8 Metod, avgränsning och genomförande för delrapport 1 9 Lägesbeskrivning tre månader efter tsunamin. Material från tio kommuner. 10 Insatser till personer som drabbats av tsunamin Drabbad Insatser från samhället 12 2.a Exempel på vanliga insatser 12 2.b Exempel på oväntade önskemål om hjälp från enskilda 14 2.c Exempel på påbörjad/planerade insatser 14 Krisberedskapen i kommunerna Scenarier av typen tsunami Vad fungerade bra? Vad fungerade mindre bra? Förväntningar på nationell nivå 17 Andra uppgifter från intervjuerna Kostnader Media Erbjudanden från allmänheten om frivilliginsatser 19 Kommentarer 20 5

6 6

7 Sammanfattning Socialstyrelsen har ett tvåårigt regeringsuppdrag att följa socialtjänstens arbete med anledning av naturkatastrofen i Sydostasien i december Det här är den första delrapporten, och den fokuserar på den del av uppdraget som handlar om hur det kortsiktiga stödet till de drabbade har utformats. För att genomföra uppdragets första del har tio kommuner med drabbade kommuninvånare intervjuats. Kommunerna har representerats dels av personer som haft ett övergripande ansvar, och dels av personer som kommit i direkt kontakt med de drabbade. Rapporten tar upp följande: - insatserna till de drabbade, - krisberedskapen och - krishanteringen i kommunerna. Av rapporten framgår att den vanligaste insatsen, i det kortsiktiga stödet, var olika former av samtalsstöd. Vidare framgår att kommunerna har utformat sin krisberedskap på olika sätt men att krishanteringen var god oavsett organisationsform. Socialstyrelsen gör bedömningen att kommunerna har klarat av den första akuta fasen av tsunamins efterverkningar i Sverige på ett bra sätt. Krishanteringen i kommunerna har fungerat för att ta emot hemkommande och stötta deras närstående under de tre första månaderna. Bedömningen omfattar den grupp personer som kommunerna kommit i kontakt med. Rapporten tar också upp kommunernas förväntningar på den nationella nivån. Här finns kritik vad gäller informationen om hemtransporterna av personer från katastrofområdet. I rapporten berörs också frågor om kostnader, media och erbjudanden om frivilliginsatser från allmänheten. 7

8 Uppdraget Socialstyrelsen har ett regeringsuppdrag att följa socialtjänstens arbete, i olika aspekter, med anledning av naturkatastrofen i Sydostasien i december Uppdraget sträcker sig över två år och delrapporter skall lämnas vid tre tillfällen: den 1 maj 2005, den 1 november 2005 samt den 1 maj Uppdraget skall slutredovisas den 1 december Uppdraget, i sin helhet, omfattar följande delar: att följa upp hur de kort- och långsiktiga behoven ser ut samt hur det kort- och långsiktiga stödet till barn, ungdomar och vuxna, som drabbats av naturkatastrofen i Sydostasien utformats inom ramen för socialtjänstens ansvarsområden, att följa upp de eventuella brister som finns i stödet samt hur dessa brister åtgärdas, följa upp hur den erfarenhet och den kunskap om katastrofer som finns samlad hos olika myndigheter och andra aktörer tas tillvara av socialtjänsten och POSOM-grupper, samt att vid behov lämna förslag på hur länsstyrelserna, Socialstyrelsen och andra statliga myndigheter kan bidra till att underlätta för socialtjänsten och POSOM-grupperna att ge ett bra stöd samt inom ramen för länsstyrelsernas och Socialstyrelsens mandat initiera förändringar som kan bidra till att socialtjänsten har det stöd som behövs för att klara de långsiktiga behoven. Uppdraget skall genomföras i samverkan med länsstyrelserna. Till Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen skall fortlöpande information ges och utbyte av erfarenheter göras. Under arbetets gång skall Socialstyrelsen även samråda med Skolverket och Myndigheten för skolutveckling. För det långsiktiga arbetet med uppdraget kommer samverkansformer och samråd att utvecklas mer än vad som gjorts i arbetet med denna första delrapport. 8

9 Metod, avgränsning och genomförande för delrapport 1 Denna delrapport har tagits fram på kort tid, och den behandlar endast en mindre del av uppdraget. Innehållet i delrapporten bygger på intervjuer med tio kommuner som har kommuninvånare som drabbats av naturkatastrofen i Sydostasien i december Kommunerna är: Luleå, Uppsala, Stockholms stad, Nacka, Tyresö, Gotland, Växjö, Örebro, Malmö stad och Göteborgs stad. Urvalskriterierna är att minst tio av kommunens invånare dött i katastrofen, att kommunen har minst tjugo hemkomna personer från katastrofområdet eller att båda kriterierna uppfyllts i kommunen. Inför intervjuerna fick kommunerna information om vilka frågor som skulle behandlas. Intervjuerna har genomförts i samtalsform. Samtalen har därmed inte genomförts på ett helt identiskt sätt utan viss anpassning har skett vid varje intervjutillfälle. Intervjuerna är ögonblicksbilder av ett enda intervjutillfälle där kommunerna har representerats dels av personer som haft ett övergripande ansvar för kommunens arbete, och dels av personer som kommit i direkt kontakt med drabbade personer. Materialet som tagits fram vid intervjutillfällena beskriver hur dessa tio kommuner ser på sin verksamhet, sin beredskap m.m. ca tre månader efter naturkatastrofen i Sydostasien. Delrapporten fokuserar främst på att beskriva (-) hur det kortsiktiga stödet utformats till drabbade och (-) kommunernas uppfattning om beredskapen. Därutöver berörs även kostnader, medias roll samt allmänhetens erbjudanden om frivilliginsatser. Avslutningsvis ger Socialstyrelsen några kommentarer till det som beskrivs i rapporten. I rapporten används tre benämningar synonymt för naturkatastrofen i Sydostasien. Förutom naturkatastrofen i Sydostasien används också flodvågskatastrofen och tsunamin. 9

10 Lägesbeskrivning tre månader efter tsunamin. Material från tio kommuner. Insatser till personer som drabbats av tsunamin 1. Drabbad Några kvantitativa uppgifter som finns idag Rikskriminalen lämnade den 15 april 2005 aktuella uppgifter om antalet hemkomna och antalet döda/saknade personer. Uppgifter om antalet barn som kommit hem utan någon förälder från katastrofområdet håller på att bearbetas och väntas in inom kort. Uppgifterna, från Rikskriminalen, är behäftade med viss osäkerhet. Uppgifterna bygger på information som inkommit från poliser vid de olika flygplatserna i Sverige under perioden efter tsunamin. Vissa personer reste emellertid inte direkt in till Sverige med flyg, andra var så pass skadade att de aldrig registrerades av polis vid hemkomst och ytterligare några har inte uppgett fullständiga personnummer. Följande information, om antalet drabbade av flodvågskatastrofen, finns: Antalet hemkomna uppgår till personer, inkl barn. Antalet döda/saknade uppgår till 544 personer, inkl barn. Antalet barn som kommit hem utan någon förälder har uppskattats till ca 25 barn (en tidigare uppgift från sammanställningarna av länsstyrelsernas enkätsvar). Uppgifterna vittnar om att ett stort antal människor i Sverige har drabbats av flodvågskatastrofen på olika sätt. De uppgifter som presenterats ovan avser endast personer som befunnit sig i katastrofområdet. Därutöver finns anhöriga till dem som befunnit sig i området och även andra berörda. Vem är drabbad? Den 26 december 2004 inträffade ett mycket kraftigt jordskalv utanför Sumatra. Efter jordskalvet utvecklades jättevågor (tsunamis) som spreds över stora områden i och utanför Sydostasien. En flodvåg hade bildats som drabbade många människor och stora geografiska områden. Merparten av de människor som drabbats är befolkningen i katastrofområdet. Många är döda och skadade, många fler har förlorat någon anhörig, sina försörjningsmöjligheter osv. En annan grupp människor som drabbats är de turister som vid katastroftillfället förlagt sin semester hit. Bland turisterna fanns många svenska medborgare. Det är den gruppen drabbade som 10

11 står i fokus för den här rapporten och vilket omhändertagande dessa personer fått av socialtjänsten efter hemkomsten, tiden närmast efter flodvågskatastrofen. Även med den avgränsningen finns ingen given definition av vem som är eller ska räknas som drabbad av flodvågskatastrofen. Resonemanget om vem som är drabbad av tsunamin syftar inte till att presentera en definition. Med resonemanget vill Socialstyrelsen belysa hur varierande storleken på antalet drabbade personer blir beroende på vad som läggs i begreppet drabbad. Kommande arbeten med att kartlägga behov och insatser påverkas av vilken definition som ligger i botten. Av intervjuerna med de tio kommunerna framkommer åtminstone tre olika sätt att beskriva och gruppera vem som är drabbad. Kommunerna talar om drabbade som: (1) hemkomna, döda/saknade och anhöriga (2) direkt drabbad, indirekt drabbad och berörd samt (3) någon som varit där och mist anhörig, någon som varit där och inte mist anhörig samt någon som inte varit där men som har påverkats av tsunamin. Utifrån dessa beskrivningar anger kommunerna att följande grupper kan komma att beröras: bekanta, vänner, arbetskamrater, dagispersonal, grannar, arbetsgivare, boende i resp. stadsdel, brukare som kan tänkas använda kommunens/socialtjänstens tjänster, den egna organisationen, skola, barn och ungdomar i respektive stadsdel, samt volontärer som återvänt. Flera kommuner nämner också barn som förlorat båda föräldrarna som en särskild komponent. Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen har tagit fram en lista på tio punkter för att beskriva vem som är drabbad. Denna lista är ett arbetsmaterial som är utgångspunkt för arbetet just nu (april 2005) med att försöka ringa in vilka som skall räknas som drabbade av flodvågskatastrofen. Listan har för närvarande följande utseende: 1. Drabbade som befunnit sig i katastrofområdet, förlorat nära anhörig (konstaterat dödsfall) och har skadats. 2. Drabbade som befunnit sig i katastrofområdet, har saknad nära anhörig och har skadats 3. Drabbade som befunnit sig i katastrofområdet, har saknad nära anhörig men är oskadad 4. Drabbade som befunnit sig i katastrofområdet, förlorat nära anhöriga (konstaterat dödsfall) men är oskadade. 5. Nära anhörig till saknad, befinner sig i Sverige 6. Nära anhörig till avliden, befinner sig i Sverige 11

12 7. Drabbade som överlevt katastrofen och som är utan avlidna/saknade anhöriga men som har upplevt dödshot och/eller är skadade 8. Drabbade som överlevt katastrofen och som är utan avlidna/saknade anhöriga och som inte har upplevt dödshot eller är skadade. 9. Drabbade som inte befunnit sig i det värst drabbade katastrofområdet, vare sig sett eller upplevt flodvågen. 10. Anhörig till drabbad som inte har förlorat någon anhörig Vem som är drabbad, på vilket sätt och vilka stödinsatser som ev. kan komma att behövas för olika individer har inte besvarats med ovan genomgångar, vilket inte heller var avsikten. 2. Insatser från samhället Oavsett vilka begrepp kommunerna använt för att beskriva den grupp som drabbades av flodvågskatastrofen så valde de intervjuade kommunerna att under den första tremånadersperioden tillhandahålla insatser till dem som sökt hjälp och stöd. I inledningsskedet kunde alla med tsunamianknytning påräkna hjälp. I de flesta fallen fick personerna direkta insatser eller kunde hänvisas vidare. Nedan ges exempel på vanliga insatser, exempel på oväntade förfrågningar om hjälp samt exempel på påbörjade och planerade insatser. 2.a Exempel på vanliga insatser De insatser och åtgärder som kommunerna beskriver att man vidtog och erbjöd avser inte enbart socialtjänsten i strikt bemärkelse. Här ingår även annan kommunal verksamhet, insatser från frivilligorganisationer, trossamfund och landstingen. Kommunerna som här intervjuats har utformat sina insatser på olika sätt. Grundtanken hos merparten av kommunerna var att erbjuda hjälp och markera att det fanns ett samhällsstöd att få. Kommunerna arbetade med uppsökande verksamhet av varierande grad. Den hjälp som erbjudits hemvändande från katastrofområdet, anhöriga och även andra berörda kan delas in på följande sätt: Information via kommunernas hemsida, annonser och informationsblad Brev Telefonsamtal Samtalsstöd Samtliga intervjuade kommuner informerade om telefonnummer och adresser till olika aktörer som kommuninvånarna kunde vända sig till. Informationen skedde via kommunernas hemsidor, annonser och radio. På detta sätt 12

13 kunde drabbade på eget initiativ ta kontakt. Ibland fick de som själva sökte hjälp insatser direkt, i andra fall hänvisades de vidare. Stödsamtal var den vanligaste insatsen. Ibland skedde det telefonledes. I andra fall bokades tider för enskilda stödsamtal eller stödsamtal i grupp. Samtalen i grupp var ibland ledda av någon professionell och ibland var det självhjälpsgrupper. Även stödsamtal för barn, såväl enskilda samtal som samtal i grupp, erbjöds. Flera kommuner erbjöd alla beskrivna former av stödsamtal. Ungefär hälften av de intervjuade kommunerna vände sig också direkt till de drabbade via brev eller telefonsamtal. På så sätt fick de drabbade i dessa kommuner en kontaktperson för ev. fortsatta kontakter. Även i dessa kommuner var olika former av samtalsstöd den insats som erbjöds. Kommunerna anger att trycket inte var större än att de som ville ha samtalsstöd också kunde få det. Trycket på sjukvården för fysiskt skadade personer var i de flesta kommuner inte särskilt omfattande. Till psykiatrin hänvisades enstaka personer, vuxna och barn, men merparten av stödet lämnades genom det samtalsstöd som socialtjänst, socialjour, posomgrupper, trossamfund, Röda Korset, Bris m.fl. stod för. Av kommunintervjuerna framkommer också att kommunerna vidtog olika former av förberedande åtgärder som huvudsakligen inte ligger inom ramen för socialtjänstens uppgifter. Kommunerna redovisar följande: Kommunerna gjorde förberedande insatser i förskolor och skolor. De kommuner som haft ensamkommande barn från katastrofområdet har haft mycket fokus på det arbetet och vilka insatser som behövts både till de enskilda barnen och till de förskolor/skolor som skulle ta emot dessa barn. I ett första skede har barnen tagits om hand av anhöriga. Överförmyndare och god man har tidigt varit inblandade. Som regel har barnoch ungdomspsykiatrin varit inkopplad. Vissa insatser gjordes för kommunens egen personal. Det handlade dels om debriefing för personal som arbetat med tsunamifrågan på olika sätt, och dels om att ta hand om personal/personalgrupper där någon anställd personligen var drabbad av katastrofen. För vissa kommuner upptog bemanningen på flygplatser en hel del resurser Sjukhusen gjorde förberedelser. Man ordnade med platser, tömde avdelningar m.m. Någon kommun förstärkte konsumentvägledningen men den anlitades knappt Flera av kommunernas vidtagna åtgärder, som telefonjourer och kriscentra, var överdimensionerade och trappades ned efterhand. Kommunerna är av uppfattningen att det bra med en väl tilltagen krisberedskap, eftersom man hade bristfällig information om tider och antalet hemkommande. 13

14 2.b Exempel på oväntade önskemål om hjälp från enskilda De intervjuade kommunerna uppger att det inte framfördes särskilt många oväntade önskemål om hjälp. I huvudsak kunde ärenden och förfrågningar tas om hand direkt och i annat fall kunde hänvisningar göras. Det som var ovanligt och låg utanför rutinen var den stora volymen på frågor och ärenden. Flera av kommunerna framför i detta sammanhang att gruppen som drabbades av flodvågskatastrofen är resursstarka personer som har egna nätverk. Vissa kommuner lämnar dock exempel på några lite mer ovanliga förfrågningar som aktualiserades. Några exempel som lämnades är: en person hörde av sig angående identifieringsproblem. Personen hade förlorat alla sina id-handlingar och behövde ta ut pengar. Här hänvisade kommunen till polisen. Förfrågan om hjälp med barnpassning där ena föräldern omkommit. Privata näringsidkare med omkomna i familjen som akut behövde hjälp med att driva rörelsen. Här förekom förfrågan från några som drev en pizzeria och från några som hade en gård där fåren skulle lamma. Här engagerades arbetsförmedlingen och de drabbade personernas egna nätverk. Krishantering efterfrågades från ett företag vars vd hade omkommit. Kommunens personal besökte företaget. 2.c Exempel på påbörjad/planerade insatser Samtliga kommuner uppger, vid intervjutillfället, att kommunen har återgått till ordinarie verksamhet. Det innebär att personer som drabbats av tsunamin, och nu behöver hjälp och stöd, på vanligt sätt får vända sig till socialtjänsten, primärvården eller psykiatrin. Någon enstaka kommun har kännedom om att förturen till psykiatrin, för personer som drabbats av tsunamin, finns kvar. Kommunerna redovisar att för de personer, vuxna och barn, som har pågående samtalsstöd i olika former fortsätter dessa så länge behov kvarstår eller annat stöd kan vara aktuellt. En del kommuner berättar att en del samtalsgrupper lätt kan förstärkas och utvidgas om det visar sig att sådana behov finns. Exempel kommunerna lämnar på pågående/planerade insatser är: Flera viktiga aktörer som Röda Korset och BRIS gör långsiktiga insatser i sina samtalsgrupper Landstinget har ordnat med öppet hus vid ett tillfälle. Då kom fyra personer. Ytterligare ett tillfälle kommer att ordnas i maj. Här finns ett fora för att fånga upp ev. långsiktiga behov. I skolorna finns extra resurser engagerade under vårterminen. Landstinget skall starta en speciell stödgrupp för barn och ungdom i länet nu, tre månader efter tsunamin Brottsoffersamordnaren lämnar ut gods från katastrofområdet. Han har kontakt med alla familjer bl.a. har alla familjer fått brev. 14

15 Kyrkan och Röda Korset har via annons i lokaltidningar under februari bjudit in alla personer som var nere i området under katastrofen till uppföljande samtal där även psykiatrin varit representerad. Flera av de intervjuade kommunerna tror, tre månader efter flodvågskatastrofen, att kommande behov skall gå att klara inom den ordinarie verksamheten. Av intervjumaterialet framgår att ett par kommuner även tagit ett samlat grepp för att inventera och bemöta ev. kvarstående och långsiktigt behov av stödinsatser. I en av dessa kommuner, Göteborgs stad, inrättades en samordnarfunktion i februari för att kartlägga och initiera insatser av långsiktig karaktär bl.a. utifrån frågeställningen vad klarar den ordinarie verksamheten? Samordnaren har en samverkansgrupp knuten till sig där kyrkan, Röda Korset, Rädda Barnen, Bris, Solkatten samt representanter från varje stadsdel ingår. Inbjudningar till möten har gått ut till både drabbade och anhöriga. I arbetet kommer kommunen tillsammans med samverkansgruppen att analysera vilka behov som finns, vad man kan göra nu och vad av det här som är ett kommunalt åtagande. På sikt handlar det om att förbättra omhändertagandet vid varje tragedi. I maj 2005 beslutas huruvida det finns ett fortsatt behov av en sådan samordning. En annan kommun, Stockholms stad, uppger att ett möte kommer att anordnas med förvaltningar och bolag för att dra upp den långsiktiga planeringen av stödinsatser. Man kommer bl.a. att diskutera uppsökande verksamhet och ambitionsnivåer, utformning av fortsatt stöd till ordinarie organisation och till personal vid skolor och daghem samt barnpsykiatriska resurser. Krisberedskapen i kommunerna 1. Scenarier av typen tsunami Fenomenet som sådant var inte känt för kommunerna. Ingen av kommunerna uppger att man hade övat för en sådan här typ av händelse. Några av kommunerna uppger dock att man haft övningar där kommuninvånare råkar ut för kriser/katastrofer utanför kommunens geografiska ansvarsområde. Ett exempel på den typen av övning är en rejvfest i Köpenhamn som urartar. Där befinner sig svenska ungdomar som rest dit efter skolavslutningen. Ett annat exempel är en bussolycka som sker på fastlandet. I bussen finns personer från Gotland med. Kommunerna framhåller att den normala beredskapen fanns och den här händelsen krävde egentligen ingen annorlunda beredskap i kommunerna. Det finns en organisation för krishantering och goda kontaktvägar mellan de organ som skall agera. Någon kommun uppger att man länge övat mycket med ledning och organisation, sett över teknik och utrustning samt att posomgruppen var ombildad och förstärkt. 15

16 2. Vad fungerade bra? Intervjumaterialet visar att kommunerna snabbt kom igång med förberedelser för att ta emot hemvändande och andra berörda. Överlag verkar kommunernas organisation ha fungerat bra med aktuella telefonlistor och kontaktvägar. Det var lätt att få tag i de personer som behövdes och beredvilligheten var stor. Några exempel på vad kommunerna lyfter fram på det som fungerade bra är: Kommunerna var snabba med att kalla in posomgrupperna. Skolorna kom igång tidigt med att förbereda inför skolstart och man hade god tid på sig. Kommuner i närheten av flygplatser var snabba med att hjälpa till och bemanna flygplatserna. Bemanningen, för att ta emot hemkommande, sköttes blandat av personal från kommunen, posomgrupper, kyrkans personal, Röda Korset, Bris och Rädda Barnen. Informationen från kommunen fungerade bra, liksom uppdatering av kommunens webbsida. De ordinarie rutinerna, processerna och nätverken. I kommunen/stadsdelen gick det relativt enkelt att plocka fram uppgifter för att få en bild av hur den egna kommunen/stadsdelen drabbats. Intervjumaterialet visar också att kommunerna har utformat sin krisberedskap på olika sätt men att krishanteringen var god oavsett organisationsform. Generellt kan sägas att antingen går den ordinarie organisationen igång i krisberedskapsläge eller så aktiveras en särskild kris- och katastrofgrupp. De flesta kommuner har en posomgrupp. Det varierar vilka parter som ingår och vilka yrkeskategorier som är representerade i posomgrupperna. Utöver posomgruppen/motsvarande finns ofta andra nätverk, kopplade till organisationen, som aktiveras vid behov. Det kan t.ex. gälla kyrkan/trossamfund och Röda Korset om de inte ingår i posomgruppen. Det gäller också PKL (psykosocial katastrofledningsgrupp vid akutsjukhusen) och andra delar av landstinget. 3. Vad fungerade mindre bra? Huvudintrycket från kommunernas svar är att olika justeringar görs löpande efter övningar och händelser. Så kommer även att ske nu. Det föreligger inget behov av större förändringar i kommunernas planering för krisberedskap i dagsläget. Flera av kommunerna gör/skall göra egna uppföljningar och utvärderingar av kommunens krisberedskap med anledning av flodvågskatastrofen. Vad som kommer fram i förlängningen av det arbetet är för tidigt att säga så här kort tid efter händelsen. Kommunerna ger dock flera exempel på sådant som fungerade mindre bra i krisberedskapen för tsunamikatastrofen. Här följer några exempel: 16

17 Posomgruppens ledare måste kunna avlösas. Bevakningen av kommunens officiella e-postadress måste säkras. Bevakning dygnet runt behövs om information kommer från t.ex. länsstyrelsen. Röda Korsets insats mycket värdefull men arbetspassen var för långa. Det var oklart vem som fattar beslut på central nivå i kommunen när beslutsrätten är flyttad till lokal nivå i stadsdelarna. För hemvändande passagerare fanns vid en av flygplatserna inget förberett för de som skulle vidare med anslutningsflyg Stödcentrat som inrättades borde ha legat mer centralt. I ett inledningsskede fungerade det inte med mat, kaffe osv. för dem som bemannade flygplatsen. Tjänstgöringen under kriser både för posomgruppen och för ordinarie verksamhet behöver ses över så att det finns uthållighet i organisationen. Viss överkapacitet vad gäller bemanning vid flygplatser, kriscentra och telefonjourer rådde. Kommunerna är dock samstämmiga i att det var bättre att överdimensionera insatserna och sedan justera bemanningen än att göra tvärtom, eftersom man inte visste hur många personer som skulle komma vid olika tidpunkter och vilka behov de personerna hade. Informationen från nationell nivå var inte bra och försvårade kommunernas arbete. Denna sista punkt tas upp lite utförligare under nästa avsnitt. 4. Förväntningar på nationell nivå Flertalet kommuner kommenterar hanteringen av informationen från nationell nivå. Några kommuner är kritiska till hanteringen av de listor som Utrikesdepartementet och Rikspolisstyrelsen arbetade med. Av intervjuerna framgår emellertid att det finns en viss förståelse för att informationen om vilka som befann sig i katastrofområdet, vilka som saknades m.m. var svår att få fram och att sammanställa. Många gånger hade kommunerna/stadsdelarna själva en ganska bra uppfattning om läget i den egna kommunen. Intervjumaterialet innehåller däremot tydlig kritik angående informationen om hemtransporter av personer från katastrofområdet. Kommunerna anser att någon gång från det att planen lämnade katastrofområdet, mellanlandade och de hemvändande nådde sin hemkommun borde information kunnat tas fram om när planen skulle anlända och hur många personer som var med. Denna information kunde inte kommunerna själva ta fram. Utebliven och bristfällig information var ett problem under hela perioden när hemkommande från katastrofområdet skulle tas emot. Kommunerna uppger att härav försvårades beredskapsarbetet och blev delvis feldimensionerat. Vidare framgår att kommunerna anser att den regionala och nationella nivån bör ta ett större ansvar för att kommunerna förses med korrekta uppgifter om hemvändande, vid en så här pass omfattande händelse utanför landets gränser. Med tsunamin som utgångspunkt finns det anledning att fundera 17

18 över hur man på nationell nivå skall hantera andra händelser där svenskar drabbas utanför landets gränser. Någon kommun framför att det hade varit ett bra stöd med riktlinjer om information och sekretess. Andra uppgifter från intervjuerna 1. Kostnader Ingen av kommunerna har en helhetsbild av vad insatserna efter flodvågskatastrofen kostat. Förutom kommunen har även kyrkan, frivilligorganisationerna och landtinget haft kostnader. När det gäller kommunernas egna kostnader anger kommunerna två typer av kostnader. Den ena typen av kostnad, som inte anges i kronor, avser: (-) personal som blivit uttröttad efter en intensiv period av arbete under några veckor och (-) andra arbetsuppgifter som blivit liggande. Den andra typen av kostnader, som kan räknas i kronor, inkluderar kostnader för måltider, övertidskostnad, lokaler, transporter, annonser och extra personal. En del kommuner har bokfört dessa kostnader på särskilda konton, medan andra inte gjort det. Alla kommuner har inte sammanställt sina uppgifter men flertalet har ändå kunnat göra ungefärliga uppskattningar. Underlaget från intervjuerna visar på två nivåer av kostnader för arbetet med efterverkningarna av tsunamin. I den ena nivån uppger kommunerna kostnader på mellan kronor och kronor per kommun. I den andra kostnadsnivån uppskattas kostnaden per kommun till 1-2 miljoner kronor. De uppskattningar som redovisats här är att betrakta som en beskrivning av några kommuners grova uppskattningar tre månader efter tsunamin. Flera av kommunerna framför att kostnaderna antas kunna bäras inom ramen för kommunernas budget där övertid m.m. tas ut löpande under året och att kostnadsfluktuationer i den här storleken inte är ovanligt under ett år. 2. Media Överlag har kommunerna uppfattningen att media fungerade väl som informationsförmedlare. Bilden av katastrofens vidd förmedlades av media och deras bevakning innebar att alla kunde få en realtidsrapportering från händelsernas centrum. För de allra flesta var medias rapportering den första signalen om det som hade hänt, främst från TV:s bevakning. Mycket information gick ut via media, som fyllde på med information utöver den kommunen gav. Det sköttes välvilligt och korrekt. Många anhöriga fick information via media. I lokaltidningar och lokalradio annonserade kommunen m.fl. Media var också påstridiga anser kommunerna. Trycket på förvaltningarna var hårt, bl.a. ringde det mycket. Vidare var media påstridiga för att få träffa rektorer och få uppgifter om barnfamiljer. Från drabbade skolor bad man pressen att inte prata med elever utan föräldrars medgivande. Detta respekterades huvudsakligen. I några fall anger kommunerna att påstridigheten gick väl långt. Bland annat störde medias hårda bevakning och rapportering hemkommande på flygplatser och de som tog emot dem. Enskilda personer kände sig utsatta 18

19 och exponerade. Media sökte även upp enskilda drabbade vars sorg exponerades på ett utlämnande sätt. 3. Erbjudanden från allmänheten om frivilliginsatser I spåren av flodvågskatastrofen följde en enorm vilja från bl.a. svenska folket att hjälpa till och bidra med något. Många ringde in och anmälde sig som frivilliga för att utföra sysslor av diverse slag, andra för att i sin profession ställa sig till förfogande, exempelvis psykologer och terapeuter. Spontana insamlingar av pengar ordnades m.m. Kommuner, posomgrupper m.fl. var helt oförberedda på denna anstormning av enskilda volontärer och fick ägna en hel del tid åt att besvara samtal och hänvisa dessa frivilligerbjudanden från oorganiserade volontärer. Som regel hänvisade man till etablerade frivilligorganisationer och bad personerna att anmäla sig den vägen. Flera kommuner upprättade egna listor med namn på personer som ville hjälpa till. I det här fallet översteg frivilligerbjudandena vida behovet av frivilliginsatser. De frivilligresurser som användes var redan etablerade kontakter med organiserade frivilligorganisationer som ofta ingick i posomgrupperna. Med några enstaka undantag kom övriga frivilligerbjudanden aldrig att användas. En kommun uppger att man tidigt skickade tackbrev till de personer man tecknat på sin frivilliglista. 19

20 Kommentarer Kort tid har förflutit sedan händelsen och underlaget är begränsat. Socialstyrelsen är därför av uppfattningen att vi befinner oss i ett skede i avrapporteringen där slutsatser och förslag inte kan lämnas. Dessa uppgifter ankommer på det fortsatta arbetet. Denna delrapport fokuserar på hur det kortsiktiga stödet till drabbade har utformats av kommunerna. Kommunerna har delvis olika utformning av sin krisberedskap och i sitt mottagande av de drabbade. Mycket i kommunernas utformning, vad gäller det kortsiktiga stödet, är dock detsamma. Exempelvis är stödsamtal, i olika former, den insats som erbjudits av samtliga intervjuade kommuner. Det förefaller också som att stödsamtal är en insats som efterfrågats i hög grad av de drabbade. Materialet som här tagits fram och sammanställningarna från enkäterna till länsstyrelserna ( Dnr 05-01/2005 ) ger underlag för vissa bedömningar. I underlaget ingår: (-) länsstyrelsernas uppfattning om hur landets kommuner klarat arbetet med följderna av tsunamin och (-) här intervjuade kommuners uppfattning om hur den egna kommunen klarat arbetet de första månaderna. Underlaget saknar däremot bl.a. ett individperspektiv. Socialstyrelsen gör bedömningen att kommunerna har klarat av den första akuta fasen av tsunamins efterverkningar i Sverige på ett bra sätt. Krishanteringen i kommunerna har fungerat, för mottagandet av hemvändande och deras närstående, under de tre första månaderna. Detta gäller för de personer som kommunerna kommit i kontakt med. Situationen för personer som inte varit i kontakt med kommunerna framgår inte av detta intervjumaterial. När det gäller kommunernas och landstingens långsiktiga och uthålliga arbete med att möta enskilda individers varierande behov av stöd saknas här underlag för en sådan bedömning. Det långsiktiga arbetet kommer att belysas senare inom ramen för detta regeringsuppdrag. 20