Tillsyn av vattenkraftens egenkontroll. Ett handläggarstöd

Transkript

1 Tillsyn av vattenkraftens egenkontroll Ett handläggarstöd November 2012

2 Omslagsbild En pegel som mäter vattenståndet i sjön Stora Böckeln. Sjön regleras för kraftproduktion i Blombacka. Foto: Magnus Löfqvist Huvudmän Länsstyrelserna, Naturvårdsverket, Socialstyrelsen, Jordbruksverket samt Havs- och vattenmyndigheten Webbplats Projektledare Ingela Höök tel e-post ingela.hook@lansstyrelsen.se Biträdande projektledare Carina Lif tel e-post carina.lif@lansstyrelsen.se

3 1. FÖRORD VATTENKRAFTENS PÅVERKAN PÅ VATTENMILJÖN RÄTTSLIGA FÖRUTSÄTTNINGAR Vem ska bedriva egenkontroll? Dammsäkerhet Skillnad mellan tillstånd meddelade enligt MB och äldre tillstånd? Dammar och vattenkraftverk kräver tillstånd Anläggningar och vattenkraftverk med tillstånd enligt MB Anläggningar och vattenkraftverk med tillstånd enligt äldre lagstiftning Anläggningar och vattenkraftverk utan tillstånd Yrkesmässig verksamhet Jämförelse mellan FVE och MB:s bestämmelser om egenkontroll Tillsyn över egenkontrollen De allmänna hänsynsreglerna som grund Föreläggande att lämna in uppgifter Begäran om uppgifter några domar Kommentar till domarna Krav på att verksamhetsutövaren utför undersökningar som ett led i egenkontrollen Särskilda undersökningar efter föreläggande Vad kan hända om bestämmelserna om egenkontroll inte efterlevs? Vart ska egenkontrollen leda? MILJÖUNDERSÖKNINGAR Planering av miljöundersökningar för egenkontroll vattenkraft Samordnad recipientkontroll Hydromorfologiska förhållanden Fysikalisk-kemiska förhållanden Biologiska kvalitetsfaktorer Bottenfauna i vattendrag Bottenfauna i sjöar/regleringsmagasin Fisk i sjöar/regleringsmagasin Fisk i vattendrag Makrofyter i sjöar Stormusslor i vattendrag REFERENSER BILAGA 1. PROCESSHANDLEDNING BILAGA 2. UNDERRÄTTELSE BILAGA 3. EXEMPELLISTA

4 4

5 1. Förord Miljösamverkan Sverige har tagit fram denna rapport under 2011 och 2012 inom ramen för projektet Vattenkraft egenkontroll/recipientkontroll. Projektets syfte har varit att skapa gemensamma utgångspunkter för en väl fungerande egenkontroll för vattenkraft varför projektgruppen lagt stor vikt vid att förankra sitt arbete hos tillsynsmyndigheter, företrädare för branschen och övriga aktörer. Rapporten är i första hand ett handläggarstöd för tillsyn av egenkontrollen och riktar sig primärt till tillsynsmyndigheterna. Innehållet är dock av intresse för en betydligt bredare krets, särskilt avsnitten om rättsliga förutsättningar och miljöundersökningar. Inom projektet har även en informationsbroschyr om egenkontroll inom vattenkraften tagits fram som riktar sig till verksamhetsutövare. Denna går att hämta på Miljösamverkan Sveriges hemsida. Informationsbroschyren trycks dessutom upp till länsstyrelserna för spridning till verksamhetsutövare i länen. Rapporten har inför färdigställandet remitterats till länsstyrelsernas miljövårdsdirektör och slutligen antagits av Miljösamverkan Sveriges styrgrupp den 15 november Följande personer har deltagit i den projektgrupp som tagit fram rapporten: Grete Algesten, Länsstyrelsen i Värmlands län Jakob Bergengren, Länsstyrelsen i Jönköpings län Åsa Fredriksson, Länsstyrelsen i Kronobergs län Sara Grahn, Länsstyrelsen i Västra Götalands län Jan Grosen, Länsstyrelsen i Skåne län (fr o m augusti 2012 vid Länsstyrelsen i Kronobergs län) Ragnar Lagergren, Länsstyrelsen i Västra Götalands län Carola Lindeberg, Länsstyrelsen i Kronobergs län (fr o m augusti 2012 vid Länsstyrelsen i Kalmar län) Joakim Kruse, Länsstyrelsen i Västernorrlands län Ingela Höök, Miljösamverkan Sverige Följande personer deltog initialt i arbetet: Mauricio Gonzalez Cruz, Länsstyrelsen i Västernorrlands län Maria Hellström, Länsstyrelsen i Örebro län Magnus Löfqvist, Länsstyrelsen i Värmlands län Henrik Pernmyr, Länsstyrelsen i Kalmar län Margareta Wallsten, Länsstyrelsen i Värmlands län 5

6 Till projektet har funnits en referensgrupp. Referensgruppen utgjordes av: Lars Rosén, Svensk Vattenkraftförening SVAF Gun Åhrling Rundström, Svensk Energi Sara Sandberg, Elforsk Sten Åfeldt, Energimyndigheten Nils Leine, Kammarkollegiet Anders Skarstedt, Havs- och vattenmyndigheten Lena Tranvik, Artdatabanken Birgitta Renöfeldt, Umeå universitet Christer Borg, Älvräddarna Niclas Hjerdt, SMHI Maria Bartsch, Svenska Kraftnät Projektgruppen riktar ett stort tack till alla som bidragit med kunskap och värdefulla synpunkter under arbetets gång. Det bör understrykas att för innehållet i rapporten svarar enbart deltagarna i projektgruppen. Varje enskild myndighet ansvarar själv för tillämpningen av innehållet. Rapporten och informationsbroschyren går att ladda ner från Miljösamverkan Sveriges hemsida på adressen 6

7 2. Vattenkraftens påverkan på vattenmiljön Frågan om vattenkraftens inverkan på den akvatiska miljön och biologisk mångfald har diskuterats under lång tid och från olika utgångspunkter. Enighet har funnits om att konsekvenserna för fiskbestånd och fiske är långtgående, men när det gäller övrig påverkan och miljöförbättrande åtgärder är bilden mer splittrad. I och med införandet av EU:s ramdirektiv för vatten och dess betoning av vattnens ekologiska status, har frågan ytterligare accentuerats. Inom ramen för arbetet med vattenförvaltningen har det konstaterats att vattenkraft är en av de aktiviteter som leder till störst miljöpåverkan i våra vatten. Behovet av kunskap om miljökonsekvenser av vattenkraft och väl underbyggda åtgärder har ökat successivt. Under det senaste året har frågan om vattenkraft och biologisk mångfald även uppmärksammats på politisk nivå i och med Miljö- och jordbruksutskottets uppföljning (Miljö- och jordbruksutskottet 2011) och den utredning om vattenkraft och miljö som i april 2012 tillsattes av regeringen. Bild 1. Vattenkraftverk i Emåns huvudfåra i Järnforsen, Hultsfreds kommun. Foto: Jakob Bergengren 7

8 Vattenkraft har en omfattande inverkan på hydrologi och morfologi i vattensystemen (Figur 1). Denna omsätts också i påverkan på de akvatiska ekosystemen lokalt vid varje anläggning, men effekterna kan sträcka sig långt upp- och nedströms i vattensystemet. Livsförutsättningar för arter förändras vilket leder till att artsammansättning och tätheter av organismer ändras. Sammantaget innebär detta långtgående förändringar av ekosystemens struktur och funktion och därmed även av den biologiska mångfalden. De slutgiltiga effekterna på ekosystemet varierar stort. Det beror på skilda förutsättningar inom och mellan vattensystem: geologi och hydrologi i avrinningsområdet, klimat, den akvatiska faunans och florans artsammansättning, annan mänsklig påverkan mm. Bortsett från grundläggande principiella förändringar, kan det därmed vara svårt att generalisera när det gäller vattenkraftens påverkan. Anläggningarna varierar dessutom i utformning, vilket medför att undersökningar och analyser kan behöva anpassas till lokala förutsättningar Av central betydelse är också att en helhetssyn tillämpas. Analysen av påverkan gäller ju i första hand enskilda anläggningar, men systemeffekter, såväl upp- som nedströms måste beaktas. Figur 1. Sammanfattande beskrivning av vattenkraftens direkta effekter på vattensystemet. Beskrivningen är översatt till svenska och hämtad från CIS-report Hydromorphology drafting group 2006: Good practice in managing the ecological impacts of hydropower schemes; flood protection works; and works designed to facilitate navigation under the Water Framework Directive. 8

9 Vattenkraftens påverkan sett i ett vattensystemperspektiv kan delas in i grundkomponenter på tre olika nivåer (Figur 2). På primärnivån påverkas vattensystemets viktiga abiotiska faktorer som kontinuitet, hydrologi, vattenkvalitet och geomorfologiska processer. Påverkan är omedelbar och uppstår så snart dammar eller överledning etableras. På sekundärnivån inbegrips, förutom de fysiska förändringarna av vattendragsmiljön, även förutsättningarna för primärproduktion och omsättning av organiskt material från landmiljön. Det tar längre tid innan dessa slår igenom (ofta flera år) och förändringar kan gradvis fortgå under lång tid för att sen finna en ny jämvikt. I det tredje och sista steget beskrivs effekterna på faunan i och i anslutning till vattendragen. De är ett resultat av förändringarna på underliggande nivåer. Komplexa interaktioner kan uppstå i ekosystemet innan en ny jämvikt inträder, vilket även det kan ta många år. Kopplat till detta är sedan interaktionen mellan vatten- och landmiljön. Hit hör översvämning/störning av landmiljön, sambandet mellan yt- och grundvatten mm. En fördjupning och referenser till den litteratur som sammanställningen baseras på, redovisas i Vattenmyndigheternas rapport Vattenkraftens påverkan på akvatiska ekosystem en litteratursammanställning, (Näslund et al. 2012, arbetsmaterial). Figur 2. Schematisk bild av vattenkraftens påverkan på vattenmiljön. Modifierad efter Petts (1984). 9

10 Bild 2. Dammluckor innan mellanfallet i Älvkarleby, Uppsala län. Bilden är tagen från ön Laxön. Foto: Torbjörn Holmgren 10

11 3. Rättsliga förutsättningar Detta kapitel är avsett att redogöra för vilka förväntningar en tillsynsmyndighet kan ha på en verksamhetsutövares egenkontroll när det gäller vattenkraftverk, dammar och regleringar. Kapitlet redogör för de grundläggande bestämmelserna om egenkontroll som finns i 26 kap. miljöbalken (MB) och som kompletteras av bestämmelserna i förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll (FVE) Vem ska bedriva egenkontroll? Egenkontroll ska ske av den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön. Detta omfattar såväl den som bedriver tillståndspliktig verksamhet som den som vidtar någon annan åtgärd, så länge åtgärden inte är av försumbar betydelse i det enskilda fallet (26 kap. 19 MB). FVE gäller endast dem som yrkesmässigt bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt bl.a. 11 kap. MB. Att t.ex. bara ha en damm är tillståndspliktig verksamhet, men behöver inte vara en yrkesmässig verksamhet eller åtgärd. Se mer om detta i kap 3.4 nedan, och i avsnittet Urval av tillsynsobjekt i Processhandledningen, se bilaga 1. De grundläggande reglerna i 26 kap. 19 MB gäller således för samtliga verksamheter och åtgärder som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön medan FVE endast gäller för yrkesmässigt bedrivna verksamheter som samtidigt är antingen tillstånds- eller anmälningspliktiga eller åtgärder som är tillstånds- eller anmälningspliktiga och som bedrivs inom en yrkesmässig verksamhet. Det är viktigt att komma ihåg att egenkontroll enligt MB och FVE avser både själva anläggningen och den verksamhet som bedrivs där. Med andra ord omfattar egenkontrollen både själva anläggningen och dess fysiska påverkan på omgivningen, och verksamheten med dess rutiner och organisation. 3.2 Dammsäkerhet När det gäller dammar, har Svensk Energi utarbetat riktlinjer för dammsäkerhet; Kraftföretagens riktlinjer för dammsäkerhet, (RIDAS), senast reviderad Riktlinjerna med tillämpningsanvisningar vägleder Svensk Energis medlemsföretag i deras arbete. Genom riktlinjerna klassificeras dammar utifrån de konsekvenser som skulle uppstå vid ett eventuellt dammbrott. RIDAS lägger grunden för en för kraftindustrin enhetlig struktur 1 Enligt 8 FVE kan Naturvårdsverket meddela föreskrifter om egenkontroll för bl. a. vattenverksamheter, men några sådana föreskrifter har inte meddelats. 11

12 för egenkontroll inom dammsäkerhetsområdet. På motsvarande sätt har gruvbranschen utarbetat riktlinjer för dammsäkerhet, GruvRIDAS, som följs av medlemsföretagen inom SveMin. Det är dock viktigt att betona att RIDAS/GruvRIDAS endast är ett frivilligt system som ger vägledning avseende en delmängd av den lagstadgade egenkontroll som varje verksamhetsutövare behöver bedriva. Detta ersätter således inte den lagstadgade skyldigheten att bedriva egenkontroll enligt 26 kap. 19 MB eller FVE, vilken tillsynsmyndigheten bedriver tillsyn över. Dammsäkerhetsfrågor kommer inte att tas upp ytterligare i detta avsnitt. Svenska Kraftnät utvecklar för närvarande tillsynsvägledningen inom området dammsäkerhet. 3.3 Skillnad mellan tillstånd meddelade enligt MB och äldre tillstånd? Bestämmelserna om egenkontroll är inte kopplade till huruvida den aktuella verksamheten har ett tillstånd. Egenkontroll ska bedrivas så fort verksamheten eller åtgärden kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön. En verksamhetsutövare är således skyldig att bedriva egenkontroll oberoende av om han eller hon har ett giltigt tillstånd eller inte Dammar och vattenkraftverk kräver tillstånd För vattenverksamheter, såsom dammar och vattenkraftverk, krävs tillstånd enligt 11 kap 9 MB. Tillstånd för dammar och vattenkraftverk som uppförts innan MB trädde ikraft 1999, ska enligt 5 lag (1998:811) om införande av MB anses vara meddelande med stöd av motsvarande bestämmelser i MB. Dessa tillstånd har rättskraft i enlighet med 24 kap. 1 MB Anläggningar och vattenkraftverk med tillstånd enligt MB För dammar och vattenkraftverk som har tillstånd meddelade med stöd av MB finns ofta en relativt omfattande miljöhänsyn villkorat i tillståndet. Det kan vara motiverat att bedriva tillsyn över egenkontrollen för att granska verksamhetens efterlevnad av dessa villkor. Då tillstånd som är meddelade under senare tid och med stöd av MB ofta är tydligare skrivna än äldre tillstånd, är det lättare för både verksamhetsutövaren och tillsynsmyndigheten att kontrollera att villkoren efterlevs. Egenkontrollen går primärt ut på att kontrollera att meddelade tillstånd och villkor efterlevs, men ska också omfatta en bedömning av verksamhetens miljöpåverkan. Det kan t.ex. inträffa omständigheter som inte har förutsätts vid tillståndsgivningen eller reglerats av gällande tillstånd. Egenkontrollen innebär här att verksamhetsutövaren måste fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga olägenheter för miljön. 12

13 3.3.3 Anläggningar och vattenkraftverk med tillstånd enligt äldre lagstiftning Anläggningar och vattenkraftverk som drivs med stöd enligt vattenlagen (1983:291) eller äldre vattenlagen (1918 till 1983) har ofta viss miljöhänsyn villkorat i tillståndet. Med äldre tillstånd kan det vara svårt att tolka innebörden av tillståndet och villkoren, vilket komplicerar för både verksamhetsutövaren och tillsynsmyndigheten. Dock omfattas samtliga vattenverksamheter av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB och bestämmelserna om egenkontroll i 26 kap. 19 MB. Precis som för verksamheter med tillstånd enligt MB, bör alltså egenkontrollen för den här typen av verksamheter omfatta inte bara en kontroll av att gällande tillstånd och villkor följs, utan även andra aspekter på verksamhetens miljöpåverkan som kan vara relevanta för att bedöma verksamhetens förenlighet med MB:s hänsynsregler Anläggningar och vattenkraftverk utan tillstånd Det finns dammar och vattenkraftverk som saknar tillstånd. I flera fall har anläggningen eller föregångare till anläggningen uppkommit innan den äldre vattenlagen trädde i kraft 1918, till exempel är det vanligt för äldre kvarn- eller sågverksamheter. Det finns då inget tillstånd som reglerar verksamhetens miljöhänsyn. Verksamheten måste trots detta följa hänsynsreglerna i 2 kap. MB och bestämmelserna om egenkontroll. För att kontrollera att dessa regler följs kan det vara motiverat att bedriva tillsyn över egenkontrollen, även för dessa anläggningar. Detta kan även vara ett sätt för tillsynsmyndigheten att inhämta information om verksamheten. 3.4 Yrkesmässig verksamhet Det finns ingen rättslig definition av begreppet yrkesmässig, utan det får avgöras från fall till fall om verksamheten har yrkesmässiga inslag. Faktorer som talar för att en verksamhet eller åtgärd vidtas yrkesmässigt är om den som bedriver eller vidtar den är näringsidkare (t.ex. skatterättsligt) eller uppenbarligen bedriver verksamheten kommersiellt t.ex. genom att utföra tjänster åt någon annan eller till förmån för en annan kommersiell verksamhet. En verksamhet kan dessutom vid ett tillfälle bedömas inte vara yrkesmässig och vid ett annat tillfälle bedömas vara yrkesmässig beroende på olika omständigheter. 2 En verksamhet kan inrymma flera delverksamheter. Om den huvudsakliga verksamheten kräver tillstånd eller anmälan enligt MB bör FVE tillämpas på hela verksamheten i alla sina delar. Om enbart en del av verksamheten täcks av tillstånds- eller anmälningsplikt, bör FVE tillämpas enbart på delverksamheten. 3 2 Se vidare Naturvårdsverkets allmänna råd 2001:2 3 Naturvårdsverkets allmänna råd 2001:2 13

14 Vattenkraftverksamheter är i huvudsak tillståndspliktiga enligt 11 kap. MB. Verksamheter som bedrivs för vattenkraftproduktion kan dock antingen vara yrkesmässigt eller privat bedrivna. Dammar och andra anläggningar som inte längre används som en del av en aktiv, pågående verksamhet, utan som bara finns kvar i vattendrag eller sjöar efter tidigare användning, är normalt sett inte yrkesmässiga verksamheter. För att det ska bli aktuellt krävs det att dammen eller anläggningen betjänar något annat syfte, som i sin tur kan anses vara yrkesmässigt bedriven verksamhet. Det innebär normalt sett att egenkontroll enligt 26 kap. MB ska bedrivas för dessa anläggningar, men att bestämmelserna i FVE inte gäller för dem. Den som vidtar åtgärder som har kort varaktighet bör enbart följa sådana krav i förordningen som är rimliga att tillämpa under den tid åtgärden vidtas. Exempelvis kan dokumentationen vara mindre omfattande. 3.5 Jämförelse mellan FVE och MB:s bestämmelser om egenkontroll Det kan vara värt att jämföra de grundläggande kraven på egenkontroll i 26 kap. 19 MB med bestämmelserna i FVE, som ju enbart gäller för tillståndsoch anmälningspliktiga yrkesmässigt bedrivna verksamheter eller åtgärder. Enligt 26 kap. 19 MB krävs att verksamhetsutövaren planerar och kontrollerar verksamheten för att motverka eller förebygga olägenheter för miljön. Verksamhetsutövaren ska även genomföra egna undersökningar för att hålla sig underrättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön samt lämna förslag till kontrollprogram eller förbättrande åtgärder om tillsynsmyndigheten begär det. 4 Enligt 6 FVE ska verksamhetsutövaren fortlöpande och systematiskt undersöka och bedöma riskerna med verksamheten från hälso- och miljösynpunkt. Resultatet av undersökningarna ska dokumenteras. Om en driftsstörning eller liknande inträffar som kan leda till olägenheter ska verksamhetsutövaren omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten. Av 4 i FVE framgår att det för verksamheten ska finnas en fastställd och dokumenterad fördelning av det organisatoriska ansvaret för de frågor som gäller för verksamheten enligt MB, föreskrifter som meddelats med stöd av MB samt domar och beslut rörande verksamhetens bedrivande och kontroll. 4 Tillsynsmyndigheten kan däremot inte kräva att utövaren av en vattenverksamhet lämnar en årlig miljörapport enligt 26 kap. 20 MB, eftersom denna paragraf endast omfattar miljöfarlig verksamhet. 14

15 26 kap. 19 MB 4 och 6 FVE Planera och kontrollera verksamheten Vidta egna undersökningar Lämna förslag till kontrollprogram Fortlöpande och systematiskt undersöka och bedöma riskerna med verksamheten Dokumentera undersökningar och bedömningar Underrätta tillsynsmyndigheten om en driftstörning Dokumenterad fördelning av det organisatoriska ansvaret Den stora skillnaden mellan bestämmelserna i 26 kap. 19 MB och 4 och 6 FVE är att verksamheter som inte är yrkesmässiga och tillstånds- eller anmälningspliktiga inte behöver underrätta tillsynsmyndigheten vid driftsstörningar eller liknande händelser som kan leda till olägenheter för miljön eller människors hälsa. Icke yrkesmässiga verksamheter behöver inte heller ha en dokumenterad fördelning av det organisatoriska ansvaret. Krav på dokumentation av undersökningar och bedömningar är också uttryckligen reglerat i FVE, medan det inte finns något sådant i 26 kap. 19 MB. Däremot har tillsynsmyndigheten möjlighet att med stöd av 26 kap. 19 MB begära in ett förslag till kontrollprogram, och kan också begära in andra uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen enligt 26 kap. 21 MB. I övrigt ska en fortlöpande respektive systematisk kontroll bedrivas av verksamheten och undersökningar av verksamhetens påverkan göras, oavsett om den bedrivs yrkesmässigt eller inte. Slutsatsen enligt denna redogörelse är att kraven på egenkontrollens innehåll inte skiljer sig i några väsentliga avseenden mellan de båda regelverken. I princip bör tillsynsmyndigheten kunna förvänta sig samma omfattning på egenkontrollen vid verksamheter som enbart omfattas av 26 kap. 19 MB som för de som också berörs av FVE (givet att verksamheterna har samma omfattning och miljöpåverkan). Den stora skillnaden gäller kraven på systematik och dokumentation, vilket innebär att det bör vara något lättare för en tillsynsmyndighet att få tillgång till uppgifter om egenkontrollens innehåll och omfattning från de verksamheter som omfattas av FVE, eftersom de kan förväntas ha de uppgifterna sammanställda och dokumenterade. 15

16 3.6 Tillsyn över egenkontrollen Den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön ska fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga sådana verkningar. Den som bedriver sådan verksamhet eller vidtar sådan åtgärd ska också genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig underrättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön. Den som bedriver sådan verksamhet ska lämna förslag till kontrollprogram eller förbättrande åtgärder till tillsynsmyndigheten, om tillsynsmyndigheten begär det. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om kontrollen (26 kap. 19 MB). Bestämmelserna om egenkontroll utgår från att det är verksamhetsutövaren som har bäst kunskap om sin verksamhet. Myndigheterna ska därför i första hand kontrollera att verksamhetsutövaren iakttar bestämmelserna om egenkontroll, d.v.s en form av systemtillsyn, inte en detaljerad kontroll. Syftet med att utöva tillsyn över egenkontrollen är framförallt att tillsynsmyndigheten ska kunna bedöma om verksamhetsutövaren har säkerställt att verksamheten bedrivs i enlighet med beviljade tillstånd och villkor och i enlighet med bestämmelserna i MB. Först när det finns anledning att misstänka att verksamheten inte bedrivs på avsett sätt och det kan krävas tillsynsåtgärder, finns det skäl att begära mer detaljerade uppgifter om verksamheten och eventuellt ställa krav på verksamhetsutövaren att lämna in kontrollprogram eller mer omfattande undersökningar. Framkommer det då brister i egenkontrollen och i verksamheten som sådan, är det därefter möjligt att vidta tillsynsinsatser i form av t.ex. förelägganden, förbud o.s.v. Tillsyn över verksamhetsutövarens egenkontroll genomförs således i flera steg. 1. Först kontrollerar tillsynsmyndigheten vilken egenkontroll som faktiskt bedrivs, t.ex. genom att begära in uppgifter om vilken egenkontroll som bedrivs. 2. Därefter görs en bedömning av om denna egenkontroll kan anses vara tillräcklig för att säkerställa att verksamheten bedrivs enligt gällande tillstånd och bestämmelser och i enlighet med MB:s bestämmelser. 3. Därefter tar tillsynsmyndigheten ställning till om det finns anledning att begära in ytterligare uppgifter om egenkontrollen eller vägleda verksamhetsutövaren eller om det finns skäl att begära in kontrollprogram. Tillsynsmyndigheten kan begära in mer uppgifter eller förelägga verksamhetsutövaren att vidta undersökningar enligt 26 kap. 21 och 22 MB eller förelägga verksamhetsutövaren att vidta försiktighetsmått eller skyddsåtgärder enligt 26 kap. 9 MB. 16

17 Enligt 26 kap. 1 MB ska tillsynsmyndigheten kontrollera efterlevnaden av miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut. I fråga om vattenverksamheter som omfattas av tillstånd ska tillsynsmyndigheten även bedöma om villkoren är tillräckliga. Tillsynsmyndigheten ska genom rådgivning och information skapa förutsättningar för att balkens ändamål ska kunna tillgodoses. Av 26 kap. 9 MB framgår att förelägganden och förbud inte får begränsa ett beslut eller en dom om tillstånd i ansökningsmål som har rättskraft enligt 24 kap. 1 MB. Ett tillståndsbeslut eller en tillståndsdom hindrar dock inte en tillsynsmyndighet från att meddela sådana brådskande förelägganden eller förbud som är nödvändiga för att undvika att ohälsa eller allvarlig skada på miljön uppkommer. Att en verksamhet omfattas av ett rättskraftigt tillstånd, som kan innehålla villkor om kontroll av verksamheten, innebär dock inte att det saknas utrymme för tillsynsmyndigheten att ställa krav på verksamhetsutövarens egenkontroll. Dels ska egenkontrollen alltid vara tillräcklig för att verksamhetsutövaren och tillsynsmyndigheten ska kunna bedöma om tillståndet och villkoren följs, dels kan det finnas anledning för verksamhetsutövaren att kontrollera även sådana aspekter av verksamhetens miljöpåverkan som inte omfattas av tillståndet och villkoren eller där förutsättningarna har förändrats i förhållande till tidpunkten när tillståndet meddelades. Egenkontrollen är alltså inte avgränsad till enbart de frågor som har prövats i tillståndsärendet och som framgår av tillståndet och villkoren. Det innebär att en tillsynsmyndighet kan ha möjlighet att meddela förelägganden avseende egenkontrollen även för verksamheter med tillstånd som omfattas av rättskraft enligt 24 kap 1 MB. En systematisk tillsyn över egenkontrollen av verksamheter med tillstånd bör också vara en nödvändig förutsättning för att tillsynsmyndigheten ska kunna iaktta den ovan nämnda skyldigheten att fortlöpande bedöma om villkoren för sådana verksamheter är tillräckliga. Rättskraft enligt 24 kap. 1 MB innebär dock begränsningar när det gäller tillsynsmyndighetens möjligheter att meddela förelägganden om försiktighetsmått eller skyddsåtgärder, t.ex. till följd av uppgifter som kommit in till följd av tillsyn över egenkontrollen. Ett föreläggande om försiktighetsmått eller skyddsåtgärder kan bara avse sådana frågor som inte redan har prövats i tillståndsärendet. Om tillsynsmyndigheten bedömer att det finns anledning att vidta åtgärder i avseenden som redan omfattas av tillståndets rättskraft, ska den istället ansöka om omprövning av tillståndet eller villkoren (se 26 kap. 2 andra stycket MB). En detaljerad kontroll av verksamhetsutövares egenkontroll behöver bara ske om det finns anledning till det i det enskilda fallet, och ska inte ske genom att systematiskt ställa generella krav på samtliga verksamheter. Däremot har tillsynsmyndigheten, som nämnts ovan, en generell skyldighet att ha överblick över vilken kontroll utövare av tillståndsprövade verksamheter har över sina verksamheter och anläggningar, för att kunna bedriva en ändamålsenlig och tillfredsställande tillsyn enligt bestämmelserna i 26 kap 1 och 2 MB. 17

18 Tillsynen över att verksamhetsutövaren iakttar bestämmelserna om egenkontroll måste anpassas till verksamhetens art och omfattning, men även hälso- och miljöeffekterna av verksamheten har betydelse för vad egenkontrollen bör omfatta. Utövare av små verksamheter med relativt begränsad påverkan på miljön kan vanligen göra egenkontrollen mindre och enklare. Som en utgångspunkt måste dock egenkontrollen alltid ha en sådan omfattning att verksamhetens miljö- och hälsopåverkan kan bedömas på ett tillfredsställande sätt. För verksamheter som omfattas av tillstånd eller villkor om försiktighetsmått, måste egenkontrollen alltid omfatta en kontroll av att gällande tillstånd, villkor och försiktighetsmått följs. Av 2 FVE framgår det att egenkontrollförordningen inte innebär någon inskränkning i de krav rörande verksamheten som tillsynsmyndigheten kan ställa i ett enskilt fall genom förelägganden m.m. Genom 26 kap. 9 MB är det alltså fortfarande möjligt för tillsynsmyndigheten att ställa krav på verksamhetsutövaren i enskilda fall. Om egenkontrollen inte bedöms vara tillräcklig, eller om det finns anledning att tro att verksamheten har en negativ miljöpåverkan som inte har förutsetts eller bedömts, och som inte heller kan bedömas utan ytterligare utredning, kan tillsynsmyndigheten begära att verksamhetsutövaren utför sådana undersökningar av verksamheten och dess miljöpåverkan som avses i 26 kap. 22 MB. Se mer om detta i kapitel 3.10 nedan. Av Miljööverdomstolens dom den 12 november 2004 i mål nr M framgår att tillsynsmyndigheten inte kan förelägga en verksamhetsutövare att lämna in förslag till förbättrande åtgärder med stöd av 26 kap. 19 MB. Det finns däremot inte något hinder mot att förelägga verksamhetsutövaren, enligt 26 kap. 19 och 21 MB, att redovisa det underlag som kan behövas för att tillsynsmyndigheten därefter ska kunna ta ställning till vilka åtgärder som kan krävas av verksamhetsutövaren (se avsnitt 3.8 nedan). Med andra ord är det fullt möjligt att följa upp ett föreläggande om att lämna in uppgifter om egenkontrollen, med krav på att verksamhetsutövaren vidtar förbättringsåtgärder. Efter granskning och kontakter med verksamhetsutövaren kan tillsynsmyndigheten meddela ett föreläggande enligt 26 kap. 9 MB om att vidta nödvändiga åtgärder. Som det har påpekats ovan är dock möjligheten att meddela ett sådant föreläggande begränsat för verksamheter med tillstånd som har rättskraft enligt 24 kap. 1 MB. I de fallen kan ett föreläggande om försiktighetsmått och skyddsåtgärder endast avse sådana frågor som inte har prövats i tillståndsärendet. Ett föreläggande om ytterligare försiktighetsmått eller skyddsåtgärder bör vara tydligt avskilt från ett eventuellt föreläggande om undersökningar enligt 26 kap. 22 MB. Mer ingripande åtgärder inte får krävas än vad som behövs i det enskilda fallet enligt 2 kap. 7 MB. 5 5 Kommentaren till miljöbalken, del II, Bertil Bengtsson m.fl., Nordstedts blå bibliotek, s. 26:43 ff. 18

19 3.7 De allmänna hänsynsreglerna som grund Egenkontrollen bör ses mot bakgrund av bevisbördan i 2 kap. 1 MB. Verksamhetsutövaren ska ha kunskap om sin verksamhet. Genom en planerad och i övrigt väl fungerande egenkontroll kan verksamhetsutövaren säkerställa att de krav som följer av 2 kap. i MB uppfylls. Den dokumentation av egenkontrollen som FVE föreskriver kan också bidra till att verksamhetsutövaren på ett enkelt sätt kan visa att hänsynsreglerna uppfylls. I enlighet med försiktighetsprincipen i 2 kap. 3 MB bör verksamhetsutövarens planering ta fasta på att undvika att olägenheter för människor eller miljön uppstår. Planeringen av verksamheten bör också ta fasta på att fortlöpande kunna fullgöra skyldigheterna enligt 2 kap. MB. Häri ingår att redan i förväg tänka igenom konsekvenserna av alternativa åtgärder samt tänka igenom vilka behov som kan uppstå i verksamheten. Exempelvis kan det innebära att planera drift- och underhållsåtgärder i god tid, så att bästa möjliga teknik används vid t.ex. byten av galler och turbiner m.m. Planeringen kan också innebära att utifrån prognoser av olika slag förbereda verksamheten för en viss situation eller händelse i syfte att undvika olägenheter, risker eller skador. Förberedelserna kan även avse åtgärder som kan behöva sättas in om prognosen slår in. Exempel på detta är när en utövare av verksamhet förbereder verksamheten för, eller planerar åtgärder inför, höga vattenflöden eller stora mängder is, genom att nyttja hydrologiska prognoser. Egenkontrollen innebär inte endast att verksamhetsutövaren ska kontrollera att tillstånd och villkor efterlevs. Man bör även beakta risker för miljöpåverkan som inte uppmärksammats när verksamheten kom till stånd och det kan också vara motiverat att undersöka i vad mån verksamheten kan ha bidragit till att påverka miljön på det ena eller andra sättet, t.ex. hur vattenföringen påverkar biologiska förhållanden upp- och nedströms en damm eller ett kraftverk. Enligt Naturvårdsverkets allmänna råd bör myndigheten avstå från att medverka i bedömningen av riskerna och värderingen av åtgärdsbehovet, däremot kan tillsynsmyndigheten informera verksamhetsutövaren om olika moment i verksamheten som kan behöva uppmärksammas särskilt. 3.8 Föreläggande att lämna in uppgifter Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd som det finns bestämmelser om i denna balk eller i föreskrifter som meddelats med stöd av balken, att till myndigheten lämna de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen. Detsamma gäller också för den som annars är skyldig att avhjälpa olägenheter från sådan verksamhet (26 kap. 21 MB). Bestämmelsen i 26 kap. 21 MB gör det möjligt för tillsynsmyndigheten att begära in uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen från verksamhetsutövare, t.ex. uppgifter gällande egenkontrollen. Begäran kan förenas med vitesföreläggande. Av förarbetena framgår att kravet endast kan 19

20 avse sådana handlingar som behövs för tillsynen. Men det kan avse uppgifter för såväl den löpande tillsynen som uppgifter som behövs för övergripande, samordnande och uppföljande strategiskt miljöarbete. Dessutom betonas att paragrafen endast avser uppgifter och handlingar som inte förutsätter närmare utredning rörande driftsförhållanden och omfattningen av verksamheten. 6 Enligt Naturvårdsverket behöver en begäran om handlingar inte vara föranledd av några aktuella inspektionsplaner eller andra tillsynsinsatser, ifall det är fråga om tekniskt eller på annat sätt komplicerade verksamheter eller verksamheter som väsentligen kan påverka miljön eller människors hälsa. Såvitt gäller löpande rapportering bör bara krävas sådan som myndigheten har resurser att granska, nyttja, reagera på eller besvara. Löpande rapportering av resultat bör kunna begäras för verksamheter som är särskilt viktiga från miljö- och hälsoskyddssynpunkt eller i andra specifika fall, där det förekommit brister i egenkontrollen, driftstörningar eller liknande. 7 En tillsynsmyndighet kan alltså kräva in uppgifter om hur verksamhetsutövaren utövar egenkontroll med stöd av 26 kap. 21 MB. En sådan begäran bör vara öppet hållen och inte i detalj redogöra för vad verksamhetsutövaren ska redogöra för. Det är verksamhetsutövaren som har ansvar för att egenkontroll bedrivs. Begäran om att lämna en redovisning om den egenkontroll som bedrivs bör ske innan ett föreläggande om försiktighetsmått av olika slag meddelas. Detsamma gäller om snabba åtgärder är av nöden eller det annars är viktigt att få en bild av egenkontrollen i något väsentligt avseende. När egenkontroll saknas, kan myndigheten kräva ett förslag till kontrollprogram. Det är dock viktigt att komma ihåg att tillsynsmyndigheten inte kan föreskriva i detalj hur egenkontrollen ska vara utformad eller vad den ska omfatta, utan i ett första steg kan myndigheten bara begära att verksamhetsutövaren redogör för vilken kontroll som faktiskt bedrivs. Det är självklart att MB:s system inte kan fungera enbart på grundval av uppgifter som lämnas frivilligt. Myndigheterna har därför möjlighet att t.ex. genom föreläggande vid vite inkräva uppgifter. En tolkning av Europadomstolens hittillsvarande praxis leder till slutsatsen att om det föreligger en anklagelse om brott bör uppgifter som rör den gärning som anklagelsen avser, inte kunna tvingas fram från den anklagade. Om t.ex. en verksamhetsutövare skulle vägra att ge in uppgifter under invändning att uppgifterna som ska lämnas i rapporten skulle kunna komma att belasta denne, är det knappast hållbart. Det måste föreligga en konkret misstanke om brott. Så länge det inte finns någon konkret misstanke om brott har tillsynsmyndigheten således full möjlighet att begära in uppgifter om vilken egenkontroll som bedrivs. 8 6 Prop. 1997/98:45 II s Naturvårdsverkets allmänna råd 2001:2 s Miljöbalkskommitténs betänkande Miljöbalkens sanktionssystem och hänsynsregler SOU 2004:37 s

21 3.8.1 Begäran om uppgifter några domar I ett par domar från Miljödomstolen vid Nacka tingsrätt, har domstolen prövat frågan om tillsynsmyndigheten kan begära in uppgifter om egenkontrollen via en av Länsstyrelsen upprättad mall för egenkontrollprogram gällande vattenkraftverk och dammar. I samtliga fall skickades ett föreläggande till verksamhetsutövaren som var utformat på sådant sätt att verksamhetsutövaren hade en möjlighet att antingen fylla i den standardiserade mallen som fanns på Länsstyrelsens hemsida, eller att själv lämna uppgifter om egenkontrollen i annan skriftlig form. Miljödomstolen avgöranden har olika utgång. I Miljödomstolen vid Nacka tingsrätts dom den 10 februari 2011 i mål nr M angav miljödomstolen följande: I 26 kap. 19 MB ges tillsynsmyndigheten möjlighet att begära ett förslag till egenkontrollprogram när detta saknas. Myndigheten ska i sin begäran noggrant precisera vad förslaget ska handla om. Här gäller den allmänna principen att mer ingripande åtgärder inte får krävas än vad som behövs i det enskilda fallet. Enligt förarbetena måste kravet på egenkontroll anpassas till varje verksamhet så att det inte får orimliga konsekvenser (se prop. 1997/98:45 del 2 sid. 279). Enligt 26 kap. 21 MB får tillsynsmyndigheten förelägga en verksamhetsutövare att till myndigheten lämna de uppgifter som behövs för tillsynen. Detta är något en verksamhetsutövare som omfattas av MBs tillsynsområde är skyldig att göra. Av förarbetena framgår att tillsynsmyndigheten inte kan göra anspråk på vilka uppgifter som helst, utan bara på sådant som är av betydelse för tillsynen. Med detta avses emellertid inte enbart den löpande tillsynen. Tillsynsmyndigheten kan också begära uppgifter som den behöver för övergripande, samordnande och uppföljande strategiskt miljöarbete (se. prop. 1997/98:45 del 2 sid. 281). Enligt det aktuella föreläggandet kan redovisningen av egenkontrollarbetet göras genom att verksamhetsutövaren skickar in en fullständigt ifylld mall eller genom att han skriftligen lämnar motsvarande uppgifter. Miljödomstolen anser inte att det tydligt framgår att mallen endast är tänkt som ett hjälpmedel. Miljödomstolen anser att de efterfrågade uppgifterna går utöver vad som är skäligt att fordra i förhållande till den aktuella verksamhetens art och omfattning. Samtliga efterfrågade uppgifter bedöms inte heller kunna vara av betydelse för tillsynen i förevarande fall. Med hänsyn till ovanstående och då verksamhetsutövaren inkommit med en skrivelse innehållande redogörelse för verksamheten, finner 21

22 miljödomstolen att det överklagade beslutet ska undanröjas och ärendet återförvisas till länsstyrelsen för vidare handläggning. I Miljödomstolens vid Nacka tingsrätts dom den 8 mars 2010 i mål nr M var utgången motsatt. Det var således förenligt med bestämmelserna om egenkontroll att kräva in uppgifter om egenkontrollen med stöd av den aktuella mallen. I det fallet bedömde domstolen att de uppgifter som begärdes in var relevanta och inte mer omfattande än vad som var motiverat med hänsyn till verksamhetens art och omfattning Kommentar till domarna De uppgifter som en tillsynsmyndighet kan begära in gällande egenkontrollen måste anpassas till varje verksamhet enligt den allmänna principen att mer ingripande åtgärder inte får krävas än vad som behövs i det enskilda fallet. Kravet på egenkontroll måste anpassas till varje verksamhet så att det inte får orimliga konsekvenser. Några mallar kan som huvudregel inte användas generellt gentemot samtliga verksamhetsutövare. Det är verksamhetsutövaren som ska bevisa att bestämmelserna om egenkontroll efterlevs. Om det finns ett förutbestämt frågeunderlag bör det tydligt framgår att detta endast är tänkt som ett hjälpmedel och att verksamhetsutövaren avgör vilka frågor som ska besvaras för den aktuella verksamheten. Däremot finns det inget som hindrar att det finns en checklista hos tillsynsmyndigheten om uppgifter som normalt sett kan efterfrågas av tillsynsmyndigheten enligt 26 kap. 21 MB. Naturvårdsverket anser 9 att myndigheten inte är skyldig och inte heller bör hjälpa verksamhetsutövaren i detaljer, t.ex. med att ta reda på vilka åtgärder och rutiner m.m. som är mest lämpliga i just den aktuella verksamheten. 3.9 Krav på att verksamhetsutövaren utför undersökningar som ett led i egenkontrollen Den som bedriver sådan verksamhet eller vidtar sådan åtgärd ska också genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig underrättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön (26 kap. 19 MB) Som ett led i egenkontrollen ska verksamhetsutövaren kontinuerligt och löpande utföra undersökningar av verksamhetens påverkan på miljön och hålla sig uppdaterad om förändringar av verksamhetens påverkan. Ny kunskap eller nya rön som blivit allmänt tillgängliga eller kända kan också leda till att verksamhetsutövaren bör undersöka och bedöma en eventuell risk. Hur undersökningen går till och hur omfattande den bör vara beror av typen av verksamhet. Begreppet risk bör i detta sammanhang avse en kombination av sannolikheten för en händelse, som kan ge olägenheter från hälso- och 9 Naturvårdsverkets handbok om egenkontroll- en fortlöpande process (2001:3) 22

23 miljösynpunkt, samt dess konsekvenser. Verksamhetsutövaren bör undersöka och bedöma risker löpande i vardagen samt med intervall som är lämpliga med hänsyn till verksamhetens omfattning, art och komplexitet. Om verksamheten omfattas av FVE bör verksamhetsutövaren underrätta berörda tillsynsmyndigheter redan vid misstanke om att olägenheter från en störning eller en händelse kan uppstå. Det bör ske utan att den faktiska risken först undersöks. Verksamhetsutövaren bör lämna underrättelsen direkt efter händelsen. Underrättelsen lämnas muntligt och direkt till den berörda operativa tillsynsmyndigheten, t.ex. via telefon. Det kan vara lämpligt att komplettera samtalet med ett skrivet meddelande såsom fax eller e-post, vilka ofta anger datum och klockslag för när meddelandet sändes. 10 I 29 kap. 5 MB finns bestämmelser om straff för den som underlåter att omgående underrätta tillsynsmyndigheten. Verksamhetsutövaren ska t.ex. hålla sig uppdaterad om hur den aktuella verksamheten påverkar en närbelägen vattenförekomst. I detta ingår att hålla sig informerad om vilka skyddshänsyn som måste iakttas i förhållande till vattenförekomsten, vilka särskilda biotoper och skyddade arter som kan finnas i vattnet. Verksamhetsutövaren bör även i förekommande fall känna till vilka miljökvalitetsnormer som finns för vattnet och hur den aktuella verksamheten förhåller sig till dessa normer som ett led i den löpande undersökningsplikten enligt 26 kap. 19 MB (se vattenförvaltningsförordningen (2004:660) och föreskrifter för respektive vattenförekomst). Det torde dock inte vara möjligt att be verksamhetsutövaren att utreda det totala förhållandet i vattenförekomsten utan endast de delar som den aktuella verksamheten påverkar. En tillsynsmyndighet kan t.ex. inte be en verksamhetsutövare att utreda vilka miljömässiga förhållanden som råder i en viss vattenförekomst på grund av att underlaget hos tillsynsmyndigheten är bristfälligt (se vidare Naturvårdsverkets vägledning om tillämpning av miljökvalitetsnormer m.m. upprättad den 29 april 2011) Särskilda undersökningar efter föreläggande Utöver den undersökningsplikt som följer av egenkontrollen, kan tillsynsmyndigheten ställa krav på särskilda undersökningar i vissa fall. Tillsynsmyndigheten kan i sådana fall förelägga verksamhetsutövaren att vidta undersökningen med stöd av 26 kap. 9 MB i förening med 26 kap. 22 MB. Den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller miljön eller den som annars är skyldig att avhjälpa en olägenhet från sådan verksamhet är skyldig att utföra sådana undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för tillsynen. Om det är lämpligare, 10 Naturvårdsverkets Allmänna råd (2001:2) till 5 och 6 förordningen om verksamhetsutövarens egenkontroll 23

24 får tillsynsmyndigheten i stället besluta att en sådan undersökning ska utföras av någon annan och utse någon att göra undersökningen. Om inte annat följer av 22 b 2, ska den som är skyldig att utföra undersökningen ersätta kostnaderna för en undersökning som någon annan utsetts att göra med det belopp som tillsynsmyndigheten fastställer. Beslut om undersökning får förenas med förbud att överlåta den berörda fastigheten eller annan egendom till dess undersökningen är slutförd (26 kap. 22 MB). Bestämmelserna i 26 kap. 22 MB behandlar tillsynsmyndighetens möjlighet att kräva undersökningar och liknande utredningar från verksamhetsutövarens sida för att tillsynen ska kunna genomföras. Paragrafen har ansetts innefatta såväl provtagningar som efterforskningar och utredningar. Den tar inte i första hand sikte på fortlöpande undersökningar som utgör ett led i egenkontrollen 11. Sådana undersökningar regleras i 26 kap. 19 MB och 6 FVE (se föregående avsnitt). Bestämmelsen i 26 kap. 22 MB ska således tillämpas i de fall tillsynsmyndigheten anser att verksamhetsutövaren behöver undersöka en särskild omständighet. Bestämmelsen tillämpas när de undersökningar som genomförs med stöd av egenkontrollen inte är tillräckliga. Undersökningen ska syfta till att tillförsäkra tillsynsmyndigheten fakta som underlag för bedömning av den individuella verksamheten eller åtgärden. Undersökningspliktens omfattning ska bedömas med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Ibland räcker det med en enstaka undersökning, men ibland krävs det fortlöpande undersökningar. Undersökningsplikten begränsar sig dock alltid till vad som behövs för tillsynen. Kravet på utredning får dock inte vara orimligt (jmf. 2 kap. 7 MB), något som det är utövarens sak att visa. Här måste bedömningen variera med hänsyn till verksamhetens art. Undersökningen kan heller inte omfatta ren forskning. Av Miljödomstolen vid Östersunds tingsrätts dom den 26 februari 2007 framgår följande gällande skyldigheten att utföra undersökningar i enlighet med 26 kap. 22 MB. Verksamhetsutövaren hade ansökt om tillstånd enligt 11 kap. MB att reparera och återställa två brytkistor belägna omedelbart uppströms en damm och att reparera och återställa dammens två nordligaste dammkistor jämte mellanliggande utskov och luckor samt att anlägga och utriva fångdamm av trä. Tingsrätten meddelade dom och villkor. Ett av villkoren innehöll att sökanden senast inom fem år från det att domen vunnit laga kraft, skulle anlägga och ta i bruk en fungerande fiskvandring förbi dammen. Fiskvägens närmare utformning och placering skulle ske i samråd med Fiskeriverkets utredningskontor. En preliminär fiskväg anlades. Länsstyrelsen förelade därefter verksamhetsutövaren att utföra undersökningar rörande den ifrågavarande fiskvägen då myndigheten ifrågasatte utformningen och placeringen. Men under målets handläggning framkom att den anlagda fiskvägen endast var en preliminär lösning och att dammägarna och företrädare 11 Naturvårdsverkets allmänna råd om tillsyn NFS 2001:2 s. 12 f. 24

25 för Fiskeriverkets utredningskontor skulle ses i syfte att hitta en permanent lösning. Mot bakgrund därav och att det i tillståndet har bestämts att en fungerande fiskväg ska vara inrättad senast ett senare datum, upphävdes Länsstyrelsens föreläggande Vad kan hända om bestämmelserna om egenkontroll inte efterlevs? Det är inte brottsligt att inte bedriva egenkontroll. Det enda verktyg som finns att tillgå för tillsynsmyndigheten är att förelägga verksamhetsutövaren vid vite att t.ex. genomföra undersökningar eller lämna in uppgifter. När det gäller verksamheter som omfattas av förordningen om egenkontroll, finns det dock straffrättsliga följder av att inte följa bestämmelsen om att anmäla driftstörningar till tillsynsmyndigheten. Av 6 FVE framgår att verksamhetsutövaren ska anmäla driftstörningar eller liknande händelse som kan leda till olägenheter för människors hälsa eller miljön till tillsynsmyndigheten. Om verksamhetsutövaren inte hörsammar detta, ska tillsynsmyndigheten enligt 26 kap. 2 MB anmäla detta till poliseller åklagarmyndigheten. Verksamhetsutövaren kan nämligen ha begått brottet försvårande av miljökontroll enligt 29 kap. 5 MB. Vid sådant brott döms till böter eller fängelse i högst två år. Av 29 kap. 5 2 p MB framgår att den som, med uppsåt eller oaktsamhet i fråga om en verksamhet eller åtgärd som är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt bl.a. bestämmelserna i 11 kap. MB, bryter mot en föreskrift som regeringen har meddelat om skyldighet att underrätta tillsynsmyndigheten om en driftsstörning i verksamheten eller liknande händelse som kan skada människors hälsa eller miljön ska dömas för försvårande av miljökontroll. Angående begreppet driftsstörning eller liknande händelse se dom av Hovrätten för Nedre Norrland den 19 juni 2007, mål nr B En dammlucka skulle renoveras och var tagen ur drift. Den kunde endast lyftas med hjälp av mobilkranar. Det var höga vattenflöden för årstiden (juli). Det fanns en risk för att en bäck skulle rasera den enda tillfartsvägen till kraftverket. Mobilkranarna som skulle lyfta luckan hade svårigheter att ta sig fram till platsen. Enbart den omständigheten att det var höga flöden och att mobilkranarna hade svårigheter att ta sig fram, innebar dock inte att en driftstörning eller liknande händelse inträffat i verksamheten Vart ska egenkontrollen leda? Syftet med egenkontrollen är att både verksamhetsutövaren och tillsynsmyndigheten ska ha kontroll över den verksamhet som bedrivs och att akuta förelägganden och förbud i möjligaste mån ska undvikas. Den som bedriver en verksamhet har bäst kompetens att bedöma verksamhetens miljöpåverkan och det är således fullt naturligt att kontrollen över 25