Finlands Svenska Socialförbund r.f.

Transkript

1 Finlands Svenska Socialförbund r.f. Medlemsbrev 2/2012

2

3 ORDFÖRANDENS SPALT EFTERDYNINGAR Socialförbundets kongress hölls i Åbo april. Till vår glädje samlade kongressen hundra deltagare. Det är flera deltagare än på många år. En tolkning av det stora antalet deltagare är, att temat för kongressen förändringar - intresserade medlemmarna. I samhället sker så många förändringar på alla nivåer och eftersom slutresultatet på individnivå är osäkert, äter ovissheten otroligt mycket energi. Ovissheten existerar också på alla nivåer. Vem ska då vara den, som lugnar och manar till tillförsikt inför framtiden? Ofta sätter man tilltron till ledarna. Men en blick på våra ledare på riksnivå ger tyvärr inte så stort lugn. Att föra samhället framåt i en osäker, global värld kan inte heller vara så lätt. Vårt finländska samhälle som för några årtionden sedan var ett nordiskt välfärdssamhälle, ser helt annorlunda ut idag. Det som tidigare var helt naturligt att samhället tog hand om, upprätthålls idag ofta av en privat marknad. Det har hänt inom både social- och hälsovårdssektorn. Kommunerna köper utifrån den service som de tidigare själva stod för. Mångfalden av serviceproducenter gör den helhetsbild som varje medborgare borde ha av servicen, ganska svår att hantera. Och just helheten och helhetsansvaret är mycket viktiga för den enskilda människan. Behoven uppstår inte sektorvis, utan alla behov bildar helheten hos den enskilda människan. Vem är då den professionella servicegivaren som har bevarat konsten att se människan som helhet? Och inom vilken sektor jobbar hon? Den senaste tidens familjevåld har föranlett diskussioner kring bl.a. missbrukarvården och psykiatrin. Också elevernas välbefinnande i skolan har lyfts fram. Ska en tioåring verkligen behöva fundera på självmord på grund av mobbning? Ska en totalt främmande människa dödas för att någon vill komma in på vård? Jag frågar hur har vårt samhälle hamnat här? Enligt regeringsprogrammet ska vi satsa på tidigt ingripande och förebyggande åtgärder. Men klarar vi av det samhälle vi lever i med dessa åtgärder? Satsar vi i tillräcklig utsträckning på dessa så att vi kan vara säkra på goda resultat? Har institutionsvård blivit förkastligt idag? Jag vågar påstå att så är fallet. Orsakerna till det är säkert många, men jag tror vi behöver alla former av vård. Institutionsvård har sina fördelar i vissa fall. Ibland behöver människan något annat än den miljö i vilken hon mår dåligt. Framför allt borde vi som jobbar inom social- och hälsovården våga stiga fram och säga vår åsikt. Det hjälper inte att vi diskuterar med varandra. Vi måste våga berätta hur vardagen inom vård och omsorg ser ut. Vi borde påverka mera än vad vi gör idag. Också denna önskan blir på något vis paradoxal när jag tänker på hur många krav som idag ställs på personalen inom social- och hälsovård. Trots det uppmanar jag i alla fall alla professionella att föra fram vardagen med sina bekymmer för beslutsfattarna. De måste ha en reell bild av verkligheten. Den ska inte komma genom publicitet av negativa händelser.

4 Vi har alltså förändring på förändring. En förändring, som vi dock måste betrakta som positiv, har vi också inom Socialförbundet. Vår verksamhetsledare Maria Helsing-Johansson har blivit mammaledig och som hennes vikarie har vi valt Emma- Lena Lybäck. Vi önskar Emma-Lena välkommen till förbundet och hoppas du ska trivas med oss! Och så väntar vi på Marias baby... Med önskan om en varm och ljus vår och en bra sommar! Nådendal 29 april 2012 Märta Marjamäki Ordförande VERKSAMHETSLEDARENS HÖRNA I höstas påbörjade jag skrivandet av magisteravhandlingen och slutspurten med de sista kurserna och visste inte riktigt vad jag ska göra när jag är klar med studierna. Några intensiva månader senare sitter jag nu på kansliet i Vörå och skriver en text till mitt första medlemsbrev som vikarierande verksamhetsledare på Socialförbundet. De första veckorna på jobbet har gått åt till att bekanta sig med verksamheten och skapa rutiner. Det har varit mycket information att ta in men nu börjar det så småningom löpa på. En liten presentation är kanske på sin plats. Jag heter alltså Emma-Lena Lybäck, är 25 år, uppvuxen i Kronoby men för ca 6 år sedan tog jag mitt pick och pack och flyttade till Vasa för att studera utvecklingspsykologi. I vår blir jag klar med mina studier och kan därefter titulera mig politices magister. Utbildningen i utvecklingspsykologi är relativt okänd för många har jag erfarit. Den hör numera till socialvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi, och med mina biämnen socialpolitik, sociologi och hälsokunskap har jag fått en bred kunskap om både människor och samhället vilket förhoppningsvis kommer att komma till nytta i detta jobb. Redan innan jag började jobba officiellt hade jag förmånen att få delta i förbundets kongress i Åbo och höra mer om de förändringar som är på gång inom social- och hälsovården. Flera förändringar kommer att ske under min tid som verksamhetsledare på förbundet. En ny socialvårdslag och äldreomsorgslag är på gång, och dessutom ger kommunreformen med nya kommunindelningar utmaningar. Därtill har vi den nya takorganisationen SOSTE vars verksamhet håller på att utformas. Det kommer att bli ett lärorikt och utmanande år. Våren är äntligen här och sommaren på antågande, vilket även innebär att det så småningom blir semestertider. Jag hoppas att ni alla har möjligheten att vila upp er under semestern, njuta av ledigheten och kommer tillbaka till jobbet med förnyade krafter. Höstens verksamhet är under planering och jag hoppas på att få se så många som möjligt av er på höstens utbildningstillfällen. Håll utkik i er inkorg eller på hemsidan för mer information.

5 Med hopp om en fin och solig sommar! Emma-Lena Lybäck Vik. verksamhetsledare STYRELSEN Styrelsen höll möte På mötet valdes Emma-Lena Lybäck till vikarierande verksamhetsledare för tiden med möjlighet till förlängning. Eini Pihlajamäki utsågs till Årets Ros. Protokollet finns i sin helhet att läsa på förbundets hemsida Nästa styrelsemöte hålls hölls förbundets årsmöte i samband med kongressen. Under årsmötet godkändes årsberättelsen, bokslutet, budgeten, verksamhetsplanen och verksamhetsgranskningsberättelsen. Styrelsen och verksamhetsledaren beviljades ansvarsfrihet för år Under årsmötet beslöts även att medlemsavgiften fortsätter vara 15 euro för personmedlemmar och 100 euro för organisationsmedlemmar. På årsmötet utsågs styrelsen för år Årsmötet återvalde Britt-Helen Tuomela-Holti som ordinarie styrelsemedlem och Åsa Nyberg-Sundqvist som ersättare för åren , samt Rita Lindholm-Wirtanen som ordinarie styrelsemedlem med Theresa Vihlman som ny ersättare för åren Övriga styrelsen består av ordförande Märta Marjamäki ( ), Yvonne Holming ( ) med ersättare Jörgen Pind, Susann Peltonen ( ) med ersättare Veronika Snellman, Anna Lena Karlsson-Finne ( ) med ersättare Stefan Mutanen samt Ann-Mari Backman ( ) med ersättare Janina Dahla. Årsmötesprotokollet och alla bilagor finns i sin helhet på förbundets hemsida STYRELSENS HÖRNA Nätverk i dialog I det nationella utvecklingsprogrammet inom social- och hälsovården (KASTE) är en av de viktigare målsättningarna att öka delaktigheten. "Delaktighet" är motpol till utslagning. Alla olika åldersgrupper oberoende av grundproblem eller begränsningar ska ha möjlighet att vara en del av samhället och ska ha möjlighet att påverka och inverka på den service de får. Inom den service som riktar sig till barn, unga och familjer strävar KASTEprgrammet till att man i ett tidigare skede än förr ska sätta in åtgärder och förebygga svårare problem. Arbetsgreppet ska medvetet förändras mot mera förebyggande verksamhet. Det här förutsätter att de olika sektorerna (dagvård, skola,

6 ungdomsarbete, social - och hälsovård) är lyhörda för klienternas, kundernas, barnens situation och har förmåga att snabbt reagera om det inträffar förändringar som väcker oro. Att klienterna ska ha möjlighet att inverka och påverka på den service de får betyder att det behövs en öppen och rak dialog mellan den som ger servicen och den som får den. Inom barnskyddet är det dessutom viktigt att det inte bara är dialog med barnskyddsfamiljen som är involverad utan det är också av betydelse att familjens eget nätverk tas tillvara som den viktiga resurs det kan vara. I Finland har THL forskat i och utvecklat dialogiska arbetssätt sedan mitten av talet. Det finns en mängd olika metoder eller förhållningssätt som riktar sig till barn, unga och familjer, "Ta upp oron, Framtidsdialog, "Barn till tals, Familjeintervention, Familjerådslag, osv. En del är framtagna i Finland och andra är internationella modeller anpassade till finländska förhållanden. Dessa olika metoder har marknadsförts till kommuner och med varierande framgång tagits i bruk efter att nyhetens behag lagt sig. Vill man vara kritisk kan man säga att de olika metoderna inte kommit klienterna till del i så stor utsträckning som de kunde ha gjort. När metoderna eller förhållningssätten dessutom haft snarlika drag och riktat sig till ungefär samma målgrupper har det inte blivit lättare att på fältet välja det som mest gynnar klienterna, för att ens tala om klienternas möjlighet att välja eller kräva någon viss metod. THL har inte heller gjort så mycket för att på ett övergripande sätt tydliggöra de olika metodernas likheter och skillnader. Ett första steg för att göra något åt ovan beskrivna problematik togs i Rovaniemi i mitten av april, närmare bestämt På initiativ av Lapplands kompetenscenter inom det sociala området (POSKE) hölls en konferens i Rovaniemi med rubriken "Verkostot vuoropuhelussa". Konferensen var ett första försök till att starta en dialog mellan forskare och praktiker om de olika möjligheter arbets- och nätverksmetoderna ger upphov till. Förhoppningen var att man genom konferensen kunde förena krafterna för att stöda och implementera metoderna på fältet. Det var inte bara en utan flera gånger THL:s forskningsprofessor Tom Arnkil konstaterade att korridorerna tydligen är långa på THL och att den interna dialogen varit alltför sparsam. Han tyckte också att forskarna inom dialogiska metoder inom THL borde skapa ett gemensamt forskningsprojekt kring nätverksmetoder. Han hade bra förståelse för att det för personalen på fältet kan vara svårt att veta vilken nätverksmetod som bäst kan användas vid vilket tillfälle och han föreslog att THL borde göra någon form av sammanställning eller sammandrag av de olika metoderna och för vilka situationer de är mest lämpade. Arnkil föreslog också att när man utbildar i någon enskild metod borde man också kort ge en inblick i andra liknande metoder. Det gemensamma för alla metoderna är att man strävar till att se de resurser som finns hos den enskilda klienten och hans eller hennes nätverk, att dialogen ska vara öppen och levande, dvs. myndigheterna ska inte komma med färdiga lösningar utan de är något man uppnår tillsammans med klienten. Inom barnskyddet kan man inte alltid göra som klienten önskar, men det är viktigt att klienten förstår motiveringarna till myndigheternas beslut. Kongressen var ett första viktigt steg mot en ökad tydlighet och verklig dialog mellan företrädarna för de olika nätverksmetoderna. Om man från THL:s sida nu lyckas med

7 att föra denna tydlighet ut till praktikerna på fältet finns det förhoppningar om att det i slutändan kommer klienterna till godo. Kongressarrangörerna håller på att sammanställa en skrift där de olika diskussionerna och inläggen som hölls under dagarna finns samlade. Målsättningen är att den ska var klar före midsommar så den som är intresserad kan bekanta sig med materialet. Jakobstad Britt-Helen Tuomela-Holti socialarbetare, projektarbetare inom Familje-Kaste II i Österbotten, styrelsemedlem i FSSF ÅRETS ROS På förbundets kongress i Åbo tilldelades Eini Pihlajamäki Årets Ros Motiveringen löd: "Finlands Svenska Socialförbund r.f. tilldelar Eini Pihlajamäki Årets Ros 2012 som erkänsla för tjänstfull verksamhet för social- och hälsovården i Svenskfinland. Åbo, den 16 april Märta Marjamäki, Ordförande/Maria Helsing-Johansson, Verksamhetsledare." Eini arbetar deltid som utvecklingschef på Det finlandssvenska kompetenscentret inom det sociala området, som hon även var med och grundade i början av talet. Tidigare har hon jobbat bland annat vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid HU, med yrkesmässig fortbildning inom social- och hälsovård vid Åbo universitet, vid socialpolitiska institutionen vid Åbo Akademi och även varit anställd av Åbo stad i WHO:s Healthy Cities projekt. Till utbildningen är hon politices magister i socialpolitik. Eini Pihlajamäkis tack: Ett varmt tack för årets ros. Det är uppmuntrande och en stor ära att bli uppmärksammad av ett över 80-årigt Förbund. Året ros är en fin tradition att uppmärksamma det arbete inom vår bransch som ofta görs i det tysta. Socialförbundets och mitt samarbete började hösten 2000 då jag hade möjlighet att på Förbundets kongress presentera de första tankarna kring det finlandssvenska kompetenscentret som sedan grundades i slutet av år Vi har sålunda en drygt 10-årig gemensam historia.

8 Socialförbundets historia är som sagt mycket längre. Socialförbundets 75-årshistorik utkom år 2003 och hade titeln Från dårvakter till socialdirektörer. Titeln är mycket beskrivande för de förändringar som skett inom socialvården. Yrkesbenämningar som dårvakt eller kontrollör har vi till all lycka inte mera, men vi har under de senaste åren också fått vittna om att allt färre personer har titeln socialdirektör. Är det en bra utveckling att socialdirektörerna försvinner? En förklaring till att gamla yrkesbenämningar försvinner och nya tas i bruk är integreringen av social- och hälsovården. Många om inte de flesta av oss här, är säkert av den åsikten integreringen av social- och hälsovården är i sig en bra sak. Men samtidigt måste man fråga på vems villkor förändringar sker och behandlas alla likvärdigt i förändringsprocessen? Nu finns här på kongressen god möjlighet att ta ställning till nya integreringsfrågor som är på kommande och därvid borde man även dryfta hur man säkerställer att socialvårdens kunskap och kompetens inte försvinner. Såsom jag ser det har vi idag tre frågor att ta ställning till. För det första gäller det 1) integrering av social- och hälsovården med specialsjukvården. Hur stor andel av specialsjukvården skall skötas i primärkommunen? Eller skall vi prioritera 2) integrering av social- och hälsovården med kommunens övriga verksamhet till en bredare hälso- och välfärdsfrämjande verksamhet? 3) Eller ska vi eventuellt gå inför ett tredje alternativ där båda alternativen det vill säga en vertikal och en horisontal integrering förverkligas. Utan att närmare gå in på organiseringsfrågan, vet vi att utmaningen är att ha en god basservice men också att kunna säkerställa specialservice inom både hälsovården och inom socialvården. För att det ska lyckas behövs personal. Det råder brist på personal med specialkunnande i kommunerna och vi vet alla att efterfrågan på personal i kommunerna kommer i en nära framtid att överstiga utbudet. Det gör det på sina håll redan idag. Vi har redan nu brist på läkare, men även brist på behöriga socialarbetare. Och dessutom går ganska många också många av oss här - i pension inom de närmaste åren. Trots detta diskuteras inom reformspiralen alltför lite om hur vi skall säkerställa personalens tillräcklighet och personalens kompetens. Det finns varierande åsikter om hur stor befolkningsmängden minst skall vara i en kommun, men vi diskuterar inte hur många professionella, särskilt nyckelpersoner, inom social- och hälsovården behövs för en viss befolkningsmängd. Vi diskuterar och vi har till och med börjat förverkliga - överföring av personal från specialsjukvården till kommunerna, men vi diskuterar lite - om alls - hur vi ska

9 gå till väga för att även specialkunnande inom socialvården utvecklas och säkerställs. När nya verksamhetsmodeller implementeras, är det viktigt att den expertis som personalen inom socialvården har om människors levnadsförhållanden kommer till användning inte minst på grund av ekonomiska skäl. Ärade kongressdeltagare, bästa kolleger Titlarna på professionella kan ändras, vi kan bra avstå från titlar som socialdirektör, men vi har inte råd med att expertis inom socialvetenskaper i kommunerna försvinner. Vi vill främja hälsa och välbefinnande, vi vill förebygga och ge tidigt stöd, men vår politik är inte trovärdig om vi inte ser till vi har rätt sorts personal och tillräcklig med personal att utföra jobbet. Och att vi har ledare som är bra på att växelverka. Tack ännu en gång för årets ros! MEDLEMSAVGIFTEN Jag vill påminna er som ännu inte betalt medlemsavgiften att göra det innan sommaren. I augusti skickas påminnelser ut till alla som inte har betalt. Medlemsavgiften är 15 /person och för organisationer 100 /organisation. Förbundets kontonummer är Pedersörenejdens andelsbank UTBILDNING Under sommarmånaderna är det lugnt på utbildningsfronten. Höstens verksamhet är under planering och vi planerar bland annat att göra ett nytt försök i Åbo med föreläsningen om unga och spelberoende som vi var tvungna att inhibera i vintras. Mer information kommer på e-post, hemsidan och vår Facebook-sida. Jag tar gärna emot tips och önskemål om utbildningar. Hör av er på e-post kansli@fssf.fi eller telefon

10 REKLAM Det riksomfattande projektet inom utvecklandet av handikappservicen ordnar ett seminarium i Helsingfors med rubriken: Kaikille omanlainen ARKI en egen VARDAG för alla. Läs mera: Lasten Suojelun Kesäpäivät i Idensalmi Temat för dagarna är förebyggande arbete. Program och mer information finns på Världskonferensen i socialt arbete och social utveckling äger rum i Stockholm. Ett av huvudmålen med konferensen är att jobba vidare med den agenda som fastställdes vid senaste konferensen i Hong Kong 2010, som berörde utveckling av metoder i praktik och forskning, inom socialt arbete och socialpolitik. Teman för konferensen är mänskliga rättigheter och social jämlikhet, miljöförändringar och hållbar utveckling, global social förändring och handling. Mer information hittas på adressen Hangö sommaruni arrangerar tillsammans med CLL vid Åbo Akademi ett seminarium och en kurs om PROFESSIONSKUNSKAP. Temat för seminariet är: Lust och levebröd - om arbetets mening, undersöker den personliga kunskapen och vilka tyngdpunkter arbetet har för oss. Seminariet hålls i Hangö den augusti. Under hösten hålls en kurs bestående av 6 träffar i Åbo under rubriken: Att utforska sitt kunnande. Gruppen för samtal, gör bilder och skriver kring eget arbete och yrkeskunnande. Mer information på Nordiska Barnavårdskongressen 2012 går av stapeln i Stockholm september. Kongressen samlar experter inom barnskydd från hela Norden för att diskutera aktuella frågor och utbyta kunskap och metoder, och ordnas vart tredje år. Årets tema är Goda livsvillkor för alla barn - barnavården som kompenserande kraft. Program och mer information finns på ordnar THL Skolhälsodagarna i Esbo. Temat är utslagning. Under dagarna erbjuds deltagarna olika strategier och verktyg för att förebygga utslagning. Seminariet är tänkt för alla som är intresserade av skolelevers välbefinnande, bl.a. lärare, rektorer, skolhälsovårdare, personer som är aktiva inom ungdomsarbete och beslutsfattare. Program och mer information: De nationella barnskyddsdagarna hålls i Finlandiahuset Temat är Tulevaisuuden tarinat. Representanter från förbund och kommuner, experter inom barnskydd, lärare, pedagoger, ledare för fritidsaktiviteter för barn, skolpersonal och alla andra som är intresserade av barns välmående är välkomna till barnskyddsdagarna. Program och mer information finns på

11 En pro gradu-avhandling som undersöker samband mellan traumabakgrund och psykiskt välbefinnande bland finlandssvenska socialarbetare finns nu publicerad på Det finlandssvenska kompetenscentrets hemsida. Adressen är Publikationen Med Barnaögon Egenvårdarmodellen - ett verktyg till en trygg och trivsam dagvård (FSKC Rapport 4/2009) finns till salu hos FSKC för 18 euro/bok inkl. postnings- och faktureringskostnader. Beställ av: gerd.strandberg@fskc.fi. SAXAT I Sosiaalitieto 4/2012 intervjuas forskare Satu Ylinen som har forskat kring äldre kvinnors situation. Enligt Ylinen är fattigdom bland åldringar ett bortglömt fenomen. Ohälsosam och billig mat, orenhet på grund av att tvättmedel är dyrt, samt gamla, söndriga kläder kan vara tecken på fattigdom. Att delta i olika aktiviteter eller att utnyttja allmänna transportmedel kostar, vilket innebär att en fattig åldring tillbringar mest tid hemma. Empowerment-tänkandet som blivit vanligt innebär att man ska hjälpa individer att hitta sina egna inneboende resurser. Detta tänkande står i strid med fattigdom bland äldre eftersom fattigdom innebär en brist på resurser. Om orsaken till en åldrings problem är fattigdom, hjälper det inte att skylla problemen på en felanvändning av individens resurser. I det sociala arbetet kan man inte helt ta bort fattigdomen, men man måste lindra problemen som uppstår på grund av den. För en fattig åldring kan problemen kännas ännu större i ensamhet. Att ha någon som kommer på besök och tar sig tid att prata är en stor tröst i en sådan situation. Ylinen poängterar att forskningen och utbildningen kring socialt arbete bland äldre behöver mer resurser. Yrkeshögskolor och universitet borde erbjuda fler kurser inom gerontologi. Detta är speciellt viktig när befolkningen åldras. I Lapsen Maailma 4/2012 kan man läsa Iinas historia. Som barn blev Iina utsatt för misshandel av sin mamma. Grannar, lärare och hälsovårdare polisanmälde flera gånger men anmälningarna ledde inte till några åtgärder. När Iina själv ringde polisen fick hon som svar att sådana ärenden måste skötas inom familjen. Som 7- åring blev Iina bjuden på alkohol av sin barnvakt, och det var alkoholen och drogerna som i tonåren blev Iinas tröst och hon utvecklade ett drogberoende. Under åren som följer blir Iina trebarnsmamma, men hon lyckas inte bli fri från sitt beroende fastän hon försöker vid flera tillfällen. Till slut tappar hon helt kontrollen. Opiater, Subutex, alkohol, cannabis, lugnande medel, värkmediciner blir en del av hennes vardag och ett sätt att orka med livet som trebarnsmamma. När en socialarbetare får kännedom om Iinas beroende blir barnen skickade till ett familjehem och Iina till ett behandlingshem. Hon får beskedet att barnen blir omhändertagna om hon inte fullföljer behandlingen. Efter två veckors behandling fattar Iina beslutet att bryta mönstret. Hon besluter sig för att ge upp vårdnaden om sina barn, hennes livs svåraste beslut. Iina har nu varit fri från droger i fyra år men upplever fortfarande att människor uppfattar henne som en narkoman. Barnen tillbringar en helg i månaden och skollov hos sin mamma. Iina har förklarat för sina barn att hon gav upp

12 vårdnaden för att hon älskar dem och ville att de skulle få ett bättre liv än det hon kunde ge dem. Social- och hälsovårdsministeriet håller på att förbereda en lagändring som skulle innebära att drogberoende mammor kan få tvångsvård under graviditeten. Nu är tvångsvård endast möjlig om den blivande mammans hälsa är i fara. Utgångspunkten för lagändringen är att barnets rätt att födas friskt är större än mammans rätt att använda droger. Iina är skeptisk till lagändringen och påpekar att en sådan lag kan avskräcka gravida, drogberoende kvinnor från att besöka rådgivningen av rädsla för tvångsvård. I Sosiaalitieto 5-6/2012 har man intervjuat fyra experter om hur socialbranschen kunde se ut i framtiden. Översocialråd Aulikki Kananoja lyfter fram sambandet mellan teori och praktik. I dagens värld håller människors livssituationer på att förändras snabbt och det räcker inte enbart med lagändringar för att svara mot de nya behoven. Socialarbetet behöver ha en teoretisk grund, men det är även viktigt att forskningen har en stark koppling till människors livssituationer och praxis. På det sättet kan branschen bygga upp en teoretisk grund som arbetstagarna har nytta av i praktiken. Man bör se klienterna som samarbetspartners och utnyttja resurserna i grupper och nätverk. Kananoja önskar också att statuskonkurrensen mellan exempelvis socionomer och magistrar försvinner i framtiden. Direktör för Lahtis social- och hälsovårdssektor, Mikko Komulainen, tror inte att branschen kommer att få mer resurser men den måste istället bli mer effektiv. Klientkonsument-modellen kommer att få en större roll, där man satsar på att sköta klientens problem övergripande och organisationen hela tiden lär sig att fungera bättre och bättre. Utmaningen är att ingripa i klientens verkliga problem, och inte endast i de ytliga problem som är ett resultat av dessa. Till exempel i en familj med missbruk hjälper det inte att endast ta tag i arbetslösheten som är ett resultat av missbruket. Att arbeta övergripande betyder även att man arbetar förebyggande och mer effektivt. Ny kunskap och ny attityd kommer att krävas av de som arbetar inom den sociala sektorn. En bra arbetstagare tar tag i klientens problem, leder klienten vidare och kartlägger olika gränssnittsproblem fastän de egentligen inte hör till arbetstagarens arbetsuppgifter. Ingen kan allt och därför krävs samarbetsnätverk. Organisationen bör hela tiden ta lärdom av och undersöka sin verksamhet, och ha en helhetsbild av verksamheten istället för endast sektorvis. Enligt Soste s generalsekreterare Vertti Kiukas fungerar klientarbetet bra och det professionella kunnandet är högklassigt och kommer att vara så även i framtiden. Utmaningen är dock att höja branschens värde. Att satsa pengar på det sociala området borde ses som en investering genom att det höjer befolkningens välbefinnande, men istället ses det oftast enbart som en utgift. För att höja värdet borde branschen bli bättre på att visa upp och förmedla alla de positiva effekter arbetet har. Kiukas menar att organisationerna har hamnat i en beträngd position mellan staten och marknaden, men han tror ändå att organisationerna och frivilligarbetet även i fortsättningen kommer att inneha en stor roll. Forskningschef Ilkka Haavisto har skrivit en rapport om hur Big Society-modellen kunde fungera i Finland. Modellen kommer ursprungligen från Storbritannien och är tänkt som en lösning på problemen i den offentliga sektorn som uppstår när pengarna inte räcker till, befolkningen åldras och serviceutbudet inte kan expandera i all evighet. Målet är att gå från en stark stat till ett stort samhälle. Grundprinciperna är att splittra beslutsmakten, få fler mångsidiga serviceproducenter, stärka den befintliga gemenskapen och bygga upp en ny gemenskap. I det stora samhället

13 uppmuntras människor att delta i och ta ansvar för serviceproduktionen. Speciellt inom vårdsektorn kommer behoven att öka och det kommer inte att finnas tillräckligt med utbildad personal. Därför behövs både anställda amatörer och frivilliga. Även inom andra sektorer kommer frivilliga att kunna hjälpa. För att till exempel motverka utslagning kan det till och med vara viktigare att man känner grannskapet, människor och deras problem än att det finns tillgång till utbildad personal. Haavisto uppmanar personal inom den sociala sektorn att vara modiga och öppna för nya metoder och nya sätt att göra saker på. ÖVRIGT På förbundet tar vi gärna emot era tankar och tips gällande verksamheten. Vi hoppas att ni alla ska bli nöjda med det som förbundet har att erbjuda och att ni aktivt deltar i förbundets utveckling. Ni får gärna sända verksamhetsledaren förslag på verksamhet under hela året eller höra av er om ni har frågor. Vi finns till för er! Verksamhetsledaren nås på e-postadressen kansli@fssf.fi eller på telefon Jag sänder regelbundet ut info, utlåtanden och reklam om utbildningar via e-posten och ni som vill vara med på mina e-postlistor får gärna meddela er adress till mig. Hemsidan och Facebook-sidan uppdateras också regelbundet, så håll utkik där med jämna mellanrum. Vörå, den 21 maj 2012 Emma-Lena Lybäck Vik. Verksamhetsledare

14