ALLMÄNT. Utrikesdepartementet. Mänskliga rättigheter i Vietnam 2006

Transkript

1 Utrikesdepartementet Denna rapport är en översiktlig sammanställning över hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på den svenska ambassadens bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information bör sökas också från andra källor. Mänskliga rättigheter i Vietnam 2006 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Vietnam utvecklas stegvis mot ett rättssamhälle med ökad öppenhet i frågor som rör de mänskliga rättigheterna (MR) och större individuell frihet. Härtill bidrar Vietnams allt intensivare kontakter med omvärlden och ambitionen att kvalificera sig för deltagande och medlemskap i olika internationella organ, såsom WTO och en icke permanent plats i FN:s Säkerhetsråd En stor del av befolkningen har fått en högre levnadsstandard. Nationalförsamlingens roll har förstärkts och en demokratiseringsprocess har inletts. Demokrati kan dock inte uppnås så länge kommunistpartiets maktmonopol består. Vietnam har ratificerat fem av de sex grundläggande konventionerna om de mänskliga rättigheterna. Trots det är organisations-, religions-, yttrande- och pressfriheten fortsatt inskränkta. Flera personer utsattes för olika former av förtryck anklagade för att ha bedrivit verksamhet som hotar landets enighet och säkerhet. Administrativt frihetsberövande används mot oppositionella och andra som av olika skäl bedömts som misshagliga eller är misstänkta för något brott. Samhällsdebatten i vietnamesisk media är begränsad och självcensur vanligt förekommande. Värt att notera är dock att debatten om korruption och olika ledares maktmissbruk har fått väsentligt ökat utrymme på senare tid. Även om utländska tidningar och tidskrifter fortfarande censureras kan dock samma innehåll ofta skaffas fram på internet. Detta nya fenomen har samtidigt lett till åtgärder för att begränsa användningen av Internet och informationsflödet i landet. Domstolarnas ställning är enligt författningen oberoende, men hela rättsväsendet präglas av kommunistpartiets dominerande inflytande över val av

2 2 domare, åklagare och polisväsendet. Dödsstraff förekommer, liksom enstaka rapporter om tortyr i häkten och fängelser. Även om Vietnam under årens lopp blivit ett allt mer öppet samhälle är myndigheterna restriktiva med information. Ett civilt samhälle av västerländskt snitt saknas. Mötes- och föreningsfriheten är strikt reglerad. Ett lagförslag som styr bildandet av föreningar skulle ha antagits vid nationalförsamlingens höstsession. Förslaget har dragits tillbaka med motiveringen att olika intressenter fortfarande inte är eniga. Situationen för de etniska minoriteterna i centrala högländerna är fortsatt en av de mest centrala MR-frågorna. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Vietnam har ratificerat fem av de sex mest grundläggande MR-konventionerna: - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR). Dock har de två tilläggsprotokollen om enskild klagorätt respektive dödsstraffets avskaffande varken undertecknats eller ratificerats. (dock inte de båda tilläggsprotokollen om enskild klagorätt respektive dödsstraffets avskaffande). - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR). - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination (CERD). - Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women (CEDAW). Vietnam lämnade en kombinerad femte och sjätte rapport Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt har varken undertecknats eller ratificerats. - Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) inklusive de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter och om handel med barn. Vietnam har inte undertecknat eller tillträtt: - Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT) och varken undertecknat eller ratificerat det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr. - Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, med tillhörande protokoll från Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC).

3 3 MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Det förekommer inga uppgifter omav statsmakten sanktionerade utomrättsliga mord eller avrättningar eller andra politiskt motiverade mord. När det gäller försvinnanden är situationen mer osäker. Det förekommer uppgifter om personer som under en längre eller kortare period har förlorat kontakten med sina anhöriga efter att de fängslats eller tagits till förhör. Offentlig kritik av det politiska systemet särskilt om den sprids utanför landet kan leda till omedelbart frihetsberövande.. Det är enligt grundlagen förbjudet att utöva varje form av trakasseri, tvång, tortyr eller kränkande behandling av landets medborgare. Tortyr finns dock inte som särskild brottsrubrik. Det finns heller inget uttryckligt förbud mot att beakta bevis som framkommit under tortyr. Domstolen förefaller ha en fri bevisprövning i detta avseende. Däremot är fysisk bestraffning under brottsutredning och lagföring kriminaliserad. I de straffrättsliga procedurbestämmelserna regleras ett generellt förbud mot tortyr i samband med brottsutredning. Förhör under nattetid är förbjudna om inte särskilda omständigheter föreligger. Ytterst lite information finns tillgänglig om efterlevnaden av lagen vad gäller förbudet att utöva tortyr. Internationella MR-organisationer har rapporterat att grov polisbrutalitetförekommer. Det finns vittnesbörd om våld, hotelser och andra former av brutalitet från myndigheter riktad mot etniska minoriteter i centrala högländerna. Förekomsten av tortyr eller annan omänsklig behandling är nära kopplad till enskilda polisers förhörsmetoder och lokalt rådande praxis. Polisen saknar ofta kompetens hur man genomför förhör och brottsutredningar utan inslag av våld. Handel med kvinnor och barn, s.k. trafficking, förekommer. Det är ett erkänt regionalt fenomen som tros ha ökat under de senaste åren, särskilt i gränstrakterna till Kina, Laos och Kambodja. Det är framför allt fattiga kvinnor och tonårsflickor från landsbygden som faller offer för denna typ av verksamhet. Problemet är uppmärksammat och Vietnam försöker vidta motåtgärder. Vietnam deltar i det regionala samarbetet för att motverka människohandel. Antalet fängslade är inte känt. Fängelsestraffen i Vietnam är långa men den faktiska strafftiden halveras ofta om den fängslade sköter sig väl. Att straffet förlängs om den fängslade inte sköter sig förekommer också. Förhållandena i fängelserna är svåra. Överbeläggning, undernäring och usla sanitära

4 förhållanden är vanligt förekommande. Den som har pengar kan få bättre behandling i fängelset än de fattiga. Regler och rutiner är strikta med dagen indelad i tid för arbete, samvaro och vila. Rapporter om enstaka dödsfall till följd av tortyr i fängelser förekommer liksom rapporter om hot, brutalitet och isolering. En policy för återanpassning till livet efter strafftiden finns och landet berömmer sig av en låg återfallsfrekvens hos brottslingar. Bedömningen av förhållandena i fängelserna försvåras av att det ansvariga ministeriet i stort sett inte tillåter några oberoende kontroller. Internationella rödakorskommittén, ICRC, beviljas inte tillträde till fängelser för humanitärt hjälparbete. EU-länderna besökte i juni 2004 ett fängelse söder om Hanoi, Nam Ha-fängelset och noterade att bojor användes, att möjligheter att klaga över behandling i praktiken saknades, att besök kunde dras in och att hälsokontroller inte förekom i tillräcklig utsträckning. Uppgifter om att långa isoleringstider förekom bekräftades av fängelseledningen. De få svenskar som fängslas i Vietnam deporteras till Sverige. Det är också den generella praxis som tillämpas för utländska medborgare av icke-asiatiskt ursprung som begår brott i landet. 4. Dödsstraff Dödsstraff finns inskrivet i Vietnams strafflag som en frivillig möjlighet för den dömande instansen. Antalet brott som kan leda till dödsstraff har minskat från 44 till 29. Ambitionen är att minska denna siffra ytterligare. Trots minskningen tycks inte bara de grövsta brotten finnas kvar. Även vaga definitioner av brott mot den nationella säkerheten återfinns på listan. Mord och grova våldsbrott såsom våldtäkt, grov narkotikasmuggling, grovt bedrägeri och grov korruption kan leda till dödsstraff. Minderåriga, gravida kvinnor, kvinnor som har barn under tre år och mentalt störda kan inte dömas till döden. Dömda kan begära nåd hos presidenten. I ett regeringsbeslut 5 januari 2004 sekretessbelades statistiska uppgifter om dödsstraff. Uppgifter från Amnesty International ger vid handen att under 2005 utdömdes sammanlagt 65 dödsstraff, varav minst 21 verkställdes. De allra flesta dömdes för narkotikabrott. Lokal utländsk media uppger att man genom att addera antalet i media publicerade avrättningar kommer fram till att det rör sig om ett hundratal per år. Avrättningarna sker genom arkebusering av en exekutionspatrull. Vietnam har inte anslutit sig till några internationella protokoll avseende begränsningar i användningen av dödsstraff. Vietnam har emellertid uppgivit bland annat i samtal med dåvarande utrikesminister Freivalds år att man avser avskaffa dödsstraffet inom 10 år. 4

5 5 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Landets lagstiftning är svåröverskådlig och motsägelsefull med en mångfald av lagar, förordningar och dekret från olika epoker och rättstraditioner. Gemene man känner vanligtvis dåligt till sina lagliga rättigheter. Viktiga steg har tagits för att reformera lagarna men det är en lång och komplicerad process. Domstolarnas ställning är enligt författningen oberoende, men hela rättsväsendet präglas av kommunistpartiets dominerande inflytande över val av domare, åklagare och polisväsendet. Högsta domstolen är den högsta juridiska instansen. Därunder kommer provins- och distriktsdomstolarna. Kvinnor och män har teoretiskt sett lika tillgång till rättsväsendet. I praktiken löses en stor del av tvisterna genom medling i kommittéer i byar eller bostadsområden. Kvinnor och minoritetsgrupper är gravt underrepresenterade i medlingskommittéerna och ofta tillämpas sedvanerätt, som i vissa fall diskriminerar kvinnor. Vietnam är ett folkrikt land med stora lokala skillnader. Därför är det svårt att analysera hur rättssystemen, det offentliga och det traditionella, påverkar män och kvinnor generellt. Endast advokater anslutna till advokatsamfund (Bar Association) har rätt att företräda åtalade i domstolen. Det råder stor brist på försvarsadvokater. Det finns ungefär advokater anslutna till något av de advokatsamfund som finns i varje provins. Informationsflödet mellan försvarsadvokater försvåras av det faktum att det inte finns något nationellt advokatsamfund. Under 2006 har nationalförsamlingen antagit en lag som möjliggör bildandet av ett nationellt advokatsamfund. Lagen trädde i kraft 1 januari Denna process har fått svenskt stöd. Åtalade i allvarliga brottmål, ungdomsbrottslingar och mentalt störda har rätt till en försvarsadvokat. I praktiken tillämpas denna rätt troligen bara i en del av rättegångarna. Vanligt är att en representant för ungdoms- eller kvinnoförbundet biträder som försvarare. Åklagaren har en mycket stark ställning i rätten, medan försvarsadvokaten, enligt Amnesty International, inte har tillgång till bevismaterial före rättegången. Vietnam Lawyers Association är en förhållandevis svag organisation underordnad Fosterländska Fronten, den massorganisation som samlar de flesta av partiet godkända organisationer i Vietnam. Flera privata advokatbyråer har öppnats, primärt som en följd av det stora behovet av affärsjurister i samband med civilrättsliga mål av ekonomisk art. Under 2006 har en lag om rättshjälp för fattiga och utsatta grupper antagits av nationalförsamlingen. Denna lag innehåller bl.a. uppbyggandet av rättshjälp för fattiga. Genom en särskild organisation under Vietnams justitieministerium har rättshjälpscenter

6 etablerats i hela landet. Kring dessa centra byggs ett nätverk av juridiska rådgivare och advokater som bistår individer med rättshjälp, vanligen i form av råd, skrivelser och medling. Centren kan även finansiera försvarsadvokat i domstol. Från försöksverksamheten har det visat sig att de vanligaste rättsproblemen rör rätten till land och brukbar jord. I takt med att verksamheten blir känd ökar även klagomål på beslut fattade av myndigheter och rörande familjerättsliga frågor. I Vietnam förekommer administrativt frihetsberövande; en sorts villkorlig dom och bevakning under husarrest, som sträcker sig över en tidsperiod från sex månader till två år, men som kan tillämpas upp till fem år. Utan rättegång kan lokala myndigheter och polisen fatta beslut om att begränsa rörelsefriheten för personer som begått brott eller som anses äventyra den nationella säkerheten. Sanktioner i form av reseförbud både inom och utom Vietnam förekommer. Administrativt frihetsberövande används mot oppositionella och andra som av olika skäl bedömts som misshagliga eller är misstänkta för något brott. Vietnam har inte några nationella institutioner dit enskilda kan anmäla MRbrott. Däremot finns planer på att inrätta ombudsmannaliknande funktioner för tillsyn och kontroll under nationalförsamlingen. Ett positivt steg under senare år är lagen om enskild klagorätt och möjligheten att få myndighetsbeslut prövade i en särskild domstol. Det finns särskilda avdelningar i domstolarna där man kan få administrativa brott prövade, t.ex. när en individ eller ett företag anser sig felaktigt behandlat av myndigheterna. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Även 2006 fängslades en rad vietnameser på grund av sina politiska eller religiösa övertygelser. Andra frihetsberövades av samma anledning utan rättegång, s.k. administrativt frihetsberövande. Vietnams regering hävdar att dessa personer dömts för brott mot den nationella säkerheten ett vagt definierat brott. Det är fortfarande svårt att få tillförlitlig information om godtyckliga frihetsberövanden även om läget sakta förbättras med nya kommunikationsmedel. Nästan alla kända oppositionella har kontakter med vietnamesiska exilorganisationer som sprider information om deras protestaktioner med påföljande arresteringar, förhör och trakasserier. Bland dömda och fängslade finns buddistmunkar, katolska och protestantiska präster som tillhör icke godkända religiösa samfund samt politiska dissidenter. Andra oppositionella bevakas strikt och hålls under förhållanden som kan liknas vid husarrest. Det finns också exempel på personer som bevakas mindre strängt. 6

7 Information saknas om ett antal arresterade och dömda personer. Deras öden är okända. Under 2006 har två fångar på EU:s särskilda bevakningslista släppts. En av dessa måste dock avtjäna ytterligare tre år i husarrest för spioneri. Sedan 2004 har totalt tolv politiska fångar som finns upptagna på EU:s bevakningslista släppts. I princip förekommer inga reserestriktioner inom landet för medborgare, utom för den lilla grupp som fått reserestriktion som straff. Det har blivit lättare att röra sig och byta bostadsort men boenderegistrering gäller fortfarande. Fördröjningar vid registrering är vanliga, särskilt i storstäderna, som är ovilliga att öka på invånarantalet med tanke på ökade kostnader för bl.a. skola och hälsovård. Det förekommer viss korruption i registreringshanteringen vilket innebär att de som har pengar tenderar att få en snabbare hantering av sina ärenden än de som inte kan betala. Det är sannolikt hundratusentals människor som lever i storstadsområden utan att vara registrerade. Dessa grupper är särskilt utsatta då de nekas hälsovård och utbildning. Det har blivit enklare att resa utomlands även om reserestriktioner förekommer, särskilt för vissa yrkeskategorier. Utlänningar kan i stort sett resa obehindrat i hela landet, med undantag av vissa stängda områden där det krävs särskilda tillstånd Straffrihet Korruptionen är utbredd i Vietnam och med den följer möjligheten att muta sig fri från åtal och straff.. Korruptionen skadar Vietnams anseende och ifrågasätter partiets legitimitet. I november 2005 antog nationalförsamlingen en ny antikorruptionslag som trädde i kraft 1 juli Lagen är tämligen långtgående och modern. Den föreskriver bland annat att politiker och högre tjänstemän ska redovisa sina tillgångar offentligt. Den innehåller även etiska riktlinjer för tjänstemän, inklusive att tjänstemän på utsatta poster ska rotera. Lagen föreskriver också att journalister har rätt att få tillgång till offentliga dokument, förutsatt att dessa inte är hemligstämplade. Sverige har bidragit med expertis till utformningen av lagen. Inför och under partikongressen i april 2006 debatterades korruptionen öppet. Den nye premiärministern leder själv den grupp som skall granska korruptionen i landet, inklusive höga tjänstemäns tillgångar. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.

8 8 Vietnams officiella massorganisationer är alla organiserade under Fosterländska Fronten, där även partiet är inordnat. Vietnam saknar ett civilt samhälle enligt västerländsk modell. De inre kraven på utökade mötes- och organisationsrättigheter kommer med största sannolikhet att öka. Det finns ett antal löst organiserade grupper bland professionella ekonomer, lärare och forskare, som inom sina organisationer och nätverk för fram nya idéer. Detsamma gäller entreprenörer och privata företagare. Nya typer av organisationer finns för företagare, gatubarn, funktionshindrade, mot droger, på miljöområdet etc. Man får dock ännu inte anordna möten utan polistillstånd. Även de traditionella massorganisationerna håller på att ändra karaktär. Det gäller t.ex. fackföreningsrörelsen, Vietnam General Confederation of Labour (VGCL). En ny situation har uppstått genom den växande icke-statliga sektorn, där VGCL har att hantera de anställdas intresse, och inte längre ägarens (statens). Under det senaste åren har en rad strejker förekommit, företrädesvis vid utlandsägda fabriker. Orsakerna uppges ha varit att lagstadgad minimilön inte alltid respekterats, att övertid krävts utan kompensation, men också att fysiskt våld utövats mot de anställda. Enligt den vietnamesiska presslagen som omfattar alla medier fastslås å ena sidan att Vietnam inte tillämpar förhandscensur, å andra sidan att den enskilde journalisten kan hållas ansvarig i domstol för vad han eller hon skrivit. Detta gäller om det anses skada enskilda eller landets säkerhet, oavsett om det som skrivits är sant eller inte. Få kända fall har dock förts till domstol. Oavsett rådande lagstiftning på medieområdet sätts yttrandefrihetens gränser de facto av partiet. I media debatteras känsliga ämnen såsom korruption och maktmissbruk men fortfarande är mycket av innehållet påfallande propagandistiskt. I oktober 2006 beslöt kulturministeriet att ge två tidningar utgivningsförbud under en månad för att ha publicerat kritiska artiklar om påstådda oegentligheter i samband med framställandet av sedlar, med motiveringen att dessa artiklar stred mot presslagen och att tidningarna inte följde regeringens direktiv. Utländska korrespondenter i Vietnam är hårt kontrollerade och måste uppge alla sina resor och kontakter. Det förekommer att korrespondenter får problem med sina ackrediteringar och viseringar efter att ha rapporterat i känsliga frågor. Organisationen Reportrar utan gränser bedömer i sin årliga rapport 2006 om pressfrihet i världen att situationen i Vietnam är mycket allvarlig och att staten i stort sett har total kontroll över media.

9 Internet är statligt kontrollerat och säkerhetsministeriets Internetpolis övervakar all datortrafik och gör stickprovskontroller av privat e-post. Vietnam använder brandväggar, särskilt mot de hemsidor som drivs av exilorganisationer i USA och Frankrike. Vissa internationella MRorganisationers hemsidor är stängda som t.ex. Human Rights Watch, samt hemsidor som innehåller pornografi. Amnesty International skrev i en rapport daterad 22 oktober 2006 om läget för de mänskliga rättigheterna i Vietnam att många inte vågar använda Internet för att utbyta åsikter, av rädsla för att bli fängslade för spioneri eller missbruk av de demokratiska friheterna. Flera har häktats och fängslats för att ha utbytt eller förmedlat demokratiska åsikter över nätet. Amnesty framhåller samtidigt i sin rapport att Internet trots regimens trakasserier och fängslanden har underlättat för en växande grupp demokratiaktivister att hålla kontakt via nätet. Religionsfriheten finns inskriven i författningen. Var och en garanteras rätt till sin religiösa tro. Alla religiösa samfund måste dock inordnas i någon av partiet och staten godkänd organisation vilket innebär en inskränkning. Med undantag för förbjudna rörelser knutna till exilorganisationer rapporterar religiösa ledare om mindre kontroll och begränsning för sin verksamhet än för några år sedan. Till de mest kända icke tillåtna religiösa organisationerna hör Unified Buddhist Church of Vietnam (UBCV). Dess medlemmar har inte velat inordna sig i den på 1980-talet upprättade regeringskontrollerade Buddhist Church of Vietnam. UBCV verkar i Paris för att få internationellt stöd för sina krav. Flera av dess ledare, som är kvar i Vietnam, är fängslade eller hålls i husarrest. År 2004 fann USA att kränkningarna av religiösa rättigheter var så allvarliga att Vietnam införlivades i landets lista över Countries of Particular Concern, jämte Burma, Kina, Iran, Nordkorea, Eritrea, Saudiarabien och Sudan. Vietnam avfördes från denna lista i november De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Enligt Vietnams författning skall landet ledas av Vietnams Kommunistiska Parti, VKP. Partikongressen, partiets högsta beslutande organ, möts vart femte år, senast i april Partikongressen väljer partiordförande och centralkommitté, vilken i sin tur väljer politbyrå och medlemmar i ämneskommittéer under centralkommittén. En socioekonomisk utvecklingsplan för antogs i juni 2006 av nationalförsamlingen. Den fokuserar på fattigdomsbekämpning och ekonomisk utveckling under stabilitet. Den har utarbetats i samråd med nationella aktörer på olika nivåer och det internationella samfundet i Vietnam. Under partikongressen debatterades bl.a. korruptionsproblematiken och behovet av att etablera ett mer öppet parti. 9

10 Korruptionsproblematiken debatterades öppet i media inför och under kongressen. Efter avslutad kongress tilläts debatten inte längre vara lika öppen. Den politiska ledningen i landet utövas inte av regeringen utan av partiets politbyrå. Ministerierna fungerar snarare som ämbetsverk. Det görs tydligt att partiet skall stärka och behålla sin ledande roll inom alla sfärer av samhället. Kännetecknande för politiken i Vietnam är att man eftersträvar konsensus mellan partiets olika falanger, vilket fördröjer alla beslutsprocesser, och man undviker öppna konflikter. Ingen kvinna är representerad i den nu sittande politbyrån, bestående av 14 män. I den 160 personer stora centralkommittén finns endast tolv kvinnor. Nong Duc Manh, som tillhör thai-minoriteten, återvaldes i april som partiets generalsekreterare för ytterligare en mandatperiod. Partiledningen erkänner öppet att medborgarna måste få större möjligheter att engagera sig i politikens utformning och tillämpning. Ledarna är medvetna om de risker som härigenom uppstår för partiet och de former missnöjesyttringar kan ta, till exempel demonstrationer. Sådana förekommer på flera håll i landet riktade mot lokala ledares korruption och godtycke, särskilt i landfrågan. Ledarna inser samtidigt att enpartistaten med tiden kan komma att ersättas av ett mer pluralistiskt system. Bland yngre politiskt intresserade anses det ovisst om medlemskap i partiet är en för- eller nackdel för den framtida karriären. 10 Den interna konflikt som länge pågått mellan konservativa och reformivrare växer. Men de som förespråkar ekonomiska reformer är inte alltid desamma som förespråkar demokratiska reformer. Partiets rädsla för politiska oppositionella påverkas av denna spänning. Nationalförsamlingen beslutar om lagar, budget, stora investeringar samt inrikes- och utrikespolitik. Val till nationalförsamlingen äger rum vart femte år. Församlingen utser premiärministern, samtliga ministrar och flera höga poster inom förvaltningen. Nationalförsamlingen utsåg ny president, talman samt premiärminister i juni 2006 på förslag från partikongressen. Nationalförsamlingens 498 ledamöter träffas under två drygt månadslånga sessioner. Mellan sessionerna beslutar den så kallade Standing Committee. Nationalförsamlingen är kanske den institution som under de senare åren undergått de intressantaste förändringarna. Den har genom grundlagsändringar fått ökad formell makt att styra landet och ledamöterna utökad möjlighet att tolka partiprogram och granska nya lagförslag noggrannare. Det händer att lagförslag, nationella projekt och ministerkandidater tillbakavisas. De lokala och nationella nivåerna i landet möts vilket gör arbetet i församlingen

11 verklighetsnära och konkret på ett sätt som traditionellt varit frånvarande i enpartiparlamentet. Ungefär tio procent av parlamentsledamöterna är inte partimedlemmar och särskilt de med akademisk bakgrund är aktiva och kritiska. Utfrågningen av ministrar, som sänds i TV och radio, sägs vara lika populära program som fotboll. En allt större del av budgeten har på senare år redovisats men delar av den är fortfarande undandragen insyn. Det finns emellertid stora strukturella brister som fortsatt kommer att lägga hämsko på dess verksamhet. Endast en fjärdedel av ledamöterna är heltidsanställda och flertalet saknar erfarenhet av parlamentsarbete. Vidare är utrednings- och biblioteksservicen bristfällig. Ett samarbete mellan Sveriges riksdag och nationalförsamlingen pågår i syfte att stärka nationalförsamlingens granskande, övervakande och informerande roll. 11 Vid parlamentsvalet 2002 redovisades ett valdeltagande på 99,7 procent. Av parlamentets 498 ledamöter är 27 procent kvinnor, vilket motsvarar en mindre ökning sedan förra valet. I regeringen finns 3 kvinnor av totalt 29 medlemmar. Val till provins-, distrikt- och kommunråd ägde rum i maj Valen föregicks av ändringar i lokalvalslagarna. Ändringarna medför bland annat öppnare nomineringsförfaranden och utökade möjligheter att bedriva valkampanjer. Av 51 miljoner röstberättigade sades valdeltagandet vara 95 procent. Resultatet visade att kvinnorna är underrepresenterade på alla nivåer, liksom icke-partimedlemmar på provins- och distriktsnivåerna. På kommunnivå har icke-partimedlemmar vunnit betydande antal platser. Etniska minoriteter lyckades uppnå sina mål för deltagande, särskilt på kommunnivå. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Arbetslösheten i Vietnam var 5,6 procent år en siffra som emellertid är mycket osäker. Varje år inträder ungefär 1,5 miljon ungdomar på arbetsmarknaden. Nya arbetstillfällen skapas i stort sett uteslutande inom den informella sektorn av ekonomin. Dessa arbeten är nästan helt oreglerade i lag vilket medför att det annars relativt starka arbetsskyddet inte gäller. En av de stora utmaningarna för regeringen är att dels skapa tillräckligt med arbetstillfällen, och därmed försörjningsmöjligheter, dels tillgodose det ökade kravet på utbildad arbetskraft. Vietnam gör fortsatt stora ansträngningar för att exportera arbetskraft, i första hand inom regionen. Vietnam är sedan 1992 medlem i ILO. Landet har ratificerat fyra av ILO:s åtta centrala konventioner. Det gäller konventionerna om icke-diskriminering i arbetslivet (nr 100 och 111) och förbud mot barnarbete (138 och 182).

12 12 Arbetslagstiftningen stipulerar om en minimilön som i oktober 2006 uppgick till ca 225 kronor per månad. Arbetstiden är 40 timmar per vecka för statsanställda och anställda i statsägda företag. Arbetslagstiftningen innehåller också bestämmelser om arbetstidens längd, övertid och ersättning, grund för uppsägning och arbetarskydd. Överlag haltar dock efterlevnaden av lagen, särskilt inom den privata sektorn. Många arbetstagare känner varken till sina rättigheter eller skyldigheter och det finns bristande kunskap om fackförbundens roll i en marknadsekonomi. Samtliga fackförbund kontrolleras av partiet och måste godkännas av och vara associerade med Vietnam General Confederation of Labour, VGCL. VGCL har dubbla roller; dels att medverka till att befrämja produktion och skapa arbetstillfällen, dels att tillvarata arbetstagarnas intressen. Arbetskonflikter och strejker blir allt vanligare men VGCL är illa lämpad att hantera sådana. Det förekommer att arbetstagare organiserar sig utanför VGCL för att få gehör för sina krav. Strejkrätten är inskriven i arbetslagstiftningen men är omdiskuterad. Vissa erkänner inte förekomsten av strejker medan andra menar att det är en normal om än ovälkommen företeelse. Inom VGCL finns krafter som förespråkar reformer för att bättre möta arbetstagarnas behov. Många svenska företag som är verksamma i Vietnam fäster stor vikt vid företagens sociala ansvar (Corporate Social Responsibility - CSR) och som syftar till att företag på frivillig basis tar ett socialt ansvar som bl.a. främjar miljön och goda arbetsvillkor. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Vietnam har förbättrat sina hälsoindikatorer avsevärt de senaste decennierna. Det allmänna hälsotillståndet är mycket bättre än man skulle kunna förvänta av ett land på Vietnams ekonomiska nivå. Spädbarnsdödlighet har minskat från 23 barn per levande födda år 2000 till 18 år Undernärningen bland barn minskade avsevärt under första hälften av 2000-talet. Vietnam har satt upp hälsa som ett prioriterat område för utveckling. Tre av Vietnams elva utvecklingsmål är hälsorelaterade; barns hälsa och födelsetal, mödrahälsa och hiv/aids. Vietnam förväntas nå ett av målen, nämligen att halvera 1990 års undernäringssiffror år Det finns fortfarande många hälsoproblem som ännu inte har fått tillräcklig uppmärksamhet. Vietnamesiska kvinnor genomgår i snitt 2,5 aborter, vilket ger bland de högsta genomsnittssiffrorna i världen. Ohälsa räknas som en av de främsta orsakerna till fattigdom, speciellt på landsbygden. En persons egna

13 kostnader för hälsoservice, både officiella utgifter som otillbörliga betalningar, är bland de högsta i världen. Det beräknas att runt 2-3 miljoner vietnameser årligen hamnar i fattigdom på grund av ohälsa och därmed följande akuta utlägg för sjukvård. En ökande klyfta vad beträffar hälsotillstånd gör sig snabbt gällande mellan rikare och mindre bemedlade. Självbehandling blir allt vanligare genom många gånger irrationella inköp av läkemedel till höga kostnader och osäker verkan eller rent motsatt verkan. Ett allvarligt problem är ökande antibiotikaresistens. Sedan slutet av år 2002 har ett hälsoförsäkringssystem med frikort för de 14 miljonerna allra fattigaste införts. Nationalförsamlingen beslutade 2006 att alla barn under sex år har rätt till fri sjukvård. Budgeten för hälsosektorn för 2006 ökar med drygt 30 procent. Det finns även en markant skillnad i hälsa mellan könen. Män har gynnats mer av förbättringar i näringsläget än kvinnor. Detsamma gäller för skillnader i undernäring mellan pojkar och flickor där pojkars näringsläge har förbättrats snabbare än flickors. Regeringen erkänner att hiv/aids är ett stort problem och att sjukdomen sprids allt snabbare i Vietnam. Alla 64 provinser har rapporterat hiv/aids fall. En av 60 familjer har en familjemedlem som är hiv-positiv. Under 2006 har lagstiftning om särskilda åtgärder för att hindra narkotika- och hiv-relaterade skadeverkningar antagits av nationalförsamlingen. 12. Rätten till utbildning Enligt lag har alla vietnamesiska barn rätt till utbildning. Pedagogiken är ålderdomlig, tillgången och kvaliteten är ojämn. Av de resurser, som i statsbudgeten avsätts för utbildning, används nästan hälften till högre utbildning. Med denna fördelning prioriteras utbildning i städerna och gynnar de bäst ställda. Antalet inskrivna i grundskolan uppgår till 96 procent, enligt 2006 års The State of the World s Children UNICEF Report. Utbildningen skall egentligen vara kostnadsfri i grundskolan (årskurs 1-5) men i praktiken tas avgifter ut för skolans underhåll samt för elevens skolböcker och skrivmaterial. Fattiga familjer kan ges en avgiftsnedsättning på 50 procent. I årskurs 6-12 tillämpas numera skolavgifter, men även här kan studenter från fattiga familjer erbjudas reducerade avgifter. Trots många framsteg får fortfarande många vietnamesiska barn ingen eller mycket lite utbildning. Det strikta betygssystemet i uppförande och akademisk 13

14 insats gör att många lärare inte accepterar barn med speciella behov i sina klasser. Till dessa hör barn som arbetar, barn som migrerat från landsbygd till stad, barn utan registreringspapper, barn till fattiga familjer, barn som lever på gatan, barn från etniska minoriteter och barn med funktionshinder. Den allmänna läskunnigheten är omkring 90 procent. Bristen på utbildade lärare är stor, särskilt i höglandsprovinserna, vilket försämrar kvaliteten på utbildningen. I högländerna bor de flesta minoritetsgrupperna och undervisning på det egna språket är ovanlig. Det beror bland annat på att de flesta minoritetsspråk saknar skriftspråk och att det inte finns språkkunniga lärare. Vidare finns en utbredd uppfattning att barnen behöver lära sig vietnamesiska, sitt eget språk kan de lära sig hemma. I mer tättbefolkade samhällen ges barn från välbärgade familjer privat extraundervisning och klarar sig därmed bättre än sina kamrater. De som inte hänger med tröttnar och slutar skolan i förtid. Information om lagar och om barnkonventionen ges i undervisningen och genom broschyrer som tryckts och distribuerats till skolorna. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Levnadsförhållandena har förbättrats för flertalet sedan förändringspolitiken doi moi introducerades 1986 och Vietnam uppvisar generellt sett relativt goda välfärdsindikatorer. Vietnam hamnar på 109:e plats av 177 länder i UNDP:s Human Development Index (Human Development Report 2006). Standardökningen gäller såväl inkomster som tillgång till bostad, sanitet och elektricitet. Samtidigt blir dock den sociala differentieringen alltmer synlig, framför allt mellan stad och landsbygd, men även inom storstäderna som en konsekvens av ökad inflyttning från landsbygden. Mellan de etniska minoriteterna och majoriteten kinh är skillnaderna mycket stora. I genomsnitt levde 22 procent av befolkningen i fattigdom år 2005, vilket enligt Vietnams nya fattigdomskriterium innebär en inkomst per capita under VND/mån (ca 100 SEK) på landsbygden och i städerna VND/mån (ca 130 SEK). Det gamla systemet där bostaden hängde ihop med anställning har i det närmaste försvunnit och ersatts av eget ägande eller hyra. Markägande (egentligen en arrendeform) är orsak till många konflikter eftersom Vietnam är mycket tätbefolkat och en snabb urbanisering pågår. Bostadsstandarden har förbättrats. Tillgången till rent vatten och sanitet ökar, men långsamt. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14

15 Kvinnors rättigheter Det anses allmänt att kvinnans ställning är bättre och att kvinnors rättsliga skydd är starkt i Vietnam jämfört med de flesta länder i Syd- och Östasien. Samtidigt präglas kvinnornas situation, särskilt på landsbygden, av traditionella konfucianska värderingar som att kvinnans plats är i hemmet och att unga flickor inte behöver någon utbildning. Männen har högre status än kvinnorna, något som avspeglas på olika sätt i samhället. Men även om kvinnorna är underrepresenterade på de högsta posterna inom stats- och partiapparaten så förekommer inte någon medveten diskriminering. Traditionellt har männen stark kontroll över politiken. Generellt innehar få kvinnor toppositioner och trots att Kvinnoförbundet är den kanske mest aktiva av de politiska massorganisationerna, är dess inflytande över politiken begränsat. En fjärdedel av hushållen förestås av kvinnor. Dessa är generellt mer sårbara än övriga hushåll. Kvinnorna har på olika sätt drabbats i reformprocessen genom sämre löner och genom att de pensioneras tidigare. Samtidigt växer antalet kvinnor som är aktiva i affärslivet och mindre ekonomiskt beroende av män. Det är vanligt att kvinnor arbetar och har en inkomst samtidigt som de förväntas sköta hushållet. Kvinnomisshandel är vanligt men dess omfattning är dåligt dokumenterad och få brott anmäls trots att många lagar särskilt skyddar kvinnor mot våldsbrott. Våldtäkt är som exempel belagt med högt straff. Flera studier om våld mot kvinnor har publicerats under senare år. Resultaten bekräftar det tysta våldet och den sfär av skamkänslor och intern familjeangelägenhet som omgärdar våld mot kvinnor.. Nationalförsamlingen tar för närvarande ställning till lagförslag om jämställdhet mellan könen och mot kvinnomisshandel. Den reviderade strafflagen ger handel med sexuella tjänster samma straffpåföljd för alla inblandade parter. Dock finns det ännu ingen information om att någon köpare av sexuella tjänster har blivit dömd. 15. Barnets rättigheter En särskild kommitté, Committee on Population, Family and Children, har i uppgift att övervaka och samordna arbetet för skydd av barn. Det finns ingen oberoende institution för övervakning av institutioner och möjlighet att ta emot klagomål. Det saknas också mekanismer för undersökningar och datainsamling. Det finns en handlingsplan för skydd av barn under särskilt svåra omständigheter. Planen fokuserar på barn under 16 år som arbetar och lever på

16 16 gatan, exploatering av barn, barnprostitution, drogmissbruk bland barn och barn i konflikt med lagen. Handlingsplanen gäller fram till I januari 2005 trädde en ny lag om omsorg, skydd och utbildning av barn i kraft. Denna lag specificerar att föräldrar, skolan, statliga myndigheter m.fl. är ansvariga för förverkligandet. Den viktigaste förändringen är ett nytt kapitel, som handlar om barn i speciellt svåra omständigheter. Barn bidrar ofta till sin familjs försörjning genom att arbeta och traditionellt betraktas arbete som viktigt för barns utveckling. Många faktorer såsom urbanisering, ökad privat affärsverksamhet, arbetslöshet och ökande ekonomiska klyftor i samhället tillsammans med dålig kvalitet på utbildningen och höga avgifter bidrar till att barn redan från års ålder allt oftare tvingas till eller själva väljer att arbeta istället för att gå i skolan. De allra flesta barn arbetar i jordbrukssektorn, där flickor ofta drar det tyngsta lasset eftersom de också förväntas göra hushållsarbetet hemma. Många barn, främst pojkar, söker avlönat arbete och migrerar därför till städerna. De arbetar på verkstäder, i byggsektorn, i transportsektorn, eller som skoputsare eller gatuförsäljare i den oreglerade informella sektorn. Barn under 15 år tillåts arbeta deltid under speciella förutsättningar. Arbetslagen specificerar vilka arbeten som är skadliga och förbjudna för barn under 18 år. Lagen reglerar endast den statliga sektorn. Vietnam har undertecknat ILO-konventionen 182 mot de värsta formerna av barnarbete. Många flickor (från års ålder) som migrerar till städerna för att söka arbete tvingas prostituera sig i brist på inkomster. Andra hamnar i prostitution efter att ha blivit sexuellt utnyttjade av någon i familjekretsen eller efter våldtäkt. Orsaker till sexuell exploatering i hemmet såväl som kommersiellt är bland annat diskriminering av kvinnor och flickor, våld i hemmet, upplösning av familjestrukturer (på grund av arbetslöshet, missbruk av droger, skilsmässa), släpphänt tillämpning av lagen, ökad turism (inhemsk såväl som utländsk), ökad kommersialisering och urbanisering. Det finns inga tillförlitliga siffror, men bedömningen är att den kommersiella sexuella exploateringen av barn ökar år från år. Handel med barn är en del av verkligheten i Vietnam, men eftersom verksamheten är illegal är det svårt att bedöma omfattningen. Främst flickor säljs ofta av en till familjen närstående person för hushållsarbete, prostitution, giftermål eller adoption. Ett dekret, som trädde i kraft 2003 kräver att alla adoptioner auktoriseras via justitieministeriet. I augusti 2006 besvarade Vietnams regering skriftligen frågor som ställts av FN:s kommitté för barnets rättigheter (CRC). Svaret kommer att utgöra

17 underlag för Vietnams frivilliga rapport till CRC om handel med barn. En vietnamesisk delegation deltog i FN:s barnrättskommittés möte i Genève i september 2006 då implementeringen av barnrättskonventionen diskuterades. Enligt brottslagstiftningen kan barn under 12 år inte straffas vare sig administrativt eller genom fängelse, medan barn mellan 12 och 17 år kan få administrativa påföljder om det inte rör sig om brott som skulle ha givit mer än sju års straffpåföljd för en vuxen brottsling. Från 16 år är ungdomar fullt ansvariga för sina brott men de straff som utmäts är normalt hälften av vuxnas, det vill säga de över 18 år. Från 12 års ålder kan barn som begått allvarligare brott och flergångsförbrytare skickas till ungdomsvårdsskola för en tidsperiod av 6 månader och upp till 2 år. För enklare brott och som förstagångsförbrytare döms barn till rehabilitering i närmiljön, och de anmäls inte till brottsregistret. Det finns fortfarande inte någon systematisk uppföljning av ungdomar i konflikt med lagen och återfall är vanliga. Vid den statliga rättshjälpsbyrån ges, ännu i liten skala, juridiskt stöd för barn i konflikt med lagen. Diskussion pågår kring huruvida man ska inrätta ungdomsdomstolar i landet. Det förekommer inte någon rekrytering av barn under 18 år till landets väpnade styrkor. Som barn i många andra länder i världen är vietnamesiska barn fortfarande utsatta för våld, kroppslig bestraffning och försummelse. Medvetenheten om barns rättigheter och behov är låg. Våld mot barn är vanligen förekommande både inom och utanför familjen trots att många former av våld mot barn är straffbara. Avsaknaden av ett nationellt system för att ta emot klagomål, övervakning och undersökning av påstådda brott försvårar tillämpningen av lagstiftningen. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk I Vietnam lever 54 olika etniska grupper. Den största folkgruppen är de etniska vietnameserna (kinh) som utgör majoriteten av befolkningen. Vietnam har 84 miljoner invånare; 15 procent av dessa hör till någon av de 53 minoritetsgrupperna. De flesta av minoriteterna bor i bergslandskapen i norra och mellersta Vietnam. Två tredjedelar av minoriteterna hör till sex stora grupper; tay, thai, hmong, hoa, khmer och nung. De största grupperna omfattar runt en miljon och de mindre runt Vissa minoriteters antal är så litet som några tusen. Höglandsfolken (de s.k. montagnarderna) lever traditionellt av jakt och svedjebruk. Numera är svedjebruket begränsat i lag och andra odlingsformer lärs ut. 17

18 En annan av de stora minoritetsgrupperna är de etniska kineserna. Till skillnad från andra minoriteter bor de oftast i de större städerna och har det bättre ekonomiskt ställt än den genomsnittlige vietnamesen. Kineserna ses med misstänksamhet och rädsla av majoritetsfolket. Även en annan stor minoritetsgrupp, khmererna, betraktas med skepsis och många har flyttat till Kambodja. Personer med vietnamesiskt ursprung i Kambodja har ibland tvingats flytta till Vietnam efter att ha blivit förföljda. Höglandsminoriteterna i Vietnam delar många problem med huvudbefolkningen, kinh; fattigdom, isolering, miljöförstöring. Minoriteterna lider därutöver av social, kulturell, intellektuell och språklig isolering. Födelsetalen är betydligt högre bland minoritetsfolken i högländerna, likaså barnadödligheten, och livslängden är låg. Läskunnigheten är så låg som 10 procent bland vissa grupper och det går till exempel bara 16 flickor på 100 pojkar i skolan bland hmong-folket. Vietnam har, förutom att det ratificerat relevanta konventioner, skrivit in minoriteternas rättigheter i konstitutionen från Staten skall driva en politik som gradvis utvecklar och stödjer alla etniska grupper. Den skall också bevara och utveckla Vietnams multietniska kultur. Dock måste det ske inom Vietnams rättsliga ramverk och får inte innebära något hot mot territoriet. Det finns ett säkerhetspolitiskt intresse av att integrera minoritetsfolken i det vietnamesiska samhället eftersom många lever i gränstrakterna och traditionellt har hävdat sitt oberoende. Med varierande framgång görs särskilda satsningar på skolor och hälsoprogram för minoriteterna. Till problemen hör dåligt definierad målgrupp, lågt deltagande av minoritetsfolken själva och dålig samordning. Enligt lag har barnen rätt att använda sitt eget språk i tal och skrift i skolan i enlighet med barnkonventionen, men utbildningen och myndighetskontakterna sker i praktiken huvudsakligen på vietnamesiska. Idag finns ingen skyldighet för staten att ge undervisning på minoritetsspråken men en sådan diskuteras. Situationen för de etniska minoriteterna i centrala högländerna är fortsatt en av de mest kritiska MR-frågorna. Alltsedan de stora demonstrationerna i februari 2001 kommer fortsatta, om än knapphändiga, uppgifter om att sammankomster för fler än fyra personer förbjudits, rörelsefriheten begränsats, huskyrkor stängts, ökad övervakning av de etniska minoritetsgrupperna införts, trakasserier förekommit och telekommunikationerna periodvis stängts av. Det rapporteras om religionsförföljelser, bestraffningar, förflyttningar, diskriminering av rätten till hälsa, utbildning och annat stöd. I april 2004 blossade nya oroligheter upp men myndigheterna lade snabbt locket på och uppgifterna om omfattningen av händelserna är knapphändiga. Det förekom uppgifter om att tusentals personer deltog i illegala demonstrationer som resulterade i två eller tre dödsfall och att ett hundratal personer flydde till Kambodja. Ett okänt antal personer arresterades. 18

19 19 Vietnamesiska myndigheter uppger att man vidtar åtgärder för att försöka lösa de mångåriga problemen som finns i området såsom ökad tillgång till utbildning även på minoritetsspråken, hälsovård, utbyggnad av infrastruktur. Ändå är internationell kritik mot Vietnams agerande i centrala högländerna vanlig. Vietnam tillbakavisar denna och menar att oppositionella krafter i bl.a. USA bidrar till oroligheterna genom att utnyttja de geografiskt och socialt utsatta minoritetsgrupperna för sina egna syften. Många av dem som flydde till Kambodja efter demonstrationerna 2004 har repatrierats. FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) har tillåtits övervaka situationen för de repatrierade och gör bedömningen att de ej utsatts för repressalier (se avsnitt 18). 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Homosexualitet är inte förbjudet i lag, men accepteras långt ifrån fullt ut i samhällslivet, särskilt inte utanför de större städerna. Homosexuella relationer är inte reglerade i Vietnams lagstiftning. Bara äktenskap mellan man och kvinna kan registreras. 18 Flyktingars rättigheter I Vietnam finns inte några stora flyktinggrupper från andra länder. Utanför landets gränser finns dock ca två miljoner s.k.viet Kieu, vietnameser i exil. Hälften lever i USA och stora grupper i Frankrike, Kanada och Australien. Kontakterna med dem uppmuntras idag från Vietnams sida eftersom de också kan tillföra investeringar och handel. Men attityden till dem är ambivalent eftersom man anser att det också finns Viet Kieu som vill blanda sig i Vietnams inre utveckling. Under året har flera Viet Kieu sedan de återvänt till Vietnam utsatts för förhör och några har häktats misstänkta för att hota nationens säkerhet. En speciell grupp exilvietnameser utgör båtflyktingarna som flydde från Vietnam vid mitten av 1980-talet. Genom UNHCR:s försorg har nu så gott som samtliga ( ) av dem som befann sig i flyktingläger återförenats med sina familjer i Vietnam. De repatrierade lever under samma restriktioner av politiska fri- och rättigheter som den övriga befolkningen, men bedöms inte vara förföljda för att de en gång flytt. Enligt UNHCR har ingen av dem utsatts för trakasserier. I januari 2005 undertecknades en trepartsöverenskommelse mellan Vietnam, Kambodja och UNHCR om montagnarder som sökt sin tillflykt till Kambodja. Enligt UNHCR:s rapporter synes arbetet med att repatriera montagnarder till Vietnam fungera förhållandevis bra.

20 20 UNHCR uppskattar att drygt kambodjanska flyktingar (barn och äldre) som flytt undan Röda khmererna i mitten av 1970-talet bor i läger, som då upprättades av UNHCR, i södra Vietnam. UNHCR uppskattar att det för närvarande finns totalt ca kambodjanska flyktingar i Vietnam, samtliga statslösa. De som är i arbetsför ålder arbetar utan tillstånd huvudsakligen i och runt Ho Chi Minh-staden. UNCHR försöker lösa frågan tillsammans med justitieministeriet. Representanter för den svenska ambassaden besökte ett av lägren i maj Ambassadören påtalade vid samtal med bl.a. justitieministern och berörda myndigheter att denna fråga måste få en snar lösning. Landet har inte tillträtt 1951 års flyktingkonvention och dess protokoll. Regeringen ger skydd mot avvisning men beviljar inte flykting- eller asylstatus. Flera ambassader har genom åren rapporterat om personer som uppgivit sig vara nordkoreaner, vilka tagit sin tillflykt till Vietnam. Under 2004 rapporterade internationella media att ca 400 nordkoreaner beviljats tillstånd att lämna Vietnam och resa till Sydkorea. 19. Funktionshindrades rättigheter Vietnamesiska beräkningar uppskattar antalet funktionshindrade till över sex miljoner människor. En WHO-undersökning bekräftar den siffran. Merparten av dessa bor på landsbygden och orsakerna kan i de flesta fall härledas till decennier av krig. I speciella program ges funktionshindrade hjälp med fysisk rehabilitering och utbildning så att de kan klara sig bättre och även bidra till sin försörjning. Enligt bedömare kan det finnas ett samband mellan barn i första och andra generationen som föds funktionshämmade och de växtgifter som sprutades över landet under USA:s krigsföring i Vietnam. Förhandlingarna om skadestånd är komplicerade och pågår alltjämt. Utbildningsministern antog ett dekret 2006 som reglerade funktionshindrades rätt att få utbildning och integreras i den vanliga skolan. Tanken är att de skall tas om hand i sin närmiljö. Endast undantagsvis skall barn eller personer med funktionshinder placeras i särskilda institutioner. Även om den officiella policyn finns återstår mycket vad gäller genomförandet. Det finns en tro att ett funktionshindrat barn är ett straff för tidigare synder och därmed en skam. Kunskapen om olika funktionshinder och individens möjlighet till utveckling är låg. Därför göms funktionshindrade ofta undan i hemmet i stället för att gå i skolan. Extra stöd till funktionshindrade och deras vårdare ges till exempel via Vietnams Röda Kors och andra intresseorganisationer. De många initiativen håller sakta på att bryta den traditionella synen. Hjälparbetare vittnar om att de