KVAST - ETT DATORPROGRAM FOR BERÄKNING AV BYGGNADERS SKYDDSFAKTORER FÖR KVARVARANDE STRÅLNING Eva Elvers, Marjorie Nilsson och Göran Danielson

Transkript

1 Försvarets Forskningsanstalt Huvudavdelning Stockholm FOA rapport C A2 Augusti 1979 KVAST - ETT DATORPROGRAM FOR BERÄKNING AV BYGGNADERS SKYDDSFAKTORER FÖR KVARVARANDE STRÅLNING Eva Elvers, Marjorie Nilsson och Göran Danielson Antal sidor: 44 Sammanfattning KVAST är ett interaktivt datorprogram som med en amerikansk metod, den s k standardmetoden, beräknar skyddsfaktorer för byggnader för kvarvarande ^training, dvs joniserande strålning från radioaktiv beläggning på byggnadens tak och på marken omkring byggnaden. Skyddsfaktorn - kvoten mellan dosen i byggnaden och dosen i det fria - kan beräknas dels för isolerade byggnader, dels för byggnader där man genom att definiera jämnbreda beläggningsremsor intill ytterväggarna tar hänsyn till intilliggande bebyggelse. Rapporten innehåller en beskrivning av beräkningsmetodiken och en användarhandledning till KVAST. Nya data definieras genom att man besvarar frågor, vilkas antal beror av den aktuella byggnadsbeskrivningen. Ändringar i en datauppsättning utförs med hjälp av kommandon eller frågor. Uppdragsnr: A2 33 Sänd!i sta: FortF, Skydds, Cfs (3 ex), Statens strålskyddsinstitut (2 ex), Studsvik Energiteknik AB (3 ex), ITM, Stat kärnkraftsinsp, FOA 1 (4 ex), FOA 3 (2 ex), FOA 4 (2 ex), FOA 5 FOA 2: 040 (2 ex), 210 (2 ex), 211 (20 ex), 212 (4 ex), 213 (12 ex), 280

2 Innehållsförteckning Referenser Tabeller Figurer Inledning Standardmetoden Bakgrund Omfattning Strålkällor Definition av skyddsfaktor och masstjocklek Beräkningsmetodens principiella uppbyggnad Beräkning av takbidraget Beräkning av markbidraget Fönster- och dörröppningar Beräknade skyddsfaktorers tillförlitlighet Byggnadsbeskrivning och beräkningsmetodik i KVAST Jämförelse mellan KVAST och standardmetoden Väggbeskrivningen Beräkningarna i KVAST Användarhandledning Allmänt om KVAST och dess interaktivi tet Att påbörja en körning av KVAST på DEC 10 Beskrivning av ingående variabler Att skapa en datauppsättning Upplysningar om värden, variabler och kommandon Ändring genom frågor Ändring genom tilldelning Data på fil Beräkningskommandot Att avsluta en körning Hjälptext En KVAST-körning

3 1 Inledning Stralskyddsberäkningar för byggnader för kvarvarande strålning, dvs joniserande strålning från radioaktivt nedfall vid ytexplosioner av kärnladdningar, har på FOA hittills utförts genom beräkningar för hand med en amerikansk beräkningsmetod, som kallas standardmetoden. En förenklad, systematiserad beräkningsmetodik för det genomsnittliga skyddet i byggnader, baserad på den version av standardmetoden som dä var känd, utarbetades i början av 1960-talet (Schelin m fl 1962). Denna användes bl a vid en studie av strålskyddssituationen i olika delar av Sverige (Schelin m fl 1965). Både för att snabbt kunna göra enstaka beräkningar och för att kunna utföra mera omfattande beräkningsserier behöver man emellertid ha tillgång till ett datorprogram. KVAST är ett datorprogram med interaktiv inläsning, som med standardmetoden beräknar skyddsfaktorer för kvarvarande ^training för byggnader. Förutom rapportförfattarna har Janerik Persson, FOA 212, deltagit i arh<?tet med programmet. Han har överfört standardmetodens grunddata från kurvskaror till tabeller och gjort interpolationsrutiner för dessa data. Den översiktliga beskrivningen av beräkningsmetoden i KVAST är uppdelad i två kapitel, av vilka det första (kapitel 2) behandlar standardmetoden och det andra (kapitel 3) dess tillämpning i KVAST. I dessa kapitel ges även underlag för bedömning av tillförlitligheten hos skyddsfaktorer beräknade med programmet. De indata som svarar mot en byggnadsbeskrivning behandlas i användarhandledningen (kapitel 4), där även de olika möjligheterna i programmets interaktiva del beskrivs. Slutligen ges ett exempel på en KVAST-körning (kapitel 5). Standardmetoden är ursprungligen avsedd att användas vid strålskyddsberäkningar för den strålning som utsänds från det radioaktiva nedfallet efter en kärnladdningsexplosion. Den har emellertid även använts vid beräkning av de skyddsfaktorer som ingår i ett appendix till den s k Rasmussen-rapporten (USWRC 1975) och som avser gammas trål ning från den radioaktiva beläggning som skulle erhållas efter ett omfattande radioaktivt

4 utsläpp vid ett haveri i en kärnkraftreaktor. Beräkningarna har utförts av Burson och Profio, som även redovisar jämförande transmissionsberäkningar för de båda typerna av beläggning (Burson & Profio 1975). De anser i denna rapport att resultaten är så lika att standardmetoden kan användas även för reaktorfallet. Enligt detta skulle KVAST kunna användas inte enbart för kvarvarande strålning utan också vid studier av vissa konsekvenser av reaktorhaverier.

5 2 Standardmetoden 2.1 Bakgrund Standardmetoden för beräkning av skyddsfaktorer för kvarvarande strålning (fullständig beteckning: "DCPA Standard Method for Fallout Gamma Radiation Shielding Analysis") har i olika versioner använts under cirka 20 år i USA. Grunden för metoden är teoretiska beräkningar utförda av Spencer (Spencer 1962). Eisenhauer utvecklade ur detta material den beräkningsmetod (Eisenhauer 1964) som sedan successivt förbättrats, utvidgats och uppdaterats utgående från både nya teoretiska beräkningar och experiment. Den senast publicerade versionen av standardmetoden kom 1976 (DCPA 1976), och det är delar av denna version som används i KVAST. Under de senaste 20 åren har ett stort antal rapporter publicerats, främst i USA, med anknytning till standardmetoden. Av dessa har, förutom tidigare nämnda, endast ytterligare en rapport tagits med bland referenserna (Bramlitt & Eisenhauer 1971). Den innehåller utförliga begreppsdefinitioner samt kommentarer till de ändringar som gjordes i metoden i början av 1970-talet. 2.2 Omfattning Det beräkningsmässigt enklaste fallet i standardmetoden behandlar en isolerad byggnad på ett jämnt, horisontellt plan, där markbeläggningen antas ha oändlig utsträckning i alla riktningar. (En markyta av storleksordningen 10 m är i praktiken tillräcklig för att motsvara detta "oändliga" fall.) Om det finns andra byggnader i närheten av den byggnad för vilken skyddsfaktorn ska beräknas (i fortsättningen betecknad beräkningsbyggnaden), kan man i standardmetoden på ett relativt enkelt, approximativt sätt ta hänsyn även till denna intilliggande bebyggelse. I en eller flera horisontella riktningar ersätter man då den oändliga markbeläggningen med en jämnbred beläggningsremsa intill beräkningsbyggnadens yttervägg. Värdet på remsans bredd bestäms av byggnadernas inbördes läge. Approximationen förutsätter att den strålning från takbeläggning på intilliggande byggnader eller från markbeläggning bortom dessa byggnader som når in i beräkningsbyggnaden ger försumbara bidrag till dosen i beräkningspunkten.

6 Dessa båda beräkningsfall ingår i datorprogrammet KVAST. Den fullständiga beskrivningen av den aktuella versionen av standardmetoden (DCPA 1976) innehåller dessutom ytterligare några möjligheter, t ex beräkningar i vilka ingår takbeläggning på eller markbeläggning bortom låga intill igqande byggnader samt sluttande eller ojämn mark. Beskrivningen av metodiken för en del av dessa fall är dock ofullständig. Vid FOA har det nu bedömts vara tillräckligt att ha möjlighet att utföra beräkningar för de båda fall som definierats i början av detta avsnitt. Fortsättningen av kapitel 2 behandlar därför endast beräkningsmetodiken för dessa två fall. 2.3 Strålkällor Den joniserande strålningen från radioaktivt nedfall efter en ytexplosion består av alfa-, beta- och gammastrålning. Nedfallspartiklar antas finnas endast på beräkningsbyggnadens tak och på marken runt denna samt vara likformigt fördelade på dessa ytor, som vid beräkningarna antas vara horisontella, jämna plan. Eftersom alfa- och betastrålningen har så kort räckvidd att ingen sådan strålning från partiklar i beläggningen når in i beräkningsbyggnaden, behandlas endast gammastrålning i standardmetoden. 2.4 Definition av skyddsfaktor och masstjocklek Med standardmetoden - liksom med KVAST - beräknas skyddsfaktorn i en punkt i en byggnad som kvoten mellan gammadosen (eller gammastrålningens intensitet) i denna punkt och gammadosen (eller intensiteten) i det fria. För detta helt oskyddade referensfall har man valt en punkt 1 meter ovanför ett horisontellt, jämnt plan med oändlig utsträckning. De antaganden som görs (DCPA 1976) är att energin hos gammas trål ningen från nedfallspartiklarna i den radioaktiva beläggningen är densamma som för blandade fissionsprodukter 1 timme efter fission av uran 235, att gammastrål ningen ä'r i sotrop, att gammaaktiviteten är likformigt fördelad och har konstant styrka per ytenhet på det horisontella planet och på byggnadens tak och marken runt byggnaden samt att planet är inneslutet i oändlig homogen luft.

7 För alla vanligen förekommande byggnadsmaterial gäller att när gammastrålning infaller mot ett skikt av materialet är skiktets masstjocklek, dvs produkten av skiktets tjocklek och materialets densitet, avgörande för hur stor dämpningen av strålningens intensitet blir i skiktet. Detta gäller även för sådana material som kan komma att användas för skyddsförbättrande åtgärder, t ex sand och jord. Alla vägg-, golv- och taktjocklekar uttrycks därför i masstjocklek i standardmetoden. 2.5 Beräkningsmetodens principiella uppbyggnad Skyddsfaktorn i en punkt i en byggnad beräknas i standardmetoden som summan av markbidraget, dvs bidraget från strålningen från partiklar på marken runt byggnaden, och takbidraget, dvs bidraget från strålningen från partiklar på byggnadens tak. Mark- och takbidragen beräknas i sin tur som summor av ett antal del bidrag, vilka erhålls med hjälp av s k fiktiva byggnader. De fiktiva byggnaderna är rätvinkliga parall ellepipeder med beräkningspunkten i våningsplanets centrum. I varje våningsplan har alla ytterväggar samma masstjocklek och samma dörr- och fönsteröppningar. Motsvarande villkor gäller för innerväggarnas placering och masstjocklek. Varje golv/tak har konstant masstjocklek i hela sin utsträckning. Markbeläggningen intill en yttervägg motsvaras av samma storlek på beläggningsfältet vid den motsatta ytterväggen. Dessa fiktiva byggnader används därför att standardmetodens grundformler endast gäller för byggnader som är symmetriska relativt beräkningspunkten på ovan beskrivna sätt. De delar av beräkningsbyggnadens yttertak och ytterväggar som ingår i skyddsfaktorberäkningen indelas i ett antal mindre delar på ett sådant sätt att en fiktiv byggnad kan definieras för var och en av dessa delar. Det totala antalet fiktiva byggnader och deras egenskaper beror därför av beräkningsbyggnadens utformning samt av beräkningspunktens läge. Del bidragen för beräkningsbyggnaden erhålls genom transformation av de fiktiva byggnadernas mark- och takbidrag. Detta beskrivs närmare i avsnitt 2.6 och 2.7.

8 Om beräkningsbyggnaden innehåller fler våningsplan än den våning i vilken beräkningspunkten ligger (i fortsättningen betecknad beräkningsvåningen), antas de övriga våningsplan som ingår i beräkningen av markrespektive takbidraget ha väggar på samma ställen som i beräkningsvåningen. Dessutom antas varje innervägg i dessa våningsplan ha samma masstjocklek som motsvarande innervägg i beräkningsvåningen. I vissa byggnader, t ex flerbostadshus, är innerväggskonfigurationen i de olika våningsplanen identisk. För övriga byggnader innebär ovan beskrivna antaganden angående innerväggar en förändring av den verkliga situationen. Denna förändring medför dock normalt ingen ökning av osäkerheten i de beräknade skyddsfaktorerna, eftersom den endast påverkar sådana del bidrag vilkas summa i regel är betydligt mindre än summan av de del bidrag som beräknas för beräkningsvåningen. Vid beräkningen av de olika delbidrag som ingår i de fiktiva byggnadernas mark- och takbidrag utförs först rymdvinkel beräkningar för väggar, golv, tak och eventuella beläggningsremsor. Delbidragen erhålls sedan ur geometriska faktorer och dämpningsfaktorer, vilka är funktioner av rymdvinklarna, av masstjocklekarna hos väggar, golv och tak samt av beräkningspunktens läge relativt marknivån. Dessa faktorer ingår i standardmetoden i form av ett tiotal kurvblad. Varken dessa kurvblad eller standardmetodens beräkningsformler finns med i föreliggande rapport, utan den intresserade hänvisas till referenserna i avsnitt Beräkning av takbidraget Vid beräkning av takbidraget kommer i regel det största del bidraget från den del av yttertaket som ligger rakt ovanför taket i det rum där beräkningspunkten ligger (i fortsättningen betecknat beräkningsrummet). Yttertaket ovanför närmast intilliggande rum ger normalt mindre bidrag, och de delar av yttertaket som ligger ovanför rum långt från beräkningsrumnet ger helt försumbara bidrag till det totala takbidraget. Delbidrag beräknas därför endast för yttertaket ovanför beräkningsrummet samt ovanför några av rummen närmast intill detta. Hur många rum som tas med i beräkningen beror av deras storlek och innerväggarnas masstjocklek. De fiktiva byggnadernas storlek bestäms av avståndet från beräkningspunkten

9 till väggarna i de rum för vilka beräkningarna utförs, och antalet fiktiva byggnader beror av hur manga rum som ingår i beräkningen. 2.7 Beräkning av markbidraget Vid beräkning av markbidraget tar man hänsyn till byggnadens hela horisontella utsträckning, medan man i vertikalled gör beräkningen för maximalt 3 våningsplan. Dessa är beräkningsvåningen samt våningen närmast ovanför och närmast under (i fortsättningen betecknade övervåningen och undervåningen). Att ta med ytterligare våningsplan skulle endast innebära beräkning av helt försumbara delbidrag (DCPA 1976). Först skapas de fiktiva byggnaderna (utan innerväggar), och markbidragen beräknas för dem. De fiktiva byggnadernas storlek bestäms av avståndet från beräkningspunkten till ytterväggarna i beräkningsbyggnaden. Figur 1 är ett exempel på en rektangulär beräkningsbyggnad och motsvarande fiktiva byggnader. Varje yttervägg i beräkningsbyggnaden delas in i 2 delar med plan genom beräkningspunkten vinkelrätt mot ytterväggen. Var och en av de 8 delar i vilka ytterväggarna därigenom indelats motsvaras av en fiktiv byggnad. (Om beräkningspunkten ligger symmetriskt i beräkningsbyggnaden eller om angränsande ytterväggar har samma masstjocklek och samma storlek på dörr- och fönsteröppningar, blir givetvis vissa av de fiktiva byggnaderna parvis identiska.) Därefter beräknas markbidraget för beräkningsbyggnaden utgående från markbidragen för de fiktiva byggnaderna. Med syftlinjer från beräkningspunkten till samtliga skärningspunkter mellan väggar i beräkningsbyggnaden delas horisontalplanet genom beräkningspunkten in i sektorer (jämför figur 2, som kommenteras i avsnitt 3.3). Standardmetoden (DCPA 1976) innehåller två alternativa metoder att transformera beräknade bidrag för de fiktiva byggnaderna till delbidrag för beräkningsbyggnaden. Delbidraget för en sektor med asimutvinkeln v grader i beräkningsbyggnaden blir enl ig "asimutmetoden" andelen v/360 av det totala markbidraget för motsvarande fiktiva byggnad multiplicerat med strålningsdämpningen för innerväggarnas sammanlagda masstjocklek inom denna sektor. I "perimetermetoden" relateras del bidraget till andelen av den fiktiva byggnadens

10 10 totalomkrets. Bada metoderna är approximativa metoder för att erhålla det totala markbidraget i beräkningsbyggnaden, men det påpekas i kommentarerna till standardmetoden (DCPA 1976) att det år fysikaliskt mer korrekt att relatera bidraget till vinkel andel än till andel av total omkretsen. 2.8 Fönster- och dörröppningar Öppningar i ytterväggar anges på ett sätt i beräkningsvåningen och på ett annat sätt i över- och undervåningen. För beräkningsvåningen anges läget av en horisontell remsa, vars över- och underkant bestäms av Öppningarnas läge. Denna remsa sträcker sig längs hela ytterväggen. Öppningarna antas vara likformigt fördelade inom remsan och andelen öppningar i remsan anges. För över- och undervåningen ter man inte hänsyn till öppningarnas läge utan man använder endast andelen öppningar i ytterväggen. I samtliga beräkningar antas att masstjockleken är noll i de delar av ytterväggen som består av öppningar. Att ta hänsyn till öppningarnas läge även i över- och undervåningen skulle inte medföra någon ökning av noggrannheten i det beräknade markbidraget (DCPA 1976). Av det totala markbidraget för en beräkningspunkt i något av de mellersta våningsplanen i ett flerbostads'as utgör bidraget genom undervåningens ytterväggar ca 10 % och bijragh genom övervåningens ytterväggar några få procent. En beräkning, dar öppningarnas exakta läge i över-och undervåningen ingår, skulle innebära högst 10 % variation i dessa bidrag, dvs mindre än 2 % ändring av totala markbidraget jämfört med standardmetodens behandling av öppningar i över- och undervåningen (jämför även avsnitt 2.9). Om ma? i?.-v/ddsfaktorsberäkningarna vill ta hänsyn till Öppningar i innerväjoar är enda möjligheten att använda ett lägre masstjockleksvirde för hela innerväggen. Denna masstjocklek motsvarar innerväggens resterande massa, jämnt fördelad över hela väggen, sedan man tagit hänsyn till öppningarnas storlek.

11 11 Eventuella öppningar i tak och golv behandlas i KVAST helt analogt med öppningar i innerväggar. I standardmetoden (DCPA 1976) anges dessutom vissa möjligheter att beräkna takbidraget för de geometrier i vilka stora takfönster ingår genom att sätta masstjockleken för motsvarande del av yttertaket lika med noll. 2.9 Beräknade skyddsfaktorers tillförlitlighet I litteraturen om standardmetoden (DCPA 1976, Bramlitt & Eisenhauer 1971) finns - förutom vad som hittills tagits upp i kapitel 2 - vissa, ganska knapphändiga, uppgifter om tillförlitligheten hos värden beräknade med standardmetoden. Där framgår att grunddata (dvs de kurvblad som omnämns i avsnitt 2.5) ges med en osäkerhet av högst några få procent. Tillförlitligheten hos beräknade värden på skyddsfaktorer beror därför huvudsakligen av hur väl komplexiteten hos en verklig byggnad kan approximeras med sådana principiellt enkla byggnader för vilka standardmetoden gäller. Dessutom påpekas (DCPA 1976) att värden beräknade med standardmetodens teknik för beläggningsremsor är mer osäkra än värden som beräknas för oändlig utsträckning på markbeläggningen i alla riktningar. (Beräkningsmetodiken för beläggningsremsor uppges i regel överskatta skyddsfaktorns storlek.) Det är därför inte rimligt att ge skyddsfaktorn med mer än 2 siffror, och även för oändlig beläggning är osäkerheten i andra siffran ofta stor. Det är emellertid inte heller rimligt att eftersträva en beräkningsmetod som ger skydddsfaktorn för en byggnad med mycket hög precision, eftersom osäkerheten i motsvarande dosvärde för byggnaden ändå blir stor på grund av bl a lokala meteorologiska förhållanden, som påverkar nedfallsdepositionen, och terrängen i närheten av byggnaden (se även avsnitt 2.2).

12 12 Byggnadsbeskrivning och beräkningsmetodik i KVAST 3.1 Jämförelse mellan KVAST och standardmetoden I datorprogrammet KVAST tillämpas standardmetoden såsom den beskrivs i kapitel 2 med undantag för att man i KVAST inte tar med samtliga väggar och rum i beräkningsvåningen, om denna innehåller många innerväggar. Denna förenkling har införts i KVAST för att man ska få en hanterlig mängd indata och beräkningsalgoritmer även för stora byggnader. Valet av hur stor del av beräkningsbyggnaden som tas med görs dock på ett sådant sätt att de med KVAST beräknade skyddsfaktorerna förväntas överensstämma (med den noggrannhet som anges i avsnitt 2.9) med de värden som skulle ha erhållits med standardmetodens mera omfattande beräkningar. Avsnitt 3.2 redogör för hur beräkningsvåningens väggar anges. Avsnitt 3.3 behandlar beräkningsmetodiken i KVAST och beskriver kortfattat hur standardmetodens grunddata används. För en fullständig beskrivning av samtliga indata hänvisas till avsnitt 4.3 och Väggbeskrivningen Vid beskrivningen av beräkningsvåningens väggar utgår man från beräkningspunkten och ger data i tur och ordning för fyra horisontella riktningar. I varje riktning tar man med högst 2 väggar (i fortsättningen betecknade första och andra väggen, räknat från beräkningspunkten). Avståndet från beräkningspunkten till första väggen anges. Om denna är en innervägg, anges avståndet från första till andra väggen. Även om andra väggen skulle vara en innervägg tar man inte med flera väggar i denna riktning. Beräkningsrummet definieras av första väggen i de fyra riktningarna och är rektangulärt. Intill var och en av dess innerväggar finns ett angränsande rektangulärt rum, som definieras av första och andra väggen samt av väggar som är direkta fortsättningar på beräkningsrummets väggar. På detta sätt definieras totalt maximalt 5 rum i beräkningsvåningen och därmed i över- och undervåningen (jämför avsnitt 2.5). I varje våningsplan gränsar högst 3 rum till samma yttervägg.

13 13 För byggnader med stor horisontell utsträckning skiljer sig denna enkla väggbeskrivning avsevärt från den geometri beskrivning i standardmetoden som redovisas i kapitel 2. Trots detta blir överensstämmelsen mellan de beräknade skyddsfaktorerna god, om man till KVAST-beräkningen väljer väggar på ett sådant sätt att samtliga väsentliga delbidrag kommer med. Om en beräkningsvåning innehåller många innerväggar, ignorerar man de tunna av lätta material och tar endast med dem som har stor masstjocklek, dvs i regel endast bärande innerväggar. Härigenom torde också undantag från den enkla geometrin med ett enda rektangulärt rum intill varje innervägg i beräkningsrummet vara sällsynta. Skulle sädana fall inträffa, får man återigen göra en bedömning av vilka bidrag som är väsentliga, om någon vägg ska ignoreras eller eventuellt anges ha ett annat läge än det verkliga etc. Med innerväggar avses i fortsättningen - liksom i KVAST - de innerväggar man valt att ingå i byggnadsbeskrivningen, och med rum avses de rektangulära delar av våningsplan som begränsas av ytterväggar och sådana innerväggar. De data man anger för ytterväggen i ett våningsplan (dvs ett värde på masstjockleken samt en öppningsbeskrivning) avser ytterväggen i hela dess utsträckning. Valet av dessa indata för en byggnad med stor horisontell utsträckning underlättas av att man i KVAST definierar maximalt 3 rum längs ytterväggen. Man ska givetvis även i detta sammanhang beakta i vilken omfattning olika delbidrag påverkar den totala skyddsfaktorn. Härav följer att ytterväggens utformning i beräkningsrummet har större betydelse än utformningen i angränsande rum. Motsvarande förhållanden gäller för över- och undervåningen samt när man väljer värde på en beläggningsremsas bredd. 3.3 Beräkningarna i KVAST Takbidraget beräknas i KVAST som summan av bidraget för den del av yttertaket som ligger rakt ovanför beräkningsrummet och bidragen för de delar av yttertaket som ligger ovanför eventuella angränsande rum. Om väggarna angivits på det sätt som beskrivs i avsnitt 3.2, ger denna takbidragsberäkning i praktiken samma resultat som metoden i avsnitt 2.6.

14 14 Storleken på de fiktiva byggnader som i KVAST används vid beräkning av markbidraget bestäms av avståndet från beräkningspunkten till den bortersta väggen i de olika riktningarna. För att transformera de för fiktiva byggnader beräknade markbidragen till del bidrag för beräkningsbyggnaden används asimutmetoden, som beskrivs i avsnitt 2.7. Dessa del bidrag beräknas endast för sådana sektorer i beräkningsbyggnaden som innehåller en yttervägg. Figur 2 visar indelningen i sektorer av byggnaden i exemplet i figur 1. (Om någon yttervägg i en fiktiv byggnad geometriskt motsvaras av en innervägg i beräkningsbyggnaden, antas vid beräkningen markbeläggningen intill denna yttervägg ha oändlig utsträckning.) Att man i KVAST inte beräknar del bidragen för de sektorer som innehåller enbart innerväggar innebär givetvis en Överskattning av byggnadens skydd, men denna överskattning saknar betydelse. Varje sådant ignorerat delbidrag skulle nämligen ha blivit mycket litet jämfört med det totala markbidraget. Dels beror den totala strålningsdämpningen i dessa sektorer av den sammanlagda masstjockleken hos en yttervägg och minst två innerväggar, dels är i regel avståndet mellan beräkningspunkten och ytterväggen i dessa fall stort jämfört med avståndet i de sektorer som ingår i KVAST-beräkningen. Likaså är den underskattning av byggnadens skydd som man gör genom att ignorera innerväggar med liten masstjocklek i regel obetydlig. För att beräkna de olika del bidrag som ingår i mark- och takbidragen används de i avsnitt 2.5 nämnda kurvbiaden (DCPA 1976). Dessa kurvvärden ingår i KVAST i form av tabeller och interpolationsrutiner. Kurvvärden saknas dock för stora värden på masstjocklek och höjd samt för vissa rymdvinkel värden. Mark- och/eller takbidraget kan därför inte beräknas med standardmetoden för vissa byggnader utan extrapolering i dessa kurvor. För att undvika sådana osäkra extrapolationer men ändå erhålla åtminstone en uppfattning om skyddsfaktorns storleksordning beräknar man i KVAST, utgående från kurvvärdena, i stället en undre och en övre begränsning för mark- och/eller takbidraget för dessa byggnader. Detta behandlas närmare i avsnitt 4.9, vilket även redogör för utskriften av sådana värden vid KVAST-körningar.

15 15 4 Användarhandledning 4.1 Allmänt om KVAST och dess interaktivitet KVAST består av en interaktiv datahanteringsdel och en fristående beräkningsdel, som man använder omväxlande. En grundläggande princip vid uppläggningen av datahanteringsdelen har varit, att vid beräkning ska datauppsättningen säkert vara "korrekt", dvs fullständig och inte motstridig. En byggnadsbeskrivning görs genom att programmet ställer en rad frågor, som användaren successivt besvarar, varvid frågemängden avpassas efter den aktuella byggnaden. Detta är en säker väg, men det kan bli en stor frågemängd att gå igenom inför varje beräkning. Därför finns möjligheter att göra ändringar i en skapad datauppsättning. De storheter som ingår i en datauppsättning kallas variabler, och deras värden kan ändras av användaren - med tanke på säkerheten dock bara inom vissa gränser. En ändringsmöjlighet, som kallas tilldelning, är tänkt för mindre ingrepp, t ex för att rätta skrivfel eller göra känslighetsanalys. En annan möjlighet till ändringar är att gå igenom en delmängd av frågorna. Man behåller då stora delar av den ursprungliga datauppsättningen, men man kan samtidigt göra i vissa hänseenden omfattande förändringar, t ex flytta beräkningspunkten mellan våningar eller rum. De båda ändringsmöjligheterna överlappar till stor del varandra, och användaren har då frihet att välja. KVAST:s interaktiva del är till största delen kommandostyrd. Det innebär att användaren har initiativet och själv successivt väljer bland de operationer som står till förfogande. Vissa av dessa leder, som redan nämnts, till en tillfällig frågestyrning. Till användarens hjälp finns ett flertal kommandon som ger upplysningar av olika slag. När användaren anger en önskad operation kodar KVAST jw denna enligt ett visst mönster eller syntax. Denna har gjorts likartad syntaxen i ett program kallat ROK, även om den är mindre omfattande. En del av ROK:s

16 16 rutiner för avkodning har flyttats över till KVAST med några mindre ändringar. I föreliggande rapport beskrivs inte hur avkodningen går till, utan den intresserade hänvisas till Koranyis arbete (Koranyi 1978). Såväl ROK som KVAST utnyttjar avkodningsrutiner i programpaketet TIC (Aaro 1976). KVAST har arbetats fram på DEC System 10 vid Stockholms Datorcentral, QZ. Programmet är skrivet i FORTRAN och består utöver TIC av ett 90-tal subrutiner. Dessa innehåller ungefär 2000 exekverbara satser, av vilka 2/3 hör till datahanteringsdelen och 1/3 till beräkningsdelen. I kapitel 5 finns exempel på körkostnader. 4.2 Att påbörja en körning av KVAST på DEC 10 Som inledning till ett körpass kan man på sin terminal hålla ned CTLtangenten (eller motsvarande) och samtidigt trycka på C (göra så kallat CTL C), varvid man får en punkt som svar, om datorn är igång. För att kunna köra måste man ha projekt- och programmerarnummer (XXX och YYYY säg) samt tillhörande password, ett privat lösenord. Man skriver först LOGIN XXX,YYYY och trycker så på sändningstangenten RETURN. Datorn svarar med en rad innehållande bl a jobb-nummer och frågar efter password. Sedan man givit detta, får man inom det nu aktuella projektnumret en fråga även om 'accounting information 1, som är FOA:s kostnadsnummer. Därefter får man börja använda datorn, vilket den markerar genom att skriva en punkt. Denna uppmaning till användaren att ta initiativet kallas en prompter. Man startar KVAST-programmet genom att skriva /KVAST KVAST skriver först texten 'BÖRJA MATA IN KOMMANDON. 1 och sedan på ny rad tecknet >. Detta är KVAST:s prompter, som markerar att programmet kan ta emot ett kommando från användaren. 4.3 Beskrivning av ingående variabler En byggnadsbeskrivning i KVAST utgår från beräkningspunkten och består av uppgifter vertikalt och i fyra horisontella riktningar. Den del som avser väggar behandlas i avsnitt 3.2. De storheter som kan ingå kallas

17 variabler, och 22 sådana är åtkomliga för KVAST-användaren. Av dessa är 9 variabler riktningsoberoende eller vertikala, som de kallas i KVAST. De övriga 13 är riktningsberoende och således fyrvärda. Variablerna har getts namn om fyra bokstäver. Den första anger en uppdelning i de fem grupperna avstånd (horisontellt till vägg), beläggning, fönster, höjd och masstjocklek. Andra bokstaven och de båda sista specificerar tillsammans variablerna inom varje grupp, t ex med G för golv och UN för undervåning. Variablerna är uppräknade i tabell 1 med en verbal förklaring., och de är illustrerade i figur 3, som består av tre delar. I detta avsnitt ges en beskrivning i stort, medan nästa avsnitt är mera detaljerat i anslutning till inläsningen. Det kan påpekas redan här att begreppet fönster avser alla sorters öppningar, inklusive t ex balkong- och ytterdörrar. Vidare är yttertaket alltid horisontellt, så om den verkliga byggnaden har sneda yttertak får man göra en horisontell approximation eller stänga in resultat genom att räkna med extremvärden. De enheter som används är meter för avstånd och kg/m för masstjocklekar. Andelar är förstås utan enhet. En fönsterandel räknas relativt hela väggytan i våningsplanet, även om denna ligger delvis under mark. De minimi- och maximivärden som anges i tabell 1 är minsta respektive största värde som KVAST tillåter. Dessa gränser har satts för att förhindra "felaktiga" värden orsakade av en överhoppad decimalpunkt eller dylikt. Samtidigt har de valts så vida att de normalt inte ska innebära någon begränsning. När det gäller exempelvis beläggningsremsan ger i regel några hundra meters bredd samma resultat som oändlig bredd, varför maximivärdet 1000 m inte innebär en inskränkning. Valen av maximivärde är för väggtjocklekar och för beräkningsvåningens golvtjocklek sådana att man håller sig inom de kurvblad som används (se avsnitt 3.3). För övriga masstjocklekar (de båda variablerna MTBE och MTSU) är det rimligt att ge ett större värde än vad kurvbladen tillåter, och maximivärdet har satts till 2000 i båda fallen. Variablerna har valts sådana 17

18 18 att de inte ska vara negativa, med undantag för H6MA. I detta fall anger ett minustecken att beräkningsvåningens golv ligger under mark. För några variabler är värdet 0 ej tillåtet (gäller framför allt avstånd), och då har ganska godtyckligt 0.1 eller 0.01 satts som minimivärde. Förutom att varje värde kontrolleras mot sina båda tillåtna gränser sker vissa konsistenskontroller, såsom att fönster ryms inom våningsplan. Detta diskuteras vidare nedan. 4.4 Att skapa en datauppsättning KVAST är väsentligen kommandostyrt, såsom beskrivs i avsnitt 4.1, men med kommandot FRA6 kommer man tillfälligt in i en frågestyrning. Man får då successivt frågor, som alla besvaras med siffror. Man sänder iväg sitt svar genom att trycka på RETURN-tangenten. När man skapar nya data frågar KVAST efter samtliga erforderliga värden. (Möjligheterna att få frågor om bara vissa delar av b>ggnadsbeskrivningen behandlas i avsnitt 4.6.) Först kommer frågor för riktningsoberoende data och därefter för de fyra horisontella riktningarna i tur och ordning. (Man kallar någon riktning för nummer 1 och vrider sig åt endera hållet ett kvarts varv i taget.) Heltal skrivs med siffror utan någon decimalpunkt. För reella tal använder man decimalpunkt, som får utelämnas om den står sist, eller ett exponentuttryck, som kan skrivas på olika sätt, t ex E0 0.2E1 0.2E+01 Den inledande nollan i 0.2 är obligatorisk. KVAST accepterar inte svar som avviker från dessa regler, och man får i så fall ett felmeddelande åtföljt av frågan på nytt. (0m man själv upptäcker ett skrivfel innan man tryckt på RETURN, finns det flera möjligheter att rätta detta. 0m man trycker på DEL-tangenten, tar man bort det sista tecknet på raden, vilket skrivs ut. Sedan man stegat sig furbi det felaktiga, fyller man ut raden. Om man använder BS-tangenten, flyttar man sig bakåt även i den skrivna texten. Man kan direkt ta bort hela raden genom CTL U.)

19 Vissa frågor avser val av alternativ, t ex om en vägg är ytter- eller innervägg. Frågemängden påverkas såväl av sådana val som av siffervärden. Om andra väggen är innervägg ska varken ytterväggstjocklekar, fbnsterdata eller beläggningsdata ges i den riktningen. Om beräkningsväningens golv ligger under mark, finns det ingen anledning att fråga efter dess masstjocklek eller uppgifter om undervåningen. Frågemängden minskas, och vissa variabler blir odefinierade. KVAST nollställer dessa variabler, vilket är väsentligt att känna till, både för att läsa utskrifter och för att yöra ändringar (beskrivs nedan). Nollställningarna framgår av tabell 2. Fönsterdata beskrivs i beräkningsvåningen med en horisontell remsa, som har en viss andel fönster. I KVAST kan denna remsa anges på två sätt (förutom att man helt kan avstå från fönster). Det ena alternativet omfattar tre siffervärden: höjd över golv för remsans underkant, remsans höjd och andelen fönster inom remsan. Det andra alternativet omfattar ett enda siffervärde: andelen fönster på hela väggen. I det fallet lägger KVAST ut en remsa vars underkant är i jämnhöjd med beräkningspunkten och vars höjd är så stor att andelen fönster inom remsan blir 1. Standardmetoden är sådan att markbidraget ej är känsligt för fönsterremsans läge, så länge denna helt befinner sig över beräkningspunkten. Detta är ett vanligt fall i strålskyddssammanhang, och andelsalternativet är då ett bekvämt sätt att ange fönsterdata. När man valt fönsteralternativ och gett ett eller tre värden, räknar KVAST automatiskt ut de eller det övriga värdet, som de båda mellersta kolumnerna i tabell 3 visar. Skyddsfaktorer beräknas alltid med hjälp av fönsterremsan. Andelsvärdet (FDVA) används när man ger fönsterandelar för över- och undervåningar. Om man vill ha FDVA:s värde där också, behöver siffran inte upprepas, utan det räcker att trycka på RETURNtangenten. Samma möjlighet finns för ytterväggstjocklekar. (Detta, som kallas default-värde, återkommer i avsnitt 4.6.) 19

20 20 Varje värde som matas in kontrolleras mot de minimi- och maximivärden som finns i tabell 1. Dessutom kontrolleras att ett nytt värde ej står i strid med de tidigare. När man skapar nya data, är det enbart för fönsterdata som sådana konsistenskrav finns. Fönster måste rymmas inom sina våningsplan och ligga ovan mark. Om användaren ger ett siffervärde som strider mot detta, skriver KVAST ett felmeddelande och upprepar de berörda fönsterfrågorna. 4.5 Upplysningar om värden, variabler och kommandon Det finns flera kommandon som är avsedda att underlätta användarens kontroll av att datauppsättningen överensstämmer med den tilltänkta. Genom kommandot RITA får man datauppsättningen illustrerad med en serie bilder som skrivs ut på terminalen. Dessa visar byggnadens principiella utseende, som beror av vilka alternativ man valt för väggar etc. Bilderna tar inte hänsyn till skala, men de variabe 7 värden man läst in finns utsatta (eventuellt avrundade). Alla vertikala data är samlade i en bild. De riktningsberoende är uppdelade i vägg- och beläggningsdata och fönsterdata, varvid man ser byggnaden ovanifrån respektive från fyra sidor. Figur 3 visar principen för några typfall, och det finns ett exempel i kapitel 5. Beräkningspunkten är angiven med x, och x markerar yttertak, mark och bortre gräns för beläggningsremsa. Variabler som betecknar avstånd skrivs med enheten m inuti byggnaden, utom HGMA som står utanför till vänster. Masstjocklekar står till höger on; byggnaden utan enhet, varvid ö och u betecknar värden som hör till över- respektive undervåningens ytterväggar. Fönsterandelar skrivs till höger inuti byggnad, och om man valt alternativet med fönsterremsa ritas en sådan. När man gett kommandot RITA, får man först ange, om man önskar samtliga tre grupper med bilder eller bara en av dem. Om man ger kommandot LIST, får man en sammanställning av värdena på de 22 åtkomliga variablerna, som finns uppräknade i tabell 1. Om byggnadsbeskrivningen är sådan att några variabler är odefinierade, är dessa nollställda. De skrivs också ut med värdet 0, utom i fallet med oändlig beläggning, då man får texten OAND vid variabeln BRBR (den ändliga beläggningsremsans bredd).

21 Vidare kan man fråga efter enstaka variabel värden. Man skriver då variabel namnet åtföljt av ett likhetstecken och ett frågetecken. Den syntax man använder har således följande form. NAMN=? där NAMN är ett av de 22 variabel namnen KVAST:s svar är ett respektive fyra siffervärden för vertikala respektive riktningsberoende variabler. Dessa värden ges med fler siffrors noggrannhet än vid LIST-kommandot. Man kan också få reda på vad en variabel betecknar genom att skriva en fråga av följande utseende. NAMN? Den text som KVAST ger som svar är densamma som i tabell 1. Man kan få innebörden hos alla variabler genom kommandot ALVA. Vidare ger kommandot VAR upphov till en förteckning över alla variabler. På motsvarande sätt får man en förteckning över alla kommandon genom att skriva KOM eller COM. Likaså kan man skriva RITA? för att få upplysningar om kommandot RITA etc. Utöver de upplysningar av olika slag som beskrivits här finns en mera övergripande text, som ges i avsnitt Ändring genom frågor Det finns två huvudvägar att välja mellan när man vill göra ändringar i en datauppsättning. Den som ska behandlas i detta avsnitt är tänkt för mera omfattande ändringar och för den mindre rutinerade användaren. Man går då tillfälligt över till en frågestyrning. Om man gör kommandot FRAG med en datauppsättning liggande i minnet, får man välja mellan sex alternativ. Alla utom det första ger frågor om en delmängd av variablerna på följande sätt. 21

22 22 alternativ innebörd ALLA DATA VERTIKALA DATA EN VALFRI HORISONTELL RIKTNING FÖNSTER VÄGGAVSTAND OCH VÄGGTJOCKLEKAR BELÄGGNING motsvarande kommando - VERT RIKT FONS VÄGG BEL I stället för att ge kommandot FRAG och svara med alternativ 2 kan man direkt ge kommandot VERT etc. Om man begär alternativ 6 (eller ger kommandot BEL), får man i tur och ordning för de horisontella riktningarna frågor om beläggningen - dock ej för riktningar där man inte har någon yttervägg. I det fallet ska beläggningsdata ej definieras, och det finns heller ingen möjlighet att felaktigt ge sådana data. För de riktningar där beläggning finns är de tidigare givna värdena vad som kallas default. Om man vill behålla ett gammalt värde, behöver man inte upprepa det, utan kan svara med enbart RETURN (på samma sätt som tidigare beskrivits för fönsterandelar och ytterväggstjocklekar i över- och undervåning, och det gäller i dessa fall även vid ändring att beräkningsvåningens värden är default). Alternativ 4 (kommandot FONS) ger på samma sätt upphov till en frågestyrd inmatning av nya fönsterdata i samtliga aktuella riktningar. När man ger nya värden måste de naturligtvis vara konsistenta med tidigare inmatade värden för att godkännas. De olika villkoren framgår av sista kolumnen i tabell 3. Om det aktuella villkoret inte är uppfyllt, ställer KVAST, på samma sätt som för nya data, frågor på nytt. Alternativ 3 (kommandot RIKT) medför frågar om alla data i en horisontell riktning, som användaren väljer. Det är gemensamt för dessa tre alternativ att man har en "felfri" datauppsättning så snart man gått igenom frågorna för den begärda delen av byggnadsbeskrivningen. För alternativen 2 och 5 gäller emellertid, att

23 23 de nya värden man ger kan vara oförenliga med andra delar av datauppsättningen. Sådana ändringar är tillåtna, men konsistensen måste återupprättas innan man återvänder till komniandostyrning, vilket KVAST ser till. Antag att man väljer alternativ 5 (kommandot VÄGG) och i en riktning ändrar andra väggen från innervägg till yttervägg. I det nya fallet ska byggnadsbeskrivningen innehålla ytterväggstjocklekar, fönsterdata och beläggningsdata. KVAST konstaterar att motsvarande variabler är nollställda och begär värden. Om man omvänt ändrar andra väggen från yttervägg till innervägg, ska dessa variabler inte vara definierade. KVAST nollställer dem då automatiskt, som förteckningen i tabell 2 anger. Följdfrågor och/eller nollställningar kan inträffa också vid alternativ 2 (kommandot VERT). Om exempelvis variabeln HVOV ändras från 0 till ett positivt värde, behövs bland de riktningsberoende variablerna uppgifter om ytterväggstjocklekar och fönsterdata i övervåningen. Omvänt ska dessa variabler nollställas om HVOV ändras från ett positivt värde till 0. När KVAST kontrollerar om några kompletterande data behövs, behandlas variabler med värdet 0 som nollställda. Om man tidigare gett siffervärdet 0, får man således kompletterande frågor som är onödiga. Alternativet 1, som man automatiskt får när man skapar nya data, kan användas också när man skall göra ändringar. I det fallet utgör den tidigare datauppsättningen default-värden. Det kan också sägas att alternativet 1 innebär detsamma som kommandot VERT åtföljt av RIKT fyra gånger med valen 1, 2, 3, 4, eller detsamma som om man kunnat göra VERT åtföljt av VÄGG, BEL, FONS i omedelbar följd för varje riktning. Frågorna och deras ordning är i stort sett densamma, men några mindre skillnader finns av programmeringsskäl. När man gått igenom alla frågor, inklusive eventuella kompletterande, skriver KVAST promptern >, varefter man åter kan börja ge kommandon.

24 Ändring genom tilldelning Oen som använder ett frågestyrt program mycket kan tycka att det blir omständligt i längden med alia frågor. I KVAST finns det möjligheter att göra enstaka ändringar genom s k tilldelning. Man skriver då själv vilken variabel man vill ändra och till vad. Detta är en rättfram ändringsform, men man bör ha klart för sig hur variabler griper i varandra, varför den ställer större krav på användaren än den frågestyrda formen (avsnitt 4.6). Den syntax man använder för ändring genom tilldelning kan uttry kas pä följande sätt. NAMN tal tal, r tal?, tal-, tal- för riktningsoberoende variabler för riktningsberoende variabler För de riktningsberoende variablerna är det tillåtet att hoppa över värden som ska bibehållas oförändrade och sätta ut bara ändrade värden på de rätta platserna. Om man t ex vill ändra fönsterandelen i överväningen i riktning nummer 2 till 0.4, räcker det att skriva FDOV =,0.4, avslutat med RETURN. KVAST utför en begärd ändring bara om ett flertal krav är uppfyllda. Dessa beaktar både den aktuella variabeln och datauppsättningen i dess helhet, så att inga motstridigheter uppstår. Det givna siffervärdet måste ligga mellan de förutbestämda minimi- och maximivärdena. Precis som vid nya data får siffervärdet inte heller strida mot data i övrigt. Eftersom ordningsföljden nu är fri, blir kontrollerna flera - t ex bkulle en ökning av höjden över golvet för fönsterremsans underkant kunna innebära att överkanten kommer ovanför taket (jämför tabell 3). Därutöver beaktar KVAST de följdändringar av olika slag som skulle kunna erfordras. Om man för fönsterdata i beräkningsvåningen ändrar ett värde inom det alternativ man valt (det enda som är tillåtet), räknas värdet/ värdena för det andra alternativet om av KVAST, enligt tabell 3. Likaså görs automatiskt nollställningar då variabler blir odefinierade, som tabell 2 visar. I dessa båda fall kan "felfria" data garanteras på ett enkelt sätt. Det är också så långt som möjligheterna till ändring genom tilldelning sträcker sig.

25 25 Ändringar som skulle kräva att nollställda variabler definieras får inte utföras med tilldelning. Vidare måste man hålla sig inom det alternativ man en gång valt: en innervägg kan inte bli en yttervägg, till exempel, och man är bunden till sitt fönsteralternativ (med den modifieringen att fönsterremsan helt försvinner om fönsterandelen FDVA sätts till noll). Ytterligare en regel som införts i detta sammanhang är att en variabel som?r noll inte får ändras - med undantag för variabeln HGMA, som dock då bara kan ändras till ett negativt värde. Om man försöker göra en såd*n av KVAST otillåten ändring, får man förslag på någon av de i föregående avsnitt beskrivna frågestyrda änoringarna. Det bör påpekas här, att vid tilldelning av riktningsberoende (fyrvärda) variabler går KVAST igenom en riktning i taget. Om det finns något fel i en riktning (syntax- eller värdemässigt), har de tidigare korrekta tilldelningarna utförts, när KVAST upptäcker och påtalar felet. Det är vidare så att avkodningen avbryts så snart ett fel upptäcks, varför de värden som avser senare riktningar aldrig läses av KVAST. 4.8 Data pä fil För att man bättre ska kunna utnyttja ändringsmöjligheterna kan man spara datauppsättningar och ta fram dem vid samma eller senare körpass. Med kommandot SPAR sparar man en kopia av den aktuella datauppsättningen. KVAST frågar efter ett namn på den fil där data ska lagras. Namnet ska bestå av ett till fem tecken, av vilka det första är en bokstav. Om man svarar med enbart RETURN, tar KVAST namnet FORO1. Med kommandot HAMT hämtar man en datauppsättning sedan man givit namnet på den önskade filen. Om man gör HAMT, när man har en datauppsättning i minnet, försvinner denna. En viss försiktighet krävs också vid kommandot SPAR - om man ger ett tidigare använt filnamn förstörs den där liggande datauppsättningen.

26 26 Om en datauppsättning inte kommer att användas på lång tid, bör man ta bort motsvarande fil för att spara utrymme och därmed lagringskostnad. Det gör man inte inom KVAST-programmet (om man inte använder filnamnet för en ny datauppsättning), utan sedan man lämnat KVAST (jämför avsnitt 4.10) och kommit till DEC-nivå. Om man vill ta bort t ex de båda filerna NAMN1 och NAMN2, skriver man (efter promptern.) DEL NAMN1.DAT.NAMN2.DAT Om man vill se vilka filer som finns sparade på det aktuella projekt/ programmerarnumret, skriver man DIR eller DIR x.dat I det andra fallet inskränker man sig till datafiler och utesluter t ex filer med program. 4.9 Beräkni ngskommandot Med kommandot BER avbryter man tillfälligt den interaktiva datahanteringsdelen av KVAST och startar beräkningsdelen. Den aktuella datauppsättningen läggs ut på en fil, som man namnger, och den utgör indata till beräkningsprogrammet. Den utskrift som man får består av tre huvuddelar, nämligen indata, delresultat och slutresultat. De beskrivs verbalt i detta avsnitt och illustreras av exemplet i kapitel 5. Utskriften av indata överensstämmer med den som man får vid kommandot LIST. De data som i standardmetoden enbart ges i form av kurvblad (DCPA 1976) har lagts upp som numeriska tabeller med tillhörande interpolationsrutiner. De olika delbidragen till tak- och markbidrag beräknas successivt och ackumuleras. I de fall då det inte går att interpolera, beräknas en undre och en övre begränsning för delbidraget. (Jämför avsnitt 3.3.) Den undre begränsningen är alltid noll för takbidraget, medan den för markbidraget kan vara antingen noll eller positiv. KVAST beräknar totalt fyra summor för markbidrag och två för takbidrag, vilka skrivs ut som delresultat. Markbidragen inleder med summan MEX av de markdelbidrag som kunnat beräknas, åtföljd först av summan MUPP av de övre begränsningar där noll utgör undre begränsning och sedan av de sammanhörande övre och undre begränsningarna MMAX och MMIN. Det sammanlagda markbidraget

27 begränsas nedåt av (MEX + WIN) och uppåt av (MEX + MUPP + MMAX). För takbidraget har man på motsvarande sätt, men litet enklare, delbidragen TEX och TUPP samt de båda begränsningarna TEX och (TEX + TUPP). Slutresultatet består av markbidrag, takbidrag och deras summa, skyddsfaktorn. Det anges med två siffror, som inte är signifikanta (jämför avsnitt 2.9). Om de undre och övre begränsningarna inte är sinsemellan lika med denna noggrannhet, skrivs hela intervallet ut. När beräkningar och utskrifter slutförts, avslutar KVAST beräkningsdelen och startar den interaktiva delen. Så snart man fått promptern > kan man åter börja ge kommandon Att avsluta en körning Det finns några olika sätt att avsluta en körning av KVAST. Ett enkelt sätt är genom ett av kommandona SLUT eller STOP. Om man har data i minnet, frågar KVAST på vilken fil de ska sparas (jämför avsnitt 4.8). Om man inte vill spara sin datauppsättning, kan man i stället välja kommandot BRYT. Med dessa kommandon lämnar man såväl KVAST som DEC 10, varvid man får upplysningar om körpassets längd och kostnad. Om man, när man i datahanteringsdelen får en fråga på nytt, fortsätter att ge värden som strider mot dem av KVAST angivna som tillåtna, avbryter KVAST så småningom körningen. Detta är inlagt av säkerhetsskäl och ska inte hända under normala omständigheter. Det är lätt att skriva fel värde när man sitter vid terminal. Ibland gör man därmed något otillåtet, och man får i så fall en ny chans. Ofta accepteras värdet som man ger men det kan istället relativt enkelt rättas efteråt. Det kan också hända att det känns meningslöst att fortsätta körningen, i synnerhet om man i början av en lång frågeföljd kommer in i fel alternativ. Om man gör CTL C, lämnar man KVAST-programmet och kommer till DEC-nivå, varvid man får en punkt som prompter. Man kan då starta KVAST-programmet på nytt genom /KVAST. Vidare kan man ta 27