Anteckningar om folkmusiken och spelmän i Lojo och omnejd. '

Transkript

1 Anteckningar om folkmusiken och spelmän i Lojo och omnejd. ' II 1). - Till G. Rosendahl anlände en gång garvarmästaren Lindqvist jämte en arbetare BIomqvist. R slog upp språk I~dan. Efter en stund frågade Blomqvist, om en okunnig fmge försöka fiolen, som hängde på väggen? - n Varför inte, jnog finns där inne, bara det kommer ut, sa' förra pojken, som åt opp boken", svarade R, och nu tog Blomqvist, låtsande väl ovant och klumpigt, fiolen i hand, men emellertid förvånades R, när han strök helt obetydligt på E-strängen. - "Jaså, okunnig", utbrast R. genast, och när de nu kommo i tal om spelning, så framgick, att BIomqvist i 4 år haft anställning i en orkester. Undertecknad kan ännu påminna sig, att han hade en så besynnerligt jämn stråkföring och vacker ton, när vi senare, då han äter vistades härstädes, samspelade, och han lärde mig åtskilliga stycken. B. hade nämligen, sedan han för dryckenskap förlorat sin plats i orkestern och understöden hemifrån uteblivit, nödgats gå i garvariära, men var alltid för sin musikaliska förmåga och sitt humoristiska sinnelag uppskattad och avhållen, ehuru han, beklagligt nog, var oförbätterlig alkoholist. När jag var c:a 9 år, fick G. R, som då bodde hos oss, besök av Lindfors med son från Sibbo socken. De började spela och voro så intresserade av varandras stycken, 1) Se Brages årsskrift III. att de samspelade hela långa sommardagen, och vi barn hade ljuvliga stunder. Jag minnes ännu stycken från den tiden (se mina anteckningar i Brages samling: Lindfors' polka). En gammal s. k. nkärlekens vals" torde under senare halvseklet lokaliserats till Lojo under benämning n Krögarvals", senare även n Bryggerivals" och enligt folkhumorn aven del kallad nrosendahls bryggerivals" (eller n-marsch")!). Valsen börjar långsamt i h-moll. 2:dra reprisen går i d-dur upp till trestrukna fiss, angivande fästmannen i något gladare tankar än i 1 :sta reprisen, anländ till porten av brudens hem (krogen, ölbryggeriet). Däremot är 3:dje reprisen mycket livlig och något drillartad, angivande ett vänligt bemötande med traktering o. s. v. De tvenne första takterna av 4:de reprisen börja med punkterade fjerdedelar, angivande en upprymd sinnesstämning eller ock målande en druckens raglande gång. Även i kärleksväg hade spelmännen ofta intressanta upplevelser att förtälja: G. R hade på ett bröllop på morgonsidan passat på att till tjänsteflickan göra sin kärleksförklaring, men nu fogade händelsen så, att frun i huset hade en likadan klädning som flickan, och R. lyckades i misstag tilltvinga sig en kyss av henne. - "Jaså, skall det gå så kärt tillväga", sade frun till R:s bestörtning, som nu drog sig generad undan. Vid frukostbordet blev R överraskad, då husvärden bad att få skåla med "svåger", men sedan R, inmundigat flere supar, tog han, humoristisk som alltid, alltsammans med sina vanliga kvickheter och infall. G, R talade ofta om, huru han kom till ett bröllop i Vichtis socken, där skräddaren Vikström spelade. R stannade bland nsnakarena" i "farstun" och stämde där sin fiol efter gehör, under det han hörde V. spela i stugan, vilket i förbigående sagt fordrar gott musiköra. Så steg han in i 1) Sedan ölbryggeriet för c:a 30 år här uppfördes och R. var en flitig besökare av detsamma.

2 ! salen och började spela "sekund", och fast nu V., som var mycket skicklig fiolist, spelade främmande stycken i alla möjliga tonarter, så "följde R. hela tiden med". När V. såg, att han ej kunde blanda bort honom, så slutade han, varpå de hälsade på varandra, och V. förklarade, att han ännu aldrig råkat en sådan, som i "sekunden" så troget kunde följa med melodin som R., samt tillade, det han flerfaldiga gånger "lämnat berömda spelmän efter", men nu träffade han en, som "följde med", vilka stycken han än spelade. Så berättade även G. R., huru under en svensk kadrilj, i stjärnan, då alla voro å golvets mitt, golvet hade bågnat likt ett grytbotten, så att alla måste skingra sig, varpå golvet lyckligtvis återtog sin ställning. För att sedan kunna fortsätta dansen, måste stöttor anbringas från nedre våningen.. Å ett bröllop hämtade husvärden sin fiol åt G. R. och bad honom uppspela den, att den skulle få bättre ljud. När nu R. spelade turvis på den och sin egen, frågade bröllopsgästerna, varför han spelade på två fioler. "Si, när jag spelat den ena varm, tager jag den andra." Som bekant äro spelmännen å landsorten vanlingtvis icke notkännare, ehuru de ibland även kunnat få ett sådant rykte om sig. - Vid mitt sammanträffande med Helen~u~ från Pusula socken, omnämnde han, det han som yngre lite spelade efter noter, men hade sedan glömt dem, sam.t til~ade, att även G. R. även spelat efter noter" Då jag emellertid Visste, att ingendera av dem var notkännare, berättade jag det sedermera åt G. R. och fick av honom följande förklaring, varav detta rykte om honom härlett s"ig: Helenius hade med R. på tal.om melodiernas riktighet, då de av skilda spelmän spelades olika, alltid älskat uttrycka sig: "Det är i notboken så." G. R. satte det på minnet, och då han råkade kring ett arbete få några ark pianonoter och han hade passliga pärmar, så förf~rdigade han åt sig en notbok. Nästa gång han spelade tillsammans med Helenius, kunde han en par nya polkor, varpå H. frågade, varifrån han fått dem. Till bröllopsgästernas förvåning tog R. nu fram notboken och spelade sedan en hel mängd melodier och vände blad i boken, under det H. knappt ville tro sina ögon. Slutligen fattade han mod, steg fram, ögnade i notboken och förklade: "En sådan not bok har jag aldrig sett förut." R. tillade, att H. efter den gången aldrig tvistade med honom om melodiernas riktighet. Till mina anteckningar om G. R. i Brages årsskrift III har jag kompletteringsvis inhämtat, det hans fästmö drunknade under simning, vilket han tog mycket tragiskt och för alltid förblev ogift. G. R. brukade vanligen gå med fiolen under rocken, vilket ej märktes, emedan han var korpulent. Ofta när han mötte någon bekant, som önskade höra en vacker melodi kunde han genast taga fram fiolen till den andras överraskning och börja spela. Av alla barn var han även omtyckt och avhållen, så att de nog i regeln höllo reda på, när R. var i byn. Bröderna R. spelade å ett bröllop från tisdag till måndag. Gästerna hade vilat ut turvis, men musikanterna fingo gno allt jämt. När de omsider kommo hem, stannade G. R. hos sin broder i Karstu by att vila ut, men tyvärr fingo de ingendera någon sömn, ständigt var fiolljudet i öronen. Nu bad G. R. sin svägerska koka kaffe, och då de hade med sig till "bykaka" en flaska från bröllopsgården, började de taga "knorrar" och höllo på under samspråk, tills de slutligen somnade och sovo över ett dygn med en fart. Det var gammal regel i tiden, då hemstöpta talgljus användes, som ej brunno klart, att så länge spelman såg "en låga", så fick han ännu taga till bästa, men då han såg "två lågor", så fick han ej taga mera på en god stund Gch sedan, för att uppfriska sig, enbart någon sup "klart brännvin." - Det var, hette det, i allmänhet svårt att spela midnattstimmen, ty fiolen hade nämligen ej då sitt rätta ljud, huru spelmännen än stämde och experimenterade med 10

3 146 - den, men blott han slapp till klockan l, så började det strax gå bättre. Johan Sten man berättade ofta, huru han en vinter gick till Ingå socken för att spela, och när han kom till Kyrkstad gästgiveri, lämnade han där pälsen, svettig som han var. Fortsättande sin väg~ fick han sedan åka samt blev därvid så svårt förkyld på vägen, att han, då han anlände till bröllopsgården, måste "ledas till sängs". Nu började värdinnan blanda åt honom från sitt husapotek kamfert, brännvin, dyvelsträck, malörter m. m. men tvenne knorrar uppkastades genast, och han frös hemskt, huru mycket de än övertäckte honom; men sedan den värsta kylan "kommit ut", och han fått några knorrar att "hållas inne," begynte det småningom värma invärtes,. tills han slutligen började svettas - och inom ett par timmar var han så pass återställd, att han kunde börja spela till stor gamman för ungdomen, som redan befarade det värsta. En söndag söktes S. att spela, men då han var för att sy i Virkby och stannat över söndagen, körde budet dit. S. frågade, om han kommit att taga fiolen med, och då karlen svarade nekande, nödgades de köra tillbaka. Då de hunnit till Vahlby, började hästen tröttna. De stego ned från kärran och började gå steg för steg. Emellertid hade husvärden hemma varit orolig över hästen, tills han slutligen över fälten såg dem komma gående, i samspråk rökande sina pipor, varpå han skall ha sagt, att man sällan råkar någon, som så skonar annans ök, att de bara spatsera bredvid hästen långa sträckor för sitt nöjes skull, och sålunda fingo de ännu beröm för sitt långa dröjsmål. S. och K. R. voro en morgon på väg hem och började därvid skryta över sin styrka. När de ej kommo till enighet, lade de fiolerna ifrån sig och började brottas. Egentligen voro de jämnstarka; fiolerna hittade de sedan, men ej brännvinsflaskan, och nu begynte ett förtvivlat krypande och, letande: de beskyllde t. o. m. varandra för att ha kastat den längre bort. Slutligen kommo de överens om att djävu len haft ett finger med i spelet.. - S. berättade även om huru spelmännen vid några tillfällen svävat i livsfara. Själv hade han en gång på ett bröllop mot morgonsidan av natten aven drucken man blivit överfallen med kniv och, då han ej slapp undan, sökt skydd "för ryggen mot en stuguknut. När den andra kommit tillräckligt nära, sparkade S. till mannens hand, kniven slant loss och fastnade med bettet i taket. En annan gång måste han springa under armen på en man, just i det kritiska ögonblick, då denne upplyfte en yxa till hugg. Den gången räddade han sig, tack vare sin vighet. Även berättade S., huru förr vid danser ofta förekommo slagsmål, varvid han för att skydda sig vanligen klev upp på en bänk och spelade där av hjärtans lust, ofta utdelande välriktade sparkar åt dem, han ansåg vara mest förtjänta därav. Och ingen misstänkte spelmannen, allraminst som musiken gick med full fart.. Såsom å C. F. Lundgrens fotografi i Brages årsskrift III synes spelar han med vänstra handen. Han hade som ung på en resa i skärgården en midsommarnatt råkat en vänsterhänt fiolspelman. L. inledde samtal med honom och uttryckte sin förundran över att han ej någonsin förr sett en vänsterhänt fiolist, vartill den andre anmärkte, att ej heller han träffat någon sådan. Slutligen tillade L., att han även spelat litet, men nu ej hade fiol med sig. - "Det var ledsamt, att här på orten ej råkar finnas någon vanlig fiol - min är vänsterhänt. " - "Men vad skulle jag hava för nytta aven vanlig fiol, då även jag är vänsterhänt", svarade L. och började till allal> förvåning även han spela, förande stråken med vänstra handen. Vensterhänta fiolspelmän äro sällsynta; vid spelmanstävlan 1907 deltogo endast tvenne sådana, Lundgren och' Jansson. Den sistnämnde spelade en vanlig fiol, hvilket är mycket svårare, då man kommer att "kasta över" med stråken, L. däremot hade en fiol för vänsterhänta, med strän-

4 , garna omsatta. Här på orten har L. f. n. det bästa rykte om sig, såväl för vacker ton som för god takt. Det heter allmänt, att det är roligt att dansa, då han spelar, det riktigt "lättar på foten". Den som emellertid är musikkännare, vet, att i polkan t. ex. böra takternas första åttondedelar markeras; då nu därtill kommer ett ledigt och vackert utförande, melodiskt stycke och jämn takt, så kan man nästan tänka sig en danssal med tiotal svängande par, som så att säga "hållas uppe i luften." Han berättar, att när han som yngre var litet drucken, spelningen gick bättre än han trodde, samt tillägger skrytsamt, att när han får en sup eller toddy, så spelar han lika som förr, oaktat sina fyllda 7 ~ år, men som "spiknykter " börjar han redan märka en viss trötthet. - En vinter var jag hos L. ett par dagar för att uppteckna hans melodier. Han sade sig hava glömt mycket. Då vi höllo på till halva nätterna och hans äldre gosse blev otålig, emedan han ej fick somna - han var i bagar Iära och skulle stiga tidigt upp - utbrast L.: "Jag förstår ej, att Väinö int' alls ä' musikalisk." - - Av L. har undertecknad bl. a. en vals i d-moll: "Fångklagan ", vilken påstås vara komponerad aven yngling, som, då han fördes upp i fångkärran, i denna melodi sökte uttryck för sin sorg över att han tvangs att lämna hembygden. I första- reprisen börja dess tvenne första takter från djupa a (lilla oktaven) i treklang samt modullerar sedan upp till tvåstrukna a. Dess andra repris är uteslutande en klagan, vari tonerna tvåstrukna ciss - a endast komma till I användning...,. Förr var det allmän sed, att Kristi-himmelsfärdsnatten firades med avbrännande av eldar och bål. Vid ett sådant tillfälle förlorade L. sin sångröst. - Det var mycket kallt, och L., som spelade, satt med ena sidan av kroppen vänd mot bålet men frös likafullt. Till råga på allt drack han dessutom kallt öl. Nu blev där bl. a. tal om, vem som kunde hålla längst ut "en ton." L. - som i förbigående sagt den tiden ej gav efter i något - bestod bäst provet;. men då han sjöng, kände han smärta i halsen och blev alldeles hes. På morgonen sände organisten Landen efter L. och bad honom komma till kyrkan för att hjälpa till med nattvardspsalmen, men L. förklarade, att han ej nu kunde uppträda samt berättade, huru han om natten blivit hes. Landen övertalade honom att försöka kurera sig med sirap och mjölk. Lundgren lovade att göra sitt bästa. Landen gav början till psalmen, men huru än L. "figurerade" med kroppen, fick han ej fram ett ljud. Emellertid sjöng församlin- gen psalmen med "full fröjd", och kyrkoherden tackade eft@r gudstjänsten L. för sången, som efter vanligheten gick riktigt bra, samt uttalade sin förvåning över att L. kunde anföra sången, ehuru han för tillfället var alldeles hes. - Bröderna R. voro berömda för ett vackert utförande av valser och marscher samt hade rykte om sig att få bröllopsgästerna att gråta, när de spelade gamla, vackra marscher. - synnerhet G. R. införde alla möjliga grannlåter i sina stycken (förslag, driller m. m.), så att man knappt kunde känna igen så enkla stycken som vigningspsalmen, "gubben Noak" eller "väva vad mal ", så utstyrda_ och "granna" voro de. - L. är f. n. omtyckt för svängdanserl), polka m. m. vilka han alltid spelar i glada durer, merändels D- och A dur, och när han har god "sekund" och spelar i högre lägen, så heter det, att han tager de "fina (= höga) tonerna" så vackert, att det riktigt "kittlar invär tes". - Undertecknad har spelat vid ett bröllop, dit L. lovat komma, men frim vilket han på grund av förhinder uteblivit. Det var ett nöje att konstatera, huru L. änn u är avhållen och väntad. Alla talade om, hurudant liv det genast skulle bliva i festen, bara L. stege in, och man berättade om honom, huru han agerat "Korpralen " och huru han skördat rikligt ljifall l) Sällskapsdanser (potpurri, m. m.) kunna endast få dansa num era.

5 för sin framställning och sång. Hela tiden rörde sig samtalet om hans person, och man berättade otaliga anekdoter om honom. När spelmännen spelade tillsamman, använde de sig stundom av knep för alt övertrumfa kamraten eller kamraterna. - Hade man starka strängar, så kunde man lämna den andra "efter" i stämningen, sålunda att man oförmärkt skruvade upp strängarna på sin fiol så mycket som möjligt. Sedan "samstämde" man strängarna samt började spela. Nu blev kamraten generad över att hans fiol "föll" oupphörligt. Den som ej kände knepet, fick namn lm sig att hava så dåliga strängar, att de "föllo" under spelningen. - Urmakar Helenius. från Pus ula socken hade rykte om sig att kunna trolla. Fick han t. ex. bara fingrera någons fiol, så blevo strängarna genast förtrollade, de brusto den ena efter den andra. Han anförtrodde mig mot tysthetslöfte, att hela trolleriet bestod däri, att han strök litet vitriololja på hög ra handens Iil1fingerspets, och då han sedan därmed vidrörde strängarne, så brusto de. "Men", tilllade han, "detta är den utväg, jag tillgriper, om jag ej annars får vinsten." På sina många och långa spelmansfärder måste man vara beredd på alla eventualiteter. - Det berättas, huru en fiolspelman en natt, då han var på hemväg, trött som han var, föll i en varggrop. I sin nöd började han spela för den uppskrämda vargen. Så länge han spelade, lyssnac!e 'vargen, men lät han fiolen tystna, så begynte vargen genast "g rina tänder," oc? den olyckliga fiolspelmannen Vqr tvungen at f"" i varggropen spela vida flitigare än någonsin på bröllop och fester. På morgonen lyckades byfolket, allt under det spelmannen nere i gropen spelade alla sina gladaste melodier, få en snara om varg ens hals och sålunda få den avlivad. Av mina egna upplevelser vill jag berätta följande: Jag spelade som 10-årig gosse på danser, "skördtalkor" och bröllup. Jag var liten till växten och hade i förstone all möda och svårighet att nå behövliga g repp på fi o len. Enligt uppfattningen på landet var den en god spelman, som tog de "fina" (= höga) tonerna klart och hårt, varemot en dålig fiow;;t merendels tog dem osäkert och otydligt. Som barn beredde mig dessa höga toner naturligtvis svårigheter, men sedan jag vid 11 år erhållit undervisning i fiolspelning samt flitigt hållit på med skalor och övningar, vann jag en större fingerfärdighet och tog då ettstrukna diss samt trestrukna ciss med 4:de fingret utan att flytta handen. - För 20 fl 30 år tillbaka förekom ännu allmänt "skördtalkor," vid vilka musikanten skulle gå längs åkerrenen och spela glada melodier för att pigga upp ungdomen under arbetets gång. Efter kvällsvarden vidtog dansen, som ibland kunde räcka ända till morgonen. Ibland hände det, att jag fick spela 5 fl 6 nätter efter varandra, naturligtvis med någon vila emellan. Detta blev i längden mycket påkostande. Synnerligen tung var vanligen den andra natten. Jag minnes ännu från den tiden, huru jag en natt skulle sova ensam i stugan efter dansens slut, men nervös och mörkrädd, som jag var, fick jag ej någon sömn. Alla möjliga tankar och syner föresvävade mig, tills morgonen inbröt och jag skyndsamt måste kläda på mig,emedan stugugolvet skulle sopas. Som barn kom jag ofta gråtande till bröllopsgården ; än frös jag om fingrarna, emedan jag spelat marscher på vägen, än hade jag tappat en vante. Man tröstade mig då med att jag skulle få ull till hela paret nya vantar, och jag blev åter glad. På tvenne bröllop har jag spelat, där dödsfall inträf. fat; i första fallet dog brudens far på morgonen av slag. Förgäves ansträngde man sig att åter få liv i gubben, som var stor och fet. Slutligen lades han tillbaka i Sängen med den vanliga anmärkningen: "Int' kommer det mera liv i honom." Förr, då det ofta uppstod strid mellan byungdomarna vanligen av obetydliga orsaker, blev jag ibland vittne till

6 - 152 ~ slagsmål å danserna. Slagsbultarna föstes vanligen utför trapporna, men fortsatte ute på gården sitt slagsmål. Nu kom vanligen någon jänta fram till mig, som då var en liten pojke, och sade: "Var ej rädd, spela nu duktigt, så att det hörs dit ut, så glömma de striden och komma in och dansa." Förr var det allmän sed att midsommarnatten kläda majstången med grönt och sedan denna blivit upprest, roa sig med dans och ringlekar ända till morgonen. - Å Lojobacken hämtade en midsolllmarnatt en arbetare sitt barn och barnvaggan fram till majstången, under folkets glam och jubel, och där trådde sedan han och hans hustru dansen med liv och lust. Även han och hans hustru behövde få del av majstångsnöjet. -- Bredvid spelmannen måste alltid sitta en karl, som rökte pipa och höll myggen på avstånd genom att blåsa röken mot spelmannen. Till midsommarnatten beställdes spelmännen vanligen i god tid. Då kunde man även i regeln erhålla bättre betalning, emedan efterfrågan var större än annars. - Det berättas att en spelman en gång låtit övertala sig att spela vid en dans, ehuru han tidigare lovat andra att spela vid deras danstillställning. Då dessa senare blevo utan musikant, sände de en ungdom för att ställa spelmannen till svars for sitt beteende. Då spelmannen blev svaret skyldig, drog den förtörnade ynglingen fram kniven. Denna gång slapp den uppskrämda spelr~annen emellertid undan för gott pris, endast strängarna blevo av~kurna på h ~li1s fiol. A ett bröllop blev jag mitt i en vals sittande med endast stråken i hand. Allas ögon riktades på mig, då musiken upphörde. Fiolen, som fastnat med skruvarna i brudslöjan, svängde några sirliga varv i dansen. Till all lycka satt den stadigt fast där, och jag fick nöjet löstaga den och visa åt publiken, att den var oskadad, samt vidare fortsätta a tt spela. - Å en dans blev jag som barn lämnad ensam, då dansen var slut. Alla gingo nämligen att följa varandra, och emedan det i stora byggnaden var mörkt, så beslöt jag gå hem. Där ute var kallt. Jag bultade på dörren till ett torp vid vägen och lyckades få nattkvarter samt dessutom "hemsällskap" följande dag. För den resan erhöll jag ej någon betalning - mina pris utgjorde i början 1 mk--l: 50, och sedermera större summor - men ibland hände det, att jag vid danser, där "spelmanspängar" uppburos "med sång", kunde erhålla ända till 15 mark för en natt. Å danser lämnades jag ibland ensam med druckna, vilka då tvingade mig att spela alla möjliga stycken enligt deras val, samt att "smaka" starka drycker, ofta så att jag plågades av uppkastningar och ännu vid hemkomsten var illamående. Tidigt använde jag som bot för min kramp varma bad, av "bockpors", "tallstrunt" m. m., vilka bad jag fick taga i en rund, smal tina. För att bättre verka skulle badet vara så hett som möjligt. Vanligen fick jag sitta i badet så länge jag uthärdade med tillhjälp av stimulerande droppar, och ju bättre jag sedan sov min natt, desto mera välgörande, hette det, var badet. Även försöktes tvenne gånger med åderlåtning. Denna endast ytterligare försvagade mig. Med magi försökte man även bota mig, men då det ej hjälpte omedelbart, lovade trollkarlen sedermera fortsätta med sina besvärjelser i hemlandet Archangel, enär han här bl. a. ej kunnat erhålla en helsvart katt. - Min moder tror ännu i denna dag, att jag därigenom botats. - Av äldre bröllpsseder må nämnas, att det hörde till regeln, att ju större ett bröllop var, desto flere "snakare" borde där finnas. Dessa fyllde stundom trappor, "farstukvistar", danssalen till en del och platsen utanför fönstren. Å större bröllop kunde "snakarena" bli bjudna på skild dans, där musiken sköttes aven reservspelman. I lyckligaste fall undfägnades de t. o. m. med traktering. Under nattens lopp ropades allt som oftast "bruden ut." Svenner och tärnor gingo nu före med ljus, och brudparet "visade sig" ute på stugutrappan under tonerna aven

7 livlig marsch. Mot morgonsidan dansades brud polskan "med kransen" - en gång hade undertecknad, som spelade polskan, nöjet att bli "krönt." Sedan alla vilat ut, börjades dansen andra dagen med "ungmorspolska", i vilken alla både unga och gamla skulle deltaga. Härefter dansades vals, polska, potpurri m. m. Äldre danser, vilka även dansades, voro : menuett, hamburgska (= ett mellanting mellan släpvals och "poika mazurka "), "harriduri", svensk kadrilj m. m., vilka ledsamt nog numera blivit bortglömda. Vi äro föreningen Brage tacksamma för att den bl. a. genom anordnande av S'pelmanstävlingar arbetar för att fiolen åter må komma till heders närmast bland vårt lands svensktalande allmoge. År 1907 deltogo vi i Brages första fiolspelmanstävlan. Emedan Lundgren just då spelade i Pusula socken, så reste jag förut samt inväntade honom vid Helsingfors station. Då han anlände, var han restrött och nervös men skulle icke desto mindre nästan genast uppträda och spela. När vi andra festdagen gingo ut til( Fölisön, förlorade vi för en stund varandra ur sikte. Snart hörde jag emellertid L:s son sjunga och såg honom rida på axlarna av ett par studenter. Efter stegade L. med fiolen under hakan. Å Fölisön spelade ' vi spelmän i mindre grupper. Då det begynte regna, spelade vi i 5'kydd av träden. Efter slutad. fest återvände vi med ångbåt till staden samt spelade hela vägen. När vi senare på dagen promenerade omkring i staden, mötte vi damer, som, när de sågo våra festmärken och L:s son, som var med oss, sade till varandra: "Där. är den gossen, som sjöng på festen." - På hemresam från Helsingffors besökte L. i förbifarten en kusin. För honom berättade han om de senaste dagarnas upplevelser. - "Vet Du, jag reste direkte från Pusula socken till festen. Vi ~örde så hårt, att gossens rock tappades på vägen. I Helsingfors fick vi pris: de här medaljerna, dessutom jag 20 mk och gossen för sin sång 30 mk. Vi ha åkt med omnibus, hyrkusk, ångbåt, järnväg och t. o. m. i oxvagn, (denna sistnämnda å sträckan Svartå - Gerknäs.) Vet Du, vi blevo bättre emottagna och omhuldade i Helsingfors än någonsin annorstädes. Och ändå blev jag från ett bröllop i Vichtis en gång hemskjutsad med två hästar, så att jag, när vi kom mo till Oinola by, sade åt skjutskarlen : "Låt nu ena hästen springa i trav och den andra i galopp, så åker jag lik en rysk general..." - I en grannsocken hörde jag det yttrandet om en studerande, att han annars var en mycket vänlig och tillmötesgående yngling, men att han måste ha läst för mycket - han var ej mera riktigt klok; han vurmade för allt gammalt - visor, melodier, sagor, berättelser m. m. - och den som bara skulle haft gott minne och kunnat berätta för honom, skulle nog fått hålla på därmed hur länge som helst. Jag hade all möda att övertyga dem om, att en strävan numera gör sig gällande att samla och för framtiden uppbevara allt gammalt och värdefullt, liksom man ock arbetar på att för kommande tider samla alster av nutidens allmogekultur och -liv. K. J. Fagerström.