Skogsbruk och rennäring

Transkript

1 RAPPORT 8M 2001 Skogsbruk och rennäring Leif Hemberg Skogsstyrelsen

2 Skogsstyrelsen november 2001 Författare Leif Hemberg, Skogsvårdsstyrelsen Västerbotten Fotograf Michael Ekstrand, Skogsstyrelsen Papper brilliant copy Tryck JV, Jönköping Upplaga 600 ex ISSN BEST NR 1707 Skogsstyrelsens förlag Jönköping

3 Skogsbruk och rennäring Leif Hemberg

4 Förord Skogsstyrelsen har fått i uppdrag av regeringen att utvärdera effekterna av skogspolitiken och redovisa detta senast den 31 december Effekterna på den biologiska mångfalden utvärderas ihop med Naturvårdsverket. Arbetet är organiserat i ett gemensamt projekt Skogsvårdsorganisationens utvärdering av skogspolitikens effekter SUS Den senaste utvärderingen av skogspolitiken (SUS) genomfördes under 1997 och presenterades i januari SUS hade som primärt mål att utvärdera effekterna av den nya skogspolitiken som fastställdes av riksdagen i maj Nu är inte längre den rådande skogspolitiken ny och uppdraget denna gång är att utvärdera i vidare termer. Den föreliggande utvärderingen (SUS 2001) kommer dock att lägga särskild vikt vid effekterna av 1993 års skogspolitik. Projektet som genomförs under åren skall beskriva effekterna av skogspolitiken och jämföra nuläget med uppsatta mål (skogspolitiska mål, skogliga sektorsmål och beslutade miljökvalitetsmål). Vi vet genom inventeringar och andra källor ganska väl hur Sveriges skogar ser ut, sköts och nyttjas i nuläget. Orsaken till varför åtgärder utförs eller inte och därmed påverkar skogstillståndet, miljötillståndet i skog och skogsbrukandets inriktning på lång sikt är emellertid inte lika välkänt och betydligt svårare att dokumentera och analysera. Detta är dock uppgiften för SUS 2001 och då med särskild vikt vid att kunna peka ut vilka effekter skogspolitiken bidrar med. Föreliggande rapport behandlar Skogsbruk och rennäring hur dessa två näringar påverkar varandra inbördes, samt hur skogspolitiken påverkar dessa två areella näringar. Det beskrivs dessutom hur skogspolitiken och rennäringspolitiken har förändrats under 1990-talet och rapporten drar slutsatser om vad som fungerar bra och vad som kunde fungera bättre. Leif Hemberg vid Skogsvårdsstyrelsen i Västerbotten är författare. Rapporten ingår i Skogsstyrelsens rapportserie, där författarna står för innehållet. Detta innebär att rapporten inte i alla dess delar nödvändigtvis beskriver Skogsstyrelsens officiella syn. Inom projektet SUS 2001 kommer utvärderingens officiella slutsatser och ställningstaganden att avrapporteras i projektets huvudrapport (Meddelande 2002:1). Jönköping i november 2001 Håkan Wirtén Tomas Thuresson Skogsdirektör Projektledare SUS 2001 Skogsstyrelsen Skogsstyrelsen

5 Innehåll Sammanfattning Inledning Skogspolitikens utveckling avseende rennäring Historik års skogspolitik års skogspolitik Samråd skogsbruk -rennäring Omvärldsfaktorer och utredningar Certifiering ILO- kommitténs betänkande Rennäringspolitiska kommittén Svensk-norska renbeteskommissionens betänkande Forskning Utvärderingar av samråden mellan skogsbruk och rennäring Utvärdering av samråden Utvärdering av rennäringsfrågor inom SVO Utbildningsinsatser Planer och inventeringar Markanvändningplaner Försöksverksamhet med revision av Översiktlig skogsinventering Fördjupade verksamhetsplaner Satellitbildsbaserade renbetesinventeringar Rennäringsanpassat skogsbruk LIFE Vindeln Renbruksplaner Rennäringens påverkan på skogspolitiken Skogspolitikens samlade effekter på rennäringen Historik Nuläge Slutord...32

6

7 Sammanfattning Uppdraget för föreliggande delutvärderingen är att utreda skogspolitikens effekter på rennäringen, rennäringens påverkan på möjligheten att genomföra den rådande skogspolitiken i berörda landsändar, samt den skogliga rådgivningen roll i att minska konflikterna och optimera skogsbrukets och rennäringens möjligheter att verka i Norrlands inland. En av Skogsstyrelsen framtagen s.k målbild har följande lydelse Skogsbruk bedrivs så att rennäringens möjligheter att utnyttja skogsmarken inte hindras. Detta är en stark skrivning som ställer stora krav på de ingående aktörerna. För att uppnå målet är en ökad dialog om de båda näringarnas verksamheter nödvändig. År 1993 beslutade riksdagen om en ny skogspolitik som främst kännetecknas av att produktionsmålet och miljömålet jämställdes. Någon förändring av tidigare bestämmelser om den fjällnära skogen och förhållandet till rennäringen gjordes inte. Man hänvisade till att gällande regler var så nya att de borde prövas först. Många av de ändringar som beslutades var dock indirekt gynnsamma även för rennäringen, t.ex. större hänsyn till naturvården och utökningen av skyddade områden. Det finns också nackdelar för rennäringen med den nya skogspolitiken såsom lägre slutavverkningsåldrar vilket ger mindre hänglav. Den borttagna röjningsplikten kan också försvåra renskötseln temporärt såväl avseende framkomligheten för renarna som åtkomsten av renbete. I skogsvårdslagen finns reglerna om anpassning till rennäringen i 20, 21 och som behandlar samråd inom renskötselns året-runt-marker har en god efterlevnad. Regelmässigt bereds samebyarna tillfälle till samråd från berörda skogsägare. 21 anger när tillstånd till avverkning inte får ges och om hänsyn till rennäring. Skogsvårdsstyrelserna har inte vid något tillfälle ännu nekat tillstånd till avverkning med stöd av denna paragraf. Skogsvårdstyrelserna anger dock vilken hänsyn som skall tas avseende hyggets storlek och förläggning samt tillåten avverkningsform. 31 anger hänsyn till rennäring. Skogsvårdsstyrelserna skriver årligen ca 300 råd och villkor om vilken hänsyn som skall tas av skogsägarna. 21 och 31 om hänsynen till rennäringen är ganska svåra att tillämpa eftersom de är mycket generella till sitt innehåll och svåra att kunna användas på det enskilda objektet. 31 har inte heller några bindande föreskrifter utan endast allmänna råd. Ytterst få fall som rör hänsynen till rennäringen har prövats enligt skogsvårdslagen. Lagen har dock haft en viktig betydelse i förebyggande syfte. Efter en intensiv utbildning av framför allt skogsfolk om rennäringen under slutet av 1980-talet har utbildningen avtagit under de senaste 10 åren. I början 1990-talet genomfördes också en utbildning av renägare/renskötare i skogsbruk. Även denna utbildning har avtagit under senare år. Det har varit lättare att få skogsfolk till kurserna än folk från rennäringen. Det har bl. a berott på ekonomiska förutsättningar. Kurserna som genomförts har upplevts mycket positivt av både rennäringen och skogsbruket. Organisationsförändringar och personalförändringar inom både skogsbruk och rennäring under senare delen av 1990-talet har medfört ett behov av nya utbildningsinsatser. För framtiden är det viktigt att få igång utbildningen igen med ett modernare utbildningsmaterial både avseende rennäring och skogsbruk. En förutsättning för att få en bra dialog, nå samförståndslösningar och undvika konflikter mellan skogsbruk och rennäring har visat sig vara ett planunderlag. Skogsvårdsstyrelserna har lokalt haft en aktiv roll vid framtagandet av detta. Markanvändningsplanerna visade sig vara för storskaliga. De planer som haft störst framgång är fördjupade verksamhetsplaner och de skulle kunna användas i större utsträckning. De kan upprättas där skogsbruket är utsatt för konkurrens i fjällnära skog av andra markanvändningsintressen. Rennäringen utgör en part. Planerna har resulterat i ett ökat hänsynstagande gentemot rennäringen framför allt i hänglavsbärande skogar där alternativa skogsskötselmetoder har använts. Inom skogsbruket har med stöd av skogspolitiken de senaste åren nya planmodeller utvecklats. Detta innebär att både produktions- och miljömålet planeras utifrån en målklassning av skogsmarken. Dessutom beaktas landskapsperspektivet på ett tydligare sätt vilket är viktigt för rennäringen. Detta har resulterat i att samebyar visat intresse för att på ett snarlikt sätt planera sin verksamhet. Tanken är att samebyarna själva anger vilka områden som utgör väsentliga betesområden inom samebyn. Fältkontroller baserat på satellitbildsanalys kan ge en god uppfattning 1

8 om olika renbetestyper och betesstatus. Dessutom kan en omvärldsbeskrivning göras av andra markanvändande aktörer t ex skogsbruk som kan påverka rennäringen. Målsättningen är att dessa planer skall kunna nyttjas i den operativa renskötseln likväl som underlag vid samråd med skogsbruket. Samråden har successivt utvecklats under den senaste 10-årsperioden och genomförs idag regelmässigt mellan storskogsbruket och rennäringen. Skogsvårdsstyrelsernas medverkan i samråden har avtagit högst väsentligt under perioden Samråden utförs idag oftast på lokal nivå. Enskilda skogsägare samråder endast sporadiskt. Samråden har ofta utvecklats mellan parterna efter rekommendationer från centrala samrådsgruppen skogsbruk- rennäring. I gruppen sitter företrädare för skogsbruket, rennäringen och berörda myndigheter. Gruppen skall behandla konflikter av principiell och generell natur som uppkommer mellan näringarna. Utvärdering av samråden 1998 utfördes på uppdrag av Skogsstyrelsen. Enkäten omfattar hela renskötselområdet och har gått ut till 51 samebyar och 32 skogsförvaltningar eller motsvarande. Resultaten från enkäten bygger på 80 % svarsprocent där det framgår att de flesta har haft samråd under Samråden har genomförts på skogskartan, dock mycket ofta med en kort tidshorisont (1 år). Man samråder om slutavverkning, markbehandlingar, gödsling och vägar. Samråden sker på rummet med få fältbesök. Skogsvårdsstyrelsen deltar sällan vid samråden. Samråden uppfattas mera konstruktiva av skogsbruket än av rennäringen. Datorn håller på att komma in som hjälpmedel och kartmaterialet förbättras successivt. Skador på skogen förorsakade av ren är av mycket begränsad omfattning. Parterna önskar långsiktigare samråd och rennäringen vill ha större påverkan på samråden. Skogsvårdsstyrelsernas synpunkter rörande samarbetsformerna inom renskötselområdet och hänsynstagandet från skogsbruket gentemot rennäring har undersökts genom en enkät under 2001 som ställts till alla berörda distrikt inom renskötselområdet. När det gäller Skogsvårdsstyrelsens engagemang och attityd på de 29 berörda distrikten kan följande noteras: 12 distrikt anser att de har tillräcklig kunskap för att hantera rennäringsfrågor, medan 17 distrikt anser att de inte har det. Inom distrikten läggs totalt ca 100 arbetsdagar per år för att hantera rennäringsfrågorna. 18 distrikt deltager aldrig i samråden. Detta gäller framförallt regionerna Norrbotten och Mellannorrland. Trots detta svarar 24 distrikt att de anser att SVS:s roll är av problemlösande karaktär och att samråden har stor betydelse för genomförandet av skoglig aktivitet genom dialog och planering av åtgärder. Storskogsbrukets certifiering enligt FSC har medfört att man är mera lyhörd för rennäringens synpunkter vid samråden. Man genomför regelmässigt samråd även på vinterbetesmarker. Det är framför allt när det gäller markberedningen på lavrika marker som man har blivit mera hänsynsfull anser rennäringen. När det gäller det enskilda skogsbruket och hänsynen till rennäringen är inte certifieringen enligt PEFC- systemet lika väl utvecklad som i FSC- systemet. Skrivningarna i LRF:s policydokument är hittills mera av övergripande karaktär och när det gäller den konkreta hänsynen svagare än enligt FSC och har därför ifrågasatts av rennäringen. Skogspolitikens effekter på rennäringen har sammantagit resulterat i större hänsyn till rennäringen. De viktigaste skogspoltiska medlen i detta avseende är skogsvårdslagen med föreskrifter och allmänna råd samt rådgivning. Genom utbildning har parterna fått ökad förståelse för varandras näringar. Ytterligare utbildningsinsatser är dock nödvändiga. Samråd genomförs regelmässigt mellan storskogsbruket och rennäringen. Dialogen med privata skogsägare har i någon mån ökat. Fortfarande upplevs samråden många gånger av rennäringen mer som värdefull information där föreslagna skogsskötselåtgärder är svåra att påverka. Skogsbruket är dock i huvudsak nöjd med samråden. Det som framgent kan underlätta samråden är planmodeller där GIS-teknik kan ge en överblick i olika geografiska skalor. Ytterligare resurser och forskningsinsatser rörande skogsbrukets påverkan på rennäringen är önskvärda. Aktuella forskningsområden är vegetationens förändring i samband med olika skogsbruksåtgärder, ekonomiska analyser av olika markanvändningsalternativ samt beteendevetenskapliga studier om relationen och förståelse mellan företrädare för näringarna. 2

9 1. Inledning Det finns starka beröringspunkter mellan skogsbruk och renskötsel inom stora delar av Norrland. Både skogsbruk och rennäring är areella näringar som, enligt gällande lagstiftning, har rätt att bedriva sina verksamheter sida vid sida inom samma områden. Intresset skiljer sig dock kraftigt i fråga om utnyttjande av marken. Medan skogsbruket har krav på sig vad gäller avkastning och sysselsättning i glesbygden, är behovet av tämligen opåverkade och ostörda marker önskvärt för rennäringens fortsatta utövande. Dessa motsättningar kan ofta leda till att konflikter uppstår, varför behovet av samråd för samordnad planering är stort. Detta arbete har utvecklats under framför allt den senaste tioårsperioden med starkare skrivningar i skogsvårdslagen men också genom frivilliga överenskommelser. Debatten om de fjällnära skogarna var mycket intensiv under 1980-talet. Det var framför allt naturvården och rennäringen som stod i fokus. En successiv skärpning av lagstiftningen för skogsbruket ägde också rum under perioden. I 1993 års skogspolitik föreslås inga ändringar av 1991 års bestämmelser om den fjällnära skogspolitiken vilken också omfattade förhållandet till rennäringen. Flera av de regler som finns i dessa bestämmelser kom också att gälla i den nya skogspolitiken för hela landet. Vid föregående utvärdering av 1993 års skogspolitik behandlades inte den del med som omfattade de fjällnära områdena inklusive rennäringen. Orsaken var tidsbrist och att så kort tid förflutit sedan beslutet om ny politik hade tagits av riksdagen. Effekterna bedömdes inte heller ha slagit igenom ännu. Direktiv till delutvärdering "Skogspolitikens effekter på rennäringen" I regleringsbrevet för Skogsstyrelsen år 2000 (även 1999) framgår att: Skogsstyrelsen skall fortlöpande utvärdera effekterna av skogspolitiken. Skogspolitikens effekter för den biologiska mångfalden skall utvärderas i samarbete med Naturvårdsverket. En samlad redovisning skall göras senast den 31 december För att göra detta har ett projekt SUS 2001 (Skogsvårdsorganisationens utvärdering av skogspolitikens effekter) initierats. Syftet med utvärderingen är att göra bedömningar av skogspolitikens direkta och indirekta påverkan på skogens produktion, miljö och övriga nyttigheter, som t.ex. sociala värden, rennäring och regional ekonomi. En noggrann beskrivning och genomgång av de skogspolitiska medlen och förändringen i dessa över tiden är en viktig del i projektet. Uppdraget för delutvärderingen är att utreda skogspolitikens effekter på rennäringen, rennäringens påverkan på möjligheten att genomföra den rådande skogspolitiken i berörda landsändar, samt den skogliga rådgivningens roll i att minska konflikterna och optimera skogsbrukets och rennäringens möjligheter att verka i norrlands inland. 3

10 2. Skogspolitikens utveckling avseende rennäring 2.1. Historik Första gången direktiv utgick från staten om samråd mellan skogsbruk och rennäring var den 21 november I detta stod bl. a att samråd skulle ske med lappadministrationen och respektive lappbyar vid skogliga åtgärder som kunde påverka renskötseln, som planläggningar av avverkningar, reproduktionsåtgärder och vägar m.m. Lantbruksstyrelsen anordnade i oktober 1970 en konferens i Arvidsjaur om den moderna skogsvårdens inverkan på renskötseln. Bakgrunden var problemen för renägarna med de allt större arealerna av kalhyggen och efterföljande skogsvårdsåtgärder där också kemisk lövbekämpning ingick. För skogsbruket var problemen i stället renar i avverkningstrakterna och förekomst av tramp-, gräv- och fejningsskador i föryngringar. Skadorna kunde ge sekundära effekter genom bl a svampangrepp. Även skogsbilvägarnas för- och nackdelar diskuterades. Efter mötet beslöt lantbruksstyrelsen att tillsätta en samrådsgrupp med representanter för skogsbruk och rennäring. Man konstaterade genom en enkät till Domänverkets revir i norra Sverige att det inte var helt tillfredsställande med samråden. Man försökte också identifiera orsakerna till konflikterna mellan näringarna och sammanställde en karta över samebyarnas betesområden och den skogliga administrationens områdesindelning. Detta redogjordes för vid en konferens i Arvidsjaur genomfördes en tredje konferens om den moderna skogsskötselns inverkan på rennäringen. Vid denna konferens redovisade samrådsgruppen skogsbruk-rennäring en samrådsmodell, den s. k Jokkmokksmodellen, där man på en gemensam karta sammanställde alla aktuella skogsvårdsåtgärder som skogsbruket ämnade göra under dels en 1- årsperiod, dels under en 3-5- års - period. Man redogjorde också för initiativet att genomföra en övergripande hänglavs- och marklavsinventering. Samrådsgruppen tog initiativ och medverkade när Skogsstyrelsen skulle utveckla allmänna råd om skogsbrukets hänsynstagande till rennäringen. I mars 1982 utfärdades dessa och publicerades i SKSFS 1982:2. År 1983 upplöstes den gamla samrådsgruppen skogsbruk-rennäring som hade haft Lantbruksstyrelsen som huvudman. Istället bildades en ny mera utvidgad samrådsgrupp med Skogsstyrelsen som huvudman. I tidigare skogspolitik, t.ex års skogsvårdslag, finns det inte något om hänsyn till rennäringen. I 1971 års rennäringslag 30 finns dock ett visst skydd mot motstående intressen som kundes tänkas innebära också ett visst skydd mot skogsbruket. Skyddet har senare visat sig vara svagt när det har prövats i domstol. Det var bl a mot den bakgrunden som Lantbruksstyrelsen anordnade sina konferenser på 1970-talet och bildade samrådsgruppen skogsbruk-rennäring års skogspolitik I den beslutade skogspolitiken 1979 nämndes rennäringen som ett allmänt intresse. I förarbetena är den också omnämnd. Man betonade där vikten av samråd mellan näringarna och att man avsåg att komma med direktiv om att genomföra renbetesinventeringar. Några konkreta förslag på åtgärder redovisades dock inte. Skrivningarna i förarbetena och direktiven som Domänverket utfärdat i samråd med Lantbruksstyrelsen resulterade dock i att Skogsstyrelsen kom med ovan nämnda allmänna råd I dessa redovisades förslag på hur skogsbruket kunde göra för att minska olägenheterna för rennäringen. I arbetet med allmänna råden deltog samrådsgruppen skogsbruk-rennäring aktivt. I skogspolitiken som trädde ikraft år 1980 fanns det angivet i 1 SVL att hänsyn skulle tas till naturvårdens och andra allmänna intressen. I propositionen har föredragande angett rennäringen som ett sådant intresse. Det betonades dock att detta i första hand skulle ske genom samförståndslösningar och att samrådsgruppen skogsbruk-rennäring var ett bra instrument för att lösa eventuella konflikter mellan näringarna och utveckla samråden. Vid efterföljande beslut har detta ytterligare betonats. 4

11 Under första hälften av 1980-talet intensifierades debatten om de fjällnära skogarna. En av anledningarna var att Domänverket kommit under skogsvårdslagen och dess regler. Därmed fanns inte någon anledning att bibehålla den interna skogsodlingsgränsen (SO-gräns). Detta resulterade i att Domänverket påbörjade indelning av områden ovanför den gamla SO-gränsen. Framförallt från naturvårdshåll var man bekymrad över avverkningarna i de fjällnära skogarna och ansåg att det var en form av hasardspel ur föryngringssynpunkt samtidigt som stora naturvärden skulle spolieras. Även rennäringen var bekymrad för att de fjällnära lavrika skogarna, som var av vitalt intresse för näringen, skulle försvinna. Åtskilliga exkursioner genomfördes, bl. a en med riksdagens jordbruksutskott och en med forskare från SLU års riksdag uttalade att det fanns anledning till stor återhållsamhet med bedrivande av skogsbruk inom det fjällnära området, att det på sikt skulle upprättas markanvändningsplaner samt att ett ökat samråd med rennäringen borde komma till stånd. Skogsstyrelsen kompletterade sina föreskrifter och allmänna råd om skogsbruk inom det fjällnära området. I de allmänna råden infördes en gräns för fjällnära skog enligt den definition riksskogstaxeringen använder vid sina inventeringar, d. v s Domänverkets gamla SO-gräns extrapolerad över övriga markägares skogsinnehav. I föreskrifterna infördes också ett obligatoriskt samråd när ansökan om avverkning gjordes inom renskötselns åretrunt-marker. Samrådet skulle omfatta slutavverkning med efterföljande skogsvårdsåtgärder samt byggande av skogsbilväg. Medel tilldelades också skogsvårdsorganisationen ( kr/år) de följande åren för att kunna biträda vid samråden med bl.a. sammanställning av en samrådskarta där aktuella skogsvårdåtgärder var inlagda (Jokkmokksmodellen) och vid samrådsmötena mellan näringarna. Idag utgår inga särskilda medel för dessa arbetsuppgifter trots att uppdraget kvarstår. År 1987 kompletterades föreskrifterna med krav på skogbilvägars lönsamhet och inpassning i en lokal vägnätsplan för att få avverkningstillstånd. I de allmänna råden rekommenderades att vid samråd med rennäringen borde också anges planerade avverkningar med efterföljande skogsvårdsåtgärder inom båtnadsområdet. År 1983 tillsatte regeringen den s.k. Samerättsutredningen som i sitt framlagda huvudbetänkande SOU 1989:41 i juni 1989 föreslog ändringar i skogsvårdslagen för att stärka rennäringen mot skogsbruket där bl.a. prövning av tillståndsärenden föreslogs att göras av sametinget. I mars 1989 fick Skogsstyrelsen i uppdrag av regeringen att utreda hur hittills införda regler påverkat skogsbruket i de fjällnära områdena och föreslå förändringar i skogsvårdslagen som säkrar att skogsbruket i framtiden bedrivs med stor hänsyn till andra intressen. Förslaget från Skogsstyrelsen innehöll bl.a. större hänsyn till rennäringen och obligatoriskt samråd med rennäringen genom att bl.a. upphöja föreskrifterna till lag. Förslagen om begränsad hyggesstorlek och förbud av hyggesplöjning skulle vara gynnsamma för rennäringen. Skogsstyrelsens rapport Skogsbruket i fjällnära skogar redovisades till regeringen i juni 1989 efter att ett stort antal myndigheter och organisationer hade fått avge synpunkter. Rådgivning För att motverka avverkningarnas negativa inverkan för bl. a renskötseln intensifierade skogsvårdsstyrelserna sin information i samband med ansökan om tillstånd till avverkning och anmälan om avverkning. Personalen genomgick utbildning om rennäringens villkor och deltog många gånger i samråden mellan parterna. Stöd 1979 års skogspolitik omfattade stöd till skogsbruket för att stimulera detta. En av orsakerna var att man befarade en framtida virkesbrist. Denna skulle åtgärdas med stimulansbidrag till en bättre skogsvård. Redan tidigare år 1974 hade det beslutats om ett anslag för att intensifiera skogsbruket i norra Sverige. Anslaget berörde i huvudsak renskötsel- området. Medlen till anslaget ökades under den nya skogspolitiken samtidigt som ett nytt anslag infördes för att sanera de s. k. 5:3 - skogarna. Resultatet blev att avverkningarna inom renskötselområdet ökade kraftigt vilket ställde till en del olägenheter för rennäringen. För att få bättre fart på återväxterna intensifierades markbehandlingen efter avverkning, vilket många gånger drabbade goda renbetesmarker. Anslagen har successivt avvecklats och är i och med 1993 års skogspolitik borta. 5

12 års skogspolitik Regeringens proposition 1990/91:3 Skogsbruket i fjällnära skog som i huvudsak antogs av Riksdagen, byggde mycket på de framförda förslagen i Skogsstyrelsens utredning Skogsbruket i fjällnära skogar. Det blev starkare skydd av den fjällnära skogen. Man hade också i detta förslag tagit hänsyn till samerättsutredningens förslag. Följande förslag berörde direkt rennäringen: Inom fjällnära områden där det finns särskilt stor konkurrens mellan olika markanvändningsintressen skall upprättas fördjupade verksamhetsplaner. Skyldighet för skogsägaren att i sin skogsbruksplan redogöra för den hänsyn han kommer att ta till bl.a. rennäringen. Vid avverkning skall den hänsyn tas till rennäringen som uppenbart behövs. Tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog skall inte få meddelas om avverkningen medför ett så väsentligt bortfall av renbete att möjligheten att hålla tillåtet renantal påverkas. Detsamma gäller om avverkningen omöjliggör sedvanlig flyttning av renarna. Ett avverkningstillstånd skall alltid innehålla villkor om den hänsyn som skall tas bl. a till rennäringens intressen. Berörd sameby skall alltid beredas tillfälle till samråd före avverkning. Tidigare föreskrifter som Skogsstyrelsen hade utfärdat i enlighet med 1985 års politiska beslut om stor återhållsamhet med skogsbruk inom det fjällnära området blev nu lagparagrafer i 1990 års riksdagsbeslut. Vidare beslöts att en juridisk gräns för den fjällnära skogen skulle upprättas och ersätta den tidigare provisoriska riksskogstaxeringsgränsen. År 1993 beslutade riksdagen om en ny skogspolitik som främst kännetecknas av att produktionsmålet och miljömålet jämställdes. Någon förändring av tidigare bestämmelser om den fjällnära skogen och förhållandet till rennäringen gjordes inte. Man hänvisade till att gällande regler var så nya att de borde prövas först. Många av de ändringar som det beslutades om var dock indirekt gynnsamma även för rennäringen t.ex. större hänsyn till naturvården och utökningen av skyddade områden. Det fanns också negativa åtgärder där den viktigaste var sänkningen av slutavverkningsåldrarna. Även borttagningen av röjningsplikten kan försvåra renskötseln. Rennäringen fick också egna paragrafnummer i skogsvårdslagen. I skogsvårdslagen finns reglerna om anpassning till rennäringen i 20, 21 och 31. I 20 föreskrivs att berörd sameby ska ges tillfälle till samråd inom året-runt-markerna i vissa närmare beskrivna situationer. 21 föreskriver att den som ansöker om tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog i ansökan ska redovisa vad han avser att göra för att tillgodose rennäringens intressen vid avverkningen. Tillstånd till avverkning inom året-runt-markerna får inte lämnas om avverkningen 1. medför sådant väsentligt bortfall av renbete att möjligheterna att hålla tillåtet renantal påverkas, eller 2. omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renhjord. När tillstånd ges ska skogsvårdsstyrelsen besluta om vilka hänsyn som skall tas till rennäringens intressen. I 31 anges att hänsyn ska tas till rennäringen i fråga om hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars sträckning. Vidare ska eftersträvas att berörd sameby har årlig tillgång till sammanhängande betesområden och den vegetation som behövs inom områden för samling, flyttning och rastning av renarna. 6

13 3. Samråd skogsbruk -rennäring Som tidigare nämnts har samråd mellan skogsbruk och rennäring ägt rum sedan länge. I begynnelsen ägde samråden rum på revirnivå inom Domänverket. Därefter övergick samråden att utvecklas till skogsförvaltningar inom övriga storskogsbruket. Lantbruksstyrelsen och Domänverket utgjorde drivkrafter för att samråden utvecklades. Under begynnelsen av 1980-talet fick skogsvårdsstyrelserna en mer påtaglig roll i samråden i och med Skogsstyrelsens utfärdande av SKSFS 1982:2 Allmänna råd om skogsbrukets hänsynstagande till rennäringen. Det resulterade också i att andra aktörer som privata markägare och skogsarbetareförbundet deltog i dialogen. Riksdagen har i sina beslut om förhållandet mellan rennäring och skogsbruk betonat vikten av de lokala samråden. Detta har framför allt gällt förhållandet till storskogsbruket. Samråden har successivt utvecklats under perioden och genomförs idag regelmässigt mellan storskogsbruket och rennäringen. Från att tidigare ha legat på förvaltningsnivå har de nu förts ned på distriktnivå. Skogsvårdsstyrelsens medverkan har minskat och parterna sköter i huvudsak samråden själva. Samråden utförs idag oftast på lokal nivå både inom storskogsbruket och skogsvårdsorganisationen. Enskilda skogsägare samråder endast sporadiskt. Samråden har utvecklats mellan parterna ofta efter rekommendationer från centrala samrådsgruppen skogsbruk- rennäring. Samrådens genomförande med storskogsbruket varierar inom renskötselområdet men följande beskrivning kan gälla som en norm. Distriktchefen kallar till samråd antingen per telefon eller med post. I samband med detta skickas kartor (skogskartor) ut till samebyn med aktuella skogsbruksåtgärder inlagda Därefter träffas man och samråder om åtgärderna. Samebyn lämnar sina synpunkter och man försöker jämka samman sina önskemål. Ibland följs också samrådet upp med ett fältbesök. Samråden protokollförs och för varje skogsavdelning (bestånd) som skall åtgärdas görs en anteckning. Därefter justerar parterna protokollet. Centrala samrådsgruppens uppgift är att vara rådgivande och initierande. I gruppen sitter företrädare för skogsbruket, rennäringen och berörda myndigheter. Gruppen skall behandla konflikter av principiell och generell natur som uppkommer mellan näringarna. Samrådsgruppen har en rådgivande funktion, riktad dels till de centrala myndigheterna och näringarnas organisationer, dels till de som deltar i de lokala samråden. Gruppen har vidare att ta initiativ i frågor inom ämnesområdet. Samrådsgruppens huvudsakliga arbetsuppgifter kan sammanfattas i följande punkter: Följa upp och utvärdera de lokala samråden, bland annat genom att samla in och sprida rfarenheter mellan länen. Bidra till ökad kunskap om respektive näring, bland annat genom att medverka i och initiera konferenser, kurser, exkursioner, läromedelsframställning samt forskning inom ämnesområdet. Följa tillämpningen av gällande författningar och motsvarande samt vid behov lämna förslag till ändrade bestämmelser, handläggningsrutiner etc. Behandla konflikter av principiell och generell karaktär. Lämna synpunkter på utredningar, forskningsansökningar etc. samt ärenden av principiell karaktär som underlag för myndigheternas yttranden eller ställningstaganden. Lämna synpunkter på omfattning, användning och fördelning av myndigheternas resurser inom ämnesområdet. Verka för att utvecklingen inom informationstekniken tillvaratas i samrådsarbetet. Informera externt om samrådets uppbyggnad och funktion. Ledamöterna utses av respektive organisation för en mandatperiod av tre år. Representationen för såväl skogsbruksintresset som rennäringen bör uppvisa geografisk spridning över hela renskötselområdet. Ingående organisationer är: 7

14 Skogsstyrelsen (Ordförande), Statens Jordbruksverk (Sekreterare), Allmänningarna, LRF/Skogsägarna, Renägarförbundet, Sametinget, Skogsindustrierna, Skog & Träfacket, Sveaskog, Svenska Samernas Riksförbund och Statens Fastighetsverk. Centrala samrådsgruppen har visat sig vara ett bra forum för skogsbruk-rennäring. Mötena är välbesökta från båda parter och utgör en av de viktigaste informationskanalerna för näringarna. Ett viktigt inslag är fältexkursionerna där aktuella problem diskuteras i fält. Under den senaste tioårsperioden har bl.a. följande rekommendationer tagits fram: Utvecklingen av ett översiktligt samrådsunderlag enligt den s.k. Jokkmokksmodellen. I denna redovisas samtliga skogsföretags planerade skogsbruksåtgärder inom samebyns betesområde på en gemensam översiktskarta. Ett kartunderlag skall skickas till samebyn för det lokala samrådet i så god tid att samebyn har möjlighet att förankra det i byn. Vid de lokala samråden är det viktigt att det upprättas tydliga protokoll så att det inte finns någon tvekan från respektive part om vad som gäller. Det är också viktigt att samråden följs upp med fältbesök när behov finns. Skogsvårdsstyrelsen ställer också upp som protokollskrivare vid samråden om någon av parterna önskar detta. Vid flera möten har det också betonats att på storskogsbrukets marker bör samråd ske inom hela renskötselområdet och inte endast inom åretruntmarkerna. Det skall också vara samråd och inte bara information från skogsbruket. Samrådsprotokollen skall nå alla berörda. Det ankommer på respektive skogsförvaltning och sameby att så sker. Hänsyn till rennäringen finns angivet i skogsvårdslagen med dess föreskrifter och allmänna råd, Några motsvarande hänsyn till skogsbruket finns inte i rennäringslagen. Samrådsgruppen har därför framställt en liten folder Ren i skogen. I samrådsgruppen har också diskuterats tramp- och fejningsskador av ren. Ett förslag på inventeringsprotokoll har tagits fram. En viktig uppgift för samrådsgruppen har varit att öka förståelsen mellan näringarna. Genom samrådsgruppens försorg har det tagits fram utbildningsmaterial och genomförts kurser för både skogsfolk och renägare. Samrådsgruppen har genomfört tre stora samlade utvärderingar av hur de lokala samråden fungerat. Den senaste utvärderingen redovisades hösten Samrådsgruppen har varit aktiv som förmedlare mellan parterna och verkat för att förändringar inom näringarna har förts ut och underlättat samråden. 8

15 4. Omvärldsfaktorer och utredningar 4.1. Certifiering Konsumenternas krav på miljömässigt bättre produkter som produceras under sunda förhållanden ökar ständigt. Detta ställer nya och betydligt hårdare krav på företagens redovisning av råvaru- och energianvändning. Miljöledning, miljöredovisning och miljörevision är delar av en helt ny begreppsvärld som vuxit fram. Ordet certifiering har blivit ett ord som används i de mest skilda sammanhang. Certifiering innebär att någon garanterar att en produkt eller tjänst utförs enligt en angiven standard. Störst trovärdighet får certifieringen då garantin lämnas av en opartisk organisation, en tredje part utöver säljare och kund. Man talar då om tredjepartscertifiering. Certifiering av skogsbruk är frivilligt för skogsföretaget eller den enskilde skogsägaren. Det finns två olika typer av certifiering som kan användas för att certifiera skogsbruk. Det ena är miljöledningssystem och det andra är nivåstandarder. Båda är marknadsstyrda och skogsägaren väljer själv om han/hon vill certifiera sitt skogsbruk. Miljöledningssystem har som syfte att hjälpa skogsägaren att arbeta mer strukturerat med miljöfrågor och reglerar hur man skall nå målen. Miljöledningssystem innehåller inga absoluta nivåkrav, förutom efterlevnad av lagen. Målen sätts av markägarna själva. Exempel på miljöledningssystem som används i Sverige är EMAS och ISO En nivåstandard innehåller till skillnad mot miljöledningssystem specifika krav som skall uppfyllas för godkännande. Detta gör att en nivåstandard kan användas som grund för produktmärkning. En nivåstandard kan gälla flera olika aspekter av skogsbruk såsom miljö, sociala och ekonomiska aspekter medan ett miljöledningssystem endast gäller miljön. De svenska FSC- och PEFC- standards är nivåstandards Svenska FSC-systemet Certifiering i enlighet med FSCs bestämmelser 1998 innebär att företaget/markägaren bedriver ett miljöanpassat, samhällsnyttigt och ekonomiskt bärkraftigt skogsbruk i överensstämmelse med gällande lagar och förordningar, FSCs 10 Principer och Kriterier samt svensk FSC-standard. Sådan certifiering innebär också att skogsprodukter från certifierade markinnehav kan märkas med FSCs symbol i former som FSC beslutar. Målet är att förvalta och bruka skogen och skogsmarken i former som: vidmakthåller och vid behov återskapar ekosystemens produktionsförmåga, fundamentala ekologiska processer och biologiska mångfald (ekologiska dimensionen) ger trygga försörjningsmöjligheter och en säker arbetsmiljö, respekterar lokalbefolkningens respektive samernas kultur och hävdvunna rättigheter, beaktar värden som vilt, svamp, bär, fiske och rekreation (sociala dimensionen) samt ger långsiktig, värdefull virkesproduktion och god ekonomisk lönsamhet (ekonomiska dimensionen) Forskning och utveckling inom skogsnäringen bör intensifieras för att bibehålla/öka sysselsättningen i lokalsamhällena. Certifiering i enlighet med den svenska FSC-standarden innefattar att markägaren accepterar att denna standard, utifrån nya kunskaper och erfarenheter, förändras för att bättre möta målet genom återkommande revisioner utförda av en konsensusinriktat arbetande, partssammansatt, nationell FSCrepresentation. I dagsläget är drygt 10 miljoner hektar skogsmark FSC-certifierade i Sverige. 9

16 Standarden för det sociala området innefattar bl.a urbefolkningars rättigheter. Detta berör förhållandet gentemot rennäringen med följande punkter: Renskötselområde. Skogsägaren accepterar och tar hänsyn till den samiska renskötsel som bedrivs på markinnehavet om det befinner sig inom det område som i Lantbruksstyrelsen, Statens Planverks rapport 44 del 5, 1978, anges som renskötselområde (året-runt-marker och vinterbetesmarker). Samrådsförfarande. Om markinnehavet ligger inom ovan angivet område skall hänsyn tas till rennäringen enligt skogsvårdslagen 31. Vad beträffar samråd tillämpas föreskrifter och allmänna råd enligt 20 och 31 i skogsvårdslagen om inte annat överenskommits utanför renskötselns åretruntmarker. Hänglavbärande skog. Inom renskötselområdet skall varje skogsbrukare i sin planering beakta tillgång på äldre hänglavbärande skog, lämna kantzoner mot myrar och bäckar och i hänglavbärande bestånd vid avverkningen spara trädsamlingar inom hygget som spridningskällor för hänglav. Särskilt viktiga platser. Inom renskötselområdet skall skogsbrukaren ta hänsyn till och respektera, i samverkan med samerna identifierade platser av särskild betydelse för samerna i kulturellt, ekologiskt, ekonomiskt eller religiöst hänseende. Dessa är gamla boplatser och andra samiska kulturlämningar, flyttningsleder, naturliga samlingsställen, övernattningsställen (rastbeten), svåra passager, särskilt viktiga hänglavsområden, arbetshagar och kalvningsland Svenska PEFC-systemet En skogstjänsteman som företräder Paraplyorganisationen ger i kontakter med skogsägaren information om vad PEFC-certifieringen innebär och överlämnar en broschyr som beskriver kraven för certifiering. Då skogsägaren beslutar sig för att certifiera sitt skogsbruk skrivs ett avtal om detta. I avtalet förbinder sig skogsägaren att följa de krav som ställs för PEFC-certifiering. Vid årsskiftet var den anslutna arealen 1.3 miljoner hektar skogsmark i Sverige. Det viktigaste åtagandet för certifiering är att följa PEFC skogsstandard i sitt skogsbruk. PEFC skogsstandard omfattar följande delar: I skogsbruksstandarden åtar sig skogsägaren bl a att bedriva ett aktivt och ståndortsanpassat skogsbruk med minimerad användning av kemiska medel, begränsad användning av utländska trädslag, att skydda vatten och mark skogslandskapet. Svenska PEFC har antagit regionala tillämpningar för tre regioner. I den sociala standarden åtar sig skogsägaren bl a att erbjuda goda anställningsförhållanden, god arbetsmiljö, målstyrd arbetsorganisation och kompetensutveckling för anställda. Allemansrätten skall respekteras och glesbygden stödjas. I miljöstandarden åtar sig skogsägaren bl a att avsätta minst 3-5 % av den produktiva skogsmarken för naturvårdsändamål. Och att i skogsbruket vidta åtgärder som främjar den biologiska mångfalden. Skogsägare som har en brukningsenhet som överstiger 20 hektar skall senast inom 5 år anskaffa en Grön skogsbruksplan eller ett Naturvårdsdokument. Större entreprenörer som arbetar för PEFCcertifierade skogsägare skall inneha PEFC entreprenörscertifikat. 10

17 LRF Skogsägarnas policy Relationerna mellan rennäringen och skogsbruket, hanteras i enlighet med policyn Familjeskogsbruk och renskötsel i samverkan för Norrland, som antogs i juli 1999 av LRF Skogsägarna och Skogsägarnas Inlandsråd. I policyn konstaterades: Familjeskogsbruket och rennäringen har stor betydelse för Norrlands inland och dess ekonomiska och sociala struktur. Rennäringens framtida villkor aktualiseras nu genom flera politiska utredningar och processer, t ex Rennäringspolitiska kommittén, ILO-konventionen nr 169, arbetet för en nordisk samekonvention och FN:s deklaration om urbefolkningar. Även familjeskogsbrukets förutsättningar kommer att påverkas. Sverige står i denna fråga inför ett politiskt vägval. Nu behövs en helhetssyn på de aktuella näringarna i Norrland i stället för en politik som framför allt är inriktad på att ge fördelar till rennäringen och lyfta speciella frågor för samer. Vi kräver respekt för jord- och skogsbrukarnas äganderätt. Om Rennäringspolitiska kommittén agerar förutseende och lyssnar till alla intressen bör en sådan helhetssyn vara möjlig uppnå. LRF Skogsägarna och Skogsägarnas Inlandsråd har lagt fast en policy om gemensamma frågor för familjeskogsbruk och rennäring. Sammanfattning av vad policyn innebär: Undvika splittring inom befolkningen Att gränserna för renskötselområdet bestäms Ha ändamålsenliga avvägningar och lokala lösningar Att staten tar ansvar för rättegångskostnader Ha en bättre skadereglering Att konflikten minskar kring jakten Att kunskaperna ökar om det gemensamma 4.2. ILO- kommitténs betänkande Sven Heurgrens utredning "Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige", SOU 1999:25 om Sveriges anslutning till ILO-konventionen lämnades i mars Uppdraget har varit att ta ställning till om Sverige kan ratificera, dvs. ansluta sig till ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och vilka åtgärder som i så fall krävs för att Sverige skall kunna efterleva bestämmelserna i konventionen (kommittédirektiv 1997:103). Den har remissbehandlats. Skogsägarna har bl a hävdat att ett par av förslagen innebär en kraftig rättighetsförskjutning. Utredaren bedömde att all markanvändning och alla upplåtelser som medger "mer än ringa olägenhet" för renskötseln eller samernas jakt- och fiskerätt blir otillåtna. Ett av Heurgrens förslag var att en gränsdragningskommission måste tillsättas innan ILOkonventionen slutgiltigt kan godkännas, och det har jordbruksminister Margareta Winberg anslutit sig till. Nedan följer en kortfattad beskrivning av betänkandet: ILO är ett av FN:s s.k. fackorgan med uppgift att bevaka frågor om arbetsvillkor, diskriminering m.m. Inom ramen för denna uppgift har ILO sedan många år bevakat ursprungsfolkens arbets- och levnadsvillkor. ILO utarbetar bl.a. konventioner. Konvention nr 169 innehåller ett antal bestämmelser och åtaganden till skydd för ursprungsfolken. Riksdagen har också bekräftat samernas ställning som ursprungsfolk. Konventionen trädde i kraft år 1991 och hittills har 14 länder anslutit sig, däribland Norge och Danmark. Det största hindret för en svensk ratificering har tidigare ansetts vara att Sverige inte uppfyller konventionens krav på markrättigheter. 11

18 Geografisk avgränsning Det geografiska område där konventionens regler om markrättigheter kan bli aktuella är renskötselområdet, dvs. fjällvärlden och stora delar av Norrland. Inom renskötselområdet har samerna på grundval av urminnes hävd renskötselrätt, en bruksrätt som bl.a. innefattar rätt till renbete och rätt till jakt och fiske. Det är bara de renskötande samerna som får utöva denna rättighet. Renskötselområdet delas in i året-runt-marker och vinterbetesmarker. Samernas rättigheter är starkast inom året-runt-markerna, dvs. i Norrlands inland. Vinterbetesmarkerna är östligare belägna och gränserna är i vissa fall oklara. Totalt omfattar renskötselområdet ungefär en tredjedel av Sveriges yta. Äganderätt och nyttjanderätt Konventionen ställer krav på att staterna skall erkänna ursprungsfolkens "äganderätt och besittningsrätt" till mark som de "traditionellt innehar". Med traditionellt innehav menas mark som ursprungsfolken under lång tid i stort sett varit ensamma om att bruka, dvs. haft det dominerande inflytandet över. Gränserna för dessa markområden är dock delvis oklara och måste fastläggas. Även om konventionen använder uttrycket "äganderätt och besittningsrätt" står det klart att det inte nödvändigtvis måste vara fråga om formell äganderätt till marken. Konventionen ställer också krav på att staterna skall erkänna ursprungsfolkens nyttjanderätt till sådan mark som de av tradition, dvs. sedan lång tid, har brukat tillsammans med andra. Mark som samerna traditionellt nyttjat tillsammans med andra är sådana områden som de brukat för renskötsel, jakt och fiske. Det rör sig enligt betänkandet främst om mark inom renskötselområdets vinterbetesmarker, dvs. de mer kustnära områdena där också andra nyttjat marken för t.ex. skogsbruk och jordbruk. Svensk anslutning på fem års sikt Kommitténs bedömning blir sammanfattningsvis att Sverige kan ansluta sig till ILO:s konvention nr 169, men att detta inte bör ske förrän ett antal åtgärder som rör samernas rätt till mark har blivit genomförda. Kommitténs bedömning är framför allt att följande åtgärder är aktuella: Samerna bör få ett stärkt skydd mot inskränkningar i renskötselrätten. Inom mark som samerna traditionellt innehar bör de få rätt att upplåta sin jakt- och fiskerätt till andra mot betalning. Sametinget bör få rätt att yttra sig innan områden av riksintresse för rennäringen bestäms och innan exploatering av sådan mark tillåts. Det bör också finnas ett tydligt skydd mot exploatering av sådan mark i miljöbalkens hushållningsbestämmelser och en rätt för Sametinget att yttra sig innan exploatering tillåts. Inom mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra krävs också ett ökat skydd mot inskränkningar i renskötselrätten. Sametinget bör få rätt att yttra sig innan områden av riksintresse för rennäringen bestäms och innan exploatering av sådan mark tillåts. Åtgärder bör vidtas för att säkerställa att samerna har tillräckligt med mark för att kunna fortsätta bedriva rennäring. Samerna kan förlora en del marker som de i dag utnyttjar för renskötsel, bl.a. till följd av de rättsprocesser som pågår. Det bör finnas möjlighet till ersättning från staten för rättegångskostnader i principiellt viktiga mål rörande samernas markrättigheter. Som det är i dag finns det en risk för att samerna av ekonomiska skäl inte kan få sina anspråk på mark rättsligt prövade och klarlagda. En nationell informationskampanj om samerna som ursprungsfolk och om den samiska kulturen bör genomföras. Information behövs också som klargör vad en svensk anslutning skulle innebära för berörda parter. Regeringen har beslutat att Rennäringspolitiska kommittén ska överta de fem principförslagen i Sven Heurgrens utredning "för vidare bearbetning och förslag". Beslutet om en gränsdragningskommission ändras inte av att Rennäringspolitiska kommittén nu ska ta sig an huvuddelen av Sven Heurgrens rapport. 12

19 4.3. Rennäringspolitiska kommittén Rennäringspolitiska kommittén har bedrivit sitt arbete sen 1997 enligt direktiv 1997:102 beslutat vid regeringssammanträde den 11 september Enligt de direktiv som gäller för rennäringspolitiska kommittén skall kommittén behandla bestämmelser som rör rennäringens rättigheter och skyldigheter för att minimera konflikterna mellan rennäringen och andra markanvändare inom renskötselområdet. Förhållandet mellan rennäringen och andra areella näringar skall omfattas av kommitténs översyn av rennäringslagen och rennäringsförordningen. Regeringen har också överlämnat delar av betänkandet SOU 1999:25 Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige, till kommittén för vidare bearbetning och förslag. Det rör sig dels om de delar som avser ett stärkt skydd mot inskränkningar i renskötselrätten, dels om de delar som avser ursprungsfolkens rätt till naturtillgångar (dock ej avseende mineral och torv). Mot denna bakgrund arbetar kommittén med dels, de bestämmelser i rennäringslagen som rör förhållandet mellan renskötselrätten och äganderätten, dels, de bestämmelser i rennäringslagen som reglerar hänsyn gentemot andra intressen vid rennäringens bedrivande samt de bestämmelser i skogsvårdslagen som reglerar hänsynen gentemot rennäringen i samband med bedrivande av skogsbruk. Även andra frågor som rör förhållandet mellan rennäringen och skogsbruket diskuteras i kommittén. Nedan följer en summarisk beskrivning av vissa kommittefrågor som berör förhållandet mellan skogsbruk och rennäring. Det som framför allt rör skogsbruket är arbetet med rennäringspolitik, rennäringsadministrationen och rennäringslagstiftningen. Ny rennäringspolitik Rennäringen är en viktig del av det samiska kulturarvet. Staten har ett övergripande ansvar för att rennäringen kan fortleva som en del av det arvet. Samerna som urbefolkning bör samtidigt tillförsäkras större självbestämmande. I enlighet med moderna förvaltningsprinciper bör staten i ökad grad låta principerna om bl.a. mål- och resultatstyrning, avreglering och delegering omfatta rennäringen. Staten bör formulera och följa upp mål för verksamheten samt ställa upp de restriktioner som krävs till skydd för miljön och för att näringen skall kunna leva jämsides med andra brukare i området. Kommittén skall mot denna bakgrund lämna förslag till en rennäringspolitik som ger förutsättningar för en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt hållbar rennäring. Rennäringsadministrationen Statens jordbruksverk är central förvaltningsmyndighet för rennäringsfrågor. Länsstyrelserna i de tre nordligaste länen samordnar rennäringsfrågor på länsnivå, förvaltar statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, bedriver rådgivning och administrerar byggande och underhåll av vissa tekniska anläggningar för renskötseln. Kommittén skall utreda vilka uppgifter som i fortsättningen bör vara myndighetsuppgifter när det gäller rennäringen. Utgångspunkten för kommitténs överväganden skall vara att de myndighetsuppgifter som avser förhållandet mellan rennäringen och andra användare av marken liksom förvaltningen av statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen blir kvar hos Statens fastighetsverk och länsstyrelsen. Rennäringslagstiftningen Bestämmelser om rennäringen finns huvudsakligen i rennäringslagen (1971:437) och rennäringsförordningen (1993:384). Kommittén skall göra en förutsättningslös översyn av rennäringslagen och rennäringsförordningen. Utgångspunkten skall vara att förenkla regelsystemet i enlighet med moderna förvaltningsprinciper och att beslutanderätten så långt möjligt delegeras. Bestämmelser behövs i fråga om rennäringens rättigheter och skyldigheter för att minimera konflikterna mellan rennäringen och andra markanvändare i renskötselområdet. Dessutom behövs 13